Tredje släktboken är nu klar

Nu är släktboken om min far Stig Wåhlin klar. Boken är skriven som en Antavla med levnadsberättelser och bilder, totalt 208 sidor tryckt i A4 format med 4-färg. Idag har jag packat 30 böcker som nu ska skickas till kusiner och kusinbarn som önskat ta del av släktens historia.

FullSizeRender 3

Har också börjat att skriva på den fjärde och sista boken som kommer att handla om min mors släkt.

Annonser

Min morfars farfars far och mor – två tragiska levnadsöden men med en lite bättre avslutning

Mf ff f: Salomon Nilsson                  

Född: 1796.03.03 Komramåla, Södra Vi (H)

Gift: 1825.10.13 Södra Vi (H)

Död: 1866.12.17 Lötaborg, Södra Vi (E)

Mf ff m: Sara Lisa Persdotter                   

Född: 1805.04.19 Bofall, Södra Vi (H)

Död: 1852.11.08 Lötaborg Södra Vi

Salomon Nilsson föddes den 3 mars 1796 i Komramåla, Södra Vi (H)  Mellan år 1816 och 1825 arbetar han som dräng på gården Älö No 2 i Södra Vi. År 1825 står han skriven som dräng på gården Dabbetorp, Södra Vi (H). Sara Lisa Persdotter föddes den 19 april 1805 i Bofall, Södra Vi.

Den 13 oktober 1825 gifter sig drängen Salomon Nilsson i Dabbetorp med pigan Stina Persdotter från Bofall. Fem månader senare den 6 mars 1826 föds deras första barn, dottern Christina Carolina i Älö No 2 i Södra Vi (H) där föräldrarna hade bosatte sig direkt efter vigseln. Nu står Salomon noterad som brukare och ägare av 1/16 Älö No 2, istället för som tidigare dräng. Den 6 juni 1830 föder Sara Lisa ett dödfött gossebarn. I Älö No föds därefter barnen Sara Sofia den 6 oktober 1831, hon avlider knappt två månader senare den 4 december 183, den 15 augusti 1833 föds sonen Nils Peter August.

År 1835 flyttar familjen till Älö No 3 och i Husförhörslängden anger prästen att Sara Lisa ”Läser språken”. Den 15 september 1836 föds sonen Sven Johan, men han fick bara leva i en enda dag, han avled den 16 september och begrovs den 18 september år 1836.

År 1838 flyttar familjen till soldattorpet Fågelberget under Komramåla, Södra Vi (H). Den 12 september samma år föder Sara Lisa ett dödfött flickebarn. Tre år senare föds Adolf Paul Salomonsson i Fågelberget, Komramåla den 3 januari 1841, se vidare ana 3:1.  Under tiden de bor i torpet Fågelberget så bygger Salomon en Backstuga som sedan benämns för Lötaborg. Stugan är klar för inflyttning 1842 och familjen flyttar dit den 14 april detta år. I Husförhörslängden på sidan för Fågelberget står det att Salomon ”avträder utan försvar” och i Lötaborg anges han som Torpare.

I Lötaborg föds paret Salomon och Sara Lisas sista barn, en flicka Josefina Albertina född i januari år 1846. De får således 8 barn tillsammans varav  två av barnen föddes  dödfödda och ett barn som avled efter två månader   samt ett barn som levde i endast en dag.

Den 8 november 1852 avlider Sara Lisa Persdotter i Lötaborg. Hon är då 48 år gammal och det yngsta barnet Josefina Albertina ska snart sju år. I Husförhörslängden för åren 1844-1850 står noterat att Salomon ”har dålig hälsa understöd”.  I Husförhörslängden åren 1850 – 1856 står fortfarande noterat ”understöd” samt att sonen Nils Peter August är ”liten till växten”.

I Husförhörslängden 1857-1861 har alla barn, förutom sonen Nils Peter August, flyttat iväg från Lötaborg utan angivelse vart eller när de flyttat. Sonen Nils Peter Salomonsson har då övertagit ansvaret för backstugan Lötaborg, mer om honom och hans öden kommer här nedanför. Salomon noteras fortfarande ha understöd.

I Husförhörslängden 1862 – 1867 noteras att Salomon varit på Kurhuset 1862 samt att han är fattig.

Salomon levde. i Lötaborg som änkling i totalt 24 år efter sin hustruns tidiga död. Han avlider där den 17 december 1866 som änkling och fattighjon i en ålder av 70 år 9 månader och 14 dagar. Dödsorsaken anges i dödboken som Kräfta.

En tragisk levnadshistoria förtjänar väl ändå att få ett lite bättre och lyckligare avslut. Detta även om sonen Adolf Paul Salomonsson, ana 3:1,  har ett levnadsöde som för honom innebar att han ställdes inför  domstolen för stöld 2 gånger, så gick det däremot betydligt bättre för hans storebror Nils Peter August Salomonsson.

Nils Peter August Salomonsson gifte sig den 24 mars 1859 med Sara Greta Johansdotter från Ingatorp (H). De får fyra barn tillsammans och bor kvar i Lötaborg fram till år 1874. På Hemsidan Bygdeband på Internet för Södra Vi och Backstugan Lötaborg kan man läsa följande text:

”Sonen Nils Peter Salomonsson bodde kvar i Lötaborg till 1874, då han byggde fastigheten Norra Vi och flyttade dit med sin familj. I det nya huset öppnade han en affär. Förutom handlare var han även skomakare, dödgrävare och ringkarl.”

Vidare på sidan Bygdeband för fastigheten Norra Vi står bl.a. följande text att läsa:

Backstuga, affär och telefonstation. Norra Vi byggdes 1874 av dödgrävaren och ringkarlen August Salomonsson (Salman), född 1833 i Älö. Han kom med hustru Sara Greta Johansdotter och tre barn från Lötaborg 1874. I Norra Vi föddes det fjärde och yngsta barnet. Stugan byggdes delvis av virke från Grindstugan-Bälingebo under Vi 2. August var tydligen en mångkunnig man, ty från 1880 står han även skriven somskomakare och handlande. Affären drevs sedan av barn och barnbarn till omkring 1918. Affärslokalen finns ännu kvar, helt intakt”.

Släkthistoriskt Forum tipsar om 11 intressanta bloggar om släktforskning

I förra veckan kom årets första nummer av tidningen Släkthistoriskt Forum som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund. På framsidan stod det att tidningen tipsar om 11 bloggar och självklart väckte det mitt intresse.  Jag bläddrade snabbt fram till de aktuella sidorna om bloggar och väl där upptäckte jag att min egen blogg var bland de omnämnda. Det var verkligen både en överraskning och givetvis oerhört roligt.

Tidningen tipsar om ”11 bloggar att inspireras av” och min blogg hamnar i denna skara på en andra plats.

”Bloggen rör främst Dick Wåhlins och hustrun Helena Wåhlins anor, Skribenten framhåller vikten av att samla på berättelser….” 

Det är nu dessa berättelser som jag har samlat som också bildar en viktig grund till de fyra släktböcker som jag skriver. Tre av böckerna är redan klara och den fjärde och sista boken arbetar jag för fullt med.

Uppmärksamheten i tidningen har givit många besök här i bloggen och även en del nya kontakter. 

Givetvis blir jag även inspirerad till att fortsätta att blogga här .

En annan sida av att skriva Släktböcker – att restaurera gamla bilder

När jag nu har gjort klart  tre av mina totalt fyra släktböcker så är det inte bara skrivandet och layouten av boken som varit väsentligt. En annan del som tar mycket tid är att restaurera gamla bilder. Det här är säkert ett ämne som går att diskutera mycket om. Hur mycket ska man påverka en gammal bild utan att gå för långt? Ska man göra alla bilder helt svartvita eller behålla sepia tonerna? Att ta bort repor och damm är för mig en självklarhet, men vad mera är okey?

Det vore kul att få igång en liten diskussion i ämnet här och jag lägger därför upp några bilder som exempel här nedanför. Hoppas du vill lämna en kommentar antingen rent allmänna eller  mer specifikt om de bilder jag här visar som exempel. Klicka på bilderna för större format

  1. Ändrat till svartvitt.
  2. Tagit bort damm och repor
  3. Förstärkt personerna på bilden med ett kopierat och nytt lager i Photoshop

  1. Ändrat till svartvitt.
  2. Tagit bort damm och repor
  3. Förstärkt personen på bilden med ett kopierat och nytt lager i Photoshop
  4. Tagit bort störande grässtrå
  1. Ändrat till svartvitt.
  2. Tagit bort damm och repor
  3. Förstärkt personen på bilden med ett kopierat och nytt lager i Photoshop
  4. Gjort bakgrunden mer diffus för att personen ska framträda tydligare

 

Vad tycker du själv är okey?

Läs mer

Idag fick jag min andra Släkbok levererad från tryckeriet

Ni må tro att det är en fantastiskt härlig känsla att få uppleva att många års släktforskningsarbete nu vartefter kommer att vara dokumenterade i formen av Släktböcker.

Idag kom min andra bok levererad hem till mig från tryckeriet. Den här boken som kom idag handlar om min svärmor Eivor Bengtsson.  Den första boken som jag fick hem klar lagom till jul handlar om min svärfar Allan Bengtsson. Igår kväll skickade jag in underlaget till min tredje bok som handlar min egen far Stig Wåhlin. Nu återstår ”bara”att sammanställa boken om min mor Margot Wåhlin.

slaktbok-eivor

Jag valde att göra fyra olika böcker av tre olika anledningar. För det första så vänder sig varje enskild bok av de fyra till olika målgrupper. För att bara ge ett exempel så tror jag inte att min mammas släkt är så intresserade av att läsa om min svärfars anor och deras levnadsöden. För det andra så har jag samlat så pass mycket material att en enda bok skulle bli väldigt omfattande i sig.  För det tredje så gäller det också att få boken överskådlig om hur olika personer är relaterade till varandra genom generationerna. Det sista är inte så lätt för den som inte själv är insatt i släktforskning och vet hur en antavla är uppbyggd.

Jag har koncentrerat mig på de fyra första generationerna och skrivit så noggranna levnadsbeskrivningar som möjligt om dessa anor. När det sedan gäller anor från generation fem och bakåt så ligger de samlade en och en som separata antavlor med anorna i generation fyra som källpersoner. Jag är själv väldigt nöjd med det upplägget och tycker att det blir överskådligt. Men jag förstår om andra släktforskare kan tycka att det är lite märkligt och rentav felaktigt, Men jag har prioriterat överskådligheten  för de icke släktforskare som förhoppningsvis ska läsa boken. Allra sist efter anorna har jag lagt beskrivningar och bilder på speciella ”Släktgårdar” där släkten levt och brukat jorden i mer än två-tre generationer bakåt.

Nu väntar jag på den tredje boken och hoppas få den levererad inom en vecka eller två.

 

 

En viktig milstolpe är uppnådd. Min första släktbok är klar!

Intresset för släktens historia ärvde jag ifrån min mor. Hon hade samlat gamla foton på äldre släktingar i ett fotoalbum och där noterat uppgifter om dessa släktingar. Som barn tyckte jag att det både var intressant och roligt att bläddra i det fotoalbumet. Jag började sedan själv att släktforska omkring 1980.  Mitt mål har hela tiden varit att ”någon gång i framtiden” skriva en släktbok. 

Det skapas hela tiden nya möjligheter till att kunna släktforska och därmed hitta nya intressanta uppgifter. Det är därför svårt att sätt punkt för forskningen och säga till sig själv att ”nu är du klar och kan börja skriva släktboken.”

Jag har nu konstaterat att jag aldrig kommer bli helt klar med forskningsarbetet. Resultatet av det konstaterandet ser du här nedanför. Det här är den första av det som är nu istället är tänkt att bli fyra släktböcker. Det kommer att bli en bok för var och en av både Helenas och mina föräldrar.

Strax före jul lämnade jag in underlaget till boken om Helenas pappa Allan Bengtsson till tryckeriet. Jag har därefter kommit en bra bit även på den andra släktboken som handlar om Helenas mamma Eivor Karlsson gift Bengtsson. Sedan återstår ”bara” böckerna om mina egna föräldrar.

Här kan du se resultatet i form av bilder på några av sidorna i boken om Helenas pappa. Han fick själv ta emot ett exemplar av den helt nytryckta boken i julklapp.

Klicka på bilderna här nedanför för att se dem i större format

Om ni undrar var jag har tryckt boken så kan jag nämna att det är Responstryck AB i Borås som fick uppdraget och jag är mycket nöjd över resultatet. Boken är på 100 sidor och omslaget på boken är laminerat.

Avslutningsvis vill jag också säga att jag är mycket glad för att säkerställt att ett oräkneligt antal timmars arbete nu är lättillgängligt för andra att kunna ta del av.

Receptet för 40 lyckliga år tillsammans

Hösten 1976 var jag lärling på yrkesskolan på FACIT i Åtvidaberg. När jag flyttade dit bodde jag först på elevhemmet som även kallades för ”Kaningårdarna”. De som bodde där kallades också för ”Kaniner”, kanske inte direkt smickrande benämning. Benämningen var inte något nytt påhitt vid den tiden utan har en lång historia. Det var helt enkelt så att grabbarna i ”Sockna” inte gillade när de fick konkurrens om flickorna i Åtvidaberg från utomsocknes ”kaniner”. Men precis så var det för många ”kaniner” de träffade sina blivande fruar under lärlingstiden på Facit. Min far flyttade som lärling till Åtvidaberg från Småland 1948 och träffade min mor på en dans i Folkets Park den 9 augusti 1950. En liknande historia gäller även för mig och den ska jag berätta om nu.

Innan jag flyttade till Åtvidaberg som 15-åring hade jag varit aktiv inom danssporten i Norrköping och även tävlingsdansat i några år. För att hålla igång med dansen så startade jag med  danskurser på Fritidsgården i Åtvidaberg. Det var både gammeldans och Jive (Bugg) som stod på programmet. Den termin som pågick under hösten 1976 blev lite annorlunda eftersom en tjej som var väldigt duktig  på gymnastik var med då. Jag tyckte då att det var lite kul att visa och även låta de som ville prova en dans som heter Jitterbugg.  Det är en dans där det ingår en del spektakulära turer där man ”kastar” med sin partner på olika sätt. Helena, hon som var duktig i gymnastik, blev den i gruppen som jag alltid visade de andra olika turer i Jitterbugg med.

13-december-201640-ar-tillsammans-2016-5

Resten kanske ni förstår själva, men så här blev fortsättningen. I december 1976 var Helena också Luciakandidat i Åtvidaberg. Jag tog modet till mig och bjöd hem henne en kväll och lovade att bjuda på hemlagad mat. Inget avancerat kulinariskt men ändå välment och givetvis ett sätt att försöka imponera lite på den väldigt söta tjejen i dansgruppen som jag hade blivit småkär i. Nej inget avancerat alls utan jag skulle bara göra stuvade makaroner med färdigköpta köttbullar. Tro det eller ej, men det går faktiskt att misslyckas även med en sådan enkel maträtt. Det var precis det jag också gjorde för makaronerna klistrade ihop sig fullständigt. När man stoppade ner skeden och skulle ta lite makaroner så fick man med sig allt som fanns i kastrullen på en gång.

Trots min usla kokkonst så hade jag ändå på något vis lyckats att imponera på Helena tillräckligt mycket. När hennes mamma hade kastat en snöboll på mitt fönster och undrade om inte henne 15-åriga dotter snart skulle komma hem så var det dags att avsluta kvällen. Helena tog på sig sina kläder i hallen och precis innan hon skulle gå så gav hon mig en puss rakt på munnen, sedan vändande hon sig direkt om och gick ut genom dörren. Jag stod kvar lite överraskad av pussen men givetvis både lycklig och glad.

På morgonen den 13 december 1976 lyfte jag telefonen och slog numret till Helena. Samtalet var ganska kort men jag vågade ställa frågan: ”Den där pussen jag fick, menade du något med den?” Resten minns jag inte så mycket om, resultatet blev i alla fall att det var då som vi tillsammans bestämde att vi var ett par Helena och jag.

Idag är det precis 40 år sedan Helena och jag blev tillsammans och ibland får vi frågan om hur det är möjligt att vara tillsammans med en och samma partner i så många år utan att tröttna på varandra. Jag tror att vi båda svarar på den frågan ungefär likadant och här kommer vårt recept på hur man kan ha 40 lyckliga år tillsammans och förhoppningsvis minst lika många lyckliga år till kvar

  • Även om det är viktigt att göra och uppleva saker tillsammans ge varandra också egen tid för att kunna göra egna saker som man gillar.
  • Ha goda gemensamma vänner, men också egna vänner
  • Somna aldrig osams

13-december-201640-ar-tillsammans-2016-6

Efter att ha varit tillsammans i 10 år så gifte vi oss på nyårsafton 1986 i Åtvids G:a kyrka. Det innebär att på nyårsafton i år så firar vi också vår 30-åriga bröllopsdag. Det har givetvis inte varit en ”dans på rosor” precis varje dag under 40 år men tillsammans bygger man också en styrka att komma över, av olika anledningar, tyngre perioder i livet. Vi har också våra två barn Christoffer och Emelie, som vi är oerhört stolta över, och som skänker oss så oerhört mycket glädje.

Ha det bra alla och var rädda om varandra!