Tredje släktboken är nu klar

Nu är släktboken om min far Stig Wåhlin klar. Boken är skriven som en Antavla med levnadsberättelser och bilder, totalt 208 sidor tryckt i A4 format med 4-färg. Idag har jag packat 30 böcker som nu ska skickas till kusiner och kusinbarn som önskat ta del av släktens historia.

FullSizeRender 3

Har också börjat att skriva på den fjärde och sista boken som kommer att handla om min mors släkt.

Släkthistoriskt Forum tipsar om 11 intressanta bloggar om släktforskning

I förra veckan kom årets första nummer av tidningen Släkthistoriskt Forum som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund. På framsidan stod det att tidningen tipsar om 11 bloggar och självklart väckte det mitt intresse.  Jag bläddrade snabbt fram till de aktuella sidorna om bloggar och väl där upptäckte jag att min egen blogg var bland de omnämnda. Det var verkligen både en överraskning och givetvis oerhört roligt.

Tidningen tipsar om ”11 bloggar att inspireras av” och min blogg hamnar i denna skara på en andra plats.

”Bloggen rör främst Dick Wåhlins och hustrun Helena Wåhlins anor, Skribenten framhåller vikten av att samla på berättelser….” 

Det är nu dessa berättelser som jag har samlat som också bildar en viktig grund till de fyra släktböcker som jag skriver. Tre av böckerna är redan klara och den fjärde och sista boken arbetar jag för fullt med.

Uppmärksamheten i tidningen har givit många besök här i bloggen och även en del nya kontakter. 

Givetvis blir jag även inspirerad till att fortsätta att blogga här .

Idag fick jag min andra Släkbok levererad från tryckeriet

Ni må tro att det är en fantastiskt härlig känsla att få uppleva att många års släktforskningsarbete nu vartefter kommer att vara dokumenterade i formen av Släktböcker.

Idag kom min andra bok levererad hem till mig från tryckeriet. Den här boken som kom idag handlar om min svärmor Eivor Bengtsson.  Den första boken som jag fick hem klar lagom till jul handlar om min svärfar Allan Bengtsson. Igår kväll skickade jag in underlaget till min tredje bok som handlar min egen far Stig Wåhlin. Nu återstår ”bara”att sammanställa boken om min mor Margot Wåhlin.

slaktbok-eivor

Jag valde att göra fyra olika böcker av tre olika anledningar. För det första så vänder sig varje enskild bok av de fyra till olika målgrupper. För att bara ge ett exempel så tror jag inte att min mammas släkt är så intresserade av att läsa om min svärfars anor och deras levnadsöden. För det andra så har jag samlat så pass mycket material att en enda bok skulle bli väldigt omfattande i sig.  För det tredje så gäller det också att få boken överskådlig om hur olika personer är relaterade till varandra genom generationerna. Det sista är inte så lätt för den som inte själv är insatt i släktforskning och vet hur en antavla är uppbyggd.

Jag har koncentrerat mig på de fyra första generationerna och skrivit så noggranna levnadsbeskrivningar som möjligt om dessa anor. När det sedan gäller anor från generation fem och bakåt så ligger de samlade en och en som separata antavlor med anorna i generation fyra som källpersoner. Jag är själv väldigt nöjd med det upplägget och tycker att det blir överskådligt. Men jag förstår om andra släktforskare kan tycka att det är lite märkligt och rentav felaktigt, Men jag har prioriterat överskådligheten  för de icke släktforskare som förhoppningsvis ska läsa boken. Allra sist efter anorna har jag lagt beskrivningar och bilder på speciella ”Släktgårdar” där släkten levt och brukat jorden i mer än två-tre generationer bakåt.

Nu väntar jag på den tredje boken och hoppas få den levererad inom en vecka eller två.

 

 

En viktig milstolpe är uppnådd. Min första släktbok är klar!

Intresset för släktens historia ärvde jag ifrån min mor. Hon hade samlat gamla foton på äldre släktingar i ett fotoalbum och där noterat uppgifter om dessa släktingar. Som barn tyckte jag att det både var intressant och roligt att bläddra i det fotoalbumet. Jag började sedan själv att släktforska omkring 1980.  Mitt mål har hela tiden varit att ”någon gång i framtiden” skriva en släktbok. 

Det skapas hela tiden nya möjligheter till att kunna släktforska och därmed hitta nya intressanta uppgifter. Det är därför svårt att sätt punkt för forskningen och säga till sig själv att ”nu är du klar och kan börja skriva släktboken.”

Jag har nu konstaterat att jag aldrig kommer bli helt klar med forskningsarbetet. Resultatet av det konstaterandet ser du här nedanför. Det här är den första av det som är nu istället är tänkt att bli fyra släktböcker. Det kommer att bli en bok för var och en av både Helenas och mina föräldrar.

Strax före jul lämnade jag in underlaget till boken om Helenas pappa Allan Bengtsson till tryckeriet. Jag har därefter kommit en bra bit även på den andra släktboken som handlar om Helenas mamma Eivor Karlsson gift Bengtsson. Sedan återstår ”bara” böckerna om mina egna föräldrar.

Här kan du se resultatet i form av bilder på några av sidorna i boken om Helenas pappa. Han fick själv ta emot ett exemplar av den helt nytryckta boken i julklapp.

Klicka på bilderna här nedanför för att se dem i större format

Om ni undrar var jag har tryckt boken så kan jag nämna att det är Responstryck AB i Borås som fick uppdraget och jag är mycket nöjd över resultatet. Boken är på 100 sidor och omslaget på boken är laminerat.

Avslutningsvis vill jag också säga att jag är mycket glad för att säkerställt att ett oräkneligt antal timmars arbete nu är lättillgängligt för andra att kunna ta del av.

Systrarna Lena Carin och Sara Charlotta Nilsdotter, tre av deras barn gifter sig i ett dubbelbröllop varav ett av brudparen är kusiner med varandra.

Fortsätter idag med två av barnen till drängen och senare bonden Nils i Fjärsbo, systrarna Lena Carin och Sara Charlotta.  

De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta Nilsdotter blir faderslösa när de är 15 och 13 år gamla. Deras far Nils Johansson avlider 57 år gammal den 29 november 1850 i Fjärsbo, Kättilstad och änkan Kristina Eriksdotter får därefter ensam ta hand om både gården och tre omyndiga barn. De två systrarna har en lillebror som vid faderns bortgång är 8 år gammal. Tre äldre syskonen har tidigare flyttat hemifrån och klarar sig då själva. När modern Kristina fyra år senare gifter om sig med Niklas Lorentsson så skiljs hon också från sina tre minsta barn. De båda systrarna får börja att arbeta på olika gårdar som pigor medan deras lillebror flyttar till sin farbror och blir fosterson hos honom.

05-juli-2015nils-karlsson_lena-carin-nilsdotter

Lena Carin Nilsdotter som är född den 12 augusti 1834 i Fjärsbo, Kättilstad (E) gifter sig den 14 oktober 1853 när hon är 19 år gammal med Nils Karlsson från Vena, Kättilstad. Deras första barn Karl Gustav föds i Vena den 2 oktober 1854 men avlider när han är drygt 2,5 är gammal den 20 maj 1857. Lena Carin är gravid igen när hon begraver sin första son, 6 månader senare den 29 november 1857 föds sonen Nils Johan. Den 5 mars 1860 föds sedan dottern Anna Kristina Charlotta. Nu kommer vi till de två barn som sedan kommer att gifta sig i dubbelbröllopet nämligen Karl Albin som föds den 3 januari 1864 och Alma Helena som föds den 17 maj 1870.

Sara Charlotta Nilsdotter som är född den 14 april 1837 i Fjärsbo, Kättilstad gifter sig den 30 april 1856 med Karl Johan Svensson från Tolemåla, Kättilstad, de får sju gemensamma barn. Barnet som senare gifter sig i dubbelbröllopet heter Karl Erik Albin och är född den 27 oktober 1863 i Tolemåla.

Dubbelbröllopet den 5 juni 1889

Den här dagen står två brudpar framför prästen Axel Ekberg och vigs samman. Tre av fyra personer i bröllopet är släkt med varandra.

Karl Albin Nilsson med sin brud Anna Lovisa Karlsdotter
Karl Erik Albin Karlsson med sin brud och kusin Alma Helena Nilsdotter.

Två år efter dubbelbröllopet så avlider Karl Erik Albin Karlssons far Karl Johan Svensson i Tolemåla 58 år gammal den 25 augusti 1891. Åtta år senare den 27 februari 1899 avlider Karl Erik Albin Karlson i en ålder av 35 år. Hans hustru och kusin Alma Nilsdotter blir tidigt änka och med ansvar för 4 barn som då är mellan 2 och 9 år gamla. Alma gifter tre år senare om sig med Göran Salomonsson.

Drängen Nils som gör husbondens dotter gravid och strax efter det även övertar gården Fjärsbo 1/8 mantal i Kättilstad socken från sin då nyblivna svärfar

Nils Johansson föddes den 25 maj 1793 i Beta i Kättilstad socken Östergötland. När han är 19 år flyttar han från Beta till Åtvid. Han kommer sedan till gården Fjärsbo 1/8 mantal Kättilstad den 8 november 1822 och börjar då 29 år gammal att arbeta som dräng hos bonden Erik Jonsson. Bonden har vid den här tiden en son Östen född 1801 och en dotter Kristina född  den 14 april 1805. När Kristina är 19 år gammal i januari 1824 så blir hon gravid med drängen Nils som nu varit di tjänst på gården i drygt ett års tid. Sex veckor innan barnet föds så gifter sig Nils och Kristina med varandra den 24 september 1824. Barnet en son och som döps till Erik Johan föds sedan den 8 november 1824. I kyrkoböckerna står inga noteringar, varken i vigselnotisen eller födelsenotisen, om att barnet har blivit till långt före vigseln.

För Nils kommer det här också att innebära att han får överta ansvaret för gården Fjärsbo 1/8 mantal från sin svärfar. I husförhörslängden åren 1831-1835 står Nils nämligen angiven som bonde på gården. Hans svärfar Erik Jonsson skrivs i Bällinge 1/4 mantal från år 1827 och i samma Husförhörslängd står också Stinas storebror Östen noterad som sjuklig och klen vilket kanske kan förklara varför han inte har några egna anspråk på gärden i Fjärsbo. Det vanligaste och då särskilt på den här tiden är annars att det är äldste son som får överta ansvaret efter sin far. Men i det här fallet så flyttar alltså bonden själv från gården och låter istället drängen som gjort hans dotter med barn bli den nya bonden på gården Fjärsbo.

Äktenskapet mellan Nils och Kristina resulterar i sju barn varav sex av dessa uppnår vuxen ålder. Men Nils Johansson avlider av Vattusot den 29 november år 1850, 57 år gammal. Tre av barnen som även är omyndiga bor kvar hemma. De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta som är 15 respektive 13 år gamla och sonen Karl Gustaf 8 år

Änkan Kristina Eriksdotter är 45 är gammal när hon med sina tre hemmavarande barn bestämmer sig för att ändå bo kvar på gården i Fjärsbo. Kristina bor på kvar där i fyra år och även om hon får hjälp från andra, kanske de äldre barnen, så måste detta ha varit en mycket svår tid. Men år 1854 lämnar sedan Kristina Eriksdotter gården Fjärsbo och flyttar till Tolemåla. Hon gifter sig den 3 november 1854 med änklingen och bonden Niklas Lorentsson. Niklas som själv blivit änkling samma år som Kristina blev änka. Men i samband med detta så skiljs hon också från sina egna barn. De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta får börja att arbeta som pigor på olika gårdar medan sonen Karl flyttar till Långnäs till sin farbror Jaen Johansson och blir fosterson i det hushållet.

NOT 1: Nils Johansson och hans hustru Kristina Eriksdotter är ana i femte led till min hustru och detta i två grenar på släktträdet. Deras barn Sara Charlotta och Lena Carin Nilsdotter, de båda systrarnas barnbarn Karl Karlsson och Alma Nilsdotter gifter sig senare som kusiner och bosätter sig i Vena, Kättilstad, se tidigare berättelser här i bloggen. 

Not 2: Kristina Eriksson har en väl utredd antavla som sträcker bl.a ned till Zackris Persson och hans hustru Regina Hansdotter född 1634 i Stettin, Polen som jag vet att många andra har bland sina egna anor

Helenas pappa Allan Bengtsson 91 år berättar om sitt liv

Avskrift av en ljudinspelning när Helena Wåhlin intervjuar sin pappa Allan Bengtsson i Åtvidaberg 2016-03-25. Avskriften här är skriven som en sammanhängande berättelse av alt det som Allan berättar om i ljudinspelningen. Notering av Dick Wåhlin.

3Allan Bengtsson 91 år

Född i Vilebo by i Kättilstad församling

Jag är född i Vilebo by som hade 6 olika gårdar. Fram till 1770-talet var gårdarna så kallade Kronohemman som ägdes av staten. Därefter var det Kopparverket i Åtvidaberg som i sin tur ägdes av Baroniet Adelsvärd fortsätta att också äga dessa gårdar. De var beroende av kol och timmer till gruvbrytningen och skrev arrendekontrakt med bönderna om att de fick leverera kol från kolminorna till Åtvidaberg. Även en del timmer och massaved fick bönderna frakta till gruvorna. De fick hjälp av skogsarbetare och kolare, Olsson och Närstedt hette några av dem.

DSC_1433

Lilla Vilebo No 3. 1/6 mantal

Min far var den tredje generationen i vår släkt som som fick utföra dessa sysslor och han gjorde det ända fram till dess att han blev sjuk i TBC. Han fick då behandling för sin TBC på Kolmårdens Sanatorium. Men tyvärr så var båda hans lungor angripna annars kunde man ha gasat bort en lunga och på sätt klara sig. Mellan behandlingarna fick han vara hemma men när han fick blödningar så fick han åka tillbaka till Sanatoriet. Det var också lite riskfyllt för både mor och mig för att vi skulle också kunna bli smittade. En sjuksköterska kom till oss och vi fick något som hette Calmette som gjorde att vi klarade oss. Den som kom på den medicinen fick också Nobelpris för sin upptäckt, den medicinen har har räddat livet på många människor.

Baroniet var humana mot oss så att vi fick bo gratis och ta ved från skogen så att vi kunde klara oss när pappa var sjuk. Mor var en duktig sömmerska och sydde kläder till andra i byn och även andra näraliggande byar.

Skogshalls skola

allan2

Det var ganska många ungdomar i Vilebo och skolan vi gick i hette Skogshall. Det var endast en fröken som skulle klara av att undervisa alla klasser. Det var intagning vartannat år i skolan och hade man tur kom man i rätt år, annars fick man vänta ett år på att börja skolan. Fröken i skolan var väldigt noga med att vi kunde psalmverser, det var det viktigaste. Vi fick också hjälpa henne att bära ved och att städa. Eleverna fick också turas om att elda i en kamin i skolsalen. Hon skulle också undervisa oss i slöjd men det blev inte så mycket av det. Sedan skulle vi också ha gymnastik men fröken fick ryggskott så vi slapp gymnastiken och det blev vi glada för. Mina bästa betyg i skolan var nog i Geografi och Historia. Det fanns också lite litteratur så man läste om Robinson Kruse och hans spännande äventyr. Det kanske satte sig i generna för det som skulle komma längre fram…

Vi ordnade med vår gymnastik själva istället när vi hoppade från höskullar ner i halm eller lekte kurragömma. Ibland ställde vi upp 10 st. kubbar på en väg och sedan hade man 5 st. kubbar till så man kunde kasta på dessa och tävlade med det. Vi ordnade också övningar på sjön när det var blankis med egentillverkade klubbor med krok på längst ner. Far tillverkade ett par skidor åt mig och som han värmde och böjde åt mig men ibland gick böjen tillbaka och då stöp man

Far var var sjuk i 10 år innan han gick bort. Han var lantbrukare på gården men när han blev sjuk så gick marken över till de andra i byn. Jag var 18 år gammal när han dog och då blev det också en auktion. Auktionsförrättaren gjorde konkurs strax efter auktionen så vi fick inte alls många kronor, det var ett hårt öde.

Mina första arbeten

Allan 91 år blogg-1-2

Jag fick börja att arbeta tidigt, första jobbet var att gallra betor hos min morbror som hade en gård i närheten. Jag fick också barka slipers vid Bysjön, de där tunga klumparna som ligger under rälsen på järnväg. Jag fick hjälp att lyfta på och vända dem. Min första lön var 12 kr och jag fick behålla hälften och mor och far fick den andra hälften.

När far hade gått bort fick jag hjälp av mina släktingar Grahn som bodde på Douglasvägen i Åtvidaberg. Jag bodde hos dem och de ordnade med en cykel så jag kunde cykla till Falla. Jag arbetade där med att gallra betor och hästhackning genom att leda en häst i rätt fåra och på så sätt få bort ogräset. Jag blev också trampad av den där hästen kommer jag ihåg. Jag kunde ha fått bott på gården i Falla men där spelade de kort varje kväll på Drängkammaren så jag tyckte att det var bättre att cykla emellan.

Därefter så började jag att arbeta på Engströms Cykelverkstad. Där fick jag en cykel som vi sänkte ner sadeln på för att jag var kort. Det var perfekt för då kunde jag cykla hem till mor som bodde kvar i Vilebo efter det att far hade gått bort.

Allan 91 år blogg-1

Allan med sin mor Anni i lägenheten i Malmviken

Sedan flyttade vi till Malmviken till ett hus som har varit gruvarbetarbostad men som nu är rivet. Det var tre stora hus som var lika stora och det bodde sexfamiljer i varje hus. Därifrån åkte jag till ÅSSA och arbetade och fräste utdrags-ringar till Mauser gevär. Det var 45 000 utdrags-ringar som skulle åtgärdas i två olika moment så det blev totalt 90 000 moment. Verkmästaren sade till mig att nu vet jag var jag har dig så stå du bara här och gör ditt jobb. Sedan fick jag börja att arbeta med provning av smörjapparater som de till verkade och fortfarande gör på ÅSSA även om det nu är ett finskt företag som övertagit fabriken. Det var mycket snäv tolerans på dessa apparater och om det inte stämde så fick man plocka isär apparaten och tvätta den i Trikloretylen, ett farlig gift. Arbetet var helt oskyddat och det fanns ingen utsugning så jag blev påverkad eller mer eller mindre förgiftad av det arbetet. I samband med det skulle jag också mönstra till militärtjänsten men hade då gått ner så mycket i vikt att jag fick anstånd i ett år. Då hade jag också slutat att arbeta på ÅSSA och börjat på Engströms cykelverkstad igen. Det var Doktor Brundin i Åtvidaberg som avrådde mig från att återgå till arbetet på Åssa.

Miltärtjänstgöringen

Året efter så hade jag gått upp lite i vikt igen och kom in som malaj på Lv2. Jag fick börja i köket med det var inte särskilt roligt. Jag fick bl.a. stycka en ko ihop med en annan kille och bära fram Kronans pansarbröd och servera. Jag kände några där sedan tidigare eftersom jag hade börjat med orientering i ÅIF. De hjälpe mig och ordnade som att jag kom över som signalist istället vilket var mycket roligare. Vi hade en skolchef som hette Tillberg som jag kände tidigare. Han körde motorcykel och hade en kille i sidovagnen bredvid som kallades för burkslav. Han tävlings körde i backen från Kvarntorp upp mot Vilebo by i den riktigt branta och krokiga backen. Vi blev riktigt bra vänner eftersom han visste att jag kom ifrån Vilebo. Sedan var ute ibland ute på manöver, bl. a. uppe i Södermanland. En natt var det en kille som satt brandvakt men som  inte var så varsam utan det slog eld i tältet och det brann upp helt och hållet. Vi andra var ute på övning men han klarade sig själv som tur var, men det var ett äventyr.

Vid första repmötet 1966 hade jag Björn Ulveus i överslafen på regementet. Men han var inte närvarande många nätter, andra musik evenemang kallade.

Efter ett år i lumpen så kom jag tillbaka till Åtvidaberg och började arbeta på en elfirma som hette Lidbecks Elektriska. Det var ett av totalt fem olika yrken som jag har provat på. Jag hade tre arbetskamrater som rökte som borstbindare och de avled senare alla tre i lungcancer. Sedan gick jag över till en annan elfirma som hette Sigfrid Anderssons Elektriska. Då fick jag jobb både i Åtvidaberg och Linköping. Jag var med och jobbade med det elektriska när man byggde upp Universitetssjukhuset i Linköping. Sedan jobbade i Åtvidaberg på Östergården, installation av elektricitet på Ålderdomshemmets fyra olika huskroppar. Då kunde man inte ana att man senare skulle bli Vaktmästare där.

Cykelsemestrar och utflykter med kompisar åren 1945-1951 

1945 cykelutflykt från Åtvidaberg till Söderköping. Nästa utflykt till till Gamleby och Garpedansberget med utsikt över bygden, där åt vi också vår matsäck. En tredje utflykt till till Gränna på tandemcykel.

1946 startade vi i Åtvidaberg och cyklade mot Ödeshög vidare till Gränna. Från Gränna tog vi båten till Visingsö och därifrån båt vidare till Jönköping. Vi stannade i i Jönköping i tre dagar och övernattade i ett rum vid Munksjön i tre dagar. Vi tittade på en fotbollsmatch, en bekant till min resekompis var med och spelade i laget som vann sin kvalmatch. Vid hemfärden i en backe före Ödeshög gick en pedalaxel av och vi fick övernatta under tiden cykeln lagades. Det blev även dansbesök till Bestorp och Brokind och dåd övernattade vi i medförda sovsäckar under en stor gran. På hemvägen dagen efter så blev vi skrämda av en Älgko som hade en liten kalv. Det dröjde en timme innan vi vågade att fortsätta hemfärden. Det var Ingemar Lindholm och Inge Franzén som var med då.

En annan utflykt 1946 startade i Åtvidaberg och därifrån cyklade vi först till Valdemarsvik. Därifrån åkte vi båt till Södertälje kanal in i Mälaren och fram till Stadshuskajen i Stockholm. Därifrån cyklade vi till Skuruparken där vi campade i en vecka. Därifrån gjorde vi utflykter både med cykel in till Stockholm och med båt ut i skärgården. När en vecka hade gått så cyklade vi hela vägen hem till Åtvidaberg genom ett fagert Södermanland med en övernattning vid Norrköpings norra infart.

1947 tog vi tåget till Göteborg och fortsatte med färjan till Fredrikshamn. Sedan cyklade vi igenom hela Danmark vilket tog ungefär en vecka. Vi bodde antingen på Bondgårdar eller i tält. Från Danmark tog vi färjan till Malmö och bodde hos min kompis Johan Bondessons föräldrar utanför Malmö. Därefter tog vi tåget tillbaka till Åtvidaberg

1949 åkte jag, Elof Jansson och Alf Blick till först Värmland med första övernattning vid Frödingestenen sedan vidare till Karlstad. Gudbrandsdalen, läger vid Odda Nordsjökusten. Därefter Oslo och Holmenkollen. Hemresa via Fredrikshiold, Trollhättan, Jönköping och hem till Åtvidaberg.

1951 cyklade vi från Åtvidaberg till Linköping. Därifrån tog vi Nattåget via Stockholm till Långsele. Från Långsele vidare med tåg till Kiruna och Björkliden med en dags stopp på varje plats. Sista utflykten var till Narvik där vi åkte skidor. Resan tillbaka från Norrland tog två dagar.

Allan träffar Eivor

Vi var ett gäng som höll till i Nynäs vid sjön Glan mitt emot Malmviken. Vi ordnade bl.a promenader ner till Gärdsrums kyrka på juldagsmorgonen under 5 års tid. Vi startade på Bruksgatan i Åtvidaberg. Vi promenerade två år när det var barmark och åkte med häst och släde de andra åren. Vi tände facklor när det var 1 km kvar till kyrkan och släckte dem är vi kommit fram. Det var en dam som var med och sjöng i kören i kyrkan. Vi hade träffats någon tidigare när vi var hos tandläkaren samtidigt. Jag fattade lite tycke för henne och hon bodde i Sjövik hade jag fått reda på. Jag hade skaffat mig en Motorcykel en 125 cc så det blev lite besök där nere i Sjövik. Hon hette Eivor Karlsson. Hon kom också upp och besökte mamma och mig i Malmviken. Vi bodde väldigt enkelt med ett rum och kokskåp.

Eivor började att arbeta på Gärdsrums ålderdomshem, men sökte snart en kurs i Hemkunskap på Gamleby Folkhögskola. Det var en lärorik kurs och Eivor fick också många goda kamrater där.

Allan 91 år blogg-1-7

Eivor vid Gamleby Folkhögskola, främre raden nr 4 från höger.

Jag skulle också söka en Allmän kurs men blev övertalad att inte göra det. Vi hade mycket jobb på Industriernas Elavdelning. Det gick bra för FACIT med utbyggnad av bland annat storrums kontor i flera våningsplan. I de lokalerna finns numera Hälsofabriken där man kan träna gratis om man är över 90 år. Där finns nu tre avdelningar med ett 30-tal apparater för egen träning och härlig bastu och dusch efter. Ulla Bohlin säger att två dagar i veckan bör du träna.

Eivor och hennes kamrater fick en resa till Gotland samtidigt som det var Riksläger för Frisksport. En kamrat och jag beställde en resa dit. Det blev en härlig resa med rundtur på norra Gotland upp mot Fårö samt tältläger norr om Visby. Under veckan ägnade vi oss åt bl.a föreläsningar och mångkamp. Där längdhoppet avgjordes så hittades benrester i sanden. Det blev en arkeologisk utgrävning som vi fick följa. Det var en gravplats som hittades vilket också fick till följd att våra övningar fick flyttas. En spännande resa!

Giftemålet den 22 maj 1954

 

Allan&Eivor

När Eivor och jag skulle gifta oss så hade svärfar och svärmor flyttat till Bodsgård den gård som ligger nära kyrkan i Gärdserum. De stod också för bröllopet och bröllopsmiddagen. Det kom också mycket telegram som kyrkoherden läste upp för oss. Eivor var med i kyrkokören och före  det Melodiflickorna och hon kunde också spela på olika instrument.

När svärfar och svärmor skulle flytta från Sjövik till Bodsgård så åkte Eivors sytet Barbro och jag ner och hjälpte till. Jag fick leda kossorna under flyttningen. Jag fick alltså jobba lite för Rakel (*)  innan det blev giftemål, i sju år men så länge behövde inte jag arbeta för att få gifta mig med Eivor

(*) Not: I Första Mosebok berättas att att Isaks son Jakob fick arbeta i sju år som hemgift för att få gifta sig med Rakel.

I Bodsgård ansvarade Eivors pappa Nils för djuren, hästar, kossor och kalvar. Familjen hade också en hund Tonny som var till god hjälp att på kommando hämta hem kossorna till mjölkning.  God mat och julfirande. Eivors mamma Agnes hade också kyrkliga uppdrag. Bodsgård såldes sedan till några från Bankekind. För Nils och Agnes var det då inte lätt att skiljas från välskötta åkrar, ängar och djur i naturskönt läge. Det blev ett litet hus i Berg som köptes, en smal tomt men som var spännande tyckte flickorna. Nils började att arbeta på FACIT några år. Det var säkert en svår omställning. Han fick sedan magproblem som visade sig var cancer. Han klagade aldrig men sjukdomen tog överhanden och han avled i sitt hem i Berg.. Efter försäljning av huset i Berg så flyttade Agnes till Smällgatan i Åtvidaberg och fick några år i vår närhet.

Vårt första hem

Vårt första gemensamma hem var på Valkaregatan i Åtvidaberg. Jag hade en arbetskamrat som hade en lägenhet där. När han byggde ett eget hus så fick jag köpa lägenheten av honom. Jag hjälpte också honom med att gräva grunden till huset. En gång när vi grävde i december månad så kom det ett åskväder. Vi hade grävt en ordentlig grop och den fylldes med vatten eftersom det blev ett rejält skyfall. Där föddes också vårt första barn Ingela år 1955. Strax efter det att Ingela föddes så fick Eivor problem med reumatism och fick åka till olika kuranstalter, bl.a. till Norrköping. Hon fick injektioner med så kallat Guldsalt. Hon åkte även till Tranås i flera omgångar.

Byggde eget hus på Eksättersvägen 9 i Åtvidaberg

När vi kom till Eksätersvägen så var det en naturtomt precis perfekt så som vi ville ha. Men det var också mycket arbete med sten på tomten som vi fick plocka bort och köra iväg. Bara på ett ställe där jag skulle anlägga en odling så var det 60 skottkärror med sten som fick köras undan. Odling fanns med i mina gener, det var mor som började med det.

Sedan kom det också en lite tös som hette Helena år 1961. Då var vi tvungen att skaffa en lite större bil. Det blev för trångt i vår lilla Morris Minior och då köpte vi en Volkswagen 1500 istället.

En naturtomt blev också ett bra lekområde för barnen och nära till Håcklaskogen med fina stigar till bär och svampområden ärmånga liter har skördats och matsäck ätits.

Föreningsliv

Från början var det mest i Korpen sammanhang jag sprang orientering. Därefter var jag med i ÅIF men då var jag mest arrangör eftersom jag också var med i ungdomssektionen. På slutet var jag också ordförande där ett par år. Därefter var jag med och startade upp orienteringsklubben OK Eken i Åtvidaberg. Jag skötte även markkontakter före kartritning och tävlingar. Klubben har arrangerat 3-dagars tävlingar samt 4 Nationella tävlingar samt DM och SM. Jag har också samlat flera tusen priser till olika tävlingar från företag. Det är också åtskilliga kilomes taggtråd som vi har tagit bort före tävlingar.

En gång på en orientering i Söderö så var Eivor med och gick runt och promenerade där. Då kom plötsligt ett regnoväder och hon och Flink, en fotograf på FACIT från Åtvidaberg, tog skydd under en stor sten. Där satt de och hade det trevligt och kröp sedan fram när ovädret hade passerat.

Men i och med att frugan var reumatiker så startade vi också upp en Reumatikerförening i Åtvidaberg som var verksam i knappt 10 år och gick sedan upp i Linköpings föreningen. Vi läste i studiecirklar om olika platser och gjorde sedan resor dit, bl.a. till Bornholm och Åland med guide.

Två Vasalopp

Mitt första Vaslopp var 1963 och då var det omkring 6 000 deltagare i loppet. Ganska bra före vissa delar men när det blev 8 plusgrader så var det kladdföre. Vi var ett tiotal deltagare från ÅIF i det året. Vi bodde nära startplatsen i Berga by. Det var Lennart Ottosson som själv har 50 Vasalopp var vår arrangör från Åtvidaberg.

Mitt andra Vaslopp var 1968 och då var det ganska kallt starten. Då var jag också bättre förberedd själv. Men spåren var inte preparerade som idag. Den gången skulle vi ha en extralapp på nummerlappen som skulle lämnas in vid målgången för databehandling och tidtagning. Men många hade tappat sina lappar längs spåret så det blev köbildning vid målet på ca 30 min när jag gick i mål. I samband med det drabbades jag av förfrysning av mina fötter.

Idrottsmeriterna i Orientering

Jag har 20 st DM-tecken i Orientering av högsta valör.

Även ett SM-tecken för herrar 80 år i Veteran-SM

Arbetade som Vaktmästare på Östergården.

Jag hade tidigare varit med och installerat el på Ålderdomshemmet Östergården i Åtvidaberg och när de sökte efter en Vaktmästare så fick jag det jobbet. Redan från början gillade jag att visa bilder för de gamla något som jag har fortsatt med i alla år och gör fortfarande ibland. Men när jag arbetade där så var det inte alltid så populärt för det tillhörde inte mitt jobb. Jag skulle varken läsa tidningar för de gamla eller visa bilder tyckte föreståndaren, men de gamla har alltid uppskattat det.

Jag har också varit med i föreläsningsföreningen i många år och visat bilder och filmer där också. Jag minns också en gång när jag var nere i Gärdserum och arbetade hos svärfar så ringde telefonen. Det var när FACIT chefen Disponent Elof Eriksson var mycket sjuk och inte hade så lång tid kvar att leva. Då ville han se den så kallade ”Brassefilmen” från när Brasliens fotbollslandslag hade träningsläger i Åtvidaberg. FACIT hade försäljningsfilialer i många länder bl.a. i Brasilien. Elofs chaufför fick då komma ner till Gärdserum och hämta mig och sedan fick jag visa filmen för Elof Eriksson. Efteråt blev jag bjuden på lite förplägnad i Villan där man också har en fantastiskt fin utsikt över Bysjön i Åtvidaberg.

Eivor och vårt barnbarn Jimmy blev båda svårt sjuka

Trots reumatiska problem så arbetade Eivor några år halvtid på Östergården, hon hade erfarenhet av vårdjobb från Gärdserum. Det blev dragspelsunderhållning och sång till glädje för de gamla.

Hennes terapi blev besöken på Tranås Rehab, Tallmogården och Värmlandia. Hon fyllde två böcker med priser från korsords tävlingar och slogan tävlingar.  Syjuntans glada gäng hade många upptåg och spex. Då passade jag på att träna eller eller var med på styrelsemöten i Skogsluffarna.

I samband med att Eivor började att få problem med sina tänder och skulle sätta in tand inplantat så tillstötte också något annat som sedan visade sig vara den allvarliga sjukdomen ALS. Hon kämpade med den sjukdomen i fem år innan hon gick bort den 18 januari år 2000.  Det var en väldigt tuff tid. När hon inte längre kunde ta sig upp för trapporna inne i huset så ordnade vi med en ramp så att vi istället kunde ta in henne i huset med rullstol via altandörren på baksidan av huset. Även duschen handikappanpassades då.

Före det så hade vi också haft bekymmer med vårt barnbarn, Ingelas äldsta pojke Jimmy. Från början trodde vi att han hade drabbats av någon influensa eller liknande. Men sedan blev det också lunginflammation med hosta och feber. När de sedan tog prover så visade sig att han drabbats av Leukemi som han kämpade med i tre år innan han gick bort drygt 14 år gamma på hösten 1995. Han fick först behandling med cellgifter och fick bort sina cancerceller men fick sedan återfall. Precis innan han sedan skulle få byta benmärg på sjukhuset i Huddinge så konstaterade läkarna att det hade spridit sig igen och att de inte kunde göra mer för honom.

Efter allt detta så försökte man komma på fötter igen. Det hjälpte till att man hade mycket idrottskamrater som ställde upp för mig. Givetvis även barnen och övriga släkten ställde upp mycket då. Även att ha ett hus och en trädgård var en stor terapi då, även en kolonilott som gjorde mig självförsörjande på potatis, grönsaker och annat.

Livet just nu

Fortfarande nu när jag är 91 år gammal så kan jag skörda i trädgården och på min kolonilott. Jag plockar även mycket kantareller, blåbär och lingon. Frukt och bär det finns i trädgården. Jag har ett äppleträd som jag är särkilt stol över som jag tog i en hage hos svärfar när det var en knapp meter. Nu är det fem-sex meter högt och ger en otrolig skörd. Det är inympat tre sorter i trädet. Förra året 2015 blev det rekordskörd och grannarna gick och tittade på mitt träd. De fick nästan inte ett enda äpple på sina egna träd.

Jag var tidigare med under 1980-talet och anlade Östgötaleden genom Åtvidaberg och det arbetet måste man fortsätta att underhålla. Det tog fem år att färdigställa leden på 8 mil från Templet i Åtvidaberg ner till gränsen mot Valdemarsvik. Jag hade då kontakter med olika markägare, gjorde en hel del röjning och annat arbete,. Nu ansvarar jag för att underhålla en sträcka på några km på den leden. Det var den fantastiska läraren Olle Söderbäck som en gång drog i gång det projektet i Åtvidaberg.

Just nu så väntar jag mest på att våren ska komma  och att det ska börja spira i naturen. Vi har inte haft någon vinter i år utan det har varit 5 st minivintrar.

Fantastiska grannar har nu när jag bor kvar här på Eksättersvägen 9 i Åtvidaberg. Jag brukar ställa upp lite för dem också när jag kan, igår följde jag med en granne som har lite problem med sin syn och handlade på ICA. Jag åker fortfarande med min lilla bil ibland men tar ett år i taget så vi får se.

Tänk vilken förmån att få leva och ha hälsan med ett litet undantag för ett ljumskbråck som bråkar och en liten apparat en pacemaker som nu varit en bra hjälpmotor under 8 år.  Tre månader efter att jag fick pacemaker så blev det ett DM-tecken i orientering. Jag lurade den bästa i klassen var ifatt med två minuter men han såg inte kontrollen. Jag såg den och vände, det blev vinst med en minuts marginal på normaldistansen. Men på kortbane DM en vecka senare var det ombytta roller.

Jag har just nu planterat och klippt gräset. Sallad och rädisor på gång även jordgubbar men onormal torka, 2 mm regn på två månader, sabbar skörden. Däremot äpple och körsbär ser mycket bra ut. Så är livet för en egenodlare. Har redan smakat de första blåbären medan kantarellerna måste ha mycket mer regn. Det får bli extra besök på Hälsofabriken som ersättning

Avskrift av en ljudinspelning med Allan från den 25 mars 2016, kompletterat med Allans egna skriftliga noteringar från juni samma år. 

NOT: I samband med att Allan firade sin 90 årsdag 2015 så publicerade Länstidningen två reportage om Allans innehållsrika liv

2Allan Bengtsson 91 år

Allan 90 år_d kopia