Qvacksalvare i släkten , avslutning (tror jag…)

Barometern lördagen den 20 september 1890

Brev till Barometern 

Halltorp den 15 september 1890

Herr redaktör!

Då jag wet, att ni intresserar er rätt mycket om wår lilla wrå är det ju rätt och tillbörligt att ni får weta , hur wi här styra och ställa nu för tiden-

Här har poserat rätt många märkliga saker sedan sist jag skref. Jag ämnar nu få småningom plocka fram det ena efter det andra, ty det som är gömdt är icke glömbd

Men sedan framför allt

Det nu tyvärr en gång så med oss meniskotyp, att wi stundom beswäras af än det ena och än det andra, som gnager på den livsträden och har för princip att göra lefnadsdagen så kulen som möjligt. Och att denna bistra , smygande en gång kommer att segra öfwer oss, då wi bita i gräset, det weta wi. Men ingen må undra öfwer , om wi begagnat alla wiggar, som vilja gå för att stå pall i det längsta.

Om det nu är god eller ond makt som trädde uti hand för att göra odödliga, är lite swårt att afgöra- Swar man deremot med hög grad av wisshet kan antaga är det att wi bestämdt slippa att själva sjelfdö. Wi ha nämligen fått oss en riktig skyddsängel mot alla både möjliga och omöjliga lidanden. Han lär förskrifwa sig från Engö och till grundyrket wara målare mannen heter Dammgren eller Damgren. Jag wet werkligen inte om hr Damgren skrifwer med ett eller två m.

Hr Damgren är emmelertid en riktig baddare; han är profesjo botor = Qwacksalfware. Han ryggar ej tillbaka för något enda af det skröpliga menskligheten . Kräfta, lungsot, hjertlidanden, njurlidanden, döfhet, blindhet etc etc etc allt är för honom blott småsaker huruwida han åtager sig äfwen uppwäcka döda, har jag hört, men det är antagligt. Om en så qvalificerad man winner stor praktik, så är ju blott helt naturligt. Det werkliga förhållandet är att Damgren wunnit en oerhört stor praktik här ute på landbygden. Folk bokstavligen strömmar till honom. Höga, låga fattiga och rika., unga och gamla, Mycket sjuka och mindre sjuka – – alla måste till Damgren.

För några dagar sedan tog jag mig en promenad utåt vägen och blef helt förwånad öfwer att möta en hel massa menniskor, den ena truppen efter den andra. Hwad i all werlden kan detta betyda, tänkte jag. Månne Johan Pettersson har warit här igen och hålla Biblelförklaring. Men då mötte jag Anders Peter.

Han kom åkande i sin wurft med hela familjen pålastad Och som Anders Peter icke alls är upplagd för bibelförklaringar, så tänkte jag att här måtte wara något annat på färde. Ohoj Anders Peter Hwadan kommer du? Anders Peter stannar och berättar: ”Jo si käre bror! Saken för den att gumman min so du wet är litet krasslig af sig och barnen äro och litet pelliga. Då tänkte jag sedan det kommit hit en så förträfflig doktor , att jag borde träffa honom”

• Hwad är det för doktor?
• Jo wet ja Damgren.
• Men Damgren är ju blott Qwacksalware!
• Kan väl wa, men nog öfwergår doktorerna ändå
• Men hur wet du det? 
• Jo si han har botat doktor Engdahl. 
• Det er icke möjligt!
• Kan väl så tyckas men jag hade hört det förut, och nu berättade, han själv hur det gick till. 
• Si det war så , sa han att doktor Engdahl har i flera år haft dåliga ben, som han inte själv kunde bota. Nu kan en väl weta, att han inte gerna wille tala tid mig, men så, när hwarken han sielf eller de andra doktorerna kunde bota benen, blef han tvungen. Jag fick alltså bud, att jag komma till honom, men jag tyckte de wa inte brått, och så  allra bäst de wa sig fick jag ett bud till.
• När ja då kom te honom wiste han me bena och sa; har du sett sådana ben förr?
• Å då sa ja wåle ja ja
• Kan du bota dem? sa han
• Inte ska doktorn fråga mej om dä, som bara ä qwacksalfware sa ja
• Men då slapp ja honom inte, å så botade jag benen åt honom
• Du min käre bror, kan du wäl  tänka dig ja Anders Peter, så han botat benen åt doktor Engdahl då er det ju tydligt att han måste wara skickligare än allihop läkarna.
• – Om det var frågan så ja Då hwad gjorde han nu för underverk med dig och de dina då, fortsatte ja.
• Jo, han att inte är dum, det märkte ja. Han sa genast hwad min hustru hade för sjukdom och det har ingen kunnat säga förut.
• Hwad sa han då?
• Jo si då å wäl så illa att hon har kräfta i magen och därtill njurlidande
• Då lofwade han att bota henne?
• Jaha si dä sa han, att på tre månader så skulle hon wara frisk som en nötkärna,
• Hwad ordinerade han för något, som ifall kunna hafwa en sådan kraftig verkan?
• Jo, si här är receptet och de lämnade Anders Peter mig en lapp på hwilken stod: ”4 lod filspån, 1 lod sönderstött pommeransknopp,, 1 b:o sängsol blandas i 1/2 stop portwin.

Widare upplyste Anders peter att doktor Damgren sagt att denna medicin motsvarade i näringsvärde en tunna råg.

Nu är wekliga förhållandet att jag icke har blott vännen Anders Peters utsaga att hålla mig till ty historien om dr Engdhal är i hwar mans mun. Hr Damgren har tidigare åtskilliga tillfällen och för olika personer berättat samma historia. 

Att detta icke är dålig reklam inses lätt. Folket säger som så att det är tydligt att doktor Engdahl icke wändt sig till Damgren i första rummet och följaktligen måste Damgren wara skickligare i läkaryrket än både doktor Engdahl och de andra läkarna.. Ej så underligt härför att folket strömmar till honom. 

Men her redaktör som ni wet är jag något skeptisk af mig och beslöt derför ta reda på saken. Jag reser direkt in till Kalmar och besöker hr doktor Engdahl Resultatet af detta blef ett betyg,, så lydande: ”Å uppmaning får jag härmed upplysa att jag icke känner någon med namnet Damgren och utspridda rykten att han botat mig för en åkomma, äro helt osanna

Kalmar den 13 sept E, Engdahl

Kalmartidningen den 4 oktober 1890

”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.

För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet. 

Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar. 

Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”

Johan Wåhlin, i artikeln benämnd Damgren eller Dammgren efter sin morfar

Qvacksalware fortsättning

I förra blogginlägget skrev jag om min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren och hans utövande av kvacksalveri. Nu har jag hittat en artikel till i Barometern som handlar om hans barnbarn Johan Wåhlin som har fortsatt utöva denna form av läkekonst efter sin morfar  

Kalmartidningen Barometern Onsdagen den 8 oktober 1890

Insändt och betalat

Till Redadtjon av Kalmarttidningen Barometern

Med anledning av de uppsatser som funnits införda uti eder ärade tidning ifrån Halltorp och Söderåkra rörande mig och min framfart såsom Qwacksalvare i Södra Möre nödgas jag anhålla om plats för några rader till svar derå

Korrespondenten från Söderåkra titulerar mig som en mänsklighetens wälgörare. Och detta kanske ide alltid orätt, i sådana fall måste werdet prisa Mästaren, men jag tilltror mig utan Egenkärlek ha uträttat minst lilla mycken välgärning bland offentligheten som han själv gjort. Men då han skrifwer att jag enbart velat loda pengar ur andras fickor , då måste jag försöka försvara mig. medan det för uppenbart osanning som han styrkas med bewis i tusental., sörjt och främst har jag aldrig på minsta sätt, försökt att utbud den ringa kännedom jag lyckats förwärfwa. i Kraftiga xxxxx utan har någon fordrat mig. Till den har jag rest eller gått. Många gånger utan ett öres ersättning har någon träffat och frågat mig, och jag haft något godt råd att lemna har jag i välgörenhetens intresse gjort det så gott jag förstått, och har aldrig visat sig till skada, men väl ofta till nytta, Men har jag aldrig därför begärt någon ersättning, utan har den utgått af ädelmod frivilliga gåfwor mottagit, Både 5. 10. 25. 5o öres slantar I.o.m. större , Detta är ju icke att loda pengar ur andras fickor. —Och kan lagen ådöma mig straff, för ett sådant tillwägagående då underkastar jag mig gärna dess följder.

Hwad angår, det mycket omtalade receptet på jernfilspån, pommernsknopp, tenntabl, portvin , såsom mitt universalmedel, så tror jag nästan att hwartenda läsare måste instämma med mig att det är ett gott medicin emot nervsvaghet, bleksot och dylika åkommor som så ofta förefaller i detta bleksotens. xxxx , att det uppfyller samma ändamål som det på apothekena , befintliga Chinavinet, hwilket är 4 dubbelt så dyrt hwarföge jag för att spara allmänheten fasor tid förefallande behov föreskrivit densamma men aldrig såsom botemedel mot hwarken lungsot, kräfta ellr dylikt.

Hwad korrespondenten från Söderåkra beträffar så inses, hans skrivklåda lätt. Då det omnämnda samtalet med mig. Emedan jag aldrig talat på ett sådant språk som han begagnat, utan jag talar mitt rena Modersmål sådant det talas i Åby socken min födelsebygd.

Han vet ju inte namnet om det är Damgren eller Dammgren, därför måste jag upplysa honom och flera att mitt namn är Johan Wåhlin Dammgren har min avlidne fosterfaders namn. Som allmänhetens lagt mig till godo. Om hans män Anders Petters hustru hade kräftan i magen, så wet han wäl lika litet om jag förordnade jernfilspån och portvin m. m för henne eller för den Karlperson som intet kunde haffa sin husfru hemma om nätterna utan därför nödgast skicka henne till amerika att tjena har troligtvis förverkar dem och blandat resten utav innehåller till smörja emot den skrivklåda som hemsöker både honom och pennfäktare han säger att han reste landvägen en söndag eftermiddag och fick se en stor folksamling likande den då Johan Pettersson håller föredrag. Det erkännes att vissa dagar besökande kunnat räknas i hundratal men jag har icke skickat bud på eller bjudit någon enda, detta wet han intet om då han intet det att den Pettersson han åsyftar med föredraget ej heter Johan utan Johannes Pettersson. Men till slut inser jag väl att båda herrar korrespondenter lider utav en alldeles obotlig sjukdom nämligen avundsjuka förenad med människohat och högmod. Dessa plågor finnes tyvärr ingen medicin för åtminstone på Söderåkra apotek, men kanske i skogen

högaktningsfullt 

En målaregesäll från Engö

Intyg om herr Damgren Ordontjanoner enligt warer jag sett i tidningarna angående om hans qwacksalveri får jag här med upplysa om att jag lidet af en åkomma i magen som jag har sökt både utländska och svenska Doktorror för men men ej har kunnat blifwett något bättre men Herr Damgrens qwacksalveri belönar jag att blifwa åter ställd och äfwen hela min hushåll har han gjort stor nytta och med många fler här på orten har han visat stor framgång med sina årdnatjoner intygas Langaström 1 okt 1890 

Johansson

Som jag i 48 års tid lidet af en klåda uti mit ena ben och nu sista åren paret alldeles urstånd till arbete för det mesta har jag måst lega inne men i sistliden augusti månad mötte jag Johan Wåhlin eller som han i almenhet kallas Dammgren och råd för det samma  och härigenom att jag noga fölgt ahans råd har jag nu blivet fullkomligt åtter ställd  artiännes med tacksamhet Långaströmma den 2 oktober 1890

Karl Pettersson

Egenhändet

På begäran intygas att min hustru sistledne augusti blev sjuk i en swår magkramp jag hämtade Johan Dammgren och i följd af hans ordonatjon blef hon Åtterstäld intygas

Johan Nilsson

Egenhändigt skrifwet bewttnas

R Johansson 

Qvacksalvare Dammgren

”Arfingarna öfverenskomma därom att sonen Jonas Dammgren öfvertager Torplägenhten jämte den befintlig hstgröda mot 1.166 RD 32 sk Rgs för hela eller erläggande såsom lösen till sina sytrar, af hälften deras med 583 RD 16 sk eller 291 Rd 32 sk sammalgt tll vardera, hvareot Dammgren bliver ensam ägare till berörde fastighet, jämte därå befintliga Åbyggnader, deras tillträdet genast och erlägges köpesumma å dag som likvid kommer ske för stenhustes lösegendom eller laga ränta därå från samma tid, jämte antaglig borgen i händelse betalning då skulle utbilfva- Beträffande lösören skall den genast odelad offentligen försäljas, och fördelas sedan skulderna gottgjorde bifvit, behållningen lika emellan son och döttrar. Likvist lemandes honom  till ensam ego ett skåp med diverse medicamenter.”

Min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren ärvde alltså ett skåp med diverse medicamenter av sin far som var Vaccinatör och ”Kräkedoktor” m.a.o det vi idag skulle benämna som Veterinär. Även om det också skiljer oerhört mycket på vilken utbildning Jonas far och dagens Veterinärer har. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om Jonas Olsson Dammgren och även att han åtalades för Qvacksalveri vid Härardsrätten enligt Frejdbetyg den 5 mars 1851. Han använde faderns medicamenter för att behandla människor. Nu har jag hittat en intressant uppgift till om hans fortsatta utövande av Qvacksalveri genom en tidningsartikel i Barometern från den 25 maj 1869. Alltså 18 år efter det han han blivit dömd för samma brott. Men den här gången är det inte Jonas som döms utan maken till den piga som Jonas behandlade. Artikeln innehåller en del detaljer som jag ändå vill varna känsliga läsare för.

Barometern den 25 maj 1859

Den 13 dennes intages å härvarande Länslasarett Josefina Olsdotter, 22 år gammal gift med hemmansägaren  Isak Jonsson i Sporsjö af Åby socken. Dennes medföljande fader hemmansägaren Olaus Olsson ävenledes bosatt i Åby ej lång från mågen och dotterns bostad berättade om uppsomitten och gången af hennes sjukdom följande: i början av sistlidne December månad Hustru Josefina som ständigt åtnjutit god hälsa, varit frisk och blomstrande och haft särdeles fromt sinnelag, af sin man till Kalmar ensam med vagn med 2 skremvana hästar och dålig ?. Enligt en annan Åbybonde Nils Petter Jonssons i Tombo, berättade hade Isak sagt att han aldrig mer for ut med sådan ”tross” och sådana hästar, emedan det vore att våga livet. Isak hade sagt till honom tiga med det så länge, emedan han ämnade rida ut Josefina följande dagen med samma hästar och tross. 

Så skedde och färden bort gick livligt, men i Kalmar medan Josefina war ute i staden, bröt sig hästarna lösa från den gård där de togos och återfördes af lasarettet Drängen Olson. På hemvägen hade Josefina sällskap af sin bror till Galgfrogen , men brodern war nu nödsagad att skilja sig ifrån henne. Orolig för hästarna bad hon sin swärfader som här anträffades med häst och vagn och af Josefina underrättades om olyckan i Kalmar, att få låna hans häst och lämna sina i stället. Detta wägrades sedan Josefina rest ett stund ytterligare, började hästarna skena hwarföre hon hoppade av, men fick derwid tömmarna om wenstra foten och släpades då af de skenande hästarne en lång wäg, tills dess mot en brokant tömmarna slets af. Den härwid affsletts äfwen Josefines wenstra fot, så att den enbart af några mjuka delar qwarhölls wid benet, men senbanden afsletes och skenbenet stod långt fram i det gapande såret. 

Detta inträffade i närheten af Förlösa och sedan Josefina legat en stund i vägen i sitt hjälplösa tillstånd, anträffades hon af en Dräng från xxxx som forslade henne hem. Nu eftersändes en i Åby bosatt beryktad qwacksalvare vid namn Dammgren som bestämd åtog sig att kurera åkomman. Under Dammgrens behandling försämrades Josefina alltjämt och vid tiden pratade hennes far om att hon borde å lasarettet i Kalmar intagas, Häremot uppträdde Dammgren och ”upplyste att å lasarettet blifwe intagna sjuka . Lasarettsläkaren brukade ge dem järndroppar och under sömnen skära armar och ben af dem. Fadren föreslog då då att man borde hämta läkaren från Kalmar, för att höra deras råd och ordinationer för den sjuka. Äfwen detta ansåg Dammgren orätt och varnade dem för medicine doktorer, som alltid woro obarmhärtiga, okunniga och odugliga. Josefinas man Isak Jansson höll med Dammgren, dels för de kostnader som han skulle vidkännas ifall Josefina intogs till wård å lasarettet, dels emedan han helst såg att Josefina fruktade att hon inte skulle bli frisk om hon kom under läkarwård. Fadren föreslog slutligen att på sin bekostnad skaffa Josefina läkarwård, men äfwen detta motsatte sig Isak Jansson, och hotade swärfadern om han lade sig uti hwad som ej angick honom. 

Sedan den tiden har Josefina varit i Dammgrens och sin hårdhjärtade mans händer och hennes tillstånd af wanwård förvärrats till en förfärlig grad. Det sjuka benet har answällt enormt, swallfett frodats omkring såret å ben sönder slitna foten, fistelgångar och sår uppbrutit omkring wenstra knäet , nästan hela hennes rygg blifwit ett sammanhängande liggsår, hon har fått swår hosta och avmagrat till ett skelett, under hela denna tid har hon af sin man enbart fått legat undangömd i en wrå utan all skötsel; knappt en gång i veckan har hennes bädd blifwit ombytt eller hennes sår ansade. Då hon i följe af sin svåra sjukdom ej kunnat hända eller röra sig och ej fått någon hjelp ha, extrementerna fått gå i sängen och badat hennes sår, i hwilka de wärkt. Dastadt hennes man är förmögen har hon sällan fått annan föda än till potatis. Mannen yttrat sin önskan att Josefina snart skulle tryta . 

Josefinas tillstånd å lasarettet hämtade fadren utpå sin bekostnad provinsialläkaren Hr Doktor Söderbaum, som fann Josefinas tillstånd i hög grad bedrövlig rådde fadren att taga Josefina hem till sig då hon har för svag att transporteras till lasarettet. Mannen war några dagar efter olyckshändelsen inne i Kalmar och rådfrågade då Doktor Söderbaum som upplyste honom om xxxx svåra natur ålade honom att genast forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen att få henne återställd. Slutligen bemannade sig fadren och med till hjelp af pastor Rojouxx tog han Josefina från mannens hem hwilken war en riktig röfwarekula och forslade henne till lasarettet i Kalmar,Förbindelsen till betalning för hennes wård å lasarettet är undertecknad  af fadren men ej mannen

1. Josefina Olsdotter fotskada war af den beskaffenheten att om hon genast kommit under läkarvård, men största wishet antagas kan det hon blifwit till hälsan återställd
2. Fotskadan war af så swår natur och låg i så öppen dag att både Dammgren och Isak Jansson villkorligt måst inte att för rätta behandling fordrades förtjänlig läkare få bettre som provinsialläkaren Söderbaum upplyst Isak Jansson om åkommans svåra beskaffenhet och lågt honom att Forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen till hälsan återställd. Dammgren och Isak Jansson ha sålunda felat, ej af okunnighet utan emot bättre wetande 
3. Josefina Olsdotter har dött av aftyning (Marasmus) dels förorsakad af fotens dåliga behandling genom qwacksalveri, dels orsakade af otjänlig diet, de vidsträckta brandiga liggsåren och conjeltionen i wenstra lungan med lungrörs-inflammation och bildningen af membraner följder af den grofwa vanvård för hwliken Josefina Olsdotter varit utsatt i hemmet

Wederbörande Kronolänsman har erhållit befallning att vid domstol i orten åtala Isak Jansson 

Artikeln är införd i sin helhet eller som notiser i en rad olika tidningar i landet 

Hur historien sedan avslutas kan man sedan läsa om i Husförhörslängden:

Husförhörslängd Åby (H) AI:11 sid 180 Sporsjö No 3

Isak Jansson född  15 maj 1831 i Åby (H) och Josefina Wilhelmina Olsdotter född 6 april 1837 i Åby (H). Vigd 24 april 1858. Död 15 maj 1859.

Not: Isak Jansson dömd utslag d. 24 Juli 1860. såsom vållande till sin hustrus död.