Qvacksalvare i släkten , avslutning (tror jag…)

Barometern lördagen den 20 september 1890

Brev till Barometern 

Halltorp den 15 september 1890

Herr redaktör!

Då jag wet, att ni intresserar er rätt mycket om wår lilla wrå är det ju rätt och tillbörligt att ni får weta , hur wi här styra och ställa nu för tiden-

Här har poserat rätt många märkliga saker sedan sist jag skref. Jag ämnar nu få småningom plocka fram det ena efter det andra, ty det som är gömdt är icke glömbd

Men sedan framför allt

Det nu tyvärr en gång så med oss meniskotyp, att wi stundom beswäras af än det ena och än det andra, som gnager på den livsträden och har för princip att göra lefnadsdagen så kulen som möjligt. Och att denna bistra , smygande en gång kommer att segra öfwer oss, då wi bita i gräset, det weta wi. Men ingen må undra öfwer , om wi begagnat alla wiggar, som vilja gå för att stå pall i det längsta.

Om det nu är god eller ond makt som trädde uti hand för att göra odödliga, är lite swårt att afgöra- Swar man deremot med hög grad av wisshet kan antaga är det att wi bestämdt slippa att själva sjelfdö. Wi ha nämligen fått oss en riktig skyddsängel mot alla både möjliga och omöjliga lidanden. Han lär förskrifwa sig från Engö och till grundyrket wara målare mannen heter Dammgren eller Damgren. Jag wet werkligen inte om hr Damgren skrifwer med ett eller två m.

Hr Damgren är emmelertid en riktig baddare; han är profesjo botor = Qwacksalfware. Han ryggar ej tillbaka för något enda af det skröpliga menskligheten . Kräfta, lungsot, hjertlidanden, njurlidanden, döfhet, blindhet etc etc etc allt är för honom blott småsaker huruwida han åtager sig äfwen uppwäcka döda, har jag hört, men det är antagligt. Om en så qvalificerad man winner stor praktik, så är ju blott helt naturligt. Det werkliga förhållandet är att Damgren wunnit en oerhört stor praktik här ute på landbygden. Folk bokstavligen strömmar till honom. Höga, låga fattiga och rika., unga och gamla, Mycket sjuka och mindre sjuka – – alla måste till Damgren.

För några dagar sedan tog jag mig en promenad utåt vägen och blef helt förwånad öfwer att möta en hel massa menniskor, den ena truppen efter den andra. Hwad i all werlden kan detta betyda, tänkte jag. Månne Johan Pettersson har warit här igen och hålla Biblelförklaring. Men då mötte jag Anders Peter.

Han kom åkande i sin wurft med hela familjen pålastad Och som Anders Peter icke alls är upplagd för bibelförklaringar, så tänkte jag att här måtte wara något annat på färde. Ohoj Anders Peter Hwadan kommer du? Anders Peter stannar och berättar: ”Jo si käre bror! Saken för den att gumman min so du wet är litet krasslig af sig och barnen äro och litet pelliga. Då tänkte jag sedan det kommit hit en så förträfflig doktor , att jag borde träffa honom”

• Hwad är det för doktor?
• Jo wet ja Damgren.
• Men Damgren är ju blott Qwacksalware!
• Kan väl wa, men nog öfwergår doktorerna ändå
• Men hur wet du det? 
• Jo si han har botat doktor Engdahl. 
• Det er icke möjligt!
• Kan väl så tyckas men jag hade hört det förut, och nu berättade, han själv hur det gick till. 
• Si det war så , sa han att doktor Engdahl har i flera år haft dåliga ben, som han inte själv kunde bota. Nu kan en väl weta, att han inte gerna wille tala tid mig, men så, när hwarken han sielf eller de andra doktorerna kunde bota benen, blef han tvungen. Jag fick alltså bud, att jag komma till honom, men jag tyckte de wa inte brått, och så  allra bäst de wa sig fick jag ett bud till.
• När ja då kom te honom wiste han me bena och sa; har du sett sådana ben förr?
• Å då sa ja wåle ja ja
• Kan du bota dem? sa han
• Inte ska doktorn fråga mej om dä, som bara ä qwacksalfware sa ja
• Men då slapp ja honom inte, å så botade jag benen åt honom
• Du min käre bror, kan du wäl  tänka dig ja Anders Peter, så han botat benen åt doktor Engdahl då er det ju tydligt att han måste wara skickligare än allihop läkarna.
• – Om det var frågan så ja Då hwad gjorde han nu för underverk med dig och de dina då, fortsatte ja.
• Jo, han att inte är dum, det märkte ja. Han sa genast hwad min hustru hade för sjukdom och det har ingen kunnat säga förut.
• Hwad sa han då?
• Jo si då å wäl så illa att hon har kräfta i magen och därtill njurlidande
• Då lofwade han att bota henne?
• Jaha si dä sa han, att på tre månader så skulle hon wara frisk som en nötkärna,
• Hwad ordinerade han för något, som ifall kunna hafwa en sådan kraftig verkan?
• Jo, si här är receptet och de lämnade Anders Peter mig en lapp på hwilken stod: ”4 lod filspån, 1 lod sönderstött pommeransknopp,, 1 b:o sängsol blandas i 1/2 stop portwin.

Widare upplyste Anders peter att doktor Damgren sagt att denna medicin motsvarade i näringsvärde en tunna råg.

Nu är wekliga förhållandet att jag icke har blott vännen Anders Peters utsaga att hålla mig till ty historien om dr Engdhal är i hwar mans mun. Hr Damgren har tidigare åtskilliga tillfällen och för olika personer berättat samma historia. 

Att detta icke är dålig reklam inses lätt. Folket säger som så att det är tydligt att doktor Engdahl icke wändt sig till Damgren i första rummet och följaktligen måste Damgren wara skickligare i läkaryrket än både doktor Engdahl och de andra läkarna.. Ej så underligt härför att folket strömmar till honom. 

Men her redaktör som ni wet är jag något skeptisk af mig och beslöt derför ta reda på saken. Jag reser direkt in till Kalmar och besöker hr doktor Engdahl Resultatet af detta blef ett betyg,, så lydande: ”Å uppmaning får jag härmed upplysa att jag icke känner någon med namnet Damgren och utspridda rykten att han botat mig för en åkomma, äro helt osanna

Kalmar den 13 sept E, Engdahl

Kalmartidningen den 4 oktober 1890

”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.

För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet. 

Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar. 

Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”

Johan Wåhlin, i artikeln benämnd Damgren eller Dammgren efter sin morfar

Qvacksalware fortsättning

I förra blogginlägget skrev jag om min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren och hans utövande av kvacksalveri. Nu har jag hittat en artikel till i Barometern som handlar om hans barnbarn Johan Wåhlin som har fortsatt utöva denna form av läkekonst efter sin morfar  

Kalmartidningen Barometern Onsdagen den 8 oktober 1890

Insändt och betalat

Till Redadtjon av Kalmarttidningen Barometern

Med anledning av de uppsatser som funnits införda uti eder ärade tidning ifrån Halltorp och Söderåkra rörande mig och min framfart såsom Qwacksalvare i Södra Möre nödgas jag anhålla om plats för några rader till svar derå

Korrespondenten från Söderåkra titulerar mig som en mänsklighetens wälgörare. Och detta kanske ide alltid orätt, i sådana fall måste werdet prisa Mästaren, men jag tilltror mig utan Egenkärlek ha uträttat minst lilla mycken välgärning bland offentligheten som han själv gjort. Men då han skrifwer att jag enbart velat loda pengar ur andras fickor , då måste jag försöka försvara mig. medan det för uppenbart osanning som han styrkas med bewis i tusental., sörjt och främst har jag aldrig på minsta sätt, försökt att utbud den ringa kännedom jag lyckats förwärfwa. i Kraftiga xxxxx utan har någon fordrat mig. Till den har jag rest eller gått. Många gånger utan ett öres ersättning har någon träffat och frågat mig, och jag haft något godt råd att lemna har jag i välgörenhetens intresse gjort det så gott jag förstått, och har aldrig visat sig till skada, men väl ofta till nytta, Men har jag aldrig därför begärt någon ersättning, utan har den utgått af ädelmod frivilliga gåfwor mottagit, Både 5. 10. 25. 5o öres slantar I.o.m. större , Detta är ju icke att loda pengar ur andras fickor. —Och kan lagen ådöma mig straff, för ett sådant tillwägagående då underkastar jag mig gärna dess följder.

Hwad angår, det mycket omtalade receptet på jernfilspån, pommernsknopp, tenntabl, portvin , såsom mitt universalmedel, så tror jag nästan att hwartenda läsare måste instämma med mig att det är ett gott medicin emot nervsvaghet, bleksot och dylika åkommor som så ofta förefaller i detta bleksotens. xxxx , att det uppfyller samma ändamål som det på apothekena , befintliga Chinavinet, hwilket är 4 dubbelt så dyrt hwarföge jag för att spara allmänheten fasor tid förefallande behov föreskrivit densamma men aldrig såsom botemedel mot hwarken lungsot, kräfta ellr dylikt.

Hwad korrespondenten från Söderåkra beträffar så inses, hans skrivklåda lätt. Då det omnämnda samtalet med mig. Emedan jag aldrig talat på ett sådant språk som han begagnat, utan jag talar mitt rena Modersmål sådant det talas i Åby socken min födelsebygd.

Han vet ju inte namnet om det är Damgren eller Dammgren, därför måste jag upplysa honom och flera att mitt namn är Johan Wåhlin Dammgren har min avlidne fosterfaders namn. Som allmänhetens lagt mig till godo. Om hans män Anders Petters hustru hade kräftan i magen, så wet han wäl lika litet om jag förordnade jernfilspån och portvin m. m för henne eller för den Karlperson som intet kunde haffa sin husfru hemma om nätterna utan därför nödgast skicka henne till amerika att tjena har troligtvis förverkar dem och blandat resten utav innehåller till smörja emot den skrivklåda som hemsöker både honom och pennfäktare han säger att han reste landvägen en söndag eftermiddag och fick se en stor folksamling likande den då Johan Pettersson håller föredrag. Det erkännes att vissa dagar besökande kunnat räknas i hundratal men jag har icke skickat bud på eller bjudit någon enda, detta wet han intet om då han intet det att den Pettersson han åsyftar med föredraget ej heter Johan utan Johannes Pettersson. Men till slut inser jag väl att båda herrar korrespondenter lider utav en alldeles obotlig sjukdom nämligen avundsjuka förenad med människohat och högmod. Dessa plågor finnes tyvärr ingen medicin för åtminstone på Söderåkra apotek, men kanske i skogen

högaktningsfullt 

En målaregesäll från Engö

Intyg om herr Damgren Ordontjanoner enligt warer jag sett i tidningarna angående om hans qwacksalveri får jag här med upplysa om att jag lidet af en åkomma i magen som jag har sökt både utländska och svenska Doktorror för men men ej har kunnat blifwett något bättre men Herr Damgrens qwacksalveri belönar jag att blifwa åter ställd och äfwen hela min hushåll har han gjort stor nytta och med många fler här på orten har han visat stor framgång med sina årdnatjoner intygas Langaström 1 okt 1890 

Johansson

Som jag i 48 års tid lidet af en klåda uti mit ena ben och nu sista åren paret alldeles urstånd till arbete för det mesta har jag måst lega inne men i sistliden augusti månad mötte jag Johan Wåhlin eller som han i almenhet kallas Dammgren och råd för det samma  och härigenom att jag noga fölgt ahans råd har jag nu blivet fullkomligt åtter ställd  artiännes med tacksamhet Långaströmma den 2 oktober 1890

Karl Pettersson

Egenhändet

På begäran intygas att min hustru sistledne augusti blev sjuk i en swår magkramp jag hämtade Johan Dammgren och i följd af hans ordonatjon blef hon Åtterstäld intygas

Johan Nilsson

Egenhändigt skrifwet bewttnas

R Johansson 

Qvacksalvare Dammgren

”Arfingarna öfverenskomma därom att sonen Jonas Dammgren öfvertager Torplägenhten jämte den befintlig hstgröda mot 1.166 RD 32 sk Rgs för hela eller erläggande såsom lösen till sina sytrar, af hälften deras med 583 RD 16 sk eller 291 Rd 32 sk sammalgt tll vardera, hvareot Dammgren bliver ensam ägare till berörde fastighet, jämte därå befintliga Åbyggnader, deras tillträdet genast och erlägges köpesumma å dag som likvid kommer ske för stenhustes lösegendom eller laga ränta därå från samma tid, jämte antaglig borgen i händelse betalning då skulle utbilfva- Beträffande lösören skall den genast odelad offentligen försäljas, och fördelas sedan skulderna gottgjorde bifvit, behållningen lika emellan son och döttrar. Likvist lemandes honom  till ensam ego ett skåp med diverse medicamenter.”

Min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren ärvde alltså ett skåp med diverse medicamenter av sin far som var Vaccinatör och ”Kräkedoktor” m.a.o det vi idag skulle benämna som Veterinär. Även om det också skiljer oerhört mycket på vilken utbildning Jonas far och dagens Veterinärer har. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om Jonas Olsson Dammgren och även att han åtalades för Qvacksalveri vid Härardsrätten enligt Frejdbetyg den 5 mars 1851. Han använde faderns medicamenter för att behandla människor. Nu har jag hittat en intressant uppgift till om hans fortsatta utövande av Qvacksalveri genom en tidningsartikel i Barometern från den 25 maj 1869. Alltså 18 år efter det han han blivit dömd för samma brott. Men den här gången är det inte Jonas som döms utan maken till den piga som Jonas behandlade. Artikeln innehåller en del detaljer som jag ändå vill varna känsliga läsare för.

Barometern den 25 maj 1859

Den 13 dennes intages å härvarande Länslasarett Josefina Olsdotter, 22 år gammal gift med hemmansägaren  Isak Jonsson i Sporsjö af Åby socken. Dennes medföljande fader hemmansägaren Olaus Olsson ävenledes bosatt i Åby ej lång från mågen och dotterns bostad berättade om uppsomitten och gången af hennes sjukdom följande: i början av sistlidne December månad Hustru Josefina som ständigt åtnjutit god hälsa, varit frisk och blomstrande och haft särdeles fromt sinnelag, af sin man till Kalmar ensam med vagn med 2 skremvana hästar och dålig ?. Enligt en annan Åbybonde Nils Petter Jonssons i Tombo, berättade hade Isak sagt att han aldrig mer for ut med sådan ”tross” och sådana hästar, emedan det vore att våga livet. Isak hade sagt till honom tiga med det så länge, emedan han ämnade rida ut Josefina följande dagen med samma hästar och tross. 

Så skedde och färden bort gick livligt, men i Kalmar medan Josefina war ute i staden, bröt sig hästarna lösa från den gård där de togos och återfördes af lasarettet Drängen Olson. På hemvägen hade Josefina sällskap af sin bror till Galgfrogen , men brodern war nu nödsagad att skilja sig ifrån henne. Orolig för hästarna bad hon sin swärfader som här anträffades med häst och vagn och af Josefina underrättades om olyckan i Kalmar, att få låna hans häst och lämna sina i stället. Detta wägrades sedan Josefina rest ett stund ytterligare, började hästarna skena hwarföre hon hoppade av, men fick derwid tömmarna om wenstra foten och släpades då af de skenande hästarne en lång wäg, tills dess mot en brokant tömmarna slets af. Den härwid affsletts äfwen Josefines wenstra fot, så att den enbart af några mjuka delar qwarhölls wid benet, men senbanden afsletes och skenbenet stod långt fram i det gapande såret. 

Detta inträffade i närheten af Förlösa och sedan Josefina legat en stund i vägen i sitt hjälplösa tillstånd, anträffades hon af en Dräng från xxxx som forslade henne hem. Nu eftersändes en i Åby bosatt beryktad qwacksalvare vid namn Dammgren som bestämd åtog sig att kurera åkomman. Under Dammgrens behandling försämrades Josefina alltjämt och vid tiden pratade hennes far om att hon borde å lasarettet i Kalmar intagas, Häremot uppträdde Dammgren och ”upplyste att å lasarettet blifwe intagna sjuka . Lasarettsläkaren brukade ge dem järndroppar och under sömnen skära armar och ben af dem. Fadren föreslog då då att man borde hämta läkaren från Kalmar, för att höra deras råd och ordinationer för den sjuka. Äfwen detta ansåg Dammgren orätt och varnade dem för medicine doktorer, som alltid woro obarmhärtiga, okunniga och odugliga. Josefinas man Isak Jansson höll med Dammgren, dels för de kostnader som han skulle vidkännas ifall Josefina intogs till wård å lasarettet, dels emedan han helst såg att Josefina fruktade att hon inte skulle bli frisk om hon kom under läkarwård. Fadren föreslog slutligen att på sin bekostnad skaffa Josefina läkarwård, men äfwen detta motsatte sig Isak Jansson, och hotade swärfadern om han lade sig uti hwad som ej angick honom. 

Sedan den tiden har Josefina varit i Dammgrens och sin hårdhjärtade mans händer och hennes tillstånd af wanwård förvärrats till en förfärlig grad. Det sjuka benet har answällt enormt, swallfett frodats omkring såret å ben sönder slitna foten, fistelgångar och sår uppbrutit omkring wenstra knäet , nästan hela hennes rygg blifwit ett sammanhängande liggsår, hon har fått swår hosta och avmagrat till ett skelett, under hela denna tid har hon af sin man enbart fått legat undangömd i en wrå utan all skötsel; knappt en gång i veckan har hennes bädd blifwit ombytt eller hennes sår ansade. Då hon i följe af sin svåra sjukdom ej kunnat hända eller röra sig och ej fått någon hjelp ha, extrementerna fått gå i sängen och badat hennes sår, i hwilka de wärkt. Dastadt hennes man är förmögen har hon sällan fått annan föda än till potatis. Mannen yttrat sin önskan att Josefina snart skulle tryta . 

Josefinas tillstånd å lasarettet hämtade fadren utpå sin bekostnad provinsialläkaren Hr Doktor Söderbaum, som fann Josefinas tillstånd i hög grad bedrövlig rådde fadren att taga Josefina hem till sig då hon har för svag att transporteras till lasarettet. Mannen war några dagar efter olyckshändelsen inne i Kalmar och rådfrågade då Doktor Söderbaum som upplyste honom om xxxx svåra natur ålade honom att genast forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen att få henne återställd. Slutligen bemannade sig fadren och med till hjelp af pastor Rojouxx tog han Josefina från mannens hem hwilken war en riktig röfwarekula och forslade henne till lasarettet i Kalmar,Förbindelsen till betalning för hennes wård å lasarettet är undertecknad  af fadren men ej mannen

1. Josefina Olsdotter fotskada war af den beskaffenheten att om hon genast kommit under läkarvård, men största wishet antagas kan det hon blifwit till hälsan återställd
2. Fotskadan war af så swår natur och låg i så öppen dag att både Dammgren och Isak Jansson villkorligt måst inte att för rätta behandling fordrades förtjänlig läkare få bettre som provinsialläkaren Söderbaum upplyst Isak Jansson om åkommans svåra beskaffenhet och lågt honom att Forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen till hälsan återställd. Dammgren och Isak Jansson ha sålunda felat, ej af okunnighet utan emot bättre wetande 
3. Josefina Olsdotter har dött av aftyning (Marasmus) dels förorsakad af fotens dåliga behandling genom qwacksalveri, dels orsakade af otjänlig diet, de vidsträckta brandiga liggsåren och conjeltionen i wenstra lungan med lungrörs-inflammation och bildningen af membraner följder af den grofwa vanvård för hwliken Josefina Olsdotter varit utsatt i hemmet

Wederbörande Kronolänsman har erhållit befallning att vid domstol i orten åtala Isak Jansson 

Artikeln är införd i sin helhet eller som notiser i en rad olika tidningar i landet 

Hur historien sedan avslutas kan man sedan läsa om i Husförhörslängden:

Husförhörslängd Åby (H) AI:11 sid 180 Sporsjö No 3

Isak Jansson född  15 maj 1831 i Åby (H) och Josefina Wilhelmina Olsdotter född 6 april 1837 i Åby (H). Vigd 24 april 1858. Död 15 maj 1859.

Not: Isak Jansson dömd utslag d. 24 Juli 1860. såsom vållande till sin hustrus död.

En semester med utflykter i förfädernas fotspår, del 5

Jag hade tidigare skrivit att det skulle bli fyra avsnitt om sommarens utflykter i förfädernas fotspår men indikerade i det sista avsnittet att det också kunde bli en femte del. Här kommer nu den femte delen eftersom jag nu har fått kompletterande och för mig helt nya uppgifter kopplade det som står om besöket i Läckeby, Åby (H) i del 3. När min syster Lena och jag var i Läckeby fick vi veta att Åby Hembygdsförening har gett ut en ny bok där mina anor nämns på några ställen. Jag har nu fått tag i boken och visst fanns det helt nya och mycket intressanta uppgifter i den. Så pass mycket att jag nu får anledning att skriva om en del levnadsbeskrivningar i min släktforskning och även skriva den här nu femte delen från sommarens utflykter i förfädernas spår..

Att växa upp som oäkta barn under 1800-talets andra halva del

Att min farfars far Johan Wåhlin hade en svår uppväxt det hade jag förstått redan tidigare. Han var ett s.k oäkta barn med okänd fader. Det finns visserligen en muntlig släkttradition som anger en eventuell biologisk fader. Men muntliga släkttraditioner får man ändå förhålla sig lite skeptiskt till om de inte går att styrka i några riktiga källor. Hans mor var och förblev ogift och även mycket fattig, se vidare Anna Åhman’s berättelse om Lisa Dammgren i del 3 från sommarens utflykter.

Lisa Dammgren kom annars från en familj som hade varit ägare och brukare av egen mark i Slät, Åby (H). Lisas farfar Mäster Olof Jonsson var ”Waccinatör” i Åby församling och han ägde en fastighet på 1/8 mantal och var därmed också en ”Egen Torpare”. Den aktuella fastigheten sålde sedan hans son Jonas Olsson Dammgren (Lisas Dammgrens far) år 1851. Hur det sedan gick till när han i sin tur istället hamnade i torpet Dammen på Wångersläts allmänning återkommer jag till lite längre ner (*). För Lisa Dammgrens yngre bror Johan Olof Dammgren Åberg gick det istället betydligt bättre för i livet. Det finns t.ex. uppgifter om han i yngre år var Studerande vilket säkert var mycket ovanligt för en torparson. Här väljer jag nu också att framföra en helt egen teori om att pengar från försäljningen av fastighet år 1851 gick till då äldste sonens utbildning. Johan Olof som sedan kallade sig för enbart för Åberg i efternamn arbetade senare som Hamnfogde och Provisor i hamnen i Borgholm på Öland. Han var född 1835 och var således 16 år när fastigheten såldes, så det skulle därför vara en lägligt ålder för att börja studera på högre utbildningar, men i så fall säkert mycket ovanligt för en som var en vanligt torparson.

Tillbaka till uppgifter från den tidigare nämnda boken om Läckeby och hur det gick till när Lisa Dammgrens far fick tillstånd att bygga torpet dammen på Wångersläts Allmänning. Ett torp som lär ha sett ut precis som fastigheten som såldes men som inte hade egen mark utan istället låg på byns gemensamma Allmänning.

(*) Utdrag från handlingar, Dammgrenska tomten.

Hos hedervärde och vördige Lilla Vångersläts och Släts innehavare och hemmansägare anhålles Ödmjukligen af Undertecknad att om möjligt är och sig göra låter meddelas nåd och Tillåtelse få på deras gemensamma Allmänningsjord Lilla Mo kallad en stugplan för att Der städes åt mig och De mina uppföra en stuga. Emot hvad villkors som helst De tillsammans kan Öfvrerenskomma. Och hvad skyldighets De vid allmän Sammankomst kan mig ålägga. Därom anhålles med största Ödmjukhet.

Dammen den 4 mars 1852 Jonas Dammgren

Svaret på Jonas Dammgrens fråga.

Förestående ansökan är å min sida beviljad och Conrakt får sidare sid Sammankomsten oss emellan Upprättas.

N. J. Wirén, egare af 1/4 mantal No 9 Lilla Wångerslät

Tillbaka till Johan Wåhlin och hans uppväxt som oäkta barn. År 1874 när han var 20 år gammal flyttade han in till Kalmar och utbildade sig till målare. Han gifte sig året därefter med Emma Carlsdotter och de fick 1876 sitt första barn, en dotter som döps till Anna Elisabeth, men hon avled redan efter drygt 6 månader. Johan och Emma bodde kvar i Kalmar fram till den 17 november 1879 då de flyttar hem till Johans mamma Lisa Dammgren i torpet Dammen i Wångerslät, Åby (H). Med sig hade de då även sonen Philemon Wåhlin, född den 8 mars 1878. Strax efter de flyttat in i Dammen närmare bestämt den 6 december 1879 så föds även dottern Almida Juliana. Det här är också samma år som Lisa Dammgrens pappa Jonas Olsson Dammgren avled i torpet Dammen den 19 december

Nya uppgifter om Johan Wåhlin och hans mor Lisa Dammgren liv från boken: ”Här växte Läckeby fram” utgiven av Åby Hembygdsförening.

Fyra år efter det att Johan Wåhlin med sin familj flyttade tillbaka till Johans mor Lisa Dammgren i torpet Dammen inträffar en serie omskakande händelser i följd. I boken beskrivs dessa händelser i form av avskrifter av handlingar bland annat från det s.k. ”Byskrinet”

Författaren till boken om Läckeby skriver inledningsvis om händelserna så här på sid 49.

”Största bekymret tycks vara en stuga där två generationer är inblandade. Bönderna var inte belåtna med den andra, varför de försökte få dem avflyttade. I handlingarna som upptar ett stort antal handskrivna och gulnande blad skymtar tråkigheter, kanske misär? Varför tar jag upp detta ämne är att de boende vann målet i Domstolen. På något sätt bevisar detta, att det även under 1800-talet var svårt att avhysa en boende från sin bostad. ”Den lilla människan” kunde vinna till och med i Länsrätten. Ett par av de mest intressanta delarna i denna sak är fjärdingsman Fehlings delgivning och transporten med familjens bohag till Kalmar. originellt även att förre statsministern Olof Palmes anfader undertecknat resolutionen”

Här kommer en sammanfattning av händelserna som i boken återges med avskrifter från flera olika handlingar.

Den 31 juli 1883

Hemmansägaren Johan Olof Andersson som även är ledamot i Åby Fattigvårdsstyrelse kör med häst och vagn en transport från Åby socken in till Kalmar Fattighus. Med i denna transport finns Johan Wåhlin, hans hustru Emma samt barnen Philemon 5 år , Almida Juliana 4 år samt yngsta dottern Olga som då är 4 månader gammal. I vagnen finns även familjens husgeråd packade. Avsikten är att överlämna familjen till Kalmar fattighus men de nekas tillträde där med hänvisning till att Johan Wåhlin inte längre har något fattigvårdsunderstöd från Kalmar. Således får familjen följa med samma transport tillbaka hem till torpet Dammen igen.

Den 13 augusti 1883

Nio Hemmansägare i undertecknar en skrivelse och begär laga handräckning för att kunna avhysa en stuga (torpet Dammen) som bebos av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin med familj. De uppför sig på sådant sätt så att byamännen vill få bort dem och anser att kostnaden för avhysningen ska tas från ägaren av boningshuset. Till saken hör också att bymännen anser att det är Lisa Dammgrens bror hamnfogden i Borgholm J. O. Åberg som är ägare till stugan.

Den 18 september 1883

J. O. Åberg i Borgholm mottar och undertecknar en kommunikationsresolution från Landskansliet i Kalmar undertecknad av C. A. Palme. Resolutionen handlar om en stämning och en uppmaning att inom tolv dagar avlämna ett svar annars kommer målet ändå att avgöras.

Den 11 oktober 1883

Fjärdingsman Fehllng erhåller 2 kr för överlämning av en resolution från Kongl. Majts befallningsman i Kalmar till Lisa Dammgren och Johan Wåhlin i Wångerslåt. Han erhåller också 51 öre för resan med hästskjuts, dessa pengar tas från bykassan.

Den 15 oktober 1883

Lisa Dammgren skriver i ett brev sitt svar till Kongl. Majts Befallningshavare i Kalmar län. Hon talar om att att hennes bror J.O. Åberg inte äger eller inte heller tidigare varit ägare till torpet Dammen. Det bifogas också ett intyg från Åberg själv om detta. Hon skriver vidare att torpet är ett omskiftat sterbhus efter Jonas Olsson Dammgren och att samtliga syskon är delägare i sterbhuset. Hon har har också gjort en överenskommelse med övriga sterbhusdelägare om att få bo i huset med sin son Johan. Här ett citat från brevets sista rader:

”Samt sluteligen som jag är gammal, bräcklig och klen på många sätt utan Tillfälle till något annat Huserum än detta som mina syskon welat af godhet oss åtnjuta får jag härmed anhålla. Der Deras åsyftade afhysning icke må bifallas, med mindre än att de åläggas upplåta försvarlig boningslägenhet i samma skick som den di vill oss fråntaga.”

Lilla Vångerslät den 15 oktober 1883 Lisa Dammgren

Den 29 oktober 1883

De nio bymännen skriver till Konungens Befallningshavare i Kalmar och begär på nytt att avhysning ska ske av Johan Wåhlin och hans familj. Däremot kan de tänka sig att ordna en bostad till Lisa Dammgren. Vidare ytterligare ett citat från avskriften i boken:

”J. Wåhlin som tillhör Kalmar fattigvårssamhälle samt därifrån erhåller eller har erhållit
understöd, och vilken här endast åstadkommer förargelse, anhålla vi bliva befriade ifrån.
L. Vångersläts byamän, hwilka länge erfarit det oordentliga leverne som Wåhlin
förre och hwilka äfven sökt att förmå honom afflytta synnerligt till följd
af det oskickliga uppförande som han begagnar mot Lisa Dammgren,
då Wåhlin ej förmås att i godo avflytta,
icke annan utväg än att söka få bort stugan”

Den 19 november 1883

Kongl. Majts Befallningshavare utfärdar en resolution med sitt beslut om att inte bevilja handräckning för avhysning av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin. Beslutet kunde överklagas inom trettio dagar till Hovrätten. Resolutionen överklagades aldrig varför Lisa Dammgren och familjen Wåhlin kunde bo kvar i torpet Dammen en tid till. Resolutionen är undertecknad av G. Edelstam, C. A Palme samt en person vars namnteckning ej går att tyda.

Den 28 december 1905

”Bystämman beslutade avflyttning å Dammgrenska huset Derest planlega ej erlägges med 5 kr, årligen för den förflutna tid hädanefter”

Det här beslutet innebar slutet för torpet Dammen som nu var i ett mycket dåligt skick och betraktades som fallfärdigt. Lisa Dammgren som var mycket fattig och tas nu om hand av Karl och Hilda Åman. Karl och Hilda är Anna Åman’s föräldrar och som jag tidigare berättat om jag träffade i Läckeby på Mogatan 5 vid mitt besök i Läckeby 1980, se vidare mer om detta i del 3. Lisa Dammgren avlider den 23 mars 1915.

Avslutningsvis, lite kort om familjen Johan Wåhlin’s vidare öden

Johan Wåhlin och Emma Carlsdotter flyttar den 19 december 1887 med sina barn till Ängö No 9 i Kalmar. I Kalmar får de sedan ytterligare fem barn.

År 1893 – 1896 står familjen skriven i Kalmar Stadsförsamling i boken ”utom staden” på tomt No 108. Döttrarna Olga och Almida Juliana står noterade att de är utflyttade till Partille församling, Olga 1892 och Almida Juliana 1898. De börjar båda att arbeta på Jonsereds fabriker. År 1896 i Församlingsboken Alla:3 på sid 633 i Kalmar Stadsförsamling finns familjen upptagna utan angivande av plats.

Den 21 november 1902 flyttar familjen till Wasstorp, Ljungby (H). Sonen Rudolf Wåhlin drunknar 20 år gammal i samband med Briggen Hugos förlisning år 1903 utanför Morups Tånge på Västkusten. I Wasstorp står även fostersonen Bertil Natanael upptagen hos familjen. Han är oäkta son till Berta Maria som avlidit den 10 februari 1908 i Partille till följd av lungsot. Bertil Natanael är född i Ljungby församling den 22 december 1907 vilket betyder att modern åkte hem till sina föräldrar för att föda det oäkta barnet. När Berta Maria avlidit i Partille kommer barnet hem till morfar och mormor i Wasstorp i Ljungby igen, han står inflyttad den 26 februari 1908. Men även Bertil Natanael avlider av lungsot den 30 juni 1908. Tre av döttrarana flyttade alltså till Partille och började att arbeta på Jonserdes fabriker, två av dem dog i Partille i unga år,. Almida Juliana 21 år gammal år 1900 och Berta Maria 20 år år 1908. Olga blev kvar i Partille och gifte sig i Partille med Salomon Zackaroff och de fick tillsammans 7 barn. Släkten Zackaroff går att följa bakåt till Ivan Zackaroff född 1765 i Ryssland och kom till Sverige som krigsfånge 1790 från Nyslott i Finland

Den 16 november 1908 flyttar familjen till Kattemåla 1/8 mantal. Den 3 november 1911 flyttar de sedan till Svänebo, Ljungby (H). I Svänebo bor de i den s.k Flaggstugan och här står min farfar Otto Wåhlin som husägare. Enligt muntlig släkttradition så köpte Otto Wåhlin Flaggstugan som undantagsstuga till sina föräldrar vilket därmed också kan stämma. Otto bor själv kvar i Flaggstugan till den 2 september 1916 då han flyttar till Oskarshamn och börjar att arbeta på varvet där. I Kalmarposten den 24 februari 1911 finns en notis om Johan Wåhlin som lyder så här:

6 760 gamla svenska mil har brefbärare Wåhlin i Trekanten efter tio års vandring med väskan tillryggalagt den 21 dennes.       Den 21 februari 1901 började han nämligen sitt privata brefbärarföretag, varmed han alltsedan fortsatt i ur och skur, i hälg och söcken. Det är alltid lika giftande som det är mödosamt, påstod Wåhlin då vi samtalade med honom härom.

Kalmartidningen 1911-02-24

I Församlingsboken Ljungby AIIa:4 (1905-1921) Bild 314 / sid 581 finns en notering om att Johan Wåhlin fått ett frejdbetyg den 25 juli 1914.

Johan och Emma får tillsammans 11 barn varav 9 av dem får uppleva vuxen ålder eller åtminstone nästan vuxen ålder. Min farfar Otto Wåhlin var barn nummer åtta och härifrån börjar man också att döpa sina barn kopplade till räkneorden: Otto (8), Nina (9), Thili (10) och slutligen Elvira (11).

Fyra generationer i Koppartorp, Åby (H) Del 3: Jon Jonsson (1764-1843)

Dags för den tredje och sista delen om mina anor som bodde i Koppartorp i Åby socken. Jag börjar här med ett foto på en ladugård i Koppartorp som mina anor själva har byggt enligt noteringen av Birger Oskarsson. Bilden finns på sidan 167 i boken som heter ”Boken om Åby” utgiven av Åby Hembygdsförening och där Birger Oskarsson är en författarna.

FF FM MF Jon Jonsson föddes i Koppartorp den 29 juni 1764 (Åby Fdl CI:3 sid 119) Han var den fjärde i raden av mina anor som brukade Koppartorp. Han gifte sig den 7 april 1793 med:

FF FM MM Karin Persdotter född den 17 november 1770 i Skillerhult under Lufvehults rote i Bäckebo socken (H). De fick tillsammans 7 barn och deras dotter FF FM M Maja Lisa Jonsdotter född den 9 januari 1803 är min ana.

Jon Jonsson föddes i Koppartorp men flyttade till Skillerhult i samband med giftermålet med Karin Persdotter. De fyra första barnen Ingrid Caisa född 1794, Maja Lisa född 1797, Lovisa född 1799 samt min ana Maja Lisa född 1803 är samtliga födda i Skillerhult. Medan barnen Stina född 1806, Jaen Peter född 1808 och Charlotta född 1810 är födda i Koppartorp. Det inbär att Jon och och Karin flyttade till Koppartorp någon gång mellan 1803 och 1806. Deras äldsta dotter Maja Lisa gifte sig den 31 oktober 1817 med Sven Nilsson från Knöppletorp och han står i Husförhörslängden (AI:6 sid 13) mellan åren 1817 och 1825 som ägare till 1/6 mantal Koppartorp. Jon Jonsson står där angiven som svärfader och undantagsman med sin hustru Karin och döttrarna Maja Lisa och Charotta.

Jon Jonsson avlider  78 år gammal i Koppartorp den 1 februari 1843 av Bröstsjukdom (Db EII:1 sid 55). Karin Persdotter avlider 79 år gammal i Koppartorp den 31 maj 1850 (Db EII:1 sid 87) Eftersom min ana Maja Lisa gifte sig 1832 med Jonas Olsson Damgren och bodde i torpet Dammen som jag skrivit också en berättelse om tidigare här i bloggen så upphör från och med nu också mina direkta band gården Koppartorp. Fortsättningen kan man i för sig också säga tillhöra släkten eftersom min anas äldsta syster bodde kvar, gifte sig med Sven Nilsson och de fick också barn i Koppartorp.

Bilden visar fyra markerade generationer som levt i Koppartorp

Fyra generationer i Koppartorp, Åby (H) Del 2: Jaen Larsson (1714-1781

Nu fortsätter berättelsen om de fyra generationer i mina anor som levde i Koppartorp i Åby socken. Vi är framme vid den tredje generationen bakifrån och eftersom det i denna generation finns inte mindre än sju domstolsprotokoll så får denna generation en egen berättelse.  Det blir därför också ytterligare en berättelse om den fjärde generationen och som kommer att publiceras senare i del 3.

FF FM MF F Jaen Larsson föddes 1714 i Koppartorp och i hans första gifte så var han gift med Ingrid Persdotter, de får tillsammans tre barn. Ingrid avlider den 24 maj 1746 i Koppartorp.

Jaen gifter om sig den 23 maj 1748 (PLF CD1) med Ingrid Månsdotter från Bäckebo (H). De fick tillsammans 7 barn och deras yngsta barn Jon Jonsson född 1764 är min nästa ana och han återkommer i del 3 om Koppartorp.

Ingrid Månsdotter avled av hetsig sjukdom den 28 juli 1767 (Åby Db CI:3 sid 623) i Koppartorp. Jaen Jonsson avled i Koppartorp 67 år gammal av Rödsot den 26 maj 1781 (Åby Db CI:3 sid 667).

Kort sammandrag om vad de sju domstolsprotokollen handlar om:

24 jan 1771. Norra Möres häradsrätt fastställer att Jaen Larsson kan bo kvar på den del av Koppartorp som han ärvt och löst ut efter sin mors död

28 januari 1771.  Skrivelse till rätten från Jaen Jonsson angående hans brorsbarns förmyndares agerande gällande en olaga uppsägning om att han ska avträda del av Koppartorp.

14 febr 1776. Tvist om en nedhuggen ek

14 febr 1776. Fortsättning och utslag av målet om den nedhuggna eken

25 nov 1778. Jaen Larsson skrivelse till häradsrätten om att få sin undantagsrätt fastställd

26 nov 1778. Jaen Larssons stämning av mågen Carl Nilsson angående hans rätt till skäligt undantag.

29 maj 1780. Jaen Larssons stämning av mågen Carl Nilsson som hindrat honom att åtnjuta fastställt undantag

Nedan de sju domstolsprotokollen från Norra Möre Häradsrätt:

Norra Möre dombok den 24 jan 1771,  Nr 34

I anledning af utwärkad stämning kärade Jean Larsson i Koppartorp till Olof Jeansson i Östingtorp såsom förmyndare för kärandes broder Per Larssons omyndige barn angående olaga upsägning ifrån 1/3 uti 1/4 Krono Skattememmanet Koppartorp.

Påståendes käranden at en sådan upsägning må ogild förklaras och att Jean Larrson njuta ärsättning för avtvungen lagsökningkostnad

Warandes parterne närwarande ock ingifwer Jean des anförande til domboken så lydande: Swaranden anförar, at sedan Kirstin Johansdotter med des man icke igenom testamente utan igenom Salubref den 24 Febr. 1746 updraget ifråga ställt Hemman sina söner Jean och Per,emedan samma Salubref innehåller den lösen, som bägge desse bröder til de öfrige Syskonen borde utbetala, så skal modren icke warit tilständigt eller hon ägt magt, at en sådan Jeans och Pers åtkomst förändra och uphäfwa, Hwarför swarandes förmenar ock påstår, at moderns sedermera för Jean utfärdade Köpebref är utan kraft och wärkan. Hwilket hon sielf omsider ärkänt medelst den förordnade den 16 Julii 1769. ock förmodar at den at Jean Larsson på en så örätt grund utwärkade denna Rätts Fasta och skjölte, på intet sätt ligger de omyndiga i wägen.

Jean Larsson intalar, at föräldrarnas förordnande den 24 februarii 1746 ej annorlunda får uttydas än detsamma i bokstafwen lyder, hwilket ock tydeligen ??, at det icke är något salubref utan werkeligit testamente, hwilket ock Föräldrarne sielfwa detsamma uti förordnandet nämna.

Olof Jeansson förbehåller de omyndige öppet i den händelsen Jean Larsson Käromål skulle gillas, at få denne tredjedel af hemmanet anbörda.

Utslag:

Härad Parterne för sig låtit anföra ock hanglingarne innehålla har Härads Rätten hos sig underbehörigt öfwerwägande komma låtit. Och emedan de omyndigas fader Per Larsson, hoars rättighet de omyndige ? sig tilägna, sielf meddelat des underskrift gillat modrens Kirstin Johansdotter försäljning den 27 Maii 1760 hwar medels then uphäfwer ock kraftlöst förklarardes med namnen den 24 Februarii 1746 uprättade förordnande om hemmanet Koppartorp, at det samma til hälften skall förblifwa i Jean ock Per Larssons händer. För den skull och som Jean Larsson med kiöp, hwilket han med modren om hennes 1/3 i hemmanet tinget lagfaret samt derå wunnet laga stånd ock skjöpte. Alltså finner Härads Rätten det för de omyndige icke någon tid är öppen lämnad at kunna klandra Jean Larssons åtkomst till hemmans delen.

Qvartiones utan pröfwar deremot rätwist ogilla den widtagne afsägningen.

Dock som förmyndaren Olof Jeansson tilkommet ock ålegat at i det längsta bevaka ock förewara de omyndigas rättighet här att innan. Alltså blifwer han ock ifrån rättegångsärsättningen själigen befrijad.

Norra Möre dombok den 28 jan 1771. Nr 34

Wälborne Herr Härads Höfdinge. Så ock Loflige Norra Möre Härads nämnd

Jag, ehuru nu till åren tämmelig kommer, har aldrig warit i egen sak för domstol, förrän nu jag därtill bilfwoit tvungen, ock således owan wid att framföra det som till mitt förswar kan lända. Anbefaller fördenskull ödmiukast om tillstånd att få skrifteligen anföra de skäl och grunder, som jag å min sida kan hafwa att stödja mig wid, uti den instämde saken, rörande en tredjedel af enfjerding uti Koppartorp, hwilken min wederdelsomän söker mig afträda.

1. Hafwa mina saliga föräldrar, Lars Andersson ock Kerstin Jaensdotter år 1746 d. 24 februarii författat en disposition, at skulle jag mot en wis determinerad lösen få behålla den ena fjerdingen af Koppartorp ett halft hemman, och den andra fjerdingen, äfwen så mot en wis lösen tillfalla min yngste broder Per Larsson så snart han lefde och kunde samma fierding tllträda och förswarligen bruka, som ock skedde wid hans myndiga år.

Men när han densamma besuttit någe år, utan att kunna fullgöra det förut nämnde wilkoret förfallen till lättja och flere felagtigheter, ock begynnte sitt fjerdedels hemman erbjuda till Salu på flere ställen, samt detsamma omsider försålde till min nu mere afledne swåger Jon Carlsson, ångrade då min salig moder, att hon gordt föregående disposiotion, emedan hon frugtade att gården skulle komma i oskylde händer ock hon således å sin tilltagande ålderdom mindre understod kunde hafwa att wänta, ock för den ordsaken skull återkallade densamma samma dag som köp med Jon Carlsson ingicks, dock allenas till en tredjedel som henne tillkom, men som lämnade honom frihet att försälja twåtredjedelarna af bemette fjerding, hwarom hennes salig man hade kunnat Disponera om han lefwat.

2. Sedan hon sålunda, efter den räts magt ock disposiotion, som hon sig uti testamentet till sin dödsstund förbehållet öfwer denne fjerdedel, återkallat allenast en henne tillhörig tredjedel,försålde hon otwungen friwillig år 160d 27 maji, till mig denna tredjedelen emot Sjuttio daler Silfwermynt hwilket köpebref äfwen min yngste broder Per Larsson icke allenast friwilligt samtyckt utan ock underskref, utan någon inwändning, hwarföre jag därpå åtniöt laga fasta år 1764 d ? Febrarii sedan de wanliga upbuden woro försiggångne.

3. Efter förloppet häraf, har jag og walodsutit i possetion af denna lilla hemmansdel ock graget all möjelig omsorg för min ålderstigne moder under des årkeslösa ålderdom. intill dödsstunden, som inföll d 18 nästledes augusti, utan biträde af någon af de öfrige syskonen,samt utan att weta, medan hon ännu lefvde, att hon 1769  16 julii, som war på en söndag, under gudstiensten låtit såsom ganska barnslig locka sig att ändra den förra afhandlingen med mig, om nämnd tredjedel utaf en fjerding i Koppartorp.

4. Efter hennes dödsfall blef denna ändringen mig först kunnig, genom en afskrift af hennes utlåtelse, hwilken kom mig så mycket bekymmerligare ock underligare före, som hon då wille disponera om en hemmansdel, som redan war försåld, ock hon icke mera ägde, icke heller warförsåld utom börd, utan till mig, som efter all billhet synes wara närmare berättigad till honom ,än mina broders barn som äro en grad längre ut, ock kan hända aldrig hinna till den förmögenhet at de honom kunna antingen lösa tillbaka, eller förswarligen häfwda.

Men aldra underligast synes det wara att barnens så kallade förmyndare Olof Jaensson i Östingtorp låtit mig afsäga ifrån en hemmandel, den jag ärligen tillhandlat, ock med laga fasta fästat.

Till Wälborne Herr Härads Höfdingen och loflige Tingsrättens högrättwisa Ompröfwande hemställer jag jag i största ödmiukhet, hwar wän i säkerhet blifwer, om oroligt folk således skall få rubba det som lagligen är afhandlat och stadsfästat, ock bönfaller lika ödmiukast, att jag må blifwa bibehållen wid min lagligen och wäl fångne ägendom, så wäl som ock, att min wederdeloman måtte blifwa ålagd att ärsätta mig denaa påtwugna rättegångskostnad med tio D. Silfwer.

Under tillförsiktelig förtröstan på ett rättwist utslag, framlefwner med  med djupaste vördnad Wälborne Herr Härads Höfdinens och Loflige Tingsrättens aller ädmiukaste tienare.

Jaen Larsson

i Koppartorp

Norra Möre dombok den 15 maj 1775 Nr 50

Krono Skogvaktaren Axel Scheffman tilltalade Per Larsson och Jean Larsson i Koppartorp, den förre för en förbränd, och den senare för en fälld ek.

Inställandes sig af Swaranderne Per, hwliken invände, at eken hwarför han tilltalades, blifwit redan i förra skogvaktarens tid för Per stämplat och af honom der efter ska huggen, hwilket ollonår Eken warit odugelig och merendels sörnad Scheffman ärkänner.

Men wad Jaen Larsson angår, så har han såsom siuk och sängliggande icke kunnat sig inställa. Och emedan förbrände Eken förut blifwit såsom stämplad skattehuggen, Ty befrias Per Larsson ifrån answar hörföre. Och blifwer målet hwad Jaen Larsson beträffar, till nästa Ting utställt, då han wid 5 Dr wite böra sig inställa.

Norra Möre dombok den 14 febr 1776 Nr 20

Skiedde uprop uti upskutne saken ifrån sidste ting Nr 50 angående et Jaen Lasson i Koppartorp skall olofl. huggit och fäldt en Ek, hwarvid Parterne sig inställt och förnekade Jean at han någon Ek huggit, som warit ostämplad, och wet icke hwem som föröfwat det nu övefwerklagade hugget. Erbindandes sig sedan med ed wita, hwilken Edegång å käraren icke motsade, hälst han skall wara i saknad af skjäl och bewis emot Jean Larsson.

Och för den skull fant Härads Rätten skjäligt pålägga Swaranden , at med Ed sig wärja, det han hwarken siel eller igenom någon annan huggit eller låtit hugga den Ek å Koppartorps ägor,hwar före Jean Larsson af Krono Skattewaktaren Scheffman nu bilfwit tilltald.

Gitter Jean Larsson Eden gånga, ware frij Å annor händelse ill Härads Rätten i målet sig närmare utlåta.

Jaen Larsson aflade här efter den honom ålagde Eden.

SK184 Norra Möre dombok den 25 nov 1778 nr 25

Wälborne Herr HäradsHöfdinge så ock loflige Norra Möres Härads nämnd

Som min ålderdom med åtföljande svårigheter och minneslöshet förbinder mig att kunna medbehörig redighet svara på alla de inkast som emot mig torde göras i den instämda saken rörande Koppartorp, så bönfaller jag i all ödmjukhet om gynsamt tillstånd att få skrifteligen min tanka

Utaf öfwerenskommelsen som emellan mig och min måg Carl Nilsson träffades den 13november 1773, synes husligen båda hava stor del av hemmansbruket jag honom och hans hustru Anna, lemnat emot lindrig lösen. och hwad jag mig af samma hemma förbehåll ett till nödtorftigt understöd på min analkande ålderdom nämligen ett skäligt och tillträdeligt undantag såsom mina föräldrar tillförne till sin lefnads slut hafwa åtnjutet hvilket är mig så mycket oungängligare som jag äfven måste hemma hos mig försöria en son Anders, hwilken för sin menlöshet skuld icke kan igenom tjenst sig annorstädes kläder ovh föda förvärfwa.

Till detta undantags från skilljande förbehöll jag mig frihet och rätt samt för disposition ofwer dess åtniutande sedan, icke befarndes någon sådan misskällighet som dageligen sedemera sig yppat, och emellan föräldrar och barn aldrig borde spörias, sedan som jag då icke befarade något misstroende eller sedemera yppat misskällighet, utan hoppades at wänskap och förtroendet skulle blifwa waraktigt, utnämnde jag icke de små stycken som jag åstundade, och utbeder mig förden skull ödmiukeligen at dem nu få namngifwa.

Utaf åkrar anhåller jag at få 8 skepeland, nämligen 2 skpland på den så kallade Ladaåkern förutan den biten som jag rensat med mitt arbete ifrån rörs och stens upbrytande och bortförande, Badstufweåkern, äfwen knappa 2 skpland, 2 skpland i Gatulyckan och 2 skpeland årligen på det att jag må hafwa något at hägna med

Skulle nu min måg tycka mig hafwa utsedt det som är närmast hemmet hwilket skedt på det at jag skulle orka dessa lättare se om detsamma, eller föregifwa, at det wore bättre åker, så är jag nöid at kunna honom 2 skeland Laduhorfwan emot 2 skpeland i den så kallade Sinnern – dock min uportling på förra stället förbehållas.

Utaf ängar förbehåller jag mogängswallen i Gatulyckan, som kan gifwa 3 häckar och i Storåkeren som kan gifwa 1 och * häcks, samt i gärdet 1 häck och på marken.

Dessutom anhåller jag at få åtniuta bete för mina kreatur så wäl på utmarken som i hagen,tillika med min mågs kreatur, eller på de ställen der han dem betar.

Enär jag nu får, som jag hoppas och beder igenom ett gunst rättstvist omprövande, de förutnämnde åker och ängsbitar samt bete och der äfwen fri disposition at jag får dem nyttja och gagna till mitt uppehälle, samt upodla det bästa jag gitter, avsäijer jag mig all disposition och författning med den delen af hemmanet som min måg är lemnad och honom tillkommer.

Ett rättvist och gemensamt utslag bönfaller jag om, och framlefwer med diupaste wördnad.

Wälborne Herr Höfdingens och Loflige Tingsrättens aller ödmiukaste tiernare

Johan Larsson i Koppartorp

Norra Möre dombok den 26 nov 1778 Nr 25

Jan Larsson i Koppartorp kärade i anledning af uttagen stämning til mågen Carl Nilsson angående det han emot aftal och afhandling skall svära Jan Larsson det undantag sid hemmanet som Jan åstun. har dess föräldrar för honom åtniutit påståendes att därför här utinnan rättelse och ärsättning för Rättegångskostnader samt inlämnande Jan Larsson till domboken följande anförande

Swaranden androg at han ider på något sätt will förmena Swärfadren men påstår at få bilfwa wid den åtkomsbref bibehållen, som utsätter så stort undantag som hemmanet tåla kan.

På föreställning träffade Parterne en sådan förening at Jan Larsson för des öfriga lifstid utav hela hemmanet niuter såsom undantag Åtta skjeppl. åker, 2 skjeppl på Laduåkern utom det stycke Jan Larsson sielf ränsat från stock och sten, Bodstuguåkern 2 skepl. samt i Stillalyckan2 skepl. samt et skepl. rödslehygge i Utaf ängen gagna. Jan Larsson Gatulyckan och ängen i Storåckeren samt i Gärdet en Häckwall och på maden en Häckwall. Äfwen som Jan Larsson för sine kreatur niuter bete, så inom som utom hägnad, der Carl Nilssons egne Kreatur gå. Bilfwande Carl Nilsson til 6 RD 32 sk wite förfallen, om han antingen på något sätt hindrar Jan Larsson uti nyttjanderätten af detta sitt undantag eller på annat sätt i ord eller gärningar förolämpar. Hwaremot Jan Larsson afsäger sig om undantaget giöra någon författning som blifwer stridande emot Carl Nilssons åtkomstbref til Hemmanet hwilken förening Parterne efterupläsandet ärkände. Och blifwa densamma på deras begäran med dom gällande och stadfäst.

Norra Möre dombok den 29 maj 1780 Nr 31

Hade Jon Larsson i Koppartorp till detta ting uttagit stämning på mågen Carl Nilsson Ibm angående det swaranden skall hindrat Kden uti nyttjandet af de undantagsförmåner Jan Larsson sig betingat hwarutinnan rättelse jämte ärsättning för aftwungne Rättegångskostnader påstås.

Hwaremot Carl Nilsson återstämt rörande obefogad lagsökning och at ärhålla en lika ersättning för Rättegångskostnaden

Med wid uprop målet gaf å Kärandens sida nämndeman Per Jonsson i Swartingstorp tillkänna att Parterne bifwi förenta och kunna föreningsdomenden 21 november 1778 uti den sin fullakraft och wärkan och låter H R på dy sätt Rättegången afstanna.

Norra Möre dombok den 20 november 1781

Jon Larsson i Koppartorp testamentariska Disposition den 2 augusti 1780 barnen emellan, atall lösegendom delas uti 5 lika delar eller swarande emot hwad döttrarne Anna och Elsa förut i hemgift undfått.

Af desse lotter tillkomma de oförsedde barnen, eller Anders, Lars Jon, Ingrid och Maja en likalott hwardere, Skulle sedan något öfrigt wara så bör sonen Lars bekomma 6 RD 32 sk eller dess wärde, samt dottren Elsa 5 RD. Och derest något därefter öfwer blefwo, delas sådant öfwer nämnde 5 barn lika emellan.

Och skulle Jon Larsson med döden afgå för Thomas mässotiden, så wilka nämnde 5 barn undantagit 1 års tid samt ställes Jan till grafven på boets samfälla bekostnad.

Hwilket testamente sedan Jon Larsson med döden afgådt, till Communication utställes.

Fyra generationer som under 160 år eller mer levde i Koppartorp, Åby socken (H). Del 1: Platsen Koppartorp och de två första generationerna i min släkt där.

Dagens berättelse i min serie om levnadsöden handlar även om en liten enslig plats i Småland som heter Koppartorp. Den handlar om olika livsöden på denna plats i minst fyra generationer i min släkt och som har bott och levt sina liv där. Det finns flera saker som gör denna plats intressant, dels att släkten bott på samma ställe under så lång tid i denna lilla avlägsna by. Det andra är att de också förekom i Domböckerna flera gånger i det som man idag troligen skulle kalla för ganska triviala tvister med sina grannar. Men det var väl så man ofta löste sina tvister förr; – man gick helt enkelt till ”Tinget” för att lösa saken när någon t.ex kallade dig för ”Svinhund och tjuv”.

Platsen Koppartorp ligger i nordvästra delen av Åby socken och gränsar i söder mot Knöppletorp, i väster mot Körningsven och Sjöbo. I norr vid Skallmon finns en stor sten som skiljer 3 kyrksocknar åt, Stödstorp i nordost och Stora Alebo i Bäckebo socken. Jag besökte den här platsen för många år sedan, det var någon gång i mitten på 1980-talet. Jag minns ändå så väl att jag då på riktigt allvar förstod vad man menade med uttrycket   ”i det mörkaste Småland”. Jag körde mil efter mil genom skog på slingriga grusvägar och undrade om jag var vilse och om jag någonsin skulle komma fram till målet. Väl var framme så möttes jag av en liten grupp hus med tillhörande ladugårdar med omgivande åkrar och fält. Träffade också där på och pratade med en äldre herre. När jag sa varför jag var där så pekade han på ett hus och sa att där bor fortfarande ättlingar till de personer som jag hade berättat om och som var mina anor. Han visste inte så mycket själv och de som bodde i huset han pekade på var bortresta. Eftersom han också ganska tydligt visade att han inte var så glad åt att prata med okända så blev det tyvärr en ganska kort pratstund med honom. Jag gick ändå runt i byn och kände in atmosfären där och tog lite bilder. Minns också mycket väl hur jag tydligt kände att på den här platsen har säkert tiden stått stilla under en väldigt lång tid. Hur det ser ut där idag vet jag ingenting om och lika lite vet jag om det bor någon permanent där så långt bort ifrån civilisationen så som det  då upplevdes redan för omkring  30 år sedan. Men det kanske ger mig en anledning till att när möjligheter ges åter någon gång i framtiden köra de långa milen på slingriga grusvägar för att åter igen få se och uppleva Koppartorp

För ungefär lika många år sedan som jag besökte Koppartorp så hade jag också en del kontakter med en person vid namn Birger Oskarsson i Åby socken. Av honom fick jag en del handlingar som han hade tagit fram om Koppartorp och som kortfattat lyder:

Namnet Koppartorp har ändrats under åren:

1539 Skattehemman Korpetorp

1543 Kåpretorp

1555 Copotorp

1601 Koppoboda

Enligt samma handlingar tolkas namnet komma ifrån att där funnits någon som till yrket varit ålderlåtare, fältskär eller kopparsvarvare. Under Kalmarkriget 1611-1612 brändes Koppartorp ned och det var 1615 ett öde Hemman. 1630 till 1652 bodde en person vid namn Nils här och 1652 brann Koppartorp åter upp igen i den stora skogsbranden som härjade i Småland då.

Utdrag från Boken om Åby sid 146:

”Den 15 augusti Anno 1652 war ett sådant tjockt mörker af rök hela dagen, at ingen kunde se Solen, eller uti husen något uträtta utan eldsljus och då gjorde skogseld både i Småland och på andra orter en märklig skada i ty många byar brunno af. Då flugo förbrända gran- och löfqvistar ifrån Småland och söder ut på Ölands udd, och lågo så tjockt att man kunde räfsa them ihop.”

År 1827 skriver Prosten Uddenberg följande om Koppartorp:

Dess odal är mycket stenbunden. Åkern ehuru ej till vidden stor, av dock god, består den till en del av svartmylla. betet är försvarligt. Ängen någorlunda, liten skog av gran och tall finnes här, även ek och björk

Tillbaka igen till handlingarna från Birger Oskarsson så kan man där se att 1670 -1686 bodde Jan Larsson i Koppartorp och år 1686 delades byn upp i två delar. Koppartorp 1:6 ägdes från och med detta år av min ana Anders Larsson och sedan i rakt nedstigande led i tre generationer till framåt. Därefter övergick Koppartorp till en bror till min ana och har sedan ärvts vidare i fortsatt nedstigande led i släkten men då i en sidogren till mina egna anor.

Vi börjar nu berättelsen om levnadsöden i Koppartorp allra längst bakåt i tiden med den första kända personen i min släkt som då bodde i Koppartorp. Det är fullt möjligt att det funnits någon mer före honom i släkten som också har bott här, men detta är så långt bakåt som jag har kunnat utröna och belägga i vart fall.

FF FM MF FF F: Bonden Anders Larsson i Koppartorp,

Anders Larsson avled i Koppartorp den 16 juli år 1711 av pesten (Db Åby CI:2 sid 549). Det enda jag vet om hans hustru är att hon hette Summe. Det finns två kända barn dels min nästa ana Lars Andersson född 1683 och som vi snart återkommer till, samt en dotter med okänt förnamn och födelseår. Hon avled av pesten den 16 juli 1711 (Db Åby CI:2 sid 549) Detta innebär att både far och dotter avled av samma orsak  och att de även avled på samma dag.

År 1683, samma år som sonen Lars föddes, den 22 januari var det domstolsförhandling i Häradsrätten i Norra Möre, protokoll (JR 321 9:433-9:43). 

Jag tolkar och beskriver här kortfattat vad tvisten handlade om.

Anders Larsson var hösten 1682 utsänd och beordrad att med allmogens hjälp färdigställa Bäckebo bro. Anders skulle då i samband med detta ha kallat Landsgewaldier Herman Blom för ”svinhund och tjuv” och även dragit sin värja mot honom. Anders Larsson nekade till alla anklagelser och ville att rätten istället skulle döma Herman Blom för falska anklagelser Eftersom Heman Blom inte kunde styrka sin utsaga så uppsköts utslaget kring detta tills dess att vittnen kunde höras.

Herman Blom anklagade också Joen Larsson i Lekeby för att uppviglat Åby sockens landbönder till anfalla honom med yxor så att han knappt kunnat retirera. Även Joen Larsson nekade till denna anklagelse och menade att Blom gjorde dessa anklagelser på grund av avundsjuka och hat mot honom. Han sa också att detta troligen också berodde på att Bloms kvinnofolk inte ville upp hämta hans hästar när jordrannsakningen skedde i Åby Prästgård.

Länsmannen Lars Pärsson i Kylinge som också var med vid brobyggandet i Bäckebo vittnade med två fingrar på bibeln och med guds hjälp att han inte hörde någon människa skälla på Landsgewaldiern men att han hörde bönderna sorla med varandra. Han trodde att det berodde på att Bönderna av Predikstolen blivit beordrade att inte med en dag mer fördröja bro byggandet. När material och mat tröt för dem så ville de gå hem och skaffa sig mer för sitt livsuppehälle då ville inte Landsgewaldiern unna dem detta förrän bron var klar.

Swen Olofsson i Lilla Wångerslät efter att ha läst eden med tre fingrar på bibeln så vittnade han om att han hade hört Anders Larsson i Koppartorp säga till Landsgewaldierns son Johan Fredrik att han hade bitit öron av av hans svin varpå Johan Fredrik kallat Anders Larsson för Svinhund och dragit sin värja mot honom.

Utslaget blev det att både Anders Larsson och Johan Fredrik fick böta Crono 3 vardera.

Nästa generation FF FM MF FF Bonden Lars Andersson i Koppartorp

Bonden Lars Andersson föddes 1683 i Koppartorp och avled där 63 år gammal den 17 november 1746, (Db Åby C:2 sid 635). Han var gift med Kierstin Jaensdotter född ca 1690 i Stödstorp i Förlösa socken (H) och hon avled av ålderdom 80 år gammal den 18 augusti 1770 i Koppartorp (Db Åby C:2 sid 635) De fick tillsammans 5 barn varav deras förstfödde son Jean även är min ana och kommer tillbaka senare i del nr 2 om släkten i Koppartorp.

Norra Möre Dombok den 2 juni 1738 Nr 36

Jag tolkar här och beskriver kortfattat vad tvisten handlade om.

Bonden Lars Andersson i Koppartorp stämde Fältväbeln och ”wälborne” Hr Carl von Wietinghof samt glasmästare Håkan Wahlberg, Per Joensson och Britta Joensdotter i Kiörningshwen för att de dämt igen vattenådern till kärandens kvarn samt att de med våld brutit ner Kvarndammen med tillhörigheter och därför yrkar han på skadeståndsersättning och ersättning för rättegångskostnaderna.

Fältväbel Wietinghoff i sin tur stämmer Lars Andersson för obefogad stämning. Han säger också att han inte kan uttala sig i rätten innan jordägaren Kaptenskan Lagerstierna har blivit hörd. Hr Fälväbeln begärde på sin frus moders vägnar att synesmän skulle förordnas för att dra gränsen mellan Kiörningshwen och Koppartorp.

Lars Andersson visade då ett extrakt av Kalmar läns kontroll den 15 mars att Crono hemmanet Koppartorp äger genom en bäck som kommer ut i kärr i skogsbygden 1/4 mil från odalkvarnen.

Lars Andersson hade som vittnen instämt Håkan Persson och Ingrid Joensdotter men som närvarande tillstod kunde de inte vittna eftersom de var behjälpliga med att dämma Kvarndammen på Kaptenskan befallning.

Fältväbeln förklarade att inte befattade sig med saken eftersom han inte äger någon del eller bevisligen ej heller förövat något våld utan enbart blivit onödigt oroad.

Utslaget blev följande att eftersom Katenskan inte var stämd och att övriga inte gjort honom något förnär så kunde inte rätten döma någon i denna saken. Däremot eftersom det finns en tvist om nyttjandet av vatten till Kvarnen anförde rätten om syningsmän som ska hålla ägandesyn och hålla mellan Kiörningshwen och Koppartorp rågångar utmärkta.

Fler levnadsöden och nya domstolsutslag kommer om några dagar att publiceras i del 2 om levnadsöden i Koppartorp.