En semester med utflykter i förfädernas fotspår, del 5

Jag hade tidigare skrivit att det skulle bli fyra avsnitt om sommarens utflykter i förfädernas fotspår men indikerade i det sista avsnittet att det också kunde bli en femte del. Här kommer nu den femte delen eftersom jag nu har fått kompletterande och för mig helt nya uppgifter kopplade det som står om besöket i Läckeby, Åby (H) i del 3. När min syster Lena och jag var i Läckeby fick vi veta att Åby Hembygdsförening har gett ut en ny bok där mina anor nämns på några ställen. Jag har nu fått tag i boken och visst fanns det helt nya och mycket intressanta uppgifter i den. Så pass mycket att jag nu får anledning att skriva om en del levnadsbeskrivningar i min släktforskning och även skriva den här nu femte delen från sommarens utflykter i förfädernas spår..

Att växa upp som oäkta barn under 1800-talets andra halva del

Att min farfars far Johan Wåhlin hade en svår uppväxt det hade jag förstått redan tidigare. Han var ett s.k oäkta barn med okänd fader. Det finns visserligen en muntlig släkttradition som anger en eventuell biologisk fader. Men muntliga släkttraditioner får man ändå förhålla sig lite skeptiskt till om de inte går att styrka i några riktiga källor. Hans mor var och förblev ogift och även mycket fattig, se vidare Anna Åhman’s berättelse om Lisa Dammgren i del 3 från sommarens utflykter.

Lisa Dammgren kom annars från en familj som hade varit ägare och brukare av egen mark i Slät, Åby (H). Lisas farfar Mäster Olof Jonsson var ”Waccinatör” i Åby församling och han ägde en fastighet på 1/8 mantal och var därmed också en ”Egen Torpare”. Den aktuella fastigheten sålde sedan hans son Jonas Olsson Dammgren (Lisas Dammgrens far) år 1851. Hur det sedan gick till när han i sin tur istället hamnade i torpet Dammen på Wångersläts allmänning återkommer jag till lite längre ner (*). För Lisa Dammgrens yngre bror Johan Olof Dammgren Åberg gick det istället betydligt bättre för i livet. Det finns t.ex. uppgifter om han i yngre år var Studerande vilket säkert var mycket ovanligt för en torparson. Här väljer jag nu också att framföra en helt egen teori om att pengar från försäljningen av fastighet år 1851 gick till då äldste sonens utbildning. Johan Olof som sedan kallade sig för enbart för Åberg i efternamn arbetade senare som Hamnfogde och Provisor i hamnen i Borgholm på Öland. Han var född 1835 och var således 16 år när fastigheten såldes, så det skulle därför vara en lägligt ålder för att börja studera på högre utbildningar, men i så fall säkert mycket ovanligt för en som var en vanligt torparson.

Tillbaka till uppgifter från den tidigare nämnda boken om Läckeby och hur det gick till när Lisa Dammgrens far fick tillstånd att bygga torpet dammen på Wångersläts Allmänning. Ett torp som lär ha sett ut precis som fastigheten som såldes men som inte hade egen mark utan istället låg på byns gemensamma Allmänning.

(*) Utdrag från handlingar, Dammgrenska tomten.

Hos hedervärde och vördige Lilla Vångersläts och Släts innehavare och hemmansägare anhålles Ödmjukligen af Undertecknad att om möjligt är och sig göra låter meddelas nåd och Tillåtelse få på deras gemensamma Allmänningsjord Lilla Mo kallad en stugplan för att Der städes åt mig och De mina uppföra en stuga. Emot hvad villkors som helst De tillsammans kan Öfvrerenskomma. Och hvad skyldighets De vid allmän Sammankomst kan mig ålägga. Därom anhålles med största Ödmjukhet.

Dammen den 4 mars 1852 Jonas Dammgren

Svaret på Jonas Dammgrens fråga.

Förestående ansökan är å min sida beviljad och Conrakt får sidare sid Sammankomsten oss emellan Upprättas.

N. J. Wirén, egare af 1/4 mantal No 9 Lilla Wångerslät

Tillbaka till Johan Wåhlin och hans uppväxt som oäkta barn. År 1874 när han var 20 år gammal flyttade han in till Kalmar och utbildade sig till målare. Han gifte sig året därefter med Emma Carlsdotter och de fick 1876 sitt första barn, en dotter som döps till Anna Elisabeth, men hon avled redan efter drygt 6 månader. Johan och Emma bodde kvar i Kalmar fram till den 17 november 1879 då de flyttar hem till Johans mamma Lisa Dammgren i torpet Dammen i Wångerslät, Åby (H). Med sig hade de då även sonen Philemon Wåhlin, född den 8 mars 1878. Strax efter de flyttat in i Dammen närmare bestämt den 6 december 1879 så föds även dottern Almida Juliana. Det här är också samma år som Lisa Dammgrens pappa Jonas Olsson Dammgren avled i torpet Dammen den 19 december

Nya uppgifter om Johan Wåhlin och hans mor Lisa Dammgren liv från boken: ”Här växte Läckeby fram” utgiven av Åby Hembygdsförening.

Fyra år efter det att Johan Wåhlin med sin familj flyttade tillbaka till Johans mor Lisa Dammgren i torpet Dammen inträffar en serie omskakande händelser i följd. I boken beskrivs dessa händelser i form av avskrifter av handlingar bland annat från det s.k. ”Byskrinet”

Författaren till boken om Läckeby skriver inledningsvis om händelserna så här på sid 49.

”Största bekymret tycks vara en stuga där två generationer är inblandade. Bönderna var inte belåtna med den andra, varför de försökte få dem avflyttade. I handlingarna som upptar ett stort antal handskrivna och gulnande blad skymtar tråkigheter, kanske misär? Varför tar jag upp detta ämne är att de boende vann målet i Domstolen. På något sätt bevisar detta, att det även under 1800-talet var svårt att avhysa en boende från sin bostad. ”Den lilla människan” kunde vinna till och med i Länsrätten. Ett par av de mest intressanta delarna i denna sak är fjärdingsman Fehlings delgivning och transporten med familjens bohag till Kalmar. originellt även att förre statsministern Olof Palmes anfader undertecknat resolutionen”

Här kommer en sammanfattning av händelserna som i boken återges med avskrifter från flera olika handlingar.

Den 31 juli 1883

Hemmansägaren Johan Olof Andersson som även är ledamot i Åby Fattigvårdsstyrelse kör med häst och vagn en transport från Åby socken in till Kalmar Fattighus. Med i denna transport finns Johan Wåhlin, hans hustru Emma samt barnen Philemon 5 år , Almida Juliana 4 år samt yngsta dottern Olga som då är 4 månader gammal. I vagnen finns även familjens husgeråd packade. Avsikten är att överlämna familjen till Kalmar fattighus men de nekas tillträde där med hänvisning till att Johan Wåhlin inte längre har något fattigvårdsunderstöd från Kalmar. Således får familjen följa med samma transport tillbaka hem till torpet Dammen igen.

Den 13 augusti 1883

Nio Hemmansägare i undertecknar en skrivelse och begär laga handräckning för att kunna avhysa en stuga (torpet Dammen) som bebos av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin med familj. De uppför sig på sådant sätt så att byamännen vill få bort dem och anser att kostnaden för avhysningen ska tas från ägaren av boningshuset. Till saken hör också att bymännen anser att det är Lisa Dammgrens bror hamnfogden i Borgholm J. O. Åberg som är ägare till stugan.

Den 18 september 1883

J. O. Åberg i Borgholm mottar och undertecknar en kommunikationsresolution från Landskansliet i Kalmar undertecknad av C. A. Palme. Resolutionen handlar om en stämning och en uppmaning att inom tolv dagar avlämna ett svar annars kommer målet ändå att avgöras.

Den 11 oktober 1883

Fjärdingsman Fehllng erhåller 2 kr för överlämning av en resolution från Kongl. Majts befallningsman i Kalmar till Lisa Dammgren och Johan Wåhlin i Wångerslåt. Han erhåller också 51 öre för resan med hästskjuts, dessa pengar tas från bykassan.

Den 15 oktober 1883

Lisa Dammgren skriver i ett brev sitt svar till Kongl. Majts Befallningshavare i Kalmar län. Hon talar om att att hennes bror J.O. Åberg inte äger eller inte heller tidigare varit ägare till torpet Dammen. Det bifogas också ett intyg från Åberg själv om detta. Hon skriver vidare att torpet är ett omskiftat sterbhus efter Jonas Olsson Dammgren och att samtliga syskon är delägare i sterbhuset. Hon har har också gjort en överenskommelse med övriga sterbhusdelägare om att få bo i huset med sin son Johan. Här ett citat från brevets sista rader:

”Samt sluteligen som jag är gammal, bräcklig och klen på många sätt utan Tillfälle till något annat Huserum än detta som mina syskon welat af godhet oss åtnjuta får jag härmed anhålla. Der Deras åsyftade afhysning icke må bifallas, med mindre än att de åläggas upplåta försvarlig boningslägenhet i samma skick som den di vill oss fråntaga.”

Lilla Vångerslät den 15 oktober 1883 Lisa Dammgren

Den 29 oktober 1883

De nio bymännen skriver till Konungens Befallningshavare i Kalmar och begär på nytt att avhysning ska ske av Johan Wåhlin och hans familj. Däremot kan de tänka sig att ordna en bostad till Lisa Dammgren. Vidare ytterligare ett citat från avskriften i boken:

”J. Wåhlin som tillhör Kalmar fattigvårssamhälle samt därifrån erhåller eller har erhållit
understöd, och vilken här endast åstadkommer förargelse, anhålla vi bliva befriade ifrån.
L. Vångersläts byamän, hwilka länge erfarit det oordentliga leverne som Wåhlin
förre och hwilka äfven sökt att förmå honom afflytta synnerligt till följd
af det oskickliga uppförande som han begagnar mot Lisa Dammgren,
då Wåhlin ej förmås att i godo avflytta,
icke annan utväg än att söka få bort stugan”

Den 19 november 1883

Kongl. Majts Befallningshavare utfärdar en resolution med sitt beslut om att inte bevilja handräckning för avhysning av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin. Beslutet kunde överklagas inom trettio dagar till Hovrätten. Resolutionen överklagades aldrig varför Lisa Dammgren och familjen Wåhlin kunde bo kvar i torpet Dammen en tid till. Resolutionen är undertecknad av G. Edelstam, C. A Palme samt en person vars namnteckning ej går att tyda.

Den 28 december 1905

”Bystämman beslutade avflyttning å Dammgrenska huset Derest planlega ej erlägges med 5 kr, årligen för den förflutna tid hädanefter”

Det här beslutet innebar slutet för torpet Dammen som nu var i ett mycket dåligt skick och betraktades som fallfärdigt. Lisa Dammgren som var mycket fattig och tas nu om hand av Karl och Hilda Åman. Karl och Hilda är Anna Åman’s föräldrar och som jag tidigare berättat om jag träffade i Läckeby på Mogatan 5 vid mitt besök i Läckeby 1980, se vidare mer om detta i del 3. Lisa Dammgren avlider den 23 mars 1915.

Avslutningsvis, lite kort om familjen Johan Wåhlin’s vidare öden

Johan Wåhlin och Emma Carlsdotter flyttar den 19 december 1887 med sina barn till Ängö No 9 i Kalmar. I Kalmar får de sedan ytterligare fem barn.

År 1893 – 1896 står familjen skriven i Kalmar Stadsförsamling i boken ”utom staden” på tomt No 108. Döttrarna Olga och Almida Juliana står noterade att de är utflyttade till Partille församling, Olga 1892 och Almida Juliana 1898. De börjar båda att arbeta på Jonsereds fabriker. År 1896 i Församlingsboken Alla:3 på sid 633 i Kalmar Stadsförsamling finns familjen upptagna utan angivande av plats.

Den 21 november 1902 flyttar familjen till Wasstorp, Ljungby (H). Sonen Rudolf Wåhlin drunknar 20 år gammal i samband med Briggen Hugos förlisning år 1903 utanför Morups Tånge på Västkusten. I Wasstorp står även fostersonen Bertil Natanael upptagen hos familjen. Han är oäkta son till Berta Maria som avlidit den 10 februari 1908 i Partille till följd av lungsot. Bertil Natanael är född i Ljungby församling den 22 december 1907 vilket betyder att modern åkte hem till sina föräldrar för att föda det oäkta barnet. När Berta Maria avlidit i Partille kommer barnet hem till morfar och mormor i Wasstorp i Ljungby igen, han står inflyttad den 26 februari 1908. Men även Bertil Natanael avlider av lungsot den 30 juni 1908. Tre av döttrarana flyttade alltså till Partille och började att arbeta på Jonserdes fabriker, två av dem dog i Partille i unga år,. Almida Juliana 21 år gammal år 1900 och Berta Maria 20 år år 1908. Olga blev kvar i Partille och gifte sig i Partille med Salomon Zackaroff och de fick tillsammans 7 barn. Släkten Zackaroff går att följa bakåt till Ivan Zackaroff född 1765 i Ryssland och kom till Sverige som krigsfånge 1790 från Nyslott i Finland

Den 16 november 1908 flyttar familjen till Kattemåla 1/8 mantal. Den 3 november 1911 flyttar de sedan till Svänebo, Ljungby (H). I Svänebo bor de i den s.k Flaggstugan och här står min farfar Otto Wåhlin som husägare. Enligt muntlig släkttradition så köpte Otto Wåhlin Flaggstugan som undantagsstuga till sina föräldrar vilket därmed också kan stämma. Otto bor själv kvar i Flaggstugan till den 2 september 1916 då han flyttar till Oskarshamn och börjar att arbeta på varvet där. I Kalmarposten den 24 februari 1911 finns en notis om Johan Wåhlin som lyder så här:

6 760 gamla svenska mil har brefbärare Wåhlin i Trekanten efter tio års vandring med väskan tillryggalagt den 21 dennes.       Den 21 februari 1901 började han nämligen sitt privata brefbärarföretag, varmed han alltsedan fortsatt i ur och skur, i hälg och söcken. Det är alltid lika giftande som det är mödosamt, påstod Wåhlin då vi samtalade med honom härom.

Kalmartidningen 1911-02-24

I Församlingsboken Ljungby AIIa:4 (1905-1921) Bild 314 / sid 581 finns en notering om att Johan Wåhlin fått ett frejdbetyg den 25 juli 1914.

Johan och Emma får tillsammans 11 barn varav 9 av dem får uppleva vuxen ålder eller åtminstone nästan vuxen ålder. Min farfar Otto Wåhlin var barn nummer åtta och härifrån börjar man också att döpa sina barn kopplade till räkneorden: Otto (8), Nina (9), Thili (10) och slutligen Elvira (11).

En semester med utflykter i förfädernas spår, del 4.

Det här var tänkt som den sista delen i min serie om utflykter i förfädernas spår under semestern 2014. Jag är just nu i skrivande stund inte helt säker på det längre, vi får se kanske det blir en femte del innan alla berättelser från semestern 2014 är berättade.

I dom tre tidigare delarna har vi huvudsak rört oss i och omkring Kalmar och min släkt på min pappas sida. På vägen hem från Kalmar så hade vi redan från början bestämt att vi skulle åka till Åtvidaberg och hälsa på pappa och svärfar. Min tanke var också att vi då skulle köra över Kisa och leta upp lite platser med knytning till min mf ff stenhuggaren Adolf Paul Salomonsson. Men jag ändrade mig på vägen när vi körde norrut från Kalmar. Jag kom nämligen på det att på kyrkogården i Dalhem (H) har det funnits en stor svart fin gravsten rest vid Svante och Josefina Lundgrens grav, min mf mm f och m. De har också bott platser i Dalhem som jag många gånger tänkt att jag måste hitta och besöka eftersom jag aldrig varit där.

Kyrkogården i Dalhem, Svante och Eleonora Lundgrens grav

När jag kommer in på kyrkogården så ser jag att många gamla gravar finns kvar. Jag känner mig därför ganska förhoppningsfull om att den grav jag letar efter också ska finnas kvar. Går runt på den äldre delen av kyrkogården och letar inte bara ett varv utan flera varv. Nära att ge upp letandet men bestämmer mig ändå för att ta ett sista varv och nu riktigt noggrant titta på varje grav. Det var tur för ganska nära kyrkan står en svart gravsten något lägre än vad jag hade föreställt mig. När jag tittar noga så kan man svagt urskilja några bokstäver som skulle kunna vara Lundgren. Jag hämtar en hink med vatten och en diskborste och börjar att skrubba stenen och nu blir det tydligt att jag hittat rätt grav. På något sätt känns det ändå bra när gamla gravar får stå kvar och att man kan åka dit och veta att här vilar mina förfäder. Självklart inser jag också att det totalt omöjligt att bevara alla enskilda gravplatser. Den här graven är nu mer än 120 år gammal, Svante Lundgren avled år 1891 och hans hustru Josefina tio år senare år 1901.

Dalhems kyrka 2014

Graven, bild från 2014

Graven, bild från 1980-talet

Sven ”Svante” Gustaf Lundgrens födelseplats i Ramshult, Dalhem (H)

Svante Lundgren föddes den 7 juni 1822 i Ramshult och det blev därför nästa plats vi letade upp efter besöket på kyrkogården. Hans far hette Erik Stefansson Lundgren och var rättare till yrket, Svantes mor hette Lena Cajsa Sjöholm. Gården Ramshult ägdes då av Svantes morfar, gördelmakaren Olof Sjöholm och hans mormor Ulrika Strömmerstedt. Det fanns inga skyltar in till gården från riksvägen men med lite hjälp av en vägbeskrivning från en man som bodde nära kyrkan så lyckades vi hitta in till gården Ramshult.

I kyrkoböckerna anges Ramshult som ”eget under Tyllinge” och gården var en s.k. Kronoskatte gård och den var på ett halvt mantal. I projekt Runeberg – Historiskt och statistiskt lexikon över Sverige kan man läsa i texten om gården Tyllinge ” Vid hufvudgården och med den i sambruk liggande 1/2 mantal Ramshult har utsädet varit 3o tunnor vete och råg samt 40 á 60 tunnor potates”, ”Å en höjd vid Ramshult hafva höga resta stenar samt ättehögar m. m blivit funna”.

Tyvärr var ingen hemma i Ramshult när vi var där. Men gården ligger väldigt vackert med stora öppna ytor. Det fanns också en loge som såg riktigt gammal ut. Hur gamla övriga byggnader som finns på platsen idag var svårare att avgöra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Svante Lundgren lever här i Ramsdal från sin födelse 1822 och det blir även hans första hem med sin hustru Josefina när de gifte sig 1848. Deras första barn, dottern och även hon min ana Eleonora Lundgren föds 1848 på den här platsen. År 1852 flyttar familjen härifrån till Möckelhult. När Josefinas far Nämndemannen Erik Josefsson avlider år 1856 i Fagerdal, Dalhem (H) så flyttar de till Fagerdal och då tillsammans med Svantes föräldrar. Svante står därefter som ägare till 1/24 mantal Fagerdal och hans morbror Olof Sjöholm d.y även han 1/24 mantal Fagerdal.

I Fagerdal, Dalhem (H) levde sedan Svante och Eleonora från 1856 fram tills dess att de avled 1891 respektive 1901.

Fagerdal är en by med flera gårdar som vi också fick information om av samma person som hade givit oss vägbeskrivningen till Ramshult. Därmed tänkte jag att det kan bli svårt att hitta exakt den gård och den plats som mina släktingar hade bott på.

Vi körde in vid den första gården som vi kom till söderifrån och träffade där på en sommargäst i en liten stuga bredvid huvudbyggnaden. Han sa att gårdens ägare inte var hemma men att han troligen kunde ha hjälpt oss att hitta rätt. Men han sa samtidigt att ägaren var uppe vid en annan av Fagerhults gårdar och där träffade en person som sitter med i styrelsen i hembygdsföreningen och som säkert kan berätta ännu mera. Förhoppningsfulla fortsatte vi ett stycke till norr ut längs riksvägen och stannade vid den angivna platsen. Där under ett träd satt en samling människor och drack kaffe och jag gick fram och pratade med dem. Vilken lyckoträff det var för här satt personer som kunde berätta mycket om Fagerhult och dessutom hade hört namnen på mina anor tidigare. Efter ett tag gick vi upp i husets övervåning och där plockades det fram originalhandlingar från Laga skiftet mellan åren 1855 och 1861.

Fagerdal, här låg ursprungliga byn före Laga skifte

Eric Josephssons hus före Laga skiftet

Med hjälp av de handlingarna kunde vi ganska snart peka ut platsen för var Svante och Eleonora Lundgren hade bott. Platsen syntes också från där vi befann oss så det skulle inte bli några problem alls att hitta dit. Men det visade sig också vara så att just där vi befann oss så var det den plats samtliga gårdar hade legat samlade innan Laga skiftet. Den äldre av de två bostadsbyggnaderna på platsen där vi var visade sig också vara den fastighet och byggnad som Eleonora Lundgrens far Nämndemannen Erik Josefsson hade bott i före Laga skiftet.

Laga skifte

Laga skifte

Laga skifte

Det var också så min ana nämndemannen Erik Josefsson som är 1849 skrev till kungens befallningsman med begäran om genomfördet av Laga skifte

Till Konungens Höga Befallningshafvande över Östergötland

Anhålles ödmjukast om förordnande för Herr Kommissions Landtmätaren E. Theodor Marin att verkställa Laga skifte över alla ägorna till 1 mantal kronoskatte Rusthåll Fagerdahl uti Dahlhems Socken och Kinda Härad. – Betydlig skog finns på ägorna.

Fagerdahl den 5 April 1849.
Eric Josephsson
eger 1/6 mtl Fagerdal

I Skifteshandlingarna kunde man också läsa följande text:

Nämndemannen Erik Josephsson förklarade det han heldst önskade att få qvarbo , och härute instämde äfven Dahlbom för sin del.

Men det var flera av byns innevånare som också ville bo kvar så Erik Josephsson och hans hustru fick flytta ut eftersom det annars skulle bli för trång mellan bostadshusen i byn. De flyttade då till den plats som sedan Svante och Eleonora levde på fram tills dess att de slutade sina liv, i början tillsammans med Svante Lundgren föräldrar och senare efter deras död själva.

Rättaren Erik Lundgren, som äger 1/12 dels mantal, kommer att utur byn avflytta och bygga på ägofigurerne N:o 241 och 889 belägne 1600 alnar från gamle tomteplatsen samt erhåller alla sine ägor uti ett skifte, såvida ej behovet ej fodrar att han tager ett utskifta på norra ändan af Fagerdahls Ö . Lundgrens hufvuskifte kommer att ligga mellan Dahlboms och Bäckmarks ängskiften, begränsade af åarna genom Ryttare och Kärrängen, Nämndemannen Erik Josephssons skogsskifte, Örshults rågång och Ryttaretorpet. Som Lundgren ej inom detta skifte kan erhålla sin fulla proportion af hårdmarker måste antaga kärrmarksåker i stället, varemot om han ej uppbär all kärrmarken norr om Mörtgölen, får han därför lemna wedelag i hagmarken

Tillbaka till bilen och en liten kort körning ytterligare en lite bit norr ut på riksvägen mot Åtvidaberg. På den plats vi nu kom till syntes från vägen två lite nyare bostadshus. Men jag visste också att bakom det första bostadshuset så låg det gamla huset kvar som Svante och Eleonora bodde i. Jag prtaade med ägaren och förklarade mitt ärende och fick gå in på gården och titta på det hus där mina släktingar hade bott under den andra halvan av 1800-talet. Här nedanför kan se bilder på huset där Svante och Eleonora bodde.

Sammanfattningsvis så var även det här en väldigt lyckad utflykt i mina förfäders spår. Det här var helt nya upptäckter att både hitta gården Ramshult och även den exakta gården i Fagerdal. Jag var därför riktigt nöjd vi och oss i bilen och körde upp till svärfar uppe i Åtvidaberg.

För en mer fullständig levnadsbeskrivning över personerna som nämns här ovanför så följ den här länken:

https://dickwahlin.wordpress.com/2014/02/16/slakterna-sjoholm-josefsson-och-lundgren-i-fagerdal-och-ramshult-dalhem-h-en-berattelse-som-avslutas-med-en-begravning-pa-samma-dag-som-sonen-foddes/

En semester med utflykter i mina förfäders spår, del 3.

Nu kommer del tre av fyra om utflykter i mina förfäders spår under semestern 2014. Jag har tidigare skrivit om resan ner till Kalmar och de stopp vi då gjorde i Nybro, Ramneryd och Trekanten. I den andra delen skrev jag om ett eventuellt nytt och oväntat fynd i Kalmar som jag fortfarande försöker att få bekräftat. Jag har kontaktat Länsmuseet i Kalmar som lovat att försöka undersöka saken och sedan återkomma. Väntar fortfarande med spänning på deras svar.

I den här delen i min serie utflykter i förfädernas spår, handlar det om utflykter till platser som jag besökte redan 1980, med andra ord för för 34 år sedan. Här förväntade jag mig inget annat än att kunna bekräfta för mig själv att jag fortfarande hittar till platserna och att få se vilka förändringar som skett sedan jag var där senast. Men det visade sig ganska snart att detta skulle bli den stora höjdpunkten bland utflykter runt Kalmar. Flera spännande möten med nya människor och flera nya uppgifter att lägga till min släktforskning kring min farfars fars anor.

Min syster Lena var med på motsvarande resa 1980 och hon var med även den här gången. Det visade sig också vara riktigt bra eftersom hon kom ihåg flera saker som jag själv hade glömt bort.

– Visst är det så, hon är också några år yngre jag…

Ett mycket givande och lyckat besök i Läckeby.

Minnesbilderna från 1980 visade sig vara suddigare än vad jag trodde när vi närmade oss Läckeby som ligger strax norr om Kalmar. Torpet Dammen kopplade jag först ihop med att det måste väl ha legat på Dammvägen i Läckeby, Åby (H). Det gjorde att vi först körde på lite villovägar och letade. Kom efter tag upp till en stor Jordgubbsodling och träffade på ägaren som kände till en del om trakten. Han ringde till kyrkvaktmästaren som visade sig vara engagerad i Hembygdsföreningen. Vi blev nu guidade ner till Movägen i Läckeby och det hus som jag hade knackat på 1980 och där träffat på en dam vid namn Anna Åhman. Anna Åhman som då var 88 år gammal, berättade om hur min ana ff fm Lisa Dammgren hade varit inhyst hos hennes föräldrar en tid när Torpet Dammen var så i dåligt skick att det var helt fallfärdigt. Hon hade förvånansvärt tydliga minnesbilder trots att det var minst 70 år tillbaka i tiden och hon själv var barn på den tiden. Vi pratar alltså om en ana till mig som avled 1915, för nästan 100 år sedan.

Huset på Mogatan där Anna Åhman hade bott kände jag först inte riktigt igen men jag fick ganska snart en förklaring till det. Vi hade nu mött upp kyrkvaktmästaren som visade oss var det låg. Det var givetvis nya ägare till huset och Thérèse som nu bor i huset visade sig också turligt nog vara hemma. När vi hade pratat med varandra en stund så kom vi fram till att hon hade varit klasskamrat med med en av mina kusiner f.d. fru i Nybro, senare kom det även fram att hennes man hade varit klasskamrat med min kusin. Så visst stämmer uttrycket bra, att ibland är världen liten. Thérèse och hennes man hade köpt huset efter Anna Åhman och byggt upp en ny byggnad framför det ursprungliga huset och sedan sammanbundet det med det gamla som således låg bakom den nya delen. Det var också förklaringen till att jag inte riktigt kände igen mig på platsen. Thérèse visade sig själv också vara släktforskare och mycket tillmötesgående och behjälplig. Hon berättade att man hade gjort ljudinspelningar med Anna Åhman som sedan också legat till grund för flera avsnitt i en Hembygdsbok som heter ”Här växte Åby fram”. Jag har givetvis beställt ett exemplar av boken och väntar nu med stor spänning på att få läsa i den eftersom flera av mina anor omnämns i den.

Kyrkvaktmästaren följde också med oss längre bort på Mogatan 15 och visade var Anna Åhmans föräldrar hade bott och där Lisa Dammgren hade varit inhyst en tid. Torpet Dammen hade legat precis bakom Annas föräldrars hus men troligen syns inget spår av torpet längre där.

Även om inte boken ”Här växte Åby fram” har kommit fram till mig ännu så har jag ändå en bild på en av sidorna i boken där Anna Åhman berättar om Lisa Dammgren när hon var inhyst i sina föräldrar hus på övervåningen:

Här växte Läckeby fram, sid 71

Härifrån trakten av Läckeby kommer också vårt efternamn Wåhlin

Det finns flera släkter med efternamnet Wåhlin i Sverige och det enda som kan sägas vara gemensamt för flera av dessa släkter är att namnet har sitt ursprung från namnet på en plats. I vårt fall så heter den platsen Vångerslät, äldre stavning Wångerslät, en plats som idag åtminstone delvis kan sägas vara en del av det som idag heter Läckeby. Det var min farfars far Johan Wåhlin som tog det namnet, han var en s.k. oäkting med okänd fader. Det finns en muntlig släkttradition som säger att hans far skulle vara en av bröderna Clark från England. Om du tittar på en gammal rulle sytråd så finns det en stor möjlighet att det står ”Clarks tråd” på etiketten. Johan Wåhlin’s mamma Lisa Dammgren arbetade som piga på Svartingstorp och där det då lär ha funnits ett Spinneri. En av bröderna Clark skulle ha besökt det här Spinneriet och då enligt den muntliga släkttradition gjort pigan Lisa Dammgren gravid. Den här berättelsen har jag aldrig kunnat säkra i några källor varför den bara finns noterad i min släktforskning.

Minst 5 generationer levde i den här trakten från början av 1700-talet och framåt.

FF FM FF F Jon Pehrsson
f. beräknat 1733, Åby (H). d.1789.12.26 i Slät, Åby (H)

FF FM FF Mäster Olof Jonsson, Vaccinatör, Trädgårdsmästare, egen Torpare i i Dammen.
f.1774.08.07 i Slät, Åby (H) d.1843.11.25 i Dammen, Slät, Åby

FF FM F Jonas Olsson Dammgren, Torpare i Dammen
f.1808.02.06 i Slät, Åby (H). d.1879.07.07 i Dammen, Slät, Åby (H)

FF FM Lisa Dammgren, ogift piga
f.1833.11.20 i Slät, Åby (H). d.1915.03.23 Wångerslät Allmänning, Åby (H)

FF F Johan Wåhlin, Målare och Lantbrevbärare
f.1854.06.20 i Svartingstorp No3, Åby (H). d.1928.04.06 Törneby, Ljungby (H)
Intresset för att utöva Läkekonst och ”Qvacksalveri” har också gått i arv i flera generationer

Mäster Olof Jonsson var ortens ”Waccinateur” och i hans bouppteckning kan man också läsa att sonen Jonas Olsson Dammgren, förutom att köpa ut sina systrar och överta torpfastigheten Dammen, så ärvde han ett skåp med ”diverse medicamenter”. Enligt Frejdbetyg 1851.08.05 blev han tilltalad vid Häradsrätten för Qvacksalveri.

I Kalmartidningen den 4 oktober 1890 kan man läsa följande meddelande och varning från allmänheten:

”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.

För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet.

Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar.
Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”

Även min farfar Otto Wåhlin ärvde intresset för läkekonst och trodde mycket på olika typer av örtmediciner. Det sägs att han ärvde ett bok med recept på olika Örtmediciner men att farfar senare sålde den boken till en tysk läkare.

Nu återstår bara en del i serien om ”En semester med utflykter i mina förfäders spår” och den kommer att handla om mina förfäder i Ramshult och Fagerdal i Dalhems socken.

En semester med utflykter i mina förfäders spår, del 2.

OBS även i detta inlägg går alla bilder att klicka på för större format.

Det här är en fortsättning på mitt förra inlägget som handlade om resan och de stopp vi gjorde på vägen ner till Kalmar. Väl framme i Kalmar så hade jag några utflykter planerade i förväg som jag gärna ville genomföra. Men det föll sig så att jag av en ren tillfällighet kanske också har gjort ett nytt fynd som eventuellt kan tillhöra släktens historia. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om min farfars mormors far Olof Israelsson Stadig som hade tjänsten som Nattman i Kalmar från 1830 fram till sin död 1838. För er som inte känner till vad en Nattman gjorde kommer här en beskrivning av jobbet taget från en uppslagsbok:

”Nattmannen/Rackaren utför de absolut sämsta sysslorna i samhället. Han är bödelns medhjälpare, bygger bålet, fraktar dödsdömda, utför stegling och rådbråkning, gräver ner kroppar m.m. tömmer latrin i städerna; samlar in självdöda djur, kastrerar och flår djur m.m. Från slutet av 1800-talet består sysslan främst av att ta vara på döda och herrelösa djur.” En annan arbetsuppgift kunde också vara att sota skorstenar.”

Kalmar och Öland, 24-25 Juli 2104

Jag åkte in tidigt på morgon från Hotellet till Kalmar centrum för att syssla lite med min andra hobby, fotografering. Det fungerar allra bäst att fotografera i tidigt morgonljus, från soluppgången och ca 1h framåt är det som allra bäst. Jag gick omkring i de gamla kvarteren i Kalmar i den del som också kallas för Kattrumpan. Där helt plötsligt får jag se ett rött gammalt hus med en skylt på där det står Rackargården. Det väcker genast min nyfikenhet och jag undrar om detta kan vara huset på Norra Stadsmarken där min ana bodde 1830-1838. Rackare är nämligen ett annat ord för Nattman, även om också lokala variationer och användningar av de orden förekommer. Idag i den röda byggnad jag hade framför mig såg att jag att det var både bostad och ateljé för en idag verksam konstnär i Kalmar. Jag fick också tag i honom via mobiltelefon men vi lyckades inte gemensamt avgöra om detta kan vara det hus som Olof Israelsson Stadig bodde i när han tjänstgjorde som Nattman. Det är dock en teori som jag hoppas kunna styrka på något vis, annars får det väl bara noteras i min forskning som en möjlig plats tills vidare.

Rackargården i Kalmar

Rackargården i Kalmar

Rackargården i Kalmar

Rackargården i Kalmar

Rackargården i Kalmar

Rackargården i Kalmar

Vi hade också bokat biljetter till Diggiloo konserten på Öland och passade därför på att göra lite utflykter i släktens spår på Öland också. Min farmor föddes och växte upp på Öland. Vi åkte till kyrkogården i Mörbylånga för att se om familjegraven med farmors föräldrars och henne morfar o mormor fanns kvar där. Gravrätten för den måste ha löpt ut för riktigt länge sedan. Men trots det så finns faktiskt den höga svarta gravsten på plats vid graven och det var roligt att se att den fortfarande finns kvar.

Familjegrav Mörbylånga

Familjegrav Mörbylånga

Avslutningsvis i det här inlägget lägger in ett bildspel med lite foton från Kalmar och Öland som jag själv är nöjd med, även om det inte direkt har med min släktforskning att göra. I nästa inlägg, del 3, så kommer det att handla om utflykter i släktens fotspår till Läckeby och Koppartorp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En semester med utflykter i mina förfäders spår, del 1.

OBS Alla bilder i det här inlägget går att klicka på och se i större format

Det är alltid trevligt att kunna förena semesterresor i Sverige med släktforskning. Jag har i sommar sökt upp och besökt några helt nya platser med anknytning till släkten. Men det har också blivit besök på platser där jag har varit tidigare. Jag har nämligen upptäckt hur snabbt landskapet förändras och vill därför hänga med och dokumentera  tidigare besökta platserna på nytt igen. Ibland kan det t.o.m vara svårt att hitta tillbaka till en del ställen man tidigare har varit på eftersom nya hus har byggts upp och nya vägar har kommit till runtomkring.

Den viktigaste lärdomen från den här sommarens små utflykter i förfädernas spår bekräftar den erfarenhet jag har sedan tidigare. Vikten av att prata med folk som bor på de platser du besöker! De allra flesta blir väldigt glada och berättar gärna om vad de vet. Har de inte själva så mycket kunskap så vet de ofta om någon som besitter kunskaper och hjälper dig att söka upp dessa personer. Visst det finns undantag där man ganska omgående känner att här är jag mest till besvär och stör, men då är det bara att knacka på i nästa stuga istället. Är du ute på verkliga landsbygden så kan det också vara nog så viktigt att presentera sig och sitt ärende. Många kan nämligen blir lite otrygga och osäkra när det åker omkring okända bilar och spanar. Så skälen till att prata med folk och att presentera sig är flera.

På vägen  till Kalmar den 23 juli 2014

Vi hade bokat in några nätter på Brofästet Hotell i Kalmar för att använda Kalmar som en central utgångspunkt för både tänkta semesternöjen och olika utflykter i förfädernas spår. På nöjessidan hann vi t.ex. med både Diggilookonsert i Borgholm och teater på Krusenstiernska gården i Kalmar.

Redan på väg  till Kalmar blev det några planerade stopp på vägen. Först åkte vi förbi kyrkogården i Nybro och min farfar och farmors grav. När jag kom fram till graven fick jag se en skylt framför gravstenen där det stod ”Återlämnad”, det högg till hjärta när jag såg den. Även om det inte är så ofta jag är på den kyrkogården så har jag varje gång jag passerat Nybro ändå stannat till där. När jag hade fått tänka efter lite så var det lite lättare att förstå att skylten ändå fanns där. Pappas syskon i den trakten finns inte kvar i livet och nästa år är det 30 år sedan min farmor gick bort. Men jag kan personligen tycka att gravrätt på 25 år är i kortaste laget, särskilt när det finns släktingar som är måna om att bevara minnet efter sina förfäder. Samtidigt får man acceptera att tiderna förändras snabbt även när det gäller seder och bruk vid begravning. Allt fler begravs idag i minneslundar utan en angiven och utpekad plats. Nästa gång jag kommer till Nybro kanske graven är helt borta men jag kan bevara minnet av min farfar och farmor ändå på andra sätt. Jag får gå in i kyrkan och tända ett ljus där, vilket jag i och för sig nästan alltid ändå gör när jag besökt en grav. Jag gick också förbi min farbror Ingvars grav på samma kyrkogård och så länge den finns kvar kan den ge mig anledning till att fortsätta att stanna till vid Nybro kyrkogård även i framtiden.

Far och Farmors grav

Farbror Ingvars grav

Nästa stopp på vägen mot Kalmar var ett besök i Ramneryd och den lilla gården Gröndal som farmor och farfar brukade i många år. Det är också där min far växte upp och varje morgon gick den långa vägen till skolan i Mossebo. Han gick ofta iväg riktigt tidigt på morgonen eftersom han hade uppdraget att vara i skolan och elda i kaminen så att det skulle vara varmt i klassrummet när de andra eleverna kom. Ett uppdrag som han tjänade 50 kr om året för och som bidrog till familjens i övrigt knappa resurser. Väl framme vid pappas barndomshem så kom nästa lilla känslomässiga motgång. Det var folk hemma i huset men jag kände tydligt att här kommer jag olämpligt. Kikade i stort sett bara in på gården och såg att brunnen och vattenpumpen stod kvar. Ställde några korta frågor och fick reda på att jordkällaren höll på att göras iordning igen. Därefter satte vi oss i bilen och åkte vidare mot Kalmar. Det blev faktiskt inte en enda bild tagen från den här platsen.

Från Ramneryd körde vi tillbaka mot Trekanten och stannade till vid Flaggstugan. Även här var det folk i rörelse vid huset. För ett antal år sedan när jag även då stannade här fick jag veta att Flaggstugan fungerade som sommarstuga till en familj från Stockholm där frun hade kopplingar till Trekanten. När jag stannade den här gången så var det två lite yngre familjer i trädgården. Försiktigt ropade jag in på gården och frågade om jag fick störa lite. Det var inga problem och här kände jag mig varmt välkommen. Jag fick veta att de som jag hade träffat förra gången jag var här tyvärr var döda och att två bröder nu har tagit över huset och tänker fortsätta att använda det som sommarstuga. Flaggstugan byggdes år 1799 och fungerade en mycket kort tid som Båtsmanstorp. Därefter blev det en plats där man bytte hästar förr när man reste mellan Kalmar och Nybro. Från 1964 har den fungerat som sommarstuga till föräldrarna till de båda bröder som nu tagit över. Mitt intresse för den här platsen bygger på att min farfar köpte det här huset som så kallad Undantagsstuga till sina föräldrar när de var gamla. Huset är bevarat så som det alltid har sett ut och är väldigt charmigt att se på. Det kallas för Flaggstugan eftersom det under många år alltid hängt en flagga på den främre fasaden. Huset har nu behov av visst underhåll vilket en av bröderna visade och beskrev för mig. Delar av träfasaden behöver bytas ut. Men det är inte lätt när alla plankor har olika format och bredd. De är idag spikade med handsmidda spikar och det är lite osäkert om de går att rädda och återanvända. Besöket här blev ändå det mest lyckade på vår resa  till Kalmar.

Ff f Johan Wåhlin och Ffm Emma Carlsdotter framför Flaggstugan

Flaggstugan sommaren 2014

Flaggstugan sommaren 2014

Karta, Flaggstugan ligger vid den blåa pilen

Fortsättning på sommarens utflykter i förfädernas följer inom kort…