Morfars far och mor Herman & Jenny Adolfsson med bl.a. en film från 1962

Publicerad den 19 februari, 2014 av Dick Wåhlin

Herman o Jenny Adolfsson

Herman Adolfsson föddes den 12 februari 1882 i torpet Erikholm under Fröåsa i Kisa. Det torpet var i väldigt dåligt skick och hans far Stenhuggaren Adolf Salomonsson, se tidigare berättelse om honom, hade 1884 byggt klart ett nytt torp strax norr om Eriksholm. Det torpet kom att kallas Lövsta och dit flyttade familjen när Herman var två år gammal 1984.

Eugenia ”Jenny” Johansson var född i torpet Högstorp i Norrby strax utanför och en bit söder om Åtvidaberg. Hon föddes två dagar före Herman den 10 februari 1882.

Ett av Hermans första jobb var att vara ”Rallare” och han var då med och byggde Östra Centralbanan. Han arbetade också i sin ungdom som Dräng på en gård i Kättilstad och det var samtidigt som Jenny arbetade på samma gård som piga. Det var så de också först träffades och lärde känna varandra. De kunde på helgerna gå ca 2 mil för att kunna träffas och de bodde då ofta hemma hos Jenny’s föräldrar i torpet Högstorp i Norrby utanför Åtvidaberg. När sedan helgen var slut så var det bara att gå de två milen tillbaka för att kunna arbeta igen på måndagen.

Första tiden efter det att Herman och Jenny gifte sig den 15 mars 1903 så bodde de hemma hos Hermans föräldrar i torpet Lövsta under Fröåsa i Kisa. Deras första barn sonen Karl eller ”Kalle” som han alltid tilltalades föddes en månad före äktenskapet den 13 januari 1903. Från Lövsta i Kisa flyttade de sedan till det första egna hemmet på Stenhusgatan 12 i Åtvidaberg den 16 augusti 1904 (Församlingsboken i Kisa Alla:1 sid 231). På Stenhusgatan föddes min morfar Nils den 12 december 1904. Men det skulle bli ännu fler barn i familjen Adolfsson och här föddes också Elis den 24 juni 1906, Iris den 3 oktober 1908 och Mary den 22 juli 1910.

Familjebild från 1910

Från Stenhusgatan flyttade de den 5 december 1910 (Församlingsboken Alla:13 sid 1540) till Kvarteret Äpplet Tomt No 8. Där föddes sonen Tage den 2 juni 1912.

Den 9 december 1913 flyttar familjen till kvarteret Smällen Tomt nr 2, enligt dottern Elsie kallades själva huset där för “Smällen 5”. Där föddes ytterligare fyra barn, Gösta den 25 juli 1914, Elsie den 25 augusti 1917, Alice den 26 mars 1920 och slutligen Eivor den 22 september 1923. I fastigheten Smällen fanns det totalt 5 rum och där bodde tre familjer och totalt 31 personer. Familjen Adolfsson hade ett rum och kök med sina tio barn. Barnen fick sova två och två i olika sängar och några av flickorna kunde även ligga tre i en och samma utdragssoffa medan föräldrarna de sov i en egen utdragssoffa i köket. När man skulle äta så fick det ske i olika omgångar och oftast åt pojkarna först och därefter flickorna. Det gällde att hushålla med de knappa tillgångar som fanns och på kvällarna serverades ofta någon form av välling eller gröt till barnen.

Ett foto på familjen Adolfsson utanför fastigheten ”Smällen 5” i Åtvidaberg. Kortet är taget år 1916 på de 31 personer som bodde här. I fastigheten fanns det 5 rum och ett kök att dela på. Familjen Adolfsson står längst till vänster och i följande ordning: Mary, Tage, Herman, Gösta, Jenny, Iris, Elis, Nils och Karl.

Herman arbetade under den här tiden på Hjulfabriken i Åtvidaberg men han drabbades en gång av ett olycksfall och blev skadad i ena lungan av en hjuleker. Han blev sedan sjuk av sina skada i flera år efter. Hans dotter Elsie berättar att hon när hon själv var omkring 10 år gammal så åkte de upp till Medevi för att hälsa på sin far. Det borde uppskattningsvis ha varit omkring år 1927. Herman var då i Medevi för att bli frisk och stark efter skadan i lungan och han fick där bl.a ”dricka brunn” i medicinskt syfte. Enligt församlingsboken (Alla:13 sid 1363) så flyttar familjen ifrån Smällen 5 år 1929.

Sonen Nils (min morfar) var den som hade arbete hela tiden under denna svåra tid för familjen. Han svarade också för en stor andel av familjens försörjning under sin fars sjukdomstid. Därför sa också Herman att den gamla klockan, ett golvur som Herman fått efter sina föräldrar, den ska Nisse givetvis ha. Annars hade säkert den klockan gått i arv till den äldste sonen istället, för så hade det alltid varit med den klockan tidigare. Klockan har olika inskriptioner med årtal och det äldsta årtalet som står på den är 1606. Det sägs också att nederdelen på klockan är utbytt en gång eftersom den blev förstörd när den stod i ett torp som var så lågt i tak att de fick gräva ner den en bit i jordgolvet för att klockan skulle få plats under taket.

Jenny stickade ofta strumpor eller vävde mattor. Hon var också mycket duktig på matlagning på den vedeldade järnspisen i köket. Jenny var också minst lika duktig på att baka både matbröd, vetebröd och kakor. Till julen skulle det bakas särskilda jullimpor och då hjälpte även Herman till med degen. För att det skulle bli ett mörkare bröd till jul så skållades degen med varmt vatten kvällen före själva baket. På morgonen efter att degen var skållad så arbetades allt annat in som skulle vara med i degen, själva silot, jästen och olika kryddor. Det var väldigt viktigt att limporna var hela och fina till jul och var det så att brödet sprack så ansågs det inte vara bra utan det var till och med lite ”skämmigt”. Det svåra var givetvis att kontrollera temperaturen i ugnen. Det gjorde man genom att slänga in lite mjöl i själva hällen och därefter se hur snabbt mjölet blev brunt. Man började med att baka bullarna i ugnen först och därefter var det limpornas tur. På kvällen när barnen sov gjordes slutligen maränger och kokoskakor för då visste man att dom inte skulle bli uppätna i förtid. Bakom huset fanns ett uthus med en lår där man förvarade hel säd och minst en av jullimporna lades sedan ner i själva säden och förvarades på så sätt ända fram till Påsk. Tack vare det här förvaringssättet så var jullimpan fräsch och god även då.

Familjen Adolfsson på ett foto från omkring 1925-26.

Herman och Jenny var starkt engagerade i Missionskyrkan i Åtvidaberg och där fick barnen också gå i söndagsskola. Hela familjen var också engagerade i nykterhetsrörelsen IOGT samt SGU (Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund).

Från 1932 till 1945 arbetade Herman som lantbrevbärare och cyklade med post långa sträckor. På 40-talet när det var riktigt stränga vintrar så kunde han ibland få låna en häst istället och då fick han förstärka sin klädsel rejält med t.ex. vristskydd och handledsskydd för att inte få förfrysa sig i den stränga kylan.

År 1938 flyttade de till Kvarngatan 4.

Ytterligare ett foto på familjen Adolfsson och denna gång från 1941. Längst bak från vänster: Nils, Tage och Elis
Mitten: Eivor, Gösta, Iris, Alice och Elsie
Längst fram: Eugenia (Jenny), Kalle, Herman och Mary

Den här gungstolen satt ofta Jenny Adolfsson och gungade i. Från början var den svart men den har senare målats om. Jag minns den främst från Kvarngatan 4 då min mormor Elna Adolfsson använde den. Möjligen att den blev kvar på Kvarngatan 1961 hos min mormor när Herman och Jenny flyttade därifrån.

År 1961 flyttade de ifrån Kvarngatan 4 till S. Utkiksgatan 4 i samma fastighet som sin dotter Mary Adolfsson gift med Ingvar Johansson

Den här filmen är en förkortad version av den film som gjordes 1962 när min morfars far och mor firar 80 år. Makarna Herman & Jenny Adolfsson var båda födda 1882 med två dagars mellanrum, den 10 respektive 12 februari. 80-årsfirandet sker dels hemma i deras bostad och avslutas sedan med fest på Ordenshuset i Åtvidaberg. Filmen tar ca 3 min att titta på.

Jenny Adolfsson avled efter en hjärnblödning några månader efter sin 80-årsdag den 15 juli 1962. Herman fick leva tre år till och han avled sedan på Birgittas sjukhus av hjärtfel den 19 augusti 1965.

Bland barnen kan också nämnas att sönerna Gösta och Tage Adolfsson under en tid drev den så kallade Auktionskammaren i Åtvidaberg. Dottern Alice hade under en period en butik med hattar och sytillbehör på Stenhusgatan. Elis var duktig i hantverk och tillverkade alltid den så kallade Trettonstjärnan när det var tid för det. Men han var också duktig på att skriva, han skrev både visor och många dikter.

Berättelsen om Herman och Jenny Adolfsson bygger till stora delar på en ljudinspelning med Elsie Adolfsson gift Kindström. Inspelningen är gjord av Bengt ”Polo” Johansson och hans fru Marie-Louice, dotter till Iris Adolfsson och därmed också ett av barnbarnen till Herman och Jenny. Inspelningen gjordes den 19 november 2000.

En berättelse om en för mig väldigt speciell och viktig plats på jorden. – Åtvidaberg och fastigheten Biet 4 på Kvarngatan 4

Publicerad den 22 januari, 2014 av Dick Wåhlin

Tänkte nu att bli lite mer personlig genom att skriva om en plats på jorden som har en alldeles särskild betydelse för mig. Platsen heter Åtvidaberg och som trots sin begränsade storlek i antal innevånare ändå är en plats som säkert många har hört talas om. Antingen är man i den generation så att man minns företaget Facit och dess uppgång och fall eller också så känner man till orten tack vare fotbollslaget Åtvidabergs FF. Både företaget Facit och fotbollslaget ÅFF är saker som också satt djupa avtryck i mitt liv. Det finns även många andra minnen och viktiga saker som hänt i mitt liv just i Åtvidaberg och här kommer nu ett litet axplock av detta:

Jag föddes på Åtvidabergs BB på Julafton 1958
Jag döptes också där i mitt första hem på Kvarngatan 4
Jag träffade och blev tillsammans min hustru Helena där på Luciadagen 1976
Vi gifte oss i Åtvidabergs Gamla kyrka på Nyårsafton 1986
Våra två barn Christoffer och Emelie är båda döpta i Åtvidabergs Gamla kyrka
Min mor är begravd på kyrkogården vid Gamla kyrkan och hon vilar där bredvid sin mor och far.
Min svärmor är också är begravd där och även många andra av våra släktingar.

Det är väl så för många att den plats där man är född och uppväxt har en lite speciell plats i både hjärtat och i minnet. Så är det i vart fall för mig och där man är född har man också ibland många av sina närmaste släktingar.

Åtvidaberg

Det första som troligen gav Åtvidaberg en verkligt stor betydelse är nog gruvdriften och de koppargruvor som fanns bland annat i Bersbo. I slutet av 1800-talet så startades här Europas första Kontorsmöbelfabrik och som senare kom att kallas för Facit AB men även Åtvidabergs Vagnfabrik. Det sistnämnda företaget tror jag inte så många känner till men faktum är att här tillverkades 1910 den så kallade Åtvidabergsbilen. Den gjordes bara i tolv exemplar och idag finns endast ett exemplar kvar och som nu visas på ÅSSA museet i Åtvidaberg. Det köptes in material för att bygga ett 30-tal bilar men endast 12 stycken blev slutligen byggda. De var tyvärr allt för dyra och blev därför också svåra att sälja. Konkurrensen med T-Forden blev helt enkelt alldeles för svår. Det kanske inte alla kände till att Sverige faktiskt haft ytterligare en biltillverkare utöver Volvo och SAAB och som då fanns i Åtvidaberg.

Facit

Här gick min far i lärlingsskola från 1948 och utbildade sig till Verktygsmakare. Jag själv fortsatte sedan i hans fotspår och jag gick i samma lärlingsskola mellan 1974 och 1976. Precis som min far så bodde även jag på ”Kaningårdarna” för det var så man kallade det elevhem där lärlingarna bodde. Lärlingarna kallades i Åtvidaberg för ”Kaniner” och begreppet kommer från att många lärlingar kom inflyttade från andra platser i landet och fick då i Åtvidaberg kanske sin första fästmö och som senare även ibland även blev deras fruar. Nu idag så kan man också kanske förstå de infödda Åtvidabergs killarna som givetvis inte riktigt uppskattade detta alla gånger. Det blev faktiskt precis så där även för både min far och mig, vi fann båda var sin Åtvidabergs tjej och som senare också blev våra fruar. Min far träffade min mor på en dans i Folkets Park den 9 augusti 1950 och de förlovade sig sedan på nyårsafton 1952. Jag själv höll i danskurser på Fritidsgården i Åtvidaberg och träffade där Helena, som då var en av mina danselever och vi blev som redan sagts ovan ett par på Lucia den 13 december 1976.

Lärlingsskolan på Facit i Åtvidaberg omkring 1950

Åtvidabergs FF och Kopparvallen

Jag gick under hela min grundskoletid i skolan i Norrköping från årskurs 1 till årskurs 9. Trots hårt tryck från olika klasskamrater genom åren så har hela tiden ÅFF varit fotbollslaget i mitt hjärta. Särskilt tydligt att jag inte höll på samma fotbollslag som mina klasskamrater blev det 1968 när Ååf gick upp i allsvenskan. Den allra första derbymatchen på Kopparvallen mot ”Snokarna från Peking” eller som laget egentligen heter IFK Norrköping var en hård drabbning både på fotbollsplanen och även under rasterna i skolan i Norrköping dagarna därefter… Åtvidaberg vann matchen med 3-1 och allt sedan dess så har det aldrig varit mera publik på Kopparvallen under någon match därefter. Publikrekordet med 11 049 åskådare står nämligen sig fortfarande. Detta trots senare stora matcher mot t.ex. Chelsea 1971 i Cupvinnarcupen och Bayern München 1973 i Europacupen.

Kvarngatan 4 och fastigheten Biet 4

Huset på Kvarngatan 4 ligger precis granne med Kopparvallen och från övervåningen i huset så ser man rakt ner på fotbollsplanen. Fastigheten är ritat av I G Clason, samma arkitekt som bl.a. har ritat ”Villan” i Åtvidaberg. Eller snarare egentligen R. E. Jacobsen en ung norsk arkitekt som senare blev känd i sitt hemland och som arbetade för Clason. Alla husen på Kvarngatan är ritade av samma person. De är alla olika men har alla gemensamma drag för att ge enhetligt intryck, eller åtminstone hade de det från början. Huset är byggt 1906 av reverterat trä och hade från början 4 lägenheter.

Huset köptes 1935 av min morfar Nils Adolfsson och min mormors bror Henrik Landberg. Det innebär att både min mor och jag hade Kvarngatan 4 som våra första postadresser i livet. När min mor kom hem från Wessmanska BB i Linköping så hade hennes far Nils köpt och hängt upp en kristallkrona i taket. Kristallkronan ärvdes sedan av min mor och den hänger nu hos min far Stig Wåhlin på Rosengården i Åtvidaberg.

I ett försäkringsbrev från 1944 så beskrivs fastigheten så här:

Byggnadskomplex bestående av 2 boningshus på cementgrund av trä under hårt tak, reverterat och i 2 våningar innehållande 6 rum och 4 kök, 4 förstugor, 4 verandor, eldstäder, 2 vedbodar, avlopp , vatten och elektricitet, matkällare av gjuten cement, 8,8 x 8,8 x 3,7 m. Uthusbyggnad av trä under hårt tak, innehållande vedbodar och hemlighus, 5 x 5 x 2 m.

Boendet på Kvarngatan 4 var ett riktigt släktboende. När jag föddes så bodde vi i en av de 4 lägenheterna och min morfar och morfar Nils och Elna Adolfsson i en lägenhet samt även min gammelmormor och gammelmorfar Knut och Elin Landberg i en annan av lägenheterna. Slutligen så bodde även min morfars mamma och pappa där fram till 1961 i den fjärde lägenheten rakt ovanför oss.

Även om vi flyttade ifrån Åtvidaberg 1963 så har i stort sett samtliga mina julaftnar (och födelsedagar) firats på Kvarngatan 4 fram till en bit in på 1990-talet. Kan inte exakt säga när traditionen upphörde men min mormor dog 1998 och hon bodde sina sista år på Björkbackens äldreboende i Åtvidaberg.

Försäkringsbrev från 1927

Lite kort om mina släktingar i de äldre generationerna som bodde på Kvarngatan 4 när jag föddes:

morfar Nils Adolfsson (1904-1964)

Han började att arbeta på Hjulfabriken i Åtvidaberg 1918 och arbetade sedan på Bergmans Målerifirma. År 1932 blev han förman på sprutmåleriet på Facit. Han tillhörde både Taxeringsnämnden och Valnämnden i Åtvidaberg och han var aktiv i logen Fridensberg. Han har målat om alla träbänkarna i Åtvids Gamla kyrka och är även den som jag tror senast förgyllde om tuppen längst upp i klockstapeln vid kyrkan någon gång under 1950-talet.

mormor Elna Adolfsson (1910-1998)

Hon har under hela sitt liv varit hemmafru och skött om hushållet och de tre barnen Margot, Hans och Göran. Hon hade en enorm gästfrihet och trots begränsade ekomiska resurser så var hon en fantastisk värdinna med en enormt stor gästfrihet. Hon kunde verkligen hushålla med sina resurser men var alltid väldigt generös och delade verkligen med sig.

gammelmorfar Knut Landberg (1882-1966

Knut växte upp i Yxnerum där han arbetade i Lantbruket. Under 5 års tid arbetade han som flottningsarbetare på sjön Yxningen under somrarna och sedan arbetade i skogen på vintrarna. Han flyttade till Åtvidaberg 1913 och tog arbete vid Industriernas såg där han abetade var tills han blev pensionär. Han var med och startade sågverksarbetarnas fackförening och blev också deras första ordförande. Han var också aktiv i styrelsen i Arbetarkommunen och blev också deras fanbärare.

gammelmormor Elin Landberg (1881-1974)

Elin föddes även hon i Yxnerum men eftersom hon var s.k oäkta barn, född före äktenskapet, så fick hon växa upp hos sin morfar Petter Rahm, se även mitt tidigare inlägg om honom här i bloggen. Efter avslutad skolgång så lärde hon sig till sömmerska. Hon berättade att när hon skulle sy till ”Bonnfolket” i trakten så packade hon saker i en träkista. Sedan kom någon från den aktuella gården och hämtade henne med häst och vagn. Hon stannade sedan ca en vecka på varje ställe och sydde kläder till alla på gården. Även på Kvarngatan hade Elin en syateljé i hemmet. Många Åtvidabergs damer kom till henne för att få en klänning sydd. Elin sydde kläder åt kunder ända upp till 80-års åldern.Under kriget hade familjen stor nytta av Elins sy-kunnighet då många fruar från landet bistod med ägg, smör och mjölk och andra varor som man annars bara fick köpa på ransoneringskort. Efter avslutad provning och köp av en klänning bjöd Elin ofta sin kund på en kopp kaffe eller mat. Hon hade alltid stor gästfrihet i sitt hem. Erik som gick runt i Åtvidaberg och sålde tidningen Såningsmannen fick nästan varje gång en lite middagsmat. Han var ungkarl och tyckte mycket om att få lite hemlagat. Vid något tillfälle när Elin hade gjort en rejäl köttfärslimpa så skar hon upp några skivor till honom men han tog då istället hela den oskurna biten och lämnade skivorna kvar på serveringsfatet.

morfars pappa Herman Adolfsson (1882-1965)

Herman var i sin ungdom med och byggde Östra centralbanan i Kisa . År 1900 bosatte han sig i Åtvidaberg och började vid Hjulfabriken. Från 1932 var han lantbrevbärare. Han var aktiv i Åtvidabergs Missionsförsamling. Bodde på Kvarngatan 4 mellan 1938 och 1961.

morfars mamma Eugenia ”Jenny” Adolfsson (1982 – 1962)

Arbetade i sin ungdom i hushåll. Tillnhörde Åtvidabergs Missionsförsamling och träffade där Herman Adolfsson

Jag anser att det viktigt att skriva ner berättelser som idag kanske inte betraktas som särskilt gamla historier. Men nutid blir snart också historia och för våra barn och barnbarn kan denna sorts berättelser var väl så viktig som den historia man läser i skolan. Den som handlar mest om olika kungar och olika viktiga historiska slag. Det kanske för några också är intressant att läsa berättelser som denna om man nu också vill veta lite mer om sin eget ursprung och egen släkthistoria.

Avslutningsvis två familjebilder på Adolfsson och Landberg -släkterna från Åtvid

Familjebild på familjen Adolfsson