Släktbok fyra klar

Jag började att släktforska på allvar 1980 och har under alla år sedan dess haft som mål att någon gång kunna skriva och trycka en släktbok. Åren har gått och materialet har växt och därmed också blivit svårare att överblicka. Nu är jag framme vid en viktig milstolpe och resultatet har  istället blivit fyra släktböcker En bok för respektive Helenas och mina egna föräldrar.

Idag kom den sista boken, den om min mor, med posten från tryckeriet i Borås. Nu återstår det endast för mig att packa upp och sedan sända böcker vidare till de släktingar på min mors sida som har beställt egna exemplar av den fjärde och sista boken.

Är jag därmed nu också helt klar med min släktforskning? Svaret på den frågan måste nog trots allt bli nej. Jag tror att det kommer att finnas nya källor och därmed nya möjligheter att hitta  uppgifter. Däremot så kändes det nu helt rätt att sammanfatta släktforskning under 37 års tid i dessa fyra böcker som totalt omfattar 782 sidor och tillsammans väger 3,4 kg.

 

 

Många av de levnadsberättelser som finns i de tryckta böckerna finns även i den här bloggen. Bloggen har för mig varit ett viktigt verktyg och en morot att till att skriva levnadshistorier. Flera berättelser har kommit till genom att jag besökt platser där våra släktingar har bott. Ibland har jag också hittat husen där släkten har bott och ibland  enbart en husgrund från något gammalt torp.  Men att gå omkring på dessa platser har givit mig inspiration. Ibland har jag också haft tur att träffa människor som kände våra släktingar och som har kunnat berätta fantastiska historier. Så till er som själva släktforskar så blir mitt viktigaste råd följande.

Släpp tangenterna ibland på era datorer och bege er ut på de platser där era släktingar har levt sina liv! Knacka på dörrar och fråga de som idag bor på dessa platser och du kan få fantastiska berättelser om din släkt.  Kort och enkelt: 

Ge er ut på Släktforsknings-safari!

Jag kommer inte att sluta att blogga, så håll utkik efter nya blogginlägg. Avslutar det här blogginlägget med en bild på de fyra släkböckerna

PS Vill rikta ett varmt och stort tack till Responstryck i Borås som har gjort ett fantastiskt bra arbete med tryckningen av dessa böcker. DS

 

 

Avskrift av en ljudinspelning från den 25 mars 2016 när Helena Wåhlin intervjuar sin moster Barbro Rehn om sin barndom.

Notering:  I ljudinspelningen så är det i verkligheten ett samtal där Helena ställer frågor och Barbro berättar om sin barndom. Helenas pappa Allan Bengtsson är också med  i samtalet och fyller på med information. Avskriften är istället skriven som en sammanhängande berättelse av allt det som Barbro berättar om sin barndom under samtalet. / Dick Wåhlin

Tingetorp i Falerum 1939 – 1945

Jag kommer ihåg från det att jag var drygt 2 år nästan 2,5, då börjar mitt minne, det var på sommaren 1939. Jag minns faktiskt krigsutbrottet för de äldre pratade om Polen och jag tyckte precis att det lät som ”tvålen på något sätt”.

Jag kommer också ihåg det som hände på sommaren samma år att vi då bodde hos mina morbröder Ivan och Alvin i Rumma. Eivor och jag hade på oss nya och fina förkläden och var ute och lekte. Vi var ute med Alvin mamma var inte hemma. Vi hittade ett dike med fin lera där vi lekte, en av oss öste upp och en bakade lerkakor. När Alvin kom in med oss i köket var förklädena verkligen inte rena och fina längre, men vi hade haft roligt. Det var en rolig sommar, morbror Alvin pratade mycket och Ivan sjöng väldigt bra. Jag sa ”Alvin du bare pater och pater och du Ivan du bare sunger och sunger”.

Gården i Rumma där Barbros morbröder bodde. Barbros mor Agnes Karlsson nr 2 fr. höger

         

Därefter flyttade vi till Tingetorp i Falerum på hösten 1939. Jag minns också när jag fyllde 3 år för då sa jag till våran granne; idag du Astrid så fyller jag 6 år.

Jag minns också när det var stor epidemi av Scharlakansfeber i Falerum och många barn drabbades även min syster Eivor drabbades. Hon fick åka till Västervik och vara där i sex veckor. Vår pappa Nils fick det också och han var väldigt sjuk. De bar iväg med honom på en bår. De var i Västervik båda två och mamma och jag var själva hemma. Vi fick inte träffa några andra så mamma fick gå och lägga pengar på trappan hos grannen om vi skulle köpa något. Vi klarade oss medan de som var sjuka låg på det som kallas för epidemin i Västervik. Idag får man penicillin så nu är det inte så längre så med scharlakansfeber. Men då fick man vara borta så länge som man fjällade och smittade andra. Det var många barn borta från Falerum, men det var även några vuxna som drabbades.

Sedan kan jag minnas när jag var fyra år och Eivor hade Mässlingen, det var i oktober. Det var i oktober när Nils hade namnsdag och han var ute plockade potatis på gården. Mamma fick också gå ut och plocka potatis den som vi själva odlade men även hjälpa andra att plocka upp deras potatis. Eivor och jag var ensamma hemma. Tant Nilsson in till oss med en tårta och satte i köket för att det var Nils namnsdag. Den tog jag och bar upp till Eivor för att visa henne tårtan, jag gick uppför trappan med den där tårtan. Jag själv klarade mig från Mässlingen trots att jag var mycket med Eivor och även var i hennes säng. Sedan fick jag det istället när jag var 21 år och var väldigt sjuk då.

Sjövik 1945 – 1954

När jag var sju år och började i skolan så bodde vi fortfarande kvar i Tingetorp. Eivor började i skolan 1940. Vi bodde kvar i Tingetorp fram till 1945 då mamma och pappa tog arrende på Sjövik. Vi flyttade långt in i skogen och fick också väldigt långt till skolan. Förut hade jag bara 300 meter till skolan, småskolan som det hette på den tiden. Efter att vi hade flyttat så blev det till att cykla 4 km, det var i mars månad. Jag vet att vi fick sova hos Nilsons, ”Nemman” som de också kallades för, den natten när de höll på att flytta alla våra saker. Dagen efter så cyklade vi dit och det var så långt tyckte vi. Det var också den värsta tiden när det var tjällossning i mars, den 14 mars var det.

Första morgonen följde pappa med mig till skolan och han skjutsade mig på cykel en bit. Det fanns två stora backar som  kallades för Sirklev och efter dem så fick man trampa på själv. Vi cyklade hela året så länge som det gick men på vintern åkte vi istället spark. Ibland var det så mycket snö att pappa fick ta hästen för att ta vi skulle kunna ta oss till skolan, för det var inte plogat. Varannan dag körde han och grannen mjölk till en brygga där mjölkbilen kom och hämtade den, då passade vi på att åka med dom. Men som sagt det var bara varannan dag.

                    

Barbros pappa Nils Karlsson (1903 – 1976) med sina hästar

På den tiden när vi bodde i Sjövik så plöjde man inte med traktor utan det plöjdes med hästar.

De kom från Tingetorp med hästar och så plöjde de upp förbi Bovik och vände, där mötte de som kom från Stora Ved och plöjde från det andra hållet.

I Sjövik fanns en galen tupp som jagade mig och Eivor. En gång när Eivor skulle hämta potatis i källaren så kom tuppen farande och då kastade hon baljan en sådan där zinkbalja på tuppen. Det fanns också kor som vi inte tyckte om och som också blev lite tokiga. De som blev för arga kunde vi inte ha kvar utan de avlivades. Jag vet att mamma en gång blev jagad av en ko. Hon hann precis hoppa över en gärdsgård och skrek på pappa. Han körde säd på ett gärde intill och kom springande med en krake i handen och viftade mot kon men kon var så arg att han inte brydde sig om det. Den kon hade de inte kvar för hon var farlig.

Vi bodde i Sjövik i 9 år från 1945 till 1954 och då hade också min systers fästman Allan kommit med in i bilden. Han och jag hjälpte sedan till att flytta korna till Gärdserum även Arnold Franzén från Gullebo kom och hjälpte till. Vi ledde korna från Sjövik när vi flyttade till Bodsgård. Där i Bodsgård bodde mamma och pappa sedan kvar till 1964 då de flyttade till Berg utanför Åtvidaberg, Jag själv hade arbetat på telefonstationen i Falerum i två år när de flyttade från Bodsgård, jag började arbeta där när jag var 15 år gammal och var alltså 17 år när de flyttade. Eivor hade börjat att arbeta på Ålderdomshemmet i Gärdserum, det som är Möbelhuset nu. Jag konfirmerades också vid den den tiden och ibland när jag gick till kyrkan på söndagarna så hälsade jag på Eivor på sitt arbete och blev bjuden på kaffe.

”Flickorna I Sjövik”

När vi var yngre så sjöng Eivor och jag mycket och det fanns inte så mycket annan underhållning. Eivor spelade och sedan sjöng vi tillsammans. Pappa spelade mandolin och vi brukade säga till honom på söndagarna att kan du inte spela för oss. Han svarade att det kan jag men först ska raka mig och sedan måste jag stämma men sedan kan jag spela för er. Han var både duktig och musikalisk och han lyssnade också gärna på musik på radion. Jag kommer ihåg att när vi bodde i Sjövik så var det för aktiviteter för familjerna på söndagseftermiddagen bl.a. gammaldans och mamma och pappa dansade väldigt mycket. Eivor och jag uppträdde också och vi var också med i ungdomslogen. Det fanns också något som hette Falerums Melodiflickor så vi fick mycket musik och sånger därigenom. Jag var inte själv med där eftersom jag var för ung för det. Jag gick i skolan och de andra hade slutat skolan.

När det kom besök till oss så skulle Eivor och jag ofta sjunga och spela. Harald kom in ibland och skulle äta söndags middag och han tyckte mycket om att lyssna och sjöng gärna med. En gång var vi med i Västervikstidningen vi var lördagsflickor eller vad det nu stod där. Det var Alf Blixt som tog kortet när Eivor sitter med Mandolinen och hade skickat in till tidningen. Mamma eller pappa hade nyligen fyllt 50 år och det är därför det är så mycket blommor med på kortet. Vi sjöng på tyska ”Rote rosen Rote Lippen Rote wein”. Jag var då 15 -16  år gammal och Eivor 4 år äldre.

Barbro Karlsson gift Rehn och hennes syster Eivor Karlsson gift Bengtsson

Jag önskade mig en hund så innerligt men det fick jag ingen. Jag gick istället till grannen som hade en Foxterrier som var så rolig och den fick jag också gå ut med. Men sedan var det så att Eivor kom hem med en hundvalp som hon hade fått och det var väldigt roligt. Den hette Tolla och var en korsning åt alla håll och den var svart. Den kunde hämta hem kossorna i hagen och driva hem dem när det var dags att mjölka. Vi fick även hundvalpar, det var inte meningen men det var också roligt.

Barbro med hunden Tolla i sitt knä

Jag kommer också ihåg när pappa fyllde år en gång då vi hade köpt en fåtölj och den kom hem till oss med mjölkbilen. Mamma och jag tog en mjölkärra och tog in den i huset utan att han visste om det.

Jag minns en gång och det var 1952, jag hade precis börjat på växeln i Falerum. Det var 1 april och det snöade så dant, jag jobbade eftermiddag och slutade kl nio på kvällen. Jag kom bara någon kilometer dit där vägarna delar på sig, en väg går upp till Nannersbo och en till Stora Ved. Det var inte mycket kört där så jag kunde inte cykla längre än dit. Det var täta granar på ett ställe och då drog jag in min cykel där. När jag kom in under granarna fick jag att se att pappas cykel stod där. Då hade han varit hos tandläkarn och kunde inte heller fortsätta att cykla hem. När jag hade gått en bit så kommer han med hästen och mötte mig och vi åker och hämtar cyklarna. Han hade förstått att inte jag heller kunde cykla hem den kvällen, så mycket snö var det 1 april 1952.

”Överste Löwenhjelm”

”Överste Löwenhjelm” – Carl Löf

Min morfar Carl Löf (1864- 1950) blev dement och och bodde hemma hos oss i Sjövik. Ibland när det kom folk och hälsade på så presenterade han sig och kallade sig för överste Lövenhjelm. Eivor och jag fick turas om att följa med honom ut till utedasset. Det var fortfarande krig då och vi hade ingen elektricitet i Sjövik. Det fanns heller ingen fotogen att få tag på under kriget så vi använde något som hette Karbid-lampa som belysning när det var mörkt. Man fick lära sig att fylla och tända den lampan. Den gav inte särskilt bra ljus men det var bättre än ingenting. Det blev bättre när vi fick tag på fotogen. Vi hade heller varken någon telefon eller radio där. Vi hade inte tillgång till hela huset för den som ägde huset var en ungkarl som hette Kalle Fahlstedt och han hade det största rummet uppe på. Han hade en radio som vi fick lyssna på ibland, det var en batteriradio. Det fanns två olika sorters batterier ett torrbatteri och ett som det var syra i och som vi fick åka till smeden och ladda. Det fanns en som jobbade hos smeden som var väldigt duktig på radio han var också maskinist på bion i Falerum. När man skulle ladda batteriet så tog vi en margarinkartong och la batteriet i och satte bak på cykeln. Sedan lämnade vi batteriet på laddning och efter ett par dagar kunde vi hämta batteriet igen. Vi betalde någon eller ett par kronor för att få batteriet laddat.

På kvällen gick ett radioprogram som hettet Karusellen med Lennart Hyland som var ett bra program. Då tog vi ofta kaffebrickan med upp och satt hela familjen och lyssnade. Eivor satt då också ofta och stickade. Det gjorde hon ofta efter det att hon slutat skolan och var hemma och hjälpte till. Hon var duktig på att sticka och stickade bl.a jumprar åt oss. Jag kommer ihåg att hon stickade några gula jumprar med brunt mönster på framsidan.

Bodsgård 1954 – 1956

Eivor bodde ibland på Ålderdomshemmet i ett rum  när hon jobbade där. Men hon bodde bara från mars till maj det året i Bodsgård.  Hon gifte sig sedan med Allan Bengtsson den 22 maj i Gärdsrums kyrka. De flyttade därefter till Valkaren i Åtvidaberg medan jag bodde kvar i Bodsgård ett tag till eftersom jag hade mitt arbete på växeln i Falerum.

Jag satt gärna på trappan till kyrkan till Gärdsrums kyrka på sommarkvällarna och tittade ut över Båtsjön, det var så väldigt vackert.

Åtvidaberg från 1956

Jag började sedan att arbeta på växeln i Åtvidaberg den 1 december 1956 när jag var 19 år gammal. Jag bodde först hos Allan och Eivor, Eivor var inte så bra i sina leder. Jag sov i en säng i vardagsrummet och sedan fanns det en soffa med en undersäng i köket. Jag brukade gå ut med Ingela och även gå och handla uppe på affären Cesars på Bruksgatan. De som arbetade där frågade ofta hur det var med Eivor och skickade med lite godis eller en frukt till henne. I mars 1957 så fick Eivor åka till Norrköping och fick behandling med guldsalt, under tiden var Ingela i Bodsgård. Det måste ha varit slitsamt även för mamma och pappa, pappa skötte ladugården i Bodsgård och var upp tidigt varje morgon. Eivor var i Norrköping under flera veckor och jag var där och hälsade på henne och åkte spårvagn.

När jag var 20 år gammal så köpte jag en liten bil och åkte emellan med den, bodde Bodsgård på sommaren och hyrde rum i Åtvidaberg på vintern. Första vintern bodde jag hos en tant på Stenhusgatan och hade då väldigt nära till jobbet. Hon hade rum och kök, sov själv i köket och hyrde ut rummet till mig. Andra vintern bodde jag på Kamrerns väg nr 9 hos Hallbergs. Det var då på den tiden jag träffade Per-Olov.

I september 1959 tog jag ut flyttbetyg från Gärdserum och blev riktig Åtvidabergsbo. Jag bodde först i rummet i källaren hos Allan och Eivor och var den första inneboende i deras hus som byggdes på sommaren 1959. Den 21 april 1962 på påskafton gifte jag med Per-Olov Rehn och då flyttade vi till Seths Backe nr 2 till ett hus som då bara var ca 1 år gammalt och där bor jag kvar än.

Efter Barbro kom sedan fler inneboende på Eksättersvägen 9, först Astor Karlsson därefter Maud även Gerd Mars bodde också där ett tag. En av de inneboende som var väldigt vacker med fint mörkt hår var med i tävlingen Åtvidabergs sommarflicka på Barnens Dag. Barnes Dag var en stor och viktig händelse i Åtvidaberg.

Barbro Rehns avslutningsord

Jag hade en bra barndom för det var alltid tryggt och bra. Vi hade inget överflöd men vi hade alltid mat och kläder. Vi bodde på små lantbruk och vi barn fick hjälpa till med det som vi kunde göra. Kunde vi inte göra något annat så plockade vi smultron för det fanns det gott om. Vi åt smultron nästan varje dag på sommaren.

Åtvidaberg 2016-03-25

Mammas Dagbok

För fyra dagar sedan närmare bestämt den 21 februari så skrev jag om min mamma och pappas brev från 1952. Brev som skrevs när pappa gjorde militärtjänstgöring i Göteborg. Det var bl.a. i de här breven som de planerade inför sin förlovning på Hotel Casa i Norrköping på Nyårsaftonen 1952.

Idag skriver jag om mammas Dagbok som legat undangömd tillsammans med breven ända sedan jag var barn. Jag vet att jag frågat mamma flera gånger om jag fick titta och läsa men att svaret alltid varit att när jag och pappa inte längre finns, då får du läsa.

Jag kan nu här återberätta några av de saker som min mor har skrivit om i sin Dagbok. Givetvis tar jag inte upp allt som står skrivet i den men det som ändå hör ihop med det som man normalt kan skriva om i vanlig levnadsberättelse kommer ni här få några exempel på. Avslutningsvis kommer lite mer om mamma och pappas förlovning som jag tidigare återgav från breven i inlägget för fyra dagar sedan

Dagboken som mamma fick av sina föräldrar den 1 november 1950 på sin 15-åriga födelsedag

 

Den  allra första Dagboksnoteringen från 11 november 1950:

”Lördagen den 11 november 1950

På morgonen kom mor och mormor in och bjöd mig på kaffe. Jag fick denna Dagbok av mor och en mockajacka av mormor. Jag började arbetet klockan åtta och hade sedan middag mellan halv ett och ett. På middagen gratulerade mormor mig med en sked och Hans med en Tårtspade. Jag slutade arbetet för dagen klockan fyra. Det var då tid för att klä sig för kvällen. På kvällen var Stig och jag i Rimforsa.”

Därför vet jag nu att mor och far hade träffats redan före mammas 15-årsdag 1950. Jag vet också att de möttes allra första gången på en bänk i Folkets Park i Åtvidaberg.

”Onsdagen de 7 februari 1951

Stig och jag har haft sällskap ett halvår. Vi gick till Adelsnäs och vände och talade om gamla minnen och hade en trevlig kväll tillsammans”

Då borde det ha varit i början av augusti 1950 som de träffades på bänken i Folkets Park, kanske rentav den 7 augusti .

Den första gemensamma Semesterresan:

”Söndagen den 22 juli 1951

Stig och jag for från Åtvidaberg kl 11 på semester. Vi for upp till Stockholm där vi var kl 4 på e.m. Vi skulle bo på Frälsningsarmens inackorderingshem (Grev Turegatan 66). Vid 6-tiden gick vi ut och letade oss fram till Skansen där vi gick och tittade på djuren till klockan 9, då vi gick till Gröna Lund som låg i närheten. Osv.”

Stig och Margot på sin första gemensamma semesterresa i Stockholm 1951

”Tisdag den 24 juli 1951

Vi for nu till Nynäshamn. Därifrån skulle vår båt avgå till Gotland kl 12 på natten. Stig och jag bäddade våra sovsäckar och filtar på övre däck, där vi tänket sova lite.”

Stig och Margot i Visby 1951

”Tisdag den 31 juli 1951

Vi hade varit i Visby en vecka. En mycket härlig och underbar vecka, men nu skulle vi fortsatta vår resa, Vi for från Visby kl 10.. Vi fick sällskap med ett par Stockholmare. Resan skulle fortsätta till Kalmar och vidare på kvällen till Trekanten.”

”När vi närmade oss Kalmar började jag att bli nervös det var första gången jag skulle träffa Stigs föräldrar.”

”Det visade sig emellertid att Stigs föräldrar var de snällaste och raraste människor jag fått träffa.”

Stig med sina föräldrar Otto och Gunborg Wåhlin i Ramneryd, Trekanten

Förlovningen:

”Nyårsafton 1952

Vi for till Norrköping. Det var jag Stig, jag Sonja och Kalle. Vi for dit för att förlova oss. Vi bodde på Hotell Casa. Klockan tjugo min i fem bytte Stig och jag ringar. Det var en av de underbaraste stunder i mitt liv. Nu visste jag jag ju att den jag älskade över alla andra var min. Jag har aldrig känt mig så jublande glad förr som då i den stunden Stig trädde ringde på min finger och kysste sedan den ringklädda handen”

I och med den noteringen i Margots Dagbok så har vi nu också knutit ihop Dagboken med breven som jag skrev om för fyra dagar sedan. Vi får se om jag i framtiden väljer att skriva om något mer från mammas Dagbok. Det som idag är mest intressant för mig är att kunna koppla ihop det mor skrev i i sin Dagbok med de fotoalbum som jag också har tillgång till. Bilderna i albumen säger mig så mycket mer när jag samtidigt kan läsa om händelserna på bilderna i Dagboken.

Tack mamma för att du sparade så mycket från ditt eget liv som jag har så mycket glädje av att få ta del av idag.

Midsommarafton 1948. – En skoluppsats skriven av min mor Margot Adolfsson när hon var 13 år gammal.

På midsommarafton var jag hos mina släktingar i Valdemarsvik. Vi bodde i deras sommarstuga. Den ligger i en vik av Valdemarsviken.

På morgonen gick vi upp klockan fyra och åkte ut och tog upp långrev. Vi fick två ålar. När vi sen kom hem var klockan tio och vi klädde en midsommarstång. Jag band kransar och morbror Hilding klädde själva stången. De andra bar löv och plockade blommor. Bredvid morbror Hildings sommarstuga har hans bror också en sommarstuga. Morbror Hildings bror och hans hustru har en flicka som heter Berit och de hjälpte också till. När midsommarstången var rest åt vi middag för då var klockan ett.Efter maten tog jag roddbåten och mina kusiner Karl-Erik och Rolf satt på ett segel på deras badbåt och vi åkte ut i viken. När vi kom ut en bit stjälpte deras båt och de kom i vattnet.

Då klockan var sex på kvällen åkte mina släktingar och jag till Kättelön, där det var midsommarfest. Kättelön ligger vid havsbandet. Om man tittade utåt såg man att hav och vatten gick ihop.Från morbror Hildings sommarstuga är det två mil till Kättelön. På en ö nära Kättelön ligger Häradsskär fyr. Vi gick och tittade lite på Kättelön. Det var mycket folk där, och på ett ställe låg det segelbåtar från olika länder. Det skulle nämligen bli segeltävlingar nästa dag. Mina släktingar och jag gick sedan till festplatsen. Där fanns det en dansbana och stånd där man fick köpa godsaker och lotter.

När vi åkte hem var klockan ett på natten. Då såg vi Häradsskärs fyr blinka På vägen åkte vi över ett djup som heter Flisdjupet. Där kan det gå ändå till tre meter höga vågor, men då var det bara små dyningar. När vi sedan kom hem till stugan var vi så trötta att vi knappt kunde gå i land. Och så var det slut på denna dag.

Skoluppsats skriven av Margot Wåhlin när hon var 13 år gammal år 1948

Hilding Persson (1908 – 1972)

Margit Landberg (1912 – 2013)

Hilding Person och Margit Landberg, bröllopsfoto från den 4 augusti 1934

Hilding Persson i militäruniform

Margit och Karl-Erik

Mammas kusin, Karl-Erik Persson

Mammas kusin, Rolf Persson

                           Familjen Hilding och Margit Persson, klicka på bilderna för större format

 

Noteringar:

Flisdjupet:
Ligger i Gryts skärgård utanför Ekön och har ett maximal djup på 24,2 meter.

Häradsskär:
Häradsskär ligger längst ut i Gryts skärgård och är en av Sveriges cirka 1 700 kronoholmar – öar som ägs av staten.

Mina föräldrar Stig och Margots brev från 1950 -talet

Min mor noterade flitigt och sparade på mycket saker som jag har haft väldigt stor glädje av när jag ska skriva ner mina föräldrars levnadsberättelser. Min far dog den 7 december 2015 och min mor den 7 november 2012 och det är faktiskt nu bara att konstatera att det är jag som äldst…

Alla vet säkert att man aldrig får läsa andras brev eftersom det är privata och personliga saker som står skrivna i dem. Nu pratar jag om riktiga brev, varken epost, SMS eller Snapchats. Inte heller några Facebook inlägg som ligger offentligt på internet för att så många som möjligt ska läsa det. Utan jag menar riktiga handskrivna brev som är stoppade i ett igenklistrat kuvert med adress och frimärke på utsidan. Postverket tog sedan hand om dessa brev varsamt och levererade dem hem till adressatens brevlåda. Numera är det mest räkningar och reklam som hamnar i våra brevlådor.

Redan som barn visste jag att mamma och pappa hade skrivit kärleksbrev till varandra när pappa gjorde sin militärtjänst. Givetvis var jag redan då mycket nyfiken på de här breven och inte minst även på en gammal Dagbok som mamma hade gömt undan noggrant tillsammans med breven. Men mamma sa också till min syster och mig att den dag som inte jag och pappa finns längre, då får ni läsa både breven och Dagboken.

Nu har jag haft breven ett tag hos mig och även läst vad mor och far skrev till varandra. Det kändes helt okey att göra det nu när de inte längre finns med bland oss. Men trots mors ord om att vi fick läsa dem så kändes det ändå fortfarande ganska privat att läsa dem. Breven skrevs för drygt 60 år sedan, mor var då 17 år och far 21 år, när han gjorde sin militärtjänst som Vpl 1848-4-51 Wåhlin på 6 Logementet 8 Batteriet vid A2 i Göteborg.

Även om det kändes privat och det skapade även en hel del känslor i kroppen att läsa deras kärleksbrev så gav de också kopplingar till viktiga händelser i mor och fars liv. Det var t.e.x. mycket intressant att läsa om deras förlovnings-förberedelser inför Nyårsafton 1952 då de och även en kusin till mamma förlovade sig på Hotel Casa i Norrköping.

Utdrag ur brev från Margot daterat Åtvidaberg 1952.11.30

”Jag är så jätteglad i dag. Jag var uppe hos N.N i fredags kväll . Hon hade då talat med Faster N.N då så vi satt där och resonerade ett tag. Faster N.N hade då givit N.N löfte om att få förlova sig till Nyåret. Så när jag for därifrån var jag glad men ändå lite nervös, för jag hade ju mitt kvar, Jag satt hela eftermiddagen igår och skulle försöka få fram det till mor men jag kunde inte. idag på eftermiddagen frågade jag henne, så nu har jag tillåtelse jag också.”

”Ikväll kanske jag går på bio. Stjärnkarusellen (*) går på Ordenshuset och den vill jag gärna se, men det är inget kul att gå dit själv så jag får se hur jag gör.”

Svar från Stig daterat Göteborg 1952.12.03

”Tack för brevet jag fick. När du hade frågat och fått löfte om att bli min, då kan man väl bara vara glad”

”Ett par kamrater här hälsar och hoppas att det blir ett bra Nyår, de heter Ekan och Ärtan”

Det finns också andra intressanta kopplingar att göra till andra familjehändelser men jag nöjer mig nu här med ovanstående utdrag ur två av breven som mor och far skrev till varandra. Som ni kanske förstår så är de breven riktigt intressanta för mig som släktforskare.

Avslutningsvis en viktig uppmaning till er som eventuellt ska ta hand om avlidna släktingars kvarlåtenskap. Släng inte bort gamla brev och definitivt inte gamla fotoalbum.

 

Not. (*) Stjärnkarusellen, en romantisk musikalfilm som släpptes för första gången den 14 december 1951. Medverkande skådespelare: Doris Day, Gordon MacRay, Virginia Mayo, James Cagney, m.fl.

Åtvidaberg på 1920-talet

Jag har många foton från Åtvidaberg efter både min mormor och morfar och även deras föräldrar. Det är bara lite tråkigt att konstatera att det idag är försent att fråga vilka personer som finns med på en hel del av dessa gamla foton. Helt enkelt för att de som vet inte längre lever. Däremot är jag givetvis mycket glad för att bilderna överhuvudtaget finns kvar. Tänkte här visa ett urval bilder som visar lite miljöer och tidsanda i Åtvidaberg på 1920-talet

Matning av änder vid Mejeriet 1921. Med på bilden finns även det gamla Varmbadhuset

Folkets Park Åtvidaberg 1920 tal

Templet i Åtvidaberg

Besök från Hallstahammar – Åtvidabergs Järnvägsstation

Besök från Hallstahammar – Åtvidabergs Järnvägsstation

Gökotta vid Krutkällaren i Åtvidaberg 1926

Parken Adelsnäs ?

Har du några minnen som väcks till liv när du ser de här bilderna eller har något annat du vill kommentera så är du givetvis välkommen. Enklast gör du det genom att lägga en kommentar till det här inlägget.

 

Härstammar jag från Tutankhamon född 1358 f.Kr, död 1339 f.Kr?

Nu i veckan har jag fått svaret på mitt andra DNA test, ett så kallat Y-DNA test som följer faderslinjen rakt bakåt i tiden. Jag har verkligen väntat med stor spänning på det här resultatet och även haft en del förhoppningar om att kunna lösa gåtan om vem som är min min farfar farfar. Min farfars far Johan Wåhlin var född som ”oäkta barn” och med okänd fader. Det finns sedan en muntlig släktberättelse om att han ska vara son till en av bröderna Clark från Storbritannien som ägde fabriken där man tillverkade Clarks sytråd.

Mitt tidigare resultat på Autosomalt DNA (FamilyFinder) gav mig 220 träffar och det går givetvis inte att utreda alla dessa. Men nu när jag även har mitt Y-DNA testet så kan jag säkert hitta ett antal av dessa som kan vara riktigt intressanta att kontakta för att se om det går att knyta nya släktband med någon av dessa personer.

Hur många träffar gav mitt Y-DNA test ?

Här får man sitt resultat uppdelat på olika nivåer och svaret beror på hur omfattande man själv har beställt och hur mycket man också har varat villig att betala för sitt test. Jag har fått mitt svar på tre olika nivåer och där resultat med högre antal markörer räknas som betydligt bättre än de med ett lägre antal markörer.

37 markörer      –       1 träff

25 markörer      –       3 träffar

12 markörer      –       7 träffar

Alla träffar, förutom en, är personer som inte bor i Sverige, vilka givetvis skulle kunna vara intressant att gå vidare med om man tror på berättelsen om bröderna Clark. Personligen är jag redan från början väldigt skeptisk till berättelsen om bröderna med fabriken som tillverkade tråd och trådrullar. Det var nämligen inte så ovanlig förr att man förskönande sin egen antavla för att bli lite mer intressant… Däremot så har jag hittat en träff på en person på 12 markörers nivån som för mig verkar vara mycket mer intressant att gå vidare med. Jag har också redan skapat en första kontakt med den personen via epost. Men han är på väg utomlands och är tillbaka först i mitten av februari nästa år, då ska vi höras av igen. Jag får med andra ord vara förväntansfull och nyfiken en tid till innan vi eventuellt kan hitta några svar på hur vi kan vara släkt med varandra genom våra respektive faderslinjer. Men det är också så att sannolikheten att hitta släktskapet är betydligt högre om båda har gjort test med 37 markörer.

Anledningen till att min första kontakt ändå togs på en träff på 12 markörers nivån är den geografiska närheten till min ana Johan Wåhlin. Den här träffen visar på en person i raka faderslinjen som är född i Ålem (H) och Johan Wåhlin är född i Åby (H). Avståndet mellan dessa båda platser är endast 23 km vilket gör att den här träffen är väldigt intressant för mig att utreda vidare.

Jag har inte heller riktigt kunna hålla mig helt ifrån detta och vänta ända fram till mitten av februari. nästa år Jag har därför gjort en snabb översiktlig släktutredning på personens ana i Ålem som jag fick träff på och den ser ut så här:

Proband: NN född 1873 Ålem (H)

1:1           NN född 1845 i Ålem (H)

2:1           NN född 1811 i Ålem (H)

3:1           NN född 1780 i Ålem (H)

Personen 3:1 har också en son som är född 1821 i Ålem (H) och som år 1855 fick betyg av prästen för att avlägga Ed i Häradsrätten år 1855. Min ana Johan Wåhlin är född den 20 juni 1854. Kan det vara så enkelt? – Nej troligen inte, men tillräckligt intressant för att fortsätta att leta vidare. Har inte bestämt mig ännu för om jag ska ta mig till landsarkivet i Vadstena och läsa Häradsrättens dombok från år 1855 eller om jag ska vänta på att min kontakt kommer hem till Sverige igen i mitten av februari nästa år. I en låda hemma hos honom finns i vart fall en släktutredning som hans far har gjort som kan vara intressant att ta del av. Svaret på vad det här ger eller inte ger återkommer jag till senare när jag har mer att berätta.

Istället berättar jag nu här om ett helt annat fynd som jag har gjort tack vare mitt Y-DNA test. Det får väl läggas till min släktutredning i facket för ”Kuriosa – upptäckter” och har väl inte egentligen så särskilt stort värde i släktforsknings hänseende.

Tutankhamons DNA

Tutankhamon var en egyptisk farao av den artonde dynastin, han föddes år 1358 f.Kr och dog 1339 f.Kr. Han är välkänd för många. Kändiskapet beror nog till stor del på att hans grav i Konungarnas dal upptäcktes år 1922 av den brittiske arkeologen Howard Carter. Graven är väldigt magnifik och välbevarad. Den innehåller Tutankhamons mumie och som exempel på det magnifika även hans begravningsmask i massivt guld med en vikt på hela 10,2 kilo.  (Källa: Wikipedia)

År 2009 gjorde man ett DNA test på mumien och kunde då fastställa hans så kallade Y-DNA Haplogrupp till R1b1a2 (eller R-M269 som gruppen också benämns för). Nu när jag har fått mitt resultat så är det bara att konstatera att jag tillhör den 50% -iga andel av Västeuropeiska män som gjort ett Y-DNA test och som tillhör samma Haplogrupp som Tutankhamon. Så någon sanning kanske det finns om jag faktiskt påstår att jag är släkt med den kände Faraon Tutankhamon. (Källa: igenea.com)

 

Fotnot:

Efter det att jag skrivit det här blogginlägget så har jag fått ny kunskap. Det är rätt att påstå att jag tillhör samma ursprungliga gren på Y-kromosom trädet som Tutankhamon. Men Tutankhamon hade inga barn som överlevde honom och han själv var bara 19 år gammal när han dog. Men någonstans där riktigt långt bak i tiden så finns det en gemensam nämnare mellan oss. Mutationen på Y-kromosomen som benämns R-M269 uppstod för minst 6 400 år sedan och Tutankhamon levde för ca 3 500 år sedan. Jag kan därför ändå med visst stöd påstå att det finns ett släktskap mellan oss. Men det är inte särskilt unikt för mig utan det är ett förhållande som jag  faktiskt delar med en väldigt stor mängd andra nu levande människor.

Min far Stig Wåhlin 1931.05.08 – 2015.12.07

Stig Wåhlin 1931 – 2015

Stig Erland Wåhlin föddes fredagen den 8 maj 1931. Hans föräldrar var skomakare Otto Wåhlin (1890-1964) och Gunborg Wåhlin (1895-1985).  Gudföräldrar och faddrar vid dopet var Karl (1882- ) och Ebba Olsson (1887- 1970) från Mossebo 3/16 mantal.

Stig föddes och växte upp på den lilla gården Gröndal 1:6 i Ramneryd Förlösa socken mellan Kalmar och Nybro. Han hade fem äldre syskon och de fick alla hjälpa till att arbeta på gården för att klara av familjens försörjning under mycket knappa förhållanden. Gården i Ramneryd var på 1/8 mantal och 5 tunnland skog. Boningshuset var 38 fot långt och 14 fot brett. Det innehöll tre rum en liten förstuga samt ett kök med vedspis och en bakugn som var inmurad i murstocken. Det fanns inget vatten indraget utan det fick man hämta  ute i brunnen på gården. I själva byn Ramneryd så fick man el framdraget år 1931. Troligen fick även farmor och farfar el till belysning samma år eftersom ett nytt lån togs på fastigheten i september 1930. Värme fick man från vedkaminer som eldades med ved från den egna skogen. I ladugården fanns en häst som användes till både plöjning av åkrarna och skogsarbeten samt ett par kor som gav mjölk till familjen. Det fanns också någon gris, lite får samt några höns på gården. På åkrarna odlades det säd, potatis, grönsaker.

Gröndal 1:6 Ramneryd

Stig i samtal med sin far

 

När Stig hade fyllt sju år började han i Mossebo Folkskola, hans lärarinna hette Sigrid Johansson (1889- 1971). Det var en lång väg att gå till skolan och på vintern turades eleverna i klassen om att vara där extra tidigt på morgonen för att elda  med ved i spisen. Detta för att det skulle var varmt i skolsalen när de andra eleverna kom fram till skolan. Den 30 juni 1945 var Folkskoletiden slut och Stig började därefter i Fortsättningsskola i Gösbäck i Förlösa i ett år fram till den 10 april 1946.

Stigs Hembygdsbok från årskurs 2 i Folkskolan

Den 18 maj 1946 konfirmerades sedan Stig i Förlösa kyrka i en konfirmandgrupp på tio, fem pojkar och fem flickor

När Stig var 15 år gammal 1946 så började han att arbeta på Nybro Svarveri AB. Först med hantlangning och senare även en del monteringsarbete. Anställningen där varade i två år till år 1948

År 1948 kom Stig till Åtvidaberg och började som lärling på FACITS Yrkesskola för att utbilda sig till verktygsmakare.  Han bodde i de så kallade ”Kaningårdarna”, ett namn som de infödda pojkarna i Åtvidaberg benämnde lärlingsskolans elevhem för. Det var inte så populärt när lärlingar som kom från från andra orter träffade flickvänner i Åtvidaberg. Åtvidabergs grabbarna gillade helt enkelt inte konkurrensen från de utsocknes lärlingarna på FACIT.

Stig och Margot träffades första gången onsdagen den 9 augusti 1950 på en bänk i samband med en dans i Folkets Park i Åtvidaberg. Det var inte tillåtet att ta med sig flickvänner till elevhemmet  och därför fick man försöka att hitta andra platser att träffas på. En gång lånade Stig och Margot en båt och rodde ut till Helena ö som ligger i Bysjön. Men de fick inte vara i fred ute på ön så särskilt länge. Efter en stund kom nämligen husmor på elevhemmet roende med stadiga tag med årorna i annan båt och skulle få bort dem därifrån. Men tydligen hade husmor ett gott öga till just Stig och Margot och sa när  hon fick syn på dem ”-Jasså var det bara ni…”

”Kaningårdarna” låg nära Bysjöns strand men började att bli lite slitet. En flytt av elevhemmet till Solvik var beslutad men natten innan de skulle flytta så brann Solvik ner i en oförklarlig brand och därför blev heller flytten dit aldrig av.

Den 4 juli 1952 så ryckte Stig in på Lv6 i Göteborg för att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Han utbildades till Pjäsmekaniker på Luftvärnspjäser.  Under värnpliktstiden brevväxlades det flitigt mellan Stig och Margot. Ibland var Stig hemma i Åtvidaberg på permission och de planer de då pratade om inför framtiden fortsatte sedan att diskuteras i hemlighet via breven. De förlovade sig på Nyårsafton 1952 på Hotel Casa i Norrköping. Den 27 mars 1953 avslutades värnpliktsutbildningen med ett sista kommando av befälen som ropade Militär Utryckning i Civila Kläder (MUCK) höger vänster om marsch. Efter värnplikten fortsatte Stig att arbeta som verktygsmakare på FACIT AB i Åtvidaberg fram till 1963.

 

År 1955 åkte Stig och Margot på Motorcykelsemester i södra Sverige. Pappa har gärna och ofta berättat om när han med Margot bak på bönpallen körde i 140 km/h på Sveriges första motorväg mellan Lund och Malmö. De behövde inte vara oroliga för fortkörningsböter eftersom det var fri fart på den tiden på motorvägar.

Den första bilen köptes den 22 maj 1956 på Lennart Jöhncke Bil AB i Linköping. Det var en Volkswagen 1952 års modell med registreringsnummer E 26220 och den kostade 4 527 kr och 65 öre inklusive Registreringsavgift och ränta fram 30 juni -56. I inbyte lämnades en Motorcykel av märket Triumph årsmodell 1953 med registreringsnummer E 986 som värderades till 1 500kr. (Källa: Faktura Nr 47655)

På Påskafton 1957.04.20 gifte sig Stig och Margot i Åtvidabergs Nya Kyrka. Efter bröllopet bjöds det på middag och fest i Åtvidabergs Hembygdsgård för 75 gäster.

Flyttade 1963.06.20 till Granvägen 24 i Varberg, Stig arbetade i Varberg på Svedaverken som Verktygsmakare. Det var några fler familjer som ungefär samtidigt flyttade från Åtvidaberg till Varberg och som lockade dit av arbeten på Svedaverken.

Flyttade ifrån Varberg 1965.05.01 till Klingsbergsgatan i Norrköping. Flyttade i december 1965 Holmstagatan 5 c  i Norrköping.  Arbetade först på Lindöverken i Norrköping. Började sedan på Makroplast i Söderköping som Verktygsfräsare.

På somrarna 1973 och 1974 sommarjobbade jag på sommarloven på Makroplast och det var först då som jag själv fick veta och upptäcka vilken oerhört skicklig yrkesman Stig var. Jag såg själv när han från ett stort stycke stål fräste ett verktyg för plast gjutning av instrumentbrädor till SAAB bilar.  Det här var innan det fanns några numeriskt styrda maskiner. Med enbart hjälp av sin fräsmaskin, en stor ritning och ett skjutmått så fräste han fram formen till instrumentbrädan med en tolerans på någon tiondels millimeter. De som sedan skulle fila och putsa fram den sista finishen på verktyget hade ett förhållandevis enkelt arbete kvar. Även om det givetvis krävde en stor yrkesskicklighet för det jobbet också. Men hans arbetskamrater sa till mig att de verktyg som Stig hade fräst var de verktyg som de som filade och putsade uppskattade mest av alla att sedan få slutföra. 

 

Stig började efter tiden på Makroplast på Norrköpings Mekaniska verkstad som Arbetsledare

Han arbetade sedan på AMU-Center från 1977 först som obehörig Yrkeslärare inom Maskinreparation. Utbildade sig sedan som behörig yrkeslärare i Stockholm 1980 och bodde då i en liten lägenhet på Östermalm i Stockholm.

När Margot behövde mera vård och tillsyn så flyttades hon 2008 till Rosengården 1 i Åtvidaberg och samtidigt flyttade Stig till en liten lägenhet på Stenhusgatan. När Stig år 2012 också fick svårart att klara sig själv så flyttade han till Rosengården 3. Strax efter att Stig flyttat dit så avled Margot den 7 november 2012. På natten den 7 december 2015 avled Stig efter en tids sjukdom.

Pappa har nu tänkt sina sista tankar och även hans tidigare tankar, hans kunskaper och erfarenheter är nu borta för alltid. Sorgen efter honom är som vågorna på havet efter stormen Helga som rasade över Östergötland samma dag jag fick samtalet jag visste om snart skulle komma. Men jag vet också att vågorna på havet kommer att bli mindre och mindre vartefter tiden går. Havet blir dock aldrig helt stilla även om vågorna ibland knappast syns., precis så som sorgen och saknaden kommer att bli. Jag har många fina minnen i mitt huvud men är framförallt är jag mycket tacksam för den tid jag har fått tillsammans med mina föräldrar.

Jag minns när vi:

– i vår lilla Volkswagen åkte på tältsemester till Stensö camping i Kalmar för att kunna hälsa på farmor och farfar i Ramneryd. Trafiksäkerhetstänkande var inget som var uppfunnet ännu. Min lillasyster Lena fick ligga och sova under bilfärden i den lilla nedsänkningen som fanns mellan baksätet och bakrutan på den bilmodellen. När vi senare hade bytt upp oss till en Volvo PV 444 så bäddades det med luftmadrasser och sovsäckar på golvet mellan fram och bakstolarna så att både jag och min syster kunde ligga där bak och sova. När vi inte sov så hade vi noga kontroll på varandra så att ingen kom över på den andras sida i bilen. – Ja lite stök och bök mellan syskonen tillhörde ofta bilresor. Men det är väl det som ibland också kallas för syskonkärlek.

– på vintern packade vi en ryggsäck med termos med varm mjölkchoklad och ostsmörgåsar och åkte upp till Vrinneviskogen i Norrköping för att åka längdskidor. Ofta blev det röda 5 km spåret men var vädret riktigt bra så hände det också ibland att det blev det gula milspåret På höst och vår gick vi istället tipspromenad på söndagarna i samma skog.

– köpte vår första husvagn år 1971 och ställde upp den på säsongplats på Bodavikens camping i Kolmården. På lördagskvällarna var det dans på Serveringsbergets Festplats. Under semestrarna fortsatte vi att åka till Stensö Camping i Kalmar och även till Eriksöre på Öland. Där hade min syster och jag flera sommar vänner som också återvände dit år efter år. Vi träffade också farbröder och faster samt våra kusiner på semestern.

Det finns givetvis många andra fina minnen, men de skriver jag ner och sparar till ett annat och senare tillfälle.

Avslutningsvis så vill jag tacka min far och mor för deras allra mest värdefulla gåva som de har givit till mig . Den gåva som jag tänker på är det liv som jag har fått av dem och som jag nu får fortsätta. att leva utan att ha några föräldrar kvar i livet. Till den gåvan hör också att det här livet även har givit mig en fantastisk hustru Helena och två underbara barn, Christoffer och Emelie. Även min syster Lena och hennes son Johan har fått livet som gåva genom Stig och Margot Wåhlin.

Frid över deras minne.

 Stig Wåhlins begravning äger rum den 23 december 2015  i Åtvidabergs G:a kyrka. Hedra gärna Stig med en gåva till Cancerfonden tel 020-595959

Ransonering i Sverige under Första och Andra Världskriget

Vi lever idag  i ett konsumtionssamhälle där de allra flesta kan köpa hem nödvändiga varor när som helst i sin butik. När vi går till butiken så förväntar vi oss att det i butikshyllorna finns gott om mjöl, smör, kaffe, kött och andra varor som vi behöver handla. Vi gör det utan att tänka så mycket på om det ska finnas eller inte, utan vi ser det som en självklarhet att varorna bara finns där. Så här är det inte inte överallt i världen och faktiskt inte för alla som bor i det här landet heller. Vi ser idag relativt ofta fattiga människor som tigger utanför våra butiker och som inte har några pengar att handla det som vi själva tycker är självklart.

När vi kommit hem med varorna vi har handlat och packat upp dem, ja då är det kanske dags att slå upp dagens tidning och snabbt kolla rubrikerna. Ett jordskalv har inträffat i Nepal för snart en vecka sedan, men tänk så fantastiskt man har efter fem dagar hittat och räddat en tonårspojke i rasmassorna efter ett sjuvåningshus. Men 5 800 människor är döda och mer 11 000 skadade och hur många är det inte som har inte blivit hemlösa i katastrofen.

– Nej nu är det dags att börja med fredagsmiddagen och man går fram till kylskåpet och tar fram den helt nyligen inköpta fläskfilén.

Avsikten med den här inledningen är absolut inte att ge någon dåligt samvete. De allra flesta som lever i Sverige idag har tillgång till det mest livsnödvändiga och många kan dessutom kosta på sig att köpa en fläskfilé till fredagskvällen. Nej se det här mer som en påminnelse om att så här har det inte alltid varit för oss heller. Samhället har utvecklats och många lever idag en bit ifrån det som kallas fattigdom.

När jag går igenom alla de kartonger med papper och annat som min mor samlade på sig så hittar jag ibland saker som påminner om helt andra levnadsförhållanden i Sverige också. Självklart blir det mer och mer påtagliga skillnader i levnadsförhållanden desto fler generationer bakåt man kommer i historien. Men det här handlar om mina egna föräldrar och även deras föräldrar. Vi pratar om de generationer som fick uppleva ett eller två Världskrig under 1900-talet. Från ett tidigare blogginlägg där mor med sina egna nedskrivna ord berättar om hur det var att gå i skolan i Åtvidaberg kommer följande citat:

”Ett annat minne från skoltiden var när det kom en massa krigsflyktingar från Estland. Vi fick ledigt från skolan i tre veckor. Runt skolgården sattes det upp hönsnät. Skolan blev platsen där krigsflyktingarna fick bo i karantän innan de slussades ut i det svenska samhället. Vi gick upp till skolan med bröd, äpplen och vad vi kunde avvara hemma. och gav till flyktingarna genom nätet. som avskiljde oss. Flyktingarna gav oss sina pengar som inte längre hade något värde men som vi barn tyckte var spännande. 1945 tog kriget slut och jag såg en banan för första Varje barn fick 2 bananer var. Vilken sensation det var med denna utländska frukt. Det var inte bara frukt som det var dåligt med. Kaffe var en eftertraktad vara. Kaffe var en ransonerad vara och svårt att få tag i. Smör och Kött var det också kuponger på”

Nu har jag hittat ransoneringskuponger i en av mors alla kartonger och lägger upp bilder på dem här, först de som mor berättade om i citat här ovanför från Andra Världskriget:

Under och efter Andra Världskriget mellan åren 1940 och 1951 ransonerades en stor mängd med varor, kaffe, te, kakao, skor, textilvaror, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt. Ransoneringen sköttes då av en särskild myndighet som hette Statens Livsmedelskommission

I kartongen bland mors alla papper så fanns även några ransoneringskort från Första Världskriget, utställda på min morfar Nils Adolfsson.

Under Första Världskriget ransonerades främst socker, mjölk, bröd och kaffe mellan åren 1916 och 1919. Ransoneringskorten var då utställda av Folkhäsokommissionen.

OBS Det går att klicka på bilderna med Ransoneringskorten för att se dem i större format

Kan gamla rostiga spikar ha något värde?

En liten hög med gamla rostiga spikar har kanske inte så stort ekonomiskt värde. Med dagens moderna maskiner så tillverkas det enormt stora mängder med spikar hur enkelt som helst. Men spikarna på bilden är inte moderna utan de är gamla och handsmidda. Det är inga maskiner som spottat fram dem i ett rasande högt tempo.  De här har tillverkats genom att spiksmed har stått och tillverkat dem med en slägga i sin hand och hamrat fram dem en och en på sitt städ.

Jag har sett på Hemsidor för byggnadsvård att för en hand-smidd spik som är 5 tum lång får man idag betala ca 35 kr. Men jag har också sett annonser på Tradera där utropspriset på 30 st liknande spikar låg på 99 kr, men tyvärr det blev inget bud lagt på just dem så ägaren kanske har dem kvar än idag.

Skulle då jag kunna sälja spikarna på bilden här ovanför för 100 kr?

– Nej absolut inte för de här spikarna är det enda, utöver grundstenarna till huset, som nu finns kvar av en gammal Arbetarbostad som fanns i Malmviken utanför Åtvidaberg. I det huset i en av lägenheterna bodde min svärfar och hans mamma när min svärfars pappa hade gått bort. Huset var i dåligt skick och ägaren Baroniet  Adelswärd beslutade sig för ett par år sedan att låta Brandkåren bränna ner det gamla huset.

Spikarna har inget stort ekonomiskt värde men de knyter bildligt ihop en del av min egen släkthistoria. Min ana Ferdinand Landberg flyttade år 1855 när han var 16 år gammal till Forsaströms Bruk och står där skriven som gosse hos spiksmeden Gustav Thörngren. Sannolikheten är ändå ganska stor att just de här spikarna är tillverkade i Forsaström. Min ana Nils Engström arbetade i Malmviksgruvan och han kom kom dit redan år 1784. Hans barnbarn Jonas Gustav Engström avled till följd av ett bergskott i Malmviksgruvan den 11 november 1861

Så svaret för mig om spikarna har något värde är följande:

De här spikar har för mig ett stort värde men värdet går inte att översätta ekonomiskt i pengar.

Om du går till fliken Mina anor eller min hustru Helenas anor så hittar du länkarna till berättelserna om personerna som omnämns i det här inlägget