Min morfars farfars farfars morfars farfars farmors far: Jöns Gustafsson, knekthövitsman som stupade vid slaget vid Stångebro 1598.

Jag har tidigare berättat om hur jag från början i min släktforskning försökte att samla på många anor och att komma så långt tillbaka i tiden som möjligt. Efter ett tag kom jag istället på att det var mycket mer intressant att samla på underlag till intressanta levnadsberättelser. Det är levnadsberättelserna som ger mig det verkliga och levande innehållet i släktforskningen. Av naturliga skäl så är det lättast att samla underlag till berättelser om sina närmaste generationer. Jag upptäckte också redan från början att många släktforskare är mycket generösa med att dela med sig av sin forskning.  Därför vill jag redan nu säga att underlaget till den här levnadsberättelsen helt och hållet kommer från underlag som jag fått från andra släktforskare, de anges som källor efter denna berättelsen. Det här betraktar jag själv mer som lite kul kuriosa i min antavla. Vi pratar nu om anor från medeltiden och som genom den svenska adeln sedan går vidare ner till medeltidens allra första början.

Jöns Gustafsson omnämns i källor först från 1569 och 1587 uppbar han lön för sin tjänst med 32 mark. Hans far hette Gustav Larsson (Sparre över Pil) och var bosatt på Strömsnäs i Högsby socken (H). Han var fogde i Östbo och Albo härader. Förutom sätesgården Strömsnäs ägde han även gårdar i Hammarby, Kolsrum, Holma, Fågelbo och Ruda. Han nämns som levande sista gången 1575 och hans gods förvaltas från 1576 av barnen Erik och Britta. Sparre över Pil är en ätt som först nämns på Öland men som senare flyttar till östra Småland.

Hans mor hette Sigrid Andersdotter av Hinsekindsätten från Stora Hinsekind utanför Värnamo i Småland. Det som kan vara lite intressant med Hinsekindsätten är att den forsätter i rakt nedstigande led till Folkungaätten och kung Birger Jarl via Magnus Minnesköld. Därifrån vidare ner till Knut den Helige, kung av Danmark 1080-1086. Jag har förstått att det är en ganska stor andel svenskar som idag kan kröna sin antavla med anor från just Folkungaätten, t.ex. vår kronprins Daniel Westling. Han har genom DNA analys fastställt att han härstammar från kung Birger Jarl. Om jag också skulle göra en DNA analys någon gång i framtiden så kanske jag kunde få fastställt att jag har lika mycket kungliga gener som vår kronprins. Det handlar i så fall om att vi möjligen kan ha en gemensam ana 28 släktled bakåt i tiden. Men som jag sagt tidigare så betraktar jag detta mest som kuriosa i min släktforskning. Min ana Jöns Gustafsson tycker jag däremot är lite extra intressant kuriosa och här kommer nu en berättelse om honom.

Jöns Gustafsson var gift med Lucia Persdotter och de fick en dotter som enbart är benämnd som Jönsdotter. Hon gifte sig i sin tur med en Per Silkelock som dog 1626. Härifrån går mina anor vidare framåt i tiden från trakten kring Kristdala till gården Komramåla i Södra Vi och därefter vidare till Kisa och till min morfars farfar Adolf Salomonsson som jag berättat om i ett tidigare eget inlägg i bloggen. (Det var han som var stenhuggare och som dömdes två gånger för stöld. Han fick fängelsestraff och fick då leva på vatten och bröd en tid samt även utföra straffarbete, läs gärna även den berättelsen!)

Jöns Gustafsson levde på 1580 på sin faders gård Strömsnäs i Högsby socken. Han beseglade där sina knektars lönelista, hans militära bana tros ha inletts omkring 1565. År 1571 får han fullmakt att som Fänrik uppbåda knektarna i Aspelands, Hanbörds, Sevede, Tjust och Tunaläns härader för att tåga mot Västervik för vidare färd till Finland. Han går då under Joen Gislesson fana vilket är en fana som stridit på många olika främmande marker. När Jöns 1584 får en egen fana och benämns som knekthövitsman så har han troligen redan stor erfarenhet från livet i fält. Däremot när han mot gällande lag gifter sig med en ofrälse kvinna så blev han antingen av med eller fick avsäga sitt sitt frälse. Från 1590 så bor han på gården Systertorp i Kristdala socken.

Det vi också vet om Jöns Gustafsson är att han ledde en fänika på 500 man som slogs på kung Sigismunds sida vid Slaget vid Stångebro den 25 september 1598. Kung Sigismund blev vald till kung i Sverige 1594 efter sin far Johan den III. Eftersom hans mor Katarina Jagelonica kom ifrån Polen så blev Sigismund kung även över Polen. Han vistades mycket i Polen och där övergick han också till den katolska läran. Hertig Karl, yngsta sonen till Gustav Vasa, gillade inte detta utan strävade efter att Sverige skulle hålla sig till den Lutherska läran som hans far hade infört. Hertig Karl som styrde i Sverige under kungens frånvaro lyckades i riksdagen i Söderköping 1595 fastställa att Sverige skulle fortsätta att tillhöra den Lutherska läran. Eftersom det var oroligt i Sverige så beslutade sig kung Sigismund 1598 för att återvända till Sverige.

De åtta knekthövitsmännen i Småland och Västergötland som tidigare hade blivit avsatta av Hertig Karl blev nu återinsatta av Kung Sigismund. Jöns Gustafsson fick order om att med sin fänika tåga mot Söderköping men i ett brev från Sigismund ändrades ordern till att han istället skulle gå mot Gryt och Ringarum och vidare över Stegeborg, detta för att undgå Hertig Karls trupper. Han får också rådet att slå följe med överste Gustav Brahe som är på väg från Kalmar mot Linköping.

Själva slaget vid Stångebro äger rum den 25 september 1598. Kungen förfogar över ca    8 000 man i slaget medan Hertig Karl förfogar över 12 000 man. Det var omkring 2 200  som stupade i det här slaget.  Det var sista stora slaget i Sverige med i huvudsak svenska härar inblandade. I slaget segrar Hertig Karl över Kund Sigismund och efteråt äter de en gemensam middag på Linköpings slott. I en skrift som heter ”Hertigh Carls Slaktarebenck” sägs att 338 personer avrättades, fängslades eller drevs på landsflykt. I samma skrift sägs också följande:

”Jöns Göstaffson Knechhöffdings Man, denne skött Hertig Carl siälf ihiäl”

Några som fängslade efter slaget avrättades sedan två år senare på torget I Linköping i det som kallas för Linköpings blodbad. Där slaget stod finns nu ett monument med en metallplatta där det står skrivet

MINNE AF SLAGET VID STÅNGEBROD. 25 SEPT. 1598 

FÄDERNESLANDETS FRIHET OCH EVANGELISK LUTHERSK TRO 

RÄDDADES FÖR SVERIGES FOLK

Kung Sigismund återvände till Polen där han blev kvar. Hertig Karl blev ny kung i Sverige och kallade sig för Karl den XI.

Man kan också fundera lite på hur det skulle ha varit i Sverige om Kung Sigismund hade segrat vid Stångebro istället för Hertig Karl, vi hade t.ex eventuellt kunnat ha varit ett katolskt land idag.

Jag vill tacka följande personer, och möjligen någon mer, som generöst har delat med sig på olika sätt till underlaget till den här berättelsen om min troliga ana Jöns Gustafsson:

Karl Gustavsson, Söderköping

Bo Person, Linköping

Berit Sjögren, Uppsala

Humlenäsboken skriven av Birger Einarsson och Roger Axelsson, ISBN:91-631-1204-3.

Fler foton och tidningsklipp från Åtvidaberg

Minne av examensdagen den 5 juni 1918 morfar Nils Adolfsson

Morfar Nils Adolfsson i mitten på arbetet på måleriavdelningen på Åtvidabergs Industrier. Bilden är tagen 1928

Nils Adolfsson längst till vänster utanför Åtvidabergs Industrier

Nils Adolfsson nummer fyra från vänster. SGU avdelning nr 319 Viljestark tillhörde Logen IOGT i Åtvidaberg och startade sin verksamhet 1923.

Mormor Elna Landberg gift Adolfsson nummer tre från vänster, övriga okända.

Mormor Elna, konfirmationen den 29 maj 1925

Skolbild från 1922

Skolköket 1924, Elna Adolfsson syns precis rakt bakom handen som ligger på bordet i bilden, övriga är för mig okända.

Avgångsklassen 1923, mormor Elna i mittenraden som nummer 5 från höger

Återträff 1953 från avgångsåret 1923, se bilden ovan, Elna står här i främre raden som nummer 3 från vänster.

Barnens dag i Åtvidaberg 1947

Känner du till något om eller någon på bilderna får du väldigt gärna kontakta mig

Fyra generationer i Koppartorp, Åby (H) Del 3: Jon Jonsson (1764-1843)

Dags för den tredje och sista delen om mina anor som bodde i Koppartorp i Åby socken. Jag börjar här med ett foto på en ladugård i Koppartorp som mina anor själva har byggt enligt noteringen av Birger Oskarsson. Bilden finns på sidan 167 i boken som heter ”Boken om Åby” utgiven av Åby Hembygdsförening och där Birger Oskarsson är en författarna.

FF FM MF Jon Jonsson föddes i Koppartorp den 29 juni 1764 (Åby Fdl CI:3 sid 119) Han var den fjärde i raden av mina anor som brukade Koppartorp. Han gifte sig den 7 april 1793 med:

FF FM MM Karin Persdotter född den 17 november 1770 i Skillerhult under Lufvehults rote i Bäckebo socken (H). De fick tillsammans 7 barn och deras dotter FF FM M Maja Lisa Jonsdotter född den 9 januari 1803 är min ana.

Jon Jonsson föddes i Koppartorp men flyttade till Skillerhult i samband med giftermålet med Karin Persdotter. De fyra första barnen Ingrid Caisa född 1794, Maja Lisa född 1797, Lovisa född 1799 samt min ana Maja Lisa född 1803 är samtliga födda i Skillerhult. Medan barnen Stina född 1806, Jaen Peter född 1808 och Charlotta född 1810 är födda i Koppartorp. Det inbär att Jon och och Karin flyttade till Koppartorp någon gång mellan 1803 och 1806. Deras äldsta dotter Maja Lisa gifte sig den 31 oktober 1817 med Sven Nilsson från Knöppletorp och han står i Husförhörslängden (AI:6 sid 13) mellan åren 1817 och 1825 som ägare till 1/6 mantal Koppartorp. Jon Jonsson står där angiven som svärfader och undantagsman med sin hustru Karin och döttrarna Maja Lisa och Charotta.

Jon Jonsson avlider  78 år gammal i Koppartorp den 1 februari 1843 av Bröstsjukdom (Db EII:1 sid 55). Karin Persdotter avlider 79 år gammal i Koppartorp den 31 maj 1850 (Db EII:1 sid 87) Eftersom min ana Maja Lisa gifte sig 1832 med Jonas Olsson Damgren och bodde i torpet Dammen som jag skrivit också en berättelse om tidigare här i bloggen så upphör från och med nu också mina direkta band gården Koppartorp. Fortsättningen kan man i för sig också säga tillhöra släkten eftersom min anas äldsta syster bodde kvar, gifte sig med Sven Nilsson och de fick också barn i Koppartorp.

Bilden visar fyra markerade generationer som levt i Koppartorp

Fyra generationer i Koppartorp, Åby (H) Del 2: Jaen Larsson (1714-1781

Nu fortsätter berättelsen om de fyra generationer i mina anor som levde i Koppartorp i Åby socken. Vi är framme vid den tredje generationen bakifrån och eftersom det i denna generation finns inte mindre än sju domstolsprotokoll så får denna generation en egen berättelse.  Det blir därför också ytterligare en berättelse om den fjärde generationen och som kommer att publiceras senare i del 3.

FF FM MF F Jaen Larsson föddes 1714 i Koppartorp och i hans första gifte så var han gift med Ingrid Persdotter, de får tillsammans tre barn. Ingrid avlider den 24 maj 1746 i Koppartorp.

Jaen gifter om sig den 23 maj 1748 (PLF CD1) med Ingrid Månsdotter från Bäckebo (H). De fick tillsammans 7 barn och deras yngsta barn Jon Jonsson född 1764 är min nästa ana och han återkommer i del 3 om Koppartorp.

Ingrid Månsdotter avled av hetsig sjukdom den 28 juli 1767 (Åby Db CI:3 sid 623) i Koppartorp. Jaen Jonsson avled i Koppartorp 67 år gammal av Rödsot den 26 maj 1781 (Åby Db CI:3 sid 667).

Kort sammandrag om vad de sju domstolsprotokollen handlar om:

24 jan 1771. Norra Möres häradsrätt fastställer att Jaen Larsson kan bo kvar på den del av Koppartorp som han ärvt och löst ut efter sin mors död

28 januari 1771.  Skrivelse till rätten från Jaen Jonsson angående hans brorsbarns förmyndares agerande gällande en olaga uppsägning om att han ska avträda del av Koppartorp.

14 febr 1776. Tvist om en nedhuggen ek

14 febr 1776. Fortsättning och utslag av målet om den nedhuggna eken

25 nov 1778. Jaen Larsson skrivelse till häradsrätten om att få sin undantagsrätt fastställd

26 nov 1778. Jaen Larssons stämning av mågen Carl Nilsson angående hans rätt till skäligt undantag.

29 maj 1780. Jaen Larssons stämning av mågen Carl Nilsson som hindrat honom att åtnjuta fastställt undantag

Nedan de sju domstolsprotokollen från Norra Möre Häradsrätt:

Norra Möre dombok den 24 jan 1771,  Nr 34

I anledning af utwärkad stämning kärade Jean Larsson i Koppartorp till Olof Jeansson i Östingtorp såsom förmyndare för kärandes broder Per Larssons omyndige barn angående olaga upsägning ifrån 1/3 uti 1/4 Krono Skattememmanet Koppartorp.

Påståendes käranden at en sådan upsägning må ogild förklaras och att Jean Larrson njuta ärsättning för avtvungen lagsökningkostnad

Warandes parterne närwarande ock ingifwer Jean des anförande til domboken så lydande: Swaranden anförar, at sedan Kirstin Johansdotter med des man icke igenom testamente utan igenom Salubref den 24 Febr. 1746 updraget ifråga ställt Hemman sina söner Jean och Per,emedan samma Salubref innehåller den lösen, som bägge desse bröder til de öfrige Syskonen borde utbetala, så skal modren icke warit tilständigt eller hon ägt magt, at en sådan Jeans och Pers åtkomst förändra och uphäfwa, Hwarför swarandes förmenar ock påstår, at moderns sedermera för Jean utfärdade Köpebref är utan kraft och wärkan. Hwilket hon sielf omsider ärkänt medelst den förordnade den 16 Julii 1769. ock förmodar at den at Jean Larsson på en så örätt grund utwärkade denna Rätts Fasta och skjölte, på intet sätt ligger de omyndiga i wägen.

Jean Larsson intalar, at föräldrarnas förordnande den 24 februarii 1746 ej annorlunda får uttydas än detsamma i bokstafwen lyder, hwilket ock tydeligen ??, at det icke är något salubref utan werkeligit testamente, hwilket ock Föräldrarne sielfwa detsamma uti förordnandet nämna.

Olof Jeansson förbehåller de omyndige öppet i den händelsen Jean Larsson Käromål skulle gillas, at få denne tredjedel af hemmanet anbörda.

Utslag:

Härad Parterne för sig låtit anföra ock hanglingarne innehålla har Härads Rätten hos sig underbehörigt öfwerwägande komma låtit. Och emedan de omyndigas fader Per Larsson, hoars rättighet de omyndige ? sig tilägna, sielf meddelat des underskrift gillat modrens Kirstin Johansdotter försäljning den 27 Maii 1760 hwar medels then uphäfwer ock kraftlöst förklarardes med namnen den 24 Februarii 1746 uprättade förordnande om hemmanet Koppartorp, at det samma til hälften skall förblifwa i Jean ock Per Larssons händer. För den skull och som Jean Larsson med kiöp, hwilket han med modren om hennes 1/3 i hemmanet tinget lagfaret samt derå wunnet laga stånd ock skjöpte. Alltså finner Härads Rätten det för de omyndige icke någon tid är öppen lämnad at kunna klandra Jean Larssons åtkomst till hemmans delen.

Qvartiones utan pröfwar deremot rätwist ogilla den widtagne afsägningen.

Dock som förmyndaren Olof Jeansson tilkommet ock ålegat at i det längsta bevaka ock förewara de omyndigas rättighet här att innan. Alltså blifwer han ock ifrån rättegångsärsättningen själigen befrijad.

Norra Möre dombok den 28 jan 1771. Nr 34

Wälborne Herr Härads Höfdinge. Så ock Loflige Norra Möre Härads nämnd

Jag, ehuru nu till åren tämmelig kommer, har aldrig warit i egen sak för domstol, förrän nu jag därtill bilfwoit tvungen, ock således owan wid att framföra det som till mitt förswar kan lända. Anbefaller fördenskull ödmiukast om tillstånd att få skrifteligen anföra de skäl och grunder, som jag å min sida kan hafwa att stödja mig wid, uti den instämde saken, rörande en tredjedel af enfjerding uti Koppartorp, hwilken min wederdelsomän söker mig afträda.

1. Hafwa mina saliga föräldrar, Lars Andersson ock Kerstin Jaensdotter år 1746 d. 24 februarii författat en disposition, at skulle jag mot en wis determinerad lösen få behålla den ena fjerdingen af Koppartorp ett halft hemman, och den andra fjerdingen, äfwen så mot en wis lösen tillfalla min yngste broder Per Larsson så snart han lefde och kunde samma fierding tllträda och förswarligen bruka, som ock skedde wid hans myndiga år.

Men när han densamma besuttit någe år, utan att kunna fullgöra det förut nämnde wilkoret förfallen till lättja och flere felagtigheter, ock begynnte sitt fjerdedels hemman erbjuda till Salu på flere ställen, samt detsamma omsider försålde till min nu mere afledne swåger Jon Carlsson, ångrade då min salig moder, att hon gordt föregående disposiotion, emedan hon frugtade att gården skulle komma i oskylde händer ock hon således å sin tilltagande ålderdom mindre understod kunde hafwa att wänta, ock för den ordsaken skull återkallade densamma samma dag som köp med Jon Carlsson ingicks, dock allenas till en tredjedel som henne tillkom, men som lämnade honom frihet att försälja twåtredjedelarna af bemette fjerding, hwarom hennes salig man hade kunnat Disponera om han lefwat.

2. Sedan hon sålunda, efter den räts magt ock disposiotion, som hon sig uti testamentet till sin dödsstund förbehållet öfwer denne fjerdedel, återkallat allenast en henne tillhörig tredjedel,försålde hon otwungen friwillig år 160d 27 maji, till mig denna tredjedelen emot Sjuttio daler Silfwermynt hwilket köpebref äfwen min yngste broder Per Larsson icke allenast friwilligt samtyckt utan ock underskref, utan någon inwändning, hwarföre jag därpå åtniöt laga fasta år 1764 d ? Febrarii sedan de wanliga upbuden woro försiggångne.

3. Efter förloppet häraf, har jag og walodsutit i possetion af denna lilla hemmansdel ock graget all möjelig omsorg för min ålderstigne moder under des årkeslösa ålderdom. intill dödsstunden, som inföll d 18 nästledes augusti, utan biträde af någon af de öfrige syskonen,samt utan att weta, medan hon ännu lefvde, att hon 1769  16 julii, som war på en söndag, under gudstiensten låtit såsom ganska barnslig locka sig att ändra den förra afhandlingen med mig, om nämnd tredjedel utaf en fjerding i Koppartorp.

4. Efter hennes dödsfall blef denna ändringen mig först kunnig, genom en afskrift af hennes utlåtelse, hwilken kom mig så mycket bekymmerligare ock underligare före, som hon då wille disponera om en hemmansdel, som redan war försåld, ock hon icke mera ägde, icke heller warförsåld utom börd, utan till mig, som efter all billhet synes wara närmare berättigad till honom ,än mina broders barn som äro en grad längre ut, ock kan hända aldrig hinna till den förmögenhet at de honom kunna antingen lösa tillbaka, eller förswarligen häfwda.

Men aldra underligast synes det wara att barnens så kallade förmyndare Olof Jaensson i Östingtorp låtit mig afsäga ifrån en hemmandel, den jag ärligen tillhandlat, ock med laga fasta fästat.

Till Wälborne Herr Härads Höfdingen och loflige Tingsrättens högrättwisa Ompröfwande hemställer jag jag i största ödmiukhet, hwar wän i säkerhet blifwer, om oroligt folk således skall få rubba det som lagligen är afhandlat och stadsfästat, ock bönfaller lika ödmiukast, att jag må blifwa bibehållen wid min lagligen och wäl fångne ägendom, så wäl som ock, att min wederdeloman måtte blifwa ålagd att ärsätta mig denaa påtwugna rättegångskostnad med tio D. Silfwer.

Under tillförsiktelig förtröstan på ett rättwist utslag, framlefwner med  med djupaste vördnad Wälborne Herr Härads Höfdinens och Loflige Tingsrättens aller ädmiukaste tienare.

Jaen Larsson

i Koppartorp

Norra Möre dombok den 15 maj 1775 Nr 50

Krono Skogvaktaren Axel Scheffman tilltalade Per Larsson och Jean Larsson i Koppartorp, den förre för en förbränd, och den senare för en fälld ek.

Inställandes sig af Swaranderne Per, hwliken invände, at eken hwarför han tilltalades, blifwit redan i förra skogvaktarens tid för Per stämplat och af honom der efter ska huggen, hwilket ollonår Eken warit odugelig och merendels sörnad Scheffman ärkänner.

Men wad Jaen Larsson angår, så har han såsom siuk och sängliggande icke kunnat sig inställa. Och emedan förbrände Eken förut blifwit såsom stämplad skattehuggen, Ty befrias Per Larsson ifrån answar hörföre. Och blifwer målet hwad Jaen Larsson beträffar, till nästa Ting utställt, då han wid 5 Dr wite böra sig inställa.

Norra Möre dombok den 14 febr 1776 Nr 20

Skiedde uprop uti upskutne saken ifrån sidste ting Nr 50 angående et Jaen Lasson i Koppartorp skall olofl. huggit och fäldt en Ek, hwarvid Parterne sig inställt och förnekade Jean at han någon Ek huggit, som warit ostämplad, och wet icke hwem som föröfwat det nu övefwerklagade hugget. Erbindandes sig sedan med ed wita, hwilken Edegång å käraren icke motsade, hälst han skall wara i saknad af skjäl och bewis emot Jean Larsson.

Och för den skull fant Härads Rätten skjäligt pålägga Swaranden , at med Ed sig wärja, det han hwarken siel eller igenom någon annan huggit eller låtit hugga den Ek å Koppartorps ägor,hwar före Jean Larsson af Krono Skattewaktaren Scheffman nu bilfwit tilltald.

Gitter Jean Larsson Eden gånga, ware frij Å annor händelse ill Härads Rätten i målet sig närmare utlåta.

Jaen Larsson aflade här efter den honom ålagde Eden.

SK184 Norra Möre dombok den 25 nov 1778 nr 25

Wälborne Herr HäradsHöfdinge så ock loflige Norra Möres Härads nämnd

Som min ålderdom med åtföljande svårigheter och minneslöshet förbinder mig att kunna medbehörig redighet svara på alla de inkast som emot mig torde göras i den instämda saken rörande Koppartorp, så bönfaller jag i all ödmjukhet om gynsamt tillstånd att få skrifteligen min tanka

Utaf öfwerenskommelsen som emellan mig och min måg Carl Nilsson träffades den 13november 1773, synes husligen båda hava stor del av hemmansbruket jag honom och hans hustru Anna, lemnat emot lindrig lösen. och hwad jag mig af samma hemma förbehåll ett till nödtorftigt understöd på min analkande ålderdom nämligen ett skäligt och tillträdeligt undantag såsom mina föräldrar tillförne till sin lefnads slut hafwa åtnjutet hvilket är mig så mycket oungängligare som jag äfven måste hemma hos mig försöria en son Anders, hwilken för sin menlöshet skuld icke kan igenom tjenst sig annorstädes kläder ovh föda förvärfwa.

Till detta undantags från skilljande förbehöll jag mig frihet och rätt samt för disposition ofwer dess åtniutande sedan, icke befarndes någon sådan misskällighet som dageligen sedemera sig yppat, och emellan föräldrar och barn aldrig borde spörias, sedan som jag då icke befarade något misstroende eller sedemera yppat misskällighet, utan hoppades at wänskap och förtroendet skulle blifwa waraktigt, utnämnde jag icke de små stycken som jag åstundade, och utbeder mig förden skull ödmiukeligen at dem nu få namngifwa.

Utaf åkrar anhåller jag at få 8 skepeland, nämligen 2 skpland på den så kallade Ladaåkern förutan den biten som jag rensat med mitt arbete ifrån rörs och stens upbrytande och bortförande, Badstufweåkern, äfwen knappa 2 skpland, 2 skpland i Gatulyckan och 2 skpeland årligen på det att jag må hafwa något at hägna med

Skulle nu min måg tycka mig hafwa utsedt det som är närmast hemmet hwilket skedt på det at jag skulle orka dessa lättare se om detsamma, eller föregifwa, at det wore bättre åker, så är jag nöid at kunna honom 2 skeland Laduhorfwan emot 2 skpeland i den så kallade Sinnern – dock min uportling på förra stället förbehållas.

Utaf ängar förbehåller jag mogängswallen i Gatulyckan, som kan gifwa 3 häckar och i Storåkeren som kan gifwa 1 och * häcks, samt i gärdet 1 häck och på marken.

Dessutom anhåller jag at få åtniuta bete för mina kreatur så wäl på utmarken som i hagen,tillika med min mågs kreatur, eller på de ställen der han dem betar.

Enär jag nu får, som jag hoppas och beder igenom ett gunst rättstvist omprövande, de förutnämnde åker och ängsbitar samt bete och der äfwen fri disposition at jag får dem nyttja och gagna till mitt uppehälle, samt upodla det bästa jag gitter, avsäijer jag mig all disposition och författning med den delen af hemmanet som min måg är lemnad och honom tillkommer.

Ett rättvist och gemensamt utslag bönfaller jag om, och framlefwer med diupaste wördnad.

Wälborne Herr Höfdingens och Loflige Tingsrättens aller ödmiukaste tiernare

Johan Larsson i Koppartorp

Norra Möre dombok den 26 nov 1778 Nr 25

Jan Larsson i Koppartorp kärade i anledning af uttagen stämning til mågen Carl Nilsson angående det han emot aftal och afhandling skall svära Jan Larsson det undantag sid hemmanet som Jan åstun. har dess föräldrar för honom åtniutit påståendes att därför här utinnan rättelse och ärsättning för Rättegångskostnader samt inlämnande Jan Larsson till domboken följande anförande

Swaranden androg at han ider på något sätt will förmena Swärfadren men påstår at få bilfwa wid den åtkomsbref bibehållen, som utsätter så stort undantag som hemmanet tåla kan.

På föreställning träffade Parterne en sådan förening at Jan Larsson för des öfriga lifstid utav hela hemmanet niuter såsom undantag Åtta skjeppl. åker, 2 skjeppl på Laduåkern utom det stycke Jan Larsson sielf ränsat från stock och sten, Bodstuguåkern 2 skepl. samt i Stillalyckan2 skepl. samt et skepl. rödslehygge i Utaf ängen gagna. Jan Larsson Gatulyckan och ängen i Storåckeren samt i Gärdet en Häckwall och på maden en Häckwall. Äfwen som Jan Larsson för sine kreatur niuter bete, så inom som utom hägnad, der Carl Nilssons egne Kreatur gå. Bilfwande Carl Nilsson til 6 RD 32 sk wite förfallen, om han antingen på något sätt hindrar Jan Larsson uti nyttjanderätten af detta sitt undantag eller på annat sätt i ord eller gärningar förolämpar. Hwaremot Jan Larsson afsäger sig om undantaget giöra någon författning som blifwer stridande emot Carl Nilssons åtkomstbref til Hemmanet hwilken förening Parterne efterupläsandet ärkände. Och blifwa densamma på deras begäran med dom gällande och stadfäst.

Norra Möre dombok den 29 maj 1780 Nr 31

Hade Jon Larsson i Koppartorp till detta ting uttagit stämning på mågen Carl Nilsson Ibm angående det swaranden skall hindrat Kden uti nyttjandet af de undantagsförmåner Jan Larsson sig betingat hwarutinnan rättelse jämte ärsättning för aftwungne Rättegångskostnader påstås.

Hwaremot Carl Nilsson återstämt rörande obefogad lagsökning och at ärhålla en lika ersättning för Rättegångskostnaden

Med wid uprop målet gaf å Kärandens sida nämndeman Per Jonsson i Swartingstorp tillkänna att Parterne bifwi förenta och kunna föreningsdomenden 21 november 1778 uti den sin fullakraft och wärkan och låter H R på dy sätt Rättegången afstanna.

Norra Möre dombok den 20 november 1781

Jon Larsson i Koppartorp testamentariska Disposition den 2 augusti 1780 barnen emellan, atall lösegendom delas uti 5 lika delar eller swarande emot hwad döttrarne Anna och Elsa förut i hemgift undfått.

Af desse lotter tillkomma de oförsedde barnen, eller Anders, Lars Jon, Ingrid och Maja en likalott hwardere, Skulle sedan något öfrigt wara så bör sonen Lars bekomma 6 RD 32 sk eller dess wärde, samt dottren Elsa 5 RD. Och derest något därefter öfwer blefwo, delas sådant öfwer nämnde 5 barn lika emellan.

Och skulle Jon Larsson med döden afgå för Thomas mässotiden, så wilka nämnde 5 barn undantagit 1 års tid samt ställes Jan till grafven på boets samfälla bekostnad.

Hwilket testamente sedan Jon Larsson med döden afgådt, till Communication utställes.

Fyra generationer som under 160 år eller mer levde i Koppartorp, Åby socken (H). Del 1: Platsen Koppartorp och de två första generationerna i min släkt där.

Dagens berättelse i min serie om levnadsöden handlar även om en liten enslig plats i Småland som heter Koppartorp. Den handlar om olika livsöden på denna plats i minst fyra generationer i min släkt och som har bott och levt sina liv där. Det finns flera saker som gör denna plats intressant, dels att släkten bott på samma ställe under så lång tid i denna lilla avlägsna by. Det andra är att de också förekom i Domböckerna flera gånger i det som man idag troligen skulle kalla för ganska triviala tvister med sina grannar. Men det var väl så man ofta löste sina tvister förr; – man gick helt enkelt till ”Tinget” för att lösa saken när någon t.ex kallade dig för ”Svinhund och tjuv”.

Platsen Koppartorp ligger i nordvästra delen av Åby socken och gränsar i söder mot Knöppletorp, i väster mot Körningsven och Sjöbo. I norr vid Skallmon finns en stor sten som skiljer 3 kyrksocknar åt, Stödstorp i nordost och Stora Alebo i Bäckebo socken. Jag besökte den här platsen för många år sedan, det var någon gång i mitten på 1980-talet. Jag minns ändå så väl att jag då på riktigt allvar förstod vad man menade med uttrycket   ”i det mörkaste Småland”. Jag körde mil efter mil genom skog på slingriga grusvägar och undrade om jag var vilse och om jag någonsin skulle komma fram till målet. Väl var framme så möttes jag av en liten grupp hus med tillhörande ladugårdar med omgivande åkrar och fält. Träffade också där på och pratade med en äldre herre. När jag sa varför jag var där så pekade han på ett hus och sa att där bor fortfarande ättlingar till de personer som jag hade berättat om och som var mina anor. Han visste inte så mycket själv och de som bodde i huset han pekade på var bortresta. Eftersom han också ganska tydligt visade att han inte var så glad åt att prata med okända så blev det tyvärr en ganska kort pratstund med honom. Jag gick ändå runt i byn och kände in atmosfären där och tog lite bilder. Minns också mycket väl hur jag tydligt kände att på den här platsen har säkert tiden stått stilla under en väldigt lång tid. Hur det ser ut där idag vet jag ingenting om och lika lite vet jag om det bor någon permanent där så långt bort ifrån civilisationen så som det  då upplevdes redan för omkring  30 år sedan. Men det kanske ger mig en anledning till att när möjligheter ges åter någon gång i framtiden köra de långa milen på slingriga grusvägar för att åter igen få se och uppleva Koppartorp

För ungefär lika många år sedan som jag besökte Koppartorp så hade jag också en del kontakter med en person vid namn Birger Oskarsson i Åby socken. Av honom fick jag en del handlingar som han hade tagit fram om Koppartorp och som kortfattat lyder:

Namnet Koppartorp har ändrats under åren:

1539 Skattehemman Korpetorp

1543 Kåpretorp

1555 Copotorp

1601 Koppoboda

Enligt samma handlingar tolkas namnet komma ifrån att där funnits någon som till yrket varit ålderlåtare, fältskär eller kopparsvarvare. Under Kalmarkriget 1611-1612 brändes Koppartorp ned och det var 1615 ett öde Hemman. 1630 till 1652 bodde en person vid namn Nils här och 1652 brann Koppartorp åter upp igen i den stora skogsbranden som härjade i Småland då.

Utdrag från Boken om Åby sid 146:

”Den 15 augusti Anno 1652 war ett sådant tjockt mörker af rök hela dagen, at ingen kunde se Solen, eller uti husen något uträtta utan eldsljus och då gjorde skogseld både i Småland och på andra orter en märklig skada i ty många byar brunno af. Då flugo förbrända gran- och löfqvistar ifrån Småland och söder ut på Ölands udd, och lågo så tjockt att man kunde räfsa them ihop.”

År 1827 skriver Prosten Uddenberg följande om Koppartorp:

Dess odal är mycket stenbunden. Åkern ehuru ej till vidden stor, av dock god, består den till en del av svartmylla. betet är försvarligt. Ängen någorlunda, liten skog av gran och tall finnes här, även ek och björk

Tillbaka igen till handlingarna från Birger Oskarsson så kan man där se att 1670 -1686 bodde Jan Larsson i Koppartorp och år 1686 delades byn upp i två delar. Koppartorp 1:6 ägdes från och med detta år av min ana Anders Larsson och sedan i rakt nedstigande led i tre generationer till framåt. Därefter övergick Koppartorp till en bror till min ana och har sedan ärvts vidare i fortsatt nedstigande led i släkten men då i en sidogren till mina egna anor.

Vi börjar nu berättelsen om levnadsöden i Koppartorp allra längst bakåt i tiden med den första kända personen i min släkt som då bodde i Koppartorp. Det är fullt möjligt att det funnits någon mer före honom i släkten som också har bott här, men detta är så långt bakåt som jag har kunnat utröna och belägga i vart fall.

FF FM MF FF F: Bonden Anders Larsson i Koppartorp,

Anders Larsson avled i Koppartorp den 16 juli år 1711 av pesten (Db Åby CI:2 sid 549). Det enda jag vet om hans hustru är att hon hette Summe. Det finns två kända barn dels min nästa ana Lars Andersson född 1683 och som vi snart återkommer till, samt en dotter med okänt förnamn och födelseår. Hon avled av pesten den 16 juli 1711 (Db Åby CI:2 sid 549) Detta innebär att både far och dotter avled av samma orsak  och att de även avled på samma dag.

År 1683, samma år som sonen Lars föddes, den 22 januari var det domstolsförhandling i Häradsrätten i Norra Möre, protokoll (JR 321 9:433-9:43). 

Jag tolkar och beskriver här kortfattat vad tvisten handlade om.

Anders Larsson var hösten 1682 utsänd och beordrad att med allmogens hjälp färdigställa Bäckebo bro. Anders skulle då i samband med detta ha kallat Landsgewaldier Herman Blom för ”svinhund och tjuv” och även dragit sin värja mot honom. Anders Larsson nekade till alla anklagelser och ville att rätten istället skulle döma Herman Blom för falska anklagelser Eftersom Heman Blom inte kunde styrka sin utsaga så uppsköts utslaget kring detta tills dess att vittnen kunde höras.

Herman Blom anklagade också Joen Larsson i Lekeby för att uppviglat Åby sockens landbönder till anfalla honom med yxor så att han knappt kunnat retirera. Även Joen Larsson nekade till denna anklagelse och menade att Blom gjorde dessa anklagelser på grund av avundsjuka och hat mot honom. Han sa också att detta troligen också berodde på att Bloms kvinnofolk inte ville upp hämta hans hästar när jordrannsakningen skedde i Åby Prästgård.

Länsmannen Lars Pärsson i Kylinge som också var med vid brobyggandet i Bäckebo vittnade med två fingrar på bibeln och med guds hjälp att han inte hörde någon människa skälla på Landsgewaldiern men att han hörde bönderna sorla med varandra. Han trodde att det berodde på att Bönderna av Predikstolen blivit beordrade att inte med en dag mer fördröja bro byggandet. När material och mat tröt för dem så ville de gå hem och skaffa sig mer för sitt livsuppehälle då ville inte Landsgewaldiern unna dem detta förrän bron var klar.

Swen Olofsson i Lilla Wångerslät efter att ha läst eden med tre fingrar på bibeln så vittnade han om att han hade hört Anders Larsson i Koppartorp säga till Landsgewaldierns son Johan Fredrik att han hade bitit öron av av hans svin varpå Johan Fredrik kallat Anders Larsson för Svinhund och dragit sin värja mot honom.

Utslaget blev det att både Anders Larsson och Johan Fredrik fick böta Crono 3 vardera.

Nästa generation FF FM MF FF Bonden Lars Andersson i Koppartorp

Bonden Lars Andersson föddes 1683 i Koppartorp och avled där 63 år gammal den 17 november 1746, (Db Åby C:2 sid 635). Han var gift med Kierstin Jaensdotter född ca 1690 i Stödstorp i Förlösa socken (H) och hon avled av ålderdom 80 år gammal den 18 augusti 1770 i Koppartorp (Db Åby C:2 sid 635) De fick tillsammans 5 barn varav deras förstfödde son Jean även är min ana och kommer tillbaka senare i del nr 2 om släkten i Koppartorp.

Norra Möre Dombok den 2 juni 1738 Nr 36

Jag tolkar här och beskriver kortfattat vad tvisten handlade om.

Bonden Lars Andersson i Koppartorp stämde Fältväbeln och ”wälborne” Hr Carl von Wietinghof samt glasmästare Håkan Wahlberg, Per Joensson och Britta Joensdotter i Kiörningshwen för att de dämt igen vattenådern till kärandens kvarn samt att de med våld brutit ner Kvarndammen med tillhörigheter och därför yrkar han på skadeståndsersättning och ersättning för rättegångskostnaderna.

Fältväbel Wietinghoff i sin tur stämmer Lars Andersson för obefogad stämning. Han säger också att han inte kan uttala sig i rätten innan jordägaren Kaptenskan Lagerstierna har blivit hörd. Hr Fälväbeln begärde på sin frus moders vägnar att synesmän skulle förordnas för att dra gränsen mellan Kiörningshwen och Koppartorp.

Lars Andersson visade då ett extrakt av Kalmar läns kontroll den 15 mars att Crono hemmanet Koppartorp äger genom en bäck som kommer ut i kärr i skogsbygden 1/4 mil från odalkvarnen.

Lars Andersson hade som vittnen instämt Håkan Persson och Ingrid Joensdotter men som närvarande tillstod kunde de inte vittna eftersom de var behjälpliga med att dämma Kvarndammen på Kaptenskan befallning.

Fältväbeln förklarade att inte befattade sig med saken eftersom han inte äger någon del eller bevisligen ej heller förövat något våld utan enbart blivit onödigt oroad.

Utslaget blev följande att eftersom Katenskan inte var stämd och att övriga inte gjort honom något förnär så kunde inte rätten döma någon i denna saken. Däremot eftersom det finns en tvist om nyttjandet av vatten till Kvarnen anförde rätten om syningsmän som ska hålla ägandesyn och hålla mellan Kiörningshwen och Koppartorp rågångar utmärkta.

Fler levnadsöden och nya domstolsutslag kommer om några dagar att publiceras i del 2 om levnadsöden i Koppartorp. 

Medaljfesten för anställda vid Aktiebolaget Åtvidabergs Industrier 1948 (Facit från 1966)

Den 11 september 1948 bjöds det till en riktigt stor fest när Aktiebolaget Åtvidabergs Industrier belönade inte mindre än 140 anställda med Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj för lång och trogen tjänst. 

Så här står det skrivet i inledningen på inbjudan till Medaljfesten:

”År 1937 belönades 202 Åtvidabergs-anställda med Kungl Patriotiska Sällskapets medalj. Idag ökas veteranskaran med ytterligare 140 medaljörer. Under en långvarig, trogen tjänst som spänner sig mellan 60 och 25 år har denna elit främjat företagets utveckling. Det kunnande, som de många årens erfarenhet skapat, har varit av grundläggande betydelse. Detta bekräftas av företagets ställning och dess produkters utomordentliga anseende.”

Medaljutdelningen

Själva medaljutdelningen ägde rum i Åtvids kyrka Kl 14.00 lördagen den 11 september 1948. Ceremonin inleddes med att ABF:s stråkorkester spelade ”Jungfrun av Orleans” av August Söderman. Därefter hölls några inledningsord av styrelsens ordförande Jur D:r Axel Roos. Därefter skedde sedan själva medaljutdelningen till 140 anställda vid företaget. Medaljerna delades ut av Statsrådet Axel Gjöres, Landshövding Carl Hamilton tidigare nämnde Axel Roos samt Disponenten Elof Eriksson. Därefter hölls också ett minnestal av Landshövdingen. Ceremonin som säkert tog ett bra tag att genomföra avslutades med att orkestern spelade ”Offertorium” av August Söderman samt att man tillsamans sjöng Psalm 124:1 ”Vår gud är oss en väldig borg”

Middagen i Montagehallen

Matsedel

Smörgåsar

Äkta sjötungsfilet med sparris och vitvinssås

Kall anka med fruktsallad

Glacetårta med chockladsås

Kaffe

Viner, cognac, likör

Efter middagen samlades gästerna i Disponentbostadens park för att där intaga olika  förfriskningar. Som avslutning sköts också upp ett präktigt fyrverkeri.

En av alla de som belönades vid denna fest var min morfar Nils Adolfsson och det för sina 30 tjänste-år. Förutom medaljen så fick han även detta Diplom

Åtvidabergsbilder från min mormor Elna Adolfssons fotoalbum

Det här med att intervjua släktingar är en sak som jag gärna trycker lite extra på. Jag har ett fotoalbum som en gång i tiden har tillhört min mormor Elna Adolfsson född Landberg. Jag har en gång i tiden också suttit ner med henne och gjort en del noteringar i det albumet medan hon levde. Jag är givetvis glad för de noteringar som jag gjort. Men det finns fortfarande många bilder i albumet där det inget står noterat alls och som det nu är svårt att få reda på något om. Jag publicerar här ett urval bilder med både kända och okända motiv. Om någon som läser detta kan identifiera något på någon bild så är jag givetvis mycket tacksam för en liten signal om detta.

Sista paret ut vid Gökottan 1926

Dans i Folkets Park

Kvarngatepojkarna 1924

Med på bilden finns: Martin Leman, Gustav Skoog, Allan Loord och Ivan Andersson. Men det är oklart vem som är vem på bilden.

(Ny uppgift från Lasse Dahlgren: Ivan A, tvåa från hö. och ev. Gustav Skoog två fr. vä)

Elin Landberg med sin dotter Margit på Kvarngatan 4, 1925-1930

Klassåterträff? Med på bilden finns Elna Adolfsson, övriga okända.

(Ny uppgift från Lasse Dahlgren: sittande nr 6 fr vä. Margit Thor gift Johansson, stående fr hö nr 2 Lasse Anderssons pappa, mitten lång man fotbollsdomare)

Åtvidabergs damer, med på fotot finns Elna Adolfsson, övriga okända.

Ny uppgift från Lasse Dahlgren: längst fram nr 2 fr vä Mary Thor och längst till hö Fru Dahlgren – Johansson

Okänt vad, när och vilka

Okänt vad, när och vilka

Jag är mycket tacksam om någon kan berätta något om bilderna ovan

Dick Wåhlin

Livet på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg under 1940 och 1950 talet

Min mors egna noteringar, del 2 om livet på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg

I maj 1950 konfirmerades jag i Nya Kyrkan Åtvidaberg. Pastor Waldemar Lindeborg var min konfirmationspastor. Samma dagar som jag läste fram gjorde 2 av mina kusiner på min pappas sida detsamma. Efter kyrkogången samlades vi därför alla i Adolfsons släkten hos min faster och farbror Ingvar och Mary Johansson och åt en gemensam middag. Det var mina kusiner Sonja Johansson och Lars-Erik Adolfsson som konfirmerades samtidigt som mig.

Andra dagen när vi kom ut från kyrkan var det ett hårt åskväder. Regnet öste ner. Far hängde sin rock över mig. Hade gått till kyrkan i bara min vita klänning. Jag kom hem genomsur och när jag sprang stänkte jag ned min vita klänning bak så den var alldeles smutsig. Skulle sedan till fotografen som det var brukligt. Jag fick en psalmbok av Familjen Adolfsson. Psalmboken var vit. Farfar har skrivit PS.475 i den.

När jag växte upp på Kvarngatan 4 och fram till 1950 då huset moderniserades så bodde revisor Karl och Matilda Andersson där också i lägenheten längst ner till höger. Dom hade en son Roland och en dotter Valborg. Roland tog namnet Redler. Han bodde sina sista år i Norrköping. Roland och hans fru Inga hade tre pojkar Jan , Dick och Klas samt en flicka. Pappa Roland var inredningsarkitekt i Norrköping. Karl Andersson var revisor på FACIT .

En duktig siffermänniska  men tafatt i praktiska sysslor. Te.x. när ved skulle huggas var det Matilda som fick göra det mesta. Karl och Matilda är båda begravda på gamla kyrkogården i Åtvid. År 2001 togs deras gravsten bort. Graven fanns nära Farmor och farfars grav. Karl dog först medan Matilda levde 1950 när vi byggde om huset. Flyttade då till Stenhusgatan.

År 1950 blev vårt hus på Kvarngatan 4 moderniserat. Men i min barndom hade vi ej toalett och badrum. Då fanns utedass och sophämtning i det lilla huset som ligger på baksidan upp mot kanalen. Dass och soptunnor tömdes ett par gånger i veckan då en man med häststjuts kom och utförde dessa sysslor. Vi hade ändå ganska bra med mycket. I källaren fanns ett stort kar uppmurat och bredvid en stor kokkittel av koppar att koka vittvätt i. Mycket av vattnet som användes togs från kanalen. Vi bodde granne med en rörmokare Engström som dragit ned vattenrör till sin tomt och som vi fick använda och ta vatten från. Detta vatten användes till tvättning och vattning i trädgården. Man kokade kläder i kopparkitteln och klappade dem sedan med ett klappträ och sköljde i bassängen. Många familjer låg och tvättade och klappade sin tvätt vid ån som rann bakom Kopparvallen nedanför det nu rivna huset Kasern där ån var djup och strid. Där fanns bryggor avsedda för grannliggande bostäders behov av klappbryggor till tvätt. Jag var många gånger med och såg på när det tvättades och en gång innan jag kunde simma halkade jag i så min kamrat Gun Jernbergs mor fick dra upp mig. Det var så strömt och djupt på den tiden att ett litet barn lätt kunde drunkna. Numera går denna å i Cementrör som är nedgrävda. Förr fanns det mycket kräftor både där och i Kanalen under augusti.

Inne i huset på Kvarngatan fanns en kakelugn i varje rum. Om man eldade upp dem på kvällen höll de värmen hela natten och var ljumma till långt fram på morgonen.

I köket fanns en vedspis av Husqvarna modell. Det var det första som gjordes på morgonen att elda upp i spisen. Ved förvarades i utrymmen i det lilla huset då kallat för uthus. Morfar Knut sågade och högg ved som sedan lades i i vedfloder i vedbon. Dit fick vi gå med en vedkorg och hämta ved som sedan lades i en vipplåda bredvid spisen. Man späntade fyrstickor att tända med. Ibland användes också papper till att få fyr på elden.

Badkar i hemmen var ej vanligt. Vi hade dock bra med badmöjligheter. Varje fredag kokades vatten upp i kokgrytan i tvättstugan. Sedan tömde vi över det heta vattnet i det stora Cementkaret som användes för att skölja tvätten i. Där hade far gjort en sittplatta av trä för att ta bort kylan från cementkaret. Detta fungerade mycket bra som badkar. Vi gick också ganska ofta till Samhällets Varmbadhus och badade karbad. När jag blev gammal nog för skolan fick vi en badbiljett varje vecka och badade bastu tillsammans med skolkamraterna. De flesta av mina skolkamrater hade bara en liten badbalja som sattes i köket och där fick man tvätta sin kropp så gott det gick. Ett litet stycke från mitt hem låg också ett kallbadhus. Dit gick vi ofta på sommaren för att bada. Det var ett trähus där man klädde om till badkläder. Sedan var det det kanalen vi badade i. Där fanns en liten bassäng med trägolv för mindre barn som ej kunde simma och en stor bassäng med djupare vatten. På den ena sidan kortsidan av de plank som inringade bassängerna fanns en stege som användes att hoppa och dyka ifrån. När jag var simkunnig gick vi i vid vår brygga och simmade sedan det korta stycket till badhuset. på grund av närheten till vattnet och Kanalen blev det många och långa bad under sommaren. Varje kväll innan vi gick till sängs gick vi upp tillsammans med mor och far och tog ett kvällsbad och en liten simtur. Sedan var det skönt att krypa till sängs.

Den 8 september 1950 fick jag min 1:a tjänst på Åtvids Hushållsförening. Här fanns bröd och mjölkbutik och längre bort en Mjölkbar. När jag började arbeta här köptes mjölk i medhavda mjölkkrukor som vi öste upp mjölk med litermått i till kunden från en mjölkså som stod i en mjölkkyl. Varje morgon kom ca 15 st 50 liters såar med söt mjölk till affären. Såarna stod nedanför en trappa med ca 6-7 trappsteg. Varje morgon måndag t.o.m. lördag. Vi fick bära upp såarna för trappan. Det var tunga lyft. Sätta dem i ett kylrum och sedan en och en till kylen därifrån mjölken tömdes i kundens kruka med litermått. Mjölken kostade omkring 35 öre liten. När mjölken var slut i den stora mjölksån sattes den i ett rum för att diskas och sköljas. På kvällen bars krukorna ned till en kärra som vi körde runt huset till en bakgård där fanns en ställning som vi vippade krukorna på och där mejeriet hämtade krukorna. jag arbetade här i 2 år.

November 1952 började jag arbeta på som bokhandelsmedhjälpare. Min chef var bokhandlare Göte Bergsbo (f.1912.12.29 d.1998.05.03). Han övertog bokhandeln av Olga Hasselberg. Byggnaden finns ej längre bevarad. Den revs när Järnvägsgatan breddades.

Nr 3 fr höger Margot Adolfsson gift Wåhlin och nr 4 Ulla Daun

Mellan 1950 och 1957 bodde Nils och Aina Eriksson i den lägenhet på Kvarngatan 4  där Stig och jag flyttade in när vi hade gift oss. Dom flyttade 1957 till ett eget nybyggt hus.

Vår familj var sällan ute och reste. Ända resor jag minns var till Valdemarsvik. Varje Påsk åkte vi hyrbil till mammas systers familj. på sommaren cyklade vi vi över Falerum. Jag kommer ihåg när mormor vid 50 års ålder lärde sig cykla och cyklade med oss till Valdemarsvik. När vi for hem blev det ett häftigt åskväder och vi tog skyl under ett träd. Då kom Margit och cyklade ifatt oss med sina två pojkar en satt fram och en satt bak. Vi åkte för övrigt buss till Ringarum och sedan tåg därifrån. Ett tåg som gick mellan Norrköping och Valdemarsvik. I Ringarum fick vi vänta på Norrköpingståget. Vi hälsade då ofta på mormors bror Kalle och hans hustru Nanny. Dom bodde bara några hus från stationen. Morfar hade också en syster som bodde i Ringarum.

När jag växte upp och gick i skolan bodde mors bror Holger och Karin och min kusin i Norrland i Gyljen. Midnattssolens land. Min morbror Holger hade studerat till lärare. Det fanns ingen ledig plats nära Östergötland utan han fick flytta ända upp Gyljen med sin familj. Karin som var Holgers fru var dotter till Konrad och Augusta Molander. Dom bodde   också på Kvarngatan och Molanders och mormor och morfar var grannar och goda vänner när mor och hennes syskon var små. Karin och Holger och Gun kom hem till Åtvid varje sommarlov och bodde då hos mormor och morfar. Det var trångt eftersom mormor och morfar bodde i 1 rum och kök. Mormors bror Henrik bodde också hemma. han var inte gift bara trolovad med Eva Gustavsson. Hon bodde och arbetade på Storan i Linköping. Deras arbeten gjorde att ingen ville flytta. Henrik for till Linköping och Eva kom till Henrik i veckorna. När Holger kom hem på sommaren sov Henrik på vinden. Det var då så varmt så det gick bra.

Jag hade ej varit ute och rest mycket men år 1945 var mor och jag med mammas bror Holger och hans fru Karin till Stockholm. Han var skollärare i I Gyljen i Norrland. Han hade många Lappbarn i sin skola. Dessa barn skulle sluta skolan och Holger och Karin tog med dem på skolresa till Stockholm. Karin åkte till Gyljen och hämtade barnen Holger, mor och jag åkte tåg från Åtvidaberg till Stockholm där vi mötte skolbarnen. Gissa om denna resan var en upplevelse för både skolbarnen som många aldrig åkt tåg och för mig. Vi var i Stockholm en vecka. Besåg Slottet, Riksdagshuset, Skansen,  Gröna Lund, Katarinahissenoch var på fotboll vid Råsunda. När Holgers barn ville prata om oss talade dom lappska och vi förstod dom inte alls.

Julen 1945

Julafton gick jag upp klockan 9. Då tände mamma julgranen. När jag sedan klätt mig lekte jag till kockan 12. Då gick mamma, pappa, jag och hans upp till farmor och doppa i grytanSen var jag där till klockan fem.Då gick jag upp till mormor ty då skulle vi få julklappar. Jag fick ett par skidor med stavar en svart tavla att rita på kjol och blus, en skolväska ett pennfodral med tillbehör mm. Henrik var Jultomte. Klockan 10 var vi uppe hos farmor igen nu kom tomten dit. Där fick jag ett par vantar, en gottpåse och en parfymflaska. Om lördag ska jag ha julgransplundring.

Julförberedelserna på Kvarngatan

Först kom Advent sedan Lucia. Jag fick en ljuskrona på huvudet och en Luciaskjorta sedan gick jag runt till alla i 4:an, sjöng och bjöd på kaffe och pepparkakor. Det var mormor och morfar , Henrik, farmor och farfar samt Karl och Matilda Andersson som bodde i nedre lägenheten mot Adelsnäsvägen. Matilda bodde där till vi moderniserade och byggde om huset 1950. Karl hade då varit död ett antal år Han var under sitt yrkesverksamma liv Revisor vid Åtvidabergs Industrier. När Stig och jag gifte oss var det denna lägenhet som vi bodde i och där föddes senare våra 2 barn.

Veckorna före jul inköptes en hel gris av morfars släkting. Den kom ostyckad till Kvarngatan. Nere i källaren hjälptes sedan mor och morfar till att stycka den. Först blev det 2 stora skinkor som lades i saltlake.Av huvudet gjordes sylta och korv. Av levern gjordes pastej.Det styckades kotletter och revbensspjäll. Stekta Revbensspjäll fanns alltid på julbordet. Allt på grissen blev tillvara taget på bästa sätt. Det blev bara lite talg till fåglarna kvar. Även 2 hemostar inköptes också från landet. Ibland stöpte vi också ljus.

Mormor var sömmerska och sydde kläder till många på landet. Vi hade därför många vänner på landsbygden och morfar hade släktingar med med ganska stora gårdar. Under kriget var det svårt att få tag på kött, kaffe och ägg. Det var ransoneringskort på sådana saker. Vi hade tur att få att köpa sådana saker från bönder som vi var vänner med. Mormor som sydde fick ofta betalt i form av varor. Bönderna däremot hade dåligt med kontanter. Farfar och farmor hade också många vänner på landet. Farfar var lantbrevbärare och delade ut post till bönder. Han cyklade flera mil varje dag.

Mina barndoms jular på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg

Julgran köpte vi från Brukskontoret – Baroniet. Den kläddes alltid på Julaftonsmorgonen. Jag har också ett starkt minne av när det skulle bakas Jullimpor. Vi hade en zinkbalja där degen arbetades. Far hade ett klappträ och han låg på golvet och som det hette slog degen. Den skulle sedan stå och jäsa och surna. Det blev sedan mycket surdegs limpor. Ja det var mycket jobb till julen.

Jularna firade vi alltid i Åtvidaberg tillsammans med mormor, morfar, mammas bror Henrik, Mors syster Margit från Valdemarsvik och hennes man Hilding pch mina kusiner Karl-Erik och Rolf. farmor och farfar och deras barn och barnbarn. Farfar och farmor hade 10 barn. Fem flickor och fem pojkar. Det var Karl, Pappa, Elis, Gösta Tage, Iris, Mary, Elsie, Alice och Eivor. Alla kom hem till farmor och farfar med sina familjer på julafton. Klockan 12 mitt på dagen samlades barn och barnbarn uppe hos farmor och farfar. Vi doppade i grytan och åt julmat. farfar läste Julevangeliet i Bibeln och vi sjöng Julpsalmer. farmor och farfar var troende, de var medlemmar i Smyrna och på äldre dagar i Missionskyrkan. Det var trångt, farmor och farfar hade ju bara rum och kök. Vi barn fick sitta på golvet och äta vår julmat. mammas bror Henrik var för det mesta tomte hos både Farmor och farfar som hos Mormor och Morfar. Framåt eftermiddagen gick vi över vinden till mormor och morfar och fortsatte fira jul med mors släktingar. Henrik kom och var Tomte även på den sidan. Framåt kvällen blev det mat hos mormor. Hon hade först smörgåsbord med skinka och korv leverpastej sill och sillsallad Revbenspjäll och allt som hör Julbordet till. Sedan blev det Lutfisk och potatis därefter risgrynsgröt med en mandel i och till slut frukt till efterrätt. Den som fick mandeln skulle bli kär och gifta sig. Gissa om vi var mätta när vi så småningom gick för att sova.

Tidigt på Juldagsmorgonen gick vi alla till kyrkan på Julotta. Det var alltid i Nya Kyrkan. Kyrkan var fullsatt och Ottan började med att alla sjöng ”Var hälsad sköna Morgonstund” Orgeln ljöd mäktigt till sången och fick hjälp av trumpetare. Gamla kyrkan var bara en ruin på denna tiden. 1957 restaurerades kyrkan efter en donation från Oili och Elof Ericsson. Donationen skulle vara ett minne av deras son Lars och kyrkans namn skulle vara Larskyrkan. men man säger alltid Gamla Kyrkan när man talar om den. V träffade ofta Familjen Molander i Kyrkan och dom följde med hem till Kvarngatan på Kyrkkaffe.

Texten är skriven av Margot Wåhlin

Hur det var att gå i skolan i Åtvidaberg under åren 1942 till 1949

Min mors egna noteringar, del 1 skolåren mellan 1942 till 1949:

Andra Världskriget rasade. Även om Sverige inte var med i kriget så hade vi känningar av det även här. Männen blev inkallade. Många män låg i Norrland, nära gränsen till Finland. Min far Nils var inte inkallad. Han var invalidiserad efter att ha haft Polio som barn. men mammas bror Henrik fick åka till Norge. Hemma på Kvarngatan fick vi ha mörka gardiner för fönstren. Mor hade små barn men jag minns att mormor blev kallad på civilövning. Hon fick ha gasmask och gå igenom en lokal med giftig rök. Kom hem och var alldeles röd i ögonen. Mamma och mormor stickade mössor som var som nutidens rånarluvor. Bara näsa och mun syntes. Mat skickade dom också upp till Henrik. När jag fyllde 5 år kom Henrik hem på permisen till Julen. Då fick jag en stor celluloid docka av honom.

Margot Adolfsson gift Wåhlin (1935 – 2012)

Bilden är från 1943 Margot med sin yngre bror Hans

1942 när jag var 7 år skrevs jag in i skolan. På vägen till skolan första skoldagen stannade mor och jag och talade med min syssling Jonny som satt vid kanalkanten och metade. Han bodde tillsammans med sina föräldrar på Ågatan. Deras hus gränsade precis som vårt till Kanalen. Där satt Jonny på klappbryggan med ett metspö i handen. När vi gick hem var läkare och ambulans där Jonny hade drunknat.

Var rädd och blyg inför allvaret och det nya. Det fanns inga daghem och förskolor på den tiden och Lärarna i skolan var mycket stränga och högtidliga. Läraren satt vid katedern och vi fick gå fram och tala om namn och adress. Många var rädda och grät. Kommer ihåg en pojke som var blyg och rädd och inget vågade säga. Han började att gråta men fick ej gå tillbaka till sin mamma utan fick sitta på golvet vid katedern och gråta till allt var över. Jag traskade sedan hem vid min mors sida men hemkomsten blev ej så rolig för lilla Jonny hade ramlat i kanalen och drunknat under tiden vi var i skolan.

Jag började så 1:a klassen och fick som lärarinna Fru Ragnarsson. Hon var från Skåne en barsk kvinna som mer hade en mans barska sätt. Vi fick aldrig kalla henne fröken vilket var en vanlig titel på småskollärarinnor. Nej Fru Ragnarsson skulle det vara. Det var i början av 40-talet och andra Världskriget rasade ännu. Från Finland kom många många krigsbarn som adopterades i svenska hem. De sattes i svenska skolor och fick bli våra skolkamrater. Det var fattigt i Sverige såväl som i andra länder. Det var minsann ingen modeuppvisning av skolbarn som kom till skolan i fina kläder. Långbyxor till flickorna förekom ej . Nej klänning eller Kjol och Blus skulle det vara. Nylonstrumpor fanns inte heller, Jag hade beige ribb-stickade strumpor, många barn hade grova stickiga hem-stickade strumpor. Någon skolmat hade vi heller inte. Barnen som hade långt till skolan hade matsäck med. Den bestod oftast av en flaska mjölk och smörgåsar. Jag hade så nära till skolan men tyckte tyckte det var spännande med matsäck så ibland fick mor göra matsäck till mig. Efter några år började dom som hade långt att få gröt i skolan. Det var Åtvidabergs första skolmat.

Gymnastiken låg ganska långt från skolan. Vi får därför göra en del gymnastikrörelser vid skolbänken tillsammans med Lärarinnan. När vi blev äldre och kom i 3 an fick vi börja gå till gymnastiken. På vintern var vi mest inomhus men ibland fick vi åka skridskor. Jag hade första tiden ett par skridskor som spändes fast vid ett par pjäxor med remmar. Senaste åren i skolan var jag lycklig nog att få ett par rörskridskor. Jag fick också skidor och stavar. Varje vinter var det skidans dag och vi tävlade att åka skidor. Tävlingen startade vid Träningsplan förbi det som senare blev Söderleden och bort bakom Templet. Ett år kom jag sist och fick ett trähalsband som jumbopris.

Första åren hade vi ej slöjd. När jag började tredje klass fick jag en manlig lärare vid namn Erik P Andersson. Han var snäll. Hade alltid en cigarr i munnen men det var aldrig eld på den. Vi fick nu också slöjd. Som slöjdlärarinna fick vi vår småskolelärarinna Fru Ragnarsson. Hon var dock inte skicklig som slöjdlärare. Jag vet att vi fick sy ett linne och ett par byxor i grönt blommigt tyg. När detta var klart och jag kom hem med det till mor och mormor som båda var sömmerskor fick båda ett gott skratt då både linne och byxor var så stora att inte ens mor kunde använda det. Under tiden som vi fick slöjda satt Fru Ragnarsson och stickade strumpeband. På den tiden fanns det en knapp i ett underliv och en knapp i strumpan och däremellan ett strumpeband. Vanligen ett gummiband med med knapphål i.

När vi blev äldre fick vi byta slöjd med pojkarna och vi flickor skulle ha träslöjd. Till lärare fick vår klass Rämme. Han var ingen populär magister. Sträng och många gånger orättvis aga. När vi kom till slöjden skulle vi tälja en blomsterpinne. Han talade om hur tokigt han tyckte att det var att flickor skulle ha träslöjd. Den första som gjorde bort sig var naturligtvis jag. Jag slant med kniven och skar upp ett sår som blödde ymnigt. Då tog han mitt finger visade upp det för hela klassen och talade om att så går det när flickor ger sig på träslöjd. Gissa hur jag kände mig.

På tal om att känna så minns jag en annan episod från vår gymnastik. Pojkarna fick ta av sig skorna. Dom som hade rena fötter fick ställa sig på 2 led med var sin sko i handen. Dom som var smutsiga fick gå i mellan dom två leden och skulle hånas. En stackars pojk från Berg blev så slagen med de renas skor att han hade stora märken på ryggen. Den här läraren flyttade från Åtvidaberg för pojkens Far var en stor och stark man och lovade läraren stryk. Läraren vågade ej vara kvar i Åtvid.

Ett annat minne från skoltiden var när det kom en massa krigsflyktingar från Estland. Vi fick ledigt från skolan i tre veckor. Runt skolagården sattes det upp hönsnät. Skolan blev platsen där krigsflyktingarna fick bo i karantän innan de slussades ut i det svenska samhället. Vi gick upp till skolan med bröd, äpplen och vad vi kunde avvara hemma. och gav till flyktingarna genom nätet. som avskiljde oss. Flyktingarna gav oss sina pengar som inte längre hade något värde men som vi barn tyckte var spännande. 1945 tog kriget slut och jag såg en banan för första Varje barn fick 2 bananer var. Vilken sensation det var med denna utländska frukt. Det var inte bara frukt som det var dåligt med. Kaffe var en eftertraktad vara. Kaffe var en ransonerad vara och svårt att få tag i. Smör och Kött var det också kuponger på Vi hade det bra tack vare att mormor sydda åt många Lantbrukarfruar. Dom hade dåligt med pengar och mormor fick betalt med varor istället. Smör, kött och ägg var många gånger det mormor fick istället för pengar.

Eftersom det var krig hade vi ont om mat. Morfar och Far hade potatisland utanför vår häck vid Kvarngatan. Gatan var ej bred på den tiden. Förutom potatis satte vi gurkor och grönsaker. Odlings landen vi hade togs bort i slutet på 50-talet då ÅFF kom med i allsvenskan i fotboll. Då skulle Kvarngatan breddas och alla som tidigare haft land fick ta bort dem. Tomten till Biet 4 var stor så även i fortsättningen satte Morfar, Farfar och Far potatis grönsaker och bär men nu på andra sidan tomten mot kanalen.

Varje vecka kom Erik och sålde tidningen Såningsmannen till mormor som bjöd Erik på mat. Istället fick hon ofta kaffekuponger  av Erik. Han var ungkarl. Drack ej så mycket kaffe själv men värdesatte mormors mat. Mormor köpte varje vecka tidningen Allers, det var en man som hette Alrik Pettersson som kom och sålde den. Fisk och Läsk kom andra män och sålde varje vecka. Läskbilen körde Elis Rydh. Fisk kom Linberg cyklande med varje vecka.

På hösten hade vi ett lov i oktober,  det lovet gick under namnet Potatislov. Potatis hackades upp från jordbrukarnas land på hösten. Vi skolbarn fick åka till Örsäter och plocka potatis i korgar. Korgarna var stora för varje korg fick vi 25 öre i betalning.

Den 1 januari 1947 blev Åtvidaberg köping. Då blev hela Åtvids socken köping. Förut var Åtvidaberg Municipalsamhälle. Det var fest både i kyrkan, skolan och på Stora Torget. Från skolan gick ett fackeltåg till Stora Torget. På kvällen var det kallt och snöade. Runt hela torget var det uppsatt brinnande marschaller. Facklorna kastades på ett bål som brann vid sidan av torget. Där serverades kaffe gratis. Det var många som gick omkring och fotograferade och filmade. Mitt på torget stod en julgran med brinnande lampor. Det förekom även sång och musik. Köpingens vapen var uppsatt över porten på Kommunalhuset. Vapnet bestod av kopparmärket och en hyvel. Klockan tolv avbrändes ett ståtligt fyrverkeri och kyrkklockorna ringde. Utställningen i skolan hette ”Åtvidaberg genom tiderna”. Där fanns bl.a. en modell av Åtvidabergs gamla kyrka

Vi gick 7 år i skolan. Efter år 6 kunde man välja på att gå ännu ett år i Folkskola eller fortsätta till Realskolan. För att få gå över till Realskola fick man tenta. Realskolan var fyra år. Jag var för feg för att tenta så jag fortsatte några veckor i 7:e klass. Så kom min lärare till mig och talade om att vi hade en ny chans om en ny tenta. På grund av att vi var för många barn hade många kommit in i Realskolan och klarat tentan. Det blev beslut på att för första gången skulle det bli två parallella ettor men det var för få elever i varje klass och en ny tenta skulle göras. Min lärare ville att jag skulle försöka. Jag var för feg att berätta för mor och far. Kom sedan hem till dom och berättade att jag var klar med tentan och att jag skulle börja Realskolan. Vi hade det så bra att min Far kunde klara min skola. Det kostade mycket att fortsätta läsa. Alla böcker fick eleverna betala själva. I början var det mycket pengar till alla nya böcker. Vi läste inga språk i Folkskolan. 1:a året i Realen började man med engelska i 2:an fick man sedan välja mellan tyska och franska. Jag gick bara 2 år i skolan. Läste engelska och tyska. Tappade lusten att fortsätta för att börja 3:dje året var jag tvungen att tenta upp i engelska. Språk har alltid varit mitt svagaste ämne. Matematik var jag duktig i.

 

Texten är skriven av Margot Wåhlin

En berättelse om en för mig väldigt speciell och viktig plats på jorden. – Åtvidaberg och fastigheten Biet 4 på Kvarngatan 4

Tänkte nu att bli lite mer personlig genom att skriva om en plats på jorden som har en alldeles särskild betydelse för mig. Platsen heter Åtvidaberg och som trots sin begränsade storlek i antal innevånare ändå är en plats som säkert många har hört talas om. Antingen är man i den generation så att man minns företaget Facit och dess uppgång och fall eller också så känner man till orten tack vare fotbollslaget Åtvidabergs FF. Både företaget Facit och fotbollslaget ÅFF är saker som också satt djupa avtryck i mitt liv. Det finns även många andra minnen och viktiga saker som hänt i mitt liv just i Åtvidaberg och här kommer nu ett litet axplock av detta:

• Jag föddes på Åtvidabergs BB på Julafton 1958
• Jag döptes också där i mitt första hem på Kvarngatan 4
• Jag träffade och blev tillsammans min hustru Helena där på Luciadagen 1976
• Vi gifte oss i Åtvidabergs Gamla kyrka på Nyårsafton 1986
• Våra två barn Christoffer och Emelie är båda döpta i Åtvidabergs Gamla kyrka
• Min mor är begravd på kyrkogården vid Gamla kyrkan och hon vilar där bredvid sin mor och far.
• Min svärmor är också är begravd där och även många andra av våra släktingar.

Det är väl så för många att den plats där man är född och uppväxt har en lite speciell plats i både hjärtat och i minnet. Så är det i vart fall för mig och där man är född har man också ibland många av sina närmaste släktingar.

Åtvidaberg

Det första som troligen gav Åtvidaberg en verkligt stor betydelse är nog gruvdriften och de koppargruvor som fanns bland annat i Bersbo. I slutet av 1800-talet så startades här Europas första Kontorsmöbelfabrik och som senare kom att kallas för Facit AB men även Åtvidabergs Vagnfabrik. Det sistnämnda företaget tror jag inte så många känner till men faktum är att här tillverkades 1910 den så kallade Åtvidabergsbilen. Den gjordes bara i tolv exemplar och idag finns endast ett exemplar kvar och som nu visas på ÅSSA museet i Åtvidaberg. Det köptes in material för att bygga ett 30-tal bilar men endast 12 stycken blev slutligen byggda. De var tyvärr allt för dyra och blev därför också svåra att sälja. Konkurrensen med T-Forden blev helt enkelt alldeles för svår. Det kanske inte alla kände till att Sverige faktiskt haft ytterligare en biltillverkare utöver Volvo och SAAB och som då fanns i Åtvidaberg.

Facit

Här gick min far i lärlingsskola från 1948 och utbildade sig till Verktygsmakare. Jag själv fortsatte sedan i hans fotspår och jag gick i samma lärlingsskola mellan 1974 och 1976. Precis som min far så bodde även jag på ”Kaningårdarna” för det var så man kallade det elevhem där lärlingarna bodde. Lärlingarna kallades i Åtvidaberg för ”Kaniner” och begreppet kommer från att många lärlingar kom inflyttade från andra platser i landet och fick då i Åtvidaberg kanske sin första fästmö och som senare även ibland även blev deras fruar. Nu idag så kan man också kanske förstå de infödda Åtvidabergs killarna som givetvis inte riktigt uppskattade detta alla gånger. Det blev faktiskt precis så där även för både min far och mig, vi fann båda var sin Åtvidabergs tjej och som senare också blev våra fruar. Min far träffade min mor på en dans i Folkets Park den 9 augusti 1950 och de förlovade sig sedan på nyårsafton 1952. Jag själv höll i danskurser på Fritidsgården i Åtvidaberg och träffade där Helena, som då var en av mina danselever och vi blev som redan sagts ovan ett par på Lucia den 13 december 1976.

Lärlingsskolan på Facit i Åtvidaberg omkring 1950

Åtvidabergs FF och Kopparvallen

Jag gick under hela min grundskoletid i skolan i Norrköping från årskurs 1 till årskurs 9. Trots hårt tryck från olika klasskamrater genom åren så har hela tiden ÅFF varit fotbollslaget i mitt hjärta. Särskilt tydligt att jag inte höll på samma fotbollslag som mina klasskamrater blev det 1968 när Ååf gick upp i allsvenskan. Den allra första derbymatchen på Kopparvallen mot ”Snokarna från Peking” eller som laget egentligen heter IFK Norrköping var en hård drabbning både på fotbollsplanen och även under rasterna i skolan i Norrköping dagarna därefter… Åtvidaberg vann matchen med 3-1 och allt sedan dess så har det aldrig varit mera publik på Kopparvallen under någon match därefter. Publikrekordet med 11 049 åskådare står nämligen sig fortfarande. Detta trots senare stora matcher mot t.ex. Chelsea 1971 i Cupvinnarcupen och Bayern München 1973 i Europacupen.

Kvarngatan 4 och fastigheten Biet 4

Huset på Kvarngatan 4 ligger precis granne med Kopparvallen och från övervåningen i huset så ser man rakt ner på fotbollsplanen. Fastigheten är ritat av I G Clason, samma arkitekt som bl.a. har ritat ”Villan” i Åtvidaberg. Eller snarare egentligen R. E. Jacobsen en ung norsk arkitekt som senare blev känd i sitt hemland och som arbetade för Clason. Alla husen på Kvarngatan är ritade av samma person. De är alla olika men har alla gemensamma drag för att ge enhetligt intryck, eller åtminstone hade de det från början. Huset är byggt 1906 av reverterat trä och hade från början 4 lägenheter.

Huset köptes 1935 av min morfar Nils Adolfsson och min mormors bror Henrik Landberg. Det innebär att både min mor och jag hade Kvarngatan 4 som våra första postadresser i livet. När min mor kom hem från Wessmanska BB i Linköping så hade hennes far Nils köpt och hängt upp en kristallkrona i taket. Kristallkronan ärvdes sedan av min mor och den hänger nu hos min far Stig Wåhlin på Rosengården i Åtvidaberg.

I ett försäkringsbrev från 1944 så beskrivs fastigheten så här:

Byggnadskomplex bestående av 2 boningshus på cementgrund av trä under hårt tak, reverterat och i 2 våningar innehållande 6 rum och 4 kök, 4 förstugor, 4 verandor, eldstäder, 2 vedbodar, avlopp , vatten och elektricitet, matkällare av gjuten cement, 8,8 x 8,8 x 3,7 m. Uthusbyggnad av trä under hårt tak, innehållande vedbodar och hemlighus, 5 x 5 x 2 m.

Boendet på Kvarngatan 4 var ett riktigt släktboende. När jag föddes så bodde vi i en av de 4 lägenheterna och min morfar och morfar Nils och Elna Adolfsson i en lägenhet samt även min gammelmormor och gammelmorfar Knut och Elin Landberg i en annan av lägenheterna. Slutligen så bodde även min morfars mamma och pappa där fram till 1961 i den fjärde lägenheten rakt ovanför oss.

Även om vi flyttade ifrån Åtvidaberg 1963 så har i stort sett samtliga mina julaftnar (och födelsedagar) firats på Kvarngatan 4 fram till en bit in på 1990-talet. Kan inte exakt säga när traditionen upphörde men min mormor dog 1998 och hon bodde sina sista år på Björkbackens äldreboende i Åtvidaberg.

 

 

Försäkringsbrev från 1927

Lite kort om mina släktingar i de äldre generationerna som bodde på Kvarngatan 4 när jag föddes:

morfar Nils Adolfsson (1904-1964)

Han började att arbeta på Hjulfabriken i Åtvidaberg 1918 och arbetade sedan på Bergmans Målerifirma. År 1932 blev han förman på sprutmåleriet på Facit. Han tillhörde både Taxeringsnämnden och Valnämnden i Åtvidaberg och han var aktiv i logen Fridensberg. Han har målat om alla träbänkarna i Åtvids Gamla kyrka och är även den som jag tror senast förgyllde om tuppen längst upp i klockstapeln vid kyrkan någon gång under 1950-talet.

mormor Elna Adolfsson (1910-1998)

Hon har under hela sitt liv varit hemmafru och skött om hushållet och de tre barnen Margot, Hans och Göran. Hon hade en enorm gästfrihet och trots begränsade ekomiska resurser så var hon en fantastisk värdinna med en enormt stor gästfrihet. Hon kunde verkligen hushålla med sina resurser  men var alltid väldigt generös och delade verkligen med sig.

gammelmorfar Knut Landberg (1882-1966

Knut växte upp i Yxnerum där han arbetade i Lantbruket. Under 5 års tid arbetade han som flottningsarbetare på sjön Yxningen under somrarna och sedan arbetade i skogen på vintrarna. Han flyttade till Åtvidaberg 1913 och tog arbete vid Industriernas såg där han abetade var tills han blev pensionär. Han var med och startade sågverksarbetarnas fackförening och blev också deras första ordförande. Han var också aktiv i styrelsen i Arbetarkommunen och blev också deras fanbärare.

gammelmormor Elin Landberg (1881-1974)

Elin föddes även hon i Yxnerum men eftersom hon var s.k oäkta barn, född före äktenskapet, så fick hon växa upp hos sin morfar Petter Rahm, se även mitt tidigare inlägg om honom här i bloggen. Efter avslutad skolgång så lärde hon sig till sömmerska. Hon berättade att när hon skulle sy till ”Bonnfolket” i trakten så packade hon saker i en träkista. Sedan kom någon från den aktuella gården och hämtade henne med häst och vagn. Hon stannade sedan ca en vecka på varje ställe och sydde kläder till alla på gården. Även på Kvarngatan hade Elin en syateljé i hemmet. Många Åtvidabergs damer kom till henne för att få en klänning sydd. Elin sydde kläder åt kunder ända upp till 80-års åldern.Under kriget hade familjen stor nytta av Elins sy-kunnighet då många fruar från landet bistod med ägg, smör och mjölk och andra varor som man annars bara fick köpa på ransoneringskort. Efter avslutad provning och köp av en klänning bjöd Elin ofta sin kund på en kopp kaffe eller mat. Hon hade alltid stor gästfrihet i sitt hem. Erik som gick runt i Åtvidaberg och sålde tidningen Såningsmannen fick nästan varje gång en lite middagsmat. Han var ungkarl och tyckte mycket om att få lite hemlagat. Vid något tillfälle när Elin hade gjort en rejäl köttfärslimpa så skar hon upp några skivor till honom men han tog då istället hela den oskurna biten och lämnade skivorna kvar på serveringsfatet.

morfars pappa Herman Adolfsson (1882-1965)

Herman var i sin ungdom med och byggde Östra centralbanan i Kisa . År 1900 bosatte han sig i Åtvidaberg och började vid Hjulfabriken. Från 1932 var han lantbrevbärare. Han var aktiv i Åtvidabergs Missionsförsamling. Bodde på Kvarngatan 4 mellan 1938 och 1961.

morfars mamma Eugenia ”Jenny” Adolfsson (1982 – 1962)

Arbetade i sin ungdom i hushåll. Tillnhörde Åtvidabergs Missionsförsamling och träffade där Herman Adolfsson

Jag anser att det viktigt att skriva ner berättelser som idag kanske inte betraktas som särskilt gamla historier. Men nutid blir snart också historia och för våra barn och barnbarn kan denna sorts berättelser var väl så viktig som den historia man läser i skolan. Den som handlar mest om olika kungar och olika viktiga historiska slag. Det kanske för några också är intressant att läsa berättelser som denna om man nu också vill veta lite mer om sin eget ursprung och egen släkthistoria.

Avslutningsvis två familjebilder på Adolfsson och Landberg -släkterna från Åtvid 

Familjebild på familjen Adolfsson

Längst bak: Nils Adolfsson, Tage Adolfsson och Elis Adolfsson

Mitten: Eivor Karlsson, Gösta Adolfsson, Iris Nilsson, Alice g. Nilsson, Elsie Kindström

Längst fram: Eugenia Adolfsson, Kalle Adolfsson, Herman Adolfsson och Mary Johansson

Familjebild på familjen Landberg

Margit Persson, Henrik Landberg, Elna Adolfsson och Holger Landberg

Källor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Åtvidaberg

http://fordomsteknik.se/2009/11/18/7/

http://www.atvidabergsff.se/userpage.asp?teamID=1659&UserPageID=2625