En viktig milstolpe är uppnådd. Min första släktbok är klar!

Intresset för släktens historia ärvde jag ifrån min mor. Hon hade samlat gamla foton på äldre släktingar i ett fotoalbum och där noterat uppgifter om dessa släktingar. Som barn tyckte jag att det både var intressant och roligt att bläddra i det fotoalbumet. Jag började sedan själv att släktforska omkring 1980.  Mitt mål har hela tiden varit att ”någon gång i framtiden” skriva en släktbok. 

Det skapas hela tiden nya möjligheter till att kunna släktforska och därmed hitta nya intressanta uppgifter. Det är därför svårt att sätt punkt för forskningen och säga till sig själv att ”nu är du klar och kan börja skriva släktboken.”

Jag har nu konstaterat att jag aldrig kommer bli helt klar med forskningsarbetet. Resultatet av det konstaterandet ser du här nedanför. Det här är den första av det som är nu istället är tänkt att bli fyra släktböcker. Det kommer att bli en bok för var och en av både Helenas och mina föräldrar.

Strax före jul lämnade jag in underlaget till boken om Helenas pappa Allan Bengtsson till tryckeriet. Jag har därefter kommit en bra bit även på den andra släktboken som handlar om Helenas mamma Eivor Karlsson gift Bengtsson. Sedan återstår ”bara” böckerna om mina egna föräldrar.

Här kan du se resultatet i form av bilder på några av sidorna i boken om Helenas pappa. Han fick själv ta emot ett exemplar av den helt nytryckta boken i julklapp.

Klicka på bilderna här nedanför för att se dem i större format

Om ni undrar var jag har tryckt boken så kan jag nämna att det är Responstryck AB i Borås som fick uppdraget och jag är mycket nöjd över resultatet. Boken är på 100 sidor och omslaget på boken är laminerat.

Avslutningsvis vill jag också säga att jag är mycket glad för att säkerställt att ett oräkneligt antal timmars arbete nu är lättillgängligt för andra att kunna ta del av.

Receptet för 40 lyckliga år tillsammans

Hösten 1976 var jag lärling på yrkesskolan på FACIT i Åtvidaberg. När jag flyttade dit bodde jag först på elevhemmet som även kallades för ”Kaningårdarna”. De som bodde där kallades också för ”Kaniner”, kanske inte direkt smickrande benämning. Benämningen var inte något nytt påhitt vid den tiden utan har en lång historia. Det var helt enkelt så att grabbarna i ”Sockna” inte gillade när de fick konkurrens om flickorna i Åtvidaberg från utomsocknes ”kaniner”. Men precis så var det för många ”kaniner” de träffade sina blivande fruar under lärlingstiden på Facit. Min far flyttade som lärling till Åtvidaberg från Småland 1948 och träffade min mor på en dans i Folkets Park den 9 augusti 1950. En liknande historia gäller även för mig och den ska jag berätta om nu.

Innan jag flyttade till Åtvidaberg som 15-åring hade jag varit aktiv inom danssporten i Norrköping och även tävlingsdansat i några år. För att hålla igång med dansen så startade jag med  danskurser på Fritidsgården i Åtvidaberg. Det var både gammeldans och Jive (Bugg) som stod på programmet. Den termin som pågick under hösten 1976 blev lite annorlunda eftersom en tjej som var väldigt duktig  på gymnastik var med då. Jag tyckte då att det var lite kul att visa och även låta de som ville prova en dans som heter Jitterbugg.  Det är en dans där det ingår en del spektakulära turer där man ”kastar” med sin partner på olika sätt. Helena, hon som var duktig i gymnastik, blev den i gruppen som jag alltid visade de andra olika turer i Jitterbugg med.

Resten kanske ni förstår själva, men så här blev fortsättningen. I december 1976 var Helena också Luciakandidat i Åtvidaberg. Jag tog modet till mig och bjöd hem henne en kväll och lovade att bjuda på hemlagad mat. Inget avancerat kulinariskt men ändå välment och givetvis ett sätt att försöka imponera lite på den väldigt söta tjejen i dansgruppen som jag hade blivit småkär i. Nej inget avancerat alls utan jag skulle bara göra stuvade makaroner med färdigköpta köttbullar. Tro det eller ej, men det går faktiskt att misslyckas även med en sådan enkel maträtt. Det var precis det jag också gjorde för makaronerna klistrade ihop sig fullständigt. När man stoppade ner skeden och skulle ta lite makaroner så fick man med sig allt som fanns i kastrullen på en gång.

Trots min usla kokkonst så hade jag ändå på något vis lyckats att imponera på Helena tillräckligt mycket. När hennes mamma hade kastat en snöboll på mitt fönster och undrade om inte henne 15-åriga dotter snart skulle komma hem så var det dags att avsluta kvällen. Helena tog på sig sina kläder i hallen och precis innan hon skulle gå så gav hon mig en puss rakt på munnen, sedan vändande hon sig direkt om och gick ut genom dörren. Jag stod kvar lite överraskad av pussen men givetvis både lycklig och glad.

På morgonen den 13 december 1976 lyfte jag telefonen och slog numret till Helena. Samtalet var ganska kort men jag vågade ställa frågan: ”Den där pussen jag fick, menade du något med den?” Resten minns jag inte så mycket om, resultatet blev i alla fall att det var då som vi tillsammans bestämde att vi var ett par Helena och jag.

Helena på väg på skolresa 1977

Helena kranskulla vid Ungdoms-SM i Åtvidaberg

Helena 16 år

I Helenas trädgård i Åtvidaberg

Idag är det precis 40 år sedan Helena och jag blev tillsammans och ibland får vi frågan om hur det är möjligt att vara tillsammans med en och samma partner i så många år utan att tröttna på varandra. Jag tror att vi båda svarar på den frågan ungefär likadant och här kommer vårt recept på hur man kan ha 40 lyckliga år tillsammans och förhoppningsvis minst lika många lyckliga år till kvar

• Även om det är viktigt att göra och uppleva saker tillsammans ge varandra också egen tid för att kunna göra egna saker som man gillar.
• Ha goda gemensamma vänner, men också egna vänner
• Somna aldrig osams

Efter att ha varit tillsammans i 10 år så gifte vi oss på nyårsafton 1986 i Åtvids G:a kyrka. Det innebär att på nyårsafton i år så firar vi också vår 30-åriga bröllopsdag. Det har givetvis inte varit en ”dans på rosor” precis varje dag under 40 år men tillsammans bygger man också en styrka att komma över, av olika anledningar, tyngre perioder i livet. Vi har också våra två barn Christoffer och Emelie, som vi är oerhört stolta över, och som skänker oss så oerhört mycket glädje.

Ha det bra alla och var rädda om varandra!

Systrarna Lena Carin och Sara Charlotta Nilsdotter, tre av deras barn gifter sig i ett dubbelbröllop varav ett av brudparen är kusiner med varandra.

Fortsätter idag med två av barnen till drängen och senare bonden Nils i Fjärsbo, systrarna Lena Carin och Sara Charlotta.  

De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta Nilsdotter blir faderslösa när de är 15 och 13 år gamla. Deras far Nils Johansson avlider 57 år gammal den 29 november 1850 i Fjärsbo, Kättilstad och änkan Kristina Eriksdotter får därefter ensam ta hand om både gården och tre omyndiga barn. De två systrarna har en lillebror som vid faderns bortgång är 8 år gammal. Tre äldre syskonen har tidigare flyttat hemifrån och klarar sig då själva. När modern Kristina fyra år senare gifter om sig med Niklas Lorentsson så skiljs hon också från sina tre minsta barn. De båda systrarna får börja att arbeta på olika gårdar som pigor medan deras lillebror flyttar till sin farbror och blir fosterson hos honom.

Lena Carin Nilsdotter som är född den 12 augusti 1834 i Fjärsbo, Kättilstad (E) gifter sig den 14 oktober 1853 när hon är 19 år gammal med Nils Karlsson från Vena, Kättilstad. Deras första barn Karl Gustav föds i Vena den 2 oktober 1854 men avlider när han är drygt 2,5 är gammal den 20 maj 1857. Lena Carin är gravid igen när hon begraver sin första son, 6 månader senare den 29 november 1857 föds sonen Nils Johan. Den 5 mars 1860 föds sedan dottern Anna Kristina Charlotta. Nu kommer vi till de två barn som sedan kommer att gifta sig i dubbelbröllopet nämligen Karl Albin som föds den 3 januari 1864 och Alma Helena som föds den 17 maj 1870.

Sara Charlotta Nilsdotter som är född den 14 april 1837 i Fjärsbo, Kättilstad gifter sig den 30 april 1856 med Karl Johan Svensson från Tolemåla, Kättilstad, de får sju gemensamma barn. Barnet som senare gifter sig i dubbelbröllopet heter Karl Erik Albin och är född den 27 oktober 1863 i Tolemåla.

Dubbelbröllopet den 5 juni 1889

Den här dagen står två brudpar framför prästen Axel Ekberg och vigs samman. Tre av fyra personer i bröllopet är släkt med varandra.

Karl Albin Nilsson med sin brud Anna Lovisa Karlsdotter
Karl Erik Albin Karlsson med sin brud och kusin Alma Helena Nilsdotter.

Två år efter dubbelbröllopet så avlider Karl Erik Albin Karlssons far Karl Johan Svensson i Tolemåla 58 år gammal den 25 augusti 1891. Åtta år senare den 27 februari 1899 avlider Karl Erik Albin Karlson i en ålder av 35 år. Hans hustru och kusin Alma Nilsdotter blir tidigt änka och med ansvar för 4 barn som då är mellan 2 och 9 år gamla. Alma gifter tre år senare om sig med Göran Salomonsson.

Drängen Nils som gör husbondens dotter gravid och strax efter det även övertar gården Fjärsbo 1/8 mantal i Kättilstad socken från sin då nyblivna svärfar

Nils Johansson föddes den 25 maj 1793 i Beta i Kättilstad socken Östergötland. När han är 19 år flyttar han från Beta till Åtvid. Han kommer sedan till gården Fjärsbo 1/8 mantal Kättilstad den 8 november 1822 och börjar då 29 år gammal att arbeta som dräng hos bonden Erik Jonsson. Bonden har vid den här tiden en son Östen född 1801 och en dotter Kristina född  den 14 april 1805. När Kristina är 19 år gammal i januari 1824 så blir hon gravid med drängen Nils som nu varit di tjänst på gården i drygt ett års tid. Sex veckor innan barnet föds så gifter sig Nils och Kristina med varandra den 24 september 1824. Barnet en son och som döps till Erik Johan föds sedan den 8 november 1824. I kyrkoböckerna står inga noteringar, varken i vigselnotisen eller födelsenotisen, om att barnet har blivit till långt före vigseln.

För Nils kommer det här också att innebära att han får överta ansvaret för gården Fjärsbo 1/8 mantal från sin svärfar. I husförhörslängden åren 1831-1835 står Nils nämligen angiven som bonde på gården. Hans svärfar Erik Jonsson skrivs i Bällinge 1/4 mantal från år 1827 och i samma Husförhörslängd står också Stinas storebror Östen noterad som sjuklig och klen vilket kanske kan förklara varför han inte har några egna anspråk på gärden i Fjärsbo. Det vanligaste och då särskilt på den här tiden är annars att det är äldste son som får överta ansvaret efter sin far. Men i det här fallet så flyttar alltså bonden själv från gården och låter istället drängen som gjort hans dotter med barn bli den nya bonden på gården Fjärsbo.

Äktenskapet mellan Nils och Kristina resulterar i sju barn varav sex av dessa uppnår vuxen ålder. Men Nils Johansson avlider av Vattusot den 29 november år 1850, 57 år gammal. Tre av barnen som även är omyndiga bor kvar hemma. De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta som är 15 respektive 13 år gamla och sonen Karl Gustaf 8 år

Änkan Kristina Eriksdotter är 45 är gammal när hon med sina tre hemmavarande barn bestämmer sig för att ändå bo kvar på gården i Fjärsbo. Kristina bor på kvar där i fyra år och även om hon får hjälp från andra, kanske de äldre barnen, så måste detta ha varit en mycket svår tid. Men år 1854 lämnar sedan Kristina Eriksdotter gården Fjärsbo och flyttar till Tolemåla. Hon gifter sig den 3 november 1854 med änklingen och bonden Niklas Lorentsson. Niklas som själv blivit änkling samma år som Kristina blev änka. Men i samband med detta så skiljs hon också från sina egna barn. De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta får börja att arbeta som pigor på olika gårdar medan sonen Karl flyttar till Långnäs till sin farbror Jaen Johansson och blir fosterson i det hushållet.

NOT 1: Nils Johansson och hans hustru Kristina Eriksdotter är ana i femte led till min hustru och detta i två grenar på släktträdet. Deras barn Sara Charlotta och Lena Carin Nilsdotter, de båda systrarnas barnbarn Karl Karlsson och Alma Nilsdotter gifter sig senare som kusiner och bosätter sig i Vena, Kättilstad, se tidigare berättelser här i bloggen. 

Not 2: Kristina Eriksson har en väl utredd antavla som sträcker bl.a ned till Zackris Persson och hans hustru Regina Hansdotter född 1634 i Stettin, Polen som jag vet att många andra har bland sina egna anor