– Tänk dig själv att din farfar eller farmor eller någon annan för 50-100 år sedan hade skrivit ner sin historia…

Idag är det årets sista dag och jag ska snart ta tag i förberedelserna för kvällens Nyårsfirande. Igår skrev jag ett inlägg och frågade om din egen levnadsberättelse om din barndom och uppväxt kunde bli intressant att läsa för dina barn eller barnbarn. Dagens rubrik är också ett citat från gårdagens inlägg.

Jag har lyckats att komma just en sådan levnadsberättelse som är skriven själv av en ana till min hustru för över 100 år sedan och den lyder så här:

En liten uppteckning af min lefnad

Jag föddes till wärlden den 23 juli 1785 uti Horns församling och Jonsbo by Fadren var då brukaren Jöns Pettersson och modren Märta Bengtsdotter. år 1787 gick min fader bort i en våd-död Den 14 mars samma år flyttade min moder till Västra Eneby församling, der hon bodde Änka ett år. Sedan trädde hon i äktenskap med drängen Petter Swensson, då fick jag och mina syskon en huld fader. 1790 flyttade mina föräldrar till Hvilebo i Kettilstad församling der min fader blef grenadjer, och jag var i deras hus till min och deras glädje till år 1808 då jag antog gårdsbruk i samma by. Samma år tredde jag i äktenskap den 22 Mars med min hustru Katarina Elisabet Pettersdotter detta vårt äktenskap har Gud välsignat med 7 barn 5 söner och 2 döttrar, af hvilka 2 söner i sina oföda år med döden aflidna. Min kära maka gick med döden ifrån mig den 17 september 1860

Hvilebo den 5 Juni 1870

Bengt Jönsson

Den här levnadsberättelsen är inte särskilt lång men säger ändå väldigt mycket. För mig är den oerhört viktig och det faktum att den är skriven av Bengt Jönsson själv gör detta till verklig och levande historia för mig.

Det blir ett kort inlägg idag med tanke på allt annat jag har framför mig denna dag. Men ett väldigt stort TACK till er som deltog och diskuterade och kommenterade inlägget igår. Just nu tror jag att det står 22 kommentarer till gårdagens inlägg, då är mina svar också inräknande. Det var många kloka ord och synpunkter som kom in.

Önskar er alla ett gott slut på året och givetvis också ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2014

Dick Wåhlin

PS. Jag kommer att fortsätta besvara kommentarer på gårdagens blogginlägg om det kommer in flera DS.

Ett litet experiment och samtidigt en fråga till dig: – Kan din egna berättelse om din uppväxt och din barndom bli intressant för dina barn och dina barnbarn att få ta del av nu eller i framtiden?

Jag är väldigt tacksam om du skriver några kommentarer till det här inlägget, tryck på pratbubblan uppe till höger när du har läst klart!                                     Tack på förhand! / Dick W

Jag har tidigare skrivit att man inte ska ha för bråttom med att komma så långt bakåt i tiden som möjligt och att samla så många anor som möjligt på kort tid när man släktforskar. Nej det viktigaste att börja med är att dokumentera de berättelser som dina nu levande släktingar kan berätta för dig. För en dag längre fram så upptäcker du att de kanske inte längre finns kvar och att deras berättelser aldrig blev dokumenterade och därmed inte heller ej kan berättas för kommande generationer.

Jag  anser mig själv inte vara särskilt gammal, jag är nu 55 år och hoppas givetvis på att få leva många år till med god hälsa. Men jag har nu skrivit ihop en liten berättelse om min barndom och uppväxt och vill testa den här berättelsen med dig som hjälp.

Kommer berättelser liknade den här som jag har skrivit att kunna bli intressant att läsa för andra i framtiden?

I det fall du svarar ja på ovanstående fråga så tycker jag att du också ska börja att skriva lite om hur det var för dig när du växte upp. Men framförallt att du så snart som möjligt börjar att intervjua dina äldre släktingar om deras barndom och hur det var när de växte upp. Du kanske idag inte själv tycker att det är särskilt märkvärdigt för det är säkert saker som du har hört om sedan du själv var barn. Men frågan är inte vad du tycker idag utan om din berättelse och dina släktingars berättelser kan vara något för framtida generationer att läsa om.

– Tänk dig själv att din farfar eller farmor eller någon annan för 50-100 år sedan hade skrivit ner sin historia…

 Här kommer min berättelse:

När jag växte i början upp på 1960-talet så fanns det ingen TV i vårt hem men däremot så fanns det en så kallad Radiogrammofon. Den var då väldigt modernt eftersom man kunde ladda flera så kallade stenkakor på grammofonens centrumpinne. När en stenkaka var färdigspelad så gick pickup-armen tillbaka helt själv till ett viloläget och en ny stenkaka ramlade ner på grammofon-tallriken och som sedan började att spelas upp helt automatsikt. Det här kanske man kan kalla för att vara en föregångare till det som idag heter CD-växlare och som företrädesvis används i bilar. Men nu börjar även dessa CD-växlare också att vara omoderna eftersom idag kopplar man istället ihop sin mobiltelefon med ett Spotify-abonnemang direkt till sitt Mediacenter i bilen, antingen via en kabel eller utan kabel med Bluetooth-teknikens hjälp. Så tekniken fortsätter ständigt att att gå framåt och detta i en allt högre hastighet.

Några år senare skaffade även vi en TV-apparat. Men jag och min syster behövde aldrig slåss om någon fjärrkontroll för att ”Zappa” med, för det fanns helt enkelt ingen fjärrkontroll till TV:n på den tiden. Det var heller inte särskilt nödvändigt att ha en fjärrkontroll eftersom det då bara fanns en enda TV-kanal att titta på. När man väl hade lyckats ställa in den enda kanalen så var det bara Av och På samt Volym-kontrollen som man eventuellt behövde ändra på. För att ändra volym så fick man då helt enkelt resa på sig från soffan och gå fram till TV:n och göra det man önskade. Det dröjde fram till 1969 innan vi fick två kanaler att välja på och ett år tidigare så började TV att för första gången sändas med TV-program i färg, fram till dess var alla sändningarna endast i svartvitt. Givetvis så hade vi varken mobiltelefon eller någon dator heller på den tiden och Internet var därmed inte heller något som man då behövde.

På 1960-talet var det svenska folket indelade i så kallade socialgrupper. Det fanns tre olika socialgrupper där vi i vår familj tillhörde socialgrupp nummer tre eftersom min pappa var Arbetare. I min klass under mitt sjätte skolår var det mycket diskussion mellan mina klasskamrater om hur mycket pengar man fick i veckopeng. Vår lärare tyckte inte om att det lades så mycket energi på den frågan så han kallade helt enkelt samman föräldrarna till ett föräldramöte.  Där skulle det minsann beslutas om hur mycket veckopeng eleverna i den här klassen skull få, detta för att få ett slut på pratet om veckopeng i klassen. Det var bara det att beslutets som togs innebar att veckopengens storlek grundades på vilken socialgrupp respektive elev i klassen tillhörde. Så det blev m.a.o tre olika nivåer i klassen på veckopengen och alla visste då också sedan vad var en fick i veckopeng såvida nu föräldrarna valde att följa föräldramötets beslut.

Jag fick tidigt också lära mig något som kallades för ”Folkvett(*)” och att barn skulle lära sig att ”veta hut”. Min gammelmorfar sa t.ex. ofta när vi skulle äta mat, ”Folk först och Långöra sedan”. Med det menades att de vuxna skulle ta maten först medan barnen fick vänta.

(*) ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Astrid Lindgren i ett inlägg i en debatt om barns rättigheter

På den här tiden var det också noga med olika titlar, herr, fru, fröken magistern osv. Att säga du till någon var riktigt ofint utan man tilltalade alla med ni istället. I slutet på 1960 talet kom något som kallades för Du-reformen och att det då blev vanligare och vanligare att man ”lade bort titlarna” och efter tillåtelse och ömsesidig överenskommelse kunde man då börja att tilltala varandra med du istället för ni. Men som barn var det ofint att föreslå det för någon vuxen utan det var i så fall den vuxna som skulle komma med förslaget att vi hädanefter tilltalar varandra med du. Likadant mellan vuxna så var det den i högre rang eller ålder som skulle komma med förslaget om att lägga bort titlarna.

Under mina två första år i skolan så var det också undervisning på lördagar. Det var också en arbetsdag för min far medan min mor givetvis var hemmafru och skötte hushållet, samtidigt som hon också sydde barnens kläder. Men på lördagarna gick vi enbart fram till mitt på dagen, ingen skolmat serverades heller på lördagar. Den sista lektionen på lördag så var det alltid det som kallades för ”roliga timmen” på schemat. Det innebar att eleverna själva fick agera och göra något för att roa sina klasskamrater med. Det var alltid både spännande och roligt samtidigt som det var lite skrämmande eftersom man under alla andra lektioner skulle vara helt tyst och lyssna på läraren eller arbeta ensam i någon bok helt tyst för sig själv. Ville man säga något i klassrummet så räckte man upp handen och väntade på att få ordet av läraren.

Här skulle jag sedan kunnat fortsatt att skriva om både Disco-tiden under 1970-talet och även om det så kallade ”Glada 80-talet” Men har du orkat läsa så här lång så ska jag inte trötta ut dig med mer utan jag hoppas nu att du istället skriver en kommentar till det här inlägget enligt min fråga till dig längre upp i inlägget.

”Briggen Hugo av Kalmar” mötte precis samma tragiska öde som ”Briggen Blue Bird av Hull” i den kända visan av Evert Taube

Rudolf Wåhlin, född 1883.12.03 död 1903.09.10

Nästa berättelser i min serie om olika levnadsöden från min släktforskning har en alldeles speciell betydelse för mig personligen. Det kan mycket väl vara den här berättelsen som från början lade grunden till mitt stora intresse för att släktforskning. Berättelsen handlar om min farfars bror Rudolf Wåhlin och hans tragiska öde när han förliste under en fruktansvärd storm på Västkusten den 10 september 1903. Rudolf ligger begravd på kyrkogården i Morup tillsammans med två andra besättningsmän från det förlista fartyget Briggen Hugo av Kalmar.

Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups. Bakgrunden till besöket var att vi själva då bodde i Varberg och att min farfar och farmor bodde i Ramneryd i Förlösa socken (H), mellan Kalmar och Nybro. I samband med 60 års minnet av den fruktansvärda fartygsolyckan, som jag strax också kommer att berätta mer om, så var det en artikel införd om olyckan i tidningen Barometern i Kalmar. Min farfar läste om detta och ringde sedan till min far och mor och undrade om vi kunde åka till Morup för att se efter om det fanns någon grav kvar där. Mycket riktigt graven fanns kvar och vi åkte dit ibland och lade blommor på graven. En gång när vi var där så kom en kyrkvaktmästare fram till oss och frågade vilka vi var eftersom det aldrig funnits några blommor på den graven tidigare. När vi berättade att vi var släkt med en av sjömännen i graven så ville han att vi skulle följa med in i kyrkan så att han fick visa oss det som stod skrivet i dödboken och även för att visa oss att det verkligen var rätt grav vi lade blommorna på.  Att vi hade hittat graven var något som gladde min farfar väldigt mycket. Han var själv svårt sjuklig vid den här tiden och han avled på sommaren 1964 med vetskapen om att vi hittat hans brors grav som han själv aldrig hade besökt. Det här med att vi besökte graven när jag var barn är också ett av mina egna tidigaste minnen i livet. När jag sedan började att släktforska så var detta en av de saker som jag började att undersöka mer om allra först. Jag har också medverkat till att det blivit en del nya artiklar om förlisningen av Briggen Hugo i tidningarna Barometern och Hallands Nyheter.

Den historia jag nu strax kommer att berätta för er har också många likheter med den välkända texten i Evert Taubes visa: ”Balladen om Briggen Blue Bird av Hull”

”Det var Blue Bird av Hull

Det var Blue Bird en brigg

Som med sviktade stumpar stod på

Över soten i snöstorm med nerisad rigg

Själva julafton sjuttiotvå

-”Surra svensken till rors, han kan dreja en spak.”

Ropa skepparn

-”Allright boys, lös av!”

Och Karl Stranne från Smögen

Blev surrad till rors

På Blue Bird som var dömd att bli vrak”

Den 10 september 1903 rasade en fruktansvärd storm på Västkusten som krävde många människors liv. Fyra av dessa omkom när Briggen Hugo förliste. Briggen Hugo var lastad med kol och var på väg från Hull i England till Kalmar. Hugo tillsammans med några andra båtar överraskades av stormen Stormen kom plötsligt och förlusten av segel gjorde Hugo redlös. I stället för att kastas på måfå i bränningarna seglades den mot land vid de sk Hallarna utanför Morup. Den åtta man stora besättningen gjorde sig beredd och kapten band ett par meter av sönderskuren lodlina runt livet om var och en så att de skulle kunna surra sig vid något flytande föremål. Man försökte först att få i livbåten i vattnet men den kastades hit och dit av de väldiga brottsjöarna och försöket misslyckades Under det här försöket så hamnade lättmatros Götherström i vattnet och även han kastades runt i brottsjöarna. Ofta var han nära stora stenar men kastades slutligen upp på land. och var räddad. Han tog sig då mot det hus på stranden där ljuset var tänt. Det var också detta ljus som hade ledsagat befälhavaren på Briggen Hugo mot denna strand. Han hade då också själv strax innan fått se fartyget Montana försvinna ner i djupet.

Ljuset var tänt i det här huset mitt i natten för att ett litet barn var sjukt och därifrån gick sedan larmet till kustbefolkningen men de insåg att inget gick att göra under natten. När dagen grydde så såg de skeppsbrutna att man fortfarande inget göra ifrån land för att försöka rädda de nödställda på båten. De fick nu istället försöka att rädda sig själva. Först kom konstapel Svensson iland flytande på en livboj. Därefter kom en jungman och Steward Rudolf Wåhlin drivande fastsurrade på en skeppslucka men de slogs tyvärr till döds mot stenarna på vägen in mot land. En styrman och en jungman kom flytande på en stege in till land, de visade inga livstecken men efter flera timmars upplivningsförsök fick man sedan liv i styrmannen. Sist lämnade befälhavaren kapten Nordmark sitt fartyg precis så som den oskrivna lagen säger. Man bildade en kedja från stranden och fick tag i honom. Men han var då redan död när man fick tag i honom och han hade då fartygskassan och skeppspappren fastsurrade närmast kroppen.

Stewart Rudolf Wåhlin, kapten Nordmark, jungman Karl Nilsson samt lättmatros Leonard Bruce slogs dock till döds mot stenarna medan övriga fyra i besättningen överlevde. De tre sjömännen begravdes på kyrkogården i Morup medan Kaptenen fördes hem till kyrkogården i Ålem.

Briggen Hugo byggdes 1873 vid Väranäs söder om Kalmar. Det var en välkänd långseglare och betraktad som en mycket vacker båt. Under 1870 och 1880 talen gick den s.k trampfart mellan olika hamnar i Europa, Syd- och Nordamerika samt Afrika. Båten var beväpnad med två gamla skeppskanoner åtta gamla flintlåsgevär samt fyra sablar. Detta för att freda sig mot sjörövare utanför Nordafrikanska kusten.

Under den fruktansvärda stormnatten den 10 september 1903 så förliste ytterligare flera fartyg på Västkusten. Strax norr om Falkenberg förliste den ryska skonerten Titania av Riga och ytterligare ett stycke därifrån den norska skonerten Hermes. På båda dessa fartyg kunde dock besättningen räddas. Vid Bua norr om Varberg så förliste skonerten Hedvig av Helsingborg. Av den nio man stora besättningen omkom åtta stycken. Fartyget kolliderade först med Göteborgs barken Vifsta Varf med tio mans besättning. Senare samma natt förliste även detta fartyg men hela besättningen kunde räddas. Även åtta besättningsmän från norska båten Teis Lundegaard omkom och är även de begravda på samma kyrkogård i Morup som min farfars bror Rudolf Wåhlin.

Sjömän och fiskare var inga veklingar men de visste hur farligt havet kunde vara.

När man hör talas om katastrofer som dessa så kan man lätt förstå innebörden av en gammal sjömansbön som lyder: 

 ”Hjälp mig Gud, ty min båt är så liten och havet är så stort”

 

Namnbrädan förvaras av Morups Hembygsförening här placerad vid Morups Tånge för fotografering vid platsen för förlisningen

 

Sjoforklaring_Hugo

Artiklar_Hugo

Varnanas_varv

 

 

 

Till mina E-post prenumeranter!

Jag är inte så van vid verktygen på wordpress.com ännu, vilket innebär att jag ofta redigerar om mina inlägg efter den första publiceringen. Ni får dock ett mail redan när jag publicerar första gången och då kanske t.ex inte bilder och andra redigeringar kommer med i det ni får via E-post.

Hoppas att ni också ibland kommer hit till själva bloggen och tittar på det färdiga resultatet!

Jag har nu tex lagt till en ny headder och en ny bakgrundsbild samt några nya s.k widgets i högerkolumnen. Säg gärna några ord om vad du tycker om utseendet och funktionerna på bloggen genom att lägga en kommentar till detta inlägget.

Vill också nämna att jag har en personlig Hemsida med släktforskning och där mina och Helenas anor finns publicerade.  Hemsida Dick Wåhlin

Tack för att du besöker min Blogg!

Dick Wåhlin

En drygt 20-årig Släktforskningsgåta som till slut fick sin lyckliga upplösning.

Nästa person i min serie om olika levnadsöden handlar om min farmors pappa            Peter (Per) Gustaf (August) Petersson

Det här är en person som orsakat mig mycket problem och riktigt stora utmaningar i själva släktforskningsarbetet. Men om sanningen ska fram så är jag antagligen också själv orsak till en del av problemet och att utmaningen blev så enormt stor. När man börjar släktforska så vill man ofta komma snabbt bakåt i tiden och då är det väldigt frustrerande när man kör fast redan på tidiga generationer. Jag tyckte också att det här bildade en stor och irriterande lucka i min forskning. Men Peter Gustaf var en sådan person som jag hela tiden gick bet på och jag kom helt enkelt aldrig vidare med hans anor. I mitt tidigare inlägg så skrev jag lite allmänna tips och råd och trycker igen på vikten av att noga notera källor och även lite om var man sökt och vad försökt med tidigare, även om det inte givit förväntat resultat.

Jag hade tidigt uppgifterna om Peter Gustavs födelseuppgifter ifrån bl.a Husförhörs-längder men jag  kunde aldrig hitta hans födelsenotis för att på så sätt hitta hans föräldrar och komma vidare bakåt i hans anor. Jag letade och letade många gånger och under ett stort antal år. Lade helt enkelt ner spåret och gav upp. Detta för att ta upp det igen med samma resultat igen eftersom jag hela tiden återkom till samma platser i källorna och gjorde om samma misstag om och om igen många gånger. Nu var detta ett lite extraordinärt problem också men du kan säkert råka ut för något liknade själv någon gång.

Det som orsakade sådana problem för mig var att i Husförshörslängderna i Mörbylånga (H) där jag inte hade några som helst problem att hitta honom så står han angiven med namnen Peter Gustaf och födelseförsamling angiven till Arby (H). I Arby födelselängd fanns flera Peter Gustaf det året men ingen med rätt datum och rätt Patrinymikon. Kunde ej heller hitta något Idehult i Husförhörslängderna i Arby församling för dessa år trots att jag letade från pärm till pärm flera gånger. Jag har säkert försökt lösa gåtan i minst 20 år och misslyckats gång på gång.

Till slut kom jag ändå vidare och det här är lösningen på gåtan med Peter Gustaf Petersson anor:

Peter Gustav Petersson föddes den 2 juni 1846 i Idehult i Arby (H) precis så som det stod i Husförshörslängderna i Mörbylånga (H) Men i födelselängden så står han istället namngiven med namnen Per August. Fortfarande dock inget Idehult i Husförhörsländerna i Arby (H). Men i Husförhörslängden för Karlslunda (H), som även kallas för Arby kapell, så hittade jag slutligen platsen Idehult. Där står han angiven med sina föräldrar och med namnen Per Gustaf samt att namnet August också finns med men det namnet är sedan överstruket av prästen. Frågan är om prästen skrivit fel i födelselängden eller om föräldrarna senare ångrat sig och bytt förnamn. Framöver kallas han för Per Gustav i dessa kyrkoböcker medan när han kommer till Mörbylånga församling så anges han med namnet Peter Gustav Petersson. Det faktum att Karlslunda är en kapellförsamling till Arby och att namnen ändrats i två omgångar var det som var den stora utmaningen att lösa för att komma vidare i hans anor.

Peter Gustaf Petersson tillhörde en syskonskara med totalt sju barn och föräldrarna hette Peter Persson och Maria Mattiasdotter. Även fadern var född i Idehult Arby(H). När han hade fyllt 17 år så började han med täta intervaller att flytta runt som dräng på olika gårdar i olika församlingar runt sin hembygd fram till dess att han fyllde 25 år.

Den 10 november 1871 skrevs han in på Konungens Andra Lifgarde på Göta Lifgarde i Stockholm som nummer 89 vid Lifkompaniet (1:a kompaniet) och hans kompanichef hette då von Rosen. Andra Lifgardet bytta namn år 1894 till Göta Livgarde och benämns också såsom I 2.

De 6 november 1878 skrivs han ut från Konungens Andra Lifgarde, Gösta Lifgarde (AB) och han flyttar då till Ekerö (H) där han under nio år arbetar som Tegelbruksarbetare.

Den 28 april 1887 flyttar Peter Gustaf  sedan till Mörbylånga (H) och övertar där gården Södra Bårby nr 6 av f.d. Sjökapten Olaus Andersson som med sin familj i sin tur flyttade till Nordamerika den 15 juni 1888. År 1890 står han skriven på Södra Bårby nr 5 och 1892 är han skriven på Södra Bårby nr 6 åter igen.

Han gifter sig den 18 december 1892 med min farmors mor Ida Carolina Petersson som är född den 4 mars i just Södra Bårby nr 5. Hon är vid äktenskapet 13 år äldre än sin make men får ändå leva såsom änka i 36 år eftersom Peter Gustaf avlider i sviterna av en lunginflammation 57 år gammal den 25 maj 1904. Ida lever själv som änka fram till den 21 augusti 1940 men säljer 1921 gården Södra Bårby nr 5 till sin son Gunnar för 10 000kr, vilket idag motsvarar drygt 190 000kr.

Gården Södra Bårby nr 5 har tidigare också brukats av Idas pappa Peter Gustav Andersson och även av i sin tur av hans far Anders Nilsson. Även Anders Nilssons far Nils Andersson brukade gården och slutligen även hans far Anders Olofsson. Anders Olofsson dog den 6 mars 1783 och hans son Nils föddes 1761. Så gården Södra Bårby nr 5 i Mörbylånga har verkligen varit en en släktgård på min pappas sida. Allt ifrån minst någon gång under första halvan av 1700-talet, eventuellt ännu längre tillbaka i tiden, fram till någon gång år 1905. Men det är faktiskt så att gården fortfarande finns i släkten eftersom den idag ägs av ett barnbarn till Peter Gustaf och Ida, m.a.o så ägs den idag av en av mina egna 3-männingar. Men det är inte den ursprungliga gården det handlar om efter år 1905

Det finns nämligen sedan också en muntlig berättelse i släkten om hur Södra Bårby nr 5 brann upp i en brand någon gång år 1905 och att en ny gård byggdes upp precis söder om den ursprungliga gården Jag har inte närmare kunnat utreda omständigheterna kring detta men gården på bilden nedanför ska var den gård som försvann i den branden.

Peter Gustaf och Ida får tillsammans 5 barn varav ett av barnen således var min farmor Gunborg Karolina Peterson gift Wåhlin. Hennes syster Agnes och hennes make Gustav Fernstedt har jag skrivit om här i bloggen i ett tidigare inlägg ”Barnhusbarnet som blev Mörbylångas sista åkare och fick en gata uppkallad efter sig”.

Både Peter Gustaf och Ida vilar i Idas pappas Familjegrav på Mörbylånga kyrkogård.

Frid över deras minne

Några slutord: 

Att en person byter namn i kyrkoböckerna vid två tillfällen från Per August till Per Gustav och slutligen till Peter Gustaf kan i sig orsaka viss förvirring i forskningen. Detta tillsammans med att samma persons födelsenotis står angiven i födelsboken för Arby(H) samtidigt som hans första notering i en Husförhörslängd anges i Karlslunda (H), kapell församling till Arby (H) så blev det här från början en omöjlig gåta. Den fick ändå till  slut sin lösning och efter drygt 20 års letande efter Peter Gustavs anor kunde också  luckan i min släktforskning därmed täppas igen och släkt-trädet bli mer komplett. Jag ska också medge att jag löste detta med hjälp från andra släktforskare på Rötters Anbytarforum som var betydligt bättre bevandrande i själva församlingsstrukturen i det aktuella området. Stort tack till dessa släktforskare och tack för Anbytarforum finns tillgängligt för oss släktforskare på Rötters Hemsida.

Länk till Anbytarforum:

http://aforum.genealogi.se/discus/

Länk till Myntkabinettet där man fritt kan omräkna penningvärdet från och med 1873 när kronan infördes och fram till 2010:

http://www.myntkabinettet.se/web/rakna_ut_penningvardet.aspx

Några erfarenheter, allmänna råd och tips om släktforskning

Några erfarenheter, allmänna råd och tips om släktforskning

När man börjar att släktforska så är ofta målet att så snabbt som möjligt komma så långt bakåt i tiden som möjligt och att hitta så många anor som möjligt. Jag har själv varit där och agerat på precis det viset. Ett annat vanligt fenomen är att man i början också slarvar med källhänvisningar vilket kan skapa stora problem längre fram när du ett antal år senare ska ta upp ett spår eller en an-linje där du har fastnat tidigare. Detta gör att man varje gång får börja om på nytt och ofta sedan gör om samma fel om och om igen. Dessutom när man vill publicera eller på annat sätt delge sina forskningsresultat så krävs det att din antavla är väl underbyggd och vederlagd med ordentliga källor för att den ska bli riktigt intressant för andra släktforskare.

Nu drygt 30 år efter det att jag tog mina första steg i släktforskningens underbara värld så förstår jag mer om hur viktigt det är att inte ha bråttom. Istället för att så snabbt som möjligt forska sig bakåt i tiden så finns det så mycket berättelser som dina nu levande släktingar har att berätta och prata om. Det kanske kan tyckas vara banala saker idag men tiden går fort och helt plötligt finns inte den där släktingen längre kvar i livet som idag hade haft intressanta saker att berätta för dig. Det som idag kanske inte känns så intressant att notera är kanske om 10-20 år är jätteintressant för dig eller andra att få ta del av eller läsa om.

Jag har nu varit släktforskare i olika omgångar sedan 1980 och har samlat på mig en stor databas med massor av individer, faktiskt drygt 23 000 st. Detta beror på att jag under en period av mitt forskningsarbete var mer en typ av ”An-samlare” än en riktig Släktforskare. Nu har jag istället förstått att det är inte bara namn, datum för födelse och död på gamla släktingar som gör forskningen intressant.

– Nej, det är alla små vardagliga berättelser du samlar på dig om din släkt och dina släktingar som gör din släktforskning riktigt levande och intressant. 

Jag har rest runt och besökt platser där släktingar levde för många år sedan. Hittat gamla Torpgrunder och rester av bebyggelse och av liv på platser där marken idag har växt igen. Jag har sett gamla bärbuskar och fruktträd stå på ett onaturligt sätt bland björkar och buskar och förstått att här har mina anfäder en gång i tiden brukat marken och levt sina liv. Jag har också ångrat mig många gånger varför jag inte skrev ner mer om det som berättades för mig när jag började att släktforska och kan idag tyvärr konstatera att det är försent. Men jag har också knackat på dörrar på gamla hus på landet hos helt okända och därigenom hittat rena guldgruvor med historier om hur det varit att leva på den platsen där de själva, kanske deras föräldrar, far och morföräldrar och ibland flera generationer bakåt och även mina egna släktingar har levt sina liv.

Visst har jag också genom åren, trots en hel del misstag i början, lyckats att samla på mig en hel del berättelser om olika levnadsöden. Berättelser som jag tycker väl speglar hur det i olika tidsperioder har varit att leva som en helt vanlig och enkel människa i Sverige.  Något som det aldrig kommer att skrivas en enda rad om i några av de historieböcker som används i skolan idag eller i morgon. Det är därför som jag nu också har börjat att delge några mina berättelser om ”helt vanliga människor” i den här Bloggen. En del av detta är berättelser från äldre släktingar eller ibland från andra släktforskare. Det är också från helt egna forskningsresultat när jag på olika sätt har gått djupare in i en persons öde via t.ex bouppteckningar, mönstringsrullor, soldatregister eller domstolsprotokoll. Men jag lovar att ange källor så gott jag kan och i den omfattning jag själv noterat vilket beror på från när under mina drygt 30 som släktforskare berättelsen kommer.

Dick Wåhlin

PS. Det här fotot är på torpet Högstorp under Norrby i Åtvids socken (E). Torpet finns inte längre kvar men det står en så kallad Torpinventeringsskylt på den plats där torpet en gång fanns. Skylten står där tack vare en studiecirkel 1979 med personer och deltagare som var intresserade av sin hembygd och som satte upp denna skylt. Jag har varit på platsen och hittat resterna av torpet, några potatisgropar att förvara potatisskörden från åkern i samt även rester av gamla skor. Det gick verkligen att känna in hur det kunde ha varit att ha levt sina liv på denna plats. Johan-Peter och Eleonora är nu betydligt mer levande för mig än om jag bara hade hittat deras födelse och dödsnotiser i en kyrkobok. D.S

Barnhusbarnet från Stockholm som blev Mörbylångas ”sista åkare” och fick en gata uppkallad efter sig.

Den här berättelsen om ett levnadsöde handlar om min farmors systers                         Agnes man Gustav Ernst Julius Fernstedt.

Han föddes den 31 mars 1888 i Klara församling i Stockholm som ett så kallat Barnhusbarn med nummer 3042 på det Allmänna Barnhuset i Stockholm. I  kyrkobokens födelselängd står det att hans föräldrar är okända och det var det man oftast ville uppnå när man födde barn på Barnhus. Ingen skulle kunna spåra föräldrarna och modern kunde också i detta fallet vara helt anonym. Men det var inte gratis att föda på sina barn på Barnhuset i Stockholm. I detta fall betalades till Barnhuset den 3 april 1988 en summa av 400 kr enligt kvittot på bilden nedan. I dagens penningvärde så motsvarar det drygt        23 000kr, vilket innebär att det inte var de som hade det allra sämst ställt som kunde ordna med det på det här viset .

 I många andra fall med barn som föddes utom äktenskapet så står ofta moderns namn i kyrkoboken och barnet angivit som ”oäkta barn” (Hur nu någon levande människa kan kallas för att vara oäkta…) Oftast finns ingen fader angiven i kyrkoboken medan den ibland kunde anges vem som erkänt sig som fader. I några fall har jag också sett noteringar om ”Trolovnings barn”, med andra ord att föräldrarna inte riktigt hunnit med att gifta sig innan barnet föddes.

Jag har en liten teori om vem som var Gustav Fernstedt’s moder eftersom jag har hittat honom i Stockholms Rotemansarkiv i en fastighet på Stora Badstugatan 5 i Stockholm. Den fastigheten låg precis i närheten av där Stockholm Konserthus nu är är uppförd på Hötorget. Men eftersom det inte går att vederlägga till fullo att detta är den verkliga och rätta modern så behåller jag min teori för mig själv. Men jag kan ändå nämna att den jag tror är Gustavs mamma emigrerade till Amerika 1899 för att återkomma till Stockholm 1905 och därefter återigen utvandra till Amerika år 1908.

Gustav Fernstedt växte upp hos Johan August Nilsson och Sara Brita Persdotter i Vickleby, Mörbylånga (H) på Öland. Det var också de som själva hämtade Gustaf på Barnhuset i Stockholm. De hade även ytterligare ett fosterbarn som också var ett ”Barnhusbarn”,  hon hette Anna och var född den 8 juni 1889 i Klara församling i Stockholm.

 

Jag har bara själv några små vaga minnen av Gustav när jag som barn besökte min farmors syster på Öland. Det som jag minns väl var den gamla bil som stod undanställd i ett garage på gården. Det var en gammal Dodge med sidventilsmotor från 1940-talet. Han hade inget körkort själv men han hade köpt bilen så att hans söner kunde köra honom runt så att han fick se lite av sitt kära Öland när han hade blivit äldre.

Jag har också hittat följande artikel i tidningen Barometern från 1963 då man skrev följande om Gustav Fernstedt 

Åkaren Gustaf Fernstedt nu 75 år, har sedan 1908 drivit den åkerirörelse som han då övertog av handlanden Albert Lindström. Under alla dessa år har Fernstedt haft ansvaret för transporterna av sprit från källaren till utskänknings-butiken, den enda sysselsättning som nu är kvar inom åkeri-rörelsen. När ja körde mitt första lass för Mörbylånga spritbolag, omtalar hr Fernstedt, hade jag 1,50 för vart brännvinsfat, som innehöll 250 liter. Faten hämtades då vid hamnen och kördes först till lagerkällaren och sedan därifrån till butiken.

På den tiden var det ingen ransonering och bolaget kunde då tidvis ha det besvärligt med konkurrensen. Vem som helst kunde köpa brännvin i fat från grossisterna och så kunde byalagen skicka efter ett fat och dela upp innehållet.

Det var visserligen olagligt att dela med sig av varan men, men i Röhällaskogen där har många brännvinsfat tappats säger han med en liten glimt i ögat.

Nåja tiderna har ändrats och sysselsättningen har ökat, skämtas de vidare. Under semestern och till helgerna kör vi två dagar i veckan annars bara en och till hösten tar det slut riktigt med jobbet, men då har man väl en stor pension att vänta från systemet hoppas jag, säger hr Fernstedt.

Några slutord: 

Gustav Fernstedt levde hela sitt liv i Mörbylånga på Öland, förutom de sex dagar som förlöpte då han föddes på Barnhuset i Stockholm och var skriven på Stora Badstugatan 5 i Stockholm.  Gustav Fernstedt dog den 9 maj 1967 och gården som låg på Statsäga nr 19 i Mörbylånga är nu sedan många år tillbaka riven.

Men gatan i Mörbylånga som Gustavs gård låg vid heter idag Åkaregatan och är döpt och uppkallad efter Gustav Fernstedt

Johan Wåhlin’s morfar Jonas Olsson Dammgren som år 1851 tilltalades vid Häradsrätten för Qvacksalveri

I mitt förra inlägg skrev jag om den allra första i vår släkt som heter Wåhlin i efternamn nämligen min farfars far Johan Wåhlin. Nu kommer jag skriva lite om hans morfar Jonas Olsson Dammgren.

Jonas Olsson Dammgren föddes den 6 februari 1808 i Torpet Dammen i Åby socken inte långt från Läckeby norr om Kalmar. I inlägget igår beskrivs lite om Torpet Dammen så gå tillbaka dit om du vill veta mer om det.

Jonas Olssons far ”Mäster” Olof Jonsson var också född i samma torp så det är ett torp som bebotts av minst 4 generationer i släkten från omkring 1774 fram till dess att torpet föll ihop någon gång i början av 1900-talet. ”Mäster Olof var till yrket  Trädgårdsmästare och ”Vaccinatör” (*) och han arbetade på gårdar med djur. I hans bouppteckning vid sin död år 1843 så står det också angivet att sonen Jonas ärvde ett skåp med diverse ”medicamenter”.

Jonas Olsson Dammgren var enda sonen och han hade tre systrar varav två var äldre och en yngre syster. Han gifte sig  den 24 november 1832 med den fem äldre Maja Lisa Jonsdotter född den 9 januari 1803 i  Skillerhult, Lufvehults rote i Bäckebo församling (H). Vid giftermålet kom hon närmast ifrån Koppartorp som ligger i Gelebo i Åby församling (H). Tillsammans fick de också fyra barn och precis såsom I Johans egen syskonskara så var det tre döttrar och en son.

Det som är mest intressant med Jonas Olsson Dammgren var det som noterades i faderns bouppteckning att han ärvde ett skåp med diverse medicamenter. För den 5 mars 1851 tilltalades Jonas vid Häradsrätten för Qvacksalveri eftersom han hade använt mediciner han ärvt efter sin far som var avsedda för djur och använt dem till människor istället.

Bouppteckning efter Jonas Olssons far ”Mäster” Olof Jonsson

”År 1843 den 5 december förrättades bouppteckning efter torparen och trädgårdsmästare Olof Jonssoni Åby Damm, hwilken den 25 nästlande November avled och lämnat efter sig såsom arvtagare sonen Jonas myndig samt döttrarne, Caisa Lisa Enka och Stina gift med arbetskarlen Peter Andersson vid Lilla Wångerslätt nu tillstädes.

Qvarlåtenskapen uppvistes af sonen Jonas samt antecknades och värderades på sätt som följer

Torplägenheten Dammen på Släts ägor bestående af 4 tunneland, tilllikamed därå uppförde hus af mindre bryggning jämte Mälthus, en liten loge, Fähus Stall och skjul, varande lägenheten tillfallen avlidne Olof Jonsson i arf efter dess föräldrar”

”Att all egendom är redeligen uppgifven och ej något mig veterligen undandöljt, betygar under edsförbindelse – utspura

J Dammgren”

”Arfingarna öfverenskomma därom att sonen Jonas dammgren öfvertager Torplägenhten jämte den befintlig hstgröda mot 1.166 RD 32 sk Rgs för hela eller erläggande såsom lösen till sina sytrar, af hälften deras med 583 RD 16 sk eller 291 Rd 32 sk sammalgt tll vardera, hvareot Dammgren bliver ensam ägare till berörde fastighet, jämte därå befintliga Åbyggnader, deras tillträdet genast och erlägges köpesumma å dag som likvid kommer ske för stenhustes lösegendom eller laga ränta därå från samma tid, jämte antaglig borgen i händelse betalning då skulle utbilfva- Beträffande lösören skall den genast odelad offentligen försäljas, och fördelas sedan skulderna gottgjorde bifvit, behållningen lika emellan son och döttrar. Likvist lemandes honom  till ensam ego ett skåp med diverse medicamenter.

Härmed äro vi å ömse sidor till alla delar nöjde försäkras som ovan

J Dammgren Peter Andersson Stina Olsdotter”

(*) Förr användes titlar som ”Vaccinatör” eller ”Kräkedoktor” (**) på det som vi idag kallar för Veterinärer. Jag tror också att det visserligen skiljer sig en hel del på utbildningen också mellan dessa yrkestitlar. Men intresset för medicin gick sedan i arv ytterligare flera generationer. I gårdagens inlägg om farfars far Johan Wåhlin kunde ni läsa bl.a följande: ”Han ärvde intresset för medicinalväxter från sin morfar, och han sålde också ”mediciner” till apotek. Många kom direkt till honom och handlade. En tysk läkare ville ha hans recept och köpte hans receptbok.” Men även min farfar Otto Wåhlin sysslade en del med läkekonst och då även han med olika medicinalväxter.

(**) Kräk = Djur på gammal småländska

Den allra första i vår släkt med efternamnet Wåhlin.

Min farfars far Johan Wåhlin föddes som så kallat oäkta barn den 20 juni 1854 i Svartingstorp, Åby socken (H) som ligger strax norr om Kalmar vid Läckeby. Hans mor Lisa Kajsa Jonsdotter Dammgren var piga på Svartingstorp. På Svartingstorp fanns ett Spinneri där Lisa arbetade och enligt muntlig utsaga så ska hon ha fått sonen Johan med en engelsman som var på tillfälligt besök på Spinneriet. Denna engelsman ska ha varit en bröderna Clark som då ägde en av världens största Trådfabriker Coats & Clark. Anledningen till att han tagit sig eller fått efternamnet Wåhlin sägs vara att det härstammar från gårdsnamnet Wångerslät i Åby socken.

Eftersom hans mor var piga och flyttade runt på olika gårdar så växte Johan istället upp hos sin morfar och mormor, Jonas Olsson Dammgren och Maja Lisa Jonsdotter, i torpet Dammen, Slät, Åby (H). Jonas Olsson Dammgren var själv född i detta torpet och köpte det år 1851. Samma år hade då Jonas sålt en annan fastighet som idag ligger på Dammvägen 2 till Jonas Peter Olofsson för 51 Riksdaler. Den fastigheten såg från början precis likadan ut som Dammen men är idag tillbyggd i flera omgångar. De som bodde i torpet Dammen var så kallade egna Torpare och brukade jorden åt sig själva, marken bestod av 4 tunnland. Torpet lämnades åt sitt eget öde i början av 1900-talet. Det var då illa åtgånget och föll snart samman. På den plats där torpet låg finns nu ett nytt hus uppfört. Torpet låg nära en Kvarn och gatan heter Kvarnbacken. Gatan som går igenom Slät heter Dammvägen.

När Johan Wåhlins mamma Lisa blev äldre och inte längre kunde arbeta som piga så bodde hon ensam i torpet Dammen. Men när torpet blivit illa åtgånget och fallfärdigt så flyttade hon in till sin granne Sofia Åman. Lisa fick då tre kronor i månaden från fattigkassan och gav en krona till Sofia Åman som hyra. Lisa besöktes en gång i veckan av sin syster  Lovisa som då hade med sig  mat i form av bröd, smör och salt. Två gånger varje sommar besöktes hon av sonen Johan Wåhlin som då gick dit den långa vägen från Trekanten, en sträcka på nästan 2 mil enkel väg.  Det här har berättas för mig 1980.07.14 när jag besökte Sofia Åmans dotter Anna Åman som då var 88 år gammal. Anna mindes också att Lisas far var ”Kräkedoktor” (Djurdoktor). Anna Åman själv var barn då Lisa var inhyst hos hennes mor. Anna kom ihåg henne som en gammal dam som då bodde på deras övervåning.

Den 14 november 1874 när Johan Wåhlin var drygt 20 år gammal flyttade han till Qvarter N:o 10 i Kalmar Stadsförsamling där han arbetade som Målargesäll. Han gifte sig den 31 december 1875 med Emma Christina Carlsotter från Replinge (H). Den 17 november 1879 flyttade han tillbaka till Åby Socken och då till Wångerslätt med sin hustru och ett barn, sonen Johm Emrik Philemon. De hade också under tiden de bodde i Kalmar fått en dotter Anna Elisabeth men hon avled redan den 22 maj 1877 i en en ålder av 6 månader och 10 dagar.

Johan och Emma fick tillsammans inte mindre än 11 barn, att särskilt lägga märke till är att från och med min farfar Otto Wåhlin så döptes barnen efter sin nummerföljd, 8 = Otto, 9 = Nina, 10 = Thili och slutligen barn nr 11 = Elvira

Barn födda i Kalmar:

Anna Elisabeth f.1876.12.12 – d.1877.05.22

John Emrik Philemon f.1878.03.08 – d.1922.11.23

Barn födda i Åby socken (H):

Almida Juliana f.187912.06 – d.1900.07.11

Olga Eugenia f.1882.02.10 – 1958.01.25

Rudolf Zepanius f.1883.12.03 – 1903.12.03

Hjalmar Theodor Virgilius f.1886.01.31 – 1953.07.17

Barn födda i Kalmar:

Bertha Maria f.1888.07.02 – 1908.02.12

Otto Viktor Emanuel f.1890.03.27 – d.1964.06.27, (min farfar).

Nina Cecilia f.1891.11.22 – d.1955.03.22

Thili Erika f.1894.01.24 – d.1969.12.23

Elvira ”Ella” Alexandra f.1897.02.16 – d.1973.06.29

År 1888 bodde Johan Wåhlin med sin familj åter igen i Kalmar Stadsförsamling och då i Qvarteret Ängö N:o 9.

Senare flyttade Johan med sin familj till Trekanten som ligger mellan Kalmar och Nybro där arbetade han som Postförare. Han gick eller cyklade med posten till Mossebo och Olofsböle. När han sedan blev äldre så köpte min farfar Otto Wåhlin en så kallad undantagsstuga i Trekanten  till sina föräldrar. Stugan kallas i allmänt tal för ”Flaggstugan” och fungerar idag som sommarstuga.

Hösten 1997 fick jag kontakt med Valborg Persson i Nybro.

Hon var fosterflicka hos Johan och Emma Wåhlin från 6 månaders ålder tills hon var 11 år. Ella ( Elvira ), dotter till Johan och Emma, hade en arbetskamrat som behövde ”barnvakt”  när hon åkte till stan för att söka jobb och det var så Valborg blev kvar hos Johan och Emma. I ett telefonsamtal med Valborg 1997.08.18 berättade hon bla att Johan var en mycket intelligent, läste ofta poesi. Han ärvde intresset för medicinalväxter från sin morfar, och han sålde också ”mediciner” till apotek. Många kom direkt till honom och handlade. En tysk läkare ville ha hans recept och köpte hans receptbok.

Avskrift av ett brev från Valborg Persson till Dick Wåhlin:

Madesjö 11 okt 1997

Att jag kom att bli fosterbarn hos Emma o Johan Wåhlin berodde på att min mor och Ella Wåhlin hade varit arbetskamrater i Kalmar. Min mor var inte gift och hade en flicka förut som mina morföräldrar hade tagit hand om, så nu det var dags igen så kunde hon inte komma hem igen. Då fanns det ett ställe i Kalmar dit ogifta mödrar kunde komma och föda sina barn och sedan stanna en tid tills de kunde komma ut i förvärvsarbete igen. Det var inte så lätt att få något arbete när man hade ett litet barn med sig. På sommaren var det ofta på lantgårdarna som man behövde extra hjälp med varje handa göromål. Min mor och jag hamnade på en gård utanför Kalmar.

Men min mor var ju van vid ”stan” och längtade tillbaka dit. frågan blev då var hon skulle göra av mig? Då kom Ella (Elvira) Wåhlin och hon överens om att fråga Ellas föräldrar om de kunde ha mej några dar tills hon kunde ordna något annat för mig. De lovade att ha mig några dar men min mor lät aldrig höra av sig. Och jag -jag bara fanns där. Ett litet barn behöver ju både mat och kläder, så Wåhlin fick gå till ”socknen” och begära bidrag. det beviljades med 20 kr i månaden.

Där växte jag upp och fick kalla dem Mor o Far. Jag vet att jag fick uppleva mycken kärlek och vänlig omtanke. Så kom den dagen jag skulle börja skolan. Jag visste att jag hette AgnesWalborg Linnea. Så skulle ju det också vara ett efternamn men det visste ingen vad det var. På så sätt fick jag ta mina fosterföräldrars namn Wåhlin. Men eftersom tiden går och barn växer upp så går det åt mer pengar till mat och kläder. Så far blev tvungen att begära litet mer i månaden för mej. Men när Fattigvårdsstyrelsen hade sammanträde så försökte de få någon som tog mig för 15 kr i månaden. På så sätt fick jag byta fosterhem. Hur det kändes för kära Mor o Far kan jag ej här beskriva. Det och mycket annat har jag i min hemliga minnesbok.

Jag önskar bara: ”Frid över deras kära minne”*

Valborg Persson

PS Att far var ”låghalt” berodde på, enl. vad han själv berättat. Han var 4 år och ramlade ner från ett träd där han plockade äpplen och slog sig så illa att farmor eller mormor inte kunde lägga om det så att det blev bra. Jag minns honom som en mycket intellegent man. Om kvällarna brukade han läsa poesi. Än idag kan jag minnas några versar.

Ett vykort som Johan och Emma skickat till sitt fosterbarn:

Clara Hag som avled år 1879 under ett försök att fördriva sitt foster med fosfortändstickor

På grund af hvad vid obduktionen af liket efter Pigan Klara Matihilda Hag förekommit, jemfördt med hvad Rättskemisten Prof N P Hambergs utlåtande påvisat ”att nemligen likdelarne efter ofvanämnde Hag innhållit fri fosforsyra och sannolikt äfven spår af fri fosfor,” får undertecknad afgifva det utlåtandet att Pigan Klara Mathilda Hag sannorlikt aflidit i följd af intagning af fosfor, troligen gjordt i afsigt att dermed fördriva fostret, hvarmed hon var hafvande, detta varder härmed på aflagd embettet intygadt.

Linköping den 16 januari 1880

Oscar Segerdahl

Andre Stadsläkare

Ödmjukaste Embets enemorial Sedan 2 dre statsläkaren Herr Med. Doktor O. Segerdahl numera, uti dess bilagde intyg, förklarat att pigan Clara Mathilda Hag härifrån staden, hvilken den 21 December 1879 kl 4 efterm intogs å Lassarettet och den 23 i samma månad kl 06.30 förmid, därstädes afled, sannolikt aflidit i följd af intagning af fosfor troligen i afsigt att dermed fördrifva det foster hvarmed hon varit hafvande, får jag äran att hålla det undersökning hörom inför RådstufvuRätten torde blifva företagen och dag dertill utsoll.

Linköping: Stadsfiskalkontoret den 19 januari 1880

J. Frick

_________________________________________________________

Till Rådstufvurätten hade inkommit skrift med derwid fogade intyg af följande innehåll

Ödmjukaste Embetsmemorial

Sedan andra stadsläkaren etc             Litt.  Ä

På grund af hvad vid etc                     Litt.  Ö

Att pigan Klara Mathilda etc                Litt.  Aa

I anledning häraf hade denna dag blifvit bestämd för begärda undersökning företagande, och voro nu tillstädes stadsfiskalen Frick jemte följande inkallade personer, LazarettssyslomannenFr. Johan Trybom, Handlanden Alfred Wiman, Instrumentmakaren C.A. Teggren, sköterskan vid vid lazarettet Amanda Nyberg samt pigorna Karolina Lindroth och Hanna Karlsson äfven som skjutsdrängen Johan Kindberg i No 42 Sct Pers qvarter, alla här i staden, men handladen Widmans hustru Mathilda Wiman, som äfven blifvit inkallad, anmältes vara afsjukdom hindrad att sig infinna.

Lazarettssysslomannen Trybom fömälde att någon anledning att Klara Mathilda Hag å lazarettet åt kommit och intagit fosfor ej försummes men han hade öfvrigt ingen upplysning att meddela.

Därefter hördes hvar och efter annan Alfred Widman, Tenggren, Amanda Nyberg samt Karolina Lindroth och Hanna Karlsson, hvilka ej hade annat att upplysa än som innefattas utiföljande protokoll.

Protokoll fördt vid etc                           Litt Ab

med anledning af pigan etc                  Litt Ac

Widare hördes Johan Kindberg, som uppgaf sig vara bekant med Klara Mathilda Hag sedan många år tillbaka, och hafva besökt henne, sednast Söndagen den 14 sistledne December, då hon sade sig vara sjuk, men icke såsom Kindberg påståd, för honom omtalat att hon var hafvande och ej heller att hon ämnade förkorta sitt lif.

Stadsfiskalen Frick tillkännagaf att tillgång på närmare upplysning i saken ej finnes, hvarefterTrybom önskade del af Rättens blifvande beslut angående begrafningssättet.

Då mera ej förekom, meddelade Rådhusrätten det besked, att som det bifvit ådagalagdt, att Klara Mathilda Hag med vilja förgjort sig sjelf, möter ej hinder derför, att hon ärligen begrafves

________________________________________________________

Hämtat ur Linköpings Rådhusrätt AIII a 31

Litt. A Med anledning af pigan Clara Hags Sjukdom och inträffade död får jag hermed meddela de upplysningar att hon hon kom i min tjenst den 28 Oktober sistledes år och från den dagen till14 december ingen sjukdom kunde på henne märkas eller hon gaf något sådant tillkänna. Söndagen den 14 December på efterm. klagade hon hon öfver illamående i brösten hvarför hon sjelf efterskickade till Apotheket Hoppman och Hjertstyrkande droppar som hon då intog. Måndagen gjorde hon sina göromål hela dagen samt drack fläderte och Honig. Tisdagen äfven så men klagade på efm. öfver illamående hvarför hon tillsades att gå till Doktor Åman, efm. eftersändes Honig som hon då intog. Torsdagen sämre dock ej sängliggande utan att hon kunde göra lättare sysslor. Fredagen tycktes hon vara bättre men hade kräkningar. Lördagen sämre hvarför efterskickades fru Åberg som då ordinerade terpentinduk samt sked Cognac under hela Lördagen låg hon och hade kräkningar och drack ofta vatten.

Söndagen sämre hvarför hon fördes till Lasarättet, och märkter då att hon började gulna i ansigtet samt svullna och uppgaf sig illamående i hela kroppen hvilket jag på under edligförpligtelse får intyga

Mathilda Wiman

______________________________________________________________

Rätteligen afskrivet betygar

Ex officia

J. Frick

Att pigan Clara Mathilda Hag från linköping intogs å Lasarettet den 21 December 1879 k.l.omkring 4 e.m. samt afled den 23 samma månad och dag k.l. 6.30 f.m betygar.

Linköping i Länslassarettskontoret den 17 de Januari 1880

Ex Officia

Fr. Joh. Trybom

_______________________________________________________________

Protokoll fört vid hållit polisförhör å Linköpings Stadsfiskalkontor den 20 Januari 1880

S.D (samma datum) Med föranledande af 2 dra Stadsläkaren Herr Medicine Doktorn O.Segerdahl under den 16 meddelade utlåtande att härvarande Lazarett den 23 sistlidne Decemeber kl 06.30 förmiddagen aflida pigan Clara Mathilda Hag härifrån staden som var föddden 23 augusti 1857, sannolikt aflidit å följd af intagning af fosfor troligen gjordt i afsigt att därmed fördrifva fostret fostret hvarmed hon var hafvande, har förhör hållits med nedanupptagne personer för vinnande af upplysning om orskaen dertill, och huruvida hon sjlef eller genom annan bifvit bibragd den intagna fosforen:

1) Intrumentmakaren C:A Tenggren: att Clara Hag kommit i hans tjenst den 24 april 1878 och varit der till 24 oktober 1879 då hon flyttade till Handlanden A. Widman i No 20 Sct Kors Qvarter, att Hag under första året uppfört sig väl och fört en stilla sedsam vandel, men att hon ibörja af maj månad sistledne år emottagit besök af karlspersoner om nätterne, att Tenggren då gjort henne föreställning för sitt lättsinniga lefnadssätt hvilket haft till följd att hon en tid bortåt ändrat detsamma, men i Juli månad ånyo börjat dermed fortfarit till flyttningen, men vet ej hvilka karlarne varit som besökt henne, och har Hag hvarken för honom eller hustru omtalat att hon var hafvande.

2) Sköterskan Amanda Nyberg på Lazarettet: att hon som vårdat Clara Hag under dennes vistande på Lazarettet ifrån den 21 till den 23 sistlidne December då hon dog, ej hört henne yttra det ringaste vare sig om att hon intagit gift eller att hon befann sig hafvande, på eftermiddagen den 21 December strax efter hon ankommit till Lazarettet hade visserligen yttrat några ord om att hon varit sjuk i åtta dagar och att hon längtade efter Läkarens ankomst, hon hade svåra plågor och ett par gånger uppkastningar, talade ej något den 22 och 23 December, på frågan till den 21 December huru det kom sig att hon befunne sig så tjock eller svullen, svarade hon att svulsten härledde sig från sjukdomen.

3) Handlanden Alfred Wiman: att Clara Hag som blifvit städslad på år ankommit i dess tjenstden 28 Oktober 1879, att hon hvarken då eller sedemera omtalat att hon hafvande att hon ordentligt skött sistna åligganden hållit sig ständigt hemma och under tiden till söndagen den 14december ej så vidt Widman vet emottagit besök af karlar, men denna dag på eftermiddagen haft besök af en karlsperson hvilken lärer varit dräng på Skjutsstallet och som Hag för Widmans barn uppgifvit vara hennes fästman, att hon ej vare sig för Widman eller dennes hustru uppgifvit att hon intagit någon fosfor, att hon känt sig illamående den 14 December men gått uppe till den 20 på förmiddagen då hon måst intaga sängen den 19 och de hade hon uppkastningar, att i köket använts fosforsticker dock endast en bunt i sänder, vet ej om Hag intagit af statsen, och att hon den 21 December afforslades till Lazarettet.

4) Fru Mathilda Wiman: har i bilagde skriftliga yttrande Litt: A. Meddelat sina iakttagelser.

5) Pigan Carolina Lindroth boende i gården No 20 sankt Kors qvarter: att hon nära nog dagligen sammanträffat med Clara Hag efter det denne flyttat till samma gård, men att Hag ej för henne omtalat sitt hafvande tillstånd ej heller att hon ämnade förkorta sitt lif, att Lindroth den 16 December framställa fråga huru det kom sig att Hag var gul i ansigtet och tillstyrkande att vidtala Läkaren derom, svarade Hag att detta gjorde hon ej förrän det blef högst nödvändigt, att Hag för Lindroth uppgifvit det skjutsdrängen Kindberg på skjutsstallet var hennes fästman, att fjorton dagar före Hags sjukdom Kindberg besökt henne i brygghuset klockan 10 på aftonen men Lindroth vet ej huru länge han der stadne, har ej förmärkt Hag hafva några andra karlar som besökt sig ej heller sett henne vara ute om aftnarna eller nätterne.

6) Pigan Hanna Carlsson i No 5 Tannerfors Qvarter: att hon som tjenat enkefru Harling äfven under den tid denna bodt hos Instrumentmakaren Tenggren eller från den 2 maj till den 24 Oktober 1879, vid flera tillfällen varit ute med Clara Hag om aftnarne och då i sällskap med karlar deribland skjutsdrängen Kindberg som var fästman åt Hag, och som äfven flera tillfällen då Tenggrens familie var borta brukade besöka Hag på eftermiddagene, vet ej om han nattetid besökt henne hos Tenggrens, men deremot att han fjorton dagar före Hags sjukdom besökte henne i brygghuset till No 20 sankr Kors Qvarter, att Hag ej för henne omtalat sitt hafvande tillstånd ej heller att hon var ledsen vid lifvet eller ämnade förkorta detsamma, men en gång uttalat den önskan att hennes treåriga gossebarn som befunno sig hos hennes föräldrar i Wikingstads socken, ”Måtte få dö” på sednare tiden efter tillträdet af sin tjenst hos Widman hade Hag sett ledsen och nedtryckt ut men på Carlssons fråga om orsaken dertill förklarat att hon ej kände sig riktigt frisk, efter hennes insjuknande besökte Carlsson henne men hon sade icke endå hvarifrån sjukdomen sig härledde, den 14 December på eftermiddagen åtföljde Kindberg Carlsson till No 20 Scr Kors qvarter der de treffade Hag i köket. Kindberg stadne der efter Carlsson, Hag klagade då öfver ont i bröster och besvärades af uppkastning,

Som ovan

J. Frick______________________________________________________________