Torparen Johannes Larsson som fick sex barn i sitt första äktenskap. Levde sedan som änkling i 14 år. När han var 53 år gifte han om sig med sin tidigare tjänsteflicka som då var 19 år, de fick också sex barn tillsammans. 

En helt vanlig torpare kan vid den första anblicken upplevas vara svårt att skriva en intressant levnadsberättelse om. Här kommer ett exempel på att det ändå kan vara mödan värd att i sin släktforskning ägna tid åt samtliga källor en person förkommer i. Den här torparen som jag nu skriver om är min Mm Fm F och han har en levnadsberättelse som jag tycker är väl värd att skriva om. Men jag ska också erkänna att jag från början inte såg honom som den mest intressanta personen i mitt släktträd att skriva om.

Johannes Larsson föddes den 25 mars 1789 i Sluttorp i Värna socken. Hans föräldrar var Lars Månsson och Ingrid Månsdotter. När han var 22 år gammal flyttade han 1811 till Åsmestad, Slaka (E) och arbetade som dräng. I Åsmestad finns också pigan Greta Jonsdotter, hon är född den 28 oktober 1787 i Grebo (E). Greta blir gravid och gifter sig den 16 juni 1811 med Johannes Larsson, bröllopet äger rum i Grebo. Johannes och Greta arbetar kvar på gården i Åsmestad. Den 14 september 1811, tre månader efter bröllopet, föds deras första barn Sara Greta. År 1813  flyttar Johannes och Greta till Skälstorp i Grebo. Den 12 juni 1814 föds dottern Inga Helena där. Men hon får bara leva i fyra månader, hon avlider av ”Slag” den 22 oktober 1814. Johannes och Greta får sex barn tillsammans, minst två av barnen avlider unga. Dottern Johanna föds den 21 januari 1817, sonen Lars Peter föds den 14 november 1819. Sonen Johan Magnus blir bara fem år gammal, han föddes den 1 maj 1822 och avled den 19 mars 1828 av ”Rosfeber. Slutligen föds Anders Gustav den 14 april 1824. Men dessa barn kom att bli moderslösa i mycket unga år. Modern Greta Jonsdotter avlider 38 år gammal i Skälstorp den 20 januari 1826. Hon begravdes den 29 januari 1826 i Grebo. Yngsta barnet Anders Gustav hade då inte ens fyllt 2 år och äldsta dottern Sara Greta var drygt 14 år gammal när barnen miste sin mor.

Johannes Larsson barn1

Johannes var nu änkling med sina fyra kvarvarande levande barn i Sluttorp. I Husförhörslängden 1826-1831 (AI:5 sid 169) anges också att det utges ”fattigdel” för att äldsta dottern Sara Greta har ”fallande sot” vilket betyder att hon hade epilepsi. Sara Greta avlider 23 år gammal den 14 september 1811 och dödsorsaken anges till ”Bröstfeber”

Torparen Johannes får säkert slita hårt för att både kunna försörja sig själv och samtidigt ta hand om barnen. Sonen Lars Peter noteras i Hus-förhörslängden som liten till växten och klen.  År 1826-1827 finns två pigor till hans hjälp, men de flyttar båda två till Värna 1827. År 1837 flyttar Sofia Matilda Broman 15 år gammal från Åtvid (E) in som Tjänsteflicka hos Johannes. Hon bor kvar där till år 1839 då hon flyttar tillbaka Åtvid (E). Men hon kommer 3 år senare att flytta tillbaka igen till Grebo och har då även gift sig med Johannes.

Den 28 oktober 1842 ringer klockorna till bröllop i Åtvid mellan Johannes Larsson 53 år gammal och Sofia Mathilda Broman då 19 år gammal. I vigselnotisen i Åtvids församling kan man läsa följande notis:

Brudgummen Torpare och Enkoman uti Skälstorp på Tollstorps ägor hit Grebo socken. Född därstädes den 25 mars 1789. Dess förra hustru Greta Jonsdotter dog den 20 januari 1826 och efterlämnade omyndige sonen Anders Gustaf och omyndige Dottern Johanna Vilka av moderne bifvit lämnat till morbrodern Nils Larsson i Dahla i Grebo, och att de således till honom bifwit afvittonde? , enligt attester No21 Uppvist Bouppteckningen inlämnat även kyrkoherde Sörmellis Bevis, attest No 22 af den 6 oktober innevarande år att Brudgummen är obehindrad till äktenskap och Fri för Bevillning efter den 2 Oct så som Torpare. Lyst den 9, 16 och 23 Och. Chartan 12 Rdr.

Brudgummen Piga uti Åtvidstorp. Född i Åtvid den 13 december 1822. Kom ifrån Grebo 1839 medan hon var för ung till Äktenskap. Fadren Dagarbetaren Johan Petter Broman vid Lantbruket lämnat muntligt bifall. Sammanvigde vid Åtvidaberg af Adjutanten Lindelius.” (Åtvid EI:1 sid 123).

Sofia Mathilda Broman föddes den 13 december 1822 skriven vid Åtvidabergs klädesfabrik.  År 1825 flyttar hon med sina föräldrar Johan Peter Broman och Inga tjäder till Åtvidabergs Lantbruk där fadern fått tjänst som arbetare. År 1828 flyttar familjen vidare till Kammarbo där Johan Peter får tjänst som dräng hos grosshandlare Wellander. År 1829 flyttar familjen tillbaka till Åtvidabergs Lantbruk. Här bor Sofia Mathilda kvar hemma hos sina föräldrar fram till 1837. Då när hon har fyllt 15 år 1837 så blir hon Tjänsteflicka hos Änkomannen Johannes Larsson i Skälstorpet i Grebo. Men det  kommer också att innebära att det utvecklas till något mer än att hon enbart arbetar som Tjänsteflicka hos honom. Men hon fortfarande för ung för att kunna gifta sig och flyttar därför hem till sina föräldrar igen under tre års tid.  När hon fyllt 18 år kan hon gifta sig med Johannes och flyttar tillbaka till honom i Grebo, men denna gång som hans hustru.

Johannes Larsson och Sofia Mathilda Broman får sex barn tillsammans. Det är stor ålderskillnad mellan dem, det skiljer 33 år. När deras första gemensamma barn föds år 1843 så är Johannes 54 år gammal och Sofia Mathilda 20 år, ska snart fylla 21. När det sjätte barnet föds så är Johannes 72 år och Sofia Mathilda 39 år gammal.

Barnen blir faderslösa tidigt eftersom Johannes Larsson avlider den 17 februari 1863 73 år gammal i Skälstorp Grebo (E) av Lungsot. Yngsta dottern Emelie Charlotta är då bara drygt 3 månader gammal. Johannes blir far till totalt 12 barn under sin levnad med två olika hustrur. De första 6 barnen, varav fem levde när den hans första hustrun Sara Greta avled, de blev moderslösa tidigt. De följande sex barnen blev istället faderslösa tidigt då Johannes avled.

Johannes Larsson barn2

Sofia Mathilda Broman levde sedan som änka i ytterligare 33 år. Hon bodde kvar i Skälstorp fram till sin död år 1894. År 1863 anges hon som fattig i Husförhörslängden och 1871 lever hon ”till hus” som fattighjon samtidigt som sonen  Johannes står som svagsinnad och även med orden ej arbetsför, angivna men som senare har strukits över igen. Sofia avlider i Skältorp den 20 december 1894. Hon är är då 72 år 7 månader och 1 dag gammal och dödsorsaken anges till hög Ålderdom. Hon begravs på annandag Jul, den 26 december 1894.

Tredje släktboken är nu klar

Nu är släktboken om min far Stig Wåhlin klar. Boken är skriven som en Antavla med levnadsberättelser och bilder, totalt 208 sidor tryckt i A4 format med 4-färg. Idag har jag packat 30 böcker som nu ska skickas till kusiner och kusinbarn som önskat ta del av släktens historia.

FullSizeRender 3

Har också börjat att skriva på den fjärde och sista boken som kommer att handla om min mors släkt.

Min morfars farfars far och mor – två tragiska levnadsöden men med en lite bättre avslutning

Mf ff f: Salomon Nilsson                  

Född: 1796.03.03 Komramåla, Södra Vi (H)

Gift: 1825.10.13 Södra Vi (H)

Död: 1866.12.17 Lötaborg, Södra Vi (E)

Mf ff m: Sara Lisa Persdotter                   

Född: 1805.04.19 Bofall, Södra Vi (H)

Död: 1852.11.08 Lötaborg Södra Vi

Salomon Nilsson föddes den 3 mars 1796 i Komramåla, Södra Vi (H)  Mellan år 1816 och 1825 arbetar han som dräng på gården Älö No 2 i Södra Vi. År 1825 står han skriven som dräng på gården Dabbetorp, Södra Vi (H). Sara Lisa Persdotter föddes den 19 april 1805 i Bofall, Södra Vi.

Den 13 oktober 1825 gifter sig drängen Salomon Nilsson i Dabbetorp med pigan Stina Persdotter från Bofall. Fem månader senare den 6 mars 1826 föds deras första barn, dottern Christina Carolina i Älö No 2 i Södra Vi (H) där föräldrarna hade bosatte sig direkt efter vigseln. Nu står Salomon noterad som brukare och ägare av 1/16 Älö No 2, istället för som tidigare dräng. Den 6 juni 1830 föder Sara Lisa ett dödfött gossebarn. I Älö No föds därefter barnen Sara Sofia den 6 oktober 1831, hon avlider knappt två månader senare den 4 december 183, den 15 augusti 1833 föds sonen Nils Peter August.

År 1835 flyttar familjen till Älö No 3 och i Husförhörslängden anger prästen att Sara Lisa ”Läser språken”. Den 15 september 1836 föds sonen Sven Johan, men han fick bara leva i en enda dag, han avled den 16 september och begrovs den 18 september år 1836.

År 1838 flyttar familjen till soldattorpet Fågelberget under Komramåla, Södra Vi (H). Den 12 september samma år föder Sara Lisa ett dödfött flickebarn. Tre år senare föds Adolf Paul Salomonsson i Fågelberget, Komramåla den 3 januari 1841, se vidare ana 3:1.  Under tiden de bor i torpet Fågelberget så bygger Salomon en Backstuga som sedan benämns för Lötaborg. Stugan är klar för inflyttning 1842 och familjen flyttar dit den 14 april detta år. I Husförhörslängden på sidan för Fågelberget står det att Salomon ”avträder utan försvar” och i Lötaborg anges han som Torpare.

I Lötaborg föds paret Salomon och Sara Lisas sista barn, en flicka Josefina Albertina född i januari år 1846. De får således 8 barn tillsammans varav  två av barnen föddes  dödfödda och ett barn som avled efter två månader   samt ett barn som levde i endast en dag.

Den 8 november 1852 avlider Sara Lisa Persdotter i Lötaborg. Hon är då 48 år gammal och det yngsta barnet Josefina Albertina ska snart sju år. I Husförhörslängden för åren 1844-1850 står noterat att Salomon ”har dålig hälsa understöd”.  I Husförhörslängden åren 1850 – 1856 står fortfarande noterat ”understöd” samt att sonen Nils Peter August är ”liten till växten”.

I Husförhörslängden 1857-1861 har alla barn, förutom sonen Nils Peter August, flyttat iväg från Lötaborg utan angivelse vart eller när de flyttat. Sonen Nils Peter Salomonsson har då övertagit ansvaret för backstugan Lötaborg, mer om honom och hans öden kommer här nedanför. Salomon noteras fortfarande ha understöd.

I Husförhörslängden 1862 – 1867 noteras att Salomon varit på Kurhuset 1862 samt att han är fattig.

Salomon levde. i Lötaborg som änkling i totalt 24 år efter sin hustruns tidiga död. Han avlider där den 17 december 1866 som änkling och fattighjon i en ålder av 70 år 9 månader och 14 dagar. Dödsorsaken anges i dödboken som Kräfta.

En tragisk levnadshistoria förtjänar väl ändå att få ett lite bättre och lyckligare avslut. Detta även om sonen Adolf Paul Salomonsson, ana 3:1,  har ett levnadsöde som för honom innebar att han ställdes inför  domstolen för stöld 2 gånger, så gick det däremot betydligt bättre för hans storebror Nils Peter August Salomonsson.

Nils Peter August Salomonsson gifte sig den 24 mars 1859 med Sara Greta Johansdotter från Ingatorp (H). De får fyra barn tillsammans och bor kvar i Lötaborg fram till år 1874. På Hemsidan Bygdeband på Internet för Södra Vi och Backstugan Lötaborg kan man läsa följande text:

”Sonen Nils Peter Salomonsson bodde kvar i Lötaborg till 1874, då han byggde fastigheten Norra Vi och flyttade dit med sin familj. I det nya huset öppnade han en affär. Förutom handlare var han även skomakare, dödgrävare och ringkarl.”

Vidare på sidan Bygdeband för fastigheten Norra Vi står bl.a. följande text att läsa:

Backstuga, affär och telefonstation. Norra Vi byggdes 1874 av dödgrävaren och ringkarlen August Salomonsson (Salman), född 1833 i Älö. Han kom med hustru Sara Greta Johansdotter och tre barn från Lötaborg 1874. I Norra Vi föddes det fjärde och yngsta barnet. Stugan byggdes delvis av virke från Grindstugan-Bälingebo under Vi 2. August var tydligen en mångkunnig man, ty från 1880 står han även skriven somskomakare och handlande. Affären drevs sedan av barn och barnbarn till omkring 1918. Affärslokalen finns ännu kvar, helt intakt”.

Släkthistoriskt Forum tipsar om 11 intressanta bloggar om släktforskning

I förra veckan kom årets första nummer av tidningen Släkthistoriskt Forum som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund. På framsidan stod det att tidningen tipsar om 11 bloggar och självklart väckte det mitt intresse.  Jag bläddrade snabbt fram till de aktuella sidorna om bloggar och väl där upptäckte jag att min egen blogg var bland de omnämnda. Det var verkligen både en överraskning och givetvis oerhört roligt.

Tidningen tipsar om ”11 bloggar att inspireras av” och min blogg hamnar i denna skara på en andra plats.

”Bloggen rör främst Dick Wåhlins och hustrun Helena Wåhlins anor, Skribenten framhåller vikten av att samla på berättelser….” 

Det är nu dessa berättelser som jag har samlat som också bildar en viktig grund till de fyra släktböcker som jag skriver. Tre av böckerna är redan klara och den fjärde och sista boken arbetar jag för fullt med.

Uppmärksamheten i tidningen har givit många besök här i bloggen och även en del nya kontakter. 

Givetvis blir jag även inspirerad till att fortsätta att blogga här .

En annan sida av att skriva Släktböcker – att restaurera gamla bilder

När jag nu har gjort klart  tre av mina totalt fyra släktböcker så är det inte bara skrivandet och layouten av boken som varit väsentligt. En annan del som tar mycket tid är att restaurera gamla bilder. Det här är säkert ett ämne som går att diskutera mycket om. Hur mycket ska man påverka en gammal bild utan att gå för långt? Ska man göra alla bilder helt svartvita eller behålla sepia tonerna? Att ta bort repor och damm är för mig en självklarhet, men vad mera är okey?

Det vore kul att få igång en liten diskussion i ämnet här och jag lägger därför upp några bilder som exempel här nedanför. Hoppas du vill lämna en kommentar antingen rent allmänna eller  mer specifikt om de bilder jag här visar som exempel. Klicka på bilderna för större format

  1. Ändrat till svartvitt.
  2. Tagit bort damm och repor
  3. Förstärkt personerna på bilden med ett kopierat och nytt lager i Photoshop

  1. Ändrat till svartvitt.
  2. Tagit bort damm och repor
  3. Förstärkt personen på bilden med ett kopierat och nytt lager i Photoshop
  4. Tagit bort störande grässtrå
  1. Ändrat till svartvitt.
  2. Tagit bort damm och repor
  3. Förstärkt personen på bilden med ett kopierat och nytt lager i Photoshop
  4. Gjort bakgrunden mer diffus för att personen ska framträda tydligare

 

Vad tycker du själv är okey?

Läs mer

Idag fick jag min andra Släkbok levererad från tryckeriet

Ni må tro att det är en fantastiskt härlig känsla att få uppleva att många års släktforskningsarbete nu vartefter kommer att vara dokumenterade i formen av Släktböcker.

Idag kom min andra bok levererad hem till mig från tryckeriet. Den här boken som kom idag handlar om min svärmor Eivor Bengtsson.  Den första boken som jag fick hem klar lagom till jul handlar om min svärfar Allan Bengtsson. Igår kväll skickade jag in underlaget till min tredje bok som handlar min egen far Stig Wåhlin. Nu återstår ”bara”att sammanställa boken om min mor Margot Wåhlin.

slaktbok-eivor

Jag valde att göra fyra olika böcker av tre olika anledningar. För det första så vänder sig varje enskild bok av de fyra till olika målgrupper. För att bara ge ett exempel så tror jag inte att min mammas släkt är så intresserade av att läsa om min svärfars anor och deras levnadsöden. För det andra så har jag samlat så pass mycket material att en enda bok skulle bli väldigt omfattande i sig.  För det tredje så gäller det också att få boken överskådlig om hur olika personer är relaterade till varandra genom generationerna. Det sista är inte så lätt för den som inte själv är insatt i släktforskning och vet hur en antavla är uppbyggd.

Jag har koncentrerat mig på de fyra första generationerna och skrivit så noggranna levnadsbeskrivningar som möjligt om dessa anor. När det sedan gäller anor från generation fem och bakåt så ligger de samlade en och en som separata antavlor med anorna i generation fyra som källpersoner. Jag är själv väldigt nöjd med det upplägget och tycker att det blir överskådligt. Men jag förstår om andra släktforskare kan tycka att det är lite märkligt och rentav felaktigt, Men jag har prioriterat överskådligheten  för de icke släktforskare som förhoppningsvis ska läsa boken. Allra sist efter anorna har jag lagt beskrivningar och bilder på speciella ”Släktgårdar” där släkten levt och brukat jorden i mer än två-tre generationer bakåt.

Nu väntar jag på den tredje boken och hoppas få den levererad inom en vecka eller två.

 

 

En viktig milstolpe är uppnådd. Min första släktbok är klar!

Intresset för släktens historia ärvde jag ifrån min mor. Hon hade samlat gamla foton på äldre släktingar i ett fotoalbum och där noterat uppgifter om dessa släktingar. Som barn tyckte jag att det både var intressant och roligt att bläddra i det fotoalbumet. Jag började sedan själv att släktforska omkring 1980.  Mitt mål har hela tiden varit att ”någon gång i framtiden” skriva en släktbok. 

Det skapas hela tiden nya möjligheter till att kunna släktforska och därmed hitta nya intressanta uppgifter. Det är därför svårt att sätt punkt för forskningen och säga till sig själv att ”nu är du klar och kan börja skriva släktboken.”

Jag har nu konstaterat att jag aldrig kommer bli helt klar med forskningsarbetet. Resultatet av det konstaterandet ser du här nedanför. Det här är den första av det som är nu istället är tänkt att bli fyra släktböcker. Det kommer att bli en bok för var och en av både Helenas och mina föräldrar.

Strax före jul lämnade jag in underlaget till boken om Helenas pappa Allan Bengtsson till tryckeriet. Jag har därefter kommit en bra bit även på den andra släktboken som handlar om Helenas mamma Eivor Karlsson gift Bengtsson. Sedan återstår ”bara” böckerna om mina egna föräldrar.

Här kan du se resultatet i form av bilder på några av sidorna i boken om Helenas pappa. Han fick själv ta emot ett exemplar av den helt nytryckta boken i julklapp.

Klicka på bilderna här nedanför för att se dem i större format

Om ni undrar var jag har tryckt boken så kan jag nämna att det är Responstryck AB i Borås som fick uppdraget och jag är mycket nöjd över resultatet. Boken är på 100 sidor och omslaget på boken är laminerat.

Avslutningsvis vill jag också säga att jag är mycket glad för att säkerställt att ett oräkneligt antal timmars arbete nu är lättillgängligt för andra att kunna ta del av.

Receptet för 40 lyckliga år tillsammans

Hösten 1976 var jag lärling på yrkesskolan på FACIT i Åtvidaberg. När jag flyttade dit bodde jag först på elevhemmet som även kallades för ”Kaningårdarna”. De som bodde där kallades också för ”Kaniner”, kanske inte direkt smickrande benämning. Benämningen var inte något nytt påhitt vid den tiden utan har en lång historia. Det var helt enkelt så att grabbarna i ”Sockna” inte gillade när de fick konkurrens om flickorna i Åtvidaberg från utomsocknes ”kaniner”. Men precis så var det för många ”kaniner” de träffade sina blivande fruar under lärlingstiden på Facit. Min far flyttade som lärling till Åtvidaberg från Småland 1948 och träffade min mor på en dans i Folkets Park den 9 augusti 1950. En liknande historia gäller även för mig och den ska jag berätta om nu.

Innan jag flyttade till Åtvidaberg som 15-åring hade jag varit aktiv inom danssporten i Norrköping och även tävlingsdansat i några år. För att hålla igång med dansen så startade jag med  danskurser på Fritidsgården i Åtvidaberg. Det var både gammeldans och Jive (Bugg) som stod på programmet. Den termin som pågick under hösten 1976 blev lite annorlunda eftersom en tjej som var väldigt duktig  på gymnastik var med då. Jag tyckte då att det var lite kul att visa och även låta de som ville prova en dans som heter Jitterbugg.  Det är en dans där det ingår en del spektakulära turer där man ”kastar” med sin partner på olika sätt. Helena, hon som var duktig i gymnastik, blev den i gruppen som jag alltid visade de andra olika turer i Jitterbugg med.

13-december-201640-ar-tillsammans-2016-5

Resten kanske ni förstår själva, men så här blev fortsättningen. I december 1976 var Helena också Luciakandidat i Åtvidaberg. Jag tog modet till mig och bjöd hem henne en kväll och lovade att bjuda på hemlagad mat. Inget avancerat kulinariskt men ändå välment och givetvis ett sätt att försöka imponera lite på den väldigt söta tjejen i dansgruppen som jag hade blivit småkär i. Nej inget avancerat alls utan jag skulle bara göra stuvade makaroner med färdigköpta köttbullar. Tro det eller ej, men det går faktiskt att misslyckas även med en sådan enkel maträtt. Det var precis det jag också gjorde för makaronerna klistrade ihop sig fullständigt. När man stoppade ner skeden och skulle ta lite makaroner så fick man med sig allt som fanns i kastrullen på en gång.

Trots min usla kokkonst så hade jag ändå på något vis lyckats att imponera på Helena tillräckligt mycket. När hennes mamma hade kastat en snöboll på mitt fönster och undrade om inte henne 15-åriga dotter snart skulle komma hem så var det dags att avsluta kvällen. Helena tog på sig sina kläder i hallen och precis innan hon skulle gå så gav hon mig en puss rakt på munnen, sedan vändande hon sig direkt om och gick ut genom dörren. Jag stod kvar lite överraskad av pussen men givetvis både lycklig och glad.

På morgonen den 13 december 1976 lyfte jag telefonen och slog numret till Helena. Samtalet var ganska kort men jag vågade ställa frågan: ”Den där pussen jag fick, menade du något med den?” Resten minns jag inte så mycket om, resultatet blev i alla fall att det var då som vi tillsammans bestämde att vi var ett par Helena och jag.

Idag är det precis 40 år sedan Helena och jag blev tillsammans och ibland får vi frågan om hur det är möjligt att vara tillsammans med en och samma partner i så många år utan att tröttna på varandra. Jag tror att vi båda svarar på den frågan ungefär likadant och här kommer vårt recept på hur man kan ha 40 lyckliga år tillsammans och förhoppningsvis minst lika många lyckliga år till kvar

  • Även om det är viktigt att göra och uppleva saker tillsammans ge varandra också egen tid för att kunna göra egna saker som man gillar.
  • Ha goda gemensamma vänner, men också egna vänner
  • Somna aldrig osams

13-december-201640-ar-tillsammans-2016-6

Efter att ha varit tillsammans i 10 år så gifte vi oss på nyårsafton 1986 i Åtvids G:a kyrka. Det innebär att på nyårsafton i år så firar vi också vår 30-åriga bröllopsdag. Det har givetvis inte varit en ”dans på rosor” precis varje dag under 40 år men tillsammans bygger man också en styrka att komma över, av olika anledningar, tyngre perioder i livet. Vi har också våra två barn Christoffer och Emelie, som vi är oerhört stolta över, och som skänker oss så oerhört mycket glädje.

Ha det bra alla och var rädda om varandra!

Systrarna Lena Carin och Sara Charlotta Nilsdotter, tre av deras barn gifter sig i ett dubbelbröllop varav ett av brudparen är kusiner med varandra.

Fortsätter idag med två av barnen till drängen och senare bonden Nils i Fjärsbo, systrarna Lena Carin och Sara Charlotta.  

De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta Nilsdotter blir faderslösa när de är 15 och 13 år gamla. Deras far Nils Johansson avlider 57 år gammal den 29 november 1850 i Fjärsbo, Kättilstad och änkan Kristina Eriksdotter får därefter ensam ta hand om både gården och tre omyndiga barn. De två systrarna har en lillebror som vid faderns bortgång är 8 år gammal. Tre äldre syskonen har tidigare flyttat hemifrån och klarar sig då själva. När modern Kristina fyra år senare gifter om sig med Niklas Lorentsson så skiljs hon också från sina tre minsta barn. De båda systrarna får börja att arbeta på olika gårdar som pigor medan deras lillebror flyttar till sin farbror och blir fosterson hos honom.

05-juli-2015nils-karlsson_lena-carin-nilsdotter

Lena Carin Nilsdotter som är född den 12 augusti 1834 i Fjärsbo, Kättilstad (E) gifter sig den 14 oktober 1853 när hon är 19 år gammal med Nils Karlsson från Vena, Kättilstad. Deras första barn Karl Gustav föds i Vena den 2 oktober 1854 men avlider när han är drygt 2,5 är gammal den 20 maj 1857. Lena Carin är gravid igen när hon begraver sin första son, 6 månader senare den 29 november 1857 föds sonen Nils Johan. Den 5 mars 1860 föds sedan dottern Anna Kristina Charlotta. Nu kommer vi till de två barn som sedan kommer att gifta sig i dubbelbröllopet nämligen Karl Albin som föds den 3 januari 1864 och Alma Helena som föds den 17 maj 1870.

Sara Charlotta Nilsdotter som är född den 14 april 1837 i Fjärsbo, Kättilstad gifter sig den 30 april 1856 med Karl Johan Svensson från Tolemåla, Kättilstad, de får sju gemensamma barn. Barnet som senare gifter sig i dubbelbröllopet heter Karl Erik Albin och är född den 27 oktober 1863 i Tolemåla.

Dubbelbröllopet den 5 juni 1889

Den här dagen står två brudpar framför prästen Axel Ekberg och vigs samman. Tre av fyra personer i bröllopet är släkt med varandra.

Karl Albin Nilsson med sin brud Anna Lovisa Karlsdotter
Karl Erik Albin Karlsson med sin brud och kusin Alma Helena Nilsdotter.

Två år efter dubbelbröllopet så avlider Karl Erik Albin Karlssons far Karl Johan Svensson i Tolemåla 58 år gammal den 25 augusti 1891. Åtta år senare den 27 februari 1899 avlider Karl Erik Albin Karlson i en ålder av 35 år. Hans hustru och kusin Alma Nilsdotter blir tidigt änka och med ansvar för 4 barn som då är mellan 2 och 9 år gamla. Alma gifter tre år senare om sig med Göran Salomonsson.

Drängen Nils som gör husbondens dotter gravid och strax efter det även övertar gården Fjärsbo 1/8 mantal i Kättilstad socken från sin då nyblivna svärfar

Nils Johansson föddes den 25 maj 1793 i Beta i Kättilstad socken Östergötland. När han är 19 år flyttar han från Beta till Åtvid. Han kommer sedan till gården Fjärsbo 1/8 mantal Kättilstad den 8 november 1822 och börjar då 29 år gammal att arbeta som dräng hos bonden Erik Jonsson. Bonden har vid den här tiden en son Östen född 1801 och en dotter Kristina född  den 14 april 1805. När Kristina är 19 år gammal i januari 1824 så blir hon gravid med drängen Nils som nu varit di tjänst på gården i drygt ett års tid. Sex veckor innan barnet föds så gifter sig Nils och Kristina med varandra den 24 september 1824. Barnet en son och som döps till Erik Johan föds sedan den 8 november 1824. I kyrkoböckerna står inga noteringar, varken i vigselnotisen eller födelsenotisen, om att barnet har blivit till långt före vigseln.

För Nils kommer det här också att innebära att han får överta ansvaret för gården Fjärsbo 1/8 mantal från sin svärfar. I husförhörslängden åren 1831-1835 står Nils nämligen angiven som bonde på gården. Hans svärfar Erik Jonsson skrivs i Bällinge 1/4 mantal från år 1827 och i samma Husförhörslängd står också Stinas storebror Östen noterad som sjuklig och klen vilket kanske kan förklara varför han inte har några egna anspråk på gärden i Fjärsbo. Det vanligaste och då särskilt på den här tiden är annars att det är äldste son som får överta ansvaret efter sin far. Men i det här fallet så flyttar alltså bonden själv från gården och låter istället drängen som gjort hans dotter med barn bli den nya bonden på gården Fjärsbo.

Äktenskapet mellan Nils och Kristina resulterar i sju barn varav sex av dessa uppnår vuxen ålder. Men Nils Johansson avlider av Vattusot den 29 november år 1850, 57 år gammal. Tre av barnen som även är omyndiga bor kvar hemma. De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta som är 15 respektive 13 år gamla och sonen Karl Gustaf 8 år

Änkan Kristina Eriksdotter är 45 är gammal när hon med sina tre hemmavarande barn bestämmer sig för att ändå bo kvar på gården i Fjärsbo. Kristina bor på kvar där i fyra år och även om hon får hjälp från andra, kanske de äldre barnen, så måste detta ha varit en mycket svår tid. Men år 1854 lämnar sedan Kristina Eriksdotter gården Fjärsbo och flyttar till Tolemåla. Hon gifter sig den 3 november 1854 med änklingen och bonden Niklas Lorentsson. Niklas som själv blivit änkling samma år som Kristina blev änka. Men i samband med detta så skiljs hon också från sina egna barn. De båda systrarna Lena Carin och Sara Charlotta får börja att arbeta som pigor på olika gårdar medan sonen Karl flyttar till Långnäs till sin farbror Jaen Johansson och blir fosterson i det hushållet.

NOT 1: Nils Johansson och hans hustru Kristina Eriksdotter är ana i femte led till min hustru och detta i två grenar på släktträdet. Deras barn Sara Charlotta och Lena Carin Nilsdotter, de båda systrarnas barnbarn Karl Karlsson och Alma Nilsdotter gifter sig senare som kusiner och bosätter sig i Vena, Kättilstad, se tidigare berättelser här i bloggen. 

Not 2: Kristina Eriksson har en väl utredd antavla som sträcker bl.a ned till Zackris Persson och hans hustru Regina Hansdotter född 1634 i Stettin, Polen som jag vet att många andra har bland sina egna anor