Då jag wet, att ni intresserar er rätt mycket om wår lilla wrå är det ju rätt och tillbörligt att ni får weta , hur wi här styra och ställa nu för tiden-
Här har poserat rätt många märkliga saker sedan sist jag skref. Jag ämnar nu få småningom plocka fram det ena efter det andra, ty det som är gömdt är icke glömbd
Men sedan framför allt
Det nu tyvärr en gång så med oss meniskotyp, att wi stundom beswäras af än det ena och än det andra, som gnager på den livsträden och har för princip att göra lefnadsdagen så kulen som möjligt. Och att denna bistra , smygande en gång kommer att segra öfwer oss, då wi bita i gräset, det weta wi. Men ingen må undra öfwer , om wi begagnat alla wiggar, som vilja gå för att stå pall i det längsta.
Om det nu är god eller ond makt som trädde uti hand för att göra odödliga, är lite swårt att afgöra- Swar man deremot med hög grad av wisshet kan antaga är det att wi bestämdt slippa att själva sjelfdö. Wi ha nämligen fått oss en riktig skyddsängel mot alla både möjliga och omöjliga lidanden. Han lär förskrifwa sig från Engö och till grundyrket wara målare mannen heter Dammgren eller Damgren. Jag wet werkligen inte om hr Damgren skrifwer med ett eller två m.
Hr Damgren är emmelertid en riktig baddare; han är profesjo botor = Qwacksalfware. Han ryggar ej tillbaka för något enda af det skröpliga menskligheten . Kräfta, lungsot, hjertlidanden, njurlidanden, döfhet, blindhet etc etc etc allt är för honom blott småsaker huruwida han åtager sig äfwen uppwäcka döda, har jag hört, men det är antagligt. Om en så qvalificerad man winner stor praktik, så är ju blott helt naturligt. Det werkliga förhållandet är att Damgren wunnit en oerhört stor praktik här ute på landbygden. Folk bokstavligen strömmar till honom. Höga, låga fattiga och rika., unga och gamla, Mycket sjuka och mindre sjuka – – alla måste till Damgren.
För några dagar sedan tog jag mig en promenad utåt vägen och blef helt förwånad öfwer att möta en hel massa menniskor, den ena truppen efter den andra. Hwad i all werlden kan detta betyda, tänkte jag. Månne Johan Pettersson har warit här igen och hålla Biblelförklaring. Men då mötte jag Anders Peter.
Han kom åkande i sin wurft med hela familjen pålastad Och som Anders Peter icke alls är upplagd för bibelförklaringar, så tänkte jag att här måtte wara något annat på färde. Ohoj Anders Peter Hwadan kommer du? Anders Peter stannar och berättar: ”Jo si käre bror! Saken för den att gumman min so du wet är litet krasslig af sig och barnen äro och litet pelliga. Då tänkte jag sedan det kommit hit en så förträfflig doktor , att jag borde träffa honom”
Hwad är det för doktor?
Jo wet ja Damgren.
Men Damgren är ju blott Qwacksalware!
Kan väl wa, men nog öfwergår doktorerna ändå
Men hur wet du det?
Jo si han har botat doktor Engdahl.
Det er icke möjligt!
Kan väl så tyckas men jag hade hört det förut, och nu berättade, han själv hur det gick till.
Si det war så , sa han att doktor Engdahl har i flera år haft dåliga ben, som han inte själv kunde bota. Nu kan en väl weta, att han inte gerna wille tala tid mig, men så, när hwarken han sielf eller de andra doktorerna kunde bota benen, blef han tvungen. Jag fick alltså bud, att jag komma till honom, men jag tyckte de wa inte brått, och så allra bäst de wa sig fick jag ett bud till.
När ja då kom te honom wiste han me bena och sa; har du sett sådana ben förr?
Å då sa ja wåle ja ja
Kan du bota dem? sa han
Inte ska doktorn fråga mej om dä, som bara ä qwacksalfware sa ja
Men då slapp ja honom inte, å så botade jag benen åt honom
Du min käre bror, kan du wäl tänka dig ja Anders Peter, så han botat benen åt doktor Engdahl då er det ju tydligt att han måste wara skickligare än allihop läkarna.
– Om det var frågan så ja Då hwad gjorde han nu för underverk med dig och de dina då, fortsatte ja.
Jo, han att inte är dum, det märkte ja. Han sa genast hwad min hustru hade för sjukdom och det har ingen kunnat säga förut.
Hwad sa han då?
Jo si då å wäl så illa att hon har kräfta i magen och därtill njurlidande
Då lofwade han att bota henne?
Jaha si dä sa han, att på tre månader så skulle hon wara frisk som en nötkärna,
Hwad ordinerade han för något, som ifall kunna hafwa en sådan kraftig verkan?
Jo, si här är receptet och de lämnade Anders Peter mig en lapp på hwilken stod: ”4 lod filspån, 1 lod sönderstött pommeransknopp,, 1 b:o sängsol blandas i 1/2 stop portwin.
Widare upplyste Anders peter att doktor Damgren sagt att denna medicin motsvarade i näringsvärde en tunna råg.
Nu är wekliga förhållandet att jag icke har blott vännen Anders Peters utsaga att hålla mig till ty historien om dr Engdhal är i hwar mans mun. Hr Damgren har tidigare åtskilliga tillfällen och för olika personer berättat samma historia.
Att detta icke är dålig reklam inses lätt. Folket säger som så att det är tydligt att doktor Engdahl icke wändt sig till Damgren i första rummet och följaktligen måste Damgren wara skickligare i läkaryrket än både doktor Engdahl och de andra läkarna.. Ej så underligt härför att folket strömmar till honom.
Men her redaktör som ni wet är jag något skeptisk af mig och beslöt derför ta reda på saken. Jag reser direkt in till Kalmar och besöker hr doktor Engdahl Resultatet af detta blef ett betyg,, så lydande: ”Å uppmaning får jag härmed upplysa att jag icke känner någon med namnet Damgren och utspridda rykten att han botat mig för en åkomma, äro helt osanna
Kalmar den 13 sept E, Engdahl
Kalmartidningen den 4 oktober 1890
”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.
För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet.
Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar.
Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”
Johan Wåhlin, i artikeln benämnd Damgren eller Dammgren efter sin morfar
I förra blogginlägget skrev jag om min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren och hans utövande av kvacksalveri. Nu har jag hittat en artikel till i Barometern som handlar om hans barnbarn Johan Wåhlin som har fortsatt utöva denna form av läkekonst efter sin morfar
Kalmartidningen Barometern Onsdagen den 8 oktober 1890
Insändt och betalat
Till Redadtjon av Kalmarttidningen Barometern
Med anledning av de uppsatser som funnits införda uti eder ärade tidning ifrån Halltorp och Söderåkra rörande mig och min framfart såsom Qwacksalvare i Södra Möre nödgas jag anhålla om plats för några rader till svar derå
Korrespondenten från Söderåkra titulerar mig som en mänsklighetens wälgörare. Och detta kanske ide alltid orätt, i sådana fall måste werdet prisa Mästaren, men jag tilltror mig utan Egenkärlek ha uträttat minst lilla mycken välgärning bland offentligheten som han själv gjort. Men då han skrifwer att jag enbart velat loda pengar ur andras fickor , då måste jag försöka försvara mig. medan det för uppenbart osanning som han styrkas med bewis i tusental., sörjt och främst har jag aldrig på minsta sätt, försökt att utbud den ringa kännedom jag lyckats förwärfwa. i Kraftiga xxxxx utan har någon fordrat mig. Till den har jag rest eller gått. Många gånger utan ett öres ersättning har någon träffat och frågat mig, och jag haft något godt råd att lemna har jag i välgörenhetens intresse gjort det så gott jag förstått, och har aldrig visat sig till skada, men väl ofta till nytta, Men har jag aldrig därför begärt någon ersättning, utan har den utgått af ädelmod frivilliga gåfwor mottagit, Både 5. 10. 25. 5o öres slantar I.o.m. större , Detta är ju icke att loda pengar ur andras fickor. —Och kan lagen ådöma mig straff, för ett sådant tillwägagående då underkastar jag mig gärna dess följder.
Hwad angår, det mycket omtalade receptet på jernfilspån, pommernsknopp, tenntabl, portvin , såsom mitt universalmedel, så tror jag nästan att hwartenda läsare måste instämma med mig att det är ett gott medicin emot nervsvaghet, bleksot och dylika åkommor som så ofta förefaller i detta bleksotens. xxxx , att det uppfyller samma ändamål som det på apothekena , befintliga Chinavinet, hwilket är 4 dubbelt så dyrt hwarföge jag för att spara allmänheten fasor tid förefallande behov föreskrivit densamma men aldrig såsom botemedel mot hwarken lungsot, kräfta ellr dylikt.
Hwad korrespondenten från Söderåkra beträffar så inses, hans skrivklåda lätt. Då det omnämnda samtalet med mig. Emedan jag aldrig talat på ett sådant språk som han begagnat, utan jag talar mitt rena Modersmål sådant det talas i Åby socken min födelsebygd.
Han vet ju inte namnet om det är Damgren eller Dammgren, därför måste jag upplysa honom och flera att mitt namn är Johan Wåhlin Dammgren har min avlidne fosterfaders namn. Som allmänhetens lagt mig till godo. Om hans män Anders Petters hustru hade kräftan i magen, så wet han wäl lika litet om jag förordnade jernfilspån och portvin m. m för henne eller för den Karlperson som intet kunde haffa sin husfru hemma om nätterna utan därför nödgast skicka henne till amerika att tjena har troligtvis förverkar dem och blandat resten utav innehåller till smörja emot den skrivklåda som hemsöker både honom och pennfäktare han säger att han reste landvägen en söndag eftermiddag och fick se en stor folksamling likande den då Johan Pettersson håller föredrag. Det erkännes att vissa dagar besökande kunnat räknas i hundratal men jag har icke skickat bud på eller bjudit någon enda, detta wet han intet om då han intet det att den Pettersson han åsyftar med föredraget ej heter Johan utan Johannes Pettersson. Men till slut inser jag väl att båda herrar korrespondenter lider utav en alldeles obotlig sjukdom nämligen avundsjuka förenad med människohat och högmod. Dessa plågor finnes tyvärr ingen medicin för åtminstone på Söderåkra apotek, men kanske i skogen
högaktningsfullt
En målaregesäll från Engö
Intyg om herr Damgren Ordontjanoner enligt warer jag sett i tidningarna angående om hans qwacksalveri får jag här med upplysa om att jag lidet af en åkomma i magen som jag har sökt både utländska och svenska Doktorror för men men ej har kunnat blifwett något bättre men Herr Damgrens qwacksalveri belönar jag att blifwa åter ställd och äfwen hela min hushåll har han gjort stor nytta och med många fler här på orten har han visat stor framgång med sina årdnatjoner intygas Langaström 1 okt 1890
Johansson
Som jag i 48 års tid lidet af en klåda uti mit ena ben och nu sista åren paret alldeles urstånd till arbete för det mesta har jag måst lega inne men i sistliden augusti månad mötte jag Johan Wåhlin eller som han i almenhet kallas Dammgren och råd för det samma och härigenom att jag noga fölgt ahans råd har jag nu blivet fullkomligt åtter ställd artiännes med tacksamhet Långaströmma den 2 oktober 1890
Karl Pettersson
Egenhändet
På begäran intygas att min hustru sistledne augusti blev sjuk i en swår magkramp jag hämtade Johan Dammgren och i följd af hans ordonatjon blef hon Åtterstäld intygas
Min mor noterade flitigt och sparade på mycket saker som jag har haft väldigt stor glädje av när jag ska skriva ner mina föräldrars levnadsberättelser. Min far dog den 7 december 2015 och min mor den 7 november 2012 och det är faktiskt nu bara att konstatera att det är jag som äldst…
Alla vet säkert att man aldrig får läsa andras brev eftersom det är privata och personliga saker som står skrivna i dem. Nu pratar jag om riktiga brev, varken epost, SMS eller Snapchats. Inte heller några Facebook inlägg som ligger offentligt på internet för att så många som möjligt ska läsa det. Utan jag menar riktiga handskrivna brev som är stoppade i ett igenklistrat kuvert med adress och frimärke på utsidan. Postverket tog sedan hand om dessa brev varsamt och levererade dem hem till adressatens brevlåda. Numera är det mest räkningar och reklam som hamnar i våra brevlådor.
Redan som barn visste jag att mamma och pappa hade skrivit kärleksbrev till varandra när pappa gjorde sin militärtjänst. Givetvis var jag redan då mycket nyfiken på de här breven och inte minst även på en gammal Dagbok som mamma hade gömt undan noggrant tillsammans med breven. Men mamma sa också till min syster och mig att den dag som inte jag och pappa finns längre, då får ni läsa både breven och Dagboken.
Nu har jag haft breven ett tag hos mig och även läst vad mor och far skrev till varandra. Det kändes helt okey att göra det nu när de inte längre finns med bland oss. Men trots mors ord om att vi fick läsa dem så kändes det ändå fortfarande ganska privat att läsa dem. Breven skrevs för drygt 60 år sedan, mor var då 17 år och far 21 år, när han gjorde sin militärtjänst som Vpl 1848-4-51 Wåhlin på 6 Logementet 8 Batteriet vid A2 i Göteborg.
Även om det kändes privat och det skapade även en hel del känslor i kroppen att läsa deras kärleksbrev så gav de också kopplingar till viktiga händelser i mor och fars liv. Det var t.e.x. mycket intressant att läsa om deras förlovnings-förberedelser inför Nyårsafton 1952 då de och även en kusin till mamma förlovade sig på Hotel Casa i Norrköping.
Utdrag ur brev från Margot daterat Åtvidaberg 1952.11.30
”Jag är så jätteglad i dag. Jag var uppe hos N.N i fredags kväll . Hon hade då talat med Faster N.N då så vi satt där och resonerade ett tag. Faster N.N hade då givit N.N löfte om att få förlova sig till Nyåret. Så när jag for därifrån var jag glad men ändå lite nervös, för jag hade ju mitt kvar, Jag satt hela eftermiddagen igår och skulle försöka få fram det till mor men jag kunde inte. idag på eftermiddagen frågade jag henne, så nu har jag tillåtelse jag också.”
”Ikväll kanske jag går på bio. Stjärnkarusellen (*) går på Ordenshuset och den vill jag gärna se, men det är inget kul att gå dit själv så jag får se hur jag gör.”
Svar från Stig daterat Göteborg 1952.12.03
”Tack för brevet jag fick. När du hade frågat och fått löfte om att bli min, då kan man väl bara vara glad”
”Ett par kamrater här hälsar och hoppas att det blir ett bra Nyår, de heter Ekan och Ärtan”
Det finns också andra intressanta kopplingar att göra till andra familjehändelser men jag nöjer mig nu här med ovanstående utdrag ur två av breven som mor och far skrev till varandra. Som ni kanske förstår så är de breven riktigt intressanta för mig som släktforskare.
Avslutningsvis en viktig uppmaning till er som eventuellt ska ta hand om avlidna släktingars kvarlåtenskap. Släng inte bort gamla brev och definitivt inte gamla fotoalbum.
Not. (*) Stjärnkarusellen, en romantisk musikalfilm som släpptes för första gången den 14 december 1951. Medverkande skådespelare: Doris Day, Gordon MacRay, Virginia Mayo, James Cagney, m.fl.
Jag har många foton från Åtvidaberg efter både min mormor och morfar och även deras föräldrar. Det är bara lite tråkigt att konstatera att det idag är försent att fråga vilka personer som finns med på en hel del av dessa gamla foton. Helt enkelt för att de som vet inte längre lever. Däremot är jag givetvis mycket glad för att bilderna överhuvudtaget finns kvar. Tänkte här visa ett urval bilder som visar lite miljöer och tidsanda i Åtvidaberg på 1920-talet
Matning av änder vid Mejeriet 1921. Med på bilden finns även det gamla Varmbadhuset
Folkets Park Åtvidaberg 1920 tal
Templet i Åtvidaberg
Besök från Hallstahammar – Åtvidabergs Järnvägsstation
Besök från Hallstahammar – Åtvidabergs Järnvägsstation
Gökotta vid Krutkällaren i Åtvidaberg 1926
Parken Adelsnäs ?
Har du några minnen som väcks till liv när du ser de här bilderna eller har något annat du vill kommentera så är du givetvis välkommen. Enklast gör du det genom att lägga en kommentar till det här inlägget.
Sara Kidd med familj, anlände strax efter kl 12, givetvis väldigt nyfiken och undrande över vad som skulle hända idag och vad det kunde vara som jag inte ville berätta om igår innan vi skiljdes åt. Jag ställde då följande två korta frågor till henne:
Har du någon gång tidigare avfyrat ett vapen? Har du någon gång tidigare skjutit med en kanon?
Svaret från henne på båda frågorna var ett tydligt nej samt att det syntes att hon också var märkbart ytterligare mera fundersam över vas som skulle ske. Jag berättade då att hon exakt kl 13.00 idag ska få avfyra ett skott med en kanon, avsett som en salut för hennes både döda och nu levande släktingar i Sverige. Vi satte oss i våra bilar och körde direkt till Solkanonen som ligger mitt emot Adelsnäs slott i Åtvidaberg. Där mötte vår guide upp samt några andra som också skulle vara med när Solkanonen avfyrades.
Den Solkanon som finns i ett torn vid Bysjöns strand i Åtvidaberg är den enda idag kända fungerande Solkanon som finns världen. I en smal öppning i tornet kommer solens strålar fram några minuter före kl 13.00 sommartid. Solstrålarna träffar ett förstoringsglas som i sin tur sedan antänder en stubin och kanonen avfyras exakt kl 13:00. Men de dagar som solen inte lyser så får man hjälpa till manuellt och tända stubinen med vanliga hederliga tändstickor. Det var också det som turligt nog inträffade idag, moln täckte delvis himlen och skymde solen. Lite smått nervös klev Sara in i tornet och i precis rätt tid drog hon tändstickan mot plånet och antände stubinen. Kanonen avfyrades med en ljudlig knall som hördes i hela Åtvidaberg med omnejd.
Efter denna salut begav vi oss vidare till Åtvidabergs Hembygdsgård. Som ni kanske minns från del 1 i den här berättelsen så var vi den första dagen i Vena by. Där fanns alla hus kvar där Sara svenska ättlingarna har bott, alla utom ett. På platsen där huset i Orremåla en gång stod finns idag bara en liten skylt som berättar var huset en gång funnits. Själva byggnaden flyttades nämligen på 1940-talet just till Åtvidabergs Hembygdsgård och var en av de första byggnaderna som kom dit. Genom att vi nu var på väg dit så kunde vi också bildligt och upplevelsemässigt även knyta ihop de här tre dagarna med utflykter i Sara Kidds och Helena Wåhlins anors fotspår.
Venastugan, Åtvidabegs Hembygdsgård
Venastugan, Åtvidabegs Hembygdsgård
Venastugan, Åtvidabegs Hembygdsgård
Venastugan, Åtvidabegs Hembygdsgård
Den svenska sommaren 2015
Tiden rusade inte iväg lika fort för oss idag så vi hann även med att köra ner till Gärdserum för ett kort besök i Gärdserums kyrka.
Gärdserums kyrka
Gärdserums kyrka
Vy från Gärdserums kyrka
Hela det här äventyret över tre dagar började nu att lida mot sitt slut. Efter besöket i Gärdserum körde vi hem till min svärfar Allan Bengtsson i Åtvidaberg. Det var dags för våra gäster från USA att prova ett litet svenskt Smörgåsbord. Givetvis med bl.a inlagd sill, köttbullar, prinskorv m.m., samt självklart även en tub med Kalles Kaviar. Den inlagda Sillen fungerade betydligt bättre än vad vi hade förväntat oss. Men precis som i den nu aktuella TV-reklamen så hörde inte Kalles kaviar till deras favorit på smörgåsbordet.
Allan Bengtsson, Helena Wåhlin, Sara Kidd och Christoffer Wåhlin (5-männing med Sara K.)
Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873
Dags att avsluta den här berättelsen och även knyta ihop historien kring själva Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873. När vi som en del av förberedelserna, till det här angenäma besöket från USA, träffades hemma hos Gösta Nyman så hade han räddat och sparat gamla papper och handlingar från Vena. Bland allt det sparade fanns även det Amerikabrevet som Saras ana Carl Gustav Jonsson skrev en kort tid efter det att han 1873 emigrerat från Brodalen, Kättilstad (E) till Calmar i delstaten Iowa, USA.
Det är nästan helt osannolikt att just det här brevet skulle dyka upp några veckor före det att Sara kom till Sverige. Sara kom till Sverige i syftet att besöka platser där hennes svenska förfäder hade levt sina liv. Hon började att släktforska för ett par år sedan med allt vad det innebär att forska i ett annat land och på ett för henne helt okänt språk. Hon visste mycket väl att hennes rötter kom från emigranter från Sverige till Amerika i slutet på 1800-talet. Men det fanns inga foton eller något annat bevarat från hennes ättlingar som invandrat till Amerika.
Gösta Nyman och jag pratade om det här några gånger. När vi sedan besökte Vena den 27 juli pratade vi igen med varandra om det här brevet som Saras ättling skrivit. Vi kom gemensamt fram till att eftersom det här brevet var skrivet av någon utanför våra egna släktled så är säkert Sara Kidd den person på hela det här jordklotet som har allra störst glädje av brevet. Det är svårt att med ord beskriva glädjen i Saras ögon när hon fick reda på att det här brevet skulle få följa med henne tillbaka till Amerika, därifrån det skickades den 12 oktober år 1873. Både Gösta och jag är helt övertygade om att Sara kommer att ta mycket väl hand om det och även se till att kommande generationer borta i Amerika också får stor glädje av det. Brevet i original kommer nu att vara deras mest tydliga och påtagliga bevis på deras svenska rötter. Kvar i Sverige finns brevet bevarat i digital form hos några personer. Här nedanför finns bilder på brevet och om du vill läsa det så klickar du på sidorna för större och mer läsbart format.
Amerikabrevet sid 1
Amerikabrevet sid 2
Amerikabrevet sid 3
Amerikabrevet sid 4
Allt roligt har tyvärr också ett slut. Det har varit tre het fantastiskt innehållsrika och roliga dagar tillsammans med familjen Sara Kidd från USA. Innan vi skiljdes fick jag en hel ”Goodie-bag” med olika saker de hade tagit med hemifrån. Bland mycket annat även lite foton på Saras släktingar i USA. Vi sa inte adjö till varandra när de skulle åka utan vi sa istället på återseende. Jag hoppas verkligen att det blir så…
Ett särskilt tack till:
Tänkte här att nu nämna några personer och rikta ett särskilt tack dem som på olika sätt har medverkat till att det här besöket förhoppningsvis blir till ett väldigt fint minne för livet för många. Det finns alltid en risk med att göra så här och det är att man riskerar att glömma att ta med och nämna någon som förtjänar det. Därför säger jag nu förlåt i förskott för det eventuella misstaget, hör av dig till mig så kommer givetvis även du att nämnas här nedanför.
Sten Karlsson i Vena, för den kunskap du delade med dig av och de kontakter som du inledningsvis förmedlade
Lars-Gösta Petterson och hans syster Margareta i Vena er deras dotter Carina, för den kunskap som du Lars-Gösta delade med sig av och för ert fina mottagande i Sandhagen samt guidningen vid Orremåla.
Anita ”Nitan” Bergman, för att du visade ett så stort intresse och engagemang för det här besöket trots att du själv inte kunde vara på plats. Samt för kontakterna du förmedlade.
Peter Bergman, Kenneth Bergman och Anna Kolonja, ni öppnade upp er sommarparadis i Vena och dukade upp till ett stort kaffekalas i er trädgård i Vena. Dessutom bjöd ni in många andra med intresse av det här besöket till det underbara kaffekalaset. Vi överväldigade av ert engagemang och den generositet som ni bjöd oss andra på.
Elisabeth Hamilton med make, trots att ni kom hem sent på kvällen före så ändrade era planer för den dagen som vi skulle besökta Brodalen. Att Sara Kidd sedan också fick komma till en kolbotten var en av hennes stora höjdpunkter under det här besöket. Sedan är det faktiskt tveksamt om vi hade tagit oss fram till torptet Brohagen utan er hjälp. Trevligt att också få besöka ert hem i Västantorp och höra om era framtidsplaner där.
Solkanonklubben i Åtvidaberg, för att Sara Kidd fick skjuta salut med solkanonen.
Åtvidabergs Hembygdsförening, för guidngen i Venastugan.
Allan Bengtsson, för att du hjälpte oss att hitta runt bland husen och byarna samt lät oss bjuda Familjen Kidd på smörgåsbordet i ditt hem i Åtvidaberg
Rune Nyman Åtvidaberg, jag vet att du tyckte att det här var riktigt kul att vara med om. Vi uppskattar att du följde med oss första dagen i Vena.
Gösta och Margareta Nyman, jag sparade er medvetet till sist… Ni var med nästan ända från början i planeringen av det här besöket från det som är även era släktingar från USA. Vi träffades hemma hos er i Linghem på försommaren. Ni följde med oss runt i Vena och visade även upp ert sommarparadis, torpet Källtorp byggt 1819. Men det allra största tacket får trots allt Gösta för att du har tagit hand om de gamla handlingarna från huset i Vena efter din morfar och mormor., inte minst det Amerikabrev som nu är på väg tillbaka till USA.
———————————————————————————————–
Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor:
Sara är 5-männing med våra barn Christer och Emelie Wåhlin via Helena och Helenas farmor. Till saken hör också Sara är släkt rakt nedstigande led även med mig via gemensamma anor i Gärdserum, men den grenen är lite mer avlägsen.
Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor, klicka på bilden för större format
————————————————————————————————
Text in English:
The story of a visit from the United States and an America Letter dated 12 October 1873. Part 3 of 3, 29 July 2015
Sara Kidd with family, arrived shortly after 12 pm, of course, very curious and wondering what would happen today and what it could be that I did not want to tell you about yesterday before we parted. I then asked two brief questions to her: Have you have ever fired a Weapon? Have you have ever fired a Cannon?
The answer from her on both questions was a clear no, and that it appeared that she was noticeably more more thoughtful of vase that would happen. I then told her exactly at 13.00 today to have fired a shot with a cannon, intended as a salute to her both dead and living relatives in Sweden. We sat in our cars and drove directly to Solkanonen located opposite Adelsnäs castle in Atvidaberg. There they met our guide up, and some others who would also be there when Solkanonen fired.
The Solkanon available in a tower at Bysjön beach Atvidaberg is the only currently known functional Solkanon available world. In a narrow opening in the tower will the sun’s rays until a few minutes before 13:00 in the summertime. Sun rays hit a magnifying glass, which in turn then ignites a fuse and the cannon is fired exactly at 13:00. But the days that the sun does not shine, you get help and manually lighting the fuse with ordinary fashioned matches. It was also that which thankfully occurred today, clouds covered the sky and partly obscured the sun. A little bit nervous Sara stepped into the tower and just in time she drew the match against the plane and ignited the fuse. The cannon was fired with a loud bang that was heard throughout Atvidaberg vicinity.
After the salute, we went on to Åtvidabergs Hembygdsgård. As you may recall from Part 1 of this story, we were the first day of Vena village. There were all the houses remain where Sara Swedish descendants have lived, all except one. On the site where the house in Orre painting once stood is now just a small sign that tells you where the house once existed. The building itself was moved namely in the 1940s precisely to Åtvidabergs Hembygdsgård and was one of the first buildings that got there. Now that we were on the way there so we could also figuratively and experientially also tie together these three days with excursions in Sara Kidd and Helen Wåhlins anors footsteps.
Time rushed away as fast for us today so we also had time to run down to Gärdserum for a short visit to Gärds Room Church.
This whole adventure over three days now began to draw to a close. After the visit to Gärdserum we drove home to my father Allan Bengtsson in Atvidaberg. It was time for our guests from the USA to try a small Swedish Smorgasbord. Of course with asian pickled herring, meatballs, sausages, etc., and of course even a tube of Kalles Kaviar. The pickled herring worked significantly better than what we had expected. But just as in the current TV commercial so could not hear Kalles caviar to their favorite sandwich on the table.
America Letter dated 12 October 1873
Time to finish this story and also tie together the history of the America Letter dated 12 October 1873. When we as part of the preparations for this pleasant visit from the United States, met at the home of Gösta Nyman, he had saved and saved the old paper documents from Vena. Among all the saved were also the America letter, Sara ana Carl Gustav Jonsson wrote shortly after he emigrated in 1873 from Brodalen, Kättilstad (E) to Calmar in Iowa, USA.
It is almost entirely improbable that this letter would show up a few weeks before the Sara came to Sweden. Sara came to Sweden with the purpose to visit places where her Swedish ancestors had lived their lives. She started doing family history for a couple of years ago, with all that that means doing research in another country and the one for her completely unknown language. She knew very well that her roots come from emigrants from Sweden to America in the late 1800s. But there were no photos or anything else preserved by her descendants who migrated to America.
Gösta Nyman and I talked about this a few times. When we visited Vena July 27, we talked again with each other this letter as Sara’s descendant wrote. We came together to the conclusion that since this letter was written by someone outside our own bloodline so is certainly Sara Kidd, the person on this entire planet that has greatest joy of the letter. It is difficult to describe in words the joy of Sara’s eyes when she found out that this letter would accompany her back to America, from there it was sent on October 12 1873. Both Gosta and I am totally convinced that Sarah will take very good care of it and also to ensure that future generations gone in America also get great pleasure from it. The letter in the original will now be their most clear and tangible evidence of their Swedish roots. Remaining in Sweden is the letter preserved in digital form in some people. Below are pictures of the letter and if you want to read it, click on the sides of the larger and more readable format.
All the fun is unfortunately also an end. There have been three hot amazing content-rich and fun days with the family Sara Kidd from the US. Before we parted, I got quite a ”goodie bag” with different things they had brought from home. Among other things, also some photos of Sarah’s relatives in the US. We did not say goodbye to each other as they would go, but we said instead of reunion. I really hope that it will be so …
A special thanks to:
Thought this just to mention a few people and say a special thank those who in various ways have contributed to this visit will hopefully be a very nice memory of a lifetime for many. There is always a risk in doing this and that is that you risk forgetting to include and mention someone who deserves it. Therefore I said sorry in advance for any mistake, please contact me, then of course you will be mentioned below.
Sten Karlsson in Vena, for the knowledge you shared with you and the contacts you initially brokered Lars-Gösta Petterson and his sister Margaret in Vena you their daughter Carina, for the knowledge that you Lars-Gösta shared and for your great reception in Sand Hagen and guidance at Orremåla. Anita ”Nitan” Bergman, for showing such great interest and dedication for this visit, although you could not be in place. And for the contacts you brokered.
Peter Bergman, Kenneth Bergman and Anna Kolonja, you opened up your summer paradise in Vena and served up a great coffee party in your garden in Vena. In addition, you invited many others with an interest in this visit to the wonderful coffee party. We are overwhelmed by your dedication and generosity that you invited us others.
Elisabeth Hamilton with husband, despite the fact that you came home late at night before you changed your plans for the day when we’d visited Brodalen. Sara Kidd then also had to come to a charcoal kiln was one of her major highlights during this visit. Since it is actually doubtful whether we had taken us to torptet Brohagen without your help. Nice to also get to visit your home in Västra Torp and hearing about your future plans there.
Solkanonklubben in Atvidaberg, to Sara Kidd had to fire a salute with solkanonen.
Åtvidabergs Hembygdsförening for guidngen in Venastugan.
Allan Bengtsson, for helping us find around among the houses and villages, and let us invite family Kidd on the smorgasbord in your home in Åtvidaberg
Rune Nyman Atvidaberg, I know you thought this was really fun to be with. We appreciate that you came with us the first day of Vena.
Gösta and Margareta Nyman, I saved you deliberately at last … You were almost right from the beginning in the planning of this visit from what is also your relatives from the United States. We met at your home in Linghem in early summer. You followed us around in Vena and even showed up your summer paradise, croft Källtorp built in 1819. But the biggest thanks must nevertheless Gosta because you’ve taken care of the ancient documents from the house in Vena after your grandfather and grandmother., Not at least the American Letter, which is now on its way back to the US.
Picture of Sara Kidd and Helen Wåhlins common ancestry:
Sara is 5-Manning with our children Christer and Emelie Wåhlin through Helena and Helena’s grandmother. It is also relevant Sara’s family direct descendants even with me via common ancestry in Gärdserum, but the branch is a little more distant.
När man fick ett kuvert med en svart sorgkant, – ja då visste man att det också innehöll ett sorgligt besked om någon släkting eller kär vän. Den här traditionen att skicka så kallade ”dödsbrev” har för länge sedan upphört. Därför kan det också vare en idé att publicera och visa ett exempel på hur det kunde se ut. Det var ett alternativ som användes istället för att sätta ut en dödsannons i tidningen. I mitt släktarkiv har jag flera stycken sådana här brev. Jag vet egentligen inte så mycket mer om traditionen, när det började eller när den upphörde. Gjorde man så här i hela Sverige eller var det lokalt.
Är det någon läsare som kan berätta mer om detta så tar jag tacksamt emot information om detta.
Det här ett så kallat dödsbrev som min farfar fick hans hans bror hade avlidit:
Min farfars mormor Anna Stina Stadig föddes den 10 maj 1827 i Glömminge socken på Öland. Hennes föräldrar var Olof Stadig och Brita Maja Svensdotter, se även tidigare berättelsen nedanför här om hennes far Nattmannen Olof Israelsson Stadig
Redan som treåring flyttar hon 1830 till Kalmar och till det hus stadens norra kvarter som är avsett för stadens Nattman.
Anna Stina’s svåra tid från 4 till 11 års ålder:
Några månader efter det att Anna Stina fyllt 4 år så avlider hennes mor i en febersjukdom. Strax innan hon fyller sju år så avlider hennes två år äldre bror Johannes den 16 januari 1835. När hon är drygt 10 år gammal så avlider den 14 juni 1837 hennes då enda kvarvarande syskon, storasyster Johanna 15 år gammal. Den här svåra perioden i Anna Stinas liv fortsätter med att hennes far Nattmannen Olof Stadig avlider 58 år gammal den 29 december 1835
Anna Stina hade därmed redan som elvaåring förlorat båda sina föräldrar och även båda sina äldre syskon. Hon var fortfarande ett barn men helt ensam kvar utan egen familj. Tyvärr så har jag ännu inte kunnat fylla luckan med vad som skedde i hennes liv från 1836 fram till 1849.
Anna Stina’s något lite bättre tid från 22 till 34 års ålder:
År 1849 finns Anna Stina angiven som piga på Borgholms Kungsladugård i Räpplinge församling på Öland. Den 17 april 1855 föder hon där den oäkta dottern Emma Christina, min farfars mor som gifte sig med Johan Wåhlin den förste i vår släkt med detta efternamn.
Den 19 oktober 1856 gifter sig Anna Stina med drängen Carl Magnus Nilsson. Den 6 mars 1858 föds sonen Carl August Wilhelm men han avlider efter knappt fyra månader den 4 juli 1858. Knappt ett år senare föds sonen Carl Wilhelm den 1 juni 1859. Återbruk av döda syskons namn var vanligt vid den här tiden och betraktades som ett sätt att hedra det avlidna syskonets minne.
Carl Magnus och Anna Stina arbetar som dräng/statdräng och piga på Borgholms Kungsladugård fram till 21 november 1860 då det i husförhörslängden för Räpplinge anges att familjen flyttar till Dörby församling. Men familjen går inte att finna i inflyttningslängden för Dörby. Däremot finns de i husförhörslängden för Ryssby 1861-1871 (AI:15 sid 210) där de är skrivna på gården Knapegård. Carl Magnus står sedan som utflyttad till Kalmar den 5 november 1861 och angiven som död den 9 februari 1862. I dödboken står han angiven som Arbetskarl vid Knapgård. Vi begravningen av maken Carl Magnus är Anna Stina gravid och hon föder deras som Frans Theodor drygt tre månader senare den den 19 maj 1862.
Att kalla detta för Anna Stinas’ något lite bättre tid är kanske ett försök till en positiv tolkning av hennes liv. Hon förlorar under dessa år en son och i slutet även sin make och föder efter makens död och begravning deras gemensamma son. Men det är åndå under denna tid av sitt liv som hon finner kärleken, gifter sig och får fyra barn varav tre av dessa barn får uppleva vuxen ålder.
Anna Stina’s tid som änka och fattighjon från 35 till 90 års ålder.
Anna Stina fick därefter som änka och fattighjon leva resten av sitt liv på Knapegården i Ryssby församling. Av det man i kyrkoböckerna kan utläsa och tolka så fick hon uppleva en mycket svår barndom, därefter tolv något bättre år för att sedan utstå att leva som ett fattighjon i ytterligare 55 år. Hon avlider 90 år gammal på Knapegården i Ryssby den 8 oktober 1917.
Kuriosa om Knapegården:
”Tidningen Barometern grundades den 2 oktober 1841 av Jon Engström, som inrättade den första redaktionen på Knapegården i Ryssby.” , se vidare länken:
Herman Adolfsson föddes den 12 februari 1882 i torpet Erikholm under Fröåsa i Kisa. Det torpet var i väldigt dåligt skick och hans far Stenhuggaren Adolf Salomonsson, se tidigare berättelse om honom, hade 1884 byggt klart ett nytt torp strax norr om Eriksholm. Det torpet kom att kallas Lövsta och dit flyttade familjen när Herman var två år gammal 1984.
Eugenia ”Jenny” Johansson var född i torpet Högstorp i Norrby strax utanför och en bit söder om Åtvidaberg. Hon föddes två dagar före Herman den 10 februari 1882.
Ett av Hermans första jobb var att vara ”Rallare” och han var då med och byggde Östra Centralbanan. Han arbetade också i sin ungdom som Dräng på en gård i Kättilstad och det var samtidigt som Jenny arbetade på samma gård som piga. Det var så de också först träffades och lärde känna varandra. De kunde på helgerna gå ca 2 mil för att kunna träffas och de bodde då ofta hemma hos Jenny’s föräldrar i torpet Högstorp i Norrby utanför Åtvidaberg. När sedan helgen var slut så var det bara att gå de två milen tillbaka för att kunna arbeta igen på måndagen.
Första tiden efter det att Herman och Jenny gifte sig den 15 mars 1903 så bodde de hemma hos Hermans föräldrar i torpet Lövsta under Fröåsa i Kisa. Deras första barn sonen Karl eller ”Kalle” som han alltid tilltalades föddes en månad före äktenskapet den 13 januari 1903. Från Lövsta i Kisa flyttade de sedan till det första egna hemmet på Stenhusgatan 12 i Åtvidaberg den 16 augusti 1904 (Församlingsboken i Kisa Alla:1 sid 231). På Stenhusgatan föddes min morfar Nils den 12 december 1904. Men det skulle bli ännu fler barn i familjen Adolfsson och här föddes också Elis den 24 juni 1906, Iris den 3 oktober 1908 och Mary den 22 juli 1910.
Familjebild från 1910
Från Stenhusgatan flyttade de den 5 december 1910 (Församlingsboken Alla:13 sid 1540) till Kvarteret Äpplet Tomt No 8. Där föddes sonen Tage den 2 juni 1912.
Den 9 december 1913 flyttar familjen till kvarteret Smällen Tomt nr 2, enligt dottern Elsie kallades själva huset där för “Smällen 5”. Där föddes ytterligare fyra barn, Gösta den 25 juli 1914, Elsie den 25 augusti 1917, Alice den 26 mars 1920 och slutligen Eivor den 22 september 1923. I fastigheten Smällen fanns det totalt 5 rum och där bodde tre familjer och totalt 31 personer. Familjen Adolfsson hade ett rum och kök med sina tio barn. Barnen fick sova två och två i olika sängar och några av flickorna kunde även ligga tre i en och samma utdragssoffa medan föräldrarna de sov i en egen utdragssoffa i köket. När man skulle äta så fick det ske i olika omgångar och oftast åt pojkarna först och därefter flickorna. Det gällde att hushålla med de knappa tillgångar som fanns och på kvällarna serverades ofta någon form av välling eller gröt till barnen.
Ett foto på familjen Adolfsson utanför fastigheten ”Smällen 5” i Åtvidaberg. Kortet är taget år 1916 på de 31 personer som bodde här. I fastigheten fanns det 5 rum och ett kök att dela på. Familjen Adolfsson står längst till vänster och i följande ordning: Mary, Tage, Herman, Gösta, Jenny, Iris, Elis, Nils och Karl.
Herman arbetade under den här tiden på Hjulfabriken i Åtvidaberg men han drabbades en gång av ett olycksfall och blev skadad i ena lungan av en hjuleker. Han blev sedan sjuk av sina skada i flera år efter. Hans dotter Elsie berättar att hon när hon själv var omkring 10 år gammal så åkte de upp till Medevi för att hälsa på sin far. Det borde uppskattningsvis ha varit omkring år 1927. Herman var då i Medevi för att bli frisk och stark efter skadan i lungan och han fick där bl.a ”dricka brunn” i medicinskt syfte. Enligt församlingsboken (Alla:13 sid 1363) så flyttar familjen ifrån Smällen 5 år 1929.
Sonen Nils (min morfar) var den som hade arbete hela tiden under denna svåra tid för familjen. Han svarade också för en stor andel av familjens försörjning under sin fars sjukdomstid. Därför sa också Herman att den gamla klockan, ett golvur som Herman fått efter sina föräldrar, den ska Nisse givetvis ha. Annars hade säkert den klockan gått i arv till den äldste sonen istället, för så hade det alltid varit med den klockan tidigare. Klockan har olika inskriptioner med årtal och det äldsta årtalet som står på den är 1606. Det sägs också att nederdelen på klockan är utbytt en gång eftersom den blev förstörd när den stod i ett torp som var så lågt i tak att de fick gräva ner den en bit i jordgolvet för att klockan skulle få plats under taket.
Jenny stickade ofta strumpor eller vävde mattor. Hon var också mycket duktig på matlagning på den vedeldade järnspisen i köket. Jenny var också minst lika duktig på att baka både matbröd, vetebröd och kakor. Till julen skulle det bakas särskilda jullimpor och då hjälpte även Herman till med degen. För att det skulle bli ett mörkare bröd till jul så skållades degen med varmt vatten kvällen före själva baket. På morgonen efter att degen var skållad så arbetades allt annat in som skulle vara med i degen, själva silot, jästen och olika kryddor. Det var väldigt viktigt att limporna var hela och fina till jul och var det så att brödet sprack så ansågs det inte vara bra utan det var till och med lite ”skämmigt”. Det svåra var givetvis att kontrollera temperaturen i ugnen. Det gjorde man genom att slänga in lite mjöl i själva hällen och därefter se hur snabbt mjölet blev brunt. Man började med att baka bullarna i ugnen först och därefter var det limpornas tur. På kvällen när barnen sov gjordes slutligen maränger och kokoskakor för då visste man att dom inte skulle bli uppätna i förtid. Bakom huset fanns ett uthus med en lår där man förvarade hel säd och minst en av jullimporna lades sedan ner i själva säden och förvarades på så sätt ända fram till Påsk. Tack vare det här förvaringssättet så var jullimpan fräsch och god även då.
Familjen Adolfsson på ett foto från omkring 1925-26.
Herman och Jenny var starkt engagerade i Missionskyrkan i Åtvidaberg och där fick barnen också gå i söndagsskola. Hela familjen var också engagerade i nykterhetsrörelsen IOGT samt SGU (Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund).
Från 1932 till 1945 arbetade Herman som lantbrevbärare och cyklade med post långa sträckor. På 40-talet när det var riktigt stränga vintrar så kunde han ibland få låna en häst istället och då fick han förstärka sin klädsel rejält med t.ex. vristskydd och handledsskydd för att inte få förfrysa sig i den stränga kylan.
År 1938 flyttade de till Kvarngatan 4.
Ytterligare ett foto på familjen Adolfsson och denna gång från 1941. Längst bak från vänster: Nils, Tage och Elis
Mitten: Eivor, Gösta, Iris, Alice och Elsie
Längst fram: Eugenia (Jenny), Kalle, Herman och Mary
Den här gungstolen satt ofta Jenny Adolfsson och gungade i. Från början var den svart men den har senare målats om. Jag minns den främst från Kvarngatan 4 då min mormor Elna Adolfsson använde den. Möjligen att den blev kvar på Kvarngatan 1961 hos min mormor när Herman och Jenny flyttade därifrån.
År 1961 flyttade de ifrån Kvarngatan 4 till S. Utkiksgatan 4 i samma fastighet som sin dotter Mary Adolfsson gift med Ingvar Johansson
Den här filmen är en förkortad version av den film som gjordes 1962 när min morfars far och mor firar 80 år. Makarna Herman & Jenny Adolfsson var båda födda 1882 med två dagars mellanrum, den 10 respektive 12 februari. 80-årsfirandet sker dels hemma i deras bostad och avslutas sedan med fest på Ordenshuset i Åtvidaberg. Filmen tar ca 3 min att titta på.
Jenny Adolfsson avled efter en hjärnblödning några månader efter sin 80-årsdag den 15 juli 1962. Herman fick leva tre år till och han avled sedan på Birgittas sjukhus av hjärtfel den 19 augusti 1965.
Bland barnen kan också nämnas att sönerna Gösta och Tage Adolfsson under en tid drev den så kallade Auktionskammaren i Åtvidaberg. Dottern Alice hade under en period en butik med hattar och sytillbehör på Stenhusgatan. Elis var duktig i hantverk och tillverkade alltid den så kallade Trettonstjärnan när det var tid för det. Men han var också duktig på att skriva, han skrev både visor och många dikter.
Berättelsen om Herman och Jenny Adolfsson bygger till stora delar på en ljudinspelning med Elsie Adolfsson gift Kindström. Inspelningen är gjord av Bengt ”Polo” Johansson och hans fru Marie-Louice, dotter till Iris Adolfsson och därmed också ett av barnbarnen till Herman och Jenny. Inspelningen gjordes den 19 november 2000.
För att visa på ett exempel på att det finns fler källor än de rent kyrkliga för att kunna fylla en levnadsberättelse med innehåll så kommer här en historia om en knekt vid Calmar regemente.
När du läser det jag nedanför kallar för Militaria så kan du också med fantasins hjälp försöka att tänka som författaren Vilhelm Moberg tänkte när han 1929 skrev sin bok ”Raskens”. En bok som också blev till en mycket populär TV-serie 1976 och som visade på hur det kunde vara att leva som en knekt. Knekten Gustav Rask tillhörde i boken även han Calmar regemente. Vilhelm Mobergs förebild till Gustav Rask lär vara hans egen far. Även bokserien om Utvandrarna har kopplingar till hur det var att leva i Sverige under den här tiden. Den tid som den första utvandringen från Sverige till Amerika tog fart på 1840-talet. Men Engelbreckt och Inga gjorde inte såsom Karl-Oskar och Kristina utan de stannade kvar och levde sina liv i Sverige, troligen under mycket knappa förhållanden i ett litet soldattorp i Gärdserums socken i södra Östergötland.
Mormors farfars far Engelbreckt Persson Ferm föddes den 6 augusti 1804 på gården Skårsjö i Tryserum (E), (C:4 sid 193). Hans föräldrar var Bonden i Skårsjö Per Pårsson och hans hustru Catharina Cajsa Engelbrektsdotter. När Engelbreckt är 25 år gammal så tar han värvning vid Kalmar regemente, se vidare under Militaria nedan.
Den 30 september 1827 gifter han sig med Inga Månsdotter född den 11 juni 1804 i Spjutviken i Gärdserum (E), (CI:3 sid 227). Hon är dotter Måns Månsson och Anna Maja Abrahamsdotter.
Engelbreckt och Inga får tillsammans 11 barn.
Matilda Ferm, född 28 maj 1828
Anna Lena Ferm, född 13 april 1830, död 16 dec 1907 i Hannäs (E) Jonas Peter Ferm, 29 juli 1832, död 6 september 1921 i Yxnerum (E)
Inga Charlotta Ferm, född den 22 november 1834,
Clara Josephina Ferm, född 15 mars 1837
Gustafva Wilhelmina Ferm, född 9 oktober 1849, död 26 januari 1849
Anders Magnus Ferm, född 31 mars 1842,
Otto Alfred Ferm, född den 10 januari 1845
Svante August Ferm, född den 25 oktober 1847, död 3 juni 1849
Christina Wilhelmina Ferm, född 7 februari 1851
Emelia Gustafva Ferm, född 5 oktober 1854
Samtliga barn är födda i soldattorpet Björkekullen under Svaltorps Rote. Sonen Jonas Peter Ferm som var min mormors farfar och han gifte sig med Carolina Gillström den 28 september 1856 i Hannäs (H).
Engelbreckt Ferm avlider 62 år gammal av lunginflammation den 25 januari 1867 i torpet Högsäter under Svaltorp. Inga Månsdotter avlider den 10 april 1878.
Detta och kanske lite mera går att finna i de kyrkliga källorna främst husförhörslängder, födelse- och död -böcker. För att hitta mer uppgifter om Engelbreckt och hans liv fortsätter vi här att följa honom i de så kallade Generalmönsterullorna (*)
Militaria i huvudsak från Generalmönsterrullor.
Engelbrekt Persson var en 6 fot lång Knekt som mönstrade in den 23 oktober 1829 vid Calmar regemente (**) på Överste Liutantens Compani. Han fick som knekt bosätta sig i Knekttorpet Björkekullen under Svaltorps Rote i Gärdserums socken (H). Som knektnamn tilldelades han efternamnet Ferm. Han ersatte Mats Nilsson som hade fått avsked den 26 juni 1826 på grund av ett “Brått i ena foten”. Engelbrekt var då 25 år. Vid General-mönstringen 1833 är han 29 år och gift och tillhör fortfarande Överste Liutantens Compagnie. Vid mönstringarna 1837, 1840, 1843, 1846 heter hans kompani istället Sewedes Compagnie och kompanichefen heter då Kapten Carl Wilhelm Weidenhjelm.
Not: Både Överstelöjtnantens och Sevede kompani avser benämningar på det femte kompaniet vid Calmar regemente.
Vid generalmönstringen 1849 heter Kompanichefen Kapten Carl Otto Meurling.
Vid Generalmönstringen 1852 är Engelbreckt Ferm sjuk och befinner sig på roten enligt ett sjukintyg från Ryttmästaren Sven Larsson i Svaltorp. Vid samma mönstring noteras att Kapten Carl Otto Meurling blivit utnämnd till major vid regementet den 22 april 1851 och därför blivit ersatt av Kapten Adolph Wilhelm von Schantz.
Slutligen vid Generalmönstringen 1856 så står Engelbrekt Ferm även då som sjuk vid roten enligt intyg och begär och får då avsked med underhåll “Expektans, Tjänst utmärkt Wäl”. Han är då 52 år gammal och har tjänstgjort som knekt i Svaltorps Rote under 29 2/3 år. Han får i samband med avskedet flytta ifrån soldattorpet Björkekullen i Svaltorp när knekten Anders Fredrik Björn tar hans plats i Svaltorps Rote, Sevede Compagnie, Kalmar Regemente. Han flyttar istället till torpet Högsäter under Svaltorp och står där angiven som Gratialist och avskedad soldat.
I Husförhörslängden 1866 står han angiven som pensionär med 24 Rd af Krigsmanskassan + 6 Rd från Regementets Kassa, Utfattig. Den 25 januari 1867 avlider Engelbrecht Ferm i Högsäter 62 år gammal av lunginflammation.
Generalmönsterulla 421 sid 96
Generalmönsterulla 422 sid 117
Generalmönsterulla 429 sid 255
(*) Generalmönstring
Karl den X! införde det så kallade yngre indelningsverket. I varje landskap eller län fanns då ett regemente bestående av åtta kompanier och ca 1 200 soldater. Två eller flera gårdar om minst två mantal bildade en Rote och skulle försörja en soldat. Den indelte soldaten skulle ha tillgång till ett soldattorp och en bit mark. Soldaten skulle också ha lön och det var ofta yngre söner till bönder som inte skulle ärva gården som tog värvning som soldater istället för att bli drängar. Från början vart 5:e år senare vart 3:e år genomfördes så kallad Generalmönstring då hela regementet samlades. Det var ett sätt att kontrollera både utrustning och soldater. När en ny soldat blivit antagen och godkänd av kompnaichefen så kallades han för rekryt. Vid nästa generalmönstring kunde han bli approberad, d.v.s antagen. Man kunde bara bli antagen eller avskedad vid Generalmönstringarna. Ofta var det av åldersskäl eller sjukdom som man begärde eller fick avsked och man blev då kallad för Gratialist eller Avkedad soldat och kunde då få en form av pension från Krigsmanskassan. Vid varje Generalmönstring uppfördes rullor som är bra källor i släktforskningen för att följa de indelta soldaterna och är ett bra komplement till Huisförshörslängderna. Generalmönstringar upphörde år 1905
(**) Calmar Regemente
Calmar regemente sattes upp redan år 1623 i Kalmar. Mellan åren 1782-1796 övade man främst i Mariannelund och mellan åren 1796-1918 på Hultsfred Slätt. Ursprunget var de fänikor som sattes upp på 1500-talet i Kalmar län, se även den tidigare levnadsberättelsen om min ana Jöns Gustafsson som stupade vid Slaget vid Stångebro 1598.
Övriga Källor:
Generalmönsterrullor för Calmar Regemente 1829-1856
Wikipedia
Den 11 september 1948 bjöds det till en riktigt stor fest när Aktiebolaget Åtvidabergs Industrier belönade inte mindre än 140 anställda med Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj för lång och trogen tjänst.
Så här står det skrivet i inledningen på inbjudan till Medaljfesten:
”År 1937 belönades 202 Åtvidabergs-anställda med Kungl Patriotiska Sällskapets medalj. Idag ökas veteranskaran med ytterligare 140 medaljörer. Under en långvarig, trogen tjänst som spänner sig mellan 60 och 25 år har denna elit främjat företagets utveckling. Det kunnande, som de många årens erfarenhet skapat, har varit av grundläggande betydelse. Detta bekräftas av företagets ställning och dess produkters utomordentliga anseende.”
Medaljutdelningen
Själva medaljutdelningen ägde rum i Åtvids kyrka Kl 14.00 lördagen den 11 september 1948. Ceremonin inleddes med att ABF:s stråkorkester spelade ”Jungfrun av Orleans” av August Söderman. Därefter hölls några inledningsord av styrelsens ordförande Jur D:r Axel Roos. Därefter skedde sedan själva medaljutdelningen till 140 anställda vid företaget. Medaljerna delades ut av Statsrådet Axel Gjöres, Landshövding Carl Hamilton tidigare nämnde Axel Roos samt Disponenten Elof Eriksson. Därefter hölls också ett minnestal av Landshövdingen. Ceremonin som säkert tog ett bra tag att genomföra avslutades med att orkestern spelade ”Offertorium” av August Söderman samt att man tillsamans sjöng Psalm 124:1 ”Vår gud är oss en väldig borg”
Middagen i Montagehallen
Matsedel
Smörgåsar
Äkta sjötungsfilet med sparris och vitvinssås
Kall anka med fruktsallad
Glacetårta med chockladsås
Kaffe
Viner, cognac, likör
Efter middagen samlades gästerna i Disponentbostadens park för att där intaga olika förfriskningar. Som avslutning sköts också upp ett präktigt fyrverkeri.
En av alla de som belönades vid denna fest var min morfar Nils Adolfsson och det för sina 30 tjänste-år. Förutom medaljen så fick han även detta Diplom
Dick Wåhlin bloggar om släktforskning och även lite annat. 