Qvacksalvare Dammgren

”Arfingarna öfverenskomma därom att sonen Jonas Dammgren öfvertager Torplägenhten jämte den befintlig hstgröda mot 1.166 RD 32 sk Rgs för hela eller erläggande såsom lösen till sina sytrar, af hälften deras med 583 RD 16 sk eller 291 Rd 32 sk sammalgt tll vardera, hvareot Dammgren bliver ensam ägare till berörde fastighet, jämte därå befintliga Åbyggnader, deras tillträdet genast och erlägges köpesumma å dag som likvid kommer ske för stenhustes lösegendom eller laga ränta därå från samma tid, jämte antaglig borgen i händelse betalning då skulle utbilfva- Beträffande lösören skall den genast odelad offentligen försäljas, och fördelas sedan skulderna gottgjorde bifvit, behållningen lika emellan son och döttrar. Likvist lemandes honom  till ensam ego ett skåp med diverse medicamenter.

Min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren ärvde alltså ett skåp med diverse medicamenter av sin far som var Vaccinatör och ”Kräkedoktor” m.a.o det vi idag skulle benämna som Veterinär. Även om det också skiljer oerhört mycket på vilken utbildning Jonas far och dagens Veterinärer har. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om Jonas Olsson Dammgren och även att han åtalades för Qvacksalveri vid Härardsrätten enligt Frejdbetyg den 5 mars 1851. Han använde faderns medicamenter för att behandla människor. Nu har jag hittat en intressant uppgift till om hans fortsatta utövande av Qvacksalveri genom en tidningsartikel i Barometern från den 25 maj 1869. Alltså 18 år efter det han han blivit dömd för samma brott. Men den här gången är det inte Jonas som döms utan maken till den piga som Jonas behandlade. Artikeln innehåller en del detaljer som jag ändå vill varna känsliga läsare för.

Barometern den 25 maj 1859

Den 13 dennes intages å härvarande Länslasarett Josefina Olsdotter, 22 år gammal gift med hemmansägaren  Isak Jonsson i Sporsjö af Åby socken. Dennes medföljande fader hemmansägaren Olaus Olsson ävenledes bosatt i Åby ej lång från mågen och dotterns bostad berättade om uppsomitten och gången af hennes sjukdom följande: i början av sistlidne December månad Hustru Josefina som ständigt åtnjutit god hälsa, varit frisk och blomstrande och haft särdeles fromt sinnelag, af sin man till Kalmar ensam med vagn med 2 skremvana hästar och dålig ?. Enligt en annan Åbybonde Nils Petter Jonssons i Tombo, berättade hade Isak sagt att han aldrig mer for ut med sådan ”tross” och sådana hästar, emedan det vore att våga livet. Isak hade sagt till honom tiga med det så länge, emedan han ämnade rida ut Josefina följande dagen med samma hästar och tross. 

Så skedde och färden bort gick livligt, men i Kalmar medan Josefina war ute i staden, bröt sig hästarna lösa från den gård där de togos och återfördes af lasarettet Drängen Olson. På hemvägen hade Josefina sällskap af sin bror till Galgfrogen , men brodern war nu nödsagad att skilja sig ifrån henne. Orolig för hästarna bad hon sin swärfader som här anträffades med häst och vagn och af Josefina underrättades om olyckan i Kalmar, att få låna hans häst och lämna sina i stället. Detta wägrades sedan Josefina rest ett stund ytterligare, började hästarna skena hwarföre hon hoppade av, men fick derwid tömmarna om wenstra foten och släpades då af de skenande hästarne en lång wäg, tills dess mot en brokant tömmarna slets af. Den härwid affsletts äfwen Josefines wenstra fot, så att den enbart af några mjuka delar qwarhölls wid benet, men senbanden afsletes och skenbenet stod långt fram i det gapande såret. 

Detta inträffade i närheten af Förlösa och sedan Josefina legat en stund i vägen i sitt hjälplösa tillstånd, anträffades hon af en Dräng från xxxx som forslade henne hem. Nu eftersändes en i Åby bosatt beryktad qwacksalvare vid namn Dammgren som bestämd åtog sig att kurera åkomman. Under Dammgrens behandling försämrades Josefina alltjämt och vid tiden pratade hennes far om att hon borde å lasarettet i Kalmar intagas, Häremot uppträdde Dammgren och ”upplyste att å lasarettet blifwe intagna sjuka . Lasarettsläkaren brukade ge dem järndroppar och under sömnen skära armar och ben af dem. Fadren föreslog då då att man borde hämta läkaren från Kalmar, för att höra deras råd och ordinationer för den sjuka. Äfwen detta ansåg Dammgren orätt och varnade dem för medicine doktorer, som alltid woro obarmhärtiga, okunniga och odugliga. Josefinas man Isak Jansson höll med Dammgren, dels för de kostnader som han skulle vidkännas ifall Josefina intogs till wård å lasarettet, dels emedan han helst såg att Josefina fruktade att hon inte skulle bli frisk om hon kom under läkarwård. Fadren föreslog slutligen att på sin bekostnad skaffa Josefina läkarwård, men äfwen detta motsatte sig Isak Jansson, och hotade swärfadern om han lade sig uti hwad som ej angick honom. 

Sedan den tiden har Josefina varit i Dammgrens och sin hårdhjärtade mans händer och hennes tillstånd af wanwård förvärrats till en förfärlig grad. Det sjuka benet har answällt enormt, swallfett frodats omkring såret å ben sönder slitna foten, fistelgångar och sår uppbrutit omkring wenstra knäet , nästan hela hennes rygg blifwit ett sammanhängande liggsår, hon har fått swår hosta och avmagrat till ett skelett, under hela denna tid har hon af sin man enbart fått legat undangömd i en wrå utan all skötsel; knappt en gång i veckan har hennes bädd blifwit ombytt eller hennes sår ansade. Då hon i följe af sin svåra sjukdom ej kunnat hända eller röra sig och ej fått någon hjelp ha, extrementerna fått gå i sängen och badat hennes sår, i hwilka de wärkt. Dastadt hennes man är förmögen har hon sällan fått annan föda än till potatis. Mannen yttrat sin önskan att Josefina snart skulle tryta . 

Josefinas tillstånd å lasarettet hämtade fadren utpå sin bekostnad provinsialläkaren Hr Doktor Söderbaum, som fann Josefinas tillstånd i hög grad bedrövlig rådde fadren att taga Josefina hem till sig då hon har för svag att transporteras till lasarettet. Mannen war några dagar efter olyckshändelsen inne i Kalmar och rådfrågade då Doktor Söderbaum som upplyste honom om xxxx svåra natur ålade honom att genast forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen att få henne återställd. Slutligen bemannade sig fadren och med till hjelp af pastor Rojouxx tog han Josefina från mannens hem hwilken war en riktig röfwarekula och forslade henne till lasarettet i Kalmar,Förbindelsen till betalning för hennes wård å lasarettet är undertecknad  af fadren men ej mannen

  1. Josefina Olsdotter fotskada war af den beskaffenheten att om hon genast kommit under läkarvård, men största wishet antagas kan det hon blifwit till hälsan återställd
  2. Fotskadan war af så swår natur och låg i så öppen dag att både Dammgren och Isak Jansson villkorligt måst inte att för rätta behandling fordrades förtjänlig läkare få bettre som provinsialläkaren Söderbaum upplyst Isak Jansson om åkommans svåra beskaffenhet och lågt honom att Forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen till hälsan återställd. Dammgren och Isak Jansson ha sålunda felat, ej af okunnighet utan emot bättre wetande 
  3. Josefina Olsdotter har dött av aftyning (Marasmus) dels förorsakad af fotens dåliga behandling genom qwacksalveri, dels orsakade af otjänlig diet, de vidsträckta brandiga liggsåren och conjeltionen i wenstra lungan med lungrörs-inflammation och bildningen af membraner följder af den grofwa vanvård för hwliken Josefina Olsdotter varit utsatt i hemmet

Wederbörande Kronolänsman har erhållit befallning att vid domstol i orten åtala Isak Jansson 

Artikeln är införd i sin helhet eller som notiser i en rad olika tidningar i landet 

Hur historien sedan avslutas kan man sedan läsa om i Husförhörslängden:

Husförhörslängd Åby (H) AI:11 sid 180 Sporsjö No 3

Isak Jansson född  15 maj 1831 i Åby (H) och Josefina Wilhelmina Olsdotter född 6 april 1837 i Åby (H). Vigd 24 april 1858. Död 15 maj 1859.

Not: Isak Jansson dömd utslag d. 24 Juli 1860. såsom vållande till sin hustrus död.

Min farfars syskon

Att det förr var mycket vanligare med många barn i varje familj tror jag att de flesta vet. Men ibland blev det till och med så många barn att det till slut blev svårt att hålla reda på alla och i vilken ordning de var födda. Min farfars föräldrar kom på en lösning på det problemet och började efter barn nummer åtta associera barnens namn med räkneorden. Min farfar var barn nummer åtta och döptes till Otto. Vill du veta hur det fortsätter med namn och räkneorden så är det bara att hänga med i den här berättelsen om farfars syskon och deras skiftande öden.

1. Anna Elisabeth Wåhlin (1876-1877)

Föddes den 12 december 1876 i Kalmar men fick bara vara med en kort stund på jorden. Hon avled till följd av lungsjukdom den 22 maj 1877 och begravdes samma år den 27 maj.

2. John Emrik Filemon Wåhlin (1878-1922)

Filemon Wåhlin-1

Filemon och Anna Wåhlin med fyra av sina barn Julen 1908. Barnen från vänster: Alf Birger Wilhelm, Aina Kristina, Tor Oskar Edvard och Saga Viktoria

Philemon Wåhlin föddes den 8 mars 1878 i Kalmar stadsförsamling. När han var 20 år gammal och gjorde Militärtjänst så rymde han från sin tjänstgöring och i tidningen Kalmarposten stod den 20 juni 1898 att läsa följande notis.

Efterlyst soldat. Af konungens befallningshafvande i Skaraborgs län har efterlysts hantverkssoldaten n:o 39 John Emrik Philemon Wåhlin, hwilken olovligen undanhållit sig från bataljonen och garnisonsorten sedan den 12 sistliden månad. Wåhlin är född i Kalmar den 8 mars 1878”

Den 23 juli 1900 i Kalmarposten kom följande notis:

Efterlyst sjöman. 3:e klass sjömannen vid 1:a matroskompaniet af sjömanskåren i Karlskrona n:o 561 John Emrik Filemon Wåhlin, hvilken olofligen afvikit från stationen, efterlyses. Wåhlin är född den 8 mars 1878 i Kalmar Stadsförsamling”

Den 10 november 1900 i Kalmarposten följande notis:

Häktad rymmare. 3:e klass sjömannen vid 1:a matroskompaniet af sjömanskåren i Karlskrona n:o 561 John Emrik Filemon Wåhlin vilken den sistliden juli månad olovligen avvikit från kåren och sedan dess hålla sig undan, blev i går här i staden anhållen och af t. f. stadsfiskelaen häktad och förpassad till länsfängelset för att genom konungens befhdes försorg till sin tjänst vid sjömanskåren återföras.”

”Fångrulla vid Kriminalvårdsanstalten i Karlskrona 

Fånge nr: 541 

Ankomst datum 1900-11-27 kl 02:30 em

Wåhlin John Emrik Filemon född den 8/3 1878 i Kalmar.; skriften i Karlskrona Amarilitetsförsamling 3:e klassen sjöman vid 1:a Matroskompaniet No 561, ogift. Längd:1,70 Ögon: Gråbruna, Hår: Brunt, Ansikte: Ovalt. För att undgå utdömt Fänglestraff Stationsbefälhavaren i Karlskrona. Brott mot Krigslagarna i 8 månaders fängelse. 

Enligt Stationskrigsrätten i karlskrona utslag den 22 november 1900 har Wåhlin blifvit dömd med tillämpning af 59,62 och 199 § Strafflagen för krigsmakten för andra gången rymning till fängelse fyra månader samt för andra gången persedelförskingring till fängelse lokaleds fyra månader eller till fängelse i sammanlagt åtta månader, Hvarmed Wåhlin den 26 i samma månad inför vederbörande militärbefäl förklarade sig nöjd

Började den 26/11 1900

Slutar den 26/7 1901

Medhavda persedlar:

1 p byxor

1 mössa

2 skjortor

1 p. skor

1 p. strumpor

Arbetsförtjänst:      2:55

Arbetspremier       11:44

Uttag                         11:04

Vid Frigivningen     2:95

Frigiven den 26 juli 1901 kl 8 fm. Förut ostraffad”

Källa: Kriminalvårdsanstalten i Karlskrona D2AC:44 (1900-1900) Bild 2560

Det kanske inte var så smickrande att att bli onämnd i tidningen flera gånger och satt i fängelse för just sådana här händelser. Men det slutar faktiskt inte med omnämnanden i tidningen i och med detta, fortsättning kommer. Men först lite om andra saker i Filemons liv. Den 20 december 1902 gifter sig Filemon med Anna Viktoria Peterson. Hon är född den 22 maj 1884 i Kalmar och är alltså 18 år gammal när hon gifter sig med Filemon. Hon är då gravid med deras första barn Aina Kristina som föddes den 25 maj 1903. Hon var den första av totalt sju barn äktenskapet.

Aina Kristina Wåhlin född 1902-05.25 i Kalmar (H), gift den 15 december 1923 med styrman Rudolf Valter Wijkander född 1900-02-14 på Blidö Gård (AB)

Aina Wåhlin gift Wijkander-1

Tor Oskar Edvard Wåhlin född 1905-03-08 i Kalmar (H), gift med Tyra Ingegärd Lidén född 1910-12-10 i Söderåkra (H).

Saga Viktoria Wåhlin född född 1906-10-27 i Kalmar (H), gift den 19 april 1930 med Fyrmästare Karl Alexius Holmberg född den 11 april i Alböke (H). Vid giftermålet var han extra fyrbiträde på Fyrskeppet Utgrunden, senare mellan 1960 och 1967 Fyrmästare på fyren Långe Erik på Ölands Norra Udde.

Alf Birger Wilhelm Wåhlin 1908-05-26 i Kalmar (H), död 1960-04-25 på Östgötagatan 56 i Katarina församling i Stockholm

Gullan Wåhlin född 1910-05-07 i Kalmar, gift den 2 augusti 1952 med Karl Einar Öhlin född 1898-02-25. Båda avlidna i Kläckeberga församling (H)

Jarl Åke Teodor Wåhlin född 1915-02-13 i Kalmar (H)

Maj-Britt Elisabet Wåhlin född 1918 05-30 i Kalmar (H), gift den 24 december 1947 med Tore Ragnar Georg Eriksson född 1914-01.11 i Dörby (H). Hon var affärsinnehavare i Helsingborg

Som jag skrev tidigare så kom Filemon Wåhlin att omnämnas minst en gång till i tidningen och den 31 augusti 1910 kunde man läsa följande notis:

John Fielemon Wåhlin-1

Skriv en bildtext

 

Förskringring af Kalmar arbetarekommuns medel. I söndags förmiddag ingavs till stadsfiskalen Lindell från Kalmar Arbetarekommun en angivelse av redaktören för Nya Folkbladet målaren J. F. Wåhlin för det den skulle hafva från kommunens förskingrat omkring 345kr. Hvilka han dagarna förut uppburit för försålda biljetter till en lustresa Kalmar-Växjö. Wåhlin säges hafva avrest från staden utan att lämna nöjaktig förklaring eller redovisning, hvarför grundad anledning föreligger att W:s afsikt är att lämna landet.

Med anledning häraf avsände omedelbart stadsfiskalen härstädes telegram till flera olika platser begäran om W:s efterspanande och anhållande, men denne har ännu icke anträffats,

Wåhlin är gift och har 5 barn är något öfver 30 år.”

I vår släktgren har det endast tidigare berättas om att farfars bror Filemon for till Amerika och att han lämnade sin fru och barn kvar hemma i Kalmar. Han hördes aldrig av och att man därför trodde att han avlidit strax efter ankomsten till Amerika. Det finns också en berättelse om att man i ett brev omtalat en man som hittats död i en öken som eventuellt kunde ha varit Farfars bror. Jag har sökt i passagerarlistor på båtar till Amerika vid den tiden men inte funnit hans namn där.

Mellan barnen Gullan (född 1910) och Jan-Åke Teodor (född 1915) är det fem år. Men redan år 1917 finner jag honom skriven med sin familj i Kalmars Norra kvarter nr 343 (Kalmar stadsförsamling AIIa:13 (1917-1923) Bild 32 / sid 533) och han därifrån överförs till boken för på församlingen skrivna år 1922 (Kalmar stadsförsamling AIIa:24 (1918-1925) Bild 175 / sid 2983). Där finner man också att han avled den 23 november 1922.

I hans dödsnotis kan man läsa att han dog i samband ned en olyckshändelse vid en järnvägsövergång i Kansas City U.S. i samband med bogsering av en bil.

Värt att tilläggas kan också vara att Filemons hustru Annas Viktoria Peterssons bror Oscar Alfred Petersson Törnqvist deltog i det andra Boerkriget i Sydafrika på den Engelska sidan. Han var soldat vid 4th Batalion Railway Requirement, fick ett sår tillfogat vid drabbningsb vid Zuurfontein den 3 mars 1901. Död 4 mars i Germiston, Sydafrika enligt avis från generalkonsulatet i London den 27 september 1901.

Modern fick en medalj sänd till sig från London

Boerkriget-1

Boerkriget Oscar Alfred

3. Alma Juliana Wåhlin (1879-1900)

Alma Juliana föddes den 6 december 1879 i Åby (H) Hon avled 20 år gammal den 11 juli 1900, Vid hennes död så arbetade hon som väverska på Jonsereds Fabriker i Partille (O). Se även nästa syskon, hennes yngre syster Olga

4. Olga Eugenia Wåhlin gift Zacharoff (1882-1958)

Olgaforlovning

Kort taget troligen vid Salomon och Olgas förlovning

Olga föddes den 10 februari 1882 i Åby (H). Hon gifte sig med Salomon Zacharoff född den 9 augusti 1884 i Partille (O) Olga och hennes äldre syster Alma Juliana samt yngre syster Bertha Maria flyttade alla som unga till Partille och började att arbeta som väverskor på Jonsereds fabriker. Olga gifte sig således Salomon Zacharoff som tillhörde en släkt där stamfadern Ivan Zacharoff född 1750 i Ryssland flyttade som fånge från Nyslott i Finland till Sverige år 1790. Flera i släkten Zacharoff var verksamma vid Jonsereds fabriker.

Jonsereds fabriker är idag ett område med riksintresse. Fabrikerna startades av Skottar och Engelsmän som kom till Jonsered i samband med Napoleonkrigen 1803-1815. Fabriken grundades 1833 och var verksam i närmare 150 år. Gibson och Keiller grundade något mer än en fabrik, de byggde också ett patriarkaliskt mönstersamhälle där industrin skulle veta att tillgodose de anställdas alla behov och intressen, från vaggan till graven. Däremot var det länge förbjudet för arbetarna att engagera sig politiskt och i fackföreningar. Fabriken byggde en egen kyrka, en egen affär, egen sjukstuga med förlossningsavdelning, den första i Sverige på ett bruk, en egen barnkrubba, egen skola, eget ålderdomshem. I Jonsered byggdes även Sveriges första radhus och landets första kolonistugeområde.

(Källa: http://www.partille.se/Upptack-Partille/Kulturmiljoer/Jonsereds-fabriker/)

Olga och Salomon fick sju barn i sitt äktenskap:

Harald Zacharoff, född 1905-12-28
Einar Zacharoff, född 1907-08-17
Gullo Viktoria Zacharoff, född 1909-09-04
Asta Zacharoff, född 1912-07-19
Sven Zacharoff, född 1915-03-29
Erika Zacharoff, född 1919-10-24
Ella Zacharoff, född 1924-11-03

Här några foton på familjen Salomon och Olga Zacharoff som jag har fått från ett barnbarn till Olga och Salomon.

Detta bildspel kräver JavaScript.

5. Rudolf Zepanius Wåhlin (1883-1903

rudolf

Född 1833-12-03 i Åby (H), förliste med Briggen Hugo utanför Morup på Västkusten den 10 december 1903.

Det kan mycket väl vara den här personen och hans levnadshistoria som från början lade grunden till mitt stora intresse för att släktforskning. Min farfars bror Rudolf Wåhlin och hans tragiska öde när han förliste under en fruktansvärd storm på Västkusten den 10 september 1903. Rudolf ligger begravd på kyrkogården i Morup tillsammans med två andra besättningsmän från det förlista fartyget Briggen Hugo av Kalmar och han har redan tidigare fått ett helt eget blogginlägg som du kan läsa om du följer den här länken:

https://dickwahlin.wordpress.com/2013/12/30/briggen-hugo-av-kalmar-motte-precis-samma-tragiska-ode-som-briggen-blue-bird-av-hall-i-den-kanda-visan-av-evert-taube-2/

6. Hjalmar Theodor Virgilius Wåhlin (1886-1953)

Född 1886-01-31 i Åby (H), gift den 13 juni 1909 med Syster Lovisa Alexandra Carlsson född den 2 juli 1886. De är begravda i en familjegrav på Söderåkra kyrkogård tillsammans med tre av barnen, Arvid, Harald och Jonas.

De fick följande barn:

Göte Hjalmar Alexander Wåhlin, född 1910-01-13 i Rotavik, Söderåkra (H)
Karl Oskar Emanuel Wåhlin, född 1913-06-10 i Mortorp (H)
Rosa Julia Andrietta Wåhlin, född 1915-04-12i Skälby, Kalmar landsförsamling (H)
Bror Arvid Göte Wåhlin, född 1917-03-07 i Kalmar (H)
Irma Wåhlin
Harald Vigilius Wåhlin, född 1924-03-24 i Söderåkra (H)
Jonas Rudolf Wåhlin, född 1927-03-10 i Söderåkra (H)

Här en artkel från den 5 mars 1981 om sonen Arvid Wåhlin

Arvid Wåhlin kopiera

Artikel om Arvid Wåhlin den 5 mars 1981

7. Bertha Maria Wåhlin (1888-1908)

Född 1888-07-02 i Kalmar Stadsförsamling (H) Flyttade till Jonsereds Fabriker precis som sina yngre systrar Alma Juliana och Olga. Hon dog av lungsot den 12 februari 1908 i Jonsered, Partille (O). Hon hade en oäkta son Bertil Nathanel född den 27 december 1907 i Wasstorp, Ljungby (H). Han levde några månader med sin mor i Jonsered när modern dog så flyttade han hem till sin morfar och mormor i Ljungby (H) där även han avlider av lungsot den 30 juni 1908.

8. Otto Viktor Wåhlin (1888- 1964), min farfar.

otto

Han har givetvis ett eget blogginlägg, följ den här länken:

https://dickwahlin.wordpress.com/2014/01/19/min-farfar-och-farmor-otto-gunborg-wahlin-samt-om-deras-liv-pa-garden-grondal-16-i-ramneryd-forlosa-socken-h/

9. Nina Cecilia Wåhlin gift Engström (1891-1955)

Född 1891-11-22 i Ängö N:o 9 Kalmar Stadsförsamling (H), hon gifte sig den 22 november 1913 med Johan Gustav Karlsson Engström född den 21 maj 1881. De levde i Kattemåla, Trekanten. och de fick tre barn:

Gustaf Emil Engström född 1913-10-03 i Ljungby (H)
Rut Helfrid Viktoria Engström gift Slatte, född 1914-10-13 i Kattemåla, Ljungby(H)
Karl Engström

10. Tilia Erika Wåhlin gift Bergström (1894-1969)

Född 1894-01-24 i Kalmar Stadsförsamling (H), gifte sig i november 1915 med Fodermarsk Hjalmar Tage Alexius Bergström född 1889-10-28 i Kalmar (H)

De hade inga barn

11. Elvira ”Ella” Alexandra Wåhlin gift Söderström (1897-1973)

09042016-DSC_0056-2

Född 1897-02-16 i Kalmar Stadsförsamling (H), hon gifte sig den 1 april 1917 med Axel Bror Anton Söderström född den 4 september 1892 i Vislanda (G där hans far var Banvaktare).

Barn:

Axel Gösta Ferdinand Söderström, född 1916-04-04i Ljungby (H)

De här var min farfar och hans syskon och så som jag inledde den här berättelsen så började föräldrarna att döpta barnen efter räkneorden från och med min farfar, 8. Otto, 9. Nina, 10. Tili och slutligen barn nr 11. Elvira.

En semester med utflykter i mina förfäders spår, del 3.

Nu kommer del tre av fyra om utflykter i mina förfäders spår under semestern 2014. Jag har tidigare skrivit om resan ner till Kalmar och de stopp vi då gjorde i Nybro, Ramneryd och Trekanten. I den andra delen skrev jag om ett eventuellt nytt och oväntat fynd i Kalmar som jag fortfarande försöker att få bekräftat. Jag har kontaktat Länsmuseet i Kalmar som lovat att försöka undersöka saken och sedan återkomma. Väntar fortfarande med spänning på deras svar.

I den här delen i min serie utflykter i förfädernas spår, handlar det om utflykter till platser som jag besökte redan 1980, med andra ord för för 34 år sedan. Här förväntade jag mig inget annat än att kunna bekräfta för mig själv att jag fortfarande hittar till platserna och att få se vilka förändringar som skett sedan jag var där senast. Men det visade sig ganska snart att detta skulle bli den stora höjdpunkten bland utflykter runt Kalmar. Flera spännande möten med nya människor och flera nya uppgifter att lägga till min släktforskning kring min farfars fars anor.

Min syster Lena var med på motsvarande resa 1980 och hon var med även den här gången. Det visade sig också vara riktigt bra eftersom hon kom ihåg flera saker som jag själv hade glömt bort.

– Visst är det så, hon är också några år yngre jag…

Ett mycket givande och lyckat besök i Läckeby.

Minnesbilderna från 1980 visade sig vara suddigare än vad jag trodde när vi närmade oss Läckeby som ligger strax norr om Kalmar. Torpet Dammen kopplade jag först ihop med att det måste väl ha legat på Dammvägen i Läckeby, Åby (H). Det gjorde att vi först körde på lite villovägar och letade. Kom efter tag upp till en stor Jordgubbsodling och träffade på ägaren som kände till en del om trakten. Han ringde till kyrkvaktmästaren som visade sig vara engagerad i Hembygdsföreningen. Vi blev nu guidade ner till Movägen i Läckeby och det hus som jag hade knackat på 1980 och där träffat på en dam vid namn Anna Åhman. Anna Åhman som då var 88 år gammal, berättade om hur min ana ff fm Lisa Dammgren hade varit inhyst hos hennes föräldrar en tid när Torpet Dammen var så i dåligt skick att det var helt fallfärdigt. Hon hade förvånansvärt tydliga minnesbilder trots att det var minst 70 år tillbaka i tiden och hon själv var barn på den tiden. Vi pratar alltså om en ana till mig som avled 1915, för nästan 100 år sedan.

Huset på Mogatan där Anna Åhman hade bott kände jag först inte riktigt igen men jag fick ganska snart en förklaring till det. Vi hade nu mött upp kyrkvaktmästaren som visade oss var det låg. Det var givetvis nya ägare till huset och Thérèse som nu bor i huset visade sig också turligt nog vara hemma. När vi hade pratat med varandra en stund så kom vi fram till att hon hade varit klasskamrat med med en av mina kusiner f.d. fru i Nybro, senare kom det även fram att hennes man hade varit klasskamrat med min kusin. Så visst stämmer uttrycket bra, att ibland är världen liten. Thérèse och hennes man hade köpt huset efter Anna Åhman och byggt upp en ny byggnad framför det ursprungliga huset och sedan sammanbundet det med det gamla som således låg bakom den nya delen. Det var också förklaringen till att jag inte riktigt kände igen mig på platsen. Thérèse visade sig själv också vara släktforskare och mycket tillmötesgående och behjälplig. Hon berättade att man hade gjort ljudinspelningar med Anna Åhman som sedan också legat till grund för flera avsnitt i en Hembygdsbok som heter ”Här växte Åby fram”. Jag har givetvis beställt ett exemplar av boken och väntar nu med stor spänning på att få läsa i den eftersom flera av mina anor omnämns i den.

Kyrkvaktmästaren följde också med oss längre bort på Mogatan 15 och visade var Anna Åhmans föräldrar hade bott och där Lisa Dammgren hade varit inhyst en tid. Torpet Dammen hade legat precis bakom Annas föräldrars hus men troligen syns inget spår av torpet längre där.

Även om inte boken ”Här växte Åby fram” har kommit fram till mig ännu så har jag ändå en bild på en av sidorna i boken där Anna Åhman berättar om Lisa Dammgren när hon var inhyst i sina föräldrar hus på övervåningen:

Här växte Läckeby fram sid 71

Här växte Läckeby fram, sid 71

Härifrån trakten av Läckeby kommer också vårt efternamn Wåhlin

Det finns flera släkter med efternamnet Wåhlin i Sverige och det enda som kan sägas vara gemensamt för flera av dessa släkter är att namnet har sitt ursprung från namnet på en plats. I vårt fall så heter den platsen Vångerslät, äldre stavning Wångerslät, en plats som idag åtminstone delvis kan sägas vara en del av det som idag heter Läckeby. Det var min farfars far Johan Wåhlin som tog det namnet, han var en s.k. oäkting med okänd fader. Det finns en muntlig släkttradition som säger att hans far skulle vara en av bröderna Clark från England. Om du tittar på en gammal rulle sytråd så finns det en stor möjlighet att det står ”Clarks tråd” på etiketten. Johan Wåhlin’s mamma Lisa Dammgren arbetade som piga på Svartingstorp och där det då lär ha funnits ett Spinneri. En av bröderna Clark skulle ha besökt det här Spinneriet och då enligt den muntliga släkttradition gjort pigan Lisa Dammgren gravid. Den här berättelsen har jag aldrig kunnat säkra i några källor varför den bara finns noterad i min släktforskning.

Minst 5 generationer levde i den här trakten från början av 1700-talet och framåt.

FF FM FF F Jon Pehrsson
f. beräknat 1733, Åby (H). d.1789.12.26 i Slät, Åby (H)

FF FM FF Mäster Olof Jonsson, Vaccinatör, Trädgårdsmästare, egen Torpare i i Dammen.
f.1774.08.07 i Slät, Åby (H) d.1843.11.25 i Dammen, Slät, Åby

FF FM F Jonas Olsson Dammgren, Torpare i Dammen
f.1808.02.06 i Slät, Åby (H). d.1879.07.07 i Dammen, Slät, Åby (H)

FF FM Lisa Dammgren, ogift piga
f.1833.11.20 i Slät, Åby (H). d.1915.03.23 Wångerslät Allmänning, Åby (H)

FF F Johan Wåhlin, Målare och Lantbrevbärare
f.1854.06.20 i Svartingstorp No3, Åby (H). d.1928.04.06 Törneby, Ljungby (H)
Intresset för att utöva Läkekonst och ”Qvacksalveri” har också gått i arv i flera generationer

Mäster Olof Jonsson var ortens ”Waccinateur” och i hans bouppteckning kan man också läsa att sonen Jonas Olsson Dammgren, förutom att köpa ut sina systrar och överta torpfastigheten Dammen, så ärvde han ett skåp med ”diverse medicamenter”. Enligt Frejdbetyg 1851.08.05 blev han tilltalad vid Häradsrätten för Qvacksalveri.

I Kalmartidningen den 4 oktober 1890 kan man läsa följande meddelande och varning från allmänheten:

”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.

För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet.

Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar.
Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”

Även min farfar Otto Wåhlin ärvde intresset för läkekonst och trodde mycket på olika typer av örtmediciner. Det sägs att han ärvde ett bok med recept på olika Örtmediciner men att farfar senare sålde den boken till en tysk läkare.

Nu återstår bara en del i serien om ”En semester med utflykter i mina förfäders spår” och den kommer att handla om mina förfäder i Ramshult och Fagerdal i Dalhems socken.

Fyra generationer som under 160 år eller mer levde i Koppartorp, Åby socken (H). Del 1: Platsen Koppartorp och de två första generationerna i min släkt där.

Dagens berättelse i min serie om levnadsöden handlar även om en liten enslig plats i Småland som heter Koppartorp. Den handlar om olika livsöden på denna plats i minst fyra generationer i min släkt och som har bott och levt sina liv där. Det finns flera saker som gör denna plats intressant, dels att släkten bott på samma ställe under så lång tid i denna lilla avlägsna by. Det andra är att de också förekom i Domböckerna flera gånger i det som man idag troligen skulle kalla för ganska triviala tvister med sina grannar. Men det var väl så man ofta löste sina tvister förr; – man gick helt enkelt till ”Tinget” för att lösa saken när någon t.ex kallade dig för ”Svinhund och tjuv”.

Koppartorp_1024

Platsen Koppartorp ligger i nordvästra delen av Åby socken och gränsar i söder mot Knöppletorp, i väster mot Körningsven och Sjöbo. I norr vid Skallmon finns en stor sten som skiljer 3 kyrksocknar åt, Stödstorp i nordost och Stora Alebo i Bäckebo socken. Jag besökte den här platsen för många år sedan, det var någon gång i mitten på 1980-talet. Jag minns ändå så väl att jag då på riktigt allvar förstod vad man menade med uttrycket   ”i det mörkaste Småland”. Jag körde mil efter mil genom skog på slingriga grusvägar och undrade om jag var vilse och om jag någonsin skulle komma fram till målet. Väl var framme så möttes jag av en liten grupp hus med tillhörande ladugårdar med omgivande åkrar och fält. Träffade också där på och pratade med en äldre herre. När jag sa varför jag var där så pekade han på ett hus och sa att där bor fortfarande ättlingar till de personer som jag hade berättat om och som var mina anor. Han visste inte så mycket själv och de som bodde i huset han pekade på var bortresta. Eftersom han också ganska tydligt visade att han inte var så glad åt att prata med okända så blev det tyvärr en ganska kort pratstund med honom. Jag gick ändå runt i byn och kände in atmosfären där och tog lite bilder. Minns också mycket väl hur jag tydligt kände att på den här platsen har säkert tiden stått stilla under en väldigt lång tid. Hur det ser ut där idag vet jag ingenting om och lika lite vet jag om det bor någon permanent där så långt bort ifrån civilisationen så som det  då upplevdes redan för omkring  30 år sedan. Men det kanske ger mig en anledning till att när möjligheter ges åter någon gång i framtiden köra de långa milen på slingriga grusvägar för att åter igen få se och uppleva Koppartorp

För ungefär lika många år sedan som jag besökte Koppartorp så hade jag också en del kontakter med en person vid namn Birger Oskarsson i Åby socken. Av honom fick jag en del handlingar som han hade tagit fram om Koppartorp och som kortfattat lyder:

Namnet Koppartorp har ändrats under åren:

1539 Skattehemman Korpetorp

1543 Kåpretorp

1555 Copotorp

1601 Koppoboda

Enligt samma handlingar tolkas namnet komma ifrån att där funnits någon som till yrket varit ålderlåtare, fältskär eller kopparsvarvare. Under Kalmarkriget 1611-1612 brändes Koppartorp ned och det var 1615 ett öde Hemman. 1630 till 1652 bodde en person vid namn Nils här och 1652 brann Koppartorp åter upp igen i den stora skogsbranden som härjade i Småland då.

Utdrag från Boken om Åby sid 146:

”Den 15 augusti Anno 1652 war ett sådant tjockt mörker af rök hela dagen, at ingen kunde se Solen, eller uti husen något uträtta utan eldsljus och då gjorde skogseld både i Småland och på andra orter en märklig skada i ty många byar brunno af. Då flugo förbrända gran- och löfqvistar ifrån Småland och söder ut på Ölands udd, och lågo så tjockt att man kunde räfsa them ihop.”

År 1827 skriver Prosten Uddenberg följande om Koppartorp:

Dess odal är mycket stenbunden. Åkern ehuru ej till vidden stor, av dock god, består den till en del av svartmylla. betet är försvarligt. Ängen någorlunda, liten skog av gran och tall finnes här, även ek och björk

Tillbaka igen till handlingarna från Birger Oskarsson så kan man där se att 1670 -1686 bodde Jan Larsson i Koppartorp och år 1686 delades byn upp i två delar. Koppartorp 1:6 ägdes från och med detta år av min ana Anders Larsson och sedan i rakt nedstigande led i tre generationer till framåt. Därefter övergick Koppartorp till en bror till min ana och har sedan ärvts vidare i fortsatt nedstigande led i släkten men då i en sidogren till mina egna anor.

Vi börjar nu berättelsen om levnadsöden i Koppartorp allra längst bakåt i tiden med den första kända personen i min släkt som då bodde i Koppartorp. Det är fullt möjligt att det funnits någon mer före honom i släkten som också har bott här, men detta är så långt bakåt som jag har kunnat utröna och belägga i vart fall.

FF FM MF FF F: Bonden Anders Larsson i Koppartorp,

Anders Larsson avled i Koppartorp den 16 juli år 1711 av pesten (Db Åby CI:2 sid 549). Det enda jag vet om hans hustru är att hon hette Summe. Det finns två kända barn dels min nästa ana Lars Andersson född 1683 och som vi snart återkommer till, samt en dotter med okänt förnamn och födelseår. Hon avled av pesten den 16 juli 1711 (Db Åby CI:2 sid 549) Detta innebär att både far och dotter avled av samma orsak  och att de även avled på samma dag.

År 1683, samma år som sonen Lars föddes, den 22 januari var det domstolsförhandling i Häradsrätten i Norra Möre, protokoll (JR 321 9:433-9:43). 

Jag tolkar och beskriver här kortfattat vad tvisten handlade om.

Anders Larsson var hösten 1682 utsänd och beordrad att med allmogens hjälp färdigställa Bäckebo bro. Anders skulle då i samband med detta ha kallat Landsgewaldier Herman Blom för ”svinhund och tjuv” och även dragit sin värja mot honom. Anders Larsson nekade till alla anklagelser och ville att rätten istället skulle döma Herman Blom för falska anklagelser Eftersom Heman Blom inte kunde styrka sin utsaga så uppsköts utslaget kring detta tills dess att vittnen kunde höras.

Herman Blom anklagade också Joen Larsson i Lekeby för att uppviglat Åby sockens landbönder till anfalla honom med yxor så att han knappt kunnat retirera. Även Joen Larsson nekade till denna anklagelse och menade att Blom gjorde dessa anklagelser på grund av avundsjuka och hat mot honom. Han sa också att detta troligen också berodde på att Bloms kvinnofolk inte ville upp hämta hans hästar när jordrannsakningen skedde i Åby Prästgård.

Länsmannen Lars Pärsson i Kylinge som också var med vid brobyggandet i Bäckebo vittnade med två fingrar på bibeln och med guds hjälp att han inte hörde någon människa skälla på Landsgewaldiern men att han hörde bönderna sorla med varandra. Han trodde att det berodde på att Bönderna av Predikstolen blivit beordrade att inte med en dag mer fördröja bro byggandet. När material och mat tröt för dem så ville de gå hem och skaffa sig mer för sitt livsuppehälle då ville inte Landsgewaldiern unna dem detta förrän bron var klar.

Swen Olofsson i Lilla Wångerslät efter att ha läst eden med tre fingrar på bibeln så vittnade han om att han hade hört Anders Larsson i Koppartorp säga till Landsgewaldierns son Johan Fredrik att han hade bitit öron av av hans svin varpå Johan Fredrik kallat Anders Larsson för Svinhund och dragit sin värja mot honom.

Utslaget blev det att både Anders Larsson och Johan Fredrik fick böta Crono 3 vardera.

Nästa generation FF FM MF FF Bonden Lars Andersson i Koppartorp

Bonden Lars Andersson föddes 1683 i Koppartorp och avled där 63 år gammal den 17 november 1746, (Db Åby C:2 sid 635). Han var gift med Kierstin Jaensdotter född ca 1690 i Stödstorp i Förlösa socken (H) och hon avled av ålderdom 80 år gammal den 18 augusti 1770 i Koppartorp (Db Åby C:2 sid 635) De fick tillsammans 5 barn varav deras förstfödde son Jean även är min ana och kommer tillbaka senare i del nr 2 om släkten i Koppartorp.

Norra Möre Dombok den 2 juni 1738 Nr 36

Jag tolkar här och beskriver kortfattat vad tvisten handlade om.

Bonden Lars Andersson i Koppartorp stämde Fältväbeln och ”wälborne” Hr Carl von Wietinghof samt glasmästare Håkan Wahlberg, Per Joensson och Britta Joensdotter i Kiörningshwen för att de dämt igen vattenådern till kärandens kvarn samt att de med våld brutit ner Kvarndammen med tillhörigheter och därför yrkar han på skadeståndsersättning och ersättning för rättegångskostnaderna.

Fältväbel Wietinghoff i sin tur stämmer Lars Andersson för obefogad stämning. Han säger också att han inte kan uttala sig i rätten innan jordägaren Kaptenskan Lagerstierna har blivit hörd. Hr Fälväbeln begärde på sin frus moders vägnar att synesmän skulle förordnas för att dra gränsen mellan Kiörningshwen och Koppartorp.

Lars Andersson visade då ett extrakt av Kalmar läns kontroll den 15 mars att Crono hemmanet Koppartorp äger genom en bäck som kommer ut i kärr i skogsbygden 1/4 mil från odalkvarnen.

Lars Andersson hade som vittnen instämt Håkan Persson och Ingrid Joensdotter men som närvarande tillstod kunde de inte vittna eftersom de var behjälpliga med att dämma Kvarndammen på Kaptenskan befallning.

Fältväbeln förklarade att inte befattade sig med saken eftersom han inte äger någon del eller bevisligen ej heller förövat något våld utan enbart blivit onödigt oroad.

Utslaget blev följande att eftersom Katenskan inte var stämd och att övriga inte gjort honom något förnär så kunde inte rätten döma någon i denna saken. Däremot eftersom det finns en tvist om nyttjandet av vatten till Kvarnen anförde rätten om syningsmän som ska hålla ägandesyn och hålla mellan Kiörningshwen och Koppartorp rågångar utmärkta.

Fler levnadsöden och nya domstolsutslag kommer om några dagar att publiceras i del 2 om levnadsöden i Koppartorp. 

Stenhuggaren Adolf Paul Salomonsson som vid två olika tillfällen dömdes för stölder.

Olika falla våra lotter här i livet och här kommer nu en berättelse om ett levnadsöde som i vart fall enligt de tillgängliga källorna inte ser ut att ha varit helt enkelt alla gånger. Men å andra sidan kan inte källorna berätta allt om en människas liv utan bara om sådant som finns att tillgå för oss släktforskare. Det kanske inte heller alltid ger en helt rättvis bild över just den personens hela liv utan enbart vissa brottstycken och bestämda dagar ur ett helt liv.

Adolf Paul Salomonsson föddes den 3 januari 1841 i torpet Fogelberget under Komramåla i Södra Vi (H). Hans föräldrar Salomon Nilsson och Sara Lisa Persdotter fick totalt 8 barn i sitt äktenskap. Två av dessa barn föddes som dödfödda och två av barnen uppnådde inte ens 1 års ålder. Det var således endast 4 av barnen som uppnådde vuxen ålder. Dessutom var det så olyckligt för Adolf att hans mor avled den 8 november år 1852, hon var då 47 år gammal och Adolf själv var endast 11 år gammal och han blev således redan då moders-lös.

Adolf gifter sig den 26 november 1865, när han själv är 24 år, med den då lika gamla Lena Sofia Johansdotter. Hon var född den 27 juni 1841 i Brännstugan under Frösåsa, Kisa (E). Adolf flyttar efter giftermålet in med sin nyblivna hustru i hennes föräldrahem i torpet Lövudden under Fröåsa (E). Att som nygift bo i samma torp som sina svärföräldrar var kanske inte det som de själva allra helst ville, men de hade troligtvis inget annat val. Under tiden i de bodde hemma hos svärföräldrarna föder Sofia den 6 februari 1868 sitt första barn, ett gossebarn som döps till Carl Johan. Men pojken avlider den 3 maj 1870 när han är 2 år och 2 månader gammal. Någon gång mellan 1871 och 1873 flyttar de sedan äntligen till sitt första egna gemensamma hem, de flyttar då till torpet Eriksholm under Frösåsa. Torpet Eriksholm uppfördes under år 1816 och upphörde sedan1884.

Adolf och Sofia fick totalt 8 barn som alla föddes levande. Men 5 stycken av dessa barn blev aldrig vuxna utan avled innan 13 års ålder som allra äldst av dessa barn.. Tre av barnen fick dock leva till vuxen ålder och en av dessa var min morfars pappa.

Det verkar också såsom att Adolf var en handlingskraftig man för han bygger till sig och sin familj ett eget torp som sedan kallas för Lövsta under Frösåsa, Kisa (E). Det torpet är klart för inflyttning någon gång under 1884. Torpet kom sedan att fungera fram till den 19 april 1931 då Adolf nyligen fyllda 90 år avlider av ålderdomssvaghet. Han hade då varit änkling i 18 år eftersom hans hustru Sofia avled den 28 januari 1913 och detta i sviterna av en lunginflammation. Själva torpet revs efter Adolfs död på sin dåvarande plats men byggdes sedan upp igen på en ny plats vid sjön Verveln och fungerade åtminstone i början av 1980 talet som sommarstuga.

Att Adolf var en handlingskraftig man,  – Ja det kom också att visa sig på flera olika sätt.

Till yrke var Adolf stenhuggare vilket säkert var ett hårt och ansträngande arbete. Han var säkert också en skicklig stenhuggare eftersom han bland annat fick den äran att hugga gravstenen till en familjegrav för släkten Danbom och som nu står där reslig och ståtligt på Kisa kyrkogård. Det är säkert en av de största gravstenarna på den kyrkogården om inte den allra största. Längst ner på stenen står det att den restes av församlingen år 1878. Efter vad jag kunnat se och förstå så var också några i den släkten med på båten Titanic 1912, men det är inget som jag har gått vidare med i min forskning eftersom det ligger helt vid sidan av mina egna anor eller andra forskningsintressen.

Gravsten DanbomHär syns den ståtliga gravsten för släkten Danbom på Kisa kyrkogård

Till bevis för Adolfs handlingskraft får man väl också lägga det faktum att han under sitt liv dömdes två gånger för olika stölder. Vilket också eventuellt också kan bilda en grund för en teori om att familjen levde under mycket knappa och svåra förhållanden. I släkten har det tidigare berättas om att Adolf kunde helt plötligt ta min morfars far i handen och gå iväg utan att säga något till sin hustru. De kunde sedan vara borta i flera dagar och berättade efteråt inget om var de hade varit eller vad de hade gjort. Detta måste ha skett en relativt lång tid efter de brott som han dömdes för eftersom min morfars far föddes 1882.

”1:a resan stöld” 1864

Den 5 mars 1864 dömdes Adolf Salomonsson för ”1sta resan stöld” till böter 120 Rd eller vid brist på tillgångar till att betala böterna med till 20 dagars fängelse på vatten och bröd och därefter straffarbete i två månader. Den här händelsen utspelade sig med andra ord innan han gifte sig med Sofia Johansdotter. Han hade då stulit gods till ett värde av 40 riksdaler och bötesbeloppet sattes alltså till 3 gånger värdet på det stulna godset. Men jag förutsätter att inte hade några pengar till sina böter utan att han fick ta både fängelsestraffet och även straffarbetet i stället. I kommande protokoll så står det nämligen också följande ord: ”äfwensom att Adolf Paul Salomonsson Adolf tillfullo uttstått berörda straff”

”2:dra resan stöld” 1869

Adolf häktades för andra gången och fördes till Länsfängelset i Linköping den 8 juni 1869. Han rannsakades två gånger i Kisa av Kinda Häradsrätt, första gången den 27 juni och andra gången den 11 juli. Därefter så rannsakades han en tredje gång av Hanekinds Häradsrätt på fängelset i Linköping,. Slutligen så rannsakades hann en fjärde och sista gång på Länsfängelset i Kalmar av Sevede Häradsrätt. Han blev dömd till stölder på tre olika platser och vid tre olika tillfällen. Han förklarade sig nöjd med sin dom och fördes den 17 november 1869 till Karlskrona för tre års straffarbete.Jag har inte kunnat utröna exakt vad han gjorde för straffarbete men vanligt var att man fick vara med och bygga järnväg. Han förlorade också sin medborgerliga rättigheter under 8 år, vilket bl.a innebar att han förlorade rätten till att rösta och ta offentliga förtroendeuppdrag.

Det han dömdes för den här gången var följande 3 stölder:

Målsägaren berättade att han under juni månad 1867 genom stöld förlorat två fiskenät. Dessa hade sedan den tilltalade sålt till nämndemannen Nils Peter Larsson i Thomastorp. När målsägaren hade hört talas om att näten eventuellt fanns i Thomastorp  så hade han bett om att få se näten och han kände igen dem direkt eftersom han själv hade bundit dem, de värderades till 6 riksdaler tillsammans.

Den andra stölden skedde i april 1869. då Adolf och en vän till honom till fots hade gett sig iväg för att söka arbete vid Kinda Kanal. När de kom till Norrberga by så stannade de över natten. De lämnade kvar en säck med sin medförda saker i byn och gick sedan iväg för att söka arbete.  De fick inte något arbete där och i avsaknaden av pengar så stal Adolf istället i Norrberga by två par större och två par mindre kängor som han sedan sålde till skolläraren Johan Axel Hansson i Vist.

Den tredje stölden skedde i Örsåsa i den så kallade Råklundsstugan vid landvägen som går mellan Vimmerby och Linköping. Denna gång skedde stölden under ett inbrott som målsägaren upptäckte när han kom hem och såg att låset var skadat. När han gick in i rummet så upptäckte han att ett par ullsockar som han hade lagt på en koffert var borta. När han lyfte på locket till kofferten så såg han också att det försvunnit tre skjortor, 1 st grått vadmalstyg 2 aln och 15 tum, 1 par sommarbyxor, 1 par nya hängslen och ungefär ett skålpund twintråd. Sakerna värderades till 20 riksdaler och 20 öre.

Jämför man värdet idag på de stulna sakerna och det straff som Adolf dömdes till så känns det som ett oerhört hårt straff som han dömdes till. Men det är aldrig lätt att jämföra förhållandena idag med det som ansågs vara rätt och riktigt då. Det är inte heller lätt ur andra aspekter att förstå och göra jämförelser kring en människas liv förr med med hur det är idag. Bilderna som ändå växer fram, när man får hittar dessa uppgifter i olika källor genom släktforskning så ger det ändå en hel del kring den aktuella personens liv. Det ger också en liten glimt av hur livet kunde vara för honom och andra i motsvarande situation på den tiden.

En annan sak som också har givit mig en bild av Adolf Salomonsson var den notering som fanns skriven i Fångförteckningen när han 1869 togs in på Länsfängelset i Linköping. ””Adolf Paulus Salomonsson, 28 år gammal, bor i Lövudden, Kisa, Arbetskarl, Brunt hår, Blå ögon, Långsmalt ansikte och 5 fot och 5 tum lång”

Det finns även detta fotografi på honom. Jag vet inte när det är taget, men eftersom hans hustru Sofia Johansdotter levde när bilden togs, så det måste ha varit i vart fall vara från före år 1913.

Bild