Medaljfesten för anställda vid Aktiebolaget Åtvidabergs Industrier 1948 (Facit från 1966)

Den 11 september 1948 bjöds det till en riktigt stor fest när Aktiebolaget Åtvidabergs Industrier belönade inte mindre än 140 anställda med Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj för lång och trogen tjänst. 

Så här står det skrivet i inledningen på inbjudan till Medaljfesten:

”År 1937 belönades 202 Åtvidabergs-anställda med Kungl Patriotiska Sällskapets medalj. Idag ökas veteranskaran med ytterligare 140 medaljörer. Under en långvarig, trogen tjänst som spänner sig mellan 60 och 25 år har denna elit främjat företagets utveckling. Det kunnande, som de många årens erfarenhet skapat, har varit av grundläggande betydelse. Detta bekräftas av företagets ställning och dess produkters utomordentliga anseende.”

Medaljutdelningen

Medalj

Själva medaljutdelningen ägde rum i Åtvids kyrka Kl 14.00 lördagen den 11 september 1948. Ceremonin inleddes med att ABF:s stråkorkester spelade ”Jungfrun av Orleans” av August Söderman. Därefter hölls några inledningsord av styrelsens ordförande Jur D:r Axel Roos. Därefter skedde sedan själva medaljutdelningen till 140 anställda vid företaget. Medaljerna delades ut av Statsrådet Axel Gjöres, Landshövding Carl Hamilton tidigare nämnde Axel Roos samt Disponenten Elof Eriksson. Därefter hölls också ett minnestal av Landshövdingen. Ceremonin som säkert tog ett bra tag att genomföra avslutades med att orkestern spelade ”Offertorium” av August Söderman samt att man tillsamans sjöng Psalm 124:1 ”Vår gud är oss en väldig borg”

Middagen i Montagehallen

IMG_0011

Matsedel

Smörgåsar

Äkta sjötungsfilet med sparris och vitvinssås

Kall anka med fruktsallad

Glacetårta med chockladsås

Kaffe

Viner, cognac, likör

Efter middagen samlades gästerna i Disponentbostadens park för att där intaga olika  förfriskningar. Som avslutning sköts också upp ett präktigt fyrverkeri.

IMG_0010

En av alla de som belönades vid denna fest var min morfar Nils Adolfsson och det för sina 30 tjänste-år. Förutom medaljen så fick han även detta Diplom

Diplom Kungliga Patriotiska Sällskapet

IMG_0012

IMG_0013IMG_0014IMG_0015IMG_0016IMG_0017IMG_0018IMG_0019IMG_0020

Annonser

Livet på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg under 1940 och 1950 talet

Min mors egna noteringar, del 2 om livet på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg

I maj 1950 konfirmerades jag i Nya Kyrkan Åtvidaberg. Pastor Waldemar Lindeborg var min konfirmationspastor. Samma dagar som jag läste fram gjorde 2 av mina kusiner på min pappas sida detsamma. Efter kyrkogången samlades vi därför alla i Adolfsons släkten hos min faster och farbror Ingvar och Mary Johansson och åt en gemensam middag. Det var mina kusiner Sonja Johansson och Lars-Erik Adolfsson som konfirmerades samtidigt som mig.

Margot_1024

Andra dagen när vi kom ut från kyrkan var det ett hårt åskväder. Regnet öste ner. Far hängde sin rock över mig. Hade gått till kyrkan i bara min vita klänning. Jag kom hem genomsur och när jag sprang stänkte jag ned min vita klänning bak så den var alldeles smutsig. Skulle sedan till fotografen som det var brukligt. Jag fick en psalmbok av Familjen Adolfsson. Psalmboken var vit. Farfar har skrivit PS.475 i den.

När jag växte upp på Kvarngatan 4 och fram till 1950 då huset moderniserades så bodde revisor Karl och Matilda Andersson där också i lägenheten längst ner till höger. Dom hade en son Roland och en dotter Valborg. Roland tog namnet Redler. Han bodde sina sista år i Norrköping. Roland och hans fru Inga hade tre pojkar Jan , Dick och Klas samt en flicka. Pappa Roland var inredningsarkitekt i Norrköping. Karl Andersson var revisor på FACIT .

En duktig siffermänniska  men tafatt i praktiska sysslor. Te.x. när ved skulle huggas var det Matilda som fick göra det mesta. Karl och Matilda är båda begravda på gamla kyrkogården i Åtvid. År 2001 togs deras gravsten bort. Graven fanns nära Farmor och farfars grav. Karl dog först medan Matilda levde 1950 när vi byggde om huset. Flyttade då till Stenhusgatan.

År 1950 blev vårt hus på Kvarngatan 4 moderniserat. Men i min barndom hade vi ej toalett och badrum. Då fanns utedass och sophämtning i det lilla huset som ligger på baksidan upp mot kanalen. Dass och soptunnor tömdes ett par gånger i veckan då en man med häststjuts kom och utförde dessa sysslor. Vi hade ändå ganska bra med mycket. I källaren fanns ett stort kar uppmurat och bredvid en stor kokkittel av koppar att koka vittvätt i. Mycket av vattnet som användes togs från kanalen. Vi bodde granne med en rörmokare Engström som dragit ned vattenrör till sin tomt och som vi fick använda och ta vatten från. Detta vatten användes till tvättning och vattning i trädgården. Man kokade kläder i kopparkitteln och klappade dem sedan med ett klappträ och sköljde i bassängen. Många familjer låg och tvättade och klappade sin tvätt vid ån som rann bakom Kopparvallen nedanför det nu rivna huset Kasern där ån var djup och strid. Där fanns bryggor avsedda för grannliggande bostäders behov av klappbryggor till tvätt. Jag var många gånger med och såg på när det tvättades och en gång innan jag kunde simma halkade jag i så min kamrat Gun Jernbergs mor fick dra upp mig. Det var så strömt och djupt på den tiden att ett litet barn lätt kunde drunkna. Numera går denna å i Cementrör som är nedgrävda. Förr fanns det mycket kräftor både där och i Kanalen under augusti.

Inne i huset på Kvarngatan fanns en kakelugn i varje rum. Om man eldade upp dem på kvällen höll de värmen hela natten och var ljumma till långt fram på morgonen.

I köket fanns en vedspis av Husqvarna modell. Det var det första som gjordes på morgonen att elda upp i spisen. Ved förvarades i utrymmen i det lilla huset då kallat för uthus. Morfar Knut sågade och högg ved som sedan lades i i vedfloder i vedbon. Dit fick vi gå med en vedkorg och hämta ved som sedan lades i en vipplåda bredvid spisen. Man späntade fyrstickor att tända med. Ibland användes också papper till att få fyr på elden.

Badkar i hemmen var ej vanligt. Vi hade dock bra med badmöjligheter. Varje fredag kokades vatten upp i kokgrytan i tvättstugan. Sedan tömde vi över det heta vattnet i det stora Cementkaret som användes för att skölja tvätten i. Där hade far gjort en sittplatta av trä för att ta bort kylan från cementkaret. Detta fungerade mycket bra som badkar. Vi gick också ganska ofta till Samhällets Varmbadhus och badade karbad. När jag blev gammal nog för skolan fick vi en badbiljett varje vecka och badade bastu tillsammans med skolkamraterna. De flesta av mina skolkamrater hade bara en liten badbalja som sattes i köket och där fick man tvätta sin kropp så gott det gick. Ett litet stycke från mitt hem låg också ett kallbadhus. Dit gick vi ofta på sommaren för att bada. Det var ett trähus där man klädde om till badkläder. Sedan var det det kanalen vi badade i. Där fanns en liten bassäng med trägolv för mindre barn som ej kunde simma och en stor bassäng med djupare vatten. På den ena sidan kortsidan av de plank som inringade bassängerna fanns en stege som användes att hoppa och dyka ifrån. När jag var simkunnig gick vi i vid vår brygga och simmade sedan det korta stycket till badhuset. på grund av närheten till vattnet och Kanalen blev det många och långa bad under sommaren. Varje kväll innan vi gick till sängs gick vi upp tillsammans med mor och far och tog ett kvällsbad och en liten simtur. Sedan var det skönt att krypa till sängs.

Den 8 september 1950 fick jag min 1:a tjänst på Åtvids Hushållsförening. Här fanns bröd och mjölkbutik och längre bort en Mjölkbar. När jag började arbeta här köptes mjölk i medhavda mjölkkrukor som vi öste upp mjölk med litermått i till kunden från en mjölkså som stod i en mjölkkyl. Varje morgon kom ca 15 st 50 liters såar med söt mjölk till affären. Såarna stod nedanför en trappa med ca 6-7 trappsteg. Varje morgon måndag t.o.m. lördag. Vi fick bära upp såarna för trappan. Det var tunga lyft. Sätta dem i ett kylrum och sedan en och en till kylen därifrån mjölken tömdes i kundens kruka med litermått. Mjölken kostade omkring 35 öre liten. När mjölken var slut i den stora mjölksån sattes den i ett rum för att diskas och sköljas. På kvällen bars krukorna ned till en kärra som vi körde runt huset till en bakgård där fanns en ställning som vi vippade krukorna på och där mejeriet hämtade krukorna. jag arbetade här i 2 år.

November 1952 började jag arbeta på som bokhandelsmedhjälpare. Min chef var bokhandlare Göte Bergsbo (f.1912.12.29 d.1998.05.03). Han övertog bokhandeln av Olga Hasselberg. Byggnaden finns ej längre bevarad. Den revs när Järnvägsgatan breddades.

IMG

Nr 3 fr höger Margot Adolfsson gift Wåhlin och nr 4 Ulla Daun

Mellan 1950 och 1957 bodde Nils och Aina Eriksson i den lägenhet på Kvarngatan 4  där Stig och jag flyttade in när vi hade gift oss. Dom flyttade 1957 till ett eget nybyggt hus.

Vår familj var sällan ute och reste. Ända resor jag minns var till Valdemarsvik. Varje Påsk åkte vi hyrbil till mammas systers familj. på sommaren cyklade vi vi över Falerum. Jag kommer ihåg när mormor vid 50 års ålder lärde sig cykla och cyklade med oss till Valdemarsvik. När vi for hem blev det ett häftigt åskväder och vi tog skyl under ett träd. Då kom Margit och cyklade ifatt oss med sina två pojkar en satt fram och en satt bak. Vi åkte för övrigt buss till Ringarum och sedan tåg därifrån. Ett tåg som gick mellan Norrköping och Valdemarsvik. I Ringarum fick vi vänta på Norrköpingståget. Vi hälsade då ofta på mormors bror Kalle och hans hustru Nanny. Dom bodde bara några hus från stationen. Morfar hade också en syster som bodde i Ringarum.

När jag växte upp och gick i skolan bodde mors bror Holger och Karin och min kusin i Norrland i Gyljen. Midnattssolens land. Min morbror Holger hade studerat till lärare. Det fanns ingen ledig plats nära Östergötland utan han fick flytta ända upp Gyljen med sin familj. Karin som var Holgers fru var dotter till Konrad och Augusta Molander. Dom bodde   också på Kvarngatan och Molanders och mormor och morfar var grannar och goda vänner när mor och hennes syskon var små. Karin och Holger och Gun kom hem till Åtvid varje sommarlov och bodde då hos mormor och morfar. Det var trångt eftersom mormor och morfar bodde i 1 rum och kök. Mormors bror Henrik bodde också hemma. han var inte gift bara trolovad med Eva Gustavsson. Hon bodde och arbetade på Storan i Linköping. Deras arbeten gjorde att ingen ville flytta. Henrik for till Linköping och Eva kom till Henrik i veckorna. När Holger kom hem på sommaren sov Henrik på vinden. Det var då så varmt så det gick bra.

Jag hade ej varit ute och rest mycket men år 1945 var mor och jag med mammas bror Holger och hans fru Karin till Stockholm. Han var skollärare i I Gyljen i Norrland. Han hade många Lappbarn i sin skola. Dessa barn skulle sluta skolan och Holger och Karin tog med dem på skolresa till Stockholm. Karin åkte till Gyljen och hämtade barnen Holger, mor och jag åkte tåg från Åtvidaberg till Stockholm där vi mötte skolbarnen. Gissa om denna resan var en upplevelse för både skolbarnen som många aldrig åkt tåg och för mig. Vi var i Stockholm en vecka. Besåg Slottet, Riksdagshuset, Skansen,  Gröna Lund, Katarinahissenoch var på fotboll vid Råsunda. När Holgers barn ville prata om oss talade dom lappska och vi förstod dom inte alls.

Julen 1945

Julafton gick jag upp klockan 9. Då tände mamma julgranen. När jag sedan klätt mig lekte jag till kockan 12. Då gick mamma, pappa, jag och hans upp till farmor och doppa i grytanSen var jag där till klockan fem.Då gick jag upp till mormor ty då skulle vi få julklappar. Jag fick ett par skidor med stavar en svart tavla att rita på kjol och blus, en skolväska ett pennfodral med tillbehör mm. Henrik var Jultomte. Klockan 10 var vi uppe hos farmor igen nu kom tomten dit. Där fick jag ett par vantar, en gottpåse och en parfymflaska. Om lördag ska jag ha julgransplundring.

Julförberedelserna på Kvarngatan

Först kom Advent sedan Lucia. Jag fick en ljuskrona på huvudet och en Luciaskjorta sedan gick jag runt till alla i 4:an, sjöng och bjöd på kaffe och pepparkakor. Det var mormor och morfar , Henrik, farmor och farfar samt Karl och Matilda Andersson som bodde i nedre lägenheten mot Adelsnäsvägen. Matilda bodde där till vi moderniserade och byggde om huset 1950. Karl hade då varit död ett antal år Han var under sitt yrkesverksamma liv Revisor vid Åtvidabergs Industrier. När Stig och jag gifte oss var det denna lägenhet som vi bodde i och där föddes senare våra 2 barn.

Veckorna före jul inköptes en hel gris av morfars släkting. Den kom ostyckad till Kvarngatan. Nere i källaren hjälptes sedan mor och morfar till att stycka den. Först blev det 2 stora skinkor som lades i saltlake.Av huvudet gjordes sylta och korv. Av levern gjordes pastej.Det styckades kotletter och revbensspjäll. Stekta Revbensspjäll fanns alltid på julbordet. Allt på grissen blev tillvara taget på bästa sätt. Det blev bara lite talg till fåglarna kvar. Även 2 hemostar inköptes också från landet. Ibland stöpte vi också ljus.

Mormor var sömmerska och sydde kläder till många på landet. Vi hade därför många vänner på landsbygden och morfar hade släktingar med med ganska stora gårdar. Under kriget var det svårt att få tag på kött, kaffe och ägg. Det var ransoneringskort på sådana saker. Vi hade tur att få att köpa sådana saker från bönder som vi var vänner med. Mormor som sydde fick ofta betalt i form av varor. Bönderna däremot hade dåligt med kontanter. Farfar och farmor hade också många vänner på landet. Farfar var lantbrevbärare och delade ut post till bönder. Han cyklade flera mil varje dag.

Mina barndoms jular på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg

Julgran köpte vi från Brukskontoret – Baroniet. Den kläddes alltid på Julaftonsmorgonen. Jag har också ett starkt minne av när det skulle bakas Jullimpor. Vi hade en zinkbalja där degen arbetades. Far hade ett klappträ och han låg på golvet och som det hette slog degen. Den skulle sedan stå och jäsa och surna. Det blev sedan mycket surdegs limpor. Ja det var mycket jobb till julen.

Jularna firade vi alltid i Åtvidaberg tillsammans med mormor, morfar, mammas bror Henrik, Mors syster Margit från Valdemarsvik och hennes man Hilding pch mina kusiner Karl-Erik och Rolf. farmor och farfar och deras barn och barnbarn. Farfar och farmor hade 10 barn. Fem flickor och fem pojkar. Det var Karl, Pappa, Elis, Gösta Tage, Iris, Mary, Elsie, Alice och Eivor. Alla kom hem till farmor och farfar med sina familjer på julafton. Klockan 12 mitt på dagen samlades barn och barnbarn uppe hos farmor och farfar. Vi doppade i grytan och åt julmat. farfar läste Julevangeliet i Bibeln och vi sjöng Julpsalmer. farmor och farfar var troende, de var medlemmar i Smyrna och på äldre dagar i Missionskyrkan. Det var trångt, farmor och farfar hade ju bara rum och kök. Vi barn fick sitta på golvet och äta vår julmat. mammas bror Henrik var för det mesta tomte hos både Farmor och farfar som hos Mormor och Morfar. Framåt eftermiddagen gick vi över vinden till mormor och morfar och fortsatte fira jul med mors släktingar. Henrik kom och var Tomte även på den sidan. Framåt kvällen blev det mat hos mormor. Hon hade först smörgåsbord med skinka och korv leverpastej sill och sillsallad Revbenspjäll och allt som hör Julbordet till. Sedan blev det Lutfisk och potatis därefter risgrynsgröt med en mandel i och till slut frukt till efterrätt. Den som fick mandeln skulle bli kär och gifta sig. Gissa om vi var mätta när vi så småningom gick för att sova.

Tidigt på Juldagsmorgonen gick vi alla till kyrkan på Julotta. Det var alltid i Nya Kyrkan. Kyrkan var fullsatt och Ottan började med att alla sjöng ”Var hälsad sköna Morgonstund” Orgeln ljöd mäktigt till sången och fick hjälp av trumpetare. Gamla kyrkan var bara en ruin på denna tiden. 1957 restaurerades kyrkan efter en donation från Oili och Elof Ericsson. Donationen skulle vara ett minne av deras son Lars och kyrkans namn skulle vara Larskyrkan. men man säger alltid Gamla Kyrkan när man talar om den. V träffade ofta Familjen Molander i Kyrkan och dom följde med hem till Kvarngatan på Kyrkkaffe.

Texten är skriven av Margot Wåhlin

Hur det var att gå i skolan i Åtvidaberg under åren 1942 till 1949

Min mors egna noteringar, del 1 skolåren mellan 1942 till 1949:

Andra Världskriget rasade. Även om Sverige inte var med i kriget så hade vi känningar av det även här. Männen blev inkallade. Många män låg i Norrland, nära gränsen till Finland. Min far Nils var inte inkallad. Han var invalidiserad efter att ha haft Polio som barn. men mammas bror Henrik fick åka till Norge. Hemma på Kvarngatan fick vi ha mörka gardiner för fönstren. Mor hade små barn men jag minns att mormor blev kallad på civilövning. Hon fick ha gasmask och gå igenom en lokal med giftig rök. Kom hem och var alldeles röd i ögonen. Mamma och mormor stickade mössor som var som nutidens rånarluvor. Bara näsa och mun syntes. Mat skickade dom också upp till Henrik. När jag fyllde 5 år kom Henrik hem på permisen till Julen. Då fick jag en stor celluloid docka av honom.

IMG_0001

Margot Adolfsson gift Wåhlin (1935 – 2012)

Bilden är från 1943 Margot med sin yngre bror Hans

1942 när jag var 7 år skrevs jag in i skolan. På vägen till skolan första skoldagen stannade mor och jag och talade med min syssling Jonny som satt vid kanalkanten och metade. Han bodde tillsammans med sina föräldrar på Ågatan. Deras hus gränsade precis som vårt till Kanalen. Där satt Jonny på klappbryggan med ett metspö i handen. När vi gick hem var läkare och ambulans där Jonny hade drunknat.

Var rädd och blyg inför allvaret och det nya. Det fanns inga daghem och förskolor på den tiden och Lärarna i skolan var mycket stränga och högtidliga. Läraren satt vid katedern och vi fick gå fram och tala om namn och adress. Många var rädda och grät. Kommer ihåg en pojke som var blyg och rädd och inget vågade säga. Han började att gråta men fick ej gå tillbaka till sin mamma utan fick sitta på golvet vid katedern och gråta till allt var över. Jag traskade sedan hem vid min mors sida men hemkomsten blev ej så rolig för lilla Jonny hade ramlat i kanalen och drunknat under tiden vi var i skolan.

Jag började så 1:a klassen och fick som lärarinna Fru Ragnarsson. Hon var från Skåne en barsk kvinna som mer hade en mans barska sätt. Vi fick aldrig kalla henne fröken vilket var en vanlig titel på småskollärarinnor. Nej Fru Ragnarsson skulle det vara. Det var i början av 40-talet och andra Världskriget rasade ännu. Från Finland kom många många krigsbarn som adopterades i svenska hem. De sattes i svenska skolor och fick bli våra skolkamrater. Det var fattigt i Sverige såväl som i andra länder. Det var minsann ingen modeuppvisning av skolbarn som kom till skolan i fina kläder. Långbyxor till flickorna förekom ej . Nej klänning eller Kjol och Blus skulle det vara. Nylonstrumpor fanns inte heller, Jag hade beige ribb-stickade strumpor, många barn hade grova stickiga hem-stickade strumpor. Någon skolmat hade vi heller inte. Barnen som hade långt till skolan hade matsäck med. Den bestod oftast av en flaska mjölk och smörgåsar. Jag hade så nära till skolan men tyckte tyckte det var spännande med matsäck så ibland fick mor göra matsäck till mig. Efter några år började dom som hade långt att få gröt i skolan. Det var Åtvidabergs första skolmat.

Gymnastiken låg ganska långt från skolan. Vi får därför göra en del gymnastikrörelser vid skolbänken tillsammans med Lärarinnan. När vi blev äldre och kom i 3 an fick vi börja gå till gymnastiken. På vintern var vi mest inomhus men ibland fick vi åka skridskor. Jag hade första tiden ett par skridskor som spändes fast vid ett par pjäxor med remmar. Senaste åren i skolan var jag lycklig nog att få ett par rörskridskor. Jag fick också skidor och stavar. Varje vinter var det skidans dag och vi tävlade att åka skidor. Tävlingen startade vid Träningsplan förbi det som senare blev Söderleden och bort bakom Templet. Ett år kom jag sist och fick ett trähalsband som jumbopris.

Första åren hade vi ej slöjd. När jag började tredje klass fick jag en manlig lärare vid namn Erik P Andersson. Han var snäll. Hade alltid en cigarr i munnen men det var aldrig eld på den. Vi fick nu också slöjd. Som slöjdlärarinna fick vi vår småskolelärarinna Fru Ragnarsson. Hon var dock inte skicklig som slöjdlärare. Jag vet att vi fick sy ett linne och ett par byxor i grönt blommigt tyg. När detta var klart och jag kom hem med det till mor och mormor som båda var sömmerskor fick båda ett gott skratt då både linne och byxor var så stora att inte ens mor kunde använda det. Under tiden som vi fick slöjda satt Fru Ragnarsson och stickade strumpeband. På den tiden fanns det en knapp i ett underliv och en knapp i strumpan och däremellan ett strumpeband. Vanligen ett gummiband med med knapphål i.

När vi blev äldre fick vi byta slöjd med pojkarna och vi flickor skulle ha träslöjd. Till lärare fick vår klass Rämme. Han var ingen populär magister. Sträng och många gånger orättvis aga. När vi kom till slöjden skulle vi tälja en blomsterpinne. Han talade om hur tokigt han tyckte att det var att flickor skulle ha träslöjd. Den första som gjorde bort sig var naturligtvis jag. Jag slant med kniven och skar upp ett sår som blödde ymnigt. Då tog han mitt finger visade upp det för hela klassen och talade om att så går det när flickor ger sig på träslöjd. Gissa hur jag kände mig.

På tal om att känna så minns jag en annan episod från vår gymnastik. Pojkarna fick ta av sig skorna. Dom som hade rena fötter fick ställa sig på 2 led med var sin sko i handen. Dom som var smutsiga fick gå i mellan dom två leden och skulle hånas. En stackars pojk från Berg blev så slagen med de renas skor att han hade stora märken på ryggen. Den här läraren flyttade från Åtvidaberg för pojkens Far var en stor och stark man och lovade läraren stryk. Läraren vågade ej vara kvar i Åtvid.

Ett annat minne från skoltiden var när det kom en massa krigsflyktingar från Estland. Vi fick ledigt från skolan i tre veckor. Runt skolagården sattes det upp hönsnät. Skolan blev platsen där krigsflyktingarna fick bo i karantän innan de slussades ut i det svenska samhället. Vi gick upp till skolan med bröd, äpplen och vad vi kunde avvara hemma. och gav till flyktingarna genom nätet. som avskiljde oss. Flyktingarna gav oss sina pengar som inte längre hade något värde men som vi barn tyckte var spännande. 1945 tog kriget slut och jag såg en banan för första Varje barn fick 2 bananer var. Vilken sensation det var med denna utländska frukt. Det var inte bara frukt som det var dåligt med. Kaffe var en eftertraktad vara. Kaffe var en ransonerad vara och svårt att få tag i. Smör och Kött var det också kuponger på Vi hade det bra tack vare att mormor sydda åt många Lantbrukarfruar. Dom hade dåligt med pengar och mormor fick betalt med varor istället. Smör, kött och ägg var många gånger det mormor fick istället för pengar.

Eftersom det var krig hade vi ont om mat. Morfar och Far hade potatisland utanför vår häck vid Kvarngatan. Gatan var ej bred på den tiden. Förutom potatis satte vi gurkor och grönsaker. Odlings landen vi hade togs bort i slutet på 50-talet då ÅFF kom med i allsvenskan i fotboll. Då skulle Kvarngatan breddas och alla som tidigare haft land fick ta bort dem. Tomten till Biet 4 var stor så även i fortsättningen satte Morfar, Farfar och Far potatis grönsaker och bär men nu på andra sidan tomten mot kanalen.

Varje vecka kom Erik och sålde tidningen Såningsmannen till mormor som bjöd Erik på mat. Istället fick hon ofta kaffekuponger  av Erik. Han var ungkarl. Drack ej så mycket kaffe själv men värdesatte mormors mat. Mormor köpte varje vecka tidningen Allers, det var en man som hette Alrik Pettersson som kom och sålde den. Fisk och Läsk kom andra män och sålde varje vecka. Läskbilen körde Elis Rydh. Fisk kom Linberg cyklande med varje vecka.

På hösten hade vi ett lov i oktober,  det lovet gick under namnet Potatislov. Potatis hackades upp från jordbrukarnas land på hösten. Vi skolbarn fick åka till Örsäter och plocka potatis i korgar. Korgarna var stora för varje korg fick vi 25 öre i betalning.

Den 1 januari 1947 blev Åtvidaberg köping. Då blev hela Åtvids socken köping. Förut var Åtvidaberg Municipalsamhälle. Det var fest både i kyrkan, skolan och på Stora Torget. Från skolan gick ett fackeltåg till Stora Torget. På kvällen var det kallt och snöade. Runt hela torget var det uppsatt brinnande marschaller. Facklorna kastades på ett bål som brann vid sidan av torget. Där serverades kaffe gratis. Det var många som gick omkring och fotograferade och filmade. Mitt på torget stod en julgran med brinnande lampor. Det förekom även sång och musik. Köpingens vapen var uppsatt över porten på Kommunalhuset. Vapnet bestod av kopparmärket och en hyvel. Klockan tolv avbrändes ett ståtligt fyrverkeri och kyrkklockorna ringde. Utställningen i skolan hette ”Åtvidaberg genom tiderna”. Där fanns bl.a. en modell av Åtvidabergs gamla kyrka

Vi gick 7 år i skolan. Efter år 6 kunde man välja på att gå ännu ett år i Folkskola eller fortsätta till Realskolan. För att få gå över till Realskola fick man tenta. Realskolan var fyra år. Jag var för feg för att tenta så jag fortsatte några veckor i 7:e klass. Så kom min lärare till mig och talade om att vi hade en ny chans om en ny tenta. På grund av att vi var för många barn hade många kommit in i Realskolan och klarat tentan. Det blev beslut på att för första gången skulle det bli två parallella ettor men det var för få elever i varje klass och en ny tenta skulle göras. Min lärare ville att jag skulle försöka. Jag var för feg att berätta för mor och far. Kom sedan hem till dom och berättade att jag var klar med tentan och att jag skulle börja Realskolan. Vi hade det så bra att min Far kunde klara min skola. Det kostade mycket att fortsätta läsa. Alla böcker fick eleverna betala själva. I början var det mycket pengar till alla nya böcker. Vi läste inga språk i Folkskolan. 1:a året i Realen började man med engelska i 2:an fick man sedan välja mellan tyska och franska. Jag gick bara 2 år i skolan. Läste engelska och tyska. Tappade lusten att fortsätta för att börja 3:dje året var jag tvungen att tenta upp i engelska. Språk har alltid varit mitt svagaste ämne. Matematik var jag duktig i.

 

Texten är skriven av Margot Wåhlin

Mera om traditionen att gå ”Trettonstjärnor” i Åtvidaberg

Den 5 januari så skrev jag ett inlägg med en berättelse som min mor nedtecknat om hur hon som barn på Trettonafton och Trettondagen klädde ut sig och med sina vänner gick runt bland husen och sjöng speciella sånger som Trettonstjänor. Att gå Trettonstjänor är en gammal tradition som jag tror att väldigt få har hört talas om längre. Men efter förra inlägget så har några hört av sig till mig och berättat att lokalt så lever faktiskt traditionen vidare. Bland annat på ön Möja och därifrån finns också filmer på You Tube att titta på.

Igår var jag i Åtvidaberg och hälsade på min pappa. Vi satt och tittade i hans gamla fotoalbum. Där fick jag se två fotografier från något evenemang som också måste vara kopplat till traditionen att gå Trettonstjärnor. På dessa fotografier är också kopplingen till Åtvidaberg extra tydlig eftersom istället för vita strutar så är man här klädd med FACIT gubbens strutar på huvudet. Men även här syns ett par  ”Judas” som är svartmålade i ansiktet. Jag tror bilderna är från Facit mässen och något speciellt evenemang där. Kanske någon som vet mer om detta och kan berätta för mig. Tyvärr så mindes inte pappa så mycket från när bilderna togs

IMG_1774 IMG_1775

Läs gärna också mitt förra inlägg om traditionen att gå Trettonstjärnor i Åtvidaberg:

https://dickwahlin.wordpress.com/2014/01/05/sa-har-kunde-det-firas-under-trettonhelgen-forr-i-tiden/

Så här kunde det firas under Trettonhelgen förr i tiden.

För de allra flesta så räknas väl denna helg endast som en möjlighet till några extra lediga dagar inför det nya arbetsåret. Så har det inte alltid varit utan Trettonhelgen har en Kristen bakgrund och innebörd. Man firar Jesu födelse och den dag då de Tre vise männen kom till Jesusbarnet med Rökelse, Guld och Myrra. Min mor skrev ner många berättelser från sin barndom och här kommer hennes berättelse om hur man firade i Åtvidaberg under Trettonhelgen.

Trettonhelgen (nedtecknat av Margot Wåhlin)

IMG

När jag var barn och växte upp i Åtvidaberg gick barnen trettonstjärna på Trettondagsafton och Trettondagen. Det var föresten inte bara barn utan även föreningar. Vi började en tid före helgen med att göra en så kallad Trettonstjärna. Det var i princip en låda som det skars ut figurer på såsom en flaska ett snapsglas och en halvmåne. Under det utskurna satte vi Silkespapper i olika färger. Inne i lådan gjordes en ljushållare. Vi barn var utklädda med vit skjorta och en strut på huvudet. Alla utom en som blev svärtad i ansiktet. Det var Judas och han hade en väska. Vi gick runt bland husen. När vi kom in sjöng vi ”trettondagen är kall och mulen och snön han lyser o herre Gud. Och kaffepannan den står på spisen men inte finns där en enda tår.” Sedan sjöngs en del julsånger och sedan ”Vi haver och en Judas som bär vår pung. Vi tror att han kommer från skogen svarter uti syna som en grobian, och han kan skrämma bort alla små barn. Näsan den pekar mot skogen” När denna sång sjöngs gick Judas fram till familjen som vi gått in till och räckte fram den medhavda väskan. Tanken var att vi skulle få någonting. För det mesta fick vi en slant. Det var var ofta en tio eller tjugofemöring. Så slutade vi med att sjunga ”Haven tack haven tack för denna hederliga skänk. Denna skänk denna skänk den är hederligt betänkt. Nu ska vi ut och vandra nu ska vi ut och gå. Farväl både vänner och bekanta” Vi bockade och tackade och fortsatte till nästa hus.

Jag hade två kusiner i Valdemarsvik. Där gick man inte trettonstjärna utan man gick Knutgubbe på Knutdagen efter Jul. Dom klädde inte ut sig som trettongossar utan till olika Knutgubbar. Dom gick sedan runt i husen lika som vi gjorde. Det var inte så vanligt att dom fick pengar det var mest frukt och karameller i deras väska. Dom hade heller inte gjort någon Trettonstjärna.

Noteringar av Margot Wåhlin (1935-2012)