Barometern lördagen den 20 september 1890
Brev till Barometern
Halltorp den 15 september 1890
Herr redaktör!
Då jag wet, att ni intresserar er rätt mycket om wår lilla wrå är det ju rätt och tillbörligt att ni får weta , hur wi här styra och ställa nu för tiden-
Här har poserat rätt många märkliga saker sedan sist jag skref. Jag ämnar nu få småningom plocka fram det ena efter det andra, ty det som är gömdt är icke glömbd
Men sedan framför allt
Det nu tyvärr en gång så med oss meniskotyp, att wi stundom beswäras af än det ena och än det andra, som gnager på den livsträden och har för princip att göra lefnadsdagen så kulen som möjligt. Och att denna bistra , smygande en gång kommer att segra öfwer oss, då wi bita i gräset, det weta wi. Men ingen må undra öfwer , om wi begagnat alla wiggar, som vilja gå för att stå pall i det längsta.
Om det nu är god eller ond makt som trädde uti hand för att göra odödliga, är lite swårt att afgöra- Swar man deremot med hög grad av wisshet kan antaga är det att wi bestämdt slippa att själva sjelfdö. Wi ha nämligen fått oss en riktig skyddsängel mot alla både möjliga och omöjliga lidanden. Han lär förskrifwa sig från Engö och till grundyrket wara målare mannen heter Dammgren eller Damgren. Jag wet werkligen inte om hr Damgren skrifwer med ett eller två m.
Hr Damgren är emmelertid en riktig baddare; han är profesjo botor = Qwacksalfware. Han ryggar ej tillbaka för något enda af det skröpliga menskligheten . Kräfta, lungsot, hjertlidanden, njurlidanden, döfhet, blindhet etc etc etc allt är för honom blott småsaker huruwida han åtager sig äfwen uppwäcka döda, har jag hört, men det är antagligt. Om en så qvalificerad man winner stor praktik, så är ju blott helt naturligt. Det werkliga förhållandet är att Damgren wunnit en oerhört stor praktik här ute på landbygden. Folk bokstavligen strömmar till honom. Höga, låga fattiga och rika., unga och gamla, Mycket sjuka och mindre sjuka – – alla måste till Damgren.
För några dagar sedan tog jag mig en promenad utåt vägen och blef helt förwånad öfwer att möta en hel massa menniskor, den ena truppen efter den andra. Hwad i all werlden kan detta betyda, tänkte jag. Månne Johan Pettersson har warit här igen och hålla Biblelförklaring. Men då mötte jag Anders Peter.
Han kom åkande i sin wurft med hela familjen pålastad Och som Anders Peter icke alls är upplagd för bibelförklaringar, så tänkte jag att här måtte wara något annat på färde. Ohoj Anders Peter Hwadan kommer du? Anders Peter stannar och berättar: ”Jo si käre bror! Saken för den att gumman min so du wet är litet krasslig af sig och barnen äro och litet pelliga. Då tänkte jag sedan det kommit hit en så förträfflig doktor , att jag borde träffa honom”
- Hwad är det för doktor?
- Jo wet ja Damgren.
- Men Damgren är ju blott Qwacksalware!
- Kan väl wa, men nog öfwergår doktorerna ändå
- Men hur wet du det?
- Jo si han har botat doktor Engdahl.
- Det er icke möjligt!
- Kan väl så tyckas men jag hade hört det förut, och nu berättade, han själv hur det gick till.
- Si det war så , sa han att doktor Engdahl har i flera år haft dåliga ben, som han inte själv kunde bota. Nu kan en väl weta, att han inte gerna wille tala tid mig, men så, när hwarken han sielf eller de andra doktorerna kunde bota benen, blef han tvungen. Jag fick alltså bud, att jag komma till honom, men jag tyckte de wa inte brått, och så allra bäst de wa sig fick jag ett bud till.
- När ja då kom te honom wiste han me bena och sa; har du sett sådana ben förr?
- Å då sa ja wåle ja ja
- Kan du bota dem? sa han
- Inte ska doktorn fråga mej om dä, som bara ä qwacksalfware sa ja
- Men då slapp ja honom inte, å så botade jag benen åt honom
- Du min käre bror, kan du wäl tänka dig ja Anders Peter, så han botat benen åt doktor Engdahl då er det ju tydligt att han måste wara skickligare än allihop läkarna.
- – Om det var frågan så ja Då hwad gjorde han nu för underverk med dig och de dina då, fortsatte ja.
- Jo, han att inte är dum, det märkte ja. Han sa genast hwad min hustru hade för sjukdom och det har ingen kunnat säga förut.
- Hwad sa han då?
- Jo si då å wäl så illa att hon har kräfta i magen och därtill njurlidande
- Då lofwade han att bota henne?
- Jaha si dä sa han, att på tre månader så skulle hon wara frisk som en nötkärna,
- Hwad ordinerade han för något, som ifall kunna hafwa en sådan kraftig verkan?
- Jo, si här är receptet och de lämnade Anders Peter mig en lapp på hwilken stod: ”4 lod filspån, 1 lod sönderstött pommeransknopp,, 1 b:o sängsol blandas i 1/2 stop portwin.
Widare upplyste Anders peter att doktor Damgren sagt att denna medicin motsvarade i näringsvärde en tunna råg.
Nu är wekliga förhållandet att jag icke har blott vännen Anders Peters utsaga att hålla mig till ty historien om dr Engdhal är i hwar mans mun. Hr Damgren har tidigare åtskilliga tillfällen och för olika personer berättat samma historia.
Att detta icke är dålig reklam inses lätt. Folket säger som så att det är tydligt att doktor Engdahl icke wändt sig till Damgren i första rummet och följaktligen måste Damgren wara skickligare i läkaryrket än både doktor Engdahl och de andra läkarna.. Ej så underligt härför att folket strömmar till honom.
Men her redaktör som ni wet är jag något skeptisk af mig och beslöt derför ta reda på saken. Jag reser direkt in till Kalmar och besöker hr doktor Engdahl Resultatet af detta blef ett betyg,, så lydande: ”Å uppmaning får jag härmed upplysa att jag icke känner någon med namnet Damgren och utspridda rykten att han botat mig för en åkomma, äro helt osanna
Kalmar den 13 sept E, Engdahl
Kalmartidningen den 4 oktober 1890
”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.
För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet.
Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar.
Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”
Dick Wåhlin bloggar om släktforskning och även lite annat. 