Notering: I ljudinspelningen så är det i verkligheten ett samtal där Helena ställer frågor och Barbro berättar om sin barndom. Helenas pappa Allan Bengtsson är också med i samtalet och fyller på med information. Avskriften är istället skriven som en sammanhängande berättelse av allt det som Barbro berättar om sin barndom under samtalet. / Dick Wåhlin
Tingetorp i Falerum 1939 – 1945
Jag kommer ihåg från det att jag var drygt 2 år nästan 2,5, då börjar mitt minne, det var på sommaren 1939. Jag minns faktiskt krigsutbrottet för de äldre pratade om Polen och jag tyckte precis att det lät som ”tvålen på något sätt”.
Jag kommer också ihåg det som hände på sommaren samma år att vi då bodde hos mina morbröder Ivan och Alvin i Rumma. Eivor och jag hade på oss nya och fina förkläden och var ute och lekte. Vi var ute med Alvin mamma var inte hemma. Vi hittade ett dike med fin lera där vi lekte, en av oss öste upp och en bakade lerkakor. När Alvin kom in med oss i köket var förklädena verkligen inte rena och fina längre, men vi hade haft roligt. Det var en rolig sommar, morbror Alvin pratade mycket och Ivan sjöng väldigt bra. Jag sa ”Alvin du bare pater och pater och du Ivan du bare sunger och sunger”.
Gården i Rumma där Barbros morbröder bodde. Barbros mor Agnes Karlsson nr 2 fr. höger
Därefter flyttade vi till Tingetorp i Falerum på hösten 1939. Jag minns också när jag fyllde 3 år för då sa jag till våran granne; idag du Astrid så fyller jag 6 år.
Jag minns också när det var stor epidemi av Scharlakansfeber i Falerum och många barn drabbades även min syster Eivor drabbades. Hon fick åka till Västervik och vara där i sex veckor. Vår pappa Nils fick det också och han var väldigt sjuk. De bar iväg med honom på en bår. De var i Västervik båda två och mamma och jag var själva hemma. Vi fick inte träffa några andra så mamma fick gå och lägga pengar på trappan hos grannen om vi skulle köpa något. Vi klarade oss medan de som var sjuka låg på det som kallas för epidemin i Västervik. Idag får man penicillin så nu är det inte så längre så med scharlakansfeber. Men då fick man vara borta så länge som man fjällade och smittade andra. Det var många barn borta från Falerum, men det var även några vuxna som drabbades.
Sedan kan jag minnas när jag var fyra år och Eivor hade Mässlingen, det var i oktober. Det var i oktober när Nils hade namnsdag och han var ute plockade potatis på gården. Mamma fick också gå ut och plocka potatis den som vi själva odlade men även hjälpa andra att plocka upp deras potatis. Eivor och jag var ensamma hemma. Tant Nilsson in till oss med en tårta och satte i köket för att det var Nils namnsdag. Den tog jag och bar upp till Eivor för att visa henne tårtan, jag gick uppför trappan med den där tårtan. Jag själv klarade mig från Mässlingen trots att jag var mycket med Eivor och även var i hennes säng. Sedan fick jag det istället när jag var 21 år och var väldigt sjuk då.
Sjövik 1945 – 1954
När jag var sju år och började i skolan så bodde vi fortfarande kvar i Tingetorp. Eivor började i skolan 1940. Vi bodde kvar i Tingetorp fram till 1945 då mamma och pappa tog arrende på Sjövik. Vi flyttade långt in i skogen och fick också väldigt långt till skolan. Förut hade jag bara 300 meter till skolan, småskolan som det hette på den tiden. Efter att vi hade flyttat så blev det till att cykla 4 km, det var i mars månad. Jag vet att vi fick sova hos Nilsons, ”Nemman” som de också kallades för, den natten när de höll på att flytta alla våra saker. Dagen efter så cyklade vi dit och det var så långt tyckte vi. Det var också den värsta tiden när det var tjällossning i mars, den 14 mars var det.
Första morgonen följde pappa med mig till skolan och han skjutsade mig på cykel en bit. Det fanns två stora backar som kallades för Sirklev och efter dem så fick man trampa på själv. Vi cyklade hela året så länge som det gick men på vintern åkte vi istället spark. Ibland var det så mycket snö att pappa fick ta hästen för att ta vi skulle kunna ta oss till skolan, för det var inte plogat. Varannan dag körde han och grannen mjölk till en brygga där mjölkbilen kom och hämtade den, då passade vi på att åka med dom. Men som sagt det var bara varannan dag.
Barbros pappa Nils Karlsson (1903 – 1976) med sina hästar
På den tiden när vi bodde i Sjövik så plöjde man inte med traktor utan det plöjdes med hästar.
De kom från Tingetorp med hästar och så plöjde de upp förbi Bovik och vände, där mötte de som kom från Stora Ved och plöjde från det andra hållet.
I Sjövik fanns en galen tupp som jagade mig och Eivor. En gång när Eivor skulle hämta potatis i källaren så kom tuppen farande och då kastade hon baljan en sådan där zinkbalja på tuppen. Det fanns också kor som vi inte tyckte om och som också blev lite tokiga. De som blev för arga kunde vi inte ha kvar utan de avlivades. Jag vet att mamma en gång blev jagad av en ko. Hon hann precis hoppa över en gärdsgård och skrek på pappa. Han körde säd på ett gärde intill och kom springande med en krake i handen och viftade mot kon men kon var så arg att han inte brydde sig om det. Den kon hade de inte kvar för hon var farlig.
Vi bodde i Sjövik i 9 år från 1945 till 1954 och då hade också min systers fästman Allan kommit med in i bilden. Han och jag hjälpte sedan till att flytta korna till Gärdserum även Arnold Franzén från Gullebo kom och hjälpte till. Vi ledde korna från Sjövik när vi flyttade till Bodsgård. Där i Bodsgård bodde mamma och pappa sedan kvar till 1964 då de flyttade till Berg utanför Åtvidaberg, Jag själv hade arbetat på telefonstationen i Falerum i två år när de flyttade från Bodsgård, jag började arbeta där när jag var 15 år gammal och var alltså 17 år när de flyttade. Eivor hade börjat att arbeta på Ålderdomshemmet i Gärdserum, det som är Möbelhuset nu. Jag konfirmerades också vid den den tiden och ibland när jag gick till kyrkan på söndagarna så hälsade jag på Eivor på sitt arbete och blev bjuden på kaffe.
”Flickorna I Sjövik”
När vi var yngre så sjöng Eivor och jag mycket och det fanns inte så mycket annan underhållning. Eivor spelade och sedan sjöng vi tillsammans. Pappa spelade mandolin och vi brukade säga till honom på söndagarna att kan du inte spela för oss. Han svarade att det kan jag men först ska raka mig och sedan måste jag stämma men sedan kan jag spela för er. Han var både duktig och musikalisk och han lyssnade också gärna på musik på radion. Jag kommer ihåg att när vi bodde i Sjövik så var det för aktiviteter för familjerna på söndagseftermiddagen bl.a. gammaldans och mamma och pappa dansade väldigt mycket. Eivor och jag uppträdde också och vi var också med i ungdomslogen. Det fanns också något som hette Falerums Melodiflickor så vi fick mycket musik och sånger därigenom. Jag var inte själv med där eftersom jag var för ung för det. Jag gick i skolan och de andra hade slutat skolan.
När det kom besök till oss så skulle Eivor och jag ofta sjunga och spela. Harald kom in ibland och skulle äta söndags middag och han tyckte mycket om att lyssna och sjöng gärna med. En gång var vi med i Västervikstidningen vi var lördagsflickor eller vad det nu stod där. Det var Alf Blixt som tog kortet när Eivor sitter med Mandolinen och hade skickat in till tidningen. Mamma eller pappa hade nyligen fyllt 50 år och det är därför det är så mycket blommor med på kortet. Vi sjöng på tyska ”Rote rosen Rote Lippen Rote wein”. Jag var då 15 -16 år gammal och Eivor 4 år äldre.
Barbro Karlsson gift Rehn och hennes syster Eivor Karlsson gift Bengtsson
Jag önskade mig en hund så innerligt men det fick jag ingen. Jag gick istället till grannen som hade en Foxterrier som var så rolig och den fick jag också gå ut med. Men sedan var det så att Eivor kom hem med en hundvalp som hon hade fått och det var väldigt roligt. Den hette Tolla och var en korsning åt alla håll och den var svart. Den kunde hämta hem kossorna i hagen och driva hem dem när det var dags att mjölka. Vi fick även hundvalpar, det var inte meningen men det var också roligt.
Barbro med hunden Tolla i sitt knä
Jag kommer också ihåg när pappa fyllde år en gång då vi hade köpt en fåtölj och den kom hem till oss med mjölkbilen. Mamma och jag tog en mjölkärra och tog in den i huset utan att han visste om det.
Jag minns en gång och det var 1952, jag hade precis börjat på växeln i Falerum. Det var 1 april och det snöade så dant, jag jobbade eftermiddag och slutade kl nio på kvällen. Jag kom bara någon kilometer dit där vägarna delar på sig, en väg går upp till Nannersbo och en till Stora Ved. Det var inte mycket kört där så jag kunde inte cykla längre än dit. Det var täta granar på ett ställe och då drog jag in min cykel där. När jag kom in under granarna fick jag att se att pappas cykel stod där. Då hade han varit hos tandläkarn och kunde inte heller fortsätta att cykla hem. När jag hade gått en bit så kommer han med hästen och mötte mig och vi åker och hämtar cyklarna. Han hade förstått att inte jag heller kunde cykla hem den kvällen, så mycket snö var det 1 april 1952.
”Överste Löwenhjelm”
”Överste Löwenhjelm” – Carl Löf
Min morfar Carl Löf (1864- 1950) blev dement och och bodde hemma hos oss i Sjövik. Ibland när det kom folk och hälsade på så presenterade han sig och kallade sig för överste Lövenhjelm. Eivor och jag fick turas om att följa med honom ut till utedasset. Det var fortfarande krig då och vi hade ingen elektricitet i Sjövik. Det fanns heller ingen fotogen att få tag på under kriget så vi använde något som hette Karbid-lampa som belysning när det var mörkt. Man fick lära sig att fylla och tända den lampan. Den gav inte särskilt bra ljus men det var bättre än ingenting. Det blev bättre när vi fick tag på fotogen. Vi hade heller varken någon telefon eller radio där. Vi hade inte tillgång till hela huset för den som ägde huset var en ungkarl som hette Kalle Fahlstedt och han hade det största rummet uppe på. Han hade en radio som vi fick lyssna på ibland, det var en batteriradio. Det fanns två olika sorters batterier ett torrbatteri och ett som det var syra i och som vi fick åka till smeden och ladda. Det fanns en som jobbade hos smeden som var väldigt duktig på radio han var också maskinist på bion i Falerum. När man skulle ladda batteriet så tog vi en margarinkartong och la batteriet i och satte bak på cykeln. Sedan lämnade vi batteriet på laddning och efter ett par dagar kunde vi hämta batteriet igen. Vi betalde någon eller ett par kronor för att få batteriet laddat.
På kvällen gick ett radioprogram som hettet Karusellen med Lennart Hyland som var ett bra program. Då tog vi ofta kaffebrickan med upp och satt hela familjen och lyssnade. Eivor satt då också ofta och stickade. Det gjorde hon ofta efter det att hon slutat skolan och var hemma och hjälpte till. Hon var duktig på att sticka och stickade bl.a jumprar åt oss. Jag kommer ihåg att hon stickade några gula jumprar med brunt mönster på framsidan.
Bodsgård 1954 – 1956
Eivor bodde ibland på Ålderdomshemmet i ett rum när hon jobbade där. Men hon bodde bara från mars till maj det året i Bodsgård. Hon gifte sig sedan med Allan Bengtsson den 22 maj i Gärdsrums kyrka. De flyttade därefter till Valkaren i Åtvidaberg medan jag bodde kvar i Bodsgård ett tag till eftersom jag hade mitt arbete på växeln i Falerum.
Jag satt gärna på trappan till kyrkan till Gärdsrums kyrka på sommarkvällarna och tittade ut över Båtsjön, det var så väldigt vackert.
Åtvidaberg från 1956
Jag började sedan att arbeta på växeln i Åtvidaberg den 1 december 1956 när jag var 19 år gammal. Jag bodde först hos Allan och Eivor, Eivor var inte så bra i sina leder. Jag sov i en säng i vardagsrummet och sedan fanns det en soffa med en undersäng i köket. Jag brukade gå ut med Ingela och även gå och handla uppe på affären Cesars på Bruksgatan. De som arbetade där frågade ofta hur det var med Eivor och skickade med lite godis eller en frukt till henne. I mars 1957 så fick Eivor åka till Norrköping och fick behandling med guldsalt, under tiden var Ingela i Bodsgård. Det måste ha varit slitsamt även för mamma och pappa, pappa skötte ladugården i Bodsgård och var upp tidigt varje morgon. Eivor var i Norrköping under flera veckor och jag var där och hälsade på henne och åkte spårvagn.
När jag var 20 år gammal så köpte jag en liten bil och åkte emellan med den, bodde Bodsgård på sommaren och hyrde rum i Åtvidaberg på vintern. Första vintern bodde jag hos en tant på Stenhusgatan och hade då väldigt nära till jobbet. Hon hade rum och kök, sov själv i köket och hyrde ut rummet till mig. Andra vintern bodde jag på Kamrerns väg nr 9 hos Hallbergs. Det var då på den tiden jag träffade Per-Olov.
I september 1959 tog jag ut flyttbetyg från Gärdserum och blev riktig Åtvidabergsbo. Jag bodde först i rummet i källaren hos Allan och Eivor och var den första inneboende i deras hus som byggdes på sommaren 1959. Den 21 april 1962 på påskafton gifte jag med Per-Olov Rehn och då flyttade vi till Seths Backe nr 2 till ett hus som då bara var ca 1 år gammalt och där bor jag kvar än.
Efter Barbro kom sedan fler inneboende på Eksättersvägen 9, först Astor Karlsson därefter Maud även Gerd Mars bodde också där ett tag. En av de inneboende som var väldigt vacker med fint mörkt hår var med i tävlingen Åtvidabergs sommarflicka på Barnens Dag. Barnes Dag var en stor och viktig händelse i Åtvidaberg.
Barbro Rehns avslutningsord
Jag hade en bra barndom för det var alltid tryggt och bra. Vi hade inget överflöd men vi hade alltid mat och kläder. Vi bodde på små lantbruk och vi barn fick hjälpa till med det som vi kunde göra. Kunde vi inte göra något annat så plockade vi smultron för det fanns det gott om. Vi åt smultron nästan varje dag på sommaren.
Åtvidaberg 2016-03-25
Dick Wåhlin bloggar om släktforskning och även lite annat. 