Qvacksalvare Dammgren

”Arfingarna öfverenskomma därom att sonen Jonas Dammgren öfvertager Torplägenhten jämte den befintlig hstgröda mot 1.166 RD 32 sk Rgs för hela eller erläggande såsom lösen till sina sytrar, af hälften deras med 583 RD 16 sk eller 291 Rd 32 sk sammalgt tll vardera, hvareot Dammgren bliver ensam ägare till berörde fastighet, jämte därå befintliga Åbyggnader, deras tillträdet genast och erlägges köpesumma å dag som likvid kommer ske för stenhustes lösegendom eller laga ränta därå från samma tid, jämte antaglig borgen i händelse betalning då skulle utbilfva- Beträffande lösören skall den genast odelad offentligen försäljas, och fördelas sedan skulderna gottgjorde bifvit, behållningen lika emellan son och döttrar. Likvist lemandes honom  till ensam ego ett skåp med diverse medicamenter.”

Min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren ärvde alltså ett skåp med diverse medicamenter av sin far som var Vaccinatör och ”Kräkedoktor” m.a.o det vi idag skulle benämna som Veterinär. Även om det också skiljer oerhört mycket på vilken utbildning Jonas far och dagens Veterinärer har. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om Jonas Olsson Dammgren och även att han åtalades för Qvacksalveri vid Härardsrätten enligt Frejdbetyg den 5 mars 1851. Han använde faderns medicamenter för att behandla människor. Nu har jag hittat en intressant uppgift till om hans fortsatta utövande av Qvacksalveri genom en tidningsartikel i Barometern från den 25 maj 1869. Alltså 18 år efter det han han blivit dömd för samma brott. Men den här gången är det inte Jonas som döms utan maken till den piga som Jonas behandlade. Artikeln innehåller en del detaljer som jag ändå vill varna känsliga läsare för.

Barometern den 25 maj 1859

Den 13 dennes intages å härvarande Länslasarett Josefina Olsdotter, 22 år gammal gift med hemmansägaren  Isak Jonsson i Sporsjö af Åby socken. Dennes medföljande fader hemmansägaren Olaus Olsson ävenledes bosatt i Åby ej lång från mågen och dotterns bostad berättade om uppsomitten och gången af hennes sjukdom följande: i början av sistlidne December månad Hustru Josefina som ständigt åtnjutit god hälsa, varit frisk och blomstrande och haft särdeles fromt sinnelag, af sin man till Kalmar ensam med vagn med 2 skremvana hästar och dålig ?. Enligt en annan Åbybonde Nils Petter Jonssons i Tombo, berättade hade Isak sagt att han aldrig mer for ut med sådan ”tross” och sådana hästar, emedan det vore att våga livet. Isak hade sagt till honom tiga med det så länge, emedan han ämnade rida ut Josefina följande dagen med samma hästar och tross. 

Så skedde och färden bort gick livligt, men i Kalmar medan Josefina war ute i staden, bröt sig hästarna lösa från den gård där de togos och återfördes af lasarettet Drängen Olson. På hemvägen hade Josefina sällskap af sin bror till Galgfrogen , men brodern war nu nödsagad att skilja sig ifrån henne. Orolig för hästarna bad hon sin swärfader som här anträffades med häst och vagn och af Josefina underrättades om olyckan i Kalmar, att få låna hans häst och lämna sina i stället. Detta wägrades sedan Josefina rest ett stund ytterligare, började hästarna skena hwarföre hon hoppade av, men fick derwid tömmarna om wenstra foten och släpades då af de skenande hästarne en lång wäg, tills dess mot en brokant tömmarna slets af. Den härwid affsletts äfwen Josefines wenstra fot, så att den enbart af några mjuka delar qwarhölls wid benet, men senbanden afsletes och skenbenet stod långt fram i det gapande såret. 

Detta inträffade i närheten af Förlösa och sedan Josefina legat en stund i vägen i sitt hjälplösa tillstånd, anträffades hon af en Dräng från xxxx som forslade henne hem. Nu eftersändes en i Åby bosatt beryktad qwacksalvare vid namn Dammgren som bestämd åtog sig att kurera åkomman. Under Dammgrens behandling försämrades Josefina alltjämt och vid tiden pratade hennes far om att hon borde å lasarettet i Kalmar intagas, Häremot uppträdde Dammgren och ”upplyste att å lasarettet blifwe intagna sjuka . Lasarettsläkaren brukade ge dem järndroppar och under sömnen skära armar och ben af dem. Fadren föreslog då då att man borde hämta läkaren från Kalmar, för att höra deras råd och ordinationer för den sjuka. Äfwen detta ansåg Dammgren orätt och varnade dem för medicine doktorer, som alltid woro obarmhärtiga, okunniga och odugliga. Josefinas man Isak Jansson höll med Dammgren, dels för de kostnader som han skulle vidkännas ifall Josefina intogs till wård å lasarettet, dels emedan han helst såg att Josefina fruktade att hon inte skulle bli frisk om hon kom under läkarwård. Fadren föreslog slutligen att på sin bekostnad skaffa Josefina läkarwård, men äfwen detta motsatte sig Isak Jansson, och hotade swärfadern om han lade sig uti hwad som ej angick honom. 

Sedan den tiden har Josefina varit i Dammgrens och sin hårdhjärtade mans händer och hennes tillstånd af wanwård förvärrats till en förfärlig grad. Det sjuka benet har answällt enormt, swallfett frodats omkring såret å ben sönder slitna foten, fistelgångar och sår uppbrutit omkring wenstra knäet , nästan hela hennes rygg blifwit ett sammanhängande liggsår, hon har fått swår hosta och avmagrat till ett skelett, under hela denna tid har hon af sin man enbart fått legat undangömd i en wrå utan all skötsel; knappt en gång i veckan har hennes bädd blifwit ombytt eller hennes sår ansade. Då hon i följe af sin svåra sjukdom ej kunnat hända eller röra sig och ej fått någon hjelp ha, extrementerna fått gå i sängen och badat hennes sår, i hwilka de wärkt. Dastadt hennes man är förmögen har hon sällan fått annan föda än till potatis. Mannen yttrat sin önskan att Josefina snart skulle tryta . 

Josefinas tillstånd å lasarettet hämtade fadren utpå sin bekostnad provinsialläkaren Hr Doktor Söderbaum, som fann Josefinas tillstånd i hög grad bedrövlig rådde fadren att taga Josefina hem till sig då hon har för svag att transporteras till lasarettet. Mannen war några dagar efter olyckshändelsen inne i Kalmar och rådfrågade då Doktor Söderbaum som upplyste honom om xxxx svåra natur ålade honom att genast forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen att få henne återställd. Slutligen bemannade sig fadren och med till hjelp af pastor Rojouxx tog han Josefina från mannens hem hwilken war en riktig röfwarekula och forslade henne till lasarettet i Kalmar,Förbindelsen till betalning för hennes wård å lasarettet är undertecknad  af fadren men ej mannen

1. Josefina Olsdotter fotskada war af den beskaffenheten att om hon genast kommit under läkarvård, men största wishet antagas kan det hon blifwit till hälsan återställd
2. Fotskadan war af så swår natur och låg i så öppen dag att både Dammgren och Isak Jansson villkorligt måst inte att för rätta behandling fordrades förtjänlig läkare få bettre som provinsialläkaren Söderbaum upplyst Isak Jansson om åkommans svåra beskaffenhet och lågt honom att Forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen till hälsan återställd. Dammgren och Isak Jansson ha sålunda felat, ej af okunnighet utan emot bättre wetande 
3. Josefina Olsdotter har dött av aftyning (Marasmus) dels förorsakad af fotens dåliga behandling genom qwacksalveri, dels orsakade af otjänlig diet, de vidsträckta brandiga liggsåren och conjeltionen i wenstra lungan med lungrörs-inflammation och bildningen af membraner följder af den grofwa vanvård för hwliken Josefina Olsdotter varit utsatt i hemmet

Wederbörande Kronolänsman har erhållit befallning att vid domstol i orten åtala Isak Jansson 

Artikeln är införd i sin helhet eller som notiser i en rad olika tidningar i landet 

Hur historien sedan avslutas kan man sedan läsa om i Husförhörslängden:

Husförhörslängd Åby (H) AI:11 sid 180 Sporsjö No 3

Isak Jansson född  15 maj 1831 i Åby (H) och Josefina Wilhelmina Olsdotter född 6 april 1837 i Åby (H). Vigd 24 april 1858. Död 15 maj 1859.

Not: Isak Jansson dömd utslag d. 24 Juli 1860. såsom vållande till sin hustrus död.