Avskrift av en ljudinspelning när Helena Wåhlin intervjuar sin pappa Allan Bengtsson i Åtvidaberg 2016-03-25. Avskriften här är skriven som en sammanhängande berättelse av alt det som Allan berättar om i ljudinspelningen. Notering av Dick Wåhlin.
Född i Vilebo by i Kättilstad församling
Jag är född i Vilebo by som hade 6 olika gårdar. Fram till 1770-talet var gårdarna så kallade Kronohemman som ägdes av staten. Därefter var det Kopparverket i Åtvidaberg som i sin tur ägdes av Baroniet Adelsvärd fortsätta att också äga dessa gårdar. De var beroende av kol och timmer till gruvbrytningen och skrev arrendekontrakt med bönderna om att de fick leverera kol från kolminorna till Åtvidaberg. Även en del timmer och massaved fick bönderna frakta till gruvorna. De fick hjälp av skogsarbetare och kolare, Olsson och Närstedt hette några av dem.
Lilla Vilebo No 3. 1/6 mantal
Min far var den tredje generationen i vår släkt som som fick utföra dessa sysslor och han gjorde det ända fram till dess att han blev sjuk i TBC. Han fick då behandling för sin TBC på Kolmårdens Sanatorium. Men tyvärr så var båda hans lungor angripna annars kunde man ha gasat bort en lunga och på sätt klara sig. Mellan behandlingarna fick han vara hemma men när han fick blödningar så fick han åka tillbaka till Sanatoriet. Det var också lite riskfyllt för både mor och mig för att vi skulle också kunna bli smittade. En sjuksköterska kom till oss och vi fick något som hette Calmette som gjorde att vi klarade oss. Den som kom på den medicinen fick också Nobelpris för sin upptäckt, den medicinen har har räddat livet på många människor.
Baroniet var humana mot oss så att vi fick bo gratis och ta ved från skogen så att vi kunde klara oss när pappa var sjuk. Mor var en duktig sömmerska och sydde kläder till andra i byn och även andra näraliggande byar.
Skogshalls skola
Det var ganska många ungdomar i Vilebo och skolan vi gick i hette Skogshall. Det var endast en fröken som skulle klara av att undervisa alla klasser. Det var intagning vartannat år i skolan och hade man tur kom man i rätt år, annars fick man vänta ett år på att börja skolan. Fröken i skolan var väldigt noga med att vi kunde psalmverser, det var det viktigaste. Vi fick också hjälpa henne att bära ved och att städa. Eleverna fick också turas om att elda i en kamin i skolsalen. Hon skulle också undervisa oss i slöjd men det blev inte så mycket av det. Sedan skulle vi också ha gymnastik men fröken fick ryggskott så vi slapp gymnastiken och det blev vi glada för. Mina bästa betyg i skolan var nog i Geografi och Historia. Det fanns också lite litteratur så man läste om Robinson Kruse och hans spännande äventyr. Det kanske satte sig i generna för det som skulle komma längre fram…
Vi ordnade med vår gymnastik själva istället när vi hoppade från höskullar ner i halm eller lekte kurragömma. Ibland ställde vi upp 10 st. kubbar på en väg och sedan hade man 5 st. kubbar till så man kunde kasta på dessa och tävlade med det. Vi ordnade också övningar på sjön när det var blankis med egentillverkade klubbor med krok på längst ner. Far tillverkade ett par skidor åt mig och som han värmde och böjde åt mig men ibland gick böjen tillbaka och då stöp man
Far var var sjuk i 10 år innan han gick bort. Han var lantbrukare på gården men när han blev sjuk så gick marken över till de andra i byn. Jag var 18 år gammal när han dog och då blev det också en auktion. Auktionsförrättaren gjorde konkurs strax efter auktionen så vi fick inte alls många kronor, det var ett hårt öde.
Mina första arbeten
Jag fick börja att arbeta tidigt, första jobbet var att gallra betor hos min morbror som hade en gård i närheten. Jag fick också barka slipers vid Bysjön, de där tunga klumparna som ligger under rälsen på järnväg. Jag fick hjälp att lyfta på och vända dem. Min första lön var 12 kr och jag fick behålla hälften och mor och far fick den andra hälften.
När far hade gått bort fick jag hjälp av mina släktingar Grahn som bodde på Douglasvägen i Åtvidaberg. Jag bodde hos dem och de ordnade med en cykel så jag kunde cykla till Falla. Jag arbetade där med att gallra betor och hästhackning genom att leda en häst i rätt fåra och på så sätt få bort ogräset. Jag blev också trampad av den där hästen kommer jag ihåg. Jag kunde ha fått bott på gården i Falla men där spelade de kort varje kväll på Drängkammaren så jag tyckte att det var bättre att cykla emellan.
Därefter så började jag att arbeta på Engströms Cykelverkstad. Där fick jag en cykel som vi sänkte ner sadeln på för att jag var kort. Det var perfekt för då kunde jag cykla hem till mor som bodde kvar i Vilebo efter det att far hade gått bort.
Allan med sin mor Anni i lägenheten i Malmviken
Sedan flyttade vi till Malmviken till ett hus som har varit gruvarbetarbostad men som nu är rivet. Det var tre stora hus som var lika stora och det bodde sexfamiljer i varje hus. Därifrån åkte jag till ÅSSA och arbetade och fräste utdrags-ringar till Mauser gevär. Det var 45 000 utdrags-ringar som skulle åtgärdas i två olika moment så det blev totalt 90 000 moment. Verkmästaren sade till mig att nu vet jag var jag har dig så stå du bara här och gör ditt jobb. Sedan fick jag börja att arbeta med provning av smörjapparater som de till verkade och fortfarande gör på ÅSSA även om det nu är ett finskt företag som övertagit fabriken. Det var mycket snäv tolerans på dessa apparater och om det inte stämde så fick man plocka isär apparaten och tvätta den i Trikloretylen, ett farlig gift. Arbetet var helt oskyddat och det fanns ingen utsugning så jag blev påverkad eller mer eller mindre förgiftad av det arbetet. I samband med det skulle jag också mönstra till militärtjänsten men hade då gått ner så mycket i vikt att jag fick anstånd i ett år. Då hade jag också slutat att arbeta på ÅSSA och börjat på Engströms cykelverkstad igen. Det var Doktor Brundin i Åtvidaberg som avrådde mig från att återgå till arbetet på Åssa.
Miltärtjänstgöringen
Året efter så hade jag gått upp lite i vikt igen och kom in som malaj på Lv2. Jag fick börja i köket med det var inte särskilt roligt. Jag fick bl.a. stycka en ko ihop med en annan kille och bära fram Kronans pansarbröd och servera. Jag kände några där sedan tidigare eftersom jag hade börjat med orientering i ÅIF. De hjälpe mig och ordnade som att jag kom över som signalist istället vilket var mycket roligare. Vi hade en skolchef som hette Tillberg som jag kände tidigare. Han körde motorcykel och hade en kille i sidovagnen bredvid som kallades för burkslav. Han tävlings körde i backen från Kvarntorp upp mot Vilebo by i den riktigt branta och krokiga backen. Vi blev riktigt bra vänner eftersom han visste att jag kom ifrån Vilebo. Sedan var ute ibland ute på manöver, bl. a. uppe i Södermanland. En natt var det en kille som satt brandvakt men som inte var så varsam utan det slog eld i tältet och det brann upp helt och hållet. Vi andra var ute på övning men han klarade sig själv som tur var, men det var ett äventyr.
Vid första repmötet 1966 hade jag Björn Ulveus i överslafen på regementet. Men han var inte närvarande många nätter, andra musik evenemang kallade.
Efter ett år i lumpen så kom jag tillbaka till Åtvidaberg och började arbeta på en elfirma som hette Lidbecks Elektriska. Det var ett av totalt fem olika yrken som jag har provat på. Jag hade tre arbetskamrater som rökte som borstbindare och de avled senare alla tre i lungcancer. Sedan gick jag över till en annan elfirma som hette Sigfrid Anderssons Elektriska. Då fick jag jobb både i Åtvidaberg och Linköping. Jag var med och jobbade med det elektriska när man byggde upp Universitetssjukhuset i Linköping. Sedan jobbade i Åtvidaberg på Östergården, installation av elektricitet på Ålderdomshemmets fyra olika huskroppar. Då kunde man inte ana att man senare skulle bli Vaktmästare där.
Cykelsemestrar och utflykter med kompisar åren 1945-1951
1945 cykelutflykt från Åtvidaberg till Söderköping. Nästa utflykt till till Gamleby och Garpedansberget med utsikt över bygden, där åt vi också vår matsäck. En tredje utflykt till till Gränna på tandemcykel.
1946 startade vi i Åtvidaberg och cyklade mot Ödeshög vidare till Gränna. Från Gränna tog vi båten till Visingsö och därifrån båt vidare till Jönköping. Vi stannade i i Jönköping i tre dagar och övernattade i ett rum vid Munksjön i tre dagar. Vi tittade på en fotbollsmatch, en bekant till min resekompis var med och spelade i laget som vann sin kvalmatch. Vid hemfärden i en backe före Ödeshög gick en pedalaxel av och vi fick övernatta under tiden cykeln lagades. Det blev även dansbesök till Bestorp och Brokind och dåd övernattade vi i medförda sovsäckar under en stor gran. På hemvägen dagen efter så blev vi skrämda av en Älgko som hade en liten kalv. Det dröjde en timme innan vi vågade att fortsätta hemfärden. Det var Ingemar Lindholm och Inge Franzén som var med då.
En annan utflykt 1946 startade i Åtvidaberg och därifrån cyklade vi först till Valdemarsvik. Därifrån åkte vi båt till Södertälje kanal in i Mälaren och fram till Stadshuskajen i Stockholm. Därifrån cyklade vi till Skuruparken där vi campade i en vecka. Därifrån gjorde vi utflykter både med cykel in till Stockholm och med båt ut i skärgården. När en vecka hade gått så cyklade vi hela vägen hem till Åtvidaberg genom ett fagert Södermanland med en övernattning vid Norrköpings norra infart.
1947 tog vi tåget till Göteborg och fortsatte med färjan till Fredrikshamn. Sedan cyklade vi igenom hela Danmark vilket tog ungefär en vecka. Vi bodde antingen på Bondgårdar eller i tält. Från Danmark tog vi färjan till Malmö och bodde hos min kompis Johan Bondessons föräldrar utanför Malmö. Därefter tog vi tåget tillbaka till Åtvidaberg
1949 åkte jag, Elof Jansson och Alf Blick till först Värmland med första övernattning vid Frödingestenen sedan vidare till Karlstad. Gudbrandsdalen, läger vid Odda Nordsjökusten. Därefter Oslo och Holmenkollen. Hemresa via Fredrikshiold, Trollhättan, Jönköping och hem till Åtvidaberg.
1951 cyklade vi från Åtvidaberg till Linköping. Därifrån tog vi Nattåget via Stockholm till Långsele. Från Långsele vidare med tåg till Kiruna och Björkliden med en dags stopp på varje plats. Sista utflykten var till Narvik där vi åkte skidor. Resan tillbaka från Norrland tog två dagar.
Allan träffar Eivor
Vi var ett gäng som höll till i Nynäs vid sjön Glan mitt emot Malmviken. Vi ordnade bl.a promenader ner till Gärdsrums kyrka på juldagsmorgonen under 5 års tid. Vi startade på Bruksgatan i Åtvidaberg. Vi promenerade två år när det var barmark och åkte med häst och släde de andra åren. Vi tände facklor när det var 1 km kvar till kyrkan och släckte dem är vi kommit fram. Det var en dam som var med och sjöng i kören i kyrkan. Vi hade träffats någon tidigare när vi var hos tandläkaren samtidigt. Jag fattade lite tycke för henne och hon bodde i Sjövik hade jag fått reda på. Jag hade skaffat mig en Motorcykel en 125 cc så det blev lite besök där nere i Sjövik. Hon hette Eivor Karlsson. Hon kom också upp och besökte mamma och mig i Malmviken. Vi bodde väldigt enkelt med ett rum och kokskåp.
Eivor började att arbeta på Gärdsrums ålderdomshem, men sökte snart en kurs i Hemkunskap på Gamleby Folkhögskola. Det var en lärorik kurs och Eivor fick också många goda kamrater där.
Eivor vid Gamleby Folkhögskola, främre raden nr 4 från höger.
Jag skulle också söka en Allmän kurs men blev övertalad att inte göra det. Vi hade mycket jobb på Industriernas Elavdelning. Det gick bra för FACIT med utbyggnad av bland annat storrums kontor i flera våningsplan. I de lokalerna finns numera Hälsofabriken där man kan träna gratis om man är över 90 år. Där finns nu tre avdelningar med ett 30-tal apparater för egen träning och härlig bastu och dusch efter. Ulla Bohlin säger att två dagar i veckan bör du träna.
Eivor och hennes kamrater fick en resa till Gotland samtidigt som det var Riksläger för Frisksport. En kamrat och jag beställde en resa dit. Det blev en härlig resa med rundtur på norra Gotland upp mot Fårö samt tältläger norr om Visby. Under veckan ägnade vi oss åt bl.a föreläsningar och mångkamp. Där längdhoppet avgjordes så hittades benrester i sanden. Det blev en arkeologisk utgrävning som vi fick följa. Det var en gravplats som hittades vilket också fick till följd att våra övningar fick flyttas. En spännande resa!
Giftemålet den 22 maj 1954
När Eivor och jag skulle gifta oss så hade svärfar och svärmor flyttat till Bodsgård den gård som ligger nära kyrkan i Gärdserum. De stod också för bröllopet och bröllopsmiddagen. Det kom också mycket telegram som kyrkoherden läste upp för oss. Eivor var med i kyrkokören och före det Melodiflickorna och hon kunde också spela på olika instrument.
När svärfar och svärmor skulle flytta från Sjövik till Bodsgård så åkte Eivors sytet Barbro och jag ner och hjälpte till. Jag fick leda kossorna under flyttningen. Jag fick alltså jobba lite för Rakel (*) innan det blev giftemål, i sju år men så länge behövde inte jag arbeta för att få gifta mig med Eivor
(*) Not: I Första Mosebok berättas att att Isaks son Jakob fick arbeta i sju år som hemgift för att få gifta sig med Rakel.
I Bodsgård ansvarade Eivors pappa Nils för djuren, hästar, kossor och kalvar. Familjen hade också en hund Tonny som var till god hjälp att på kommando hämta hem kossorna till mjölkning. God mat och julfirande. Eivors mamma Agnes hade också kyrkliga uppdrag. Bodsgård såldes sedan till några från Bankekind. För Nils och Agnes var det då inte lätt att skiljas från välskötta åkrar, ängar och djur i naturskönt läge. Det blev ett litet hus i Berg som köptes, en smal tomt men som var spännande tyckte flickorna. Nils började att arbeta på FACIT några år. Det var säkert en svår omställning. Han fick sedan magproblem som visade sig var cancer. Han klagade aldrig men sjukdomen tog överhanden och han avled i sitt hem i Berg.. Efter försäljning av huset i Berg så flyttade Agnes till Smällgatan i Åtvidaberg och fick några år i vår närhet.
Vårt första hem
Vårt första gemensamma hem var på Valkaregatan i Åtvidaberg. Jag hade en arbetskamrat som hade en lägenhet där. När han byggde ett eget hus så fick jag köpa lägenheten av honom. Jag hjälpte också honom med att gräva grunden till huset. En gång när vi grävde i december månad så kom det ett åskväder. Vi hade grävt en ordentlig grop och den fylldes med vatten eftersom det blev ett rejält skyfall. Där föddes också vårt första barn Ingela år 1955. Strax efter det att Ingela föddes så fick Eivor problem med reumatism och fick åka till olika kuranstalter, bl.a. till Norrköping. Hon fick injektioner med så kallat Guldsalt. Hon åkte även till Tranås i flera omgångar.
Byggde eget hus på Eksättersvägen 9 i Åtvidaberg
När vi kom till Eksätersvägen så var det en naturtomt precis perfekt så som vi ville ha. Men det var också mycket arbete med sten på tomten som vi fick plocka bort och köra iväg. Bara på ett ställe där jag skulle anlägga en odling så var det 60 skottkärror med sten som fick köras undan. Odling fanns med i mina gener, det var mor som började med det.
Sedan kom det också en lite tös som hette Helena år 1961. Då var vi tvungen att skaffa en lite större bil. Det blev för trångt i vår lilla Morris Minior och då köpte vi en Volkswagen 1500 istället.
En naturtomt blev också ett bra lekområde för barnen och nära till Håcklaskogen med fina stigar till bär och svampområden ärmånga liter har skördats och matsäck ätits.
Föreningsliv
Från början var det mest i Korpen sammanhang jag sprang orientering. Därefter var jag med i ÅIF men då var jag mest arrangör eftersom jag också var med i ungdomssektionen. På slutet var jag också ordförande där ett par år. Därefter var jag med och startade upp orienteringsklubben OK Eken i Åtvidaberg. Jag skötte även markkontakter före kartritning och tävlingar. Klubben har arrangerat 3-dagars tävlingar samt 4 Nationella tävlingar samt DM och SM. Jag har också samlat flera tusen priser till olika tävlingar från företag. Det är också åtskilliga kilomes taggtråd som vi har tagit bort före tävlingar.
En gång på en orientering i Söderö så var Eivor med och gick runt och promenerade där. Då kom plötsligt ett regnoväder och hon och Flink, en fotograf på FACIT från Åtvidaberg, tog skydd under en stor sten. Där satt de och hade det trevligt och kröp sedan fram när ovädret hade passerat.
Men i och med att frugan var reumatiker så startade vi också upp en Reumatikerförening i Åtvidaberg som var verksam i knappt 10 år och gick sedan upp i Linköpings föreningen. Vi läste i studiecirklar om olika platser och gjorde sedan resor dit, bl.a. till Bornholm och Åland med guide.
Två Vasalopp
Mitt första Vaslopp var 1963 och då var det omkring 6 000 deltagare i loppet. Ganska bra före vissa delar men när det blev 8 plusgrader så var det kladdföre. Vi var ett tiotal deltagare från ÅIF i det året. Vi bodde nära startplatsen i Berga by. Det var Lennart Ottosson som själv har 50 Vasalopp var vår arrangör från Åtvidaberg.
Mitt andra Vaslopp var 1968 och då var det ganska kallt starten. Då var jag också bättre förberedd själv. Men spåren var inte preparerade som idag. Den gången skulle vi ha en extralapp på nummerlappen som skulle lämnas in vid målgången för databehandling och tidtagning. Men många hade tappat sina lappar längs spåret så det blev köbildning vid målet på ca 30 min när jag gick i mål. I samband med det drabbades jag av förfrysning av mina fötter.
Idrottsmeriterna i Orientering
Jag har 20 st DM-tecken i Orientering av högsta valör.
Även ett SM-tecken för herrar 80 år i Veteran-SM
Arbetade som Vaktmästare på Östergården.
Jag hade tidigare varit med och installerat el på Ålderdomshemmet Östergården i Åtvidaberg och när de sökte efter en Vaktmästare så fick jag det jobbet. Redan från början gillade jag att visa bilder för de gamla något som jag har fortsatt med i alla år och gör fortfarande ibland. Men när jag arbetade där så var det inte alltid så populärt för det tillhörde inte mitt jobb. Jag skulle varken läsa tidningar för de gamla eller visa bilder tyckte föreståndaren, men de gamla har alltid uppskattat det.
Jag har också varit med i föreläsningsföreningen i många år och visat bilder och filmer där också. Jag minns också en gång när jag var nere i Gärdserum och arbetade hos svärfar så ringde telefonen. Det var när FACIT chefen Disponent Elof Eriksson var mycket sjuk och inte hade så lång tid kvar att leva. Då ville han se den så kallade ”Brassefilmen” från när Brasliens fotbollslandslag hade träningsläger i Åtvidaberg. FACIT hade försäljningsfilialer i många länder bl.a. i Brasilien. Elofs chaufför fick då komma ner till Gärdserum och hämta mig och sedan fick jag visa filmen för Elof Eriksson. Efteråt blev jag bjuden på lite förplägnad i Villan där man också har en fantastiskt fin utsikt över Bysjön i Åtvidaberg.
Eivor och vårt barnbarn Jimmy blev båda svårt sjuka
Trots reumatiska problem så arbetade Eivor några år halvtid på Östergården, hon hade erfarenhet av vårdjobb från Gärdserum. Det blev dragspelsunderhållning och sång till glädje för de gamla.
Hennes terapi blev besöken på Tranås Rehab, Tallmogården och Värmlandia. Hon fyllde två böcker med priser från korsords tävlingar och slogan tävlingar. Syjuntans glada gäng hade många upptåg och spex. Då passade jag på att träna eller eller var med på styrelsemöten i Skogsluffarna.
I samband med att Eivor började att få problem med sina tänder och skulle sätta in tand inplantat så tillstötte också något annat som sedan visade sig vara den allvarliga sjukdomen ALS. Hon kämpade med den sjukdomen i fem år innan hon gick bort den 18 januari år 2000. Det var en väldigt tuff tid. När hon inte längre kunde ta sig upp för trapporna inne i huset så ordnade vi med en ramp så att vi istället kunde ta in henne i huset med rullstol via altandörren på baksidan av huset. Även duschen handikappanpassades då.
Före det så hade vi också haft bekymmer med vårt barnbarn, Ingelas äldsta pojke Jimmy. Från början trodde vi att han hade drabbats av någon influensa eller liknande. Men sedan blev det också lunginflammation med hosta och feber. När de sedan tog prover så visade sig att han drabbats av Leukemi som han kämpade med i tre år innan han gick bort drygt 14 år gamma på hösten 1995. Han fick först behandling med cellgifter och fick bort sina cancerceller men fick sedan återfall. Precis innan han sedan skulle få byta benmärg på sjukhuset i Huddinge så konstaterade läkarna att det hade spridit sig igen och att de inte kunde göra mer för honom.
Efter allt detta så försökte man komma på fötter igen. Det hjälpte till att man hade mycket idrottskamrater som ställde upp för mig. Givetvis även barnen och övriga släkten ställde upp mycket då. Även att ha ett hus och en trädgård var en stor terapi då, även en kolonilott som gjorde mig självförsörjande på potatis, grönsaker och annat.
Livet just nu
Fortfarande nu när jag är 91 år gammal så kan jag skörda i trädgården och på min kolonilott. Jag plockar även mycket kantareller, blåbär och lingon. Frukt och bär det finns i trädgården. Jag har ett äppleträd som jag är särkilt stol över som jag tog i en hage hos svärfar när det var en knapp meter. Nu är det fem-sex meter högt och ger en otrolig skörd. Det är inympat tre sorter i trädet. Förra året 2015 blev det rekordskörd och grannarna gick och tittade på mitt träd. De fick nästan inte ett enda äpple på sina egna träd.
Jag var tidigare med under 1980-talet och anlade Östgötaleden genom Åtvidaberg och det arbetet måste man fortsätta att underhålla. Det tog fem år att färdigställa leden på 8 mil från Templet i Åtvidaberg ner till gränsen mot Valdemarsvik. Jag hade då kontakter med olika markägare, gjorde en hel del röjning och annat arbete,. Nu ansvarar jag för att underhålla en sträcka på några km på den leden. Det var den fantastiska läraren Olle Söderbäck som en gång drog i gång det projektet i Åtvidaberg.
Just nu så väntar jag mest på att våren ska komma och att det ska börja spira i naturen. Vi har inte haft någon vinter i år utan det har varit 5 st minivintrar.
Fantastiska grannar har nu när jag bor kvar här på Eksättersvägen 9 i Åtvidaberg. Jag brukar ställa upp lite för dem också när jag kan, igår följde jag med en granne som har lite problem med sin syn och handlade på ICA. Jag åker fortfarande med min lilla bil ibland men tar ett år i taget så vi får se.
Tänk vilken förmån att få leva och ha hälsan med ett litet undantag för ett ljumskbråck som bråkar och en liten apparat en pacemaker som nu varit en bra hjälpmotor under 8 år. Tre månader efter att jag fick pacemaker så blev det ett DM-tecken i orientering. Jag lurade den bästa i klassen var ifatt med två minuter men han såg inte kontrollen. Jag såg den och vände, det blev vinst med en minuts marginal på normaldistansen. Men på kortbane DM en vecka senare var det ombytta roller.
Jag har just nu planterat och klippt gräset. Sallad och rädisor på gång även jordgubbar men onormal torka, 2 mm regn på två månader, sabbar skörden. Däremot äpple och körsbär ser mycket bra ut. Så är livet för en egenodlare. Har redan smakat de första blåbären medan kantarellerna måste ha mycket mer regn. Det får bli extra besök på Hälsofabriken som ersättning
Avskrift av en ljudinspelning med Allan från den 25 mars 2016, kompletterat med Allans egna skriftliga noteringar från juni samma år.
NOT: I samband med att Allan firade sin 90 årsdag 2015 så publicerade Länstidningen två reportage om Allans innehållsrika liv
På somrarna 1973 och 1974 sommarjobbade jag på sommarloven på Makroplast och det var först då som jag själv fick veta och upptäcka vilken oerhört skicklig yrkesman Stig var. Jag såg själv när han från ett stort stycke stål fräste ett verktyg för plast gjutning av instrumentbrädor till SAAB bilar. Det här var innan det fanns några numeriskt styrda maskiner. Med enbart hjälp av sin fräsmaskin, en stor ritning och ett skjutmått så fräste han fram formen till instrumentbrädan med en tolerans på någon tiondels millimeter. De som sedan skulle fila och putsa fram den sista finishen på verktyget hade ett förhållandevis enkelt arbete kvar. Även om det givetvis krävde en stor yrkesskicklighet för det jobbet också. Men hans arbetskamrater sa till mig att de verktyg som Stig hade fräst var de verktyg som de som filade och putsade uppskattade mest av alla att sedan få slutföra. 
Stig Wåhlins begravning äger rum den 23 december 2015 i Åtvidabergs G:a kyrka. Hedra gärna Stig med en gåva till Cancerfonden tel 020-595959
Dick Wåhlin bloggar om släktforskning och även lite annat. 