Flink och stark nittioåring tycker vi är veklingar nu

Östgöta Correspondenten 9 september 1963

Flink och stark nittioåring tycker vi är veklingar nu

Det är sant det där, att arbete befordrar hälsa och välstånd. Åtminstone det det väl in på lantbrukaren Carl Adoilfsson i Örsåsa, Gullringen. Han har aldrig legat på latsidan , men är, när han nu ska fylla 90, kvick och stark som en pojke. Det hårda arbetet som dräng, järnvägsbyggare, sågare och lantbrukare har inte knäckt honom

Han började artbeta som ung och än idag kan han hugga i med friska tag. Lien svänger han flinkt och på hästräfsan sitter han stadigt. Åka tunnelbana eller rulltrappa i Stockholm är heller inger som som orsakar svindel hos denne kärnkarl

Han föddes i Kisa den 10 september 1873. Så står det i kyrkoboken. Egentligen är han född den 11.e men prästen råkade sätta en plump och så feltydde man datumet. Carl Adolfsson är emellertid inte nogräknad utan rättar sig efter det som är skrivet och firar den 10:e. Firar, ja. Det är galenskaper de styr till med, skämtar ha om döttrarnas fejande och och planerande inför födelsedagsfesten. Men han verkar glad över att släkten skall möta upp

Sin första tjänst hade han som 13-åring i Tidersrum och nästa plats var Fröåsa. Utkomsten var kost och logi. Efter något år blev årslönen 30kr. På gärdena i Örsåsa står säden och väntar på skördetröskan. Det lockar till jämförelse. När han tjänande landstingsman Ture Hanssons far i Bränntorp slogs allt med lie på 60-tunnlandsgården. Kanske det är därför takterna med lien sitter i. Med den tuktar han nu grässlänterna inför 90-årsdagen

Byggde järnväg Kisa – Vimmerby

När första spadtaget för järnvägen togs i Vimmerby var hr Adolfsson på plats och han arbetade för sedan för färdigställandet av linjen Kisa – Vimmerby under tre år fram till invigningen 1902. Ett hårt arbete där hjälpmedlen var spade och skottkärra. Med skottkärra fick man transportera sten, grus och jord flera hundra meter. Vägtrummor mellan Smedsbäcken och Verveln var han med och ansvarade för. Vid ett tillfälle, då avlöningen utbetalades var sjätte vecka och endast utgjorde 1:50 om dagen, tog han skyffeln på ryggen och slöt sig till ett arbetslag vid Verveln. Basen där räknade visst för kubiken och för den flitige betydde det för en dagsförtjänst på tre kronor. För rallare Adolfsson som varken söp eller slogs blev det pengar på hög.

Torparen låg inte på soffan. 

Torpare vid Långnäs under Ålhult var han i 20 år. Det första årskontraktet 1905 var särskilt hårt. Dagsverkena började fem på morgonen och slutade först kl åtta på kvällen. Tio sådana mans och tio kvinnodagsverken gällde det och dessutom kördagsverken samt utkörning av all gödsel. Torparen på Långnäs fick ge sig hemifrån redan kl 2 på natten med sina stutar för att hinna fram i tid. När stutarna trött… (artikel avklipp, text saknas)

vara värst och lämna de finaste bären. Och de bästa blev alltid framvisade från herrgårdstrappan, till heder för den dem som plocket dem och som föredöme för de andra plockarna. Så skulle enbär och kröka se ut!

På soffan fick torparen sällan ligga. Men Carl Adolfsson har, som sagt, inte farit illa av sin livsföring. När maskinerna saknades, då hade folk träning, sägen han. Nu är de flesta veklingar

Carl Johan Oskar Adolfsson var bror till min morfars far Herman Adolfsson. Han föddes den 10 september 1873 i torpet Eriksholm under Fröåsa i Kisa och dog 92 år gammal i Örsåsa, Gullringen i Södra Vi.

Läs Margot Wåhlins släktbok digitalt

Visa det här dokumentet på Scribd

Släktbok fyra klar

Jag började att släktforska på allvar 1980 och har under alla år sedan dess haft som mål att någon gång kunna skriva och trycka en släktbok. Åren har gått och materialet har växt och därmed också blivit svårare att överblicka. Nu är jag framme vid en viktig milstolpe och resultatet har  istället blivit fyra släktböcker En bok för respektive Helenas och mina egna föräldrar.

Idag kom den sista boken, den om min mor, med posten från tryckeriet i Borås. Nu återstår det endast för mig att packa upp och sedan sända böcker vidare till de släktingar på min mors sida som har beställt egna exemplar av den fjärde och sista boken.

Är jag därmed nu också helt klar med min släktforskning? Svaret på den frågan måste nog trots allt bli nej. Jag tror att det kommer att finnas nya källor och därmed nya möjligheter att hitta  uppgifter. Däremot så kändes det nu helt rätt att sammanfatta släktforskning under 37 års tid i dessa fyra böcker som totalt omfattar 782 sidor och tillsammans väger 3,4 kg.

 

 

Många av de levnadsberättelser som finns i de tryckta böckerna finns även i den här bloggen. Bloggen har för mig varit ett viktigt verktyg och en morot att till att skriva levnadshistorier. Flera berättelser har kommit till genom att jag besökt platser där våra släktingar har bott. Ibland har jag också hittat husen där släkten har bott och ibland  enbart en husgrund från något gammalt torp.  Men att gå omkring på dessa platser har givit mig inspiration. Ibland har jag också haft tur att träffa människor som kände våra släktingar och som har kunnat berätta fantastiska historier. Så till er som själva släktforskar så blir mitt viktigaste råd följande.

Släpp tangenterna ibland på era datorer och bege er ut på de platser där era släktingar har levt sina liv! Knacka på dörrar och fråga de som idag bor på dessa platser och du kan få fantastiska berättelser om din släkt.  Kort och enkelt: 

Ge er ut på Släktforsknings-safari!

Jag kommer inte att sluta att blogga, så håll utkik efter nya blogginlägg. Avslutar det här blogginlägget med en bild på de fyra släkböckerna

PS Vill rikta ett varmt och stort tack till Responstryck i Borås som har gjort ett fantastiskt bra arbete med tryckningen av dessa böcker. DS

 

 

Torparen Johannes Larsson som fick sex barn i sitt första äktenskap. Levde sedan som änkling i 14 år. När han var 53 år gifte han om sig med sin tidigare tjänsteflicka som då var 19 år, de fick också sex barn tillsammans.

En helt vanlig torpare kan vid den första anblicken upplevas vara svårt att skriva en intressant levnadsberättelse om. Här kommer ett exempel på att det ändå kan vara mödan värd att i sin släktforskning ägna tid åt samtliga källor en person förkommer i. Den här torparen som jag nu skriver om är min Mm Fm F och han har en levnadsberättelse som jag tycker är väl värd att skriva om. Men jag ska också erkänna att jag från början inte såg honom som den mest intressanta personen i mitt släktträd att skriva om.

Johannes Larsson föddes den 25 mars 1789 i Sluttorp i Värna socken. Hans föräldrar var Lars Månsson och Ingrid Månsdotter. När han var 22 år gammal flyttade han 1811 till Åsmestad, Slaka (E) och arbetade som dräng. I Åsmestad finns också pigan Greta Jonsdotter, hon är född den 28 oktober 1787 i Grebo (E). Greta blir gravid och gifter sig den 16 juni 1811 med Johannes Larsson, bröllopet äger rum i Grebo. Johannes och Greta arbetar kvar på gården i Åsmestad. Den 14 september 1811, tre månader efter bröllopet, föds deras första barn Sara Greta. År 1813  flyttar Johannes och Greta till Skälstorp i Grebo. Den 12 juni 1814 föds dottern Inga Helena där. Men hon får bara leva i fyra månader, hon avlider av ”Slag” den 22 oktober 1814. Johannes och Greta får sex barn tillsammans, minst två av barnen avlider unga. Dottern Johanna föds den 21 januari 1817, sonen Lars Peter föds den 14 november 1819. Sonen Johan Magnus blir bara fem år gammal, han föddes den 1 maj 1822 och avled den 19 mars 1828 av ”Rosfeber. Slutligen föds Anders Gustav den 14 april 1824. Men dessa barn kom att bli moderslösa i mycket unga år. Modern Greta Jonsdotter avlider 38 år gammal i Skälstorp den 20 januari 1826. Hon begravdes den 29 januari 1826 i Grebo. Yngsta barnet Anders Gustav hade då inte ens fyllt 2 år och äldsta dottern Sara Greta var drygt 14 år gammal när barnen miste sin mor.

Johannes var nu änkling med sina fyra kvarvarande levande barn i Sluttorp. I Husförhörslängden 1826-1831 (AI:5 sid 169) anges också att det utges ”fattigdel” för att äldsta dottern Sara Greta har ”fallande sot” vilket betyder att hon hade epilepsi. Sara Greta avlider 23 år gammal den 14 september 1811 och dödsorsaken anges till ”Bröstfeber”

Torparen Johannes får säkert slita hårt för att både kunna försörja sig själv och samtidigt ta hand om barnen. Sonen Lars Peter noteras i Hus-förhörslängden som liten till växten och klen.  År 1826-1827 finns två pigor till hans hjälp, men de flyttar båda två till Värna 1827. År 1837 flyttar Sofia Matilda Broman 15 år gammal från Åtvid (E) in som Tjänsteflicka hos Johannes. Hon bor kvar där till år 1839 då hon flyttar tillbaka Åtvid (E). Men hon kommer 3 år senare att flytta tillbaka igen till Grebo och har då även gift sig med Johannes.

Den 28 oktober 1842 ringer klockorna till bröllop i Åtvid mellan Johannes Larsson 53 år gammal och Sofia Mathilda Broman då 19 år gammal. I vigselnotisen i Åtvids församling kan man läsa följande notis:

”Brudgummen Torpare och Enkoman uti Skälstorp på Tollstorps ägor hit Grebo socken. Född därstädes den 25 mars 1789. Dess förra hustru Greta Jonsdotter dog den 20 januari 1826 och efterlämnade omyndige sonen Anders Gustaf och omyndige Dottern Johanna Vilka av moderne bifvit lämnat till morbrodern Nils Larsson i Dahla i Grebo, och att de således till honom bifwit afvittonde? , enligt attester No21 Uppvist Bouppteckningen inlämnat även kyrkoherde Sörmellis Bevis, attest No 22 af den 6 oktober innevarande år att Brudgummen är obehindrad till äktenskap och Fri för Bevillning efter den 2 Oct så som Torpare. Lyst den 9, 16 och 23 Och. Chartan 12 Rdr.

Brudgummen Piga uti Åtvidstorp. Född i Åtvid den 13 december 1822. Kom ifrån Grebo 1839 medan hon var för ung till Äktenskap. Fadren Dagarbetaren Johan Petter Broman vid Lantbruket lämnat muntligt bifall. Sammanvigde vid Åtvidaberg af Adjutanten Lindelius.” (Åtvid EI:1 sid 123).

Sofia Mathilda Broman föddes den 13 december 1822 skriven vid Åtvidabergs klädesfabrik.  År 1825 flyttar hon med sina föräldrar Johan Peter Broman och Inga tjäder till Åtvidabergs Lantbruk där fadern fått tjänst som arbetare. År 1828 flyttar familjen vidare till Kammarbo där Johan Peter får tjänst som dräng hos grosshandlare Wellander. År 1829 flyttar familjen tillbaka till Åtvidabergs Lantbruk. Här bor Sofia Mathilda kvar hemma hos sina föräldrar fram till 1837. Då när hon har fyllt 15 år 1837 så blir hon Tjänsteflicka hos Änkomannen Johannes Larsson i Skälstorpet i Grebo. Men det  kommer också att innebära att det utvecklas till något mer än att hon enbart arbetar som Tjänsteflicka hos honom. Men hon fortfarande för ung för att kunna gifta sig och flyttar därför hem till sina föräldrar igen under tre års tid.  När hon fyllt 18 år kan hon gifta sig med Johannes och flyttar tillbaka till honom i Grebo, men denna gång som hans hustru.

Johannes Larsson och Sofia Mathilda Broman får sex barn tillsammans. Det är stor ålderskillnad mellan dem, det skiljer 33 år. När deras första gemensamma barn föds år 1843 så är Johannes 54 år gammal och Sofia Mathilda 20 år, ska snart fylla 21. När det sjätte barnet föds så är Johannes 72 år och Sofia Mathilda 39 år gammal.

Barnen blir faderslösa tidigt eftersom Johannes Larsson avlider den 17 februari 1863 73 år gammal i Skälstorp Grebo (E) av Lungsot. Yngsta dottern Emelie Charlotta är då bara drygt 3 månader gammal. Johannes blir far till totalt 12 barn under sin levnad med två olika hustrur. De första 6 barnen, varav fem levde när den hans första hustrun Sara Greta avled, de blev moderslösa tidigt. De följande sex barnen blev istället faderslösa tidigt då Johannes avled.

Sofia Mathilda Broman levde sedan som änka i ytterligare 33 år. Hon bodde kvar i Skälstorp fram till sin död år 1894. År 1863 anges hon som fattig i Husförhörslängden och 1871 lever hon ”till hus” som fattighjon samtidigt som sonen  Johannes står som svagsinnad och även med orden ej arbetsför, angivna men som senare har strukits över igen. Sofia avlider i Skältorp den 20 december 1894. Hon är är då 72 år 7 månader och 1 dag gammal och dödsorsaken anges till hög Ålderdom. Hon begravs på annandag Jul, den 26 december 1894.

En viktig milstolpe är uppnådd. Min första släktbok är klar!

Intresset för släktens historia ärvde jag ifrån min mor. Hon hade samlat gamla foton på äldre släktingar i ett fotoalbum och där noterat uppgifter om dessa släktingar. Som barn tyckte jag att det både var intressant och roligt att bläddra i det fotoalbumet. Jag började sedan själv att släktforska omkring 1980.  Mitt mål har hela tiden varit att ”någon gång i framtiden” skriva en släktbok. 

Det skapas hela tiden nya möjligheter till att kunna släktforska och därmed hitta nya intressanta uppgifter. Det är därför svårt att sätt punkt för forskningen och säga till sig själv att ”nu är du klar och kan börja skriva släktboken.”

Jag har nu konstaterat att jag aldrig kommer bli helt klar med forskningsarbetet. Resultatet av det konstaterandet ser du här nedanför. Det här är den första av det som är nu istället är tänkt att bli fyra släktböcker. Det kommer att bli en bok för var och en av både Helenas och mina föräldrar.

Strax före jul lämnade jag in underlaget till boken om Helenas pappa Allan Bengtsson till tryckeriet. Jag har därefter kommit en bra bit även på den andra släktboken som handlar om Helenas mamma Eivor Karlsson gift Bengtsson. Sedan återstår ”bara” böckerna om mina egna föräldrar.

Här kan du se resultatet i form av bilder på några av sidorna i boken om Helenas pappa. Han fick själv ta emot ett exemplar av den helt nytryckta boken i julklapp.

Klicka på bilderna här nedanför för att se dem i större format

Om ni undrar var jag har tryckt boken så kan jag nämna att det är Responstryck AB i Borås som fick uppdraget och jag är mycket nöjd över resultatet. Boken är på 100 sidor och omslaget på boken är laminerat.

Avslutningsvis vill jag också säga att jag är mycket glad för att säkerställt att ett oräkneligt antal timmars arbete nu är lättillgängligt för andra att kunna ta del av.

Systrarna Lena Carin och Sara Charlotta Nilsdotter, tre av deras barn gifter sig i ett dubbelbröllop varav ett av brudparen är kusiner med varandra.

Fortsätter idag med två av barnen till drängen och senare bonden Nils i Fjärsbo, systrarna Lena Carin och Sara Charlotta.  

De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta Nilsdotter blir faderslösa när de är 15 och 13 år gamla. Deras far Nils Johansson avlider 57 år gammal den 29 november 1850 i Fjärsbo, Kättilstad och änkan Kristina Eriksdotter får därefter ensam ta hand om både gården och tre omyndiga barn. De två systrarna har en lillebror som vid faderns bortgång är 8 år gammal. Tre äldre syskonen har tidigare flyttat hemifrån och klarar sig då själva. När modern Kristina fyra år senare gifter om sig med Niklas Lorentsson så skiljs hon också från sina tre minsta barn. De båda systrarna får börja att arbeta på olika gårdar som pigor medan deras lillebror flyttar till sin farbror och blir fosterson hos honom.

Lena Carin Nilsdotter som är född den 12 augusti 1834 i Fjärsbo, Kättilstad (E) gifter sig den 14 oktober 1853 när hon är 19 år gammal med Nils Karlsson från Vena, Kättilstad. Deras första barn Karl Gustav föds i Vena den 2 oktober 1854 men avlider när han är drygt 2,5 är gammal den 20 maj 1857. Lena Carin är gravid igen när hon begraver sin första son, 6 månader senare den 29 november 1857 föds sonen Nils Johan. Den 5 mars 1860 föds sedan dottern Anna Kristina Charlotta. Nu kommer vi till de två barn som sedan kommer att gifta sig i dubbelbröllopet nämligen Karl Albin som föds den 3 januari 1864 och Alma Helena som föds den 17 maj 1870.

Sara Charlotta Nilsdotter som är född den 14 april 1837 i Fjärsbo, Kättilstad gifter sig den 30 april 1856 med Karl Johan Svensson från Tolemåla, Kättilstad, de får sju gemensamma barn. Barnet som senare gifter sig i dubbelbröllopet heter Karl Erik Albin och är född den 27 oktober 1863 i Tolemåla.

Dubbelbröllopet den 5 juni 1889

Den här dagen står två brudpar framför prästen Axel Ekberg och vigs samman. Tre av fyra personer i bröllopet är släkt med varandra.

Karl Albin Nilsson med sin brud Anna Lovisa Karlsdotter
Karl Erik Albin Karlsson med sin brud och kusin Alma Helena Nilsdotter.

Två år efter dubbelbröllopet så avlider Karl Erik Albin Karlssons far Karl Johan Svensson i Tolemåla 58 år gammal den 25 augusti 1891. Åtta år senare den 27 februari 1899 avlider Karl Erik Albin Karlson i en ålder av 35 år. Hans hustru och kusin Alma Nilsdotter blir tidigt änka och med ansvar för 4 barn som då är mellan 2 och 9 år gamla. Alma gifter tre år senare om sig med Göran Salomonsson.

Drängen Nils som gör husbondens dotter gravid och strax efter det även övertar gården Fjärsbo 1/8 mantal i Kättilstad socken från sin då nyblivna svärfar

Nils Johansson föddes den 25 maj 1793 i Beta i Kättilstad socken Östergötland. När han är 19 år flyttar han från Beta till Åtvid. Han kommer sedan till gården Fjärsbo 1/8 mantal Kättilstad den 8 november 1822 och börjar då 29 år gammal att arbeta som dräng hos bonden Erik Jonsson. Bonden har vid den här tiden en son Östen född 1801 och en dotter Kristina född  den 14 april 1805. När Kristina är 19 år gammal i januari 1824 så blir hon gravid med drängen Nils som nu varit di tjänst på gården i drygt ett års tid. Sex veckor innan barnet föds så gifter sig Nils och Kristina med varandra den 24 september 1824. Barnet en son och som döps till Erik Johan föds sedan den 8 november 1824. I kyrkoböckerna står inga noteringar, varken i vigselnotisen eller födelsenotisen, om att barnet har blivit till långt före vigseln.

För Nils kommer det här också att innebära att han får överta ansvaret för gården Fjärsbo 1/8 mantal från sin svärfar. I husförhörslängden åren 1831-1835 står Nils nämligen angiven som bonde på gården. Hans svärfar Erik Jonsson skrivs i Bällinge 1/4 mantal från år 1827 och i samma Husförhörslängd står också Stinas storebror Östen noterad som sjuklig och klen vilket kanske kan förklara varför han inte har några egna anspråk på gärden i Fjärsbo. Det vanligaste och då särskilt på den här tiden är annars att det är äldste son som får överta ansvaret efter sin far. Men i det här fallet så flyttar alltså bonden själv från gården och låter istället drängen som gjort hans dotter med barn bli den nya bonden på gården Fjärsbo.

Äktenskapet mellan Nils och Kristina resulterar i sju barn varav sex av dessa uppnår vuxen ålder. Men Nils Johansson avlider av Vattusot den 29 november år 1850, 57 år gammal. Tre av barnen som även är omyndiga bor kvar hemma. De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta som är 15 respektive 13 år gamla och sonen Karl Gustaf 8 år

Änkan Kristina Eriksdotter är 45 är gammal när hon med sina tre hemmavarande barn bestämmer sig för att ändå bo kvar på gården i Fjärsbo. Kristina bor på kvar där i fyra år och även om hon får hjälp från andra, kanske de äldre barnen, så måste detta ha varit en mycket svår tid. Men år 1854 lämnar sedan Kristina Eriksdotter gården Fjärsbo och flyttar till Tolemåla. Hon gifter sig den 3 november 1854 med änklingen och bonden Niklas Lorentsson. Niklas som själv blivit änkling samma år som Kristina blev änka. Men i samband med detta så skiljs hon också från sina egna barn. De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta får börja att arbeta som pigor på olika gårdar medan sonen Karl flyttar till Långnäs till sin farbror Jaen Johansson och blir fosterson i det hushållet.

NOT 1: Nils Johansson och hans hustru Kristina Eriksdotter är ana i femte led till min hustru och detta i två grenar på släktträdet. Deras barn Sara Charlotta och Lena Carin Nilsdotter, de båda systrarnas barnbarn Karl Karlsson och Alma Nilsdotter gifter sig senare som kusiner och bosätter sig i Vena, Kättilstad, se tidigare berättelser här i bloggen. 

Not 2: Kristina Eriksson har en väl utredd antavla som sträcker bl.a ned till Zackris Persson och hans hustru Regina Hansdotter född 1634 i Stettin, Polen som jag vet att många andra har bland sina egna anor

Avskrift av en ljudinspelning från den 25 mars 2016 när Helena Wåhlin intervjuar sin moster Barbro Rehn om sin barndom.

Notering:  I ljudinspelningen så är det i verkligheten ett samtal där Helena ställer frågor och Barbro berättar om sin barndom. Helenas pappa Allan Bengtsson är också med  i samtalet och fyller på med information. Avskriften är istället skriven som en sammanhängande berättelse av allt det som Barbro berättar om sin barndom under samtalet. / Dick Wåhlin

Tingetorp i Falerum 1939 – 1945

Jag kommer ihåg från det att jag var drygt 2 år nästan 2,5, då börjar mitt minne, det var på sommaren 1939. Jag minns faktiskt krigsutbrottet för de äldre pratade om Polen och jag tyckte precis att det lät som ”tvålen på något sätt”.

Jag kommer också ihåg det som hände på sommaren samma år att vi då bodde hos mina morbröder Ivan och Alvin i Rumma. Eivor och jag hade på oss nya och fina förkläden och var ute och lekte. Vi var ute med Alvin mamma var inte hemma. Vi hittade ett dike med fin lera där vi lekte, en av oss öste upp och en bakade lerkakor. När Alvin kom in med oss i köket var förklädena verkligen inte rena och fina längre, men vi hade haft roligt. Det var en rolig sommar, morbror Alvin pratade mycket och Ivan sjöng väldigt bra. Jag sa ”Alvin du bare pater och pater och du Ivan du bare sunger och sunger”.

Gården i Rumma där Barbros morbröder bodde. Barbros mor Agnes Karlsson nr 2 fr. höger

         

Därefter flyttade vi till Tingetorp i Falerum på hösten 1939. Jag minns också när jag fyllde 3 år för då sa jag till våran granne; idag du Astrid så fyller jag 6 år.

Jag minns också när det var stor epidemi av Scharlakansfeber i Falerum och många barn drabbades även min syster Eivor drabbades. Hon fick åka till Västervik och vara där i sex veckor. Vår pappa Nils fick det också och han var väldigt sjuk. De bar iväg med honom på en bår. De var i Västervik båda två och mamma och jag var själva hemma. Vi fick inte träffa några andra så mamma fick gå och lägga pengar på trappan hos grannen om vi skulle köpa något. Vi klarade oss medan de som var sjuka låg på det som kallas för epidemin i Västervik. Idag får man penicillin så nu är det inte så längre så med scharlakansfeber. Men då fick man vara borta så länge som man fjällade och smittade andra. Det var många barn borta från Falerum, men det var även några vuxna som drabbades.

Sedan kan jag minnas när jag var fyra år och Eivor hade Mässlingen, det var i oktober. Det var i oktober när Nils hade namnsdag och han var ute plockade potatis på gården. Mamma fick också gå ut och plocka potatis den som vi själva odlade men även hjälpa andra att plocka upp deras potatis. Eivor och jag var ensamma hemma. Tant Nilsson in till oss med en tårta och satte i köket för att det var Nils namnsdag. Den tog jag och bar upp till Eivor för att visa henne tårtan, jag gick uppför trappan med den där tårtan. Jag själv klarade mig från Mässlingen trots att jag var mycket med Eivor och även var i hennes säng. Sedan fick jag det istället när jag var 21 år och var väldigt sjuk då.

Sjövik 1945 – 1954

När jag var sju år och började i skolan så bodde vi fortfarande kvar i Tingetorp. Eivor började i skolan 1940. Vi bodde kvar i Tingetorp fram till 1945 då mamma och pappa tog arrende på Sjövik. Vi flyttade långt in i skogen och fick också väldigt långt till skolan. Förut hade jag bara 300 meter till skolan, småskolan som det hette på den tiden. Efter att vi hade flyttat så blev det till att cykla 4 km, det var i mars månad. Jag vet att vi fick sova hos Nilsons, ”Nemman” som de också kallades för, den natten när de höll på att flytta alla våra saker. Dagen efter så cyklade vi dit och det var så långt tyckte vi. Det var också den värsta tiden när det var tjällossning i mars, den 14 mars var det.

Första morgonen följde pappa med mig till skolan och han skjutsade mig på cykel en bit. Det fanns två stora backar som  kallades för Sirklev och efter dem så fick man trampa på själv. Vi cyklade hela året så länge som det gick men på vintern åkte vi istället spark. Ibland var det så mycket snö att pappa fick ta hästen för att ta vi skulle kunna ta oss till skolan, för det var inte plogat. Varannan dag körde han och grannen mjölk till en brygga där mjölkbilen kom och hämtade den, då passade vi på att åka med dom. Men som sagt det var bara varannan dag.

                    

Barbros pappa Nils Karlsson (1903 – 1976) med sina hästar

På den tiden när vi bodde i Sjövik så plöjde man inte med traktor utan det plöjdes med hästar.

De kom från Tingetorp med hästar och så plöjde de upp förbi Bovik och vände, där mötte de som kom från Stora Ved och plöjde från det andra hållet.

I Sjövik fanns en galen tupp som jagade mig och Eivor. En gång när Eivor skulle hämta potatis i källaren så kom tuppen farande och då kastade hon baljan en sådan där zinkbalja på tuppen. Det fanns också kor som vi inte tyckte om och som också blev lite tokiga. De som blev för arga kunde vi inte ha kvar utan de avlivades. Jag vet att mamma en gång blev jagad av en ko. Hon hann precis hoppa över en gärdsgård och skrek på pappa. Han körde säd på ett gärde intill och kom springande med en krake i handen och viftade mot kon men kon var så arg att han inte brydde sig om det. Den kon hade de inte kvar för hon var farlig.

Vi bodde i Sjövik i 9 år från 1945 till 1954 och då hade också min systers fästman Allan kommit med in i bilden. Han och jag hjälpte sedan till att flytta korna till Gärdserum även Arnold Franzén från Gullebo kom och hjälpte till. Vi ledde korna från Sjövik när vi flyttade till Bodsgård. Där i Bodsgård bodde mamma och pappa sedan kvar till 1964 då de flyttade till Berg utanför Åtvidaberg, Jag själv hade arbetat på telefonstationen i Falerum i två år när de flyttade från Bodsgård, jag började arbeta där när jag var 15 år gammal och var alltså 17 år när de flyttade. Eivor hade börjat att arbeta på Ålderdomshemmet i Gärdserum, det som är Möbelhuset nu. Jag konfirmerades också vid den den tiden och ibland när jag gick till kyrkan på söndagarna så hälsade jag på Eivor på sitt arbete och blev bjuden på kaffe.

”Flickorna I Sjövik”

När vi var yngre så sjöng Eivor och jag mycket och det fanns inte så mycket annan underhållning. Eivor spelade och sedan sjöng vi tillsammans. Pappa spelade mandolin och vi brukade säga till honom på söndagarna att kan du inte spela för oss. Han svarade att det kan jag men först ska raka mig och sedan måste jag stämma men sedan kan jag spela för er. Han var både duktig och musikalisk och han lyssnade också gärna på musik på radion. Jag kommer ihåg att när vi bodde i Sjövik så var det för aktiviteter för familjerna på söndagseftermiddagen bl.a. gammaldans och mamma och pappa dansade väldigt mycket. Eivor och jag uppträdde också och vi var också med i ungdomslogen. Det fanns också något som hette Falerums Melodiflickor så vi fick mycket musik och sånger därigenom. Jag var inte själv med där eftersom jag var för ung för det. Jag gick i skolan och de andra hade slutat skolan.

När det kom besök till oss så skulle Eivor och jag ofta sjunga och spela. Harald kom in ibland och skulle äta söndags middag och han tyckte mycket om att lyssna och sjöng gärna med. En gång var vi med i Västervikstidningen vi var lördagsflickor eller vad det nu stod där. Det var Alf Blixt som tog kortet när Eivor sitter med Mandolinen och hade skickat in till tidningen. Mamma eller pappa hade nyligen fyllt 50 år och det är därför det är så mycket blommor med på kortet. Vi sjöng på tyska ”Rote rosen Rote Lippen Rote wein”. Jag var då 15 -16  år gammal och Eivor 4 år äldre.

Barbro Karlsson gift Rehn och hennes syster Eivor Karlsson gift Bengtsson

Jag önskade mig en hund så innerligt men det fick jag ingen. Jag gick istället till grannen som hade en Foxterrier som var så rolig och den fick jag också gå ut med. Men sedan var det så att Eivor kom hem med en hundvalp som hon hade fått och det var väldigt roligt. Den hette Tolla och var en korsning åt alla håll och den var svart. Den kunde hämta hem kossorna i hagen och driva hem dem när det var dags att mjölka. Vi fick även hundvalpar, det var inte meningen men det var också roligt.

Barbro med hunden Tolla i sitt knä

Jag kommer också ihåg när pappa fyllde år en gång då vi hade köpt en fåtölj och den kom hem till oss med mjölkbilen. Mamma och jag tog en mjölkärra och tog in den i huset utan att han visste om det.

Jag minns en gång och det var 1952, jag hade precis börjat på växeln i Falerum. Det var 1 april och det snöade så dant, jag jobbade eftermiddag och slutade kl nio på kvällen. Jag kom bara någon kilometer dit där vägarna delar på sig, en väg går upp till Nannersbo och en till Stora Ved. Det var inte mycket kört där så jag kunde inte cykla längre än dit. Det var täta granar på ett ställe och då drog jag in min cykel där. När jag kom in under granarna fick jag att se att pappas cykel stod där. Då hade han varit hos tandläkarn och kunde inte heller fortsätta att cykla hem. När jag hade gått en bit så kommer han med hästen och mötte mig och vi åker och hämtar cyklarna. Han hade förstått att inte jag heller kunde cykla hem den kvällen, så mycket snö var det 1 april 1952.

”Överste Löwenhjelm”

”Överste Löwenhjelm” – Carl Löf

Min morfar Carl Löf (1864- 1950) blev dement och och bodde hemma hos oss i Sjövik. Ibland när det kom folk och hälsade på så presenterade han sig och kallade sig för överste Lövenhjelm. Eivor och jag fick turas om att följa med honom ut till utedasset. Det var fortfarande krig då och vi hade ingen elektricitet i Sjövik. Det fanns heller ingen fotogen att få tag på under kriget så vi använde något som hette Karbid-lampa som belysning när det var mörkt. Man fick lära sig att fylla och tända den lampan. Den gav inte särskilt bra ljus men det var bättre än ingenting. Det blev bättre när vi fick tag på fotogen. Vi hade heller varken någon telefon eller radio där. Vi hade inte tillgång till hela huset för den som ägde huset var en ungkarl som hette Kalle Fahlstedt och han hade det största rummet uppe på. Han hade en radio som vi fick lyssna på ibland, det var en batteriradio. Det fanns två olika sorters batterier ett torrbatteri och ett som det var syra i och som vi fick åka till smeden och ladda. Det fanns en som jobbade hos smeden som var väldigt duktig på radio han var också maskinist på bion i Falerum. När man skulle ladda batteriet så tog vi en margarinkartong och la batteriet i och satte bak på cykeln. Sedan lämnade vi batteriet på laddning och efter ett par dagar kunde vi hämta batteriet igen. Vi betalde någon eller ett par kronor för att få batteriet laddat.

På kvällen gick ett radioprogram som hettet Karusellen med Lennart Hyland som var ett bra program. Då tog vi ofta kaffebrickan med upp och satt hela familjen och lyssnade. Eivor satt då också ofta och stickade. Det gjorde hon ofta efter det att hon slutat skolan och var hemma och hjälpte till. Hon var duktig på att sticka och stickade bl.a jumprar åt oss. Jag kommer ihåg att hon stickade några gula jumprar med brunt mönster på framsidan.

Bodsgård 1954 – 1956

Eivor bodde ibland på Ålderdomshemmet i ett rum  när hon jobbade där. Men hon bodde bara från mars till maj det året i Bodsgård.  Hon gifte sig sedan med Allan Bengtsson den 22 maj i Gärdsrums kyrka. De flyttade därefter till Valkaren i Åtvidaberg medan jag bodde kvar i Bodsgård ett tag till eftersom jag hade mitt arbete på växeln i Falerum.

Jag satt gärna på trappan till kyrkan till Gärdsrums kyrka på sommarkvällarna och tittade ut över Båtsjön, det var så väldigt vackert.

Åtvidaberg från 1956

Jag började sedan att arbeta på växeln i Åtvidaberg den 1 december 1956 när jag var 19 år gammal. Jag bodde först hos Allan och Eivor, Eivor var inte så bra i sina leder. Jag sov i en säng i vardagsrummet och sedan fanns det en soffa med en undersäng i köket. Jag brukade gå ut med Ingela och även gå och handla uppe på affären Cesars på Bruksgatan. De som arbetade där frågade ofta hur det var med Eivor och skickade med lite godis eller en frukt till henne. I mars 1957 så fick Eivor åka till Norrköping och fick behandling med guldsalt, under tiden var Ingela i Bodsgård. Det måste ha varit slitsamt även för mamma och pappa, pappa skötte ladugården i Bodsgård och var upp tidigt varje morgon. Eivor var i Norrköping under flera veckor och jag var där och hälsade på henne och åkte spårvagn.

När jag var 20 år gammal så köpte jag en liten bil och åkte emellan med den, bodde Bodsgård på sommaren och hyrde rum i Åtvidaberg på vintern. Första vintern bodde jag hos en tant på Stenhusgatan och hade då väldigt nära till jobbet. Hon hade rum och kök, sov själv i köket och hyrde ut rummet till mig. Andra vintern bodde jag på Kamrerns väg nr 9 hos Hallbergs. Det var då på den tiden jag träffade Per-Olov.

I september 1959 tog jag ut flyttbetyg från Gärdserum och blev riktig Åtvidabergsbo. Jag bodde först i rummet i källaren hos Allan och Eivor och var den första inneboende i deras hus som byggdes på sommaren 1959. Den 21 april 1962 på påskafton gifte jag med Per-Olov Rehn och då flyttade vi till Seths Backe nr 2 till ett hus som då bara var ca 1 år gammalt och där bor jag kvar än.

Efter Barbro kom sedan fler inneboende på Eksättersvägen 9, först Astor Karlsson därefter Maud även Gerd Mars bodde också där ett tag. En av de inneboende som var väldigt vacker med fint mörkt hår var med i tävlingen Åtvidabergs sommarflicka på Barnens Dag. Barnes Dag var en stor och viktig händelse i Åtvidaberg.

Barbro Rehns avslutningsord

Jag hade en bra barndom för det var alltid tryggt och bra. Vi hade inget överflöd men vi hade alltid mat och kläder. Vi bodde på små lantbruk och vi barn fick hjälpa till med det som vi kunde göra. Kunde vi inte göra något annat så plockade vi smultron för det fanns det gott om. Vi åt smultron nästan varje dag på sommaren.

Åtvidaberg 2016-03-25

Mammas Dagbok

För fyra dagar sedan närmare bestämt den 21 februari så skrev jag om min mamma och pappas brev från 1952. Brev som skrevs när pappa gjorde militärtjänstgöring i Göteborg. Det var bl.a. i de här breven som de planerade inför sin förlovning på Hotel Casa i Norrköping på Nyårsaftonen 1952.

Idag skriver jag om mammas Dagbok som legat undangömd tillsammans med breven ända sedan jag var barn. Jag vet att jag frågat mamma flera gånger om jag fick titta och läsa men att svaret alltid varit att när jag och pappa inte längre finns, då får du läsa.

Jag kan nu här återberätta några av de saker som min mor har skrivit om i sin Dagbok. Givetvis tar jag inte upp allt som står skrivet i den men det som ändå hör ihop med det som man normalt kan skriva om i vanlig levnadsberättelse kommer ni här få några exempel på. Avslutningsvis kommer lite mer om mamma och pappas förlovning som jag tidigare återgav från breven i inlägget för fyra dagar sedan

Dagboken som mamma fick av sina föräldrar den 1 november 1950 på sin 15-åriga födelsedag

 

Den  allra första Dagboksnoteringen från 11 november 1950:

”Lördagen den 11 november 1950

På morgonen kom mor och mormor in och bjöd mig på kaffe. Jag fick denna Dagbok av mor och en mockajacka av mormor. Jag började arbetet klockan åtta och hade sedan middag mellan halv ett och ett. På middagen gratulerade mormor mig med en sked och Hans med en Tårtspade. Jag slutade arbetet för dagen klockan fyra. Det var då tid för att klä sig för kvällen. På kvällen var Stig och jag i Rimforsa.”

Därför vet jag nu att mor och far hade träffats redan före mammas 15-årsdag 1950. Jag vet också att de möttes allra första gången på en bänk i Folkets Park i Åtvidaberg.

”Onsdagen de 7 februari 1951

Stig och jag har haft sällskap ett halvår. Vi gick till Adelsnäs och vände och talade om gamla minnen och hade en trevlig kväll tillsammans”

Då borde det ha varit i början av augusti 1950 som de träffades på bänken i Folkets Park, kanske rentav den 7 augusti .

Den första gemensamma Semesterresan:

”Söndagen den 22 juli 1951

Stig och jag for från Åtvidaberg kl 11 på semester. Vi for upp till Stockholm där vi var kl 4 på e.m. Vi skulle bo på Frälsningsarmens inackorderingshem (Grev Turegatan 66). Vid 6-tiden gick vi ut och letade oss fram till Skansen där vi gick och tittade på djuren till klockan 9, då vi gick till Gröna Lund som låg i närheten. Osv.”

Stig och Margot på sin första gemensamma semesterresa i Stockholm 1951

”Tisdag den 24 juli 1951

Vi for nu till Nynäshamn. Därifrån skulle vår båt avgå till Gotland kl 12 på natten. Stig och jag bäddade våra sovsäckar och filtar på övre däck, där vi tänket sova lite.”

Stig och Margot i Visby 1951

”Tisdag den 31 juli 1951

Vi hade varit i Visby en vecka. En mycket härlig och underbar vecka, men nu skulle vi fortsatta vår resa, Vi for från Visby kl 10.. Vi fick sällskap med ett par Stockholmare. Resan skulle fortsätta till Kalmar och vidare på kvällen till Trekanten.”

”När vi närmade oss Kalmar började jag att bli nervös det var första gången jag skulle träffa Stigs föräldrar.”

”Det visade sig emellertid att Stigs föräldrar var de snällaste och raraste människor jag fått träffa.”

Stig med sina föräldrar Otto och Gunborg Wåhlin i Ramneryd, Trekanten

Förlovningen:

”Nyårsafton 1952

Vi for till Norrköping. Det var jag Stig, jag Sonja och Kalle. Vi for dit för att förlova oss. Vi bodde på Hotell Casa. Klockan tjugo min i fem bytte Stig och jag ringar. Det var en av de underbaraste stunder i mitt liv. Nu visste jag jag ju att den jag älskade över alla andra var min. Jag har aldrig känt mig så jublande glad förr som då i den stunden Stig trädde ringde på min finger och kysste sedan den ringklädda handen”

I och med den noteringen i Margots Dagbok så har vi nu också knutit ihop Dagboken med breven som jag skrev om för fyra dagar sedan. Vi får se om jag i framtiden väljer att skriva om något mer från mammas Dagbok. Det som idag är mest intressant för mig är att kunna koppla ihop det mor skrev i i sin Dagbok med de fotoalbum som jag också har tillgång till. Bilderna i albumen säger mig så mycket mer när jag samtidigt kan läsa om händelserna på bilderna i Dagboken.

Tack mamma för att du sparade så mycket från ditt eget liv som jag har så mycket glädje av att få ta del av idag.

Midsommarafton 1948. – En skoluppsats skriven av min mor Margot Adolfsson när hon var 13 år gammal.

På midsommarafton var jag hos mina släktingar i Valdemarsvik. Vi bodde i deras sommarstuga. Den ligger i en vik av Valdemarsviken.

På morgonen gick vi upp klockan fyra och åkte ut och tog upp långrev. Vi fick två ålar. När vi sen kom hem var klockan tio och vi klädde en midsommarstång. Jag band kransar och morbror Hilding klädde själva stången. De andra bar löv och plockade blommor. Bredvid morbror Hildings sommarstuga har hans bror också en sommarstuga. Morbror Hildings bror och hans hustru har en flicka som heter Berit och de hjälpte också till. När midsommarstången var rest åt vi middag för då var klockan ett.Efter maten tog jag roddbåten och mina kusiner Karl-Erik och Rolf satt på ett segel på deras badbåt och vi åkte ut i viken. När vi kom ut en bit stjälpte deras båt och de kom i vattnet.

Då klockan var sex på kvällen åkte mina släktingar och jag till Kättelön, där det var midsommarfest. Kättelön ligger vid havsbandet. Om man tittade utåt såg man att hav och vatten gick ihop.Från morbror Hildings sommarstuga är det två mil till Kättelön. På en ö nära Kättelön ligger Häradsskär fyr. Vi gick och tittade lite på Kättelön. Det var mycket folk där, och på ett ställe låg det segelbåtar från olika länder. Det skulle nämligen bli segeltävlingar nästa dag. Mina släktingar och jag gick sedan till festplatsen. Där fanns det en dansbana och stånd där man fick köpa godsaker och lotter.

När vi åkte hem var klockan ett på natten. Då såg vi Häradsskärs fyr blinka På vägen åkte vi över ett djup som heter Flisdjupet. Där kan det gå ändå till tre meter höga vågor, men då var det bara små dyningar. När vi sedan kom hem till stugan var vi så trötta att vi knappt kunde gå i land. Och så var det slut på denna dag.

Skoluppsats skriven av Margot Wåhlin när hon var 13 år gammal år 1948

Hilding Persson (1908 – 1972)

Margit Landberg (1912 – 2013)

Hilding Person och Margit Landberg, bröllopsfoto från den 4 augusti 1934

Hilding Persson i militäruniform

Margit och Karl-Erik

Mammas kusin, Karl-Erik Persson

Mammas kusin, Rolf Persson

                           Familjen Hilding och Margit Persson, klicka på bilderna för större format

 

Noteringar:

Flisdjupet:
Ligger i Gryts skärgård utanför Ekön och har ett maximal djup på 24,2 meter.

Häradsskär:
Häradsskär ligger längst ut i Gryts skärgård och är en av Sveriges cirka 1 700 kronoholmar – öar som ägs av staten.