Receptet för 40 lyckliga år tillsammans

Hösten 1976 var jag lärling på yrkesskolan på FACIT i Åtvidaberg. När jag flyttade dit bodde jag först på elevhemmet som även kallades för ”Kaningårdarna”. De som bodde där kallades också för ”Kaniner”, kanske inte direkt smickrande benämning. Benämningen var inte något nytt påhitt vid den tiden utan har en lång historia. Det var helt enkelt så att grabbarna i ”Sockna” inte gillade när de fick konkurrens om flickorna i Åtvidaberg från utomsocknes ”kaniner”. Men precis så var det för många ”kaniner” de träffade sina blivande fruar under lärlingstiden på Facit. Min far flyttade som lärling till Åtvidaberg från Småland 1948 och träffade min mor på en dans i Folkets Park den 9 augusti 1950. En liknande historia gäller även för mig och den ska jag berätta om nu.

Innan jag flyttade till Åtvidaberg som 15-åring hade jag varit aktiv inom danssporten i Norrköping och även tävlingsdansat i några år. För att hålla igång med dansen så startade jag med  danskurser på Fritidsgården i Åtvidaberg. Det var både gammeldans och Jive (Bugg) som stod på programmet. Den termin som pågick under hösten 1976 blev lite annorlunda eftersom en tjej som var väldigt duktig  på gymnastik var med då. Jag tyckte då att det var lite kul att visa och även låta de som ville prova en dans som heter Jitterbugg.  Det är en dans där det ingår en del spektakulära turer där man ”kastar” med sin partner på olika sätt. Helena, hon som var duktig i gymnastik, blev den i gruppen som jag alltid visade de andra olika turer i Jitterbugg med.

13-december-201640-ar-tillsammans-2016-5

Resten kanske ni förstår själva, men så här blev fortsättningen. I december 1976 var Helena också Luciakandidat i Åtvidaberg. Jag tog modet till mig och bjöd hem henne en kväll och lovade att bjuda på hemlagad mat. Inget avancerat kulinariskt men ändå välment och givetvis ett sätt att försöka imponera lite på den väldigt söta tjejen i dansgruppen som jag hade blivit småkär i. Nej inget avancerat alls utan jag skulle bara göra stuvade makaroner med färdigköpta köttbullar. Tro det eller ej, men det går faktiskt att misslyckas även med en sådan enkel maträtt. Det var precis det jag också gjorde för makaronerna klistrade ihop sig fullständigt. När man stoppade ner skeden och skulle ta lite makaroner så fick man med sig allt som fanns i kastrullen på en gång.

Trots min usla kokkonst så hade jag ändå på något vis lyckats att imponera på Helena tillräckligt mycket. När hennes mamma hade kastat en snöboll på mitt fönster och undrade om inte henne 15-åriga dotter snart skulle komma hem så var det dags att avsluta kvällen. Helena tog på sig sina kläder i hallen och precis innan hon skulle gå så gav hon mig en puss rakt på munnen, sedan vändande hon sig direkt om och gick ut genom dörren. Jag stod kvar lite överraskad av pussen men givetvis både lycklig och glad.

På morgonen den 13 december 1976 lyfte jag telefonen och slog numret till Helena. Samtalet var ganska kort men jag vågade ställa frågan: ”Den där pussen jag fick, menade du något med den?” Resten minns jag inte så mycket om, resultatet blev i alla fall att det var då som vi tillsammans bestämde att vi var ett par Helena och jag.

Idag är det precis 40 år sedan Helena och jag blev tillsammans och ibland får vi frågan om hur det är möjligt att vara tillsammans med en och samma partner i så många år utan att tröttna på varandra. Jag tror att vi båda svarar på den frågan ungefär likadant och här kommer vårt recept på hur man kan ha 40 lyckliga år tillsammans och förhoppningsvis minst lika många lyckliga år till kvar

  • Även om det är viktigt att göra och uppleva saker tillsammans ge varandra också egen tid för att kunna göra egna saker som man gillar.
  • Ha goda gemensamma vänner, men också egna vänner
  • Somna aldrig osams

13-december-201640-ar-tillsammans-2016-6

Efter att ha varit tillsammans i 10 år så gifte vi oss på nyårsafton 1986 i Åtvids G:a kyrka. Det innebär att på nyårsafton i år så firar vi också vår 30-åriga bröllopsdag. Det har givetvis inte varit en ”dans på rosor” precis varje dag under 40 år men tillsammans bygger man också en styrka att komma över, av olika anledningar, tyngre perioder i livet. Vi har också våra två barn Christoffer och Emelie, som vi är oerhört stolta över, och som skänker oss så oerhört mycket glädje.

Ha det bra alla och var rädda om varandra!

Helenas pappa Allan Bengtsson 91 år berättar om sitt liv

Avskrift av en ljudinspelning när Helena Wåhlin intervjuar sin pappa Allan Bengtsson i Åtvidaberg 2016-03-25. Avskriften här är skriven som en sammanhängande berättelse av alt det som Allan berättar om i ljudinspelningen. Notering av Dick Wåhlin.

3Allan Bengtsson 91 år

Född i Vilebo by i Kättilstad församling

Jag är född i Vilebo by som hade 6 olika gårdar. Fram till 1770-talet var gårdarna så kallade Kronohemman som ägdes av staten. Därefter var det Kopparverket i Åtvidaberg som i sin tur ägdes av Baroniet Adelsvärd fortsätta att också äga dessa gårdar. De var beroende av kol och timmer till gruvbrytningen och skrev arrendekontrakt med bönderna om att de fick leverera kol från kolminorna till Åtvidaberg. Även en del timmer och massaved fick bönderna frakta till gruvorna. De fick hjälp av skogsarbetare och kolare, Olsson och Närstedt hette några av dem.

DSC_1433

Lilla Vilebo No 3. 1/6 mantal

Min far var den tredje generationen i vår släkt som som fick utföra dessa sysslor och han gjorde det ända fram till dess att han blev sjuk i TBC. Han fick då behandling för sin TBC på Kolmårdens Sanatorium. Men tyvärr så var båda hans lungor angripna annars kunde man ha gasat bort en lunga och på sätt klara sig. Mellan behandlingarna fick han vara hemma men när han fick blödningar så fick han åka tillbaka till Sanatoriet. Det var också lite riskfyllt för både mor och mig för att vi skulle också kunna bli smittade. En sjuksköterska kom till oss och vi fick något som hette Calmette som gjorde att vi klarade oss. Den som kom på den medicinen fick också Nobelpris för sin upptäckt, den medicinen har har räddat livet på många människor.

Baroniet var humana mot oss så att vi fick bo gratis och ta ved från skogen så att vi kunde klara oss när pappa var sjuk. Mor var en duktig sömmerska och sydde kläder till andra i byn och även andra näraliggande byar.

Skogshalls skola

allan2

Det var ganska många ungdomar i Vilebo och skolan vi gick i hette Skogshall. Det var endast en fröken som skulle klara av att undervisa alla klasser. Det var intagning vartannat år i skolan och hade man tur kom man i rätt år, annars fick man vänta ett år på att börja skolan. Fröken i skolan var väldigt noga med att vi kunde psalmverser, det var det viktigaste. Vi fick också hjälpa henne att bära ved och att städa. Eleverna fick också turas om att elda i en kamin i skolsalen. Hon skulle också undervisa oss i slöjd men det blev inte så mycket av det. Sedan skulle vi också ha gymnastik men fröken fick ryggskott så vi slapp gymnastiken och det blev vi glada för. Mina bästa betyg i skolan var nog i Geografi och Historia. Det fanns också lite litteratur så man läste om Robinson Kruse och hans spännande äventyr. Det kanske satte sig i generna för det som skulle komma längre fram…

Vi ordnade med vår gymnastik själva istället när vi hoppade från höskullar ner i halm eller lekte kurragömma. Ibland ställde vi upp 10 st. kubbar på en väg och sedan hade man 5 st. kubbar till så man kunde kasta på dessa och tävlade med det. Vi ordnade också övningar på sjön när det var blankis med egentillverkade klubbor med krok på längst ner. Far tillverkade ett par skidor åt mig och som han värmde och böjde åt mig men ibland gick böjen tillbaka och då stöp man

Far var var sjuk i 10 år innan han gick bort. Han var lantbrukare på gården men när han blev sjuk så gick marken över till de andra i byn. Jag var 18 år gammal när han dog och då blev det också en auktion. Auktionsförrättaren gjorde konkurs strax efter auktionen så vi fick inte alls många kronor, det var ett hårt öde.

Mina första arbeten

Allan 91 år blogg-1-2

Jag fick börja att arbeta tidigt, första jobbet var att gallra betor hos min morbror som hade en gård i närheten. Jag fick också barka slipers vid Bysjön, de där tunga klumparna som ligger under rälsen på järnväg. Jag fick hjälp att lyfta på och vända dem. Min första lön var 12 kr och jag fick behålla hälften och mor och far fick den andra hälften.

När far hade gått bort fick jag hjälp av mina släktingar Grahn som bodde på Douglasvägen i Åtvidaberg. Jag bodde hos dem och de ordnade med en cykel så jag kunde cykla till Falla. Jag arbetade där med att gallra betor och hästhackning genom att leda en häst i rätt fåra och på så sätt få bort ogräset. Jag blev också trampad av den där hästen kommer jag ihåg. Jag kunde ha fått bott på gården i Falla men där spelade de kort varje kväll på Drängkammaren så jag tyckte att det var bättre att cykla emellan.

Därefter så började jag att arbeta på Engströms Cykelverkstad. Där fick jag en cykel som vi sänkte ner sadeln på för att jag var kort. Det var perfekt för då kunde jag cykla hem till mor som bodde kvar i Vilebo efter det att far hade gått bort.

Allan 91 år blogg-1

Allan med sin mor Anni i lägenheten i Malmviken

Sedan flyttade vi till Malmviken till ett hus som har varit gruvarbetarbostad men som nu är rivet. Det var tre stora hus som var lika stora och det bodde sexfamiljer i varje hus. Därifrån åkte jag till ÅSSA och arbetade och fräste utdrags-ringar till Mauser gevär. Det var 45 000 utdrags-ringar som skulle åtgärdas i två olika moment så det blev totalt 90 000 moment. Verkmästaren sade till mig att nu vet jag var jag har dig så stå du bara här och gör ditt jobb. Sedan fick jag börja att arbeta med provning av smörjapparater som de till verkade och fortfarande gör på ÅSSA även om det nu är ett finskt företag som övertagit fabriken. Det var mycket snäv tolerans på dessa apparater och om det inte stämde så fick man plocka isär apparaten och tvätta den i Trikloretylen, ett farlig gift. Arbetet var helt oskyddat och det fanns ingen utsugning så jag blev påverkad eller mer eller mindre förgiftad av det arbetet. I samband med det skulle jag också mönstra till militärtjänsten men hade då gått ner så mycket i vikt att jag fick anstånd i ett år. Då hade jag också slutat att arbeta på ÅSSA och börjat på Engströms cykelverkstad igen. Det var Doktor Brundin i Åtvidaberg som avrådde mig från att återgå till arbetet på Åssa.

Miltärtjänstgöringen

Året efter så hade jag gått upp lite i vikt igen och kom in som malaj på Lv2. Jag fick börja i köket med det var inte särskilt roligt. Jag fick bl.a. stycka en ko ihop med en annan kille och bära fram Kronans pansarbröd och servera. Jag kände några där sedan tidigare eftersom jag hade börjat med orientering i ÅIF. De hjälpe mig och ordnade som att jag kom över som signalist istället vilket var mycket roligare. Vi hade en skolchef som hette Tillberg som jag kände tidigare. Han körde motorcykel och hade en kille i sidovagnen bredvid som kallades för burkslav. Han tävlings körde i backen från Kvarntorp upp mot Vilebo by i den riktigt branta och krokiga backen. Vi blev riktigt bra vänner eftersom han visste att jag kom ifrån Vilebo. Sedan var ute ibland ute på manöver, bl. a. uppe i Södermanland. En natt var det en kille som satt brandvakt men som  inte var så varsam utan det slog eld i tältet och det brann upp helt och hållet. Vi andra var ute på övning men han klarade sig själv som tur var, men det var ett äventyr.

Vid första repmötet 1966 hade jag Björn Ulveus i överslafen på regementet. Men han var inte närvarande många nätter, andra musik evenemang kallade.

Efter ett år i lumpen så kom jag tillbaka till Åtvidaberg och började arbeta på en elfirma som hette Lidbecks Elektriska. Det var ett av totalt fem olika yrken som jag har provat på. Jag hade tre arbetskamrater som rökte som borstbindare och de avled senare alla tre i lungcancer. Sedan gick jag över till en annan elfirma som hette Sigfrid Anderssons Elektriska. Då fick jag jobb både i Åtvidaberg och Linköping. Jag var med och jobbade med det elektriska när man byggde upp Universitetssjukhuset i Linköping. Sedan jobbade i Åtvidaberg på Östergården, installation av elektricitet på Ålderdomshemmets fyra olika huskroppar. Då kunde man inte ana att man senare skulle bli Vaktmästare där.

Cykelsemestrar och utflykter med kompisar åren 1945-1951 

1945 cykelutflykt från Åtvidaberg till Söderköping. Nästa utflykt till till Gamleby och Garpedansberget med utsikt över bygden, där åt vi också vår matsäck. En tredje utflykt till till Gränna på tandemcykel.

1946 startade vi i Åtvidaberg och cyklade mot Ödeshög vidare till Gränna. Från Gränna tog vi båten till Visingsö och därifrån båt vidare till Jönköping. Vi stannade i i Jönköping i tre dagar och övernattade i ett rum vid Munksjön i tre dagar. Vi tittade på en fotbollsmatch, en bekant till min resekompis var med och spelade i laget som vann sin kvalmatch. Vid hemfärden i en backe före Ödeshög gick en pedalaxel av och vi fick övernatta under tiden cykeln lagades. Det blev även dansbesök till Bestorp och Brokind och dåd övernattade vi i medförda sovsäckar under en stor gran. På hemvägen dagen efter så blev vi skrämda av en Älgko som hade en liten kalv. Det dröjde en timme innan vi vågade att fortsätta hemfärden. Det var Ingemar Lindholm och Inge Franzén som var med då.

En annan utflykt 1946 startade i Åtvidaberg och därifrån cyklade vi först till Valdemarsvik. Därifrån åkte vi båt till Södertälje kanal in i Mälaren och fram till Stadshuskajen i Stockholm. Därifrån cyklade vi till Skuruparken där vi campade i en vecka. Därifrån gjorde vi utflykter både med cykel in till Stockholm och med båt ut i skärgården. När en vecka hade gått så cyklade vi hela vägen hem till Åtvidaberg genom ett fagert Södermanland med en övernattning vid Norrköpings norra infart.

1947 tog vi tåget till Göteborg och fortsatte med färjan till Fredrikshamn. Sedan cyklade vi igenom hela Danmark vilket tog ungefär en vecka. Vi bodde antingen på Bondgårdar eller i tält. Från Danmark tog vi färjan till Malmö och bodde hos min kompis Johan Bondessons föräldrar utanför Malmö. Därefter tog vi tåget tillbaka till Åtvidaberg

1949 åkte jag, Elof Jansson och Alf Blick till först Värmland med första övernattning vid Frödingestenen sedan vidare till Karlstad. Gudbrandsdalen, läger vid Odda Nordsjökusten. Därefter Oslo och Holmenkollen. Hemresa via Fredrikshiold, Trollhättan, Jönköping och hem till Åtvidaberg.

1951 cyklade vi från Åtvidaberg till Linköping. Därifrån tog vi Nattåget via Stockholm till Långsele. Från Långsele vidare med tåg till Kiruna och Björkliden med en dags stopp på varje plats. Sista utflykten var till Narvik där vi åkte skidor. Resan tillbaka från Norrland tog två dagar.

Allan träffar Eivor

Vi var ett gäng som höll till i Nynäs vid sjön Glan mitt emot Malmviken. Vi ordnade bl.a promenader ner till Gärdsrums kyrka på juldagsmorgonen under 5 års tid. Vi startade på Bruksgatan i Åtvidaberg. Vi promenerade två år när det var barmark och åkte med häst och släde de andra åren. Vi tände facklor när det var 1 km kvar till kyrkan och släckte dem är vi kommit fram. Det var en dam som var med och sjöng i kören i kyrkan. Vi hade träffats någon tidigare när vi var hos tandläkaren samtidigt. Jag fattade lite tycke för henne och hon bodde i Sjövik hade jag fått reda på. Jag hade skaffat mig en Motorcykel en 125 cc så det blev lite besök där nere i Sjövik. Hon hette Eivor Karlsson. Hon kom också upp och besökte mamma och mig i Malmviken. Vi bodde väldigt enkelt med ett rum och kokskåp.

Eivor började att arbeta på Gärdsrums ålderdomshem, men sökte snart en kurs i Hemkunskap på Gamleby Folkhögskola. Det var en lärorik kurs och Eivor fick också många goda kamrater där.

Allan 91 år blogg-1-7

Eivor vid Gamleby Folkhögskola, främre raden nr 4 från höger.

Jag skulle också söka en Allmän kurs men blev övertalad att inte göra det. Vi hade mycket jobb på Industriernas Elavdelning. Det gick bra för FACIT med utbyggnad av bland annat storrums kontor i flera våningsplan. I de lokalerna finns numera Hälsofabriken där man kan träna gratis om man är över 90 år. Där finns nu tre avdelningar med ett 30-tal apparater för egen träning och härlig bastu och dusch efter. Ulla Bohlin säger att två dagar i veckan bör du träna.

Eivor och hennes kamrater fick en resa till Gotland samtidigt som det var Riksläger för Frisksport. En kamrat och jag beställde en resa dit. Det blev en härlig resa med rundtur på norra Gotland upp mot Fårö samt tältläger norr om Visby. Under veckan ägnade vi oss åt bl.a föreläsningar och mångkamp. Där längdhoppet avgjordes så hittades benrester i sanden. Det blev en arkeologisk utgrävning som vi fick följa. Det var en gravplats som hittades vilket också fick till följd att våra övningar fick flyttas. En spännande resa!

Giftemålet den 22 maj 1954

 

Allan&Eivor

När Eivor och jag skulle gifta oss så hade svärfar och svärmor flyttat till Bodsgård den gård som ligger nära kyrkan i Gärdserum. De stod också för bröllopet och bröllopsmiddagen. Det kom också mycket telegram som kyrkoherden läste upp för oss. Eivor var med i kyrkokören och före  det Melodiflickorna och hon kunde också spela på olika instrument.

När svärfar och svärmor skulle flytta från Sjövik till Bodsgård så åkte Eivors sytet Barbro och jag ner och hjälpte till. Jag fick leda kossorna under flyttningen. Jag fick alltså jobba lite för Rakel (*)  innan det blev giftemål, i sju år men så länge behövde inte jag arbeta för att få gifta mig med Eivor

(*) Not: I Första Mosebok berättas att att Isaks son Jakob fick arbeta i sju år som hemgift för att få gifta sig med Rakel.

I Bodsgård ansvarade Eivors pappa Nils för djuren, hästar, kossor och kalvar. Familjen hade också en hund Tonny som var till god hjälp att på kommando hämta hem kossorna till mjölkning.  God mat och julfirande. Eivors mamma Agnes hade också kyrkliga uppdrag. Bodsgård såldes sedan till några från Bankekind. För Nils och Agnes var det då inte lätt att skiljas från välskötta åkrar, ängar och djur i naturskönt läge. Det blev ett litet hus i Berg som köptes, en smal tomt men som var spännande tyckte flickorna. Nils började att arbeta på FACIT några år. Det var säkert en svår omställning. Han fick sedan magproblem som visade sig var cancer. Han klagade aldrig men sjukdomen tog överhanden och han avled i sitt hem i Berg.. Efter försäljning av huset i Berg så flyttade Agnes till Smällgatan i Åtvidaberg och fick några år i vår närhet.

Vårt första hem

Vårt första gemensamma hem var på Valkaregatan i Åtvidaberg. Jag hade en arbetskamrat som hade en lägenhet där. När han byggde ett eget hus så fick jag köpa lägenheten av honom. Jag hjälpte också honom med att gräva grunden till huset. En gång när vi grävde i december månad så kom det ett åskväder. Vi hade grävt en ordentlig grop och den fylldes med vatten eftersom det blev ett rejält skyfall. Där föddes också vårt första barn Ingela år 1955. Strax efter det att Ingela föddes så fick Eivor problem med reumatism och fick åka till olika kuranstalter, bl.a. till Norrköping. Hon fick injektioner med så kallat Guldsalt. Hon åkte även till Tranås i flera omgångar.

Byggde eget hus på Eksättersvägen 9 i Åtvidaberg

När vi kom till Eksätersvägen så var det en naturtomt precis perfekt så som vi ville ha. Men det var också mycket arbete med sten på tomten som vi fick plocka bort och köra iväg. Bara på ett ställe där jag skulle anlägga en odling så var det 60 skottkärror med sten som fick köras undan. Odling fanns med i mina gener, det var mor som började med det.

Sedan kom det också en lite tös som hette Helena år 1961. Då var vi tvungen att skaffa en lite större bil. Det blev för trångt i vår lilla Morris Minior och då köpte vi en Volkswagen 1500 istället.

En naturtomt blev också ett bra lekområde för barnen och nära till Håcklaskogen med fina stigar till bär och svampområden ärmånga liter har skördats och matsäck ätits.

Föreningsliv

Från början var det mest i Korpen sammanhang jag sprang orientering. Därefter var jag med i ÅIF men då var jag mest arrangör eftersom jag också var med i ungdomssektionen. På slutet var jag också ordförande där ett par år. Därefter var jag med och startade upp orienteringsklubben OK Eken i Åtvidaberg. Jag skötte även markkontakter före kartritning och tävlingar. Klubben har arrangerat 3-dagars tävlingar samt 4 Nationella tävlingar samt DM och SM. Jag har också samlat flera tusen priser till olika tävlingar från företag. Det är också åtskilliga kilomes taggtråd som vi har tagit bort före tävlingar.

En gång på en orientering i Söderö så var Eivor med och gick runt och promenerade där. Då kom plötsligt ett regnoväder och hon och Flink, en fotograf på FACIT från Åtvidaberg, tog skydd under en stor sten. Där satt de och hade det trevligt och kröp sedan fram när ovädret hade passerat.

Men i och med att frugan var reumatiker så startade vi också upp en Reumatikerförening i Åtvidaberg som var verksam i knappt 10 år och gick sedan upp i Linköpings föreningen. Vi läste i studiecirklar om olika platser och gjorde sedan resor dit, bl.a. till Bornholm och Åland med guide.

Två Vasalopp

Mitt första Vaslopp var 1963 och då var det omkring 6 000 deltagare i loppet. Ganska bra före vissa delar men när det blev 8 plusgrader så var det kladdföre. Vi var ett tiotal deltagare från ÅIF i det året. Vi bodde nära startplatsen i Berga by. Det var Lennart Ottosson som själv har 50 Vasalopp var vår arrangör från Åtvidaberg.

Mitt andra Vaslopp var 1968 och då var det ganska kallt starten. Då var jag också bättre förberedd själv. Men spåren var inte preparerade som idag. Den gången skulle vi ha en extralapp på nummerlappen som skulle lämnas in vid målgången för databehandling och tidtagning. Men många hade tappat sina lappar längs spåret så det blev köbildning vid målet på ca 30 min när jag gick i mål. I samband med det drabbades jag av förfrysning av mina fötter.

Idrottsmeriterna i Orientering

Jag har 20 st DM-tecken i Orientering av högsta valör.

Även ett SM-tecken för herrar 80 år i Veteran-SM

Arbetade som Vaktmästare på Östergården.

Jag hade tidigare varit med och installerat el på Ålderdomshemmet Östergården i Åtvidaberg och när de sökte efter en Vaktmästare så fick jag det jobbet. Redan från början gillade jag att visa bilder för de gamla något som jag har fortsatt med i alla år och gör fortfarande ibland. Men när jag arbetade där så var det inte alltid så populärt för det tillhörde inte mitt jobb. Jag skulle varken läsa tidningar för de gamla eller visa bilder tyckte föreståndaren, men de gamla har alltid uppskattat det.

Jag har också varit med i föreläsningsföreningen i många år och visat bilder och filmer där också. Jag minns också en gång när jag var nere i Gärdserum och arbetade hos svärfar så ringde telefonen. Det var när FACIT chefen Disponent Elof Eriksson var mycket sjuk och inte hade så lång tid kvar att leva. Då ville han se den så kallade ”Brassefilmen” från när Brasliens fotbollslandslag hade träningsläger i Åtvidaberg. FACIT hade försäljningsfilialer i många länder bl.a. i Brasilien. Elofs chaufför fick då komma ner till Gärdserum och hämta mig och sedan fick jag visa filmen för Elof Eriksson. Efteråt blev jag bjuden på lite förplägnad i Villan där man också har en fantastiskt fin utsikt över Bysjön i Åtvidaberg.

Eivor och vårt barnbarn Jimmy blev båda svårt sjuka

Trots reumatiska problem så arbetade Eivor några år halvtid på Östergården, hon hade erfarenhet av vårdjobb från Gärdserum. Det blev dragspelsunderhållning och sång till glädje för de gamla.

Hennes terapi blev besöken på Tranås Rehab, Tallmogården och Värmlandia. Hon fyllde två böcker med priser från korsords tävlingar och slogan tävlingar.  Syjuntans glada gäng hade många upptåg och spex. Då passade jag på att träna eller eller var med på styrelsemöten i Skogsluffarna.

I samband med att Eivor började att få problem med sina tänder och skulle sätta in tand inplantat så tillstötte också något annat som sedan visade sig vara den allvarliga sjukdomen ALS. Hon kämpade med den sjukdomen i fem år innan hon gick bort den 18 januari år 2000.  Det var en väldigt tuff tid. När hon inte längre kunde ta sig upp för trapporna inne i huset så ordnade vi med en ramp så att vi istället kunde ta in henne i huset med rullstol via altandörren på baksidan av huset. Även duschen handikappanpassades då.

Före det så hade vi också haft bekymmer med vårt barnbarn, Ingelas äldsta pojke Jimmy. Från början trodde vi att han hade drabbats av någon influensa eller liknande. Men sedan blev det också lunginflammation med hosta och feber. När de sedan tog prover så visade sig att han drabbats av Leukemi som han kämpade med i tre år innan han gick bort drygt 14 år gamma på hösten 1995. Han fick först behandling med cellgifter och fick bort sina cancerceller men fick sedan återfall. Precis innan han sedan skulle få byta benmärg på sjukhuset i Huddinge så konstaterade läkarna att det hade spridit sig igen och att de inte kunde göra mer för honom.

Efter allt detta så försökte man komma på fötter igen. Det hjälpte till att man hade mycket idrottskamrater som ställde upp för mig. Givetvis även barnen och övriga släkten ställde upp mycket då. Även att ha ett hus och en trädgård var en stor terapi då, även en kolonilott som gjorde mig självförsörjande på potatis, grönsaker och annat.

Livet just nu

Fortfarande nu när jag är 91 år gammal så kan jag skörda i trädgården och på min kolonilott. Jag plockar även mycket kantareller, blåbär och lingon. Frukt och bär det finns i trädgården. Jag har ett äppleträd som jag är särkilt stol över som jag tog i en hage hos svärfar när det var en knapp meter. Nu är det fem-sex meter högt och ger en otrolig skörd. Det är inympat tre sorter i trädet. Förra året 2015 blev det rekordskörd och grannarna gick och tittade på mitt träd. De fick nästan inte ett enda äpple på sina egna träd.

Jag var tidigare med under 1980-talet och anlade Östgötaleden genom Åtvidaberg och det arbetet måste man fortsätta att underhålla. Det tog fem år att färdigställa leden på 8 mil från Templet i Åtvidaberg ner till gränsen mot Valdemarsvik. Jag hade då kontakter med olika markägare, gjorde en hel del röjning och annat arbete,. Nu ansvarar jag för att underhålla en sträcka på några km på den leden. Det var den fantastiska läraren Olle Söderbäck som en gång drog i gång det projektet i Åtvidaberg.

Just nu så väntar jag mest på att våren ska komma  och att det ska börja spira i naturen. Vi har inte haft någon vinter i år utan det har varit 5 st minivintrar.

Fantastiska grannar har nu när jag bor kvar här på Eksättersvägen 9 i Åtvidaberg. Jag brukar ställa upp lite för dem också när jag kan, igår följde jag med en granne som har lite problem med sin syn och handlade på ICA. Jag åker fortfarande med min lilla bil ibland men tar ett år i taget så vi får se.

Tänk vilken förmån att få leva och ha hälsan med ett litet undantag för ett ljumskbråck som bråkar och en liten apparat en pacemaker som nu varit en bra hjälpmotor under 8 år.  Tre månader efter att jag fick pacemaker så blev det ett DM-tecken i orientering. Jag lurade den bästa i klassen var ifatt med två minuter men han såg inte kontrollen. Jag såg den och vände, det blev vinst med en minuts marginal på normaldistansen. Men på kortbane DM en vecka senare var det ombytta roller.

Jag har just nu planterat och klippt gräset. Sallad och rädisor på gång även jordgubbar men onormal torka, 2 mm regn på två månader, sabbar skörden. Däremot äpple och körsbär ser mycket bra ut. Så är livet för en egenodlare. Har redan smakat de första blåbären medan kantarellerna måste ha mycket mer regn. Det får bli extra besök på Hälsofabriken som ersättning

Avskrift av en ljudinspelning med Allan från den 25 mars 2016, kompletterat med Allans egna skriftliga noteringar från juni samma år. 

NOT: I samband med att Allan firade sin 90 årsdag 2015 så publicerade Länstidningen två reportage om Allans innehållsrika liv

2Allan Bengtsson 91 år

Allan 90 år_d kopia

 

Mammas Dagbok

För fyra dagar sedan närmare bestämt den 21 februari så skrev jag om min mamma och pappas brev från 1952. Brev som skrevs när pappa gjorde militärtjänstgöring i Göteborg. Det var bl.a. i de här breven som de planerade inför sin förlovning på Hotel Casa i Norrköping på Nyårsaftonen 1952.

Idag skriver jag om mammas Dagbok som legat undangömd tillsammans med breven ända sedan jag var barn. Jag vet att jag frågat mamma flera gånger om jag fick titta och läsa men att svaret alltid varit att när jag och pappa inte längre finns, då får du läsa.

Jag kan nu här återberätta några av de saker som min mor har skrivit om i sin Dagbok. Givetvis tar jag inte upp allt som står skrivet i den men det som ändå hör ihop med det som man normalt kan skriva om i vanlig levnadsberättelse kommer ni här få några exempel på. Avslutningsvis kommer lite mer om mamma och pappas förlovning som jag tidigare återgav från breven i inlägget för fyra dagar sedan

IMG_0340

Dagboken som mamma fick av sina föräldrar den 1 november 1950 på sin 15-åriga födelsedag

 

Den  allra första Dagboksnoteringen från 11 november 1950:

”Lördagen den 11 november 1950

På morgonen kom mor och mormor in och bjöd mig på kaffe. Jag fick denna Dagbok av mor och en mockajacka av mormor. Jag började arbetet klockan åtta och hade sedan middag mellan halv ett och ett. På middagen gratulerade mormor mig med en sked och Hans med en Tårtspade. Jag slutade arbetet för dagen klockan fyra. Det var då tid för att klä sig för kvällen. På kvällen var Stig och jag i Rimforsa.”

Därför vet jag nu att mor och far hade träffats redan före mammas 15-årsdag 1950. Jag vet också att de möttes allra första gången på en bänk i Folkets Park i Åtvidaberg.

”Onsdagen de 7 februari 1951

Stig och jag har haft sällskap ett halvår. Vi gick till Adelsnäs och vände och talade om gamla minnen och hade en trevlig kväll tillsammans”

Då borde det ha varit i början av augusti 1950 som de träffades på bänken i Folkets Park, kanske rentav den 7 augusti .

Den första gemensamma Semesterresan:

”Söndagen den 22 juli 1951

Stig och jag for från Åtvidaberg kl 11 på semester. Vi for upp till Stockholm där vi var kl 4 på e.m. Vi skulle bo på Frälsningsarmens inackorderingshem (Grev Turegatan 66). Vid 6-tiden gick vi ut och letade oss fram till Skansen där vi gick och tittade på djuren till klockan 9, då vi gick till Gröna Lund som låg i närheten. Osv.”

Stockholm 1950

Stig och Margot på sin första gemensamma semesterresa i Stockholm 1951

”Tisdag den 24 juli 1951

Vi for nu till Nynäshamn. Därifrån skulle vår båt avgå till Gotland kl 12 på natten. Stig och jag bäddade våra sovsäckar och filtar på övre däck, där vi tänket sova lite.”

Stig o Margot1951

Stig och Margot i Visby 1951

”Tisdag den 31 juli 1951

Vi hade varit i Visby en vecka. En mycket härlig och underbar vecka, men nu skulle vi fortsatta vår resa, Vi for från Visby kl 10.. Vi fick sällskap med ett par Stockholmare. Resan skulle fortsätta till Kalmar och vidare på kvällen till Trekanten.”

”När vi närmade oss Kalmar började jag att bli nervös det var första gången jag skulle träffa Stigs föräldrar.”

”Det visade sig emellertid att Stigs föräldrar var de snällaste och raraste människor jag fått träffa.”

Stig o Margot1951_0001

Stig med sina föräldrar Otto och Gunborg Wåhlin i Ramneryd, Trekanten

Förlovningen:

”Nyårsafton 1952

Vi for till Norrköping. Det var jag Stig, jag Sonja och Kalle. Vi for dit för att förlova oss. Vi bodde på Hotell Casa. Klockan tjugo min i fem bytte Stig och jag ringar. Det var en av de underbaraste stunder i mitt liv. Nu visste jag jag ju att den jag älskade över alla andra var min. Jag har aldrig känt mig så jublande glad förr som då i den stunden Stig trädde ringde på min finger och kysste sedan den ringklädda handen”

Stig o Margot1951_0002
I och med den noteringen i Margots Dagbok så har vi nu också knutit ihop Dagboken med breven som jag skrev om för fyra dagar sedan. Vi får se om jag i framtiden väljer att skriva om något mer från mammas Dagbok. Det som idag är mest intressant för mig är att kunna koppla ihop det mor skrev i i sin Dagbok med de fotoalbum som jag också har tillgång till. Bilderna i albumen säger mig så mycket mer när jag samtidigt kan läsa om händelserna på bilderna i Dagboken.

Tack mamma för att du sparade så mycket från ditt eget liv som jag har så mycket glädje av att få ta del av idag.

Mina föräldrar Stig och Margots brev från 1950 -talet

Min mor noterade flitigt och sparade på mycket saker som jag har haft väldigt stor glädje av när jag ska skriva ner mina föräldrars levnadsberättelser. Min far dog den 7 december 2015 och min mor den 7 november 2012 och det är faktiskt nu bara att konstatera att det är jag som äldst…

Alla vet säkert att man aldrig får läsa andras brev eftersom det är privata och personliga saker som står skrivna i dem. Nu pratar jag om riktiga brev, varken epost, SMS eller Snapchats. Inte heller några Facebook inlägg som ligger offentligt på internet för att så många som möjligt ska läsa det. Utan jag menar riktiga handskrivna brev som är stoppade i ett igenklistrat kuvert med adress och frimärke på utsidan. Postverket tog sedan hand om dessa brev varsamt och levererade dem hem till adressatens brevlåda. Numera är det mest räkningar och reklam som hamnar i våra brevlådor.

Redan som barn visste jag att mamma och pappa hade skrivit kärleksbrev till varandra när pappa gjorde sin militärtjänst. Givetvis var jag redan då mycket nyfiken på de här breven och inte minst även på en gammal Dagbok som mamma hade gömt undan noggrant tillsammans med breven. Men mamma sa också till min syster och mig att den dag som inte jag och pappa finns längre, då får ni läsa både breven och Dagboken.

Nu har jag haft breven ett tag hos mig och även läst vad mor och far skrev till varandra. Det kändes helt okey att göra det nu när de inte längre finns med bland oss. Men trots mors ord om att vi fick läsa dem så kändes det ändå fortfarande ganska privat att läsa dem. Breven skrevs för drygt 60 år sedan, mor var då 17 år och far 21 år, när han gjorde sin militärtjänst som Vpl 1848-4-51 Wåhlin på 6 Logementet 8 Batteriet vid A2 i Göteborg.

Även om det kändes privat och det skapade även en hel del känslor i kroppen att läsa deras kärleksbrev så gav de också kopplingar till viktiga händelser i mor och fars liv. Det var t.e.x. mycket intressant att läsa om deras förlovnings-förberedelser inför Nyårsafton 1952 då de och även en kusin till mamma förlovade sig på Hotel Casa i Norrköping.

19530115 Margot_0002

Utdrag ur brev från Margot daterat Åtvidaberg 1952.11.30

”Jag är så jätteglad i dag. Jag var uppe hos N.N i fredags kväll . Hon hade då talat med Faster N.N då så vi satt där och resonerade ett tag. Faster N.N hade då givit N.N löfte om att få förlova sig till Nyåret. Så när jag for därifrån var jag glad men ändå lite nervös, för jag hade ju mitt kvar, Jag satt hela eftermiddagen igår och skulle försöka få fram det till mor men jag kunde inte. idag på eftermiddagen frågade jag henne, så nu har jag tillåtelse jag också.”

”Ikväll kanske jag går på bio. Stjärnkarusellen (*) går på Ordenshuset och den vill jag gärna se, men det är inget kul att gå dit själv så jag får se hur jag gör.”

Militärpost från Gotland 1956

Svar från Stig daterat Göteborg 1952.12.03

”Tack för brevet jag fick. När du hade frågat och fått löfte om att bli min, då kan man väl bara vara glad”

”Ett par kamrater här hälsar och hoppas att det blir ett bra Nyår, de heter Ekan och Ärtan”

Det finns också andra intressanta kopplingar att göra till andra familjehändelser men jag nöjer mig nu här med ovanstående utdrag ur två av breven som mor och far skrev till varandra. Som ni kanske förstår så är de breven riktigt intressanta för mig som släktforskare.

Avslutningsvis en viktig uppmaning till er som eventuellt ska ta hand om avlidna släktingars kvarlåtenskap. Släng inte bort gamla brev och definitivt inte gamla fotoalbum.

 

Not. (*) Stjärnkarusellen, en romantisk musikalfilm som släpptes för första gången den 14 december 1951. Medverkande skådespelare: Doris Day, Gordon MacRay, Virginia Mayo, James Cagney, m.fl.

Tack till alla er som på olika sätt medverkade vid begravningen av min far Stig Wåhlin

Dagen före julafton den 23 december 2015 begravdes min far Stig Wåhlin i Åtvidabergs G:a Kyrka. I begravningsannonsen hade vi skrivit att begravningen sker i stillhet. Vi gjorde så att för att ingen skulle behöva känna dåligt samvete för att man inte kunde delta på plats, samtidigt som alla som kunde givetvis var hjärtligt välkomna. Ett annat sätt att delta och hedra Stigs minne var att istället sätta in en summa pengar på Cancerfondens konto.

Kan man i förväg ha en föreställning och önskan om hur man vill att en begravning ska bli så var det också så som blev den här gången. Det blev en väldigt ljus och vacker begravning och därmed också ett riktigt fint och värdigt avsked av Stig Wåhlin.

Stig tyckte mycket om att höra min dotter Emelie sjunga och därför blev det en fin stämning i kyrkan när Emelie framförde  ”I Den Stora Sorgens Famn”, skriven av Ted Gärdestad. Att sjunga på en så nära anhörigs begravning innebär en stor anspänning. Emelie inte bara sjöng den här gången utan hon ackompanjerade också sig själv på kyrkans flygel.

Än en gång ett stort tack till er som var där och till er som bidragit till cancerforskningen genom att sätta  pengar på Cancerfonden till Stigs minne.

Min far Stig Wåhlin 1931.05.08 – 2015.12.07

stigporträtt

Stig Wåhlin 1931 – 2015

Stig Erland Wåhlin föddes fredagen den 8 maj 1931. Hans föräldrar var skomakare Otto Wåhlin (1890-1964) och Gunborg Wåhlin (1895-1985).  Gudföräldrar och faddrar vid dopet var Karl (1882- ) och Ebba Olsson (1887- 1970) från Mossebo 3/16 mantal.

Stig föddes och växte upp på den lilla gården Gröndal 1:6 i Ramneryd Förlösa socken mellan Kalmar och Nybro. Han hade fem äldre syskon och de fick alla hjälpa till att arbeta på gården för att klara av familjens försörjning under mycket knappa förhållanden. Gården i Ramneryd var på 1/8 mantal och 5 tunnland skog. Boningshuset var 38 fot långt och 14 fot brett. Det innehöll tre rum en liten förstuga samt ett kök med vedspis och en bakugn som var inmurad i murstocken. Det fanns inget vatten indraget utan det fick man hämta  ute i brunnen på gården. I själva byn Ramneryd så fick man el framdraget år 1931. Troligen fick även farmor och farfar el till belysning samma år eftersom ett nytt lån togs på fastigheten i september 1930. Värme fick man från vedkaminer som eldades med ved från den egna skogen. I ladugården fanns en häst som användes till både plöjning av åkrarna och skogsarbeten samt ett par kor som gav mjölk till familjen. Det fanns också någon gris, lite får samt några höns på gården. På åkrarna odlades det säd, potatis, grönsaker.

 

När Stig hade fyllt sju år började han i Mossebo Folkskola, hans lärarinna hette Sigrid Johansson (1889- 1971). Det var en lång väg att gå till skolan och på vintern turades eleverna i klassen om att vara där extra tidigt på morgonen för att elda  med ved i spisen. Detta för att det skulle var varmt i skolsalen när de andra eleverna kom fram till skolan. Den 30 juni 1945 var Folkskoletiden slut och Stig började därefter i Fortsättningsskola i Gösbäck i Förlösa i ett år fram till den 10 april 1946.

Hembygdsboken

Stigs Hembygdsbok från årskurs 2 i Folkskolan

Den 18 maj 1946 konfirmerades sedan Stig i Förlösa kyrka i en konfirmandgrupp på tio, fem pojkar och fem flickor

IMG_0247

När Stig var 15 år gammal 1946 så började han att arbeta på Nybro Svarveri AB. Först med hantlangning och senare även en del monteringsarbete. Anställningen där varade i två år till år 1948

År 1948 kom Stig till Åtvidaberg och började som lärling på FACITS Yrkesskola för att utbilda sig till verktygsmakare.  Han bodde i de så kallade ”Kaningårdarna”, ett namn som de infödda pojkarna i Åtvidaberg benämnde lärlingsskolans elevhem för. Det var inte så populärt när lärlingar som kom från från andra orter träffade flickvänner i Åtvidaberg. Åtvidabergs grabbarna gillade helt enkelt inte konkurrensen från de utsocknes lärlingarna på FACIT.

Stig och Margot träffades första gången onsdagen den 9 augusti 1950 på en bänk i samband med en dans i Folkets Park i Åtvidaberg. Det var inte tillåtet att ta med sig flickvänner till elevhemmet  och därför fick man försöka att hitta andra platser att träffas på. En gång lånade Stig och Margot en båt och rodde ut till Helena ö som ligger i Bysjön. Men de fick inte vara i fred ute på ön så särskilt länge. Efter en stund kom nämligen husmor på elevhemmet roende med stadiga tag med årorna i annan båt och skulle få bort dem därifrån. Men tydligen hade husmor ett gott öga till just Stig och Margot och sa när  hon fick syn på dem ”-Jasså var det bara ni…”

”Kaningårdarna” låg nära Bysjöns strand men började att bli lite slitet. En flytt av elevhemmet till Solvik var beslutad men natten innan de skulle flytta så brann Solvik ner i en oförklarlig brand och därför blev heller flytten dit aldrig av.

Den 4 juli 1952 så ryckte Stig in på Lv6 i Göteborg för att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Han utbildades till Pjäsmekaniker på Luftvärnspjäser.  Under värnpliktstiden brevväxlades det flitigt mellan Stig och Margot. Ibland var Stig hemma i Åtvidaberg på permission och de planer de då pratade om inför framtiden fortsatte sedan att diskuteras i hemlighet via breven. De förlovade sig på Nyårsafton 1952 på Hotel Casa i Norrköping. Den 27 mars 1953 avslutades värnpliktsutbildningen med ett sista kommando av befälen som ropade Militär Utryckning i Civila Kläder (MUCK) höger vänster om marsch. Efter värnplikten fortsatte Stig att arbeta som verktygsmakare på FACIT AB i Åtvidaberg fram till 1963.

IMG_0008

 

År 1955 åkte Stig och Margot på Motorcykelsemester i södra Sverige. Pappa har gärna och ofta berättat om när han med Margot bak på bönpallen körde i 140 km/h på Sveriges första motorväg mellan Lund och Malmö. De behövde inte vara oroliga för fortkörningsböter eftersom det var fri fart på den tiden på motorvägar.

Den första bilen köptes den 22 maj 1956 på Lennart Jöhncke Bil AB i Linköping. Det var en Volkswagen 1952 års modell med registreringsnummer E 26220 och den kostade 4 527 kr och 65 öre inklusive Registreringsavgift och ränta fram 30 juni -56. I inbyte lämnades en Motorcykel av märket Triumph årsmodell 1953 med registreringsnummer E 986 som värderades till 1 500kr. (Källa: Faktura Nr 47655)

På Påskafton 1957.04.20 gifte sig Stig och Margot i Åtvidabergs Nya Kyrka. Efter bröllopet bjöds det på middag och fest i Åtvidabergs Hembygdsgård för 75 gäster.

Stig&Margot

Flyttade 1963.06.20 till Granvägen 24 i Varberg, Stig arbetade i Varberg på Svedaverken som Verktygsmakare. Det var några fler familjer som ungefär samtidigt flyttade från Åtvidaberg till Varberg och som lockade dit av arbeten på Svedaverken.

Flyttade ifrån Varberg 1965.05.01 till Klingsbergsgatan i Norrköping. Flyttade i december 1965 Holmstagatan 5 c  i Norrköping.  Arbetade först på Lindöverken i Norrköping. Började sedan på Makroplast i Söderköping som Verktygsfräsare.

MakroplastPå somrarna 1973 och 1974 sommarjobbade jag på sommarloven på Makroplast och det var först då som jag själv fick veta och upptäcka vilken oerhört skicklig yrkesman Stig var. Jag såg själv när han från ett stort stycke stål fräste ett verktyg för plast gjutning av instrumentbrädor till SAAB bilar.  Det här var innan det fanns några numeriskt styrda maskiner. Med enbart hjälp av sin fräsmaskin, en stor ritning och ett skjutmått så fräste han fram formen till instrumentbrädan med en tolerans på någon tiondels millimeter. De som sedan skulle fila och putsa fram den sista finishen på verktyget hade ett förhållandevis enkelt arbete kvar. Även om det givetvis krävde en stor yrkesskicklighet för det jobbet också. Men hans arbetskamrater sa till mig att de verktyg som Stig hade fräst var de verktyg som de som filade och putsade uppskattade mest av alla att sedan få slutföra. 

 

Stig började efter tiden på Makroplast på Norrköpings Mekaniska verkstad som Arbetsledare

Han arbetade sedan på AMU-Center från 1977 först som obehörig Yrkeslärare inom Maskinreparation. Utbildade sig sedan som behörig yrkeslärare i Stockholm 1980 och bodde då i en liten lägenhet på Östermalm i Stockholm.

När Margot behövde mera vård och tillsyn så flyttades hon 2008 till Rosengården 1 i Åtvidaberg och samtidigt flyttade Stig till en liten lägenhet på Stenhusgatan. När Stig år 2012 också fick svårart att klara sig själv så flyttade han till Rosengården 3. Strax efter att Stig flyttat dit så avled Margot den 7 november 2012. På natten den 7 december 2015 avled Stig efter en tids sjukdom.

Pappa har nu tänkt sina sista tankar och även hans tidigare tankar, hans kunskaper och erfarenheter är nu borta för alltid. Sorgen efter honom är som vågorna på havet efter stormen Helga som rasade över Östergötland samma dag jag fick samtalet jag visste om snart skulle komma. Men jag vet också att vågorna på havet kommer att bli mindre och mindre vartefter tiden går. Havet blir dock aldrig helt stilla även om vågorna ibland knappast syns., precis så som sorgen och saknaden kommer att bli. Jag har många fina minnen i mitt huvud men är framförallt är jag mycket tacksam för den tid jag har fått tillsammans med mina föräldrar.

Jag minns när vi:

– i vår lilla Volkswagen åkte på tältsemester till Stensö camping i Kalmar för att kunna hälsa på farmor och farfar i Ramneryd. Trafiksäkerhetstänkande var inget som var uppfunnet ännu. Min lillasyster Lena fick ligga och sova under bilfärden i den lilla nedsänkningen som fanns mellan baksätet och bakrutan på den bilmodellen. När vi senare hade bytt upp oss till en Volvo PV 444 så bäddades det med luftmadrasser och sovsäckar på golvet mellan fram och bakstolarna så att både jag och min syster kunde ligga där bak och sova. När vi inte sov så hade vi noga kontroll på varandra så att ingen kom över på den andras sida i bilen. – Ja lite stök och bök mellan syskonen tillhörde ofta bilresor. Men det är väl det som ibland också kallas för syskonkärlek.

– på vintern packade vi en ryggsäck med termos med varm mjölkchoklad och ostsmörgåsar och åkte upp till Vrinneviskogen i Norrköping för att åka längdskidor. Ofta blev det röda 5 km spåret men var vädret riktigt bra så hände det också ibland att det blev det gula milspåret På höst och vår gick vi istället tipspromenad på söndagarna i samma skog.

– köpte vår första husvagn år 1971 och ställde upp den på säsongplats på Bodavikens camping i Kolmården. På lördagskvällarna var det dans på Serveringsbergets Festplats. Under semestrarna fortsatte vi att åka till Stensö Camping i Kalmar och även till Eriksöre på Öland. Där hade min syster och jag flera sommar vänner som också återvände dit år efter år. Vi träffade också farbröder och faster samt våra kusiner på semestern.

Det finns givetvis många andra fina minnen, men de skriver jag ner och sparar till ett annat och senare tillfälle.

Avslutningsvis så vill jag tacka min far och mor för deras allra mest värdefulla gåva som de har givit till mig . Den gåva som jag tänker på är det liv som jag har fått av dem och som jag nu får fortsätta. att leva utan att ha några föräldrar kvar i livet. Till den gåvan hör också att det här livet även har givit mig en fantastisk hustru Helena och två underbara barn, Christoffer och Emelie. Även min syster Lena och hennes son Johan har fått livet som gåva genom Stig och Margot Wåhlin.

Frid över deras minne.

DSC_7482 Stig Wåhlins begravning äger rum den 23 december 2015  i Åtvidabergs G:a kyrka. Hedra gärna Stig med en gåva till Cancerfonden tel 020-595959

Berättelsen om ett besök från USA samt ett Amerikabrev daterat den 12 oktober 1873. Del 2 av 3, den 28 juli 2015

(ENGLISH TRANSLATION OF THE TEXT BELOW)

Efter den första dagen med resan till Kättilstad kyrka och flera mycket lyckade besök i Vena by så var ursprungstanken att den här dagens skulle bli något kortare och lite mindre intensiv. Precis som inför besöket i Vena så hade jag ringt och försökt skapa kontakt med boende i det för dagen aktuella området. Tyvärr med lite mindre framgång den här gången, troligen pga av det enkla faktum att det är mitt i semesterperioden för många. Jag hade en del namn och telefonnummer men inte någon riktig tur med att få tag på de som ägde eller bodde på platser och resmål för dagens utflykt i Sara Kidds svenska ättlingars fotspår.

När jag vaknade på morgonen så tänkte jag att jag chansar och provar att ringa en gång till och gör ett sista försök att komma i kontakt med markägaren. Vi hade även idag bokat kl 10 med Sara Kidd och hennes familj och strax innan de kom så fick jag tag på markägaren Elisabeth Hamilton. Hon och hennes man hade kommit hem sent på kvällen innan från en resa i den svenska fjällvärlden. Efter att ha berättat om mitt ärende så ändrade Elisabeth och hennes man helt och hållet på sina planer för dagen och lovade istället att följa med oss visa det lite svårtillgängliga torpet Brohagen.

Brohagen, ett torp under Härsjö i Kättilstad socken är den plats där Carl Gustav Jonsson bodde från det att han föddes 1855 fram tills dess att han emigrerade till Amerika år 1873. Det var också Carl Gustav Jonsson som skrev det Amerikabrev som både är den röda tråden och del av rubriken till den här berättelsen i tre delar.

Vi mötte Elisabeth och hennes man vid Härsjö Norrgård. De körde sedan sin fyrhjulsdrivna bil med stora hjul medan vi andra smög fram med våra vanliga personbilar över bok-stavligen stock och sten på den lilla skogsvägen fram till Brohagen. De som förr bodde i torpet Brohagen arbetade som kolare, så även Carl Gustav Jonssons och hans föräldrar.

Efter besöket i själva torpet begav vi oss ut i skogen och fick först se det som fanns kvar av en större s.k. Tjärdal.

DSC_3017

En tjärdal är en trattformig grop, utgrävd i en jordsluttning, som används för att producera trätjära. Mot gropen byggs en lutande träbotten och i gropen görs en mila, i vilken kolning sker av kådrik ved. Sedan förhistorisk tid har trätjäran använts som ett bra impregneringsmedel för träprodukter och tågvirke som man vill skydda mot väta och därmed röta. (Källa: Wikipedia)

– Hur ofta går man inte förbi konstruktioner i skogen och funderar på vad det har varit och vad det har använts till?

Nära Brohagen finns också flera s.k. kolbottnar ute i skogen. Kolbottnar är de lämningar som idag finns kvar av de Kolmilor som kolarna använde för att tillverka kol. Runt Åtvidaberg finns de på många ställen. Koltillverkningen var mycket viktig för Koppargruvorna och koppartillverkningen i trakten. I tex Bersbo gruvor näta Åtvidaberg så tillverkades 35 000 ton koppar per år fram till år 1902. Bersbo gruvor fick också mottaga pris för sin koppartillverkning vid Världsutställningen 1889 i Paris, (Källa: Wikipedia)

DSC_3053

Källa: Skogsvårdstyrelsen

Sara Kidd kom tillbaka från en Kolbotten med en liten svart kolbit i handen. Den kolbiten går nu med allra största sannolikhet vidare på export till USA nedpackad i Saras resväska.

Från Brohagen åkte vi tillbaka till Härsjö Norrgård. Där i en lada två våningar upp via bl.a. en mycket ostadig stege stod nämligen en gammal Kolryss som mycket väl kunde ha varit använd av kolarna i torpet Brohagen.

DSC_3031

Kolryss (av ryssja) var en hög korg, som gjordes av flätade spjälor av ene. Den största varianten rymde cirka 40 hektoliter. ”Ryssen” placerades på en kolsläde (flak på två kälkar efter varann länkade med en kätting) och lastades med träkol som hämtades från milorna, så fort vinterföret tillät, för att fraktas till hyttors och järnbruks kolhus, eller till järnvägsstationen för vidare transport. Kolen lastades, ”fatades” i ryssen från den släckta milan. ”Fatet”, som var flätat av ene liksom ryssen, fylldes på från milan med en kratta (harkan). (Källa: Wikipedia)

Efter Härsjö så blev vi erbjudna att följa med hem till Elisabeth Hamilton i Västantorp för att där kunna äta dagens medhavda matsäck.

Efter en stunds riktig trevlig samvaro i Västantorp så åkte vi vidare mot nästa resmål, Fallvik. Här fanns inte det gamla bostadshuset och ladugården kvar. Men likväl en gammal Visthusbod som säkert också stod här när Saras släktingar bodde på den här platsen

Vi avslutade sedan med ett kort besök i Hålebo även det en plats där Saras släktingar har bott.

Innan vi skiljdes för dagen så berättade jag lite om morgondagens planering. Efter två lika intensiva dagar så bokade vi träff först till omkring kl 12 nästa dag. Men jag sa också att ni måste vara på plats allra senast kvart över tolv för i morgon har jag planerat in en liten grej som är tidsbestämd i förväg. Sara undrade givetvis vad det var men jag sa bara att hon inte behövde vara orolig men att jag berättar mer om det i morgon när ni kommer hit.

Missa inte att läsa avslutningen av den här berättelsen och vad som slutligen egentligen hände med Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873

Fortsättning följer snart i del 3.

——————————————————————————————————-

Text in English:

After the first day of the trip to Kättilstad church and several very successful visit to Vena village as was the original idea that this day would be slightly shorter and a little less intense. Just as the visit of Vena, I had called and tried to establish contact with accommodation in it for the day field. Unfortunately, with a little less success this time, possibly because of the simple fact that it is in the middle of the holiday season for many. I had some names and phone numbers but no really lucky to get hold of those who owned or lived in places and destinations for today’s outing Sara Kidd Swedish descendants footsteps.

When I woke up in the morning so I thought I take a chance and try to call again and make a last attempt to get in touch with the land owner. We had also booked today at 10 am with Sara Kidd and her family and just before they arrived so I got hold of the landowner Elizabeth Hamilton. She and her husband had come home late at night before from a trip in the Swedish mountains. After being told about my errand so changed Elisabeth and her husband entirely on their plans for the day and promised instead to go with us to show it a little difficult to access croft Brohagen.

Brohagen, a cottage in Härsjö in Kättilstad parish is the place where Carl Gustav Jonsson lived from the time he was born in 1855 up until he emigrated to America in 1873. It was also Carl Gustav Jonsson, who wrote the American Letter, which is both the main thread and the title of this story in three parts.

We met Elisabeth and her husband at Härsjö Norrgård. They drove their four-wheel drive car with big wheels while the rest of us crept forward with our usual passenger over literally logs and stones on the small forest road until Brohagen. Those who formerly lived in the cottage Brohagen working as charcoal burners, so even Carl Gustav Jonsson and his parents.

Photos Brohagen.

After the visit to the cottage we went into the woods and got first see what was left of a larger so-called Tjärdal.

Photo Tjärdalen

A tar is a funnel-shaped pit excavated in a soil slope, which is used to produce wood tar. Against pit built a sloping wooden base and in the pit, a kiln, in which charcoal is made of resin-rich wood. Since prehistoric times have trätjäran used as a good impregnation of wood and rope that you want to protect against moisture and thus rot. (Source: Wikipedia)

Near Brohagen are several so-called charcoal kilns in the woods. Charcoal pits are the remains which remain today of the charcoal stacks as charcoal burners used to produce charcoal. Around Atvidaberg are they in many places. Koltillverkningen was very important for the copper mines and copper production in the region. In such Bersbo mines produced 35,000 tonnes of copper per year by the year 1902. Bersbo mines were also receiving an award for its copper production at the World Expo 1889 in Paris (Source: Wikipedia)

Photos charcoal pit / bottom

Sara Kidd came back from a Kolbotten with a small black piece of coal in your hand. The kolbiten now goes all probability continue to export to the US tucked in Sarah’s suitcase.

From Brohagen we went back to Härsjö Norrgård. There, in a barn Two floors up through, inter alia, a very wobbly ladder was in fact an old Kolryss which very well could have been used by charcoal burners in the cottage Brohagen.

Photo Kolryss

Kolryss was a tall basket, made of braided cuff of one of them. The largest variant ran about 40 hectoliters. ”Russian” was placed on a kolsläde (platforms in two sledges for each other, linked by a chain) and loaded with charcoal brought from milorna, as soon as winter phenomenon allowed, to be shipped to hyttors and iron mills kolhus or to the railway station for onward transport. The coals were loaded, ”fatades” in Russian from the extinguished Milan. ”Drum”, which was braided by one of them as well as Russian, was filled from Milan with a rake.

After Härsjö so we were offered to come home to Elisabeth Hamilton in Västantorp for where to eat the picnic. After a moment of real nice get-together in Västantorp we went on towards the next destination, Fallvik.

We then concluded with a brief visit to Hålebo

Before we parted for the day so I told a little about future planning. After two equally intense days so we booked hit first at around 12 noon the next day. But I also said that you must be in place at the latest twelve fifteen in the morning, I have planned a little thing that is timed in advance. Sara wondered of course what it was but I just said that she did not need to be worried, but I tell you more about it tomorrow when you come here.

To be continued soon in Part 3.