Vi lever idag i ett konsumtionssamhälle där de allra flesta kan köpa hem nödvändiga varor när som helst i sin butik. När vi går till butiken så förväntar vi oss att det i butikshyllorna finns gott om mjöl, smör, kaffe, kött och andra varor som vi behöver handla. Vi gör det utan att tänka så mycket på om det ska finnas eller inte, utan vi ser det som en självklarhet att varorna bara finns där. Så här är det inte inte överallt i världen och faktiskt inte för alla som bor i det här landet heller. Vi ser idag relativt ofta fattiga människor som tigger utanför våra butiker och som inte har några pengar att handla det som vi själva tycker är självklart.
När vi kommit hem med varorna vi har handlat och packat upp dem, ja då är det kanske dags att slå upp dagens tidning och snabbt kolla rubrikerna. Ett jordskalv har inträffat i Nepal för snart en vecka sedan, men tänk så fantastiskt man har efter fem dagar hittat och räddat en tonårspojke i rasmassorna efter ett sjuvåningshus. Men 5 800 människor är döda och mer 11 000 skadade och hur många är det inte som har inte blivit hemlösa i katastrofen.
– Nej nu är det dags att börja med fredagsmiddagen och man går fram till kylskåpet och tar fram den helt nyligen inköpta fläskfilén.
Avsikten med den här inledningen är absolut inte att ge någon dåligt samvete. De allra flesta som lever i Sverige idag har tillgång till det mest livsnödvändiga och många kan dessutom kosta på sig att köpa en fläskfilé till fredagskvällen. Nej se det här mer som en påminnelse om att så här har det inte alltid varit för oss heller. Samhället har utvecklats och många lever idag en bit ifrån det som kallas fattigdom.
När jag går igenom alla de kartonger med papper och annat som min mor samlade på sig så hittar jag ibland saker som påminner om helt andra levnadsförhållanden i Sverige också. Självklart blir det mer och mer påtagliga skillnader i levnadsförhållanden desto fler generationer bakåt man kommer i historien. Men det här handlar om mina egna föräldrar och även deras föräldrar. Vi pratar om de generationer som fick uppleva ett eller två Världskrig under 1900-talet. Från ett tidigare blogginlägg där mor med sina egna nedskrivna ord berättar om hur det var att gå i skolan i Åtvidaberg kommer följande citat:
”Ett annat minne från skoltiden var när det kom en massa krigsflyktingar från Estland. Vi fick ledigt från skolan i tre veckor. Runt skolgården sattes det upp hönsnät. Skolan blev platsen där krigsflyktingarna fick bo i karantän innan de slussades ut i det svenska samhället. Vi gick upp till skolan med bröd, äpplen och vad vi kunde avvara hemma. och gav till flyktingarna genom nätet. som avskiljde oss. Flyktingarna gav oss sina pengar som inte längre hade något värde men som vi barn tyckte var spännande. 1945 tog kriget slut och jag såg en banan för första Varje barn fick 2 bananer var. Vilken sensation det var med denna utländska frukt. Det var inte bara frukt som det var dåligt med. Kaffe var en eftertraktad vara. Kaffe var en ransonerad vara och svårt att få tag i. Smör och Kött var det också kuponger på”
Nu har jag hittat ransoneringskuponger i en av mors alla kartonger och lägger upp bilder på dem här, först de som mor berättade om i citat här ovanför från Andra Världskriget:
Under och efter Andra Världskriget mellan åren 1940 och 1951 ransonerades en stor mängd med varor, kaffe, te, kakao, skor, textilvaror, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt. Ransoneringen sköttes då av en särskild myndighet som hette Statens Livsmedelskommission
I kartongen bland mors alla papper så fanns även några ransoneringskort från Första Världskriget, utställda på min morfar Nils Adolfsson.
Under Första Världskriget ransonerades främst socker, mjölk, bröd och kaffe mellan åren 1916 och 1919. Ransoneringskorten var då utställda av Folkhäsokommissionen.
OBS Det går att klicka på bilderna med Ransoneringskorten för att se dem i större format