Ett dubbelbröllop, sju begravningar och tre gravstenar. En berättelse om en familj från Minnesota och deras resa i sina förfäders fotspår den 9-10 augusti 2022.

(- NOTE that the texts in this blog post are translated into English at the bottom of the post. From the Start page, you can also translate the blog into any language using Google Translate. OBS att texterna i det här blogginlägget finns översatta till engelska längst ner i inlägget. Från Startsidan kan man också översätta bloggen bloggen till valfritt språk med hjälp av Google Translate)

– OBS att texterna i det här blogginlägget finns översatta till engelska längst ner i inlägget. Från Startsidan kan man också översätta bloggen bloggen till valfritt språk med hjälp av Google Translate)

Den släkt och de personer som det här blogginlägget handlar om är inte alls någon släkt till mig. För ett antal månader sedan fick jag kontakt med Ann Gustafson från Minnesota i USA. Hon och hennes tvillingdöttrar Hallie och Joanna skulle i början av augusti komma till Sverige för en resa i deras förfäders fotspår. Jag har därför sedan i maj släktforskat i en för mig helt ny församling och letat efter platser i en för mig helt okänd del av Sverige. Det har varit ett mycket spännande uppdrag och som precis nu har avslutats med att jag träffade Ann och hennes döttrar och visade dem runt i Västra Torsås församling väster om sjön Åsnen i Småland.

Tisdagen den 9 augusti kl 18:00 hade vi bestämt träff vid Västra Torsås kyrka som ligger i Lönashult. Jag åkte ner med Husbilen redan den 7 augusti och passade på att besöka och fotografera en del i Sveriges 30:e och yngsta Nationalpark, Åsnens Nationalpark invigd 2018. Nära nog prick på klockslaget den 9 augusti kom sedan familjen från Minnesota till den plats vi hade bestämt. Vi började genast med gå igenom min Släktrapport innehållande Anns svenska anor. Därefter fortsatte vi till en gård söder om Lönashult som heter Bohult. Den plats som Anns farfar Oscar Gustafsson utvandrade ifrån den 1 april 1916. Han var då endast 15 år gammal och tog ensam Ångbåten Stockholm ifrån Malmö till USA. Därefter på egen hand fortsatte han med tåg upp till Iowa där en av hans äldre bröder stod och väntade på honom.

Innan jag fortsätter berättelsen om de olika platser som vi tillsammans besökte den 9 och 10 augusti måste jag ändå först återkomma till rubriken på det här inlägget. Det är så att under tiden Ann och jag gick igenom Släktrapporten så hittade Anns döttrar tre mycket intressanta gravstenar på kyrkogården i Lönashult

Dessa tre gravstenar innehåller var och en för sig och inte minst tillsammans oerhört mycket intressant familjehistoria. Det är faktiskt lite av ett under att de efter så många år fortfarande står  kvar där på kyrkogården i Lönashult.
Dessa tre gravstenar innehåller var och en för sig och inte minst tillsammans oerhört mycket intressant familjehistoria. Det är lite av ett under att de efter så många år fortfarande står på kyrkogården i Lönashult. 

Dubbelbröllop

Den 31 maj 1884 ringde kyrkklockorna i Lönashult till bröllop. Det var inget vanligt bröllop för det var dubbelbröllop där två syskonpar vigdes. Det var Anns farfar Oscars pappa Gustav Svensson som gifte sig med Karolina Eriksdotter samt Gustav Svenssons syster Sofia Svensdotter som gifte sig med Karolina Eriksdotters bror Sven Magnus Eriksson. 

Sju begravningar – tre gravstenar

  • 1893 begravs Brita Svensdotter från Kråketorp
  • 1896 begravs Sven Persson från Kråketorp
  • 1907 begravs Sofia Svensdotter från Öveshult
  • 1916 begravs Gustav Svensson från Bohult (Tidigare Kråketorp)
  • 1918 begravs Hilma Svensdotter från Bohult som 1917 börjat att arbeta som piga hos änklingen Sven Magnus Eriksson i Öveshult.
  • 1918 en månad efter Hilma Svensdotter begravs även Sven Magnus son Per Emil Svensson. Båda Hilma och Per Emil drabbades av Spanska Sjukan som 1918 härjade och tog livet av 50 församlingsbor, varav 30 var barn
  • 1939 begravs Sven Magnus Eriksson från Öveshult

Gravstenen längst till höger på bilden ovanför är vänd. Troligen 1907 när Sofia Svensdotter begravs. På baksidan står namnen på Sofias och Gustav Svensson föräldrar Sven Persson och Brita Svensson från Kråketorp

Bohult

Nu tillbaka till resan med Ann och hennes båda döttrar i deras svenska förfäders fotspår. Efter genomgången av Släktrapporten på kvällen den 9 augusti satte vi oss i min Husbil och körde ner till Bohult. Jag hade varit där på morgonen för att reka platsen. Då var en hantverkare där och slutförde det allra sista av renoveringen av Huvudbyggnaden på gården. Ägaren som jag hade pratat med på telefonen några veckor tidigare hade sagt till företaget att arbetet måste vara slutfört senast den här dagen. När jag kom dit på kvällen med familjen så luktade det fortfarande nymålat

Bohult

Den här gården brukades av familjen Gustav Svensson och Karolina Eriksdotter mellan 1914 och 1919. De var med andra ord aldrig ägare till den här gården och bakgrunden till det återkommer jag till längre fram. Men även de här åren innehöll många händelser i familjens liv.

  • Sonen Oskar Svensson emigrerar den 1 april 1916 till Iowa i USA. Han var alltså bara 15 år gammal och företog resan över Atlanten vidare med tåg till Iowa helt på egen hand.
  • Fadern Gustav Svensson avlider här den 1 juli 1916 i sviterna av Magkräfta
  • Dottern Hilma Svensdotter flyttar den 3 december 1917 till sin morbror och änklingen Sven Martin Eriksson i Öveshult för att arbeta som piga. Den 11 oktober 1918 avlider hon i sviterna av den Spanska sjukan.
  • Modern Karolina Eriksdotter emigrerar till Iowa den 25 juni 1919. Hon har då med sig barnen Erik 17 år och Maria 11 år. Därmed avslutas också den här familjens sitt liv i Sverige. Gustav och dottern Hilma är begravda på Lönashult kyrkogård medan Karolina och 9 barn har utvandrat till Amerika
Familjebild tagen 1910

Skulatorp Ramnagård

Vi reser alltså bakåt i tiden och därför vi startade vi i Bohult. En gård som familjen brukade och inte själva var ägare till. Den 10 augusti på morgonen träffade jag familjen igen och förvarande om att det kommer att bli en intensiv och innehållsrik dag. Vi åkte allra först till Skulatorp Ramnagård där familjen ägde en mindre gård mellan åren 1910 – 1914.

Från Skulatorp är det inte långt till den plats som är allra viktigast i den här familjens historia nämligen till Kråketorp

  • Sonen Arvid utvandrar härifrån den 13 april 1911
  • Dottern Astrid utvandrar härifrån den 10 februari 1912

Kråketorp

Kråketorp som det ser ut idag. Huset byggdes av Botild Börjesdotter och hennes man Sven Persson och stod klart för inflyttning år 1830

Kråketorp omtalas första gången redan på 1500-talet. Men exakt hur länge gården har varit i den här släktens ägo är däremot mer osäkert. Det jag däremot vet är att minst 6 generationer av Anns förfäder som har ägt den här gården.

  • Erik Andersson (1646-1728)
  • Sven Eriksson ( -1782)
  • Börje Svensson ( -1826
  • Botild Böjesdotter (1791-1896)
  • Sven Persson (1819-1916)
  • Gustav Svensson (1860-1916)

Huvudbyggnaden på bilden ovan är byggt 1830 och nu renoverat i toppskick av både ägaren samt ägarens nuvarande hyresgäster som bor i huset sedan knappt ett år tillbaka. Hyresgäster som jag är mycket tacksam emot och som förberett besöket på allra bästa sätt. Dessutom var delar av familjen hemma och visade oss runt. Särskilt viktigt var att vi också kunde med deras hjälp hitta resterna av den gamla gården före 1830. Den gamla och ursprungliga gården som ligger uppe i skogen bakom det huset på bilden. Nuvarande hyresgäster hade röjt vägen dit över ängar och genom skog och följde även med upp och visade vägen.

Det var alltså Botild Börjesdotter som tillsammans med sin man Per Månsson som var det sista som bodde här på den gamla och ursprungliga gården. Det var även de som byggde det nya och nuvarande huset som idag är Kråketorp.

Efter det mycket givande besöket i Kråketorp så var det dags att åka till Gusten i Lövhult. Han är en långväga släkting till Ann via hennes farfars Oskars syster Huldas make. Vi var där inbjudna till en fantastisk god lunch. Gusten hade även bjudit in sina kusinbarn som också äger en gård i närheten. Vi blev bjudna på vällagad lax med två olika såser samt äkta småländsk Ostkaka.

Nu närmade sig klockan tre på eftermiddagen den 10 augusti. Det var dags för oss att tacka för maten och nu väntade en stor överraskning för familjen från Minnesota. Tack vare upptäckten av gravstenarna på kyrkogården hade jag tidigt på morgonen innan jag träffade familjen hunnit med att hitta ättlingar till paret från den andra grenen i dubbelbröllopet Sven Magnus Eriksson och Sofia Svensdotter. Alltså syskonen till både Anns farfars far och mor – en tvåvägs anlinje bakåt i tiden. Jag hade faktiskt även hunnit köra ner till Öveshult tidigt på morgonen och i princip väckt upp nuvarande ägaren gården som också är en av de aktuella ättlingarna. Vi bestämde tillsammans att vi skulle överraska familjen från Minnesota med att träffas på kyrkogården i Lönashult vid de tre gravstenarna som på ett så påtagligt sätt knyter ihop hela den här berättelsen

Till vänster Ann från Minnesota med sina två tvillingdöttrar Hallie och Joanna. Till höger Per-Åke och hans syster Ingrid, 4-männingar (bryllingar) med Ann från Minnesota

The texts above translated into English – Texterna ovan översatta till Engelska

A double wedding, seven funerals and three tombstones. A story of a family from Minnesota and their journey in the footsteps of their ancestors on August 9-10, 2022.

The family and the people that this blog post is about are not related to me at all. A number of months ago I got in touch with Ann Gustafson from Minnesota in the USA. She and her twin daughters Hallie and Joanna were to come to Sweden at the beginning of August for a trip in their ancestors’ footsteps. Therefore, since May, I have been doing genealogical research in a completely new congregation and looking for places in a part of Sweden completely unknown to me. It has been a very exciting mission and which has just now ended with me meeting Ann and her daughters and showing them around Västra Torsås parish west of lake Åsnen in Småland.

On Tuesday, August 9 at 06 PM, we had decided to meet at Västra Torsås church, which is located in Lönashult. I went down with the RV already on August 7 and took the opportunity to visit and photograph some of Sweden’s 30th and youngest National Park, Åsnen National Park inaugurated in 2018. Almost exactly on time on August 9, the family from Minnesota came to the place we had Certainly. We immediately started by going through my Family Report containing Ann’s Swedish ancestry. We then continued to a farm south of Lönashult called Bohult. The place that Ann’s grandfather Oscar Gustafsson emigrated from on April 1, 1916. He was only 15 years old at the time and took the Steamer Stockholm alone from Malmö to the USA. Then on his own he continued by train up to Iowa where one of his older brothers was waiting for him.

Before I continue the story of the different places we visited together on August 9 and 10, I must first return to the title of this post. It so happened that while Ann and I were going through the Genealogy Report, Ann’s daughters found three very interesting tombstones in the cemetery in Lönashult

Double wedding

On May 31, 1884, the church bells in Lönashult rang for a wedding. It was no ordinary wedding because it was a double wedding where two pairs of siblings were married. It was Ann’s grandfather Oscar’s father Gustav Svensson who married Karolina Eriksdotter and Gustav Svensson’s sister Sofia Svensdotter who married Karolina Eriksdotter’s brother Sven Magnus Eriksson.

Seven burials – three headstones

  • 1893 Brita Svensdotter from Kråketorp is buried
  • 1896 Sven Persson from Kråketorp is buried
  • 1907 Sofia Svensdotter from Öveshult is buried
  • 1916 Gustav Svensson from Bohult (formerly Kråketorp) is buried
  • 1918 Hilma Svensdotter from Bohult is buried who in 1917 started working as a maid for the widower Sven Magnus Eriksson in Öveshult
  • 1918, one month after Hilma Svensdotter, Sven Magnus’ son Per Emil Svensson is also buried. Both Hilma and Per Emil were affected by the Spanish Flu, which in 1918 ravaged and killed 50 parishioners, 30 of whom were children.
  • 1939, Sven Magnus Eriksson from Öveshult is buried

Now back to the journey with Ann and her two daughters in the footsteps of their Swedish ancestors. After reviewing the Genealogy Report on the evening of August 9, we got into my RV and drove down to Bohult. I had been there in the morning to scour the place. Then a craftsman was there and completed the very last part of the renovation of the main building on the farm. The owner I had spoken to on the phone a few weeks earlier had told the company that the work had to be completed by this day. When I got there in the evening with the family, it still smelled freshly painted

Bohult

This farm was farmed by the family Gustav Svensson and Karolina Eriksdotter between 1914 and 1919. In other words, they were never the owners of this farm, and I will return to the background to that later. But even these years contained many events in the family’s life.

  • The son Oskar Svensson emigrates on 1 April 1916 to Iowa in the USA. He was therefore only 15 years old and made the journey across the Atlantic by train to Iowa completely on his own.
  • Father Gustav Svensson dies here on July 1, 1916 in the suites of Cancer
  • Dottern Hilma Svensdotter moves on December 3, 1917 to her uncle and widower Sven Martin Eriksson in Öveshult to work as a maid. On October 11, 1918, she died of complications from the Spanish flu.
  • Dottern Hilma Svensdotter moves on December 3, 1917 to her uncle and widower Sven Martin Eriksson in Öveshult to work as a maid. On October 11, 1918, she died of complications from the Spanish flu.

Skulatorp Ramnagård

We are therefore traveling back in time and that is why we started in Bohult. A farm that the family used and did not themselves own. On the morning of August 10, I met the family again and told them that it would be an intense and meaningful day. We first went to Skulatorp Ramnagård where the family owned a small farm between the years 1910 – 1914.

The son Arvid emigrates from here on 13 April 1911
Daughter Astrid emigrates from here on 10 February 1912

From Skultorp, it is not far to the place that is most important in this family’s history, namely to

Kråketorp

Kråketorp is mentioned for the first time already in the 16th century. However, exactly how long the farm has been in the possession of this family is, on the other hand, more uncertain. What I do know, however, is that at least 6 generations of Ann’s ancestors have owned this farm.

  • Erik Andersson (1646-1728)
  • Sven Eriksson ( -1782)
  • Börje Svensson ( -1826)
  • Botild Böjesdotter (1791-1896)
  • Sven Persson (1819-1916)
  • Gustav Svensson (1860-1916)

The main building in the picture above was built in 1830 and now renovated in top condition by both the owner and the owner’s current tenants who have been living in the house for just under a year. Tenants to whom I am very grateful and who prepared the visit in the very best way. In addition, parts of the family were at home and showed us around. Particularly important was that with their help we were also able to find the remains of the old farm before 1830. The old and original farm that is up in the woods behind that house in the picture. Current tenants had cleared the way there over meadows and through woods and also came along and showed the way.

So it was Botild Börjesdotter who, together with her husband Per Månsson, was the last to live here on the old and original farm. They were also the ones who built the new and current house, which today is Kråketorp.

After the very rewarding visit to Kråketorp, it was time to go to Gusten in Lövhult. He is a distant relative of Ann via her grandfather Oskar’s sister Hulda’s husband. We were there invited to a fantastically good lunch. Gusten had also invited his cousins ​​who also own a farm nearby. We were treated to well-cooked salmon with two different sauces and genuine Småland cheese cake.

It was now approaching three o’clock in the afternoon of August 10. It was time for us to give thanks for the food and now a big surprise awaited the family from Minnesota. Thanks to the discovery of the tombstones in the cemetery, early in the morning before I met the family, I had managed to find descendants of the couple from the second branch of the double wedding Sven Magnus Eriksson and Sofia Svensdotter. So the siblings of both Ann’s great-grandfather and mother – a two-way bloodline going back in time. I had actually even managed to drive down to Öveshult and basically woke up the current owner and the current descendant. We decided that we would surprise the family from Minnesota by meeting at the cemetery in Lönashult at the three tombstones that so tangibly tie this whole story together

Qvacksalvare i släkten , avslutning (tror jag…)

Barometern lördagen den 20 september 1890

Brev till Barometern 

Halltorp den 15 september 1890

Herr redaktör!

Då jag wet, att ni intresserar er rätt mycket om wår lilla wrå är det ju rätt och tillbörligt att ni får weta , hur wi här styra och ställa nu för tiden-

Här har poserat rätt många märkliga saker sedan sist jag skref. Jag ämnar nu få småningom plocka fram det ena efter det andra, ty det som är gömdt är icke glömbd

Men sedan framför allt

Det nu tyvärr en gång så med oss meniskotyp, att wi stundom beswäras af än det ena och än det andra, som gnager på den livsträden och har för princip att göra lefnadsdagen så kulen som möjligt. Och att denna bistra , smygande en gång kommer att segra öfwer oss, då wi bita i gräset, det weta wi. Men ingen må undra öfwer , om wi begagnat alla wiggar, som vilja gå för att stå pall i det längsta.

Om det nu är god eller ond makt som trädde uti hand för att göra odödliga, är lite swårt att afgöra- Swar man deremot med hög grad av wisshet kan antaga är det att wi bestämdt slippa att själva sjelfdö. Wi ha nämligen fått oss en riktig skyddsängel mot alla både möjliga och omöjliga lidanden. Han lär förskrifwa sig från Engö och till grundyrket wara målare mannen heter Dammgren eller Damgren. Jag wet werkligen inte om hr Damgren skrifwer med ett eller två m.

Hr Damgren är emmelertid en riktig baddare; han är profesjo botor = Qwacksalfware. Han ryggar ej tillbaka för något enda af det skröpliga menskligheten . Kräfta, lungsot, hjertlidanden, njurlidanden, döfhet, blindhet etc etc etc allt är för honom blott småsaker huruwida han åtager sig äfwen uppwäcka döda, har jag hört, men det är antagligt. Om en så qvalificerad man winner stor praktik, så är ju blott helt naturligt. Det werkliga förhållandet är att Damgren wunnit en oerhört stor praktik här ute på landbygden. Folk bokstavligen strömmar till honom. Höga, låga fattiga och rika., unga och gamla, Mycket sjuka och mindre sjuka – – alla måste till Damgren.

För några dagar sedan tog jag mig en promenad utåt vägen och blef helt förwånad öfwer att möta en hel massa menniskor, den ena truppen efter den andra. Hwad i all werlden kan detta betyda, tänkte jag. Månne Johan Pettersson har warit här igen och hålla Biblelförklaring. Men då mötte jag Anders Peter.

Han kom åkande i sin wurft med hela familjen pålastad Och som Anders Peter icke alls är upplagd för bibelförklaringar, så tänkte jag att här måtte wara något annat på färde. Ohoj Anders Peter Hwadan kommer du? Anders Peter stannar och berättar: ”Jo si käre bror! Saken för den att gumman min so du wet är litet krasslig af sig och barnen äro och litet pelliga. Då tänkte jag sedan det kommit hit en så förträfflig doktor , att jag borde träffa honom”

  • Hwad är det för doktor?
  • Jo wet ja Damgren.
  • Men Damgren är ju blott Qwacksalware!
  • Kan väl wa, men nog öfwergår doktorerna ändå
  • Men hur wet du det? 
  • Jo si han har botat doktor Engdahl. 
  • Det er icke möjligt!
  • Kan väl så tyckas men jag hade hört det förut, och nu berättade, han själv hur det gick till. 
  • Si det war så , sa han att doktor Engdahl har i flera år haft dåliga ben, som han inte själv kunde bota. Nu kan en väl weta, att han inte gerna wille tala tid mig, men så, när hwarken han sielf eller de andra doktorerna kunde bota benen, blef han tvungen. Jag fick alltså bud, att jag komma till honom, men jag tyckte de wa inte brått, och så  allra bäst de wa sig fick jag ett bud till.
  • När ja då kom te honom wiste han me bena och sa; har du sett sådana ben förr?
  • Å då sa ja wåle ja ja
  • Kan du bota dem? sa han
  • Inte ska doktorn fråga mej om dä, som bara ä qwacksalfware sa ja
  • Men då slapp ja honom inte, å så botade jag benen åt honom
  • Du min käre bror, kan du wäl  tänka dig ja Anders Peter, så han botat benen åt doktor Engdahl då er det ju tydligt att han måste wara skickligare än allihop läkarna.
  • – Om det var frågan så ja Då hwad gjorde han nu för underverk med dig och de dina då, fortsatte ja.
  • Jo, han att inte är dum, det märkte ja. Han sa genast hwad min hustru hade för sjukdom och det har ingen kunnat säga förut.
  • Hwad sa han då?
  • Jo si då å wäl så illa att hon har kräfta i magen och därtill njurlidande
  • Då lofwade han att bota henne?
  • Jaha si dä sa han, att på tre månader så skulle hon wara frisk som en nötkärna,
  • Hwad ordinerade han för något, som ifall kunna hafwa en sådan kraftig verkan?
  • Jo, si här är receptet och de lämnade Anders Peter mig en lapp på hwilken stod: ”4 lod filspån, 1 lod sönderstött pommeransknopp,, 1 b:o sängsol blandas i 1/2 stop portwin.

Widare upplyste Anders peter att doktor Damgren sagt att denna medicin motsvarade i näringsvärde en tunna råg.

Nu är wekliga förhållandet att jag icke har blott vännen Anders Peters utsaga att hålla mig till ty historien om dr Engdhal är i hwar mans mun. Hr Damgren har tidigare åtskilliga tillfällen och för olika personer berättat samma historia. 

Att detta icke är dålig reklam inses lätt. Folket säger som så att det är tydligt att doktor Engdahl icke wändt sig till Damgren i första rummet och följaktligen måste Damgren wara skickligare i läkaryrket än både doktor Engdahl och de andra läkarna.. Ej så underligt härför att folket strömmar till honom. 

Men her redaktör som ni wet är jag något skeptisk af mig och beslöt derför ta reda på saken. Jag reser direkt in till Kalmar och besöker hr doktor Engdahl Resultatet af detta blef ett betyg,, så lydande: ”Å uppmaning får jag härmed upplysa att jag icke känner någon med namnet Damgren och utspridda rykten att han botat mig för en åkomma, äro helt osanna

Kalmar den 13 sept E, Engdahl

Kalmartidningen den 4 oktober 1890

”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.

För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet. 

Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar. 

Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”

Johan Wåhlin, i artikeln benämnd Damgren eller Dammgren efter sin morfar

Qvacksalware fortsättning

I förra blogginlägget skrev jag om min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren och hans utövande av kvacksalveri. Nu har jag hittat en artikel till i Barometern som handlar om hans barnbarn Johan Wåhlin som har fortsatt utöva denna form av läkekonst efter sin morfar  

Kalmartidningen Barometern Onsdagen den 8 oktober 1890

Insändt och betalat

Till Redadtjon av Kalmarttidningen Barometern

Med anledning av de uppsatser som funnits införda uti eder ärade tidning ifrån Halltorp och Söderåkra rörande mig och min framfart såsom Qwacksalvare i Södra Möre nödgas jag anhålla om plats för några rader till svar derå

Korrespondenten från Söderåkra titulerar mig som en mänsklighetens wälgörare. Och detta kanske ide alltid orätt, i sådana fall måste werdet prisa Mästaren, men jag tilltror mig utan Egenkärlek ha uträttat minst lilla mycken välgärning bland offentligheten som han själv gjort. Men då han skrifwer att jag enbart velat loda pengar ur andras fickor , då måste jag försöka försvara mig. medan det för uppenbart osanning som han styrkas med bewis i tusental., sörjt och främst har jag aldrig på minsta sätt, försökt att utbud den ringa kännedom jag lyckats förwärfwa. i Kraftiga xxxxx utan har någon fordrat mig. Till den har jag rest eller gått. Många gånger utan ett öres ersättning har någon träffat och frågat mig, och jag haft något godt råd att lemna har jag i välgörenhetens intresse gjort det så gott jag förstått, och har aldrig visat sig till skada, men väl ofta till nytta, Men har jag aldrig därför begärt någon ersättning, utan har den utgått af ädelmod frivilliga gåfwor mottagit, Både 5. 10. 25. 5o öres slantar I.o.m. större , Detta är ju icke att loda pengar ur andras fickor. —Och kan lagen ådöma mig straff, för ett sådant tillwägagående då underkastar jag mig gärna dess följder.

Hwad angår, det mycket omtalade receptet på jernfilspån, pommernsknopp, tenntabl, portvin , såsom mitt universalmedel, så tror jag nästan att hwartenda läsare måste instämma med mig att det är ett gott medicin emot nervsvaghet, bleksot och dylika åkommor som så ofta förefaller i detta bleksotens. xxxx , att det uppfyller samma ändamål som det på apothekena , befintliga Chinavinet, hwilket är 4 dubbelt så dyrt hwarföge jag för att spara allmänheten fasor tid förefallande behov föreskrivit densamma men aldrig såsom botemedel mot hwarken lungsot, kräfta ellr dylikt.

Hwad korrespondenten från Söderåkra beträffar så inses, hans skrivklåda lätt. Då det omnämnda samtalet med mig. Emedan jag aldrig talat på ett sådant språk som han begagnat, utan jag talar mitt rena Modersmål sådant det talas i Åby socken min födelsebygd.

Han vet ju inte namnet om det är Damgren eller Dammgren, därför måste jag upplysa honom och flera att mitt namn är Johan Wåhlin Dammgren har min avlidne fosterfaders namn. Som allmänhetens lagt mig till godo. Om hans män Anders Petters hustru hade kräftan i magen, så wet han wäl lika litet om jag förordnade jernfilspån och portvin m. m för henne eller för den Karlperson som intet kunde haffa sin husfru hemma om nätterna utan därför nödgast skicka henne till amerika att tjena har troligtvis förverkar dem och blandat resten utav innehåller till smörja emot den skrivklåda som hemsöker både honom och pennfäktare han säger att han reste landvägen en söndag eftermiddag och fick se en stor folksamling likande den då Johan Pettersson håller föredrag. Det erkännes att vissa dagar besökande kunnat räknas i hundratal men jag har icke skickat bud på eller bjudit någon enda, detta wet han intet om då han intet det att den Pettersson han åsyftar med föredraget ej heter Johan utan Johannes Pettersson. Men till slut inser jag väl att båda herrar korrespondenter lider utav en alldeles obotlig sjukdom nämligen avundsjuka förenad med människohat och högmod. Dessa plågor finnes tyvärr ingen medicin för åtminstone på Söderåkra apotek, men kanske i skogen

högaktningsfullt 

En målaregesäll från Engö

Intyg om herr Damgren Ordontjanoner enligt warer jag sett i tidningarna angående om hans qwacksalveri får jag här med upplysa om att jag lidet af en åkomma i magen som jag har sökt både utländska och svenska Doktorror för men men ej har kunnat blifwett något bättre men Herr Damgrens qwacksalveri belönar jag att blifwa åter ställd och äfwen hela min hushåll har han gjort stor nytta och med många fler här på orten har han visat stor framgång med sina årdnatjoner intygas Langaström 1 okt 1890 

Johansson

Som jag i 48 års tid lidet af en klåda uti mit ena ben och nu sista åren paret alldeles urstånd till arbete för det mesta har jag måst lega inne men i sistliden augusti månad mötte jag Johan Wåhlin eller som han i almenhet kallas Dammgren och råd för det samma  och härigenom att jag noga fölgt ahans råd har jag nu blivet fullkomligt åtter ställd  artiännes med tacksamhet Långaströmma den 2 oktober 1890

Karl Pettersson

Egenhändet

På begäran intygas att min hustru sistledne augusti blev sjuk i en swår magkramp jag hämtade Johan Dammgren och i följd af hans ordonatjon blef hon Åtterstäld intygas

Johan Nilsson

Egenhändigt skrifwet bewttnas

R Johansson 

Qvacksalvare Dammgren

”Arfingarna öfverenskomma därom att sonen Jonas Dammgren öfvertager Torplägenhten jämte den befintlig hstgröda mot 1.166 RD 32 sk Rgs för hela eller erläggande såsom lösen till sina sytrar, af hälften deras med 583 RD 16 sk eller 291 Rd 32 sk sammalgt tll vardera, hvareot Dammgren bliver ensam ägare till berörde fastighet, jämte därå befintliga Åbyggnader, deras tillträdet genast och erlägges köpesumma å dag som likvid kommer ske för stenhustes lösegendom eller laga ränta därå från samma tid, jämte antaglig borgen i händelse betalning då skulle utbilfva- Beträffande lösören skall den genast odelad offentligen försäljas, och fördelas sedan skulderna gottgjorde bifvit, behållningen lika emellan son och döttrar. Likvist lemandes honom  till ensam ego ett skåp med diverse medicamenter.

Min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren ärvde alltså ett skåp med diverse medicamenter av sin far som var Vaccinatör och ”Kräkedoktor” m.a.o det vi idag skulle benämna som Veterinär. Även om det också skiljer oerhört mycket på vilken utbildning Jonas far och dagens Veterinärer har. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om Jonas Olsson Dammgren och även att han åtalades för Qvacksalveri vid Härardsrätten enligt Frejdbetyg den 5 mars 1851. Han använde faderns medicamenter för att behandla människor. Nu har jag hittat en intressant uppgift till om hans fortsatta utövande av Qvacksalveri genom en tidningsartikel i Barometern från den 25 maj 1869. Alltså 18 år efter det han han blivit dömd för samma brott. Men den här gången är det inte Jonas som döms utan maken till den piga som Jonas behandlade. Artikeln innehåller en del detaljer som jag ändå vill varna känsliga läsare för.

Barometern den 25 maj 1859

Den 13 dennes intages å härvarande Länslasarett Josefina Olsdotter, 22 år gammal gift med hemmansägaren  Isak Jonsson i Sporsjö af Åby socken. Dennes medföljande fader hemmansägaren Olaus Olsson ävenledes bosatt i Åby ej lång från mågen och dotterns bostad berättade om uppsomitten och gången af hennes sjukdom följande: i början av sistlidne December månad Hustru Josefina som ständigt åtnjutit god hälsa, varit frisk och blomstrande och haft särdeles fromt sinnelag, af sin man till Kalmar ensam med vagn med 2 skremvana hästar och dålig ?. Enligt en annan Åbybonde Nils Petter Jonssons i Tombo, berättade hade Isak sagt att han aldrig mer for ut med sådan ”tross” och sådana hästar, emedan det vore att våga livet. Isak hade sagt till honom tiga med det så länge, emedan han ämnade rida ut Josefina följande dagen med samma hästar och tross. 

Så skedde och färden bort gick livligt, men i Kalmar medan Josefina war ute i staden, bröt sig hästarna lösa från den gård där de togos och återfördes af lasarettet Drängen Olson. På hemvägen hade Josefina sällskap af sin bror till Galgfrogen , men brodern war nu nödsagad att skilja sig ifrån henne. Orolig för hästarna bad hon sin swärfader som här anträffades med häst och vagn och af Josefina underrättades om olyckan i Kalmar, att få låna hans häst och lämna sina i stället. Detta wägrades sedan Josefina rest ett stund ytterligare, började hästarna skena hwarföre hon hoppade av, men fick derwid tömmarna om wenstra foten och släpades då af de skenande hästarne en lång wäg, tills dess mot en brokant tömmarna slets af. Den härwid affsletts äfwen Josefines wenstra fot, så att den enbart af några mjuka delar qwarhölls wid benet, men senbanden afsletes och skenbenet stod långt fram i det gapande såret. 

Detta inträffade i närheten af Förlösa och sedan Josefina legat en stund i vägen i sitt hjälplösa tillstånd, anträffades hon af en Dräng från xxxx som forslade henne hem. Nu eftersändes en i Åby bosatt beryktad qwacksalvare vid namn Dammgren som bestämd åtog sig att kurera åkomman. Under Dammgrens behandling försämrades Josefina alltjämt och vid tiden pratade hennes far om att hon borde å lasarettet i Kalmar intagas, Häremot uppträdde Dammgren och ”upplyste att å lasarettet blifwe intagna sjuka . Lasarettsläkaren brukade ge dem järndroppar och under sömnen skära armar och ben af dem. Fadren föreslog då då att man borde hämta läkaren från Kalmar, för att höra deras råd och ordinationer för den sjuka. Äfwen detta ansåg Dammgren orätt och varnade dem för medicine doktorer, som alltid woro obarmhärtiga, okunniga och odugliga. Josefinas man Isak Jansson höll med Dammgren, dels för de kostnader som han skulle vidkännas ifall Josefina intogs till wård å lasarettet, dels emedan han helst såg att Josefina fruktade att hon inte skulle bli frisk om hon kom under läkarwård. Fadren föreslog slutligen att på sin bekostnad skaffa Josefina läkarwård, men äfwen detta motsatte sig Isak Jansson, och hotade swärfadern om han lade sig uti hwad som ej angick honom. 

Sedan den tiden har Josefina varit i Dammgrens och sin hårdhjärtade mans händer och hennes tillstånd af wanwård förvärrats till en förfärlig grad. Det sjuka benet har answällt enormt, swallfett frodats omkring såret å ben sönder slitna foten, fistelgångar och sår uppbrutit omkring wenstra knäet , nästan hela hennes rygg blifwit ett sammanhängande liggsår, hon har fått swår hosta och avmagrat till ett skelett, under hela denna tid har hon af sin man enbart fått legat undangömd i en wrå utan all skötsel; knappt en gång i veckan har hennes bädd blifwit ombytt eller hennes sår ansade. Då hon i följe af sin svåra sjukdom ej kunnat hända eller röra sig och ej fått någon hjelp ha, extrementerna fått gå i sängen och badat hennes sår, i hwilka de wärkt. Dastadt hennes man är förmögen har hon sällan fått annan föda än till potatis. Mannen yttrat sin önskan att Josefina snart skulle tryta . 

Josefinas tillstånd å lasarettet hämtade fadren utpå sin bekostnad provinsialläkaren Hr Doktor Söderbaum, som fann Josefinas tillstånd i hög grad bedrövlig rådde fadren att taga Josefina hem till sig då hon har för svag att transporteras till lasarettet. Mannen war några dagar efter olyckshändelsen inne i Kalmar och rådfrågade då Doktor Söderbaum som upplyste honom om xxxx svåra natur ålade honom att genast forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen att få henne återställd. Slutligen bemannade sig fadren och med till hjelp af pastor Rojouxx tog han Josefina från mannens hem hwilken war en riktig röfwarekula och forslade henne till lasarettet i Kalmar,Förbindelsen till betalning för hennes wård å lasarettet är undertecknad  af fadren men ej mannen

  1. Josefina Olsdotter fotskada war af den beskaffenheten att om hon genast kommit under läkarvård, men största wishet antagas kan det hon blifwit till hälsan återställd
  2. Fotskadan war af så swår natur och låg i så öppen dag att både Dammgren och Isak Jansson villkorligt måst inte att för rätta behandling fordrades förtjänlig läkare få bettre som provinsialläkaren Söderbaum upplyst Isak Jansson om åkommans svåra beskaffenhet och lågt honom att Forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen till hälsan återställd. Dammgren och Isak Jansson ha sålunda felat, ej af okunnighet utan emot bättre wetande 
  3. Josefina Olsdotter har dött av aftyning (Marasmus) dels förorsakad af fotens dåliga behandling genom qwacksalveri, dels orsakade af otjänlig diet, de vidsträckta brandiga liggsåren och conjeltionen i wenstra lungan med lungrörs-inflammation och bildningen af membraner följder af den grofwa vanvård för hwliken Josefina Olsdotter varit utsatt i hemmet

Wederbörande Kronolänsman har erhållit befallning att vid domstol i orten åtala Isak Jansson 

Artikeln är införd i sin helhet eller som notiser i en rad olika tidningar i landet 

Hur historien sedan avslutas kan man sedan läsa om i Husförhörslängden:

Husförhörslängd Åby (H) AI:11 sid 180 Sporsjö No 3

Isak Jansson född  15 maj 1831 i Åby (H) och Josefina Wilhelmina Olsdotter född 6 april 1837 i Åby (H). Vigd 24 april 1858. Död 15 maj 1859.

Not: Isak Jansson dömd utslag d. 24 Juli 1860. såsom vållande till sin hustrus död.

Flink och stark nittioåring tycker vi är veklingar nu

Östgöta Correspondenten 9 september 1963

Flink och stark nittioåring tycker vi är veklingar nu

Det är sant det där, att arbete befordrar hälsa och välstånd. Åtminstone det det väl in på lantbrukaren Carl Adoilfsson i Örsåsa, Gullringen. Han har aldrig legat på latsidan , men är, när han nu ska fylla 90, kvick och stark som en pojke. Det hårda arbetet som dräng, järnvägsbyggare, sågare och lantbrukare har inte knäckt honom

Han började artbeta som ung och än idag kan han hugga i med friska tag. Lien svänger han flinkt och på hästräfsan sitter han stadigt. Åka tunnelbana eller rulltrappa i Stockholm är heller inger som som orsakar svindel hos denne kärnkarl

Han föddes i Kisa den 10 september 1873. Så står det i kyrkoboken. Egentligen är han född den 11.e men prästen råkade sätta en plump och så feltydde man datumet. Carl Adolfsson är emellertid inte nogräknad utan rättar sig efter det som är skrivet och firar den 10:e. Firar, ja. Det är galenskaper de styr till med, skämtar ha om döttrarnas fejande och och planerande inför födelsedagsfesten. Men han verkar glad över att släkten skall möta upp

Sin första tjänst hade han som 13-åring i Tidersrum och nästa plats var Fröåsa. Utkomsten var kost och logi. Efter något år blev årslönen 30kr. På gärdena i Örsåsa står säden och väntar på skördetröskan. Det lockar till jämförelse. När han tjänande landstingsman Ture Hanssons far i Bränntorp slogs allt med lie på 60-tunnlandsgården. Kanske det är därför takterna med lien sitter i. Med den tuktar han nu grässlänterna inför 90-årsdagen

Byggde järnväg Kisa – Vimmerby

När första spadtaget för järnvägen togs i Vimmerby var hr Adolfsson på plats och han arbetade för sedan för färdigställandet av linjen Kisa – Vimmerby under tre år fram till invigningen 1902. Ett hårt arbete där hjälpmedlen var spade och skottkärra. Med skottkärra fick man transportera sten, grus och jord flera hundra meter. Vägtrummor mellan Smedsbäcken och Verveln var han med och ansvarade för. Vid ett tillfälle, då avlöningen utbetalades var sjätte vecka och endast utgjorde 1:50 om dagen, tog han skyffeln på ryggen och slöt sig till ett arbetslag vid Verveln. Basen där räknade visst för kubiken och för den flitige betydde det för en dagsförtjänst på tre kronor. För rallare Adolfsson som varken söp eller slogs blev det pengar på hög.

Torparen låg inte på soffan. 

Torpare vid Långnäs under Ålhult var han i 20 år. Det första årskontraktet 1905 var särskilt hårt. Dagsverkena började fem på morgonen och slutade först kl åtta på kvällen. Tio sådana mans och tio kvinnodagsverken gällde det och dessutom kördagsverken samt utkörning av all gödsel. Torparen på Långnäs fick ge sig hemifrån redan kl 2 på natten med sina stutar för att hinna fram i tid. När stutarna trött… (artikel avklipp, text saknas)

vara värst och lämna de finaste bären. Och de bästa blev alltid framvisade från herrgårdstrappan, till heder för den dem som plocket dem och som föredöme för de andra plockarna. Så skulle enbär och kröka se ut!

På soffan fick torparen sällan ligga. Men Carl Adolfsson har, som sagt, inte farit illa av sin livsföring. När maskinerna saknades, då hade folk träning, sägen han. Nu är de flesta veklingar

Carl Johan Oskar Adolfsson var bror till min morfars far Herman Adolfsson. Han föddes den 10 september 1873 i torpet Eriksholm under Fröåsa i Kisa och dog 92 år gammal i Örsåsa, Gullringen i Södra Vi.

Min svärfar Allan Bengtsson är död

Min svärfar Allan Bengtsson var den siste av våra föräldrar som lämnade oss. Det innebär att Helena och jag nu är den äldsta generationen. Förr var det vanligt att man skrev Nekrologer i tidningen men det är inte så ofta man ser det idag. Den moderna tidens Nekrolog skrivs nu istället på sociala medier. Såg här uttryckte sig vår dotter Emelie på Instagram:

”Min morfar var en enstående man. Man anväder inte det uttrycket så mycket längre , men det är precis de orden jag skulle använda för att beskriva honom för någon som aldrig fick äran att träffa min morfar. I lördagsnatt, efter en tid av sjukdom, 94 år gammal, så tog han sitt sista andetag. Min morfar, som för mig alltid har varit odödlig. Som vid 85 års ålder klättrade upp på vårt tak hemma för att rensa stuprören och som vid 91 års ålder fortfarande sprang orientering och stack ut och dansade titt som tätt. 
Vi fick 10 år extra med honom pga sin pacemaker och jag är så otroligt tacksam för det. Han har varit så viktig och en så stor del i våra liv och det finns inte ord tillräckligt stora för att berätta hur tomt det är utan honom. 

När någon frågar om hur min morfar var så kommer jag berätta att 2 dagar innan min morfar gick bort så hjälpte vårdpersonalen honom med lypsyl och han säger med sin bredaste östgötska: har ni inge rött? Dom frågar tillbaka: hade du velat ha det? Varpå han svarar: ja, nån gång i livet ska man väl prova det också! 
Tack morfar för dina lärdomar, dina historier, din kärlek, din humor och för att du varit den bästa morfar någon kunnat önska sig. 
Hälsa mormor i himlen ♡ •

”En gentleman har somnat” Emelie Wåhlin”

Att skriva om en ”enstående man” är inte enkelt och särskilt inte en person som stått så nära som min svärfar gjorde. Jag minns väl när jag frågade om Helenas hand och bad honom tillåtelse att gifta mig med hans dotter. – Ja jag frågade faktiskt om tillåtelse om att få gifta mig med henne, även om det inte var vanligt att göra så i mitten på 1980-talet. Men jag ska ändå genom de bilder jag fått förmånen att förvalta efter Allan försöka att ge en bild av min svärfar

Allan Bengtsson och Idrotten

Orientering och Skidor präglade många år av Allans liv. Bland hans olika medaljer utmärkelser finns mängder med plaketter från Orienteringssporten. Allan började orientera i Åtvidabergs IF och var sedan en av grundarna till Orienteringsklubben Eken i Åtvidaberg. Orientering var en sysselsättning som följde Allan långt upp i ålder och karriären kröntes flera SM medaljer i Veteran -SM.

Åtvidabergs Föreläsningsförening

Allan var mycket intresserad av sin Hembygd. Han har ofta besökt sin gamla arbetsplats Östergården och visat bilder för de gamla som bor där. Han åkte till bara för ett par år sedan ofta till Falerums föreläsningsförening och lyssnade på föreläsningar. Men bland hans alla papper finns också 23st medlemskort i Åtvidabergs Föreläsningsförening från 1953 till den 145 terminen 1965. Det som är intressant med dessa Medlemskort är att de också visar föreläsningsprogram för alla dessa terminer

Familjen var viktig

Allan höll både sin släkt och vänner kära. Han blev änkling redan år 2000 då hans hustru Eivor avled. Han var mao Änkling i 19 år och bodde kvar i huset på Eksättersvägen som han byggde 1959 ända fram till sin död.

Släkten

Allans Bildskatt

De bilder ni ser i det här inlägget är en liten del av den Bildskatt jag fått äran att förvalta. Det kommer säkert bli fler blogginlägg med bilder från Allans album. Jag kommer också att digitalisera ett urval Allans stora samling Diabilder

Den 20 december begravs Allan i Åtvids G.a Kyrka. Begravningen förrättas enligt Allans egen önskan av Lars Svensson som numera egentligen är verksam som präst i Vimmerby

Besök hos min syssling och min pappas kusin i Södra Bårby på Öland september 2019

Lördagen den 21 september var inbokad sedan en tid tillbaka för att besöka Södra Bårby på Öland. Min syssling Andreas, som bor i Södra Bårby, och jag har sedan ett antal år tillbaka haft kontakt via både mail och telefon. Andreas hörde sedan av sig igen för en tid sedan och vi bestämde oss då för att vi behöver verkligen träffas. Andreas pappa Karl-Gustaf kusin med min pappa var också både intresserad av att träffas samt att han hade mycket fakta kunskap att förmedla till mig.

Jag tog semester på fredagen före och åkte till Öland redan på torsdagskvällen med Husbilen. Bestämde mig för att ha Gräsgårds Hamn som utgångspunkt för att också ta tillfället i akt att fotografera vilket är mitt andra stora intresse, se vidare min andra blogg: https://fotodagboken.blog

DSC_7358-HDR-Redigera

Gräsgård Hamn – Öland

Lördagen skulle ägnas åt släktforskningen och mötet med min syssling Andreas och hans familj samt Andreas pappa. Vi hade bestämt tid och plats till Mörbylånga kyrkogård och min farmors föräldrars grav.

IMG_3852

P G & Idas grav på Mörbylånga kyrkogård på Öland, min Farmors föräldrar.

Gravstenen är dock lite av en gåta eftersom Petterson stavas med två t och Peter Gustaf och Ida stavade med ett t, Petersson precis som min farmors barndomsnamn och hennes bröders efternamn vilket också framgår av nedan s.k dödsbrev. Även årtalet 1915 är en gåta eftersom Peter Gustav Peterson avled redan den 25 maj 1904 i en ålder av 57 år och Ida Peterson avled 21 augusti 1940 i en ålder av 81 år. Den som däremot avled 1915 var Idas far Peter Gustav Andersson, så min teori måste därför bli att gravsten restes i samband med hans död 1915.

IMG_3882

Min farmor hade 4 syskon, äldste brodern Karl – Gunnar föddes den 8 februari 1893 avled redan den 25 februari och fick således bara leva i 17 dagar. Därefter föddes Agnes den 8 januari 1894. Hon gifte den 20 december 1912 sig med barnhusbarnet från Stockholm Gustav Fernstedt, han kallades också för den siste åkaren på Öland. Han körde många transporter med sin häst och vagn. I Mörbylånga finns också en gata uppkallad efter Gustaf Fernstedt som heter Åkaregatan och den går förbi där deras lilla gård låg i Mörbylånga. Deras grav finns också på Mörbylånga kyrkogård.

IMG_3857

Gustaf och Agnes Fernstedts grav på Mörbylånga kyrkogård

Även två av deras barn är begravda på Mörbylånga kyrkogård:

Farmors yngre bror Gunnar Peterson och hans hustru Astrid ligger också begravda på Mörbylånga kyrkogård

Slutligen även farmors yngsta bror Gustav och hans hustru Alida och deras förstfödda barn Ingrid ligger begravda på samma kyrkogård i samma grav

Gustav och Alidas son Fred, dog i en motorcykelolycka i Södra Bårby, vilar i en egen grav på Mörbylånga kyrkogård.

IMG_3850.jpg

Det här var ändå bara början på vad Andreas och hans pappa Karl-Gustaf hade att visa och berätta om. Karl-Gustaf har själv ingen dator men när det gäller siffror kan han nog tävla med en dator i snabbhet på att ur minnet plocka fram siffror och i det här fallet olika datum. Här ligger man själv i lä…

Vi åkte  hem till Andreas hus i Södra Bårby, det hus där min farmors mor Ida Persson också har bott i många år, men som idag ser helt annorlunda ut.

DSC_7553

Karl-Gustaf, Andreas och Katia framför huset i Södra Bårby

 

Karl-Gustaf hade samlat ihop en del av alla de papper han har samlat på sig och som funnits i huset. Bland allt så fanns bla den här versen som Ida Petersson har skrivit

IMG_3889.jpg

”Den arma svalan bygger bo i Templets famn och finner ro men arma själ vill ila från arbetsok och dagligt tvång till heldagsfrid och bön och sång och outsäglig vila”

Ida Petersson

Det här brevkortet fanns också med i samlingen av papper, det är ett brevkort som Ida skickade till sin dotter Agnes Fernstedt.

IMG_3887.jpg

 

Jag har tidigare skrivit om de här släktgrenarna här bloggen och bland annat om gården i Södra Bårby som brann upp år 1905. Då har jag skrivit att gården hade No 5 i sin fastighetsbeteckning. Efter det här besökte så vet jag nu bättre och att min mors noteringar inte var helt korrekta. Det var alltså gården Södra Bårby No 6 som brann 1905. Den här bilden är troligen ändå den gården som brann

barby5.jpg

Platsen där Södra Bårby No 6 låg låg ser ut så här idag:

 

Efter branden så byggdes gården upp igen söder ut efter den då andra befintliga bebyggelsen.  I de senaste köpehandlingarna står byggår 1912 angivet för nuvarande Bårby No 6

DSC_7550.jpg

Södra Bårby No 5 har således inte brunnit utan är en gård som står den den alltid har stått och har tidigare gått i arv i minst 4 generationer i vår släkt.. Idag ser den gården ut så här

DSC_7547.jpg

Här en flygbild från okänt år där Södra Bårby No 5 är fastigheten längst till vänster

DSC_7545.jpg

Slutligen här nedanför en äldre bild från Södra Bårby och den gård som är den tredje gården längst till höger bland de tre gårdarna som ligger tätt samman på bilden ovan.

IMG_3883.jpg

Det blev en mycket lyckad och trevlig resa till Öland och till minsläktingar i Södra Bårby. Vi besökte flera kyrkogårdar och tittade på gravar som tillhör P G Peterssons systrar. Men för att inte det här ska bli alldeles för lång blogginlägg stannar jag här för idag.

Ett mycket stort TACK till min syssling Andreas med familj. Ett lika stort TACK till min pappas kusin Karl-Gustaf med det helt otroliga sifferminnet som troligen/eventuellt kan slå en modern dator i snabbhet. Jag vill avslutningsvis rikta ett särskilt stort TACK till Andreas och Katias son Alfred  11 år som var min Co-Driver när vi körde runt på södra Öland med Husbilen.

Avslutar med en bild på Ölandsbron från Svinö på fastlandssidan i Kalmar. Besök gärna även min Fotoblogg https://fotodagboken.blog

DE724F81-43C7-4DE3-91F3-A87BEEE76E50.jpg

”Mitt Åtvidaberg”

Egentligen har jag inte själv bott i Åtvidaberg särskilt många år av mitt liv. Ändå är det en plats som spelat en central och viktig roll under alla år och är starkt förknippad med både barndom och många andra av livets viktiga dagar. Här kommer en kort berättelse med bilder på platser i Åtvidaberg som betyder mycket för mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På Sjukhusgatan ligger den här fastigheten som idag består av ett antal lägenheter. År 1958 var det Åtvidabergs sjukhus och BB. Här inne föddes jag och det rum där jag tillbringade mina första timmar i livet var på den andra våningen och fönstret längst till höger på bilderna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mitt första hem låg på Kvarngatan 4. Fastigheten heter Biet 4 och bestod av 4 lägenheter, vi bodde i den nedre högra lägenheten. Huset ägdes då av min morfar Nils Adolfsson och min mormors bror Henrik Landberg. Jag döptes här den 31 januari 1959 av pastor Arne Nilsson. När jag var 4,5 år gammal  den 20 juni 1963 flyttade vi till Varberg.

Detta bildspel kräver JavaScript.

År 1974 när jag hade slutat 9:e klass i Norrköping flyttade jag äntligen ”hem” till Åtvidaberg och flyttade in i de s.k. ”Kaningårdarna”. Det var så FACIT:s Elevhem på Bruksgatan 14 kallades och även tidigare Elevhem för Lärlingar på Facit hade samma benämning.

Örsätersfabriken, tidigare FACIT

Örsättersfabriken som tidigare tillhörde FACIT. Här gick jag på lärlingsskola i tre år och utbildade mig till Verktygsmakare mellan 1974 och 1977.

Smällgatan 7 E

Smällgatan 7E Åtvidaberg

Min allra första egna lägenhet på Smällgatan 7E, flyttade hit 1976. Lägenheten som låg på andra våningen bestod av en hall med ett ”kokskåp” och ett rum. Här bodde jag när jag blev tillsammans med Helena. Minns särskilt när Helenas mamma en sen kväll kastade en snöboll på min fönsterruta och undrade om möjligen henne dotter fanns där hos mig. Självklart visst var hon det….

Höjdvägen 9

Höjdvägen 9 Åtvidaberg

Min andra lägenhet på Höjdvägen 9 hit flyttade jag 1977. Lägenhet på nedre botten, fönstret närmast porten till vänster, bestod av ett rum och kök.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här inne hade jag Danskurser i Gammeldans och Bugg, en av mina elever hette på den tiden Helena Bengtsson. Vi blev ihop den 13 december 1976,  idag hon Helena Wåhlin och är min fru.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Helan är uppväxt på Eksätersvägen 9 i Åtvidaberg och här bor fortfarande min svärfar Allan Bengtsson.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Åtvidabergs Fokets Park träffades min Far Stig Wåhlin och Mor Margot Adolfsson på en av parkbänkarna för allra första gången den 9:e augusti 1950.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Åtvids G:a kyrka – För både sorg och glädje i livet.

Denna kyrka är den kyrka som får symbolisera både livets glädje och sorg och den är starkt förknippad med många händelser i mitt eget och släktens liv.

  • 1964 – Min morfar Nils Adolfsson begravs
  • 1966 – Min gammelmorfar Knut Landberg begravs
  • 1974 – Min. gammelmormor Elin Landberg begravs
  • 1986 – Helena och jag gifter oss
  • 1989 – Vår son Christoffer döps
  • 1980 – Helenas syster Ingela Bengtsson gifter sig med Johnny Svensson
  • 1981 – Ingela & Johnnys som Jimmy döps
  • 1986 – Ingela Johnnys som Joakim döps
  • 1991 – Min syster Lena gifter sig med Ingemar Mild och deras son Johan döps
  • 1996 – Vår dotter Emelie döps
  • 1998 – Min mormor Elna Adolfsson begravs
  • 2000 – Helenas mamma Eivor begravs
  • 2012 – Min mor Margot Wåhlin begravs
  • 2015 – Min far Stig Wåhlin begravs

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avslutar det här inlägget med bilder från några andra  av ”mina” platser i Åtvidaberg.