Etikettarkiv: Andra Världskriget

Ransonering i Sverige under Första och Andra Världskriget

Publicerad den av
Svara

Vi lever idag  i ett konsumtionssamhälle där de allra flesta kan köpa hem nödvändiga varor när som helst i sin butik. När vi går till butiken så förväntar vi oss att det i butikshyllorna finns gott om mjöl, smör, kaffe, kött och andra varor som vi behöver handla. Vi gör det utan att tänka så mycket på om det ska finnas eller inte, utan vi ser det som en självklarhet att varorna bara finns där. Så här är det inte inte överallt i världen och faktiskt inte för alla som bor i det här landet heller. Vi ser idag relativt ofta fattiga människor som tigger utanför våra butiker och som inte har några pengar att handla det som vi själva tycker är självklart.

När vi kommit hem med varorna vi har handlat och packat upp dem, ja då är det kanske dags att slå upp dagens tidning och snabbt kolla rubrikerna. Ett jordskalv har inträffat i Nepal för snart en vecka sedan, men tänk så fantastiskt man har efter fem dagar hittat och räddat en tonårspojke i rasmassorna efter ett sjuvåningshus. Men 5 800 människor är döda och mer 11 000 skadade och hur många är det inte som har inte blivit hemlösa i katastrofen.

– Nej nu är det dags att börja med fredagsmiddagen och man går fram till kylskåpet och tar fram den helt nyligen inköpta fläskfilén.

Avsikten med den här inledningen är absolut inte att ge någon dåligt samvete. De allra flesta som lever i Sverige idag har tillgång till det mest livsnödvändiga och många kan dessutom kosta på sig att köpa en fläskfilé till fredagskvällen. Nej se det här mer som en påminnelse om att så här har det inte alltid varit för oss heller. Samhället har utvecklats och många lever idag en bit ifrån det som kallas fattigdom.

När jag går igenom alla de kartonger med papper och annat som min mor samlade på sig så hittar jag ibland saker som påminner om helt andra levnadsförhållanden i Sverige också. Självklart blir det mer och mer påtagliga skillnader i levnadsförhållanden desto fler generationer bakåt man kommer i historien. Men det här handlar om mina egna föräldrar och även deras föräldrar. Vi pratar om de generationer som fick uppleva ett eller två Världskrig under 1900-talet. Från ett tidigare blogginlägg där mor med sina egna nedskrivna ord berättar om hur det var att gå i skolan i Åtvidaberg kommer följande citat:

”Ett annat minne från skoltiden var när det kom en massa krigsflyktingar från Estland. Vi fick ledigt från skolan i tre veckor. Runt skolgården sattes det upp hönsnät. Skolan blev platsen där krigsflyktingarna fick bo i karantän innan de slussades ut i det svenska samhället. Vi gick upp till skolan med bröd, äpplen och vad vi kunde avvara hemma. och gav till flyktingarna genom nätet. som avskiljde oss. Flyktingarna gav oss sina pengar som inte längre hade något värde men som vi barn tyckte var spännande. 1945 tog kriget slut och jag såg en banan för första Varje barn fick 2 bananer var. Vilken sensation det var med denna utländska frukt. Det var inte bara frukt som det var dåligt med. Kaffe var en eftertraktad vara. Kaffe var en ransonerad vara och svårt att få tag i. Smör och Kött var det också kuponger på”

Nu har jag hittat ransoneringskuponger i en av mors alla kartonger och lägger upp bilder på dem här, först de som mor berättade om i citat här ovanför från Andra Världskriget:

Under och efter Andra Världskriget mellan åren 1940 och 1951 ransonerades en stor mängd med varor, kaffe, te, kakao, skor, textilvaror, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt. Ransoneringen sköttes då av en särskild myndighet som hette Statens Livsmedelskommission

I kartongen bland mors alla papper så fanns även några ransoneringskort från Första Världskriget, utställda på min morfar Nils Adolfsson.

Under Första Världskriget ransonerades främst socker, mjölk, bröd och kaffe mellan åren 1916 och 1919. Ransoneringskorten var då utställda av Folkhäsokommissionen.

OBS Det går att klicka på bilderna med Ransoneringskorten för att se dem i större format

Morfar Nils brev till sitt fadderbarn Mary i Norge knappt 70 år senare, berättelsen om en väldigt speciell resa till Norge den 28-29 mars 2014.

Publicerad den av
4

DSC_0258

Sent igår kväll kom min syster och jag hem från en resa till Norge. Det här var en resa som vi båda två kände att vi verkligen ville genomföra tillsammans. Bakgrunden är den att för något halvår sedan så kom vi i kontakt med Heidi Juhl Larsen i Horten. Hon tog kontakt med oss via Facebook. och sökte efter information om vad som hade hänt med vår mamma. Detta eftersom brevkontakten med hennes mamma Mary plötsligt hade upphört. En brevkontakt som annars hade pågått sedan Andra Världskriget slut 1945 fram till några år innan vår mor gick bort den 7 november 2012. Det var alltså en brevkontakt som hade pågått i nästan 70 års tid och som därefter plötsligt hade upphört. Det var därför inte heller särskilt konstigt att Mary sökte efter information om vad som hade hänt med vår mamma.

Min syster och jag hade pratat en tid om att vi verkligen ville åka till Norge för att få träffa Hedi och hennes mamma Mary. Vi kände också att intresset att få träffas verkligen var ömsesidigt även från Mary och Heidis sida. Men hur många gånger är det inte som man pratar om olika saker som man vill göra men som sedan aldrig blir av. Men detta var så angeläget för oss att vi nu såg till att göra slag i saken, i fredags morse satte vi oss i bilen och körde till Norge.

Till saken hör också att 1970 var min syster och jag med våra föräldrar på tältsemester i södra Norge. Mammas bror och hans fru, Hasse och Agneta, var också med på den semesterresan. När vi var i Norge och ändå skulle passera förbi i närheten av där mammas brevvän bodde så ville mamma givetvis också försöka få träffa sin brevvän. Vi letade därför upp huset i Larvik och ringde på dörren men tyvärr bara för att upptäcka att ingen var hemma i huset. Via en granne fick vi veta att de själva just då var iväg på en resa i Nord Norge. Jag var då vid det tillfället 12 år gammal och min syster var 9 år. Men vi minns båda den här episoden från vår barndom mycket väl.

För att starta den här berättelsen ända från sin allra första början så var det så att min morfar Nils Adolfsson någon gång i början på 1940-talet började att skicka s.k ”Krigspaket” till ett fadderbarn i Norge. Norge var då ockuperat av de tyska Nazisterna och många i Norge hade därför en riktigt svår tid genom att behöva utstå att leva i ett ockuperat land. Det här fadderbarnet, som ni kanske redan nu har förstått, var den som sedan också blev min mors norska brevvän och hon hette då Mary Christiansen. Marys pappa var sjöman och valfångare och när tyskarna ockuperade Norge så var han ute på sjön. Det gjorde också att han inte kunde återvända till Norge av rädsla för att tyskarna skulle beslagta deras fartyg och använda det i kriget. Mary levde då med sin mor ensam under flera år i ett nyinköpt hus och hade det därför extra svårt med sin försörjning eftersom faderns höll sig borta från Norge. Mary själv var bara några år gammal när hennes pappa var ute på havet under det pågående kriget. När han sedan kom hem igen efter krigets slut så kände hon inte igen sin pappa utan det var som en helt främmande man plötligt flyttade in huset hos henne och hennes mor. Mary och hennes mamma hade under tiden fått god hjälp från Sverige via de ”Krigspaket” som min morfar skickade till dem från Åtvidaberg.

Mary berättade för oss, när vi var där och hälsade på henne igår, att en gång kom ett stort paket från Sverige med kläder och skor och när hennes mor öppnande paketet så började hon att gråta. Hon hade då också sagt ungefär så här ”alla de här sakerna kan väl ändå inte vara till oss”. Mary som då blev bekymrad för att henne mor grät svarade att ”då måste vi väl skicka tillbaka alltihop”. Hon förstod inte riktigt att det var av glädje och lycka som hennes mor hade gråtit.

Vid vårt besök i Norge fick vi också både se på och känna på flera saker som var skickade från Sverige, bl.a en liten dockservis som var skickat till Mary i ett av krigspaketen min morfar skickade från Åtvidaberg. Den dockservisen finns nu hemma hos Marys dotter i Horten. Det var också dit till Horten och till Heidi och henne sambo Odd Gunnar som min syster och jag kom allra först i fredags kväll. De stod och väntade på oss strax efter kajen i Horten när vi kom med färjan från Moss. Från början kändes det lite konstigt att åka och hälsa på människor som vi aldrig förut träffat och som man bara hade haft kontakt med via Facebook. Men vi möttes av varma kramar och kände direkt att detta kommer att bli ett riktigt trevligt och angenämt besök för oss.

På fredags kvällen blev vi bjudna på en riktigt god middag på en av Hortens restauranger. Vi satt och pratade bl.a om hur spänd av förväntan som Heidis mor Mary var inför vårt besök. Vi kunde bara fylla i att det var givetvis vi också. Vi fick även en liten sightseeing i Horten som ligger mycket vackert vid Oslofjordens strand. På lördagsmorgonen åt vi en god frukost och satte oss sedan i Odd Gunnar och Heidis bil för att köra ner mot Larvik där hennes mamma Mary och hennes pappa Paul bor. På vägen stannade till vid huset dit där krigspaketen från morfar Nils anlände. Huset kallas för Solbakken och ligger i Stokke i Tönsbergs kommun. Vi fortsatte sedan ner till Larvik och körde först förbi Viljaveien 23 och det huset som vi var vid som barn 1970 och där ingen var hemma vid det tillfället. Därefter åkte vi till Mary och Paul och hälsade på dem i den lägenhet där de nu bor. Ni må tro och det var ett varmt mottagande även där. Först dukades det upp med kaffe och kaffebröd och sedan satt vi och pratade en lång stund om den brevkontakt som mamma och Mary hade haft under alla dessa år. Det var min mor som direkt efter det att kriget var slut hade skrivit ett brev och frågat Mary om de inte kunde fortsätta kontakten genom att brevväxla efter det att behovet av att morfar skickade krigspaket nu hade upphört. Min mor var då i 10-års åldern och Mary ett par år yngre. Detta var då starten på en brevkontakt som pågick i nära på 70 års tid. Men givetvis var Mary sedan lite undrande när kontakten bröts och det var också därför som hon bad sin dotter att söka information om vad som hade hänt. Det sista som hon hade fått var ett Julkort för några år sedan där det bara stod God Jul Hälsningar Margot. Detta var lite konstigt för Mary eftersom mamma alltid skrev något mer i alla de Julkort hon tidigare hade skickat. Mary plockade också fram lite prydnadssaker som min mor hade skickat till henne. Det var lite konstigt att sitta i Larvik i Norge och titta på prydnadssaker med Åtvidabergs motiv på som min mor hade skickat henne från Sverige.

Morfars från brev från den 23 augusti 1944

När sedan Mary efter en stund plockade fram ett litet kuvert med ett brev som hon hade fått ifrån min morfar Nils, ja då blev det faktiskt ganska så många känslor och tankar som for runt i kroppen. Längs kanten på det lilla kuvertet fanns en liten påklistrad lapp där det  med tydliga svarta bokstäver stod skrivet ”GEÖFFNET” samt de välkända svarta örnarna som också fanns på tyska SS-soldaternas uniformer. Detta betyder att innan brevet var levererat till mottagaren så var det öppnat av de tyska ockupanterna för att bli kontrollerat och genomläst av dem så att det inte innehöll något som bedömdes vara olämpligt. En avskrift av det brevet finns här nedanför. Efter en stund så dukades det även fram mat och precis så som det var hemma hos min mor och far så fanns det mat för minst dubbelt så många som det personer fanns runt bordet. Efter lite fotografering i lite olika konstellationer så var det sedan dags att ta farväl och påbörja resan hem till Sverige igen. Vi hade givetvis gärna haft betydligt mera tid på oss för vårt Norge besök. Det var ändå tillräckligt med tid för att kunna konstatera att det var som en cirkel där äntligen ändarna nu kunde knytas ihop.

En cirkel som äntligen kunde knytas ihop

Min morfar skickade Krigspaket till ett fadderbarn i Norge under Andra Världskriget, min mor fortsatte sedan att brevväxla i nära 70 år med min morfars fadderbarn Mary. Vi var där 1970 och knackade på men ingen var hemma den gången. Nu 44 år senare kunde cirkeln slutas och vi fick ändå träffas till slut. Tyvärr fick inte min mor uppleva detta och det är faktiskt så att trots alla dessa års brevkontakt mellan Mary och vår mamma så fick de aldrig chansen att möta varandra i verkligheten. Nu har vi gjort det istället för både mammas och för vår egen skull. Jag kände det som om mamma ändå på något vis var med oss på vår resa till hennes kära brevvän i Norge.

 

 Avskrift av Morfars brev:

Åtvidaberg d. 23/8 -44

Min bästa vän

Du blir väl lite förvånad när du får detta brev. Jag måste erkänna att jag varit mycket lat att skriva till dig. Här har varit en mycket varm sommar, det har varit den varmaste Augusti på många år. Du har väl varit ute badat och solat dig riktigt i sommar? Om jag hade kommit skulle du ha fått jordgubbar av mig. Jag har fått väldigt mycket i min trädgård i sommar, men du har kanske själv hemma?. Den andra frukten får jag ingenting av i år.

Du förstår att jag har själv en dotter som är 9 år och en son som är 1 år, du ska se att de tumlar om i trädgården och smakar på det som går att äta. Tänk om du vore bosatt så nära, att du kunde komma till dem och leka.Men du har väl andra lekkamrater?

Du måste vara riktigt rädd om dig så du är kry och stark när din far kommer hem.

Jag har en liten överraskning till dig. Vi har nämligen fått tillstånd att sända kläder och skor till dig. Du måste förstå att det är svårt att få det som är lagom stort när man inte har något mer än din ålder annat att rätta sig efter. Jag får hoppas att du kan använda både skor och kläder, det vore mycket glädjande för mig. Gå och hör efter Posten så du får tag på ditt paket snarast möjligt, så behöver du inte tänka på vinterkläder för det finns i paketet. När du fått ditt paket och du får prova det som finns i skall du skriva och tala om vad du tyckte om det.. För jag har plockat ut saker som min Fackförening har betalt och kuponger har vi skänkt några var det är nämligen ransonerade varor

Med varmaste hälsningar från dina faddrar

Nils Adolfsson
Kvarngatan 4
Åtvidaberg

Bildgalleri, klicka på bilderna för att se dem i större storlek:

Hur det var att gå i skolan i Åtvidaberg under åren 1942 till 1949

Publicerad den av
Svara

Min mors egna noteringar, del 1 skolåren mellan 1942 till 1949:

Andra Världskriget rasade. Även om Sverige inte var med i kriget så hade vi känningar av det även här. Männen blev inkallade. Många män låg i Norrland, nära gränsen till Finland. Min far Nils var inte inkallad. Han var invalidiserad efter att ha haft Polio som barn. men mammas bror Henrik fick åka till Norge. Hemma på Kvarngatan fick vi ha mörka gardiner för fönstren. Mor hade små barn men jag minns att mormor blev kallad på civilövning. Hon fick ha gasmask och gå igenom en lokal med giftig rök. Kom hem och var alldeles röd i ögonen. Mamma och mormor stickade mössor som var som nutidens rånarluvor. Bara näsa och mun syntes. Mat skickade dom också upp till Henrik. När jag fyllde 5 år kom Henrik hem på permisen till Julen. Då fick jag en stor celluloid docka av honom.

IMG_0001

Margot Adolfsson gift Wåhlin (1935 – 2012)

Bilden är från 1943 Margot med sin yngre bror Hans

1942 när jag var 7 år skrevs jag in i skolan. På vägen till skolan första skoldagen stannade mor och jag och talade med min syssling Jonny som satt vid kanalkanten och metade. Han bodde tillsammans med sina föräldrar på Ågatan. Deras hus gränsade precis som vårt till Kanalen. Där satt Jonny på klappbryggan med ett metspö i handen. När vi gick hem var läkare och ambulans där Jonny hade drunknat.

Var rädd och blyg inför allvaret och det nya. Det fanns inga daghem och förskolor på den tiden och Lärarna i skolan var mycket stränga och högtidliga. Läraren satt vid katedern och vi fick gå fram och tala om namn och adress. Många var rädda och grät. Kommer ihåg en pojke som var blyg och rädd och inget vågade säga. Han började att gråta men fick ej gå tillbaka till sin mamma utan fick sitta på golvet vid katedern och gråta till allt var över. Jag traskade sedan hem vid min mors sida men hemkomsten blev ej så rolig för lilla Jonny hade ramlat i kanalen och drunknat under tiden vi var i skolan.

Jag började så 1:a klassen och fick som lärarinna Fru Ragnarsson. Hon var från Skåne en barsk kvinna som mer hade en mans barska sätt. Vi fick aldrig kalla henne fröken vilket var en vanlig titel på småskollärarinnor. Nej Fru Ragnarsson skulle det vara. Det var i början av 40-talet och andra Världskriget rasade ännu. Från Finland kom många många krigsbarn som adopterades i svenska hem. De sattes i svenska skolor och fick bli våra skolkamrater. Det var fattigt i Sverige såväl som i andra länder. Det var minsann ingen modeuppvisning av skolbarn som kom till skolan i fina kläder. Långbyxor till flickorna förekom ej . Nej klänning eller Kjol och Blus skulle det vara. Nylonstrumpor fanns inte heller, Jag hade beige ribb-stickade strumpor, många barn hade grova stickiga hem-stickade strumpor. Någon skolmat hade vi heller inte. Barnen som hade långt till skolan hade matsäck med. Den bestod oftast av en flaska mjölk och smörgåsar. Jag hade så nära till skolan men tyckte tyckte det var spännande med matsäck så ibland fick mor göra matsäck till mig. Efter några år började dom som hade långt att få gröt i skolan. Det var Åtvidabergs första skolmat.

Gymnastiken låg ganska långt från skolan. Vi får därför göra en del gymnastikrörelser vid skolbänken tillsammans med Lärarinnan. När vi blev äldre och kom i 3 an fick vi börja gå till gymnastiken. På vintern var vi mest inomhus men ibland fick vi åka skridskor. Jag hade första tiden ett par skridskor som spändes fast vid ett par pjäxor med remmar. Senaste åren i skolan var jag lycklig nog att få ett par rörskridskor. Jag fick också skidor och stavar. Varje vinter var det skidans dag och vi tävlade att åka skidor. Tävlingen startade vid Träningsplan förbi det som senare blev Söderleden och bort bakom Templet. Ett år kom jag sist och fick ett trähalsband som jumbopris.

Första åren hade vi ej slöjd. När jag började tredje klass fick jag en manlig lärare vid namn Erik P Andersson. Han var snäll. Hade alltid en cigarr i munnen men det var aldrig eld på den. Vi fick nu också slöjd. Som slöjdlärarinna fick vi vår småskolelärarinna Fru Ragnarsson. Hon var dock inte skicklig som slöjdlärare. Jag vet att vi fick sy ett linne och ett par byxor i grönt blommigt tyg. När detta var klart och jag kom hem med det till mor och mormor som båda var sömmerskor fick båda ett gott skratt då både linne och byxor var så stora att inte ens mor kunde använda det. Under tiden som vi fick slöjda satt Fru Ragnarsson och stickade strumpeband. På den tiden fanns det en knapp i ett underliv och en knapp i strumpan och däremellan ett strumpeband. Vanligen ett gummiband med med knapphål i.

När vi blev äldre fick vi byta slöjd med pojkarna och vi flickor skulle ha träslöjd. Till lärare fick vår klass Rämme. Han var ingen populär magister. Sträng och många gånger orättvis aga. När vi kom till slöjden skulle vi tälja en blomsterpinne. Han talade om hur tokigt han tyckte att det var att flickor skulle ha träslöjd. Den första som gjorde bort sig var naturligtvis jag. Jag slant med kniven och skar upp ett sår som blödde ymnigt. Då tog han mitt finger visade upp det för hela klassen och talade om att så går det när flickor ger sig på träslöjd. Gissa hur jag kände mig.

På tal om att känna så minns jag en annan episod från vår gymnastik. Pojkarna fick ta av sig skorna. Dom som hade rena fötter fick ställa sig på 2 led med var sin sko i handen. Dom som var smutsiga fick gå i mellan dom två leden och skulle hånas. En stackars pojk från Berg blev så slagen med de renas skor att han hade stora märken på ryggen. Den här läraren flyttade från Åtvidaberg för pojkens Far var en stor och stark man och lovade läraren stryk. Läraren vågade ej vara kvar i Åtvid.

Ett annat minne från skoltiden var när det kom en massa krigsflyktingar från Estland. Vi fick ledigt från skolan i tre veckor. Runt skolagården sattes det upp hönsnät. Skolan blev platsen där krigsflyktingarna fick bo i karantän innan de slussades ut i det svenska samhället. Vi gick upp till skolan med bröd, äpplen och vad vi kunde avvara hemma. och gav till flyktingarna genom nätet. som avskiljde oss. Flyktingarna gav oss sina pengar som inte längre hade något värde men som vi barn tyckte var spännande. 1945 tog kriget slut och jag såg en banan för första Varje barn fick 2 bananer var. Vilken sensation det var med denna utländska frukt. Det var inte bara frukt som det var dåligt med. Kaffe var en eftertraktad vara. Kaffe var en ransonerad vara och svårt att få tag i. Smör och Kött var det också kuponger på Vi hade det bra tack vare att mormor sydda åt många Lantbrukarfruar. Dom hade dåligt med pengar och mormor fick betalt med varor istället. Smör, kött och ägg var många gånger det mormor fick istället för pengar.

Eftersom det var krig hade vi ont om mat. Morfar och Far hade potatisland utanför vår häck vid Kvarngatan. Gatan var ej bred på den tiden. Förutom potatis satte vi gurkor och grönsaker. Odlings landen vi hade togs bort i slutet på 50-talet då ÅFF kom med i allsvenskan i fotboll. Då skulle Kvarngatan breddas och alla som tidigare haft land fick ta bort dem. Tomten till Biet 4 var stor så även i fortsättningen satte Morfar, Farfar och Far potatis grönsaker och bär men nu på andra sidan tomten mot kanalen.

Varje vecka kom Erik och sålde tidningen Såningsmannen till mormor som bjöd Erik på mat. Istället fick hon ofta kaffekuponger  av Erik. Han var ungkarl. Drack ej så mycket kaffe själv men värdesatte mormors mat. Mormor köpte varje vecka tidningen Allers, det var en man som hette Alrik Pettersson som kom och sålde den. Fisk och Läsk kom andra män och sålde varje vecka. Läskbilen körde Elis Rydh. Fisk kom Linberg cyklande med varje vecka.

På hösten hade vi ett lov i oktober,  det lovet gick under namnet Potatislov. Potatis hackades upp från jordbrukarnas land på hösten. Vi skolbarn fick åka till Örsäter och plocka potatis i korgar. Korgarna var stora för varje korg fick vi 25 öre i betalning.

Den 1 januari 1947 blev Åtvidaberg köping. Då blev hela Åtvids socken köping. Förut var Åtvidaberg Municipalsamhälle. Det var fest både i kyrkan, skolan och på Stora Torget. Från skolan gick ett fackeltåg till Stora Torget. På kvällen var det kallt och snöade. Runt hela torget var det uppsatt brinnande marschaller. Facklorna kastades på ett bål som brann vid sidan av torget. Där serverades kaffe gratis. Det var många som gick omkring och fotograferade och filmade. Mitt på torget stod en julgran med brinnande lampor. Det förekom även sång och musik. Köpingens vapen var uppsatt över porten på Kommunalhuset. Vapnet bestod av kopparmärket och en hyvel. Klockan tolv avbrändes ett ståtligt fyrverkeri och kyrkklockorna ringde. Utställningen i skolan hette ”Åtvidaberg genom tiderna”. Där fanns bl.a. en modell av Åtvidabergs gamla kyrka

Vi gick 7 år i skolan. Efter år 6 kunde man välja på att gå ännu ett år i Folkskola eller fortsätta till Realskolan. För att få gå över till Realskola fick man tenta. Realskolan var fyra år. Jag var för feg för att tenta så jag fortsatte några veckor i 7:e klass. Så kom min lärare till mig och talade om att vi hade en ny chans om en ny tenta. På grund av att vi var för många barn hade många kommit in i Realskolan och klarat tentan. Det blev beslut på att för första gången skulle det bli två parallella ettor men det var för få elever i varje klass och en ny tenta skulle göras. Min lärare ville att jag skulle försöka. Jag var för feg att berätta för mor och far. Kom sedan hem till dom och berättade att jag var klar med tentan och att jag skulle börja Realskolan. Vi hade det så bra att min Far kunde klara min skola. Det kostade mycket att fortsätta läsa. Alla böcker fick eleverna betala själva. I början var det mycket pengar till alla nya böcker. Vi läste inga språk i Folkskolan. 1:a året i Realen började man med engelska i 2:an fick man sedan välja mellan tyska och franska. Jag gick bara 2 år i skolan. Läste engelska och tyska. Tappade lusten att fortsätta för att börja 3:dje året var jag tvungen att tenta upp i engelska. Språk har alltid varit mitt svagaste ämne. Matematik var jag duktig i.

 

Texten är skriven av Margot Wåhlin