Lördagen den 21 september var inbokad sedan en tid tillbaka för att besöka Södra Bårby på Öland. Min syssling Andreas, som bor i Södra Bårby, och jag har sedan ett antal år tillbaka haft kontakt via både mail och telefon. Andreas hörde sedan av sig igen för en tid sedan och vi bestämde oss då för att vi behöver verkligen träffas. Andreas pappa Karl-Gustaf kusin med min pappa var också både intresserad av att träffas samt att han hade mycket fakta kunskap att förmedla till mig.
Jag tog semester på fredagen före och åkte till Öland redan på torsdagskvällen med Husbilen. Bestämde mig för att ha Gräsgårds Hamn som utgångspunkt för att också ta tillfället i akt att fotografera vilket är mitt andra stora intresse, se vidare min andra blogg: https://fotodagboken.blog
Gräsgård Hamn – Öland
Lördagen skulle ägnas åt släktforskningen och mötet med min syssling Andreas och hans familj samt Andreas pappa. Vi hade bestämt tid och plats till Mörbylånga kyrkogård och min farmors föräldrars grav.
P G & Idas grav på Mörbylånga kyrkogård på Öland, min Farmors föräldrar.
Gravstenen är dock lite av en gåta eftersom Petterson stavas med två t och Peter Gustaf och Ida stavade med ett t, Petersson precis som min farmors barndomsnamn och hennes bröders efternamn vilket också framgår av nedan s.k dödsbrev. Även årtalet 1915 är en gåta eftersom Peter Gustav Peterson avled redan den 25 maj 1904 i en ålder av 57 år och Ida Peterson avled 21 augusti 1940 i en ålder av 81 år. Den som däremot avled 1915 var Idas far Peter Gustav Andersson, så min teori måste därför bli att gravsten restes i samband med hans död 1915.
Min farmor hade 4 syskon, äldste brodern Karl – Gunnar föddes den 8 februari 1893 avled redan den 25 februari och fick således bara leva i 17 dagar. Därefter föddes Agnes den 8 januari 1894. Hon gifte den 20 december 1912 sig med barnhusbarnet från Stockholm Gustav Fernstedt, han kallades också för den siste åkaren på Öland. Han körde många transporter med sin häst och vagn. I Mörbylånga finns också en gata uppkallad efter Gustaf Fernstedt som heter Åkaregatan och den går förbi där deras lilla gård låg i Mörbylånga. Deras grav finns också på Mörbylånga kyrkogård.
Gustaf och Agnes Fernstedts grav på Mörbylånga kyrkogård
Även två av deras barn är begravda på Mörbylånga kyrkogård:
Farmors yngre bror Gunnar Peterson och hans hustru Astrid ligger också begravda på Mörbylånga kyrkogård
Slutligen även farmors yngsta bror Gustav och hans hustru Alida och deras förstfödda barn Ingrid ligger begravda på samma kyrkogård i samma grav
Gustav och Alidas son Fred, dog i en motorcykelolycka i Södra Bårby, vilar i en egen grav på Mörbylånga kyrkogård.
Det här var ändå bara början på vad Andreas och hans pappa Karl-Gustaf hade att visa och berätta om. Karl-Gustaf har själv ingen dator men när det gäller siffror kan han nog tävla med en dator i snabbhet på att ur minnet plocka fram siffror och i det här fallet olika datum. Här ligger man själv i lä…
Vi åkte hem till Andreas hus i Södra Bårby, det hus där min farmors mor Ida Persson också har bott i många år, men som idag ser helt annorlunda ut.
Karl-Gustaf, Andreas och Katia framför huset i Södra Bårby
Karl-Gustaf hade samlat ihop en del av alla de papper han har samlat på sig och som funnits i huset. Bland allt så fanns bla den här versen som Ida Petersson har skrivit
”Den arma svalan bygger bo i Templets famn och finner ro men arma själ vill ila från arbetsok och dagligt tvång till heldagsfrid och bön och sång och outsäglig vila”
Ida Petersson
Det här brevkortet fanns också med i samlingen av papper, det är ett brevkort som Ida skickade till sin dotter Agnes Fernstedt.
Jag har tidigare skrivit om de här släktgrenarna här bloggen och bland annat om gården i Södra Bårby som brann upp år 1905. Då har jag skrivit att gården hade No 5 i sin fastighetsbeteckning. Efter det här besökte så vet jag nu bättre och att min mors noteringar inte var helt korrekta. Det var alltså gården Södra Bårby No 6 som brann 1905. Den här bilden är troligen ändå den gården som brann
Platsen där Södra Bårby No 6 låg låg ser ut så här idag:
Från genomfartsvägen i Södra Bårby viker man västerut ner för backen till byn
Nedanförbacken till höger låg gården Södra Bårby No 6 som brann 1905
Ursprungliga marken där Bårby No 6 låg för e branden
Ursprungliga marken där Bårby No 6 låg för e branden
Ursprungliga marken där Bårby No 6 låg för e branden
Efter branden så byggdes gården upp igen söder ut efter den då andra befintliga bebyggelsen. I de senaste köpehandlingarna står byggår 1912 angivet för nuvarande Bårby No 6
Södra Bårby No 5 har således inte brunnit utan är en gård som står den den alltid har stått och har tidigare gått i arv i minst 4 generationer i vår släkt.. Idag ser den gården ut så här
Här en flygbild från okänt år där Södra Bårby No 5 är fastigheten längst till vänster
Slutligen här nedanför en äldre bild från Södra Bårby och den gård som är den tredje gården längst till höger bland de tre gårdarna som ligger tätt samman på bilden ovan.
Det blev en mycket lyckad och trevlig resa till Öland och till minsläktingar i Södra Bårby. Vi besökte flera kyrkogårdar och tittade på gravar som tillhör P G Peterssons systrar. Men för att inte det här ska bli alldeles för lång blogginlägg stannar jag här för idag.
Ett mycket stort TACK till min syssling Andreas med familj. Ett lika stort TACK till min pappas kusin Karl-Gustaf med det helt otroliga sifferminnet som troligen/eventuellt kan slå en modern dator i snabbhet. Jag vill avslutningsvis rikta ett särskilt stort TACK till Andreas och Katias son Alfred 11 år som var min Co-Driver när vi körde runt på södra Öland med Husbilen.
Avslutar med en bild på Ölandsbron från Svinö på fastlandssidan i Kalmar. Besök gärna även min Fotoblogg https://fotodagboken.blog
Jag började att släktforska på allvar 1980 och har under alla år sedan dess haft som mål att någon gång kunna skriva och trycka en släktbok. Åren har gått och materialet har växt och därmed också blivit svårare att överblicka. Nu är jag framme vid en viktig milstolpe och resultatet har istället blivit fyra släktböcker En bok för respektive Helenas och mina egna föräldrar.
Idag kom den sista boken, den om min mor, med posten från tryckeriet i Borås. Nu återstår det endast för mig att packa upp och sedan sända böcker vidare till de släktingar på min mors sida som har beställt egna exemplar av den fjärde och sista boken.
Är jag därmed nu också helt klar med min släktforskning? Svaret på den frågan måste nog trots allt bli nej. Jag tror att det kommer att finnas nya källor och därmed nya möjligheter att hitta uppgifter. Däremot så kändes det nu helt rätt att sammanfatta släktforskning under 37 års tid i dessa fyra böcker som totalt omfattar 782 sidor och tillsammans väger 3,4 kg.
Många av de levnadsberättelser som finns i de tryckta böckerna finns även i den här bloggen. Bloggen har för mig varit ett viktigt verktyg och en morot att till att skriva levnadshistorier. Flera berättelser har kommit till genom att jag besökt platser där våra släktingar har bott. Ibland har jag också hittat husen där släkten har bott och ibland enbart en husgrund från något gammalt torp. Men att gå omkring på dessa platser har givit mig inspiration. Ibland har jag också haft tur att träffa människor som kände våra släktingar och som har kunnat berätta fantastiska historier. Så till er som själva släktforskar så blir mitt viktigaste råd följande.
Släpp tangenterna ibland på era datorer och bege er ut på de platser där era släktingar har levt sina liv! Knacka på dörrar och fråga de som idag bor på dessa platser och du kan få fantastiska berättelser om din släkt. Kort och enkelt:
Ge er ut på Släktforsknings-safari!
Jag kommer inte att sluta att blogga, så håll utkik efter nya blogginlägg. Avslutar det här blogginlägget med en bild på de fyra släkböckerna
PS Vill rikta ett varmt och stort tack till Responstryck i Borås som har gjort ett fantastiskt bra arbete med tryckningen av dessa böcker. DS
Sara Kidd med familj, anlände strax efter kl 12, givetvis väldigt nyfiken och undrande över vad som skulle hända idag och vad det kunde vara som jag inte ville berätta om igår innan vi skiljdes åt. Jag ställde då följande två korta frågor till henne:
Har du någon gång tidigare avfyrat ett vapen? Har du någon gång tidigare skjutit med en kanon?
Svaret från henne på båda frågorna var ett tydligt nej samt att det syntes att hon också var märkbart ytterligare mera fundersam över vas som skulle ske. Jag berättade då att hon exakt kl 13.00 idag ska få avfyra ett skott med en kanon, avsett som en salut för hennes både döda och nu levande släktingar i Sverige. Vi satte oss i våra bilar och körde direkt till Solkanonen som ligger mitt emot Adelsnäs slott i Åtvidaberg. Där mötte vår guide upp samt några andra som också skulle vara med när Solkanonen avfyrades.
Den Solkanon som finns i ett torn vid Bysjöns strand i Åtvidaberg är den enda idag kända fungerande Solkanon som finns världen. I en smal öppning i tornet kommer solens strålar fram några minuter före kl 13.00 sommartid. Solstrålarna träffar ett förstoringsglas som i sin tur sedan antänder en stubin och kanonen avfyras exakt kl 13:00. Men de dagar som solen inte lyser så får man hjälpa till manuellt och tända stubinen med vanliga hederliga tändstickor. Det var också det som turligt nog inträffade idag, moln täckte delvis himlen och skymde solen. Lite smått nervös klev Sara in i tornet och i precis rätt tid drog hon tändstickan mot plånet och antände stubinen. Kanonen avfyrades med en ljudlig knall som hördes i hela Åtvidaberg med omnejd.
Efter denna salut begav vi oss vidare till Åtvidabergs Hembygdsgård. Som ni kanske minns från del 1 i den här berättelsen så var vi den första dagen i Vena by. Där fanns alla hus kvar där Sara svenska ättlingarna har bott, alla utom ett. På platsen där huset i Orremåla en gång stod finns idag bara en liten skylt som berättar var huset en gång funnits. Själva byggnaden flyttades nämligen på 1940-talet just till Åtvidabergs Hembygdsgård och var en av de första byggnaderna som kom dit. Genom att vi nu var på väg dit så kunde vi också bildligt och upplevelsemässigt även knyta ihop de här tre dagarna med utflykter i Sara Kidds och Helena Wåhlins anors fotspår.
Venastugan, Åtvidabegs Hembygdsgård
Venastugan, Åtvidabegs Hembygdsgård
Venastugan, Åtvidabegs Hembygdsgård
Venastugan, Åtvidabegs Hembygdsgård
Den svenska sommaren 2015
Tiden rusade inte iväg lika fort för oss idag så vi hann även med att köra ner till Gärdserum för ett kort besök i Gärdserums kyrka.
Gärdserums kyrka
Gärdserums kyrka
Vy från Gärdserums kyrka
Hela det här äventyret över tre dagar började nu att lida mot sitt slut. Efter besöket i Gärdserum körde vi hem till min svärfar Allan Bengtsson i Åtvidaberg. Det var dags för våra gäster från USA att prova ett litet svenskt Smörgåsbord. Givetvis med bl.a inlagd sill, köttbullar, prinskorv m.m., samt självklart även en tub med Kalles Kaviar. Den inlagda Sillen fungerade betydligt bättre än vad vi hade förväntat oss. Men precis som i den nu aktuella TV-reklamen så hörde inte Kalles kaviar till deras favorit på smörgåsbordet.
Allan Bengtsson, Helena Wåhlin, Sara Kidd och Christoffer Wåhlin (5-männing med Sara K.)
Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873
Dags att avsluta den här berättelsen och även knyta ihop historien kring själva Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873. När vi som en del av förberedelserna, till det här angenäma besöket från USA, träffades hemma hos Gösta Nyman så hade han räddat och sparat gamla papper och handlingar från Vena. Bland allt det sparade fanns även det Amerikabrevet som Saras ana Carl Gustav Jonsson skrev en kort tid efter det att han 1873 emigrerat från Brodalen, Kättilstad (E) till Calmar i delstaten Iowa, USA.
Det är nästan helt osannolikt att just det här brevet skulle dyka upp några veckor före det att Sara kom till Sverige. Sara kom till Sverige i syftet att besöka platser där hennes svenska förfäder hade levt sina liv. Hon började att släktforska för ett par år sedan med allt vad det innebär att forska i ett annat land och på ett för henne helt okänt språk. Hon visste mycket väl att hennes rötter kom från emigranter från Sverige till Amerika i slutet på 1800-talet. Men det fanns inga foton eller något annat bevarat från hennes ättlingar som invandrat till Amerika.
Gösta Nyman och jag pratade om det här några gånger. När vi sedan besökte Vena den 27 juli pratade vi igen med varandra om det här brevet som Saras ättling skrivit. Vi kom gemensamt fram till att eftersom det här brevet var skrivet av någon utanför våra egna släktled så är säkert Sara Kidd den person på hela det här jordklotet som har allra störst glädje av brevet. Det är svårt att med ord beskriva glädjen i Saras ögon när hon fick reda på att det här brevet skulle få följa med henne tillbaka till Amerika, därifrån det skickades den 12 oktober år 1873. Både Gösta och jag är helt övertygade om att Sara kommer att ta mycket väl hand om det och även se till att kommande generationer borta i Amerika också får stor glädje av det. Brevet i original kommer nu att vara deras mest tydliga och påtagliga bevis på deras svenska rötter. Kvar i Sverige finns brevet bevarat i digital form hos några personer. Här nedanför finns bilder på brevet och om du vill läsa det så klickar du på sidorna för större och mer läsbart format.
Amerikabrevet sid 1
Amerikabrevet sid 2
Amerikabrevet sid 3
Amerikabrevet sid 4
Allt roligt har tyvärr också ett slut. Det har varit tre het fantastiskt innehållsrika och roliga dagar tillsammans med familjen Sara Kidd från USA. Innan vi skiljdes fick jag en hel ”Goodie-bag” med olika saker de hade tagit med hemifrån. Bland mycket annat även lite foton på Saras släktingar i USA. Vi sa inte adjö till varandra när de skulle åka utan vi sa istället på återseende. Jag hoppas verkligen att det blir så…
Ett särskilt tack till:
Tänkte här att nu nämna några personer och rikta ett särskilt tack dem som på olika sätt har medverkat till att det här besöket förhoppningsvis blir till ett väldigt fint minne för livet för många. Det finns alltid en risk med att göra så här och det är att man riskerar att glömma att ta med och nämna någon som förtjänar det. Därför säger jag nu förlåt i förskott för det eventuella misstaget, hör av dig till mig så kommer givetvis även du att nämnas här nedanför.
Sten Karlsson i Vena, för den kunskap du delade med dig av och de kontakter som du inledningsvis förmedlade
Lars-Gösta Petterson och hans syster Margareta i Vena er deras dotter Carina, för den kunskap som du Lars-Gösta delade med sig av och för ert fina mottagande i Sandhagen samt guidningen vid Orremåla.
Anita ”Nitan” Bergman, för att du visade ett så stort intresse och engagemang för det här besöket trots att du själv inte kunde vara på plats. Samt för kontakterna du förmedlade.
Peter Bergman, Kenneth Bergman och Anna Kolonja, ni öppnade upp er sommarparadis i Vena och dukade upp till ett stort kaffekalas i er trädgård i Vena. Dessutom bjöd ni in många andra med intresse av det här besöket till det underbara kaffekalaset. Vi överväldigade av ert engagemang och den generositet som ni bjöd oss andra på.
Elisabeth Hamilton med make, trots att ni kom hem sent på kvällen före så ändrade era planer för den dagen som vi skulle besökta Brodalen. Att Sara Kidd sedan också fick komma till en kolbotten var en av hennes stora höjdpunkter under det här besöket. Sedan är det faktiskt tveksamt om vi hade tagit oss fram till torptet Brohagen utan er hjälp. Trevligt att också få besöka ert hem i Västantorp och höra om era framtidsplaner där.
Solkanonklubben i Åtvidaberg, för att Sara Kidd fick skjuta salut med solkanonen.
Åtvidabergs Hembygdsförening, för guidngen i Venastugan.
Allan Bengtsson, för att du hjälpte oss att hitta runt bland husen och byarna samt lät oss bjuda Familjen Kidd på smörgåsbordet i ditt hem i Åtvidaberg
Rune Nyman Åtvidaberg, jag vet att du tyckte att det här var riktigt kul att vara med om. Vi uppskattar att du följde med oss första dagen i Vena.
Gösta och Margareta Nyman, jag sparade er medvetet till sist… Ni var med nästan ända från början i planeringen av det här besöket från det som är även era släktingar från USA. Vi träffades hemma hos er i Linghem på försommaren. Ni följde med oss runt i Vena och visade även upp ert sommarparadis, torpet Källtorp byggt 1819. Men det allra största tacket får trots allt Gösta för att du har tagit hand om de gamla handlingarna från huset i Vena efter din morfar och mormor., inte minst det Amerikabrev som nu är på väg tillbaka till USA.
———————————————————————————————–
Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor:
Sara är 5-männing med våra barn Christer och Emelie Wåhlin via Helena och Helenas farmor. Till saken hör också Sara är släkt rakt nedstigande led även med mig via gemensamma anor i Gärdserum, men den grenen är lite mer avlägsen.
Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor, klicka på bilden för större format
————————————————————————————————
Text in English:
The story of a visit from the United States and an America Letter dated 12 October 1873. Part 3 of 3, 29 July 2015
Sara Kidd with family, arrived shortly after 12 pm, of course, very curious and wondering what would happen today and what it could be that I did not want to tell you about yesterday before we parted. I then asked two brief questions to her: Have you have ever fired a Weapon? Have you have ever fired a Cannon?
The answer from her on both questions was a clear no, and that it appeared that she was noticeably more more thoughtful of vase that would happen. I then told her exactly at 13.00 today to have fired a shot with a cannon, intended as a salute to her both dead and living relatives in Sweden. We sat in our cars and drove directly to Solkanonen located opposite Adelsnäs castle in Atvidaberg. There they met our guide up, and some others who would also be there when Solkanonen fired.
The Solkanon available in a tower at Bysjön beach Atvidaberg is the only currently known functional Solkanon available world. In a narrow opening in the tower will the sun’s rays until a few minutes before 13:00 in the summertime. Sun rays hit a magnifying glass, which in turn then ignites a fuse and the cannon is fired exactly at 13:00. But the days that the sun does not shine, you get help and manually lighting the fuse with ordinary fashioned matches. It was also that which thankfully occurred today, clouds covered the sky and partly obscured the sun. A little bit nervous Sara stepped into the tower and just in time she drew the match against the plane and ignited the fuse. The cannon was fired with a loud bang that was heard throughout Atvidaberg vicinity.
After the salute, we went on to Åtvidabergs Hembygdsgård. As you may recall from Part 1 of this story, we were the first day of Vena village. There were all the houses remain where Sara Swedish descendants have lived, all except one. On the site where the house in Orre painting once stood is now just a small sign that tells you where the house once existed. The building itself was moved namely in the 1940s precisely to Åtvidabergs Hembygdsgård and was one of the first buildings that got there. Now that we were on the way there so we could also figuratively and experientially also tie together these three days with excursions in Sara Kidd and Helen Wåhlins anors footsteps.
Time rushed away as fast for us today so we also had time to run down to Gärdserum for a short visit to Gärds Room Church.
This whole adventure over three days now began to draw to a close. After the visit to Gärdserum we drove home to my father Allan Bengtsson in Atvidaberg. It was time for our guests from the USA to try a small Swedish Smorgasbord. Of course with asian pickled herring, meatballs, sausages, etc., and of course even a tube of Kalles Kaviar. The pickled herring worked significantly better than what we had expected. But just as in the current TV commercial so could not hear Kalles caviar to their favorite sandwich on the table.
America Letter dated 12 October 1873
Time to finish this story and also tie together the history of the America Letter dated 12 October 1873. When we as part of the preparations for this pleasant visit from the United States, met at the home of Gösta Nyman, he had saved and saved the old paper documents from Vena. Among all the saved were also the America letter, Sara ana Carl Gustav Jonsson wrote shortly after he emigrated in 1873 from Brodalen, Kättilstad (E) to Calmar in Iowa, USA.
It is almost entirely improbable that this letter would show up a few weeks before the Sara came to Sweden. Sara came to Sweden with the purpose to visit places where her Swedish ancestors had lived their lives. She started doing family history for a couple of years ago, with all that that means doing research in another country and the one for her completely unknown language. She knew very well that her roots come from emigrants from Sweden to America in the late 1800s. But there were no photos or anything else preserved by her descendants who migrated to America.
Gösta Nyman and I talked about this a few times. When we visited Vena July 27, we talked again with each other this letter as Sara’s descendant wrote. We came together to the conclusion that since this letter was written by someone outside our own bloodline so is certainly Sara Kidd, the person on this entire planet that has greatest joy of the letter. It is difficult to describe in words the joy of Sara’s eyes when she found out that this letter would accompany her back to America, from there it was sent on October 12 1873. Both Gosta and I am totally convinced that Sarah will take very good care of it and also to ensure that future generations gone in America also get great pleasure from it. The letter in the original will now be their most clear and tangible evidence of their Swedish roots. Remaining in Sweden is the letter preserved in digital form in some people. Below are pictures of the letter and if you want to read it, click on the sides of the larger and more readable format.
All the fun is unfortunately also an end. There have been three hot amazing content-rich and fun days with the family Sara Kidd from the US. Before we parted, I got quite a ”goodie bag” with different things they had brought from home. Among other things, also some photos of Sarah’s relatives in the US. We did not say goodbye to each other as they would go, but we said instead of reunion. I really hope that it will be so …
A special thanks to:
Thought this just to mention a few people and say a special thank those who in various ways have contributed to this visit will hopefully be a very nice memory of a lifetime for many. There is always a risk in doing this and that is that you risk forgetting to include and mention someone who deserves it. Therefore I said sorry in advance for any mistake, please contact me, then of course you will be mentioned below.
Sten Karlsson in Vena, for the knowledge you shared with you and the contacts you initially brokered Lars-Gösta Petterson and his sister Margaret in Vena you their daughter Carina, for the knowledge that you Lars-Gösta shared and for your great reception in Sand Hagen and guidance at Orremåla. Anita ”Nitan” Bergman, for showing such great interest and dedication for this visit, although you could not be in place. And for the contacts you brokered.
Peter Bergman, Kenneth Bergman and Anna Kolonja, you opened up your summer paradise in Vena and served up a great coffee party in your garden in Vena. In addition, you invited many others with an interest in this visit to the wonderful coffee party. We are overwhelmed by your dedication and generosity that you invited us others.
Elisabeth Hamilton with husband, despite the fact that you came home late at night before you changed your plans for the day when we’d visited Brodalen. Sara Kidd then also had to come to a charcoal kiln was one of her major highlights during this visit. Since it is actually doubtful whether we had taken us to torptet Brohagen without your help. Nice to also get to visit your home in Västra Torp and hearing about your future plans there.
Solkanonklubben in Atvidaberg, to Sara Kidd had to fire a salute with solkanonen.
Åtvidabergs Hembygdsförening for guidngen in Venastugan.
Allan Bengtsson, for helping us find around among the houses and villages, and let us invite family Kidd on the smorgasbord in your home in Åtvidaberg
Rune Nyman Atvidaberg, I know you thought this was really fun to be with. We appreciate that you came with us the first day of Vena.
Gösta and Margareta Nyman, I saved you deliberately at last … You were almost right from the beginning in the planning of this visit from what is also your relatives from the United States. We met at your home in Linghem in early summer. You followed us around in Vena and even showed up your summer paradise, croft Källtorp built in 1819. But the biggest thanks must nevertheless Gosta because you’ve taken care of the ancient documents from the house in Vena after your grandfather and grandmother., Not at least the American Letter, which is now on its way back to the US.
Picture of Sara Kidd and Helen Wåhlins common ancestry:
Sara is 5-Manning with our children Christer and Emelie Wåhlin through Helena and Helena’s grandmother. It is also relevant Sara’s family direct descendants even with me via common ancestry in Gärdserum, but the branch is a little more distant.
Efter den första dagen med resan till Kättilstad kyrka och flera mycket lyckade besök i Vena by så var ursprungstanken att den här dagens skulle bli något kortare och lite mindre intensiv. Precis som inför besöket i Vena så hade jag ringt och försökt skapa kontakt med boende i det för dagen aktuella området. Tyvärr med lite mindre framgång den här gången, troligen pga av det enkla faktum att det är mitt i semesterperioden för många. Jag hade en del namn och telefonnummer men inte någon riktig tur med att få tag på de som ägde eller bodde på platser och resmål för dagens utflykt i Sara Kidds svenska ättlingars fotspår.
När jag vaknade på morgonen så tänkte jag att jag chansar och provar att ringa en gång till och gör ett sista försök att komma i kontakt med markägaren. Vi hade även idag bokat kl 10 med Sara Kidd och hennes familj och strax innan de kom så fick jag tag på markägaren Elisabeth Hamilton. Hon och hennes man hade kommit hem sent på kvällen innan från en resa i den svenska fjällvärlden. Efter att ha berättat om mitt ärende så ändrade Elisabeth och hennes man helt och hållet på sina planer för dagen och lovade istället att följa med oss visa det lite svårtillgängliga torpet Brohagen.
Brohagen, ett torp under Härsjö i Kättilstad socken är den plats där Carl Gustav Jonsson bodde från det att han föddes 1855 fram tills dess att han emigrerade till Amerika år 1873. Det var också Carl Gustav Jonsson som skrev det Amerikabrev som både är den röda tråden och del av rubriken till den här berättelsen i tre delar.
Vi mötte Elisabeth och hennes man vid Härsjö Norrgård. De körde sedan sin fyrhjulsdrivna bil med stora hjul medan vi andra smög fram med våra vanliga personbilar över bok-stavligen stock och sten på den lilla skogsvägen fram till Brohagen. De som förr bodde i torpet Brohagen arbetade som kolare, så även Carl Gustav Jonssons och hans föräldrar.
Brodalen
Brodalen
Efter besöket i själva torpet begav vi oss ut i skogen och fick först se det som fanns kvar av en större s.k. Tjärdal.
En tjärdal är en trattformig grop, utgrävd i en jordsluttning, som används för att producera trätjära. Mot gropen byggs en lutande träbotten och i gropen görs en mila, i vilken kolning sker av kådrik ved. Sedan förhistorisk tid har trätjäran använts som ett bra impregneringsmedel för träprodukter och tågvirke som man vill skydda mot väta och därmed röta. (Källa: Wikipedia)
– Hur ofta går man inte förbi konstruktioner i skogen och funderar på vad det har varit och vad det har använts till?
Nära Brohagen finns också flera s.k. kolbottnar ute i skogen. Kolbottnar är de lämningar som idag finns kvar av de Kolmilor som kolarna använde för att tillverka kol. Runt Åtvidaberg finns de på många ställen. Koltillverkningen var mycket viktig för Koppargruvorna och koppartillverkningen i trakten. I tex Bersbo gruvor näta Åtvidaberg så tillverkades 35 000 ton koppar per år fram till år 1902. Bersbo gruvor fick också mottaga pris för sin koppartillverkning vid Världsutställningen 1889 i Paris, (Källa: Wikipedia)
Källa: Skogsvårdstyrelsen
Sara Kidd kom tillbaka från en Kolbotten med en liten svart kolbit i handen. Den kolbiten går nu med allra största sannolikhet vidare på export till USA nedpackad i Saras resväska.
På väg till en Kolbotten nära torpet Brohagen
Sara Kidd står här mitt i en kolbotten där hennes släkting Carl Gustav Jonsson och hans föräldrar mycket väl kan ha tillverkat sin kol
Nära kolminan fanns också fina kantareller att plocka
Greta Kidd hjälper Helena med kantarellplockningen
Från Brohagen åkte vi tillbaka till Härsjö Norrgård. Där i en lada två våningar upp via bl.a. en mycket ostadig stege stod nämligen en gammal Kolryss som mycket väl kunde ha varit använd av kolarna i torpet Brohagen.
Kolryss (av ryssja) var en hög korg, som gjordes av flätade spjälor av ene. Den största varianten rymde cirka 40 hektoliter. ”Ryssen” placerades på en kolsläde (flak på två kälkar efter varann länkade med en kätting) och lastades med träkol som hämtades från milorna, så fort vinterföret tillät, för att fraktas till hyttors och järnbruks kolhus, eller till järnvägsstationen för vidare transport. Kolen lastades, ”fatades” i ryssen från den släckta milan. ”Fatet”, som var flätat av ene liksom ryssen, fylldes på från milan med en kratta (harkan). (Källa: Wikipedia)
Efter Härsjö så blev vi erbjudna att följa med hem till Elisabeth Hamilton i Västantorp för att där kunna äta dagens medhavda matsäck.
Eva Hamilton, Allan Bengtsson och Helena Wåhlin
Sara Kidd
Timothy Kidd
Greta Kidd
Samuel Kidd
Efter en stunds riktig trevlig samvaro i Västantorp så åkte vi vidare mot nästa resmål, Fallvik. Här fanns inte det gamla bostadshuset och ladugården kvar. Men likväl en gammal Visthusbod som säkert också stod här när Saras släktingar bodde på den här platsen
Visthusbod vid Fallvik, Kättilstad
Visthusbod vid Fallvik, Kättilstad
Vi avslutade sedan med ett kort besök i Hålebo även det en plats där Saras släktingar har bott.
Hålebo, Kätilstad
Hålebo, Kättilstad
Ladugården i Hålebo, Kättilstad
Innan vi skiljdes för dagen så berättade jag lite om morgondagens planering. Efter två lika intensiva dagar så bokade vi träff först till omkring kl 12 nästa dag. Men jag sa också att ni måste vara på plats allra senast kvart över tolv för i morgon har jag planerat in en liten grej som är tidsbestämd i förväg. Sara undrade givetvis vad det var men jag sa bara att hon inte behövde vara orolig men att jag berättar mer om det i morgon när ni kommer hit.
Missa inte att läsa avslutningen av den här berättelsen och vad som slutligen egentligen hände med Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873
Fortsättning följer snart i del 3.
——————————————————————————————————-
Text in English:
After the first day of the trip to Kättilstad church and several very successful visit to Vena village as was the original idea that this day would be slightly shorter and a little less intense. Just as the visit of Vena, I had called and tried to establish contact with accommodation in it for the day field. Unfortunately, with a little less success this time, possibly because of the simple fact that it is in the middle of the holiday season for many. I had some names and phone numbers but no really lucky to get hold of those who owned or lived in places and destinations for today’s outing Sara Kidd Swedish descendants footsteps.
When I woke up in the morning so I thought I take a chance and try to call again and make a last attempt to get in touch with the land owner. We had also booked today at 10 am with Sara Kidd and her family and just before they arrived so I got hold of the landowner Elizabeth Hamilton. She and her husband had come home late at night before from a trip in the Swedish mountains. After being told about my errand so changed Elisabeth and her husband entirely on their plans for the day and promised instead to go with us to show it a little difficult to access croft Brohagen.
Brohagen, a cottage in Härsjö in Kättilstad parish is the place where Carl Gustav Jonsson lived from the time he was born in 1855 up until he emigrated to America in 1873. It was also Carl Gustav Jonsson, who wrote the American Letter, which is both the main thread and the title of this story in three parts.
We met Elisabeth and her husband at Härsjö Norrgård. They drove their four-wheel drive car with big wheels while the rest of us crept forward with our usual passenger over literally logs and stones on the small forest road until Brohagen. Those who formerly lived in the cottage Brohagen working as charcoal burners, so even Carl Gustav Jonsson and his parents.
Photos Brohagen.
After the visit to the cottage we went into the woods and got first see what was left of a larger so-called Tjärdal.
Photo Tjärdalen
A tar is a funnel-shaped pit excavated in a soil slope, which is used to produce wood tar. Against pit built a sloping wooden base and in the pit, a kiln, in which charcoal is made of resin-rich wood. Since prehistoric times have trätjäran used as a good impregnation of wood and rope that you want to protect against moisture and thus rot. (Source: Wikipedia)
Near Brohagen are several so-called charcoal kilns in the woods. Charcoal pits are the remains which remain today of the charcoal stacks as charcoal burners used to produce charcoal. Around Atvidaberg are they in many places. Koltillverkningen was very important for the copper mines and copper production in the region. In such Bersbo mines produced 35,000 tonnes of copper per year by the year 1902. Bersbo mines were also receiving an award for its copper production at the World Expo 1889 in Paris (Source: Wikipedia)
Photos charcoal pit / bottom
Sara Kidd came back from a Kolbotten with a small black piece of coal in your hand. The kolbiten now goes all probability continue to export to the US tucked in Sarah’s suitcase.
From Brohagen we went back to Härsjö Norrgård. There, in a barn Two floors up through, inter alia, a very wobbly ladder was in fact an old Kolryss which very well could have been used by charcoal burners in the cottage Brohagen.
Photo Kolryss
Kolryss was a tall basket, made of braided cuff of one of them. The largest variant ran about 40 hectoliters. ”Russian” was placed on a kolsläde (platforms in two sledges for each other, linked by a chain) and loaded with charcoal brought from milorna, as soon as winter phenomenon allowed, to be shipped to hyttors and iron mills kolhus or to the railway station for onward transport. The coals were loaded, ”fatades” in Russian from the extinguished Milan. ”Drum”, which was braided by one of them as well as Russian, was filled from Milan with a rake.
After Härsjö so we were offered to come home to Elisabeth Hamilton in Västantorp for where to eat the picnic. After a moment of real nice get-together in Västantorp we went on towards the next destination, Fallvik.
We then concluded with a brief visit to Hålebo
Before we parted for the day so I told a little about future planning. After two equally intense days so we booked hit first at around 12 noon the next day. But I also said that you must be in place at the latest twelve fifteen in the morning, I have planned a little thing that is timed in advance. Sara wondered of course what it was but I just said that she did not need to be worried, but I tell you more about it tomorrow when you come here.
Den här berättelsen kommer att starta med ett mejl från hösten 2014 och avslutas med ett Amerikabrev från 1873.
Jag kunde aldrig i förväg ana eller föreställa mig att det blogginlägg som jag skrev den 21 juni 2014 skulle leda till att jag sommaren 2015 fick möjlighet att vara värd för en Amerikansk familjs resa i sina svenska förfäders fotspår. Rubriken på det här blogginlägget kunde därför också lika gärna ha varit: ”Allt för Sverige”- äventyret i Kättilstad socken sommaren 2015. Hela berättelsen omfattar tre delar, en del för varje dag av besöket från USA, (27, 28 och 29 juni 2015).
Den 21 juni 2014 skrev jag ett blogginlägg om min hustrus farmor. Titeln på det blogginlägget är: Anni Maria Karlsson gift Bengtsson – Den vackraste flickan i byn Hvena, Kättilstad (E). Hösten 2014 fick jag ett mejl från Sara Kidd från USA som hade hittat det blogginlägget när hon googlat på namnet Anna-Stina Samuelsdotter (1799-1847), Anna-Stina Samuelsdotter var Annie Bengtssons morfars mor och är den första gemensamma anan för min hustru Helena och Sara Kidd och knyter därmed också ihop deras gemensamma släktled längre bakåt i tiden.
Sara och jag hade en fortsatt mejlkontakt och bytte uppgifter med varandra under hösten och vintern. Jag skrev också till Sara att om du kommer till Sverige någon gång i framtiden så kan jag guida dig runt i dina svenska förfäders fotspår. Under våren 2015 kom sedan ett mejl från Sara där hon skrev att hon hade fått en mycket trevlig present av sin man. Det var en kombinerad 40-års present samt även för det faktum att Sara och hennes man Tim firar 15-årig bröllopsdag lite senare i år. Presenten som hon hade fått av Tim var en resa till Sverige för att kunna besöka platser där hennes svenska förfäder hade levt sina liv. Där-med så startade också planeringen för den här sommarens ”Allt för Sverige”- äventyr.
Jag började omgående med att ringa runt till personer som bor i Vena by söder om Åtvidaberg. Det första telefonsamtalet ledde mig sedan vidare till nästa och sedan vidare till nästa och många samtal senare så förstod jag att nu har jag nog snart engagerat de allra flesta som bor i eller har koppling till Vena by i Kättilstad socken. Tack vare de här samtalen fick jag själv också mycket ny kunskap om Vena. Dessutom fann jag kusiner och sysslingar till både min hustru och min svärfar.
Den 27 juli startade det här äventyret med att Sara och jag hade bestämt att vi skulle mötas vid Järnvägsstationen i Åtvidaberg kl 10.00. I god tid före utsatt tid var vi där och väntade på Sara och hennes familj. Men det var inte bara vi som var där utan i en annan bil satt även två nyfunna sysslingar till min hustru Helena, Gösta och Rune Nyman. Gösta Nyman och hans fru hade jag träffats redan tidigare i sommar. Detta eftersom hans mormor och morfar var de sista i våra släktled som hade bott permanent i Vena. Gösta hade också samlat på sig en hel del gamla papper från huset i Vena. Gösta och hans hustru har fortfarande kopplingar kvar till Vena eftersom de äger ett sommartorp där som heter Källtorp.
Efter det att vi hälsat familjen Sara Kidd välkomna till Sverige och gått igenom dagens planering så körde vi söder ut på riksväg 134 i riktning mot Kisa. Vårt första resmål för dagen var Kättilstads kyrka. Hela det här äventyret har också kantats av mycket tur på vägen. Sara hade själv haft mejlkontakt med församlingen i Kättilstad eftersom hon också väldigt gärna ville komma in i kyrkan. Men de sista mejlen hade hon inte hunnit få svar på och det var därmed osäkert om vi kunde komma in genom den annars normalt sett låsta dörren till kyrkan. Men i ett hus bredvid kyrkan så bodde en tidigare vaktmästare som både kunde öppna dörren och även guida oss och berätta om lite kyrkans historia.
Kättilstad kyrka
Kättilstad kyrka
Fönster i Kättilstad kyrka
Rune Nyman och Sam Kidd i Kättilstad kyrka
Vaktmästaren håller i den gamla nyckeln från 1400-talet
Nyckeln till kyrkan från 1400-talet
Samlade utanför kyrkan i Kättilstad
Efter besöket i Kättilstad kyrka så satte vi oss i bilarna och körde i riktning tillbaka mot Åtvidaberg till Vena by. Under bilfärden pratade vi om hur det kunde ha varit förr när man inte kunde ta bil till kyrkan utan i bästa fall åkte häst och vagn eller rentav fick fotvandra till kyrkan på söndagarna. När vi hade kört ungefär 1,5 mil från kyrkan så kom vi fram till Sandhagen i Vena. Där möttes vi av Lars-Gösta Petterson och hans syster Margareta. Margaretas dotter Carina anslöt också för att på engelska kunna berätta om Sandhagen för Sara Kidd. Anledningen till besöket var att en av Saras anor Jonas Peter Karlsson hade flyttat från Vena by till Sandhagen. I trädgården i Sandhagen fick vi också möjlighet att äta vår matsäck. Margareta visade oss ett album med gamla kort och efter en stunds prat så kom vi också fram till att både Sara och min hustru hade gemensamma släktband även med Lars-Gösta och Margareta. Men det skulle ta alldeles för lång tid att här också reda ut alla gemensamma släktled.
Sara Kidd framför Sandhagen
Gösta Nyman och hans hustru vid Sandhagen
När vi var klara i Sandhagen så var det dags att fortsätta att följa Jonas Peter Karlssons fotspår. År 1859 flyttade han ifrån Sandhagen till Orremåla och därifrån vidare till Sjöände år 1862. På platsen där huset i Orremåla tidigare har stått så är idag en enkel skylt uppsatt. Själva byggnaden är sedan mitten av 1940- talet flyttad till Hembygdsgården i Åtvidaberg, mer om den byggnaden kommer i del 3 av den här berättelsen.
Orremåla
Orremåla
Sjöände
Efter ett kort besök i Gösta Nymans sommartorp från 1819 Källtorp så åkte vi vidare till dagens slutmål. Vi åkte till det hus i Vena som knyter ihop alla gemensamma släktband där Helenas farmor Annie Maria Karlsson gift Bengtsson föddes och där även Anna-Stina Samuelsdotter som gift levde resten av sitt liv. De nuvarande ägarna Kenneth och Peter Bergman hade här dukat upp till ett rejält kaffekalas och även bjudit in flera andra boende i Vena eller som på annat sätt hade intresse av det här besöket. Det blev ett fantastiskt och underbart besök med de otroligt engagerade värdarna Kenneth och Peter. Tillsammans gjorde den dagen här till ett underbart fint minne för livet för många människor inte minst för Sara Kidd och hennes familj. En av höjdpunkterna var när vi alla gemensamt stämde upp i ”Ja må hon leva” för att uppmärksamma Saras tidigare 40-årsdag och avslutades med ett sedvanligt fyrfaldigt hurra för både födelsedagen och Sara och Tims snart stundande 15-åriga Bröllopsdagen.
Vena 1:8
Vena 1:8
Vena 1:8
Vena 1:8
Kenneth Bergman serverar kaffe
Carina pratar med Sten Karlsson
Tim, Sara och Greta Kidd
Peter och Kenneth Bergman
Kenneth Bergman, Allan Bengtsson och Peter Bergman
”Groupie”
Amerikabrevet från 1873
För att knyta ihop den här första dagen av totalt tre av vårt eget ”Allt för Sverige”-äventyr så återvänder jag nu till själva rubriken för det här blogginlägget.
Tidigare i somras träffades Gösta Nyman (Helenas syssling), hans fru, Helena och jag hemma hos Gösta för att förbereda det här besöket från USA. Det visade sig att han bland alla sina gamla papper från Vena även hade ett gammalt brev som var skickat från Amerika till Vena. Vid närmare efterforskning så visar det sig att just det här brevet också var ett mycket lyckat sammanträffande i tid med besöket av Sara Kidd och hennes familj.
Saras ana Jonas Peter Carlsson (1823-1902), som vi följt i fotspåren av under dagen, fick 1855 en dotter som döptes till Johanna Mathilda Jonasdotter (1855-1921). Redan år 1869, när hon endast var 14 år gammal så började hon att arbeta som piga hos sin morbror Carl Johan Carlsson i Härsjö, Kättilstad (E). När hon var 22 år gammal år 1877 så emigrerade hon till Amerika. Till saken hör också att en annan yngling vid namn Carl Gustav Jonsson (1851-1929) utvandrade, även han 22 år gammal, från Brodalen nära Härsjö år 1873. Båda kom att utvandra till en plats som benämns Calmar i delstaten Iowa i USA. De gifte sig sedan strax efter det att Johanna Mathilda kommit (4 år efter Carl Gustav) till USA. En inte alltför kvalificerad gissning är att de båda hade träffats och blivit kära i varandra under tiden de fortfarande fanns kvar i Sverige. Det här båda personerna som gifte sig i Calmar, Iowa är Sara Kidds förfäder och som båda två utvandrade från Kättilstad socken i Sverige med 4 års mellanrum.
Det Amerikabrev daterat den 12 oktober 1873 och som fanns bland Gösta Nymans gamla handlingar visade sig vara ett brev som Sara Kidds ana Carl Gustav Jonsson skrev hem till Sverige bara någon månad efter det att han kommit fram till Calmar, Iowa. Det här Amerikabrevet kommer även fortsättningsvis att vara den gemensamma nämnaren i de två återstående delarna av det här ”Allt för Sverige”- äventyret som ägde rum den 27-29 juli 2015.
Fortsättning följer.
…………………………………………………………………………………………………………………………..
Text in English:
The story of a visit from the United States and an America Letter dated 12 oktober in 1873.
Part 1 of 3, Kättilstad church and Vena village.
This story will start with an email from the autumn of 2014, and ends with a Letter from America in 1873.
I could never previously imagined or imagine that the blog post I wrote June 21, 2014 would result in the summer of 2015 I had the opportunity to host an American family traveling in their Swedish ancestors’ footsteps. The title of this blog post could therefore just as well have been: ”Everything for Sweden” – the adventure in Kättilstad parish summer of 2015. The entire report comprises three parts, one for each day of the visit from the United States, (27, 28 and 29 June 2015 ).
On June 21, 2014, I wrote a blog post about my wife’s grandmother. The title of the blog post is: Anni Maria Karlsson married Bengtsson – The most beautiful girl in the village Hvena, Kättilstad (E). In autumn 2014 I received an email from Sara Kidd from the US who had found the blog post when she Googled the name Anna-Stina Samuel Daughter (1799-1847), Anna-Stina Samuel Daughter Annie Bengtson’s grandfather’s mother and is the first common ancestor of my wife Helena and Sara Kidd and ties thus together their common generations further back in time.
Sara and I had a continued email contacts and exchanged information with each other during the fall and winter. I also wrote to Sara that if you come to Sweden sometime in the future so I can guide you around in your Swedish ancestors’ footsteps. In the spring of 2015 then came an email from Sara where she wrote that she had received a very nice gift from her husband. It was a combined 40-year gift, and also for the fact that Sara and her husband Tim celebrates 15-year anniversary later this year. The gift she had received from Tim was a trip to Sweden to visit places where her Swedish ancestors had lived their lives. Where-with so also started planning for this summer’s ”Everything for Sweden” – adventure.
I immediately began to call around to people who live in Vena village south of Atvidaberg. The first phone call led me then on to the next and then to the next and many conversations later, I realized that now I’ll soon committed the vast majority who live in or are linked to Vena village in Kättilstad parish. Thanks to these talks, I got myself too much new information on Vena. Moreover, I found cousins and second cousins to both my wife and my father in law.
On July 27, started this adventure with Sarah and I decided that we would meet at the railway station in Atvidaberg at 10.00. In good time before the appointed time we were there and waited for Sarah and her family. But it was not just us who were there, but in another car even put two newfound cousins to my wife Helena, Gösta Rune Nyman. Gösta Nyman and his wife, I had met earlier in the summer. This is because his grandparents were the last of our generation who had lived permanently in Vena. Gösta had also accumulated a lot of old papers from the house in Vena. Gosta and his wife still have connections there to Vena because they own a summerhouse where named Källtorp.
After we visited the family Sara Kidd welcome to Sweden and went through the day’s planning as we drove south on Highway 134 towards Kisa. Our first destination for the day was Kättilstads church. This whole adventure has also been punctuated by much luck. Sara herself had had email contact with the congregation in Kättilstad because she very much wanted to come into the church. But the last e-mails she had not had time to get the answers and it was therefore doubtful if we could come in through the otherwise normally locked door to the church. But in a house next to the church so lived a former caretaker who both could open the door and even guide us and tell us a little history of the Church.
After the visit to Kättilstad church so we sat in the cars and drove in the direction back towards Åtvidaberg Vena village. During the drive we talked about how it could have been before when you could not take the car to the church, but in the best case went horse-drawn carriage or even had to hike to church on Sundays. When we had driven about 1.5 mil from the church so we came up with Sandhagen in Vena. Where we were met by Lars-Gosta Petterson and his sister Margaret. Margaret’s daughter Carina joined also to in English tell about Sandhagen to Sara Kidd. The reason for the visit was that one of Sara’s ancestor Jonas Peter Karlsson had moved from Vena village to Sandhagen. In the garden of Sandhagen we also got the opportunity to eat our packed lunch. Margareta showed us an album of old photos, and after a moment of chatter as we also came to the conclusion that both Sara and my wife had the common family ties even with Lars-Gösta and Margareta. But it would take too long to here also sort out all common bloodline.
When we finished in Sandhagen it was time to continue to follow Jonas Peter Karlsson’s footsteps. In 1859 he moved from Sandhagen to Orremala and from there on to Sjöände in 1862. On the site where the house in Orremala objectives previously stood so today is a simple sign posted. The building itself is since the mid-1940s moved to the heritage center in Åtvidaberg, more about the building will in part 3 of this report.
After a short visit to Gösta Nyman’s summerhouse from 1819 Källtorp so we went to today’s final destination. We went to the house in Vena that ties together all the common family ties where Helena’s grandmother Annie Maria Karlsson married Bengtsson was born and where even Anna-Stina Samuelsdotter married lived the rest of his life. The current owners, Kenneth and Peter Bergman had this laid up to a real coffee party and also invited several other accommodation in Vena or who otherwise had an interest in this visit. It was an amazing and wonderful visit with the incredibly dedicated hosts Kenneth and Peter. Together they made that day to a wonderful fine memory for life for many people, not least for Sara Kidd and her family. One of the highlights was when we all jointly sued in the ”Ja må hon leva” to mark Sarah’s former 40th birthday and ended with a customary fourfold cheer for both birthday and Sara and Tim’s soon coming 15-year-old wedding day.
America Letter 1873
To tie together this first day of a total of three of our own ‘Everything for Sweden ”-Adventure so I return now to the title of this blog post.
Earlier this summer met Gösta Nyman (Helena’s cousin), his wife, Helena, and I am at the home of Gösta to prepare this visit from the US. It turned out that he, among all his old papers from Vena also had an old letter that was sent from America to Vena. Upon further tracing it turns out that this particular letter was also a very successful coincidence in time of the visit by Sara Kidd and her family.
Sara ana Jonas Peter Carlsson (1823-1902), which we followed in the footsteps of the day, received in 1855 a daughter named Johanna Mathilda Jonasdotter (1855-1921). Already in 1869, when she was only 14 years old she started to work as a maid for his uncle Carl Johan Carlsson Härsjö, Kättilstad (E). When she was 22 years old in 1877 so she emigrated to America. It is also relevant that another young man named Carl Gustav Jonsson (1851-1929) emigrated, although he was 22 years old, from Brodalen close Härsjö in 1873. Both came to emigrate to a place called Calmar in the state of Iowa in the United States. They were married shortly after Johanna Mathilda come (4 years after Carl Gustav) to the United States. A not too educated guess is that the two had met and fallen in love with each other while they still remained in Sweden. This two persons who were married in Calmar, Iowa is Sara Kidd ancestors and who both emigrated from Kättilstad parish in Sweden by 4 years.
The America Letter dated 12 October 1873 and who were among Gösta Nyman old documents turned out to be a letter that Sara Kidd ancestor Carl Gustav Jonsson wrote home to Sweden just a month after he arrived at Calmar, Iowa. This America letter will continue to be the common denominator of the two remaining parts of this ”Everything for Sweden” – the adventure that took place on 27 to 29 July 2015th
I höst sänds den femte säsongen av TV programmet ”Allt för Sverige” i SVT med Anders Lundin som programledare. Ni har säkert hört talats om programmet tidigare och kanske även som jag med stort intresse följt den programserien. Om inte så kan jag kortfattat beskriva det så här: Några utvalda amerikaner med rötter från Sverige väljs ut och får komma till Sverige. I Sverige ska de lära sig mycket om vårt land men undan för undan slås en av deltagarna ut i olika tävlingar. Den som sedan i det sista programmet vinner får som pris att träffa sin tidigare okända svenska släkt.
Redan i sommar kommer jag och min hustru Helena ha det stora nöjet att själva arrangera ett litet ”Allt för ”Sverige” – äventyr med en ung Amerikansk familj. Det hela startade i höstas med att jag fick ett mail från Sara som hade hittat en gemensam ana med Helena i min Blogg. Det visade sig att Saras pappa och Helena är kusiner i femte led och således är Sara och våra barn kusiner i sjätte led.
För en dryg månad sedan kom det ytterligare ett mail där en mycket lycklig Sara berättade att hon fått en resa till Sverige i 40-års present av sin man. Därför kommer hon med sin familj i slutet av Juli för att besöka sina svenska förfäders hembygd.
Helena och Saras gemensamma anor kommer från Vena by i Kättilstad församling strax söder om Åtvidaberg. Vi kommer att guida runt Sara och hennes familj i bl.a Vena och några platser till under ett par dagar. Jag är nu mitt uppe i flera olika efterforskningar inriktat på Saras anor och var de har levt sina liv. Jag har haft stor tur och nu pratat med flera personer med starka band och kunskaper om Vena by. Flera av de gårdar där Saras anor har levt sina liv finns kvar och jag har också fått besked om att vi är välkomna dit i sommar. Det innebär att vi också kommer att kunna se husen både utifrån och förhoppningsvis även en del på insidan. Jag är ganska säker på att det redan har börjat att pratas om det här i byn efter alla telefonsamtal jag nu haft med olika personer.
En av gårdarna Orremålen, där Saras släktingar har bott, fick jag först ett besked om att det huset var rivet i mitten av 1940-talet. Men att på platsen där huset hade stått så har Hembygdsföreningen satt upp en skylt. Nu har jag fått reda på att huset trots detta finns kvar är uppbyggt igen på en ny plats. Inte på vilken plats som helst, utan innanför grindarna vid Åtvidabergs Hembygdsförening och kallas där för Venastugan.
Ni må tro att vi ser fram mot att få träffa Sara och hennes familj i slutet på Juli och att få visa dem runt i Vena by.
Här är en länk till det blogginlägg som gjorde att jag fick kontakt med Sara:
In autumn sent the fifth season of the TV show ”Everything for Sweden” in SVT with Anders Lundin as hostess. You have probably heard of the program before and perhaps even which I followed with great interest the program series. If not, I can briefly describe it this way: Some selected Americans with roots in Sweden are selected to come to Sweden. In Sweden, they learn a lot about our country, but gradually turned one of the participants in different competitions. Whoever then in the last program wins will be awarded to meet his previously unknown Swedish family.
Already this summer, me and my wife Helena have the great pleasure to themselves organize a small ”Everything” Sweden ”- adventure with a young American family. It all started last fall that I got an email from Sara who had found a common ancestor with Helena in my Blog. It turned out that Sara’s father and Helena are cousins of the fifth joint and thus is Sara and our children’s cousins in the sixth stage.
Just over a month ago came another e-mail with a very happy Sarah told me she got a trip to Sweden in the 40-year present from her husband. Therefore, she will with her family at the end of July to visit their Swedish ancestors’ homeland.
Helena and Sarah common ancestry comes from Vena village in Kättilstad parish just south of Atvidaberg. We will walk around Sara and her family, among others Vena and some places to over a couple of days. I am now in the midst of several research focuses on Sara’s ancestry and where they have lived their lives. I have been very lucky and now talked to several people with strong ties and knowledge of Vena village. Several of the farms where Sara’s ancestors have lived their lives are still there and I have also been informed that we are welcome there this summer. This means that we will be able to see the houses from both outside and hopefully also some on the inside. I’m pretty sure it has already begun to talk about it here in the village for all the phone calls now I have had with various people.
One of the farms Orre objectives, where Sara’s relatives lived, I was first given a message that the house was demolished in the mid-1940s. But to the place where the house had stood as the local heritage association put up a sign. Now I have found out that the house in spite of this there still is rebuilt in a new location. Not at any location, but inside the gates at Åtvidabergs local heritage association, and called there for Vena cottage.
You may believe that we are looking forward to seeing Sara and her family at the end of July and to show them around the Vena village.
Jag hade tidigare skrivit att det skulle bli fyra avsnitt om sommarens utflykter i förfädernas fotspår men indikerade i det sista avsnittet att det också kunde bli en femte del. Här kommer nu den femte delen eftersom jag nu har fått kompletterande och för mig helt nya uppgifter kopplade det som står om besöket i Läckeby, Åby (H) i del 3. När min syster Lena och jag var i Läckeby fick vi veta att Åby Hembygdsförening har gett ut en ny bok där mina anor nämns på några ställen. Jag har nu fått tag i boken och visst fanns det helt nya och mycket intressanta uppgifter i den. Så pass mycket att jag nu får anledning att skriva om en del levnadsbeskrivningar i min släktforskning och även skriva den här nu femte delen från sommarens utflykter i förfädernas spår..
Att växa upp som oäkta barn under 1800-talets andra halva del
Att min farfars far Johan Wåhlin hade en svår uppväxt det hade jag förstått redan tidigare. Han var ett s.k oäkta barn med okänd fader. Det finns visserligen en muntlig släkttradition som anger en eventuell biologisk fader. Men muntliga släkttraditioner får man ändå förhålla sig lite skeptiskt till om de inte går att styrka i några riktiga källor. Hans mor var och förblev ogift och även mycket fattig, se vidare Anna Åhman’s berättelse om Lisa Dammgren i del 3 från sommarens utflykter.
Lisa Dammgren kom annars från en familj som hade varit ägare och brukare av egen mark i Slät, Åby (H). Lisas farfar Mäster Olof Jonsson var ”Waccinatör” i Åby församling och han ägde en fastighet på 1/8 mantal och var därmed också en ”Egen Torpare”. Den aktuella fastigheten sålde sedan hans son Jonas Olsson Dammgren (Lisas Dammgrens far) år 1851. Hur det sedan gick till när han i sin tur istället hamnade i torpet Dammen på Wångersläts allmänning återkommer jag till lite längre ner (*). För Lisa Dammgrens yngre bror Johan Olof Dammgren Åberg gick det istället betydligt bättre för i livet. Det finns t.ex. uppgifter om han i yngre år var Studerande vilket säkert var mycket ovanligt för en torparson. Här väljer jag nu också att framföra en helt egen teori om att pengar från försäljningen av fastighet år 1851 gick till då äldste sonens utbildning. Johan Olof som sedan kallade sig för enbart för Åberg i efternamn arbetade senare som Hamnfogde och Provisor i hamnen i Borgholm på Öland. Han var född 1835 och var således 16 år när fastigheten såldes, så det skulle därför vara en lägligt ålder för att börja studera på högre utbildningar, men i så fall säkert mycket ovanligt för en som var en vanligt torparson.
Tillbaka till uppgifter från den tidigare nämnda boken om Läckeby och hur det gick till när Lisa Dammgrens far fick tillstånd att bygga torpet dammen på Wångersläts Allmänning. Ett torp som lär ha sett ut precis som fastigheten som såldes men som inte hade egen mark utan istället låg på byns gemensamma Allmänning.
(*) Utdrag från handlingar, Dammgrenska tomten.
Hos hedervärde och vördige Lilla Vångersläts och Släts innehavare och hemmansägare anhålles Ödmjukligen af Undertecknad att om möjligt är och sig göra låter meddelas nåd och Tillåtelse få på deras gemensamma Allmänningsjord Lilla Mo kallad en stugplan för att Der städes åt mig och De mina uppföra en stuga. Emot hvad villkors som helst De tillsammans kan Öfvrerenskomma. Och hvad skyldighets De vid allmän Sammankomst kan mig ålägga. Därom anhålles med största Ödmjukhet.
Dammen den 4 mars 1852 Jonas Dammgren
Svaret på Jonas Dammgrens fråga.
Förestående ansökan är å min sida beviljad och Conrakt får sidare sid Sammankomsten oss emellan Upprättas.
N. J. Wirén, egare af 1/4 mantal No 9 Lilla Wångerslät
Tillbaka till Johan Wåhlin och hans uppväxt som oäkta barn. År 1874 när han var 20 år gammal flyttade han in till Kalmar och utbildade sig till målare. Han gifte sig året därefter med Emma Carlsdotter och de fick 1876 sitt första barn, en dotter som döps till Anna Elisabeth, men hon avled redan efter drygt 6 månader. Johan och Emma bodde kvar i Kalmar fram till den 17 november 1879 då de flyttar hem till Johans mamma Lisa Dammgren i torpet Dammen i Wångerslät, Åby (H). Med sig hade de då även sonen Philemon Wåhlin, född den 8 mars 1878. Strax efter de flyttat in i Dammen närmare bestämt den 6 december 1879 så föds även dottern Almida Juliana. Det här är också samma år som Lisa Dammgrens pappa Jonas Olsson Dammgren avled i torpet Dammen den 19 december
Nya uppgifter om Johan Wåhlin och hans mor Lisa Dammgren liv från boken: ”Här växte Läckeby fram” utgiven av Åby Hembygdsförening.
Fyra år efter det att Johan Wåhlin med sin familj flyttade tillbaka till Johans mor Lisa Dammgren i torpet Dammen inträffar en serie omskakande händelser i följd. I boken beskrivs dessa händelser i form av avskrifter av handlingar bland annat från det s.k. ”Byskrinet”
Författaren till boken om Läckeby skriver inledningsvis om händelserna så här på sid 49.
”Största bekymret tycks vara en stuga där två generationer är inblandade. Bönderna var inte belåtna med den andra, varför de försökte få dem avflyttade. I handlingarna som upptar ett stort antal handskrivna och gulnande blad skymtar tråkigheter, kanske misär? Varför tar jag upp detta ämne är att de boende vann målet i Domstolen. På något sätt bevisar detta, att det även under 1800-talet var svårt att avhysa en boende från sin bostad. ”Den lilla människan” kunde vinna till och med i Länsrätten. Ett par av de mest intressanta delarna i denna sak är fjärdingsman Fehlings delgivning och transporten med familjens bohag till Kalmar. originellt även att förre statsministern Olof Palmes anfader undertecknat resolutionen”
Här kommer en sammanfattning av händelserna som i boken återges med avskrifter från flera olika handlingar.
Den 31 juli 1883
Hemmansägaren Johan Olof Andersson som även är ledamot i Åby Fattigvårdsstyrelse kör med häst och vagn en transport från Åby socken in till Kalmar Fattighus. Med i denna transport finns Johan Wåhlin, hans hustru Emma samt barnen Philemon 5 år , Almida Juliana 4 år samt yngsta dottern Olga som då är 4 månader gammal. I vagnen finns även familjens husgeråd packade. Avsikten är att överlämna familjen till Kalmar fattighus men de nekas tillträde där med hänvisning till att Johan Wåhlin inte längre har något fattigvårdsunderstöd från Kalmar. Således får familjen följa med samma transport tillbaka hem till torpet Dammen igen.
Den 13 augusti 1883
Nio Hemmansägare i undertecknar en skrivelse och begär laga handräckning för att kunna avhysa en stuga (torpet Dammen) som bebos av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin med familj. De uppför sig på sådant sätt så att byamännen vill få bort dem och anser att kostnaden för avhysningen ska tas från ägaren av boningshuset. Till saken hör också att bymännen anser att det är Lisa Dammgrens bror hamnfogden i Borgholm J. O. Åberg som är ägare till stugan.
Den 18 september 1883
J. O. Åberg i Borgholm mottar och undertecknar en kommunikationsresolution från Landskansliet i Kalmar undertecknad av C. A. Palme. Resolutionen handlar om en stämning och en uppmaning att inom tolv dagar avlämna ett svar annars kommer målet ändå att avgöras.
Den 11 oktober 1883
Fjärdingsman Fehllng erhåller 2 kr för överlämning av en resolution från Kongl. Majts befallningsman i Kalmar till Lisa Dammgren och Johan Wåhlin i Wångerslåt. Han erhåller också 51 öre för resan med hästskjuts, dessa pengar tas från bykassan.
Den 15 oktober 1883
Lisa Dammgren skriver i ett brev sitt svar till Kongl. Majts Befallningshavare i Kalmar län. Hon talar om att att hennes bror J.O. Åberg inte äger eller inte heller tidigare varit ägare till torpet Dammen. Det bifogas också ett intyg från Åberg själv om detta. Hon skriver vidare att torpet är ett omskiftat sterbhus efter Jonas Olsson Dammgren och att samtliga syskon är delägare i sterbhuset. Hon har har också gjort en överenskommelse med övriga sterbhusdelägare om att få bo i huset med sin son Johan. Här ett citat från brevets sista rader:
”Samt sluteligen som jag är gammal, bräcklig och klen på många sätt utan Tillfälle till något annat Huserum än detta som mina syskon welat af godhet oss åtnjuta får jag härmed anhålla. Der Deras åsyftade afhysning icke må bifallas, med mindre än att de åläggas upplåta försvarlig boningslägenhet i samma skick som den di vill oss fråntaga.”
Lilla Vångerslät den 15 oktober 1883 Lisa Dammgren
Den 29 oktober 1883
De nio bymännen skriver till Konungens Befallningshavare i Kalmar och begär på nytt att avhysning ska ske av Johan Wåhlin och hans familj. Däremot kan de tänka sig att ordna en bostad till Lisa Dammgren. Vidare ytterligare ett citat från avskriften i boken:
”J. Wåhlin som tillhör Kalmar fattigvårssamhälle samt därifrån erhåller eller har erhållit understöd, och vilken här endast åstadkommer förargelse, anhålla vi bliva befriade ifrån. L. Vångersläts byamän, hwilka länge erfarit det oordentliga leverne som Wåhlin förre och hwilka äfven sökt att förmå honom afflytta synnerligt till följd af det oskickliga uppförande som han begagnar mot Lisa Dammgren, då Wåhlin ej förmås att i godo avflytta, icke annan utväg än att söka få bort stugan”
Den 19 november 1883
Kongl. Majts Befallningshavare utfärdar en resolution med sitt beslut om att inte bevilja handräckning för avhysning av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin. Beslutet kunde överklagas inom trettio dagar till Hovrätten. Resolutionen överklagades aldrig varför Lisa Dammgren och familjen Wåhlin kunde bo kvar i torpet Dammen en tid till. Resolutionen är undertecknad av G. Edelstam, C. A Palme samt en person vars namnteckning ej går att tyda.
Den 28 december 1905
”Bystämman beslutade avflyttning å Dammgrenska huset Derest planlega ej erlägges med 5 kr, årligen för den förflutna tid hädanefter”
Det här beslutet innebar slutet för torpet Dammen som nu var i ett mycket dåligt skick och betraktades som fallfärdigt. Lisa Dammgren som var mycket fattig och tas nu om hand av Karl och Hilda Åman. Karl och Hilda är Anna Åman’s föräldrar och som jag tidigare berättat om jag träffade i Läckeby på Mogatan 5 vid mitt besök i Läckeby 1980, se vidare mer om detta i del 3. Lisa Dammgren avlider den 23 mars 1915.
Avslutningsvis, lite kort om familjen Johan Wåhlin’s vidare öden
Johan Wåhlin och Emma Carlsdotter flyttar den 19 december 1887 med sina barn till Ängö No 9 i Kalmar. I Kalmar får de sedan ytterligare fem barn.
År 1893 – 1896 står familjen skriven i Kalmar Stadsförsamling i boken ”utom staden” på tomt No 108. Döttrarna Olga och Almida Juliana står noterade att de är utflyttade till Partille församling, Olga 1892 och Almida Juliana 1898. De börjar båda att arbeta på Jonsereds fabriker. År 1896 i Församlingsboken Alla:3 på sid 633 i Kalmar Stadsförsamling finns familjen upptagna utan angivande av plats.
Den 21 november 1902 flyttar familjen till Wasstorp, Ljungby (H). Sonen Rudolf Wåhlin drunknar 20 år gammal i samband med Briggen Hugos förlisning år 1903 utanför Morups Tånge på Västkusten. I Wasstorp står även fostersonen Bertil Natanael upptagen hos familjen. Han är oäkta son till Berta Maria som avlidit den 10 februari 1908 i Partille till följd av lungsot. Bertil Natanael är född i Ljungby församling den 22 december 1907 vilket betyder att modern åkte hem till sina föräldrar för att föda det oäkta barnet. När Berta Maria avlidit i Partille kommer barnet hem till morfar och mormor i Wasstorp i Ljungby igen, han står inflyttad den 26 februari 1908. Men även Bertil Natanael avlider av lungsot den 30 juni 1908. Tre av döttrarana flyttade alltså till Partille och började att arbeta på Jonserdes fabriker, två av dem dog i Partille i unga år,. Almida Juliana 21 år gammal år 1900 och Berta Maria 20 år år 1908. Olga blev kvar i Partille och gifte sig i Partille med Salomon Zackaroff och de fick tillsammans 7 barn. Släkten Zackaroff går att följa bakåt till Ivan Zackaroff född 1765 i Ryssland och kom till Sverige som krigsfånge 1790 från Nyslott i Finland
Den 16 november 1908 flyttar familjen till Kattemåla 1/8 mantal. Den 3 november 1911 flyttar de sedan till Svänebo, Ljungby (H). I Svänebo bor de i den s.k Flaggstugan och här står min farfar Otto Wåhlin som husägare. Enligt muntlig släkttradition så köpte Otto Wåhlin Flaggstugan som undantagsstuga till sina föräldrar vilket därmed också kan stämma. Otto bor själv kvar i Flaggstugan till den 2 september 1916 då han flyttar till Oskarshamn och börjar att arbeta på varvet där. I Kalmarposten den 24 februari 1911 finns en notis om Johan Wåhlin som lyder så här:
6 760 gamla svenska mil har brefbärare Wåhlin i Trekanten efter tio års vandring med väskan tillryggalagt den 21 dennes. Den 21 februari 1901 började han nämligen sitt privata brefbärarföretag, varmed han alltsedan fortsatt i ur och skur, i hälg och söcken. Det är alltid lika giftande som det är mödosamt, påstod Wåhlin då vi samtalade med honom härom.
Kalmartidningen 1911-02-24
I Församlingsboken Ljungby AIIa:4 (1905-1921) Bild 314 / sid 581 finns en notering om att Johan Wåhlin fått ett frejdbetyg den 25 juli 1914.
Johan och Emma får tillsammans 11 barn varav 9 av dem får uppleva vuxen ålder eller åtminstone nästan vuxen ålder. Min farfar Otto Wåhlin var barn nummer åtta och härifrån börjar man också att döpa sina barn kopplade till räkneorden: Otto (8), Nina (9), Thili (10) och slutligen Elvira (11).
Det här var tänkt som den sista delen i min serie om utflykter i förfädernas spår under semestern 2014. Jag är just nu i skrivande stund inte helt säker på det längre, vi får se kanske det blir en femte del innan alla berättelser från semestern 2014 är berättade.
I dom tre tidigare delarna har vi huvudsak rört oss i och omkring Kalmar och min släkt på min pappas sida. På vägen hem från Kalmar så hade vi redan från början bestämt att vi skulle åka till Åtvidaberg och hälsa på pappa och svärfar. Min tanke var också att vi då skulle köra över Kisa och leta upp lite platser med knytning till min mf ff stenhuggaren Adolf Paul Salomonsson. Men jag ändrade mig på vägen när vi körde norrut från Kalmar. Jag kom nämligen på det att på kyrkogården i Dalhem (H) har det funnits en stor svart fin gravsten rest vid Svante och Josefina Lundgrens grav, min mf mm f och m. De har också bott platser i Dalhem som jag många gånger tänkt att jag måste hitta och besöka eftersom jag aldrig varit där.
Kyrkogården i Dalhem, Svante och Eleonora Lundgrens grav
När jag kommer in på kyrkogården så ser jag att många gamla gravar finns kvar. Jag känner mig därför ganska förhoppningsfull om att den grav jag letar efter också ska finnas kvar. Går runt på den äldre delen av kyrkogården och letar inte bara ett varv utan flera varv. Nära att ge upp letandet men bestämmer mig ändå för att ta ett sista varv och nu riktigt noggrant titta på varje grav. Det var tur för ganska nära kyrkan står en svart gravsten något lägre än vad jag hade föreställt mig. När jag tittar noga så kan man svagt urskilja några bokstäver som skulle kunna vara Lundgren. Jag hämtar en hink med vatten och en diskborste och börjar att skrubba stenen och nu blir det tydligt att jag hittat rätt grav. På något sätt känns det ändå bra när gamla gravar får stå kvar och att man kan åka dit och veta att här vilar mina förfäder. Självklart inser jag också att det totalt omöjligt att bevara alla enskilda gravplatser. Den här graven är nu mer än 120 år gammal, Svante Lundgren avled år 1891 och hans hustru Josefina tio år senare år 1901.
Dalhems kyrka 2014
Graven, bild från 2014
Graven, bild från 1980-talet
Sven ”Svante” Gustaf Lundgrens födelseplats i Ramshult, Dalhem (H)
Svante Lundgren föddes den 7 juni 1822 i Ramshult och det blev därför nästa plats vi letade upp efter besöket på kyrkogården. Hans far hette Erik Stefansson Lundgren och var rättare till yrket, Svantes mor hette Lena Cajsa Sjöholm. Gården Ramshult ägdes då av Svantes morfar, gördelmakaren Olof Sjöholm och hans mormor Ulrika Strömmerstedt. Det fanns inga skyltar in till gården från riksvägen men med lite hjälp av en vägbeskrivning från en man som bodde nära kyrkan så lyckades vi hitta in till gården Ramshult.
I kyrkoböckerna anges Ramshult som ”eget under Tyllinge” och gården var en s.k. Kronoskatte gård och den var på ett halvt mantal. I projekt Runeberg – Historiskt och statistiskt lexikon över Sverige kan man läsa i texten om gården Tyllinge ” Vid hufvudgården och med den i sambruk liggande 1/2 mantal Ramshult har utsädet varit 3o tunnor vete och råg samt 40 á 60 tunnor potates”, ”Å en höjd vid Ramshult hafva höga resta stenar samt ättehögar m. m blivit funna”.
Tyvärr var ingen hemma i Ramshult när vi var där. Men gården ligger väldigt vackert med stora öppna ytor. Det fanns också en loge som såg riktigt gammal ut. Hur gamla övriga byggnader som finns på platsen idag var svårare att avgöra.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Svante Lundgren lever här i Ramsdal från sin födelse 1822 och det blir även hans första hem med sin hustru Josefina när de gifte sig 1848. Deras första barn, dottern och även hon min ana Eleonora Lundgren föds 1848 på den här platsen. År 1852 flyttar familjen härifrån till Möckelhult. När Josefinas far Nämndemannen Erik Josefsson avlider år 1856 i Fagerdal, Dalhem (H) så flyttar de till Fagerdal och då tillsammans med Svantes föräldrar. Svante står därefter som ägare till 1/24 mantal Fagerdal och hans morbror Olof Sjöholm d.y även han 1/24 mantal Fagerdal.
I Fagerdal, Dalhem (H) levde sedan Svante och Eleonora från 1856 fram tills dess att de avled 1891 respektive 1901.
Fagerdal är en by med flera gårdar som vi också fick information om av samma person som hade givit oss vägbeskrivningen till Ramshult. Därmed tänkte jag att det kan bli svårt att hitta exakt den gård och den plats som mina släktingar hade bott på.
Vi körde in vid den första gården som vi kom till söderifrån och träffade där på en sommargäst i en liten stuga bredvid huvudbyggnaden. Han sa att gårdens ägare inte var hemma men att han troligen kunde ha hjälpt oss att hitta rätt. Men han sa samtidigt att ägaren var uppe vid en annan av Fagerhults gårdar och där träffade en person som sitter med i styrelsen i hembygdsföreningen och som säkert kan berätta ännu mera. Förhoppningsfulla fortsatte vi ett stycke till norr ut längs riksvägen och stannade vid den angivna platsen. Där under ett träd satt en samling människor och drack kaffe och jag gick fram och pratade med dem. Vilken lyckoträff det var för här satt personer som kunde berätta mycket om Fagerhult och dessutom hade hört namnen på mina anor tidigare. Efter ett tag gick vi upp i husets övervåning och där plockades det fram originalhandlingar från Laga skiftet mellan åren 1855 och 1861.
Fagerdal, här låg ursprungliga byn före Laga skifte
Eric Josephssons hus före Laga skiftet
Med hjälp av de handlingarna kunde vi ganska snart peka ut platsen för var Svante och Eleonora Lundgren hade bott. Platsen syntes också från där vi befann oss så det skulle inte bli några problem alls att hitta dit. Men det visade sig också vara så att just där vi befann oss så var det den plats samtliga gårdar hade legat samlade innan Laga skiftet. Den äldre av de två bostadsbyggnaderna på platsen där vi var visade sig också vara den fastighet och byggnad som Eleonora Lundgrens far Nämndemannen Erik Josefsson hade bott i före Laga skiftet.
Laga skifte
Laga skifte
Laga skifte
Det var också så min ana nämndemannen Erik Josefsson som är 1849 skrev till kungens befallningsman med begäran om genomfördet av Laga skifte
Till Konungens Höga Befallningshafvande över Östergötland
Anhålles ödmjukast om förordnande för Herr Kommissions Landtmätaren E. Theodor Marin att verkställa Laga skifte över alla ägorna till 1 mantal kronoskatte Rusthåll Fagerdahl uti Dahlhems Socken och Kinda Härad. – Betydlig skog finns på ägorna.
Fagerdahl den 5 April 1849. Eric Josephsson eger 1/6 mtl Fagerdal
I Skifteshandlingarna kunde man också läsa följande text:
Nämndemannen Erik Josephsson förklarade det han heldst önskade att få qvarbo , och härute instämde äfven Dahlbom för sin del.
Men det var flera av byns innevånare som också ville bo kvar så Erik Josephsson och hans hustru fick flytta ut eftersom det annars skulle bli för trång mellan bostadshusen i byn. De flyttade då till den plats som sedan Svante och Eleonora levde på fram tills dess att de slutade sina liv, i början tillsammans med Svante Lundgren föräldrar och senare efter deras död själva.
Rättaren Erik Lundgren, som äger 1/12 dels mantal, kommer att utur byn avflytta och bygga på ägofigurerne N:o 241 och 889 belägne 1600 alnar från gamle tomteplatsen samt erhåller alla sine ägor uti ett skifte, såvida ej behovet ej fodrar att han tager ett utskifta på norra ändan af Fagerdahls Ö . Lundgrens hufvuskifte kommer att ligga mellan Dahlboms och Bäckmarks ängskiften, begränsade af åarna genom Ryttare och Kärrängen, Nämndemannen Erik Josephssons skogsskifte, Örshults rågång och Ryttaretorpet. Som Lundgren ej inom detta skifte kan erhålla sin fulla proportion af hårdmarker måste antaga kärrmarksåker i stället, varemot om han ej uppbär all kärrmarken norr om Mörtgölen, får han därför lemna wedelag i hagmarken
Tillbaka till bilen och en liten kort körning ytterligare en lite bit norr ut på riksvägen mot Åtvidaberg. På den plats vi nu kom till syntes från vägen två lite nyare bostadshus. Men jag visste också att bakom det första bostadshuset så låg det gamla huset kvar som Svante och Eleonora bodde i. Jag prtaade med ägaren och förklarade mitt ärende och fick gå in på gården och titta på det hus där mina släktingar hade bott under den andra halvan av 1800-talet. Här nedanför kan se bilder på huset där Svante och Eleonora bodde.
Sammanfattningsvis så var även det här en väldigt lyckad utflykt i mina förfäders spår. Det här var helt nya upptäckter att både hitta gården Ramshult och även den exakta gården i Fagerdal. Jag var därför riktigt nöjd vi och oss i bilen och körde upp till svärfar uppe i Åtvidaberg.
För en mer fullständig levnadsbeskrivning över personerna som nämns här ovanför så följ den här länken:
Nu kommer del tre av fyra om utflykter i mina förfäders spår under semestern 2014. Jag har tidigare skrivit om resan ner till Kalmar och de stopp vi då gjorde i Nybro, Ramneryd och Trekanten. I den andra delen skrev jag om ett eventuellt nytt och oväntat fynd i Kalmar som jag fortfarande försöker att få bekräftat. Jag har kontaktat Länsmuseet i Kalmar som lovat att försöka undersöka saken och sedan återkomma. Väntar fortfarande med spänning på deras svar.
I den här delen i min serie utflykter i förfädernas spår, handlar det om utflykter till platser som jag besökte redan 1980, med andra ord för för 34 år sedan. Här förväntade jag mig inget annat än att kunna bekräfta för mig själv att jag fortfarande hittar till platserna och att få se vilka förändringar som skett sedan jag var där senast. Men det visade sig ganska snart att detta skulle bli den stora höjdpunkten bland utflykter runt Kalmar. Flera spännande möten med nya människor och flera nya uppgifter att lägga till min släktforskning kring min farfars fars anor.
Min syster Lena var med på motsvarande resa 1980 och hon var med även den här gången. Det visade sig också vara riktigt bra eftersom hon kom ihåg flera saker som jag själv hade glömt bort.
– Visst är det så, hon är också några år yngre jag…
Ett mycket givande och lyckat besök i Läckeby.
Minnesbilderna från 1980 visade sig vara suddigare än vad jag trodde när vi närmade oss Läckeby som ligger strax norr om Kalmar. Torpet Dammen kopplade jag först ihop med att det måste väl ha legat på Dammvägen i Läckeby, Åby (H). Det gjorde att vi först körde på lite villovägar och letade. Kom efter tag upp till en stor Jordgubbsodling och träffade på ägaren som kände till en del om trakten. Han ringde till kyrkvaktmästaren som visade sig vara engagerad i Hembygdsföreningen. Vi blev nu guidade ner till Movägen i Läckeby och det hus som jag hade knackat på 1980 och där träffat på en dam vid namn Anna Åhman. Anna Åhman som då var 88 år gammal, berättade om hur min ana ff fm Lisa Dammgren hade varit inhyst hos hennes föräldrar en tid när Torpet Dammen var så i dåligt skick att det var helt fallfärdigt. Hon hade förvånansvärt tydliga minnesbilder trots att det var minst 70 år tillbaka i tiden och hon själv var barn på den tiden. Vi pratar alltså om en ana till mig som avled 1915, för nästan 100 år sedan.
Huset på Mogatan där Anna Åhman hade bott kände jag först inte riktigt igen men jag fick ganska snart en förklaring till det. Vi hade nu mött upp kyrkvaktmästaren som visade oss var det låg. Det var givetvis nya ägare till huset och Thérèse som nu bor i huset visade sig också turligt nog vara hemma. När vi hade pratat med varandra en stund så kom vi fram till att hon hade varit klasskamrat med med en av mina kusiner f.d. fru i Nybro, senare kom det även fram att hennes man hade varit klasskamrat med min kusin. Så visst stämmer uttrycket bra, att ibland är världen liten. Thérèse och hennes man hade köpt huset efter Anna Åhman och byggt upp en ny byggnad framför det ursprungliga huset och sedan sammanbundet det med det gamla som således låg bakom den nya delen. Det var också förklaringen till att jag inte riktigt kände igen mig på platsen. Thérèse visade sig själv också vara släktforskare och mycket tillmötesgående och behjälplig. Hon berättade att man hade gjort ljudinspelningar med Anna Åhman som sedan också legat till grund för flera avsnitt i en Hembygdsbok som heter ”Här växte Åby fram”. Jag har givetvis beställt ett exemplar av boken och väntar nu med stor spänning på att få läsa i den eftersom flera av mina anor omnämns i den.
Kyrkvaktmästaren följde också med oss längre bort på Mogatan 15 och visade var Anna Åhmans föräldrar hade bott och där Lisa Dammgren hade varit inhyst en tid. Torpet Dammen hade legat precis bakom Annas föräldrars hus men troligen syns inget spår av torpet längre där.
Även om inte boken ”Här växte Åby fram” har kommit fram till mig ännu så har jag ändå en bild på en av sidorna i boken där Anna Åhman berättar om Lisa Dammgren när hon var inhyst i sina föräldrar hus på övervåningen:
Här växte Läckeby fram, sid 71
Härifrån trakten av Läckeby kommer också vårt efternamn Wåhlin
Det finns flera släkter med efternamnet Wåhlin i Sverige och det enda som kan sägas vara gemensamt för flera av dessa släkter är att namnet har sitt ursprung från namnet på en plats. I vårt fall så heter den platsen Vångerslät, äldre stavning Wångerslät, en plats som idag åtminstone delvis kan sägas vara en del av det som idag heter Läckeby. Det var min farfars far Johan Wåhlin som tog det namnet, han var en s.k. oäkting med okänd fader. Det finns en muntlig släkttradition som säger att hans far skulle vara en av bröderna Clark från England. Om du tittar på en gammal rulle sytråd så finns det en stor möjlighet att det står ”Clarks tråd” på etiketten. Johan Wåhlin’s mamma Lisa Dammgren arbetade som piga på Svartingstorp och där det då lär ha funnits ett Spinneri. En av bröderna Clark skulle ha besökt det här Spinneriet och då enligt den muntliga släkttradition gjort pigan Lisa Dammgren gravid. Den här berättelsen har jag aldrig kunnat säkra i några källor varför den bara finns noterad i min släktforskning.
Minst 5 generationer levde i den här trakten från början av 1700-talet och framåt.
FF FM FF F Jon Pehrsson
f. beräknat 1733, Åby (H). d.1789.12.26 i Slät, Åby (H)
FF FM FF Mäster Olof Jonsson, Vaccinatör, Trädgårdsmästare, egen Torpare i i Dammen.
f.1774.08.07 i Slät, Åby (H) d.1843.11.25 i Dammen, Slät, Åby
FF FM F Jonas Olsson Dammgren, Torpare i Dammen
f.1808.02.06 i Slät, Åby (H). d.1879.07.07 i Dammen, Slät, Åby (H)
FF FM Lisa Dammgren, ogift piga
f.1833.11.20 i Slät, Åby (H). d.1915.03.23 Wångerslät Allmänning, Åby (H)
FF F Johan Wåhlin, Målare och Lantbrevbärare
f.1854.06.20 i Svartingstorp No3, Åby (H). d.1928.04.06 Törneby, Ljungby (H) Intresset för att utöva Läkekonst och ”Qvacksalveri” har också gått i arv i flera generationer
Mäster Olof Jonsson var ortens ”Waccinateur” och i hans bouppteckning kan man också läsa att sonen Jonas Olsson Dammgren, förutom att köpa ut sina systrar och överta torpfastigheten Dammen, så ärvde han ett skåp med ”diverse medicamenter”. Enligt Frejdbetyg 1851.08.05 blev han tilltalad vid Häradsrätten för Qvacksalveri.
I Kalmartidningen den 4 oktober 1890 kan man läsa följande meddelande och varning från allmänheten:
”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.
För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet.
Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar. Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”
Även min farfar Otto Wåhlin ärvde intresset för läkekonst och trodde mycket på olika typer av örtmediciner. Det sägs att han ärvde ett bok med recept på olika Örtmediciner men att farfar senare sålde den boken till en tysk läkare.
Nu återstår bara en del i serien om ”En semester med utflykter i mina förfäders spår” och den kommer att handla om mina förfäder i Ramshult och Fagerdal i Dalhems socken.
OBS även i detta inlägg går alla bilder att klicka på för större format.
Det här är en fortsättning på mitt förra inlägget som handlade om resan och de stopp vi gjorde på vägen ner till Kalmar. Väl framme i Kalmar så hade jag några utflykter planerade i förväg som jag gärna ville genomföra. Men det föll sig så att jag av en ren tillfällighet kanske också har gjort ett nytt fynd som eventuellt kan tillhöra släktens historia. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om min farfars mormors far Olof Israelsson Stadig som hade tjänsten som Nattman i Kalmar från 1830 fram till sin död 1838. För er som inte känner till vad en Nattman gjorde kommer här en beskrivning av jobbet taget från en uppslagsbok:
”Nattmannen/Rackaren utför de absolut sämsta sysslorna i samhället. Han är bödelns medhjälpare, bygger bålet, fraktar dödsdömda, utför stegling och rådbråkning, gräver ner kroppar m.m. tömmer latrin i städerna; samlar in självdöda djur, kastrerar och flår djur m.m. Från slutet av 1800-talet består sysslan främst av att ta vara på döda och herrelösa djur.” En annan arbetsuppgift kunde också vara att sota skorstenar.”
Kalmar och Öland, 24-25 Juli 2104
Jag åkte in tidigt på morgon från Hotellet till Kalmar centrum för att syssla lite med min andra hobby, fotografering. Det fungerar allra bäst att fotografera i tidigt morgonljus, från soluppgången och ca 1h framåt är det som allra bäst. Jag gick omkring i de gamla kvarteren i Kalmar i den del som också kallas för Kattrumpan. Där helt plötsligt får jag se ett rött gammalt hus med en skylt på där det står Rackargården. Det väcker genast min nyfikenhet och jag undrar om detta kan vara huset på Norra Stadsmarken där min ana bodde 1830-1838. Rackare är nämligen ett annat ord för Nattman, även om också lokala variationer och användningar av de orden förekommer. Idag i den röda byggnad jag hade framför mig såg att jag att det var både bostad och ateljé för en idag verksam konstnär i Kalmar. Jag fick också tag i honom via mobiltelefon men vi lyckades inte gemensamt avgöra om detta kan vara det hus som Olof Israelsson Stadig bodde i när han tjänstgjorde som Nattman. Det är dock en teori som jag hoppas kunna styrka på något vis, annars får det väl bara noteras i min forskning som en möjlig plats tills vidare.
Rackargården i Kalmar
Rackargården i Kalmar
Rackargården i Kalmar
Rackargården i Kalmar
Rackargården i Kalmar
Rackargården i Kalmar
Vi hade också bokat biljetter till Diggiloo konserten på Öland och passade därför på att göra lite utflykter i släktens spår på Öland också. Min farmor föddes och växte upp på Öland. Vi åkte till kyrkogården i Mörbylånga för att se om familjegraven med farmors föräldrars och henne morfar o mormor fanns kvar där. Gravrätten för den måste ha löpt ut för riktigt länge sedan. Men trots det så finns faktiskt den höga svarta gravsten på plats vid graven och det var roligt att se att den fortfarande finns kvar.
Familjegrav Mörbylånga
Familjegrav Mörbylånga
Avslutningsvis i det här inlägget lägger in ett bildspel med lite foton från Kalmar och Öland som jag själv är nöjd med, även om det inte direkt har med min släktforskning att göra. I nästa inlägg, del 3, så kommer det att handla om utflykter i släktens fotspår till Läckeby och Koppartorp.
Dick Wåhlin bloggar om släktforskning och även lite annat. 