Helenas pappa Allan Bengtsson 91 år berättar om sitt liv

Avskrift av en ljudinspelning när Helena Wåhlin intervjuar sin pappa Allan Bengtsson i Åtvidaberg 2016-03-25. Avskriften här är skriven som en sammanhängande berättelse av alt det som Allan berättar om i ljudinspelningen. Notering av Dick Wåhlin.

3Allan Bengtsson 91 år

Född i Vilebo by i Kättilstad församling

Jag är född i Vilebo by som hade 6 olika gårdar. Fram till 1770-talet var gårdarna så kallade Kronohemman som ägdes av staten. Därefter var det Kopparverket i Åtvidaberg som i sin tur ägdes av Baroniet Adelsvärd fortsätta att också äga dessa gårdar. De var beroende av kol och timmer till gruvbrytningen och skrev arrendekontrakt med bönderna om att de fick leverera kol från kolminorna till Åtvidaberg. Även en del timmer och massaved fick bönderna frakta till gruvorna. De fick hjälp av skogsarbetare och kolare, Olsson och Närstedt hette några av dem.

DSC_1433

Lilla Vilebo No 3. 1/6 mantal

Min far var den tredje generationen i vår släkt som som fick utföra dessa sysslor och han gjorde det ända fram till dess att han blev sjuk i TBC. Han fick då behandling för sin TBC på Kolmårdens Sanatorium. Men tyvärr så var båda hans lungor angripna annars kunde man ha gasat bort en lunga och på sätt klara sig. Mellan behandlingarna fick han vara hemma men när han fick blödningar så fick han åka tillbaka till Sanatoriet. Det var också lite riskfyllt för både mor och mig för att vi skulle också kunna bli smittade. En sjuksköterska kom till oss och vi fick något som hette Calmette som gjorde att vi klarade oss. Den som kom på den medicinen fick också Nobelpris för sin upptäckt, den medicinen har har räddat livet på många människor.

Baroniet var humana mot oss så att vi fick bo gratis och ta ved från skogen så att vi kunde klara oss när pappa var sjuk. Mor var en duktig sömmerska och sydde kläder till andra i byn och även andra näraliggande byar.

Skogshalls skola

allan2

Det var ganska många ungdomar i Vilebo och skolan vi gick i hette Skogshall. Det var endast en fröken som skulle klara av att undervisa alla klasser. Det var intagning vartannat år i skolan och hade man tur kom man i rätt år, annars fick man vänta ett år på att börja skolan. Fröken i skolan var väldigt noga med att vi kunde psalmverser, det var det viktigaste. Vi fick också hjälpa henne att bära ved och att städa. Eleverna fick också turas om att elda i en kamin i skolsalen. Hon skulle också undervisa oss i slöjd men det blev inte så mycket av det. Sedan skulle vi också ha gymnastik men fröken fick ryggskott så vi slapp gymnastiken och det blev vi glada för. Mina bästa betyg i skolan var nog i Geografi och Historia. Det fanns också lite litteratur så man läste om Robinson Kruse och hans spännande äventyr. Det kanske satte sig i generna för det som skulle komma längre fram…

Vi ordnade med vår gymnastik själva istället när vi hoppade från höskullar ner i halm eller lekte kurragömma. Ibland ställde vi upp 10 st. kubbar på en väg och sedan hade man 5 st. kubbar till så man kunde kasta på dessa och tävlade med det. Vi ordnade också övningar på sjön när det var blankis med egentillverkade klubbor med krok på längst ner. Far tillverkade ett par skidor åt mig och som han värmde och böjde åt mig men ibland gick böjen tillbaka och då stöp man

Far var var sjuk i 10 år innan han gick bort. Han var lantbrukare på gården men när han blev sjuk så gick marken över till de andra i byn. Jag var 18 år gammal när han dog och då blev det också en auktion. Auktionsförrättaren gjorde konkurs strax efter auktionen så vi fick inte alls många kronor, det var ett hårt öde.

Mina första arbeten

Allan 91 år blogg-1-2

Jag fick börja att arbeta tidigt, första jobbet var att gallra betor hos min morbror som hade en gård i närheten. Jag fick också barka slipers vid Bysjön, de där tunga klumparna som ligger under rälsen på järnväg. Jag fick hjälp att lyfta på och vända dem. Min första lön var 12 kr och jag fick behålla hälften och mor och far fick den andra hälften.

När far hade gått bort fick jag hjälp av mina släktingar Grahn som bodde på Douglasvägen i Åtvidaberg. Jag bodde hos dem och de ordnade med en cykel så jag kunde cykla till Falla. Jag arbetade där med att gallra betor och hästhackning genom att leda en häst i rätt fåra och på så sätt få bort ogräset. Jag blev också trampad av den där hästen kommer jag ihåg. Jag kunde ha fått bott på gården i Falla men där spelade de kort varje kväll på Drängkammaren så jag tyckte att det var bättre att cykla emellan.

Därefter så började jag att arbeta på Engströms Cykelverkstad. Där fick jag en cykel som vi sänkte ner sadeln på för att jag var kort. Det var perfekt för då kunde jag cykla hem till mor som bodde kvar i Vilebo efter det att far hade gått bort.

Allan 91 år blogg-1

Allan med sin mor Anni i lägenheten i Malmviken

Sedan flyttade vi till Malmviken till ett hus som har varit gruvarbetarbostad men som nu är rivet. Det var tre stora hus som var lika stora och det bodde sexfamiljer i varje hus. Därifrån åkte jag till ÅSSA och arbetade och fräste utdrags-ringar till Mauser gevär. Det var 45 000 utdrags-ringar som skulle åtgärdas i två olika moment så det blev totalt 90 000 moment. Verkmästaren sade till mig att nu vet jag var jag har dig så stå du bara här och gör ditt jobb. Sedan fick jag börja att arbeta med provning av smörjapparater som de till verkade och fortfarande gör på ÅSSA även om det nu är ett finskt företag som övertagit fabriken. Det var mycket snäv tolerans på dessa apparater och om det inte stämde så fick man plocka isär apparaten och tvätta den i Trikloretylen, ett farlig gift. Arbetet var helt oskyddat och det fanns ingen utsugning så jag blev påverkad eller mer eller mindre förgiftad av det arbetet. I samband med det skulle jag också mönstra till militärtjänsten men hade då gått ner så mycket i vikt att jag fick anstånd i ett år. Då hade jag också slutat att arbeta på ÅSSA och börjat på Engströms cykelverkstad igen. Det var Doktor Brundin i Åtvidaberg som avrådde mig från att återgå till arbetet på Åssa.

Miltärtjänstgöringen

Året efter så hade jag gått upp lite i vikt igen och kom in som malaj på Lv2. Jag fick börja i köket med det var inte särskilt roligt. Jag fick bl.a. stycka en ko ihop med en annan kille och bära fram Kronans pansarbröd och servera. Jag kände några där sedan tidigare eftersom jag hade börjat med orientering i ÅIF. De hjälpe mig och ordnade som att jag kom över som signalist istället vilket var mycket roligare. Vi hade en skolchef som hette Tillberg som jag kände tidigare. Han körde motorcykel och hade en kille i sidovagnen bredvid som kallades för burkslav. Han tävlings körde i backen från Kvarntorp upp mot Vilebo by i den riktigt branta och krokiga backen. Vi blev riktigt bra vänner eftersom han visste att jag kom ifrån Vilebo. Sedan var ute ibland ute på manöver, bl. a. uppe i Södermanland. En natt var det en kille som satt brandvakt men som  inte var så varsam utan det slog eld i tältet och det brann upp helt och hållet. Vi andra var ute på övning men han klarade sig själv som tur var, men det var ett äventyr.

Vid första repmötet 1966 hade jag Björn Ulveus i överslafen på regementet. Men han var inte närvarande många nätter, andra musik evenemang kallade.

Efter ett år i lumpen så kom jag tillbaka till Åtvidaberg och började arbeta på en elfirma som hette Lidbecks Elektriska. Det var ett av totalt fem olika yrken som jag har provat på. Jag hade tre arbetskamrater som rökte som borstbindare och de avled senare alla tre i lungcancer. Sedan gick jag över till en annan elfirma som hette Sigfrid Anderssons Elektriska. Då fick jag jobb både i Åtvidaberg och Linköping. Jag var med och jobbade med det elektriska när man byggde upp Universitetssjukhuset i Linköping. Sedan jobbade i Åtvidaberg på Östergården, installation av elektricitet på Ålderdomshemmets fyra olika huskroppar. Då kunde man inte ana att man senare skulle bli Vaktmästare där.

Cykelsemestrar och utflykter med kompisar åren 1945-1951 

1945 cykelutflykt från Åtvidaberg till Söderköping. Nästa utflykt till till Gamleby och Garpedansberget med utsikt över bygden, där åt vi också vår matsäck. En tredje utflykt till till Gränna på tandemcykel.

1946 startade vi i Åtvidaberg och cyklade mot Ödeshög vidare till Gränna. Från Gränna tog vi båten till Visingsö och därifrån båt vidare till Jönköping. Vi stannade i i Jönköping i tre dagar och övernattade i ett rum vid Munksjön i tre dagar. Vi tittade på en fotbollsmatch, en bekant till min resekompis var med och spelade i laget som vann sin kvalmatch. Vid hemfärden i en backe före Ödeshög gick en pedalaxel av och vi fick övernatta under tiden cykeln lagades. Det blev även dansbesök till Bestorp och Brokind och dåd övernattade vi i medförda sovsäckar under en stor gran. På hemvägen dagen efter så blev vi skrämda av en Älgko som hade en liten kalv. Det dröjde en timme innan vi vågade att fortsätta hemfärden. Det var Ingemar Lindholm och Inge Franzén som var med då.

En annan utflykt 1946 startade i Åtvidaberg och därifrån cyklade vi först till Valdemarsvik. Därifrån åkte vi båt till Södertälje kanal in i Mälaren och fram till Stadshuskajen i Stockholm. Därifrån cyklade vi till Skuruparken där vi campade i en vecka. Därifrån gjorde vi utflykter både med cykel in till Stockholm och med båt ut i skärgården. När en vecka hade gått så cyklade vi hela vägen hem till Åtvidaberg genom ett fagert Södermanland med en övernattning vid Norrköpings norra infart.

1947 tog vi tåget till Göteborg och fortsatte med färjan till Fredrikshamn. Sedan cyklade vi igenom hela Danmark vilket tog ungefär en vecka. Vi bodde antingen på Bondgårdar eller i tält. Från Danmark tog vi färjan till Malmö och bodde hos min kompis Johan Bondessons föräldrar utanför Malmö. Därefter tog vi tåget tillbaka till Åtvidaberg

1949 åkte jag, Elof Jansson och Alf Blick till först Värmland med första övernattning vid Frödingestenen sedan vidare till Karlstad. Gudbrandsdalen, läger vid Odda Nordsjökusten. Därefter Oslo och Holmenkollen. Hemresa via Fredrikshiold, Trollhättan, Jönköping och hem till Åtvidaberg.

1951 cyklade vi från Åtvidaberg till Linköping. Därifrån tog vi Nattåget via Stockholm till Långsele. Från Långsele vidare med tåg till Kiruna och Björkliden med en dags stopp på varje plats. Sista utflykten var till Narvik där vi åkte skidor. Resan tillbaka från Norrland tog två dagar.

Allan träffar Eivor

Vi var ett gäng som höll till i Nynäs vid sjön Glan mitt emot Malmviken. Vi ordnade bl.a promenader ner till Gärdsrums kyrka på juldagsmorgonen under 5 års tid. Vi startade på Bruksgatan i Åtvidaberg. Vi promenerade två år när det var barmark och åkte med häst och släde de andra åren. Vi tände facklor när det var 1 km kvar till kyrkan och släckte dem är vi kommit fram. Det var en dam som var med och sjöng i kören i kyrkan. Vi hade träffats någon tidigare när vi var hos tandläkaren samtidigt. Jag fattade lite tycke för henne och hon bodde i Sjövik hade jag fått reda på. Jag hade skaffat mig en Motorcykel en 125 cc så det blev lite besök där nere i Sjövik. Hon hette Eivor Karlsson. Hon kom också upp och besökte mamma och mig i Malmviken. Vi bodde väldigt enkelt med ett rum och kokskåp.

Eivor började att arbeta på Gärdsrums ålderdomshem, men sökte snart en kurs i Hemkunskap på Gamleby Folkhögskola. Det var en lärorik kurs och Eivor fick också många goda kamrater där.

Allan 91 år blogg-1-7

Eivor vid Gamleby Folkhögskola, främre raden nr 4 från höger.

Jag skulle också söka en Allmän kurs men blev övertalad att inte göra det. Vi hade mycket jobb på Industriernas Elavdelning. Det gick bra för FACIT med utbyggnad av bland annat storrums kontor i flera våningsplan. I de lokalerna finns numera Hälsofabriken där man kan träna gratis om man är över 90 år. Där finns nu tre avdelningar med ett 30-tal apparater för egen träning och härlig bastu och dusch efter. Ulla Bohlin säger att två dagar i veckan bör du träna.

Eivor och hennes kamrater fick en resa till Gotland samtidigt som det var Riksläger för Frisksport. En kamrat och jag beställde en resa dit. Det blev en härlig resa med rundtur på norra Gotland upp mot Fårö samt tältläger norr om Visby. Under veckan ägnade vi oss åt bl.a föreläsningar och mångkamp. Där längdhoppet avgjordes så hittades benrester i sanden. Det blev en arkeologisk utgrävning som vi fick följa. Det var en gravplats som hittades vilket också fick till följd att våra övningar fick flyttas. En spännande resa!

Giftemålet den 22 maj 1954

 

Allan&Eivor

När Eivor och jag skulle gifta oss så hade svärfar och svärmor flyttat till Bodsgård den gård som ligger nära kyrkan i Gärdserum. De stod också för bröllopet och bröllopsmiddagen. Det kom också mycket telegram som kyrkoherden läste upp för oss. Eivor var med i kyrkokören och före  det Melodiflickorna och hon kunde också spela på olika instrument.

När svärfar och svärmor skulle flytta från Sjövik till Bodsgård så åkte Eivors sytet Barbro och jag ner och hjälpte till. Jag fick leda kossorna under flyttningen. Jag fick alltså jobba lite för Rakel (*)  innan det blev giftemål, i sju år men så länge behövde inte jag arbeta för att få gifta mig med Eivor

(*) Not: I Första Mosebok berättas att att Isaks son Jakob fick arbeta i sju år som hemgift för att få gifta sig med Rakel.

I Bodsgård ansvarade Eivors pappa Nils för djuren, hästar, kossor och kalvar. Familjen hade också en hund Tonny som var till god hjälp att på kommando hämta hem kossorna till mjölkning.  God mat och julfirande. Eivors mamma Agnes hade också kyrkliga uppdrag. Bodsgård såldes sedan till några från Bankekind. För Nils och Agnes var det då inte lätt att skiljas från välskötta åkrar, ängar och djur i naturskönt läge. Det blev ett litet hus i Berg som köptes, en smal tomt men som var spännande tyckte flickorna. Nils började att arbeta på FACIT några år. Det var säkert en svår omställning. Han fick sedan magproblem som visade sig var cancer. Han klagade aldrig men sjukdomen tog överhanden och han avled i sitt hem i Berg.. Efter försäljning av huset i Berg så flyttade Agnes till Smällgatan i Åtvidaberg och fick några år i vår närhet.

Vårt första hem

Vårt första gemensamma hem var på Valkaregatan i Åtvidaberg. Jag hade en arbetskamrat som hade en lägenhet där. När han byggde ett eget hus så fick jag köpa lägenheten av honom. Jag hjälpte också honom med att gräva grunden till huset. En gång när vi grävde i december månad så kom det ett åskväder. Vi hade grävt en ordentlig grop och den fylldes med vatten eftersom det blev ett rejält skyfall. Där föddes också vårt första barn Ingela år 1955. Strax efter det att Ingela föddes så fick Eivor problem med reumatism och fick åka till olika kuranstalter, bl.a. till Norrköping. Hon fick injektioner med så kallat Guldsalt. Hon åkte även till Tranås i flera omgångar.

Byggde eget hus på Eksättersvägen 9 i Åtvidaberg

När vi kom till Eksätersvägen så var det en naturtomt precis perfekt så som vi ville ha. Men det var också mycket arbete med sten på tomten som vi fick plocka bort och köra iväg. Bara på ett ställe där jag skulle anlägga en odling så var det 60 skottkärror med sten som fick köras undan. Odling fanns med i mina gener, det var mor som började med det.

Sedan kom det också en lite tös som hette Helena år 1961. Då var vi tvungen att skaffa en lite större bil. Det blev för trångt i vår lilla Morris Minior och då köpte vi en Volkswagen 1500 istället.

En naturtomt blev också ett bra lekområde för barnen och nära till Håcklaskogen med fina stigar till bär och svampområden ärmånga liter har skördats och matsäck ätits.

Föreningsliv

Från början var det mest i Korpen sammanhang jag sprang orientering. Därefter var jag med i ÅIF men då var jag mest arrangör eftersom jag också var med i ungdomssektionen. På slutet var jag också ordförande där ett par år. Därefter var jag med och startade upp orienteringsklubben OK Eken i Åtvidaberg. Jag skötte även markkontakter före kartritning och tävlingar. Klubben har arrangerat 3-dagars tävlingar samt 4 Nationella tävlingar samt DM och SM. Jag har också samlat flera tusen priser till olika tävlingar från företag. Det är också åtskilliga kilomes taggtråd som vi har tagit bort före tävlingar.

En gång på en orientering i Söderö så var Eivor med och gick runt och promenerade där. Då kom plötsligt ett regnoväder och hon och Flink, en fotograf på FACIT från Åtvidaberg, tog skydd under en stor sten. Där satt de och hade det trevligt och kröp sedan fram när ovädret hade passerat.

Men i och med att frugan var reumatiker så startade vi också upp en Reumatikerförening i Åtvidaberg som var verksam i knappt 10 år och gick sedan upp i Linköpings föreningen. Vi läste i studiecirklar om olika platser och gjorde sedan resor dit, bl.a. till Bornholm och Åland med guide.

Två Vasalopp

Mitt första Vaslopp var 1963 och då var det omkring 6 000 deltagare i loppet. Ganska bra före vissa delar men när det blev 8 plusgrader så var det kladdföre. Vi var ett tiotal deltagare från ÅIF i det året. Vi bodde nära startplatsen i Berga by. Det var Lennart Ottosson som själv har 50 Vasalopp var vår arrangör från Åtvidaberg.

Mitt andra Vaslopp var 1968 och då var det ganska kallt starten. Då var jag också bättre förberedd själv. Men spåren var inte preparerade som idag. Den gången skulle vi ha en extralapp på nummerlappen som skulle lämnas in vid målgången för databehandling och tidtagning. Men många hade tappat sina lappar längs spåret så det blev köbildning vid målet på ca 30 min när jag gick i mål. I samband med det drabbades jag av förfrysning av mina fötter.

Idrottsmeriterna i Orientering

Jag har 20 st DM-tecken i Orientering av högsta valör.

Även ett SM-tecken för herrar 80 år i Veteran-SM

Arbetade som Vaktmästare på Östergården.

Jag hade tidigare varit med och installerat el på Ålderdomshemmet Östergården i Åtvidaberg och när de sökte efter en Vaktmästare så fick jag det jobbet. Redan från början gillade jag att visa bilder för de gamla något som jag har fortsatt med i alla år och gör fortfarande ibland. Men när jag arbetade där så var det inte alltid så populärt för det tillhörde inte mitt jobb. Jag skulle varken läsa tidningar för de gamla eller visa bilder tyckte föreståndaren, men de gamla har alltid uppskattat det.

Jag har också varit med i föreläsningsföreningen i många år och visat bilder och filmer där också. Jag minns också en gång när jag var nere i Gärdserum och arbetade hos svärfar så ringde telefonen. Det var när FACIT chefen Disponent Elof Eriksson var mycket sjuk och inte hade så lång tid kvar att leva. Då ville han se den så kallade ”Brassefilmen” från när Brasliens fotbollslandslag hade träningsläger i Åtvidaberg. FACIT hade försäljningsfilialer i många länder bl.a. i Brasilien. Elofs chaufför fick då komma ner till Gärdserum och hämta mig och sedan fick jag visa filmen för Elof Eriksson. Efteråt blev jag bjuden på lite förplägnad i Villan där man också har en fantastiskt fin utsikt över Bysjön i Åtvidaberg.

Eivor och vårt barnbarn Jimmy blev båda svårt sjuka

Trots reumatiska problem så arbetade Eivor några år halvtid på Östergården, hon hade erfarenhet av vårdjobb från Gärdserum. Det blev dragspelsunderhållning och sång till glädje för de gamla.

Hennes terapi blev besöken på Tranås Rehab, Tallmogården och Värmlandia. Hon fyllde två böcker med priser från korsords tävlingar och slogan tävlingar.  Syjuntans glada gäng hade många upptåg och spex. Då passade jag på att träna eller eller var med på styrelsemöten i Skogsluffarna.

I samband med att Eivor började att få problem med sina tänder och skulle sätta in tand inplantat så tillstötte också något annat som sedan visade sig vara den allvarliga sjukdomen ALS. Hon kämpade med den sjukdomen i fem år innan hon gick bort den 18 januari år 2000.  Det var en väldigt tuff tid. När hon inte längre kunde ta sig upp för trapporna inne i huset så ordnade vi med en ramp så att vi istället kunde ta in henne i huset med rullstol via altandörren på baksidan av huset. Även duschen handikappanpassades då.

Före det så hade vi också haft bekymmer med vårt barnbarn, Ingelas äldsta pojke Jimmy. Från början trodde vi att han hade drabbats av någon influensa eller liknande. Men sedan blev det också lunginflammation med hosta och feber. När de sedan tog prover så visade sig att han drabbats av Leukemi som han kämpade med i tre år innan han gick bort drygt 14 år gamma på hösten 1995. Han fick först behandling med cellgifter och fick bort sina cancerceller men fick sedan återfall. Precis innan han sedan skulle få byta benmärg på sjukhuset i Huddinge så konstaterade läkarna att det hade spridit sig igen och att de inte kunde göra mer för honom.

Efter allt detta så försökte man komma på fötter igen. Det hjälpte till att man hade mycket idrottskamrater som ställde upp för mig. Givetvis även barnen och övriga släkten ställde upp mycket då. Även att ha ett hus och en trädgård var en stor terapi då, även en kolonilott som gjorde mig självförsörjande på potatis, grönsaker och annat.

Livet just nu

Fortfarande nu när jag är 91 år gammal så kan jag skörda i trädgården och på min kolonilott. Jag plockar även mycket kantareller, blåbär och lingon. Frukt och bär det finns i trädgården. Jag har ett äppleträd som jag är särkilt stol över som jag tog i en hage hos svärfar när det var en knapp meter. Nu är det fem-sex meter högt och ger en otrolig skörd. Det är inympat tre sorter i trädet. Förra året 2015 blev det rekordskörd och grannarna gick och tittade på mitt träd. De fick nästan inte ett enda äpple på sina egna träd.

Jag var tidigare med under 1980-talet och anlade Östgötaleden genom Åtvidaberg och det arbetet måste man fortsätta att underhålla. Det tog fem år att färdigställa leden på 8 mil från Templet i Åtvidaberg ner till gränsen mot Valdemarsvik. Jag hade då kontakter med olika markägare, gjorde en hel del röjning och annat arbete,. Nu ansvarar jag för att underhålla en sträcka på några km på den leden. Det var den fantastiska läraren Olle Söderbäck som en gång drog i gång det projektet i Åtvidaberg.

Just nu så väntar jag mest på att våren ska komma  och att det ska börja spira i naturen. Vi har inte haft någon vinter i år utan det har varit 5 st minivintrar.

Fantastiska grannar har nu när jag bor kvar här på Eksättersvägen 9 i Åtvidaberg. Jag brukar ställa upp lite för dem också när jag kan, igår följde jag med en granne som har lite problem med sin syn och handlade på ICA. Jag åker fortfarande med min lilla bil ibland men tar ett år i taget så vi får se.

Tänk vilken förmån att få leva och ha hälsan med ett litet undantag för ett ljumskbråck som bråkar och en liten apparat en pacemaker som nu varit en bra hjälpmotor under 8 år.  Tre månader efter att jag fick pacemaker så blev det ett DM-tecken i orientering. Jag lurade den bästa i klassen var ifatt med två minuter men han såg inte kontrollen. Jag såg den och vände, det blev vinst med en minuts marginal på normaldistansen. Men på kortbane DM en vecka senare var det ombytta roller.

Jag har just nu planterat och klippt gräset. Sallad och rädisor på gång även jordgubbar men onormal torka, 2 mm regn på två månader, sabbar skörden. Däremot äpple och körsbär ser mycket bra ut. Så är livet för en egenodlare. Har redan smakat de första blåbären medan kantarellerna måste ha mycket mer regn. Det får bli extra besök på Hälsofabriken som ersättning

Avskrift av en ljudinspelning med Allan från den 25 mars 2016, kompletterat med Allans egna skriftliga noteringar från juni samma år. 

NOT: I samband med att Allan firade sin 90 årsdag 2015 så publicerade Länstidningen två reportage om Allans innehållsrika liv

2Allan Bengtsson 91 år

Allan 90 år_d kopia

 

Annonser

Avskrift av en ljudinspelning från den 25 mars 2016 när Helena Wåhlin intervjuar sin moster Barbro Rehn om sin barndom.

Notering:  I ljudinspelningen så är det i verkligheten ett samtal där Helena ställer frågor och Barbro berättar om sin barndom. Helenas pappa Allan Bengtsson är också med  i samtalet och fyller på med information. Avskriften är istället skriven som en sammanhängande berättelse av allt det som Barbro berättar om sin barndom under samtalet. / Dick Wåhlin

Tingetorp i Falerum 1939 – 1945

Jag kommer ihåg från det att jag var drygt 2 år nästan 2,5, då börjar mitt minne, det var på sommaren 1939. Jag minns faktiskt krigsutbrottet för de äldre pratade om Polen och jag tyckte precis att det lät som ”tvålen på något sätt”.

Jag kommer också ihåg det som hände på sommaren samma år att vi då bodde hos mina morbröder Ivan och Alvin i Rumma. Eivor och jag hade på oss nya och fina förkläden och var ute och lekte. Vi var ute med Alvin mamma var inte hemma. Vi hittade ett dike med fin lera där vi lekte, en av oss öste upp och en bakade lerkakor. När Alvin kom in med oss i köket var förklädena verkligen inte rena och fina längre, men vi hade haft roligt. Det var en rolig sommar, morbror Alvin pratade mycket och Ivan sjöng väldigt bra. Jag sa ”Alvin du bare pater och pater och du Ivan du bare sunger och sunger”.

karlloov4

Gården i Rumma där Barbros morbröder bodde. Barbros mor Agnes Karlsson nr 2 fr. höger

         

Därefter flyttade vi till Tingetorp i Falerum på hösten 1939. Jag minns också när jag fyllde 3 år för då sa jag till våran granne; idag du Astrid så fyller jag 6 år.

Jag minns också när det var stor epidemi av Scharlakansfeber i Falerum och många barn drabbades även min syster Eivor drabbades. Hon fick åka till Västervik och vara där i sex veckor. Vår pappa Nils fick det också och han var väldigt sjuk. De bar iväg med honom på en bår. De var i Västervik båda två och mamma och jag var själva hemma. Vi fick inte träffa några andra så mamma fick gå och lägga pengar på trappan hos grannen om vi skulle köpa något. Vi klarade oss medan de som var sjuka låg på det som kallas för epidemin i Västervik. Idag får man penicillin så nu är det inte så längre så med scharlakansfeber. Men då fick man vara borta så länge som man fjällade och smittade andra. Det var många barn borta från Falerum, men det var även några vuxna som drabbades.

Sedan kan jag minnas när jag var fyra år och Eivor hade Mässlingen, det var i oktober. Det var i oktober när Nils hade namnsdag och han var ute plockade potatis på gården. Mamma fick också gå ut och plocka potatis den som vi själva odlade men även hjälpa andra att plocka upp deras potatis. Eivor och jag var ensamma hemma. Tant Nilsson in till oss med en tårta och satte i köket för att det var Nils namnsdag. Den tog jag och bar upp till Eivor för att visa henne tårtan, jag gick uppför trappan med den där tårtan. Jag själv klarade mig från Mässlingen trots att jag var mycket med Eivor och även var i hennes säng. Sedan fick jag det istället när jag var 21 år och var väldigt sjuk då.

Sjövik 1945 – 1954

01062014-Sjövik.jpg

När jag var sju år och började i skolan så bodde vi fortfarande kvar i Tingetorp. Eivor började i skolan 1940. Vi bodde kvar i Tingetorp fram till 1945 då mamma och pappa tog arrende på Sjövik. Vi flyttade långt in i skogen och fick också väldigt långt till skolan. Förut hade jag bara 300 meter till skolan, småskolan som det hette på den tiden. Efter att vi hade flyttat så blev det till att cykla 4 km, det var i mars månad. Jag vet att vi fick sova hos Nilsons, ”Nemman” som de också kallades för, den natten när de höll på att flytta alla våra saker. Dagen efter så cyklade vi dit och det var så långt tyckte vi. Det var också den värsta tiden när det var tjällossning i mars, den 14 mars var det.

Första morgonen följde pappa med mig till skolan och han skjutsade mig på cykel en bit. Det fanns två stora backar som  kallades för Sirklev och efter dem så fick man trampa på själv. Vi cyklade hela året så länge som det gick men på vintern åkte vi istället spark. Ibland var det så mycket snö att pappa fick ta hästen för att ta vi skulle kunna ta oss till skolan, för det var inte plogat. Varannan dag körde han och grannen mjölk till en brygga där mjölkbilen kom och hämtade den, då passade vi på att åka med dom. Men som sagt det var bara varannan dag.

                    

31052014-DSC_2484

Barbros pappa Nils Karlsson (1903 – 1976) med sina hästar

På den tiden när vi bodde i Sjövik så plöjde man inte med traktor utan det plöjdes med hästar.

De kom från Tingetorp med hästar och så plöjde de upp förbi Bovik och vände, där mötte de som kom från Stora Ved och plöjde från det andra hållet.

I Sjövik fanns en galen tupp som jagade mig och Eivor. En gång när Eivor skulle hämta potatis i källaren så kom tuppen farande och då kastade hon baljan en sådan där zinkbalja på tuppen. Det fanns också kor som vi inte tyckte om och som också blev lite tokiga. De som blev för arga kunde vi inte ha kvar utan de avlivades. Jag vet att mamma en gång blev jagad av en ko. Hon hann precis hoppa över en gärdsgård och skrek på pappa. Han körde säd på ett gärde intill och kom springande med en krake i handen och viftade mot kon men kon var så arg att han inte brydde sig om det. Den kon hade de inte kvar för hon var farlig.

Vi bodde i Sjövik i 9 år från 1945 till 1954 och då hade också min systers fästman Allan kommit med in i bilden. Han och jag hjälpte sedan till att flytta korna till Gärdserum även Arnold Franzén från Gullebo kom och hjälpte till. Vi ledde korna från Sjövik när vi flyttade till Bodsgård. Där i Bodsgård bodde mamma och pappa sedan kvar till 1964 då de flyttade till Berg utanför Åtvidaberg, Jag själv hade arbetat på telefonstationen i Falerum i två år när de flyttade från Bodsgård, jag började arbeta där när jag var 15 år gammal och var alltså 17 år när de flyttade. Eivor hade börjat att arbeta på Ålderdomshemmet i Gärdserum, det som är Möbelhuset nu. Jag konfirmerades också vid den den tiden och ibland när jag gick till kyrkan på söndagarna så hälsade jag på Eivor på sitt arbete och blev bjuden på kaffe.

”Flickorna I Sjövik”

När vi var yngre så sjöng Eivor och jag mycket och det fanns inte så mycket annan underhållning. Eivor spelade och sedan sjöng vi tillsammans. Pappa spelade mandolin och vi brukade säga till honom på söndagarna att kan du inte spela för oss. Han svarade att det kan jag men först ska raka mig och sedan måste jag stämma men sedan kan jag spela för er. Han var både duktig och musikalisk och han lyssnade också gärna på musik på radion. Jag kommer ihåg att när vi bodde i Sjövik så var det för aktiviteter för familjerna på söndagseftermiddagen bl.a. gammaldans och mamma och pappa dansade väldigt mycket. Eivor och jag uppträdde också och vi var också med i ungdomslogen. Det fanns också något som hette Falerums Melodiflickor så vi fick mycket musik och sånger därigenom. Jag var inte själv med där eftersom jag var för ung för det. Jag gick i skolan och de andra hade slutat skolan.

När det kom besök till oss så skulle Eivor och jag ofta sjunga och spela. Harald kom in ibland och skulle äta söndags middag och han tyckte mycket om att lyssna och sjöng gärna med. En gång var vi med i Västervikstidningen vi var lördagsflickor eller vad det nu stod där. Det var Alf Blixt som tog kortet när Eivor sitter med Mandolinen och hade skickat in till tidningen. Mamma eller pappa hade nyligen fyllt 50 år och det är därför det är så mycket blommor med på kortet. Vi sjöng på tyska ”Rote rosen Rote Lippen Rote wein”. Jag var då 15 -16  år gammal och Eivor 4 år äldre.

15032014-IMG_0004

Barbro Karlsson gift Rehn och hennes syster Eivor Karlsson gift Bengtsson

Jag önskade mig en hund så innerligt men det fick jag ingen. Jag gick istället till grannen som hade en Foxterrier som var så rolig och den fick jag också gå ut med. Men sedan var det så att Eivor kom hem med en hundvalp som hon hade fått och det var väldigt roligt. Den hette Tolla och var en korsning åt alla håll och den var svart. Den kunde hämta hem kossorna i hagen och driva hem dem när det var dags att mjölka. Vi fick även hundvalpar, det var inte meningen men det var också roligt.

15032014-IMG_0011-2.jpg

Barbro med hunden Tolla i sitt knä

Jag kommer också ihåg när pappa fyllde år en gång då vi hade köpt en fåtölj och den kom hem till oss med mjölkbilen. Mamma och jag tog en mjölkärra och tog in den i huset utan att han visste om det.

Jag minns en gång och det var 1952, jag hade precis börjat på växeln i Falerum. Det var 1 april och det snöade så dant, jag jobbade eftermiddag och slutade kl nio på kvällen. Jag kom bara någon kilometer dit där vägarna delar på sig, en väg går upp till Nannersbo och en till Stora Ved. Det var inte mycket kört där så jag kunde inte cykla längre än dit. Det var täta granar på ett ställe och då drog jag in min cykel där. När jag kom in under granarna fick jag att se att pappas cykel stod där. Då hade han varit hos tandläkarn och kunde inte heller fortsätta att cykla hem. När jag hade gått en bit så kommer han med hästen och mötte mig och vi åker och hämtar cyklarna. Han hade förstått att inte jag heller kunde cykla hem den kvällen, så mycket snö var det 1 april 1952.

”Överste Löwenhjelm”

MINOLTA DIGITAL CAMERA

”Överste Löwenhjelm” – Carl Löf

Min morfar Carl Löf (1864- 1950) blev dement och och bodde hemma hos oss i Sjövik. Ibland när det kom folk och hälsade på så presenterade han sig och kallade sig för överste Lövenhjelm. Eivor och jag fick turas om att följa med honom ut till utedasset. Det var fortfarande krig då och vi hade ingen elektricitet i Sjövik. Det fanns heller ingen fotogen att få tag på under kriget så vi använde något som hette Karbid-lampa som belysning när det var mörkt. Man fick lära sig att fylla och tända den lampan. Den gav inte särskilt bra ljus men det var bättre än ingenting. Det blev bättre när vi fick tag på fotogen. Vi hade heller varken någon telefon eller radio där. Vi hade inte tillgång till hela huset för den som ägde huset var en ungkarl som hette Kalle Fahlstedt och han hade det största rummet uppe på. Han hade en radio som vi fick lyssna på ibland, det var en batteriradio. Det fanns två olika sorters batterier ett torrbatteri och ett som det var syra i och som vi fick åka till smeden och ladda. Det fanns en som jobbade hos smeden som var väldigt duktig på radio han var också maskinist på bion i Falerum. När man skulle ladda batteriet så tog vi en margarinkartong och la batteriet i och satte bak på cykeln. Sedan lämnade vi batteriet på laddning och efter ett par dagar kunde vi hämta batteriet igen. Vi betalde någon eller ett par kronor för att få batteriet laddat.

På kvällen gick ett radioprogram som hettet Karusellen med Lennart Hyland som var ett bra program. Då tog vi ofta kaffebrickan med upp och satt hela familjen och lyssnade. Eivor satt då också ofta och stickade. Det gjorde hon ofta efter det att hon slutat skolan och var hemma och hjälpte till. Hon var duktig på att sticka och stickade bl.a jumprar åt oss. Jag kommer ihåg att hon stickade några gula jumprar med brunt mönster på framsidan.

Bodsgård 1954 – 1956

31052014-DSC_2451.jpg

Eivor bodde ibland på Ålderdomshemmet i ett rum  när hon jobbade där. Men hon bodde bara från mars till maj det året i Bodsgård.  Hon gifte sig sedan med Allan Bengtsson den 22 maj i Gärdsrums kyrka. De flyttade därefter till Valkaren i Åtvidaberg medan jag bodde kvar i Bodsgård ett tag till eftersom jag hade mitt arbete på växeln i Falerum.

Jag satt gärna på trappan till kyrkan till Gärdsrums kyrka på sommarkvällarna och tittade ut över Båtsjön, det var så väldigt vackert.

31052014-DSC_2452.jpg

Åtvidaberg från 1956

Jag började sedan att arbeta på växeln i Åtvidaberg den 1 december 1956 när jag var 19 år gammal. Jag bodde först hos Allan och Eivor, Eivor var inte så bra i sina leder. Jag sov i en säng i vardagsrummet och sedan fanns det en soffa med en undersäng i köket. Jag brukade gå ut med Ingela och även gå och handla uppe på affären Cesars på Bruksgatan. De som arbetade där frågade ofta hur det var med Eivor och skickade med lite godis eller en frukt till henne. I mars 1957 så fick Eivor åka till Norrköping och fick behandling med guldsalt, under tiden var Ingela i Bodsgård. Det måste ha varit slitsamt även för mamma och pappa, pappa skötte ladugården i Bodsgård och var upp tidigt varje morgon. Eivor var i Norrköping under flera veckor och jag var där och hälsade på henne och åkte spårvagn.

När jag var 20 år gammal så köpte jag en liten bil och åkte emellan med den, bodde Bodsgård på sommaren och hyrde rum i Åtvidaberg på vintern. Första vintern bodde jag hos en tant på Stenhusgatan och hade då väldigt nära till jobbet. Hon hade rum och kök, sov själv i köket och hyrde ut rummet till mig. Andra vintern bodde jag på Kamrerns väg nr 9 hos Hallbergs. Det var då på den tiden jag träffade Per-Olov.

I september 1959 tog jag ut flyttbetyg från Gärdserum och blev riktig Åtvidabergsbo. Jag bodde först i rummet i källaren hos Allan och Eivor och var den första inneboende i deras hus som byggdes på sommaren 1959. Den 21 april 1962 på påskafton gifte jag med Per-Olov Rehn och då flyttade vi till Seths Backe nr 2 till ett hus som då bara var ca 1 år gammalt och där bor jag kvar än.

Efter Barbro kom sedan fler inneboende på Eksättersvägen 9, först Astor Karlsson därefter Maud även Gerd Mars bodde också där ett tag. En av de inneboende som var väldigt vacker med fint mörkt hår var med i tävlingen Åtvidabergs sommarflicka på Barnens Dag. Barnes Dag var en stor och viktig händelse i Åtvidaberg.

Barbro Rehns avslutningsord

Jag hade en bra barndom för det var alltid tryggt och bra. Vi hade inget överflöd men vi hade alltid mat och kläder. Vi bodde på små lantbruk och vi barn fick hjälpa till med det som vi kunde göra. Kunde vi inte göra något annat så plockade vi smultron för det fanns det gott om. Vi åt smultron nästan varje dag på sommaren.

Åtvidaberg 2016-03-25

31032016-antavla

Mina föräldrar Stig och Margots brev från 1950 -talet

Min mor noterade flitigt och sparade på mycket saker som jag har haft väldigt stor glädje av när jag ska skriva ner mina föräldrars levnadsberättelser. Min far dog den 7 december 2015 och min mor den 7 november 2012 och det är faktiskt nu bara att konstatera att det är jag som äldst…

Alla vet säkert att man aldrig får läsa andras brev eftersom det är privata och personliga saker som står skrivna i dem. Nu pratar jag om riktiga brev, varken epost, SMS eller Snapchats. Inte heller några Facebook inlägg som ligger offentligt på internet för att så många som möjligt ska läsa det. Utan jag menar riktiga handskrivna brev som är stoppade i ett igenklistrat kuvert med adress och frimärke på utsidan. Postverket tog sedan hand om dessa brev varsamt och levererade dem hem till adressatens brevlåda. Numera är det mest räkningar och reklam som hamnar i våra brevlådor.

Redan som barn visste jag att mamma och pappa hade skrivit kärleksbrev till varandra när pappa gjorde sin militärtjänst. Givetvis var jag redan då mycket nyfiken på de här breven och inte minst även på en gammal Dagbok som mamma hade gömt undan noggrant tillsammans med breven. Men mamma sa också till min syster och mig att den dag som inte jag och pappa finns längre, då får ni läsa både breven och Dagboken.

Nu har jag haft breven ett tag hos mig och även läst vad mor och far skrev till varandra. Det kändes helt okey att göra det nu när de inte längre finns med bland oss. Men trots mors ord om att vi fick läsa dem så kändes det ändå fortfarande ganska privat att läsa dem. Breven skrevs för drygt 60 år sedan, mor var då 17 år och far 21 år, när han gjorde sin militärtjänst som Vpl 1848-4-51 Wåhlin på 6 Logementet 8 Batteriet vid A2 i Göteborg.

Även om det kändes privat och det skapade även en hel del känslor i kroppen att läsa deras kärleksbrev så gav de också kopplingar till viktiga händelser i mor och fars liv. Det var t.e.x. mycket intressant att läsa om deras förlovnings-förberedelser inför Nyårsafton 1952 då de och även en kusin till mamma förlovade sig på Hotel Casa i Norrköping.

19530115 Margot_0002

Utdrag ur brev från Margot daterat Åtvidaberg 1952.11.30

”Jag är så jätteglad i dag. Jag var uppe hos N.N i fredags kväll . Hon hade då talat med Faster N.N då så vi satt där och resonerade ett tag. Faster N.N hade då givit N.N löfte om att få förlova sig till Nyåret. Så när jag for därifrån var jag glad men ändå lite nervös, för jag hade ju mitt kvar, Jag satt hela eftermiddagen igår och skulle försöka få fram det till mor men jag kunde inte. idag på eftermiddagen frågade jag henne, så nu har jag tillåtelse jag också.”

”Ikväll kanske jag går på bio. Stjärnkarusellen (*) går på Ordenshuset och den vill jag gärna se, men det är inget kul att gå dit själv så jag får se hur jag gör.”

Militärpost från Gotland 1956

Svar från Stig daterat Göteborg 1952.12.03

”Tack för brevet jag fick. När du hade frågat och fått löfte om att bli min, då kan man väl bara vara glad”

”Ett par kamrater här hälsar och hoppas att det blir ett bra Nyår, de heter Ekan och Ärtan”

Det finns också andra intressanta kopplingar att göra till andra familjehändelser men jag nöjer mig nu här med ovanstående utdrag ur två av breven som mor och far skrev till varandra. Som ni kanske förstår så är de breven riktigt intressanta för mig som släktforskare.

Avslutningsvis en viktig uppmaning till er som eventuellt ska ta hand om avlidna släktingars kvarlåtenskap. Släng inte bort gamla brev och definitivt inte gamla fotoalbum.

 

Not. (*) Stjärnkarusellen, en romantisk musikalfilm som släpptes för första gången den 14 december 1951. Medverkande skådespelare: Doris Day, Gordon MacRay, Virginia Mayo, James Cagney, m.fl.

Åtvidaberg på 1920-talet

Jag har många foton från Åtvidaberg efter både min mormor och morfar och även deras föräldrar. Det är bara lite tråkigt att konstatera att det idag är försent att fråga vilka personer som finns med på en hel del av dessa gamla foton. Helt enkelt för att de som vet inte längre lever. Däremot är jag givetvis mycket glad för att bilderna överhuvudtaget finns kvar. Tänkte här visa ett urval bilder som visar lite miljöer och tidsanda i Åtvidaberg på 1920-talet

Mejeriet ( 1921) (kopia) (kopia)

Matning av änder vid Mejeriet 1921. Med på bilden finns även det gamla Varmbadhuset

Folketspark i Åtvidaberg (kopia)

Folkets Park Åtvidaberg 1920 tal

Massa gubbar vid Templet (kopia)

Templet i Åtvidaberg

Besök av Knuts bror från Hallstahamar 1921 (kopia)

Besök från Hallstahammar – Åtvidabergs Järnvägsstation

Åtvads sta (kopia)

Besök från Hallstahammar – Åtvidabergs Järnvägsstation

Gökotta vid krutkällan 1926

Gökotta vid Krutkällaren i Åtvidaberg 1926

Untitled-Scanned-55

Parken Adelsnäs ?

Har du några minnen som väcks till liv när du ser de här bilderna eller har något annat du vill kommentera så är du givetvis välkommen. Enklast gör du det genom att lägga en kommentar till det här inlägget.

 

Tack till alla er som på olika sätt medverkade vid begravningen av min far Stig Wåhlin

Dagen före julafton den 23 december 2015 begravdes min far Stig Wåhlin i Åtvidabergs G:a Kyrka. I begravningsannonsen hade vi skrivit att begravningen sker i stillhet. Vi gjorde så att för att ingen skulle behöva känna dåligt samvete för att man inte kunde delta på plats, samtidigt som alla som kunde givetvis var hjärtligt välkomna. Ett annat sätt att delta och hedra Stigs minne var att istället sätta in en summa pengar på Cancerfondens konto.

Kan man i förväg ha en föreställning och önskan om hur man vill att en begravning ska bli så var det också så som blev den här gången. Det blev en väldigt ljus och vacker begravning och därmed också ett riktigt fint och värdigt avsked av Stig Wåhlin.

Stig tyckte mycket om att höra min dotter Emelie sjunga och därför blev det en fin stämning i kyrkan när Emelie framförde  ”I Den Stora Sorgens Famn”, skriven av Ted Gärdestad. Att sjunga på en så nära anhörigs begravning innebär en stor anspänning. Emelie inte bara sjöng den här gången utan hon ackompanjerade också sig själv på kyrkans flygel.

Än en gång ett stort tack till er som var där och till er som bidragit till cancerforskningen genom att sätta  pengar på Cancerfonden till Stigs minne.

Min far Stig Wåhlin 1931.05.08 – 2015.12.07

stigporträtt

Stig Wåhlin 1931 – 2015

Stig Erland Wåhlin föddes fredagen den 8 maj 1931. Hans föräldrar var skomakare Otto Wåhlin (1890-1964) och Gunborg Wåhlin (1895-1985).  Gudföräldrar och faddrar vid dopet var Karl (1882- ) och Ebba Olsson (1887- 1970) från Mossebo 3/16 mantal.

Stig föddes och växte upp på den lilla gården Gröndal 1:6 i Ramneryd Förlösa socken mellan Kalmar och Nybro. Han hade fem äldre syskon och de fick alla hjälpa till att arbeta på gården för att klara av familjens försörjning under mycket knappa förhållanden. Gården i Ramneryd var på 1/8 mantal och 5 tunnland skog. Boningshuset var 38 fot långt och 14 fot brett. Det innehöll tre rum en liten förstuga samt ett kök med vedspis och en bakugn som var inmurad i murstocken. Det fanns inget vatten indraget utan det fick man hämta  ute i brunnen på gården. I själva byn Ramneryd så fick man el framdraget år 1931. Troligen fick även farmor och farfar el till belysning samma år eftersom ett nytt lån togs på fastigheten i september 1930. Värme fick man från vedkaminer som eldades med ved från den egna skogen. I ladugården fanns en häst som användes till både plöjning av åkrarna och skogsarbeten samt ett par kor som gav mjölk till familjen. Det fanns också någon gris, lite får samt några höns på gården. På åkrarna odlades det säd, potatis, grönsaker.

 

När Stig hade fyllt sju år började han i Mossebo Folkskola, hans lärarinna hette Sigrid Johansson (1889- 1971). Det var en lång väg att gå till skolan och på vintern turades eleverna i klassen om att vara där extra tidigt på morgonen för att elda  med ved i spisen. Detta för att det skulle var varmt i skolsalen när de andra eleverna kom fram till skolan. Den 30 juni 1945 var Folkskoletiden slut och Stig började därefter i Fortsättningsskola i Gösbäck i Förlösa i ett år fram till den 10 april 1946.

Hembygdsboken

Stigs Hembygdsbok från årskurs 2 i Folkskolan

Den 18 maj 1946 konfirmerades sedan Stig i Förlösa kyrka i en konfirmandgrupp på tio, fem pojkar och fem flickor

IMG_0247

När Stig var 15 år gammal 1946 så började han att arbeta på Nybro Svarveri AB. Först med hantlangning och senare även en del monteringsarbete. Anställningen där varade i två år till år 1948

År 1948 kom Stig till Åtvidaberg och började som lärling på FACITS Yrkesskola för att utbilda sig till verktygsmakare.  Han bodde i de så kallade ”Kaningårdarna”, ett namn som de infödda pojkarna i Åtvidaberg benämnde lärlingsskolans elevhem för. Det var inte så populärt när lärlingar som kom från från andra orter träffade flickvänner i Åtvidaberg. Åtvidabergs grabbarna gillade helt enkelt inte konkurrensen från de utsocknes lärlingarna på FACIT.

Stig och Margot träffades första gången onsdagen den 9 augusti 1950 på en bänk i samband med en dans i Folkets Park i Åtvidaberg. Det var inte tillåtet att ta med sig flickvänner till elevhemmet  och därför fick man försöka att hitta andra platser att träffas på. En gång lånade Stig och Margot en båt och rodde ut till Helena ö som ligger i Bysjön. Men de fick inte vara i fred ute på ön så särskilt länge. Efter en stund kom nämligen husmor på elevhemmet roende med stadiga tag med årorna i annan båt och skulle få bort dem därifrån. Men tydligen hade husmor ett gott öga till just Stig och Margot och sa när  hon fick syn på dem ”-Jasså var det bara ni…”

”Kaningårdarna” låg nära Bysjöns strand men började att bli lite slitet. En flytt av elevhemmet till Solvik var beslutad men natten innan de skulle flytta så brann Solvik ner i en oförklarlig brand och därför blev heller flytten dit aldrig av.

Den 4 juli 1952 så ryckte Stig in på Lv6 i Göteborg för att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Han utbildades till Pjäsmekaniker på Luftvärnspjäser.  Under värnpliktstiden brevväxlades det flitigt mellan Stig och Margot. Ibland var Stig hemma i Åtvidaberg på permission och de planer de då pratade om inför framtiden fortsatte sedan att diskuteras i hemlighet via breven. De förlovade sig på Nyårsafton 1952 på Hotel Casa i Norrköping. Den 27 mars 1953 avslutades värnpliktsutbildningen med ett sista kommando av befälen som ropade Militär Utryckning i Civila Kläder (MUCK) höger vänster om marsch. Efter värnplikten fortsatte Stig att arbeta som verktygsmakare på FACIT AB i Åtvidaberg fram till 1963.

IMG_0008

 

År 1955 åkte Stig och Margot på Motorcykelsemester i södra Sverige. Pappa har gärna och ofta berättat om när han med Margot bak på bönpallen körde i 140 km/h på Sveriges första motorväg mellan Lund och Malmö. De behövde inte vara oroliga för fortkörningsböter eftersom det var fri fart på den tiden på motorvägar.

Den första bilen köptes den 22 maj 1956 på Lennart Jöhncke Bil AB i Linköping. Det var en Volkswagen 1952 års modell med registreringsnummer E 26220 och den kostade 4 527 kr och 65 öre inklusive Registreringsavgift och ränta fram 30 juni -56. I inbyte lämnades en Motorcykel av märket Triumph årsmodell 1953 med registreringsnummer E 986 som värderades till 1 500kr. (Källa: Faktura Nr 47655)

På Påskafton 1957.04.20 gifte sig Stig och Margot i Åtvidabergs Nya Kyrka. Efter bröllopet bjöds det på middag och fest i Åtvidabergs Hembygdsgård för 75 gäster.

Stig&Margot

Flyttade 1963.06.20 till Granvägen 24 i Varberg, Stig arbetade i Varberg på Svedaverken som Verktygsmakare. Det var några fler familjer som ungefär samtidigt flyttade från Åtvidaberg till Varberg och som lockade dit av arbeten på Svedaverken.

Flyttade ifrån Varberg 1965.05.01 till Klingsbergsgatan i Norrköping. Flyttade i december 1965 Holmstagatan 5 c  i Norrköping.  Arbetade först på Lindöverken i Norrköping. Började sedan på Makroplast i Söderköping som Verktygsfräsare.

MakroplastPå somrarna 1973 och 1974 sommarjobbade jag på sommarloven på Makroplast och det var först då som jag själv fick veta och upptäcka vilken oerhört skicklig yrkesman Stig var. Jag såg själv när han från ett stort stycke stål fräste ett verktyg för plast gjutning av instrumentbrädor till SAAB bilar.  Det här var innan det fanns några numeriskt styrda maskiner. Med enbart hjälp av sin fräsmaskin, en stor ritning och ett skjutmått så fräste han fram formen till instrumentbrädan med en tolerans på någon tiondels millimeter. De som sedan skulle fila och putsa fram den sista finishen på verktyget hade ett förhållandevis enkelt arbete kvar. Även om det givetvis krävde en stor yrkesskicklighet för det jobbet också. Men hans arbetskamrater sa till mig att de verktyg som Stig hade fräst var de verktyg som de som filade och putsade uppskattade mest av alla att sedan få slutföra. 

 

Stig började efter tiden på Makroplast på Norrköpings Mekaniska verkstad som Arbetsledare

Han arbetade sedan på AMU-Center från 1977 först som obehörig Yrkeslärare inom Maskinreparation. Utbildade sig sedan som behörig yrkeslärare i Stockholm 1980 och bodde då i en liten lägenhet på Östermalm i Stockholm.

När Margot behövde mera vård och tillsyn så flyttades hon 2008 till Rosengården 1 i Åtvidaberg och samtidigt flyttade Stig till en liten lägenhet på Stenhusgatan. När Stig år 2012 också fick svårart att klara sig själv så flyttade han till Rosengården 3. Strax efter att Stig flyttat dit så avled Margot den 7 november 2012. På natten den 7 december 2015 avled Stig efter en tids sjukdom.

Pappa har nu tänkt sina sista tankar och även hans tidigare tankar, hans kunskaper och erfarenheter är nu borta för alltid. Sorgen efter honom är som vågorna på havet efter stormen Helga som rasade över Östergötland samma dag jag fick samtalet jag visste om snart skulle komma. Men jag vet också att vågorna på havet kommer att bli mindre och mindre vartefter tiden går. Havet blir dock aldrig helt stilla även om vågorna ibland knappast syns., precis så som sorgen och saknaden kommer att bli. Jag har många fina minnen i mitt huvud men är framförallt är jag mycket tacksam för den tid jag har fått tillsammans med mina föräldrar.

Jag minns när vi:

– i vår lilla Volkswagen åkte på tältsemester till Stensö camping i Kalmar för att kunna hälsa på farmor och farfar i Ramneryd. Trafiksäkerhetstänkande var inget som var uppfunnet ännu. Min lillasyster Lena fick ligga och sova under bilfärden i den lilla nedsänkningen som fanns mellan baksätet och bakrutan på den bilmodellen. När vi senare hade bytt upp oss till en Volvo PV 444 så bäddades det med luftmadrasser och sovsäckar på golvet mellan fram och bakstolarna så att både jag och min syster kunde ligga där bak och sova. När vi inte sov så hade vi noga kontroll på varandra så att ingen kom över på den andras sida i bilen. – Ja lite stök och bök mellan syskonen tillhörde ofta bilresor. Men det är väl det som ibland också kallas för syskonkärlek.

– på vintern packade vi en ryggsäck med termos med varm mjölkchoklad och ostsmörgåsar och åkte upp till Vrinneviskogen i Norrköping för att åka längdskidor. Ofta blev det röda 5 km spåret men var vädret riktigt bra så hände det också ibland att det blev det gula milspåret På höst och vår gick vi istället tipspromenad på söndagarna i samma skog.

– köpte vår första husvagn år 1971 och ställde upp den på säsongplats på Bodavikens camping i Kolmården. På lördagskvällarna var det dans på Serveringsbergets Festplats. Under semestrarna fortsatte vi att åka till Stensö Camping i Kalmar och även till Eriksöre på Öland. Där hade min syster och jag flera sommar vänner som också återvände dit år efter år. Vi träffade också farbröder och faster samt våra kusiner på semestern.

Det finns givetvis många andra fina minnen, men de skriver jag ner och sparar till ett annat och senare tillfälle.

Avslutningsvis så vill jag tacka min far och mor för deras allra mest värdefulla gåva som de har givit till mig . Den gåva som jag tänker på är det liv som jag har fått av dem och som jag nu får fortsätta. att leva utan att ha några föräldrar kvar i livet. Till den gåvan hör också att det här livet även har givit mig en fantastisk hustru Helena och två underbara barn, Christoffer och Emelie. Även min syster Lena och hennes son Johan har fått livet som gåva genom Stig och Margot Wåhlin.

Frid över deras minne.

DSC_7482 Stig Wåhlins begravning äger rum den 23 december 2015  i Åtvidabergs G:a kyrka. Hedra gärna Stig med en gåva till Cancerfonden tel 020-595959

Berättelsen om ett besök från USA samt ett Amerikabrev daterat den 12 oktober 1873. Del 3 av 3, den 29 juli 2015

(ENGLISH TRANSLATION OF THE TEXT BELOW)

Sara Kidd med familj, anlände strax efter kl 12, givetvis väldigt nyfiken och undrande över vad som skulle hända idag och vad det kunde vara som jag inte ville berätta om igår innan vi skiljdes åt. Jag ställde då följande två korta frågor till henne:

Har du någon gång tidigare avfyrat ett vapen?
Har du någon gång tidigare skjutit med en kanon?

Svaret från henne på båda frågorna var ett tydligt nej samt att det syntes att hon också  var märkbart ytterligare mera fundersam över vas som skulle ske. Jag berättade då att hon exakt kl 13.00 idag ska få avfyra ett skott med en kanon, avsett som en salut för hennes både döda och nu levande släktingar i Sverige. Vi satte oss i våra bilar och körde direkt till Solkanonen som ligger mitt emot Adelsnäs slott i Åtvidaberg. Där mötte vår guide upp samt några andra som också skulle vara med när Solkanonen avfyrades.

Den Solkanon som finns i ett torn vid Bysjöns strand i Åtvidaberg är den enda idag kända fungerande Solkanon som finns världen. I en smal öppning i tornet kommer solens strålar fram några minuter före kl 13.00 sommartid. Solstrålarna träffar ett förstoringsglas som i sin tur sedan antänder en stubin och kanonen avfyras exakt kl 13:00. Men de dagar som solen inte lyser så får man hjälpa till manuellt och tända stubinen med vanliga hederliga tändstickor. Det var också det som turligt nog inträffade idag, moln täckte delvis himlen och skymde solen. Lite smått nervös klev Sara in i tornet och i precis rätt tid drog hon tändstickan mot plånet och antände stubinen. Kanonen avfyrades med en ljudlig knall som hördes i hela Åtvidaberg med omnejd.

Efter denna salut begav vi oss vidare till Åtvidabergs Hembygdsgård. Som ni kanske minns från del 1 i den här berättelsen så var vi den första dagen i Vena by. Där fanns alla hus kvar där Sara svenska ättlingarna har bott, alla utom ett. På platsen där huset i Orremåla en gång stod finns idag bara en liten skylt som berättar var huset en gång funnits. Själva byggnaden flyttades nämligen på 1940-talet just till Åtvidabergs Hembygdsgård och var en av de första byggnaderna som kom dit. Genom att vi nu var på väg dit så kunde vi också bildligt och upplevelsemässigt även knyta ihop de här tre dagarna med utflykter i Sara Kidds och Helena Wåhlins anors fotspår.

Tiden rusade inte iväg lika fort för oss idag så vi hann även med att köra ner till Gärdserum för ett kort besök i Gärdserums kyrka.

Hela det här äventyret över tre dagar började nu att lida mot sitt slut. Efter besöket i Gärdserum körde vi hem till min svärfar Allan Bengtsson i Åtvidaberg. Det var dags för våra gäster från USA att prova ett litet svenskt Smörgåsbord. Givetvis med bl.a inlagd sill, köttbullar, prinskorv m.m., samt självklart även en tub med Kalles Kaviar. Den inlagda Sillen fungerade betydligt bättre än vad vi hade förväntat oss. Men precis som i den nu aktuella TV-reklamen så hörde inte Kalles kaviar till deras favorit på smörgåsbordet.

Allan Bengtsson, Helena Wåhlin, Sara Kidd och Christoffer Wåhlin (5-männing med Sara K.)

Allan Bengtsson, Helena Wåhlin, Sara Kidd och Christoffer Wåhlin (5-männing med Sara K.)

Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873

DSC_3133

Dags att avsluta den här berättelsen och även knyta ihop historien kring själva Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873. När vi som en del av förberedelserna, till det här angenäma besöket från USA, träffades hemma hos Gösta Nyman så hade han räddat och sparat gamla papper och handlingar från Vena. Bland allt det sparade fanns även det Amerikabrevet som Saras ana Carl Gustav Jonsson skrev en kort tid efter det att han 1873 emigrerat från Brodalen, Kättilstad (E) till Calmar i delstaten Iowa, USA.

Det är nästan helt osannolikt att just det här brevet skulle dyka upp några veckor före det att Sara kom till Sverige. Sara kom till Sverige i syftet att besöka platser där hennes svenska förfäder hade levt sina liv. Hon började att släktforska för ett par år sedan med allt vad det innebär att forska i ett annat land och på ett för henne helt okänt språk. Hon visste mycket väl att hennes rötter kom från emigranter från Sverige till Amerika i slutet på 1800-talet. Men det fanns inga foton eller något annat bevarat från hennes ättlingar som invandrat till Amerika.

Gösta Nyman och jag pratade om det här några gånger. När vi sedan besökte Vena den 27 juli pratade vi igen med varandra om det här brevet som Saras ättling skrivit. Vi kom gemensamt fram till att eftersom det här brevet var skrivet av någon utanför våra egna släktled så är säkert Sara Kidd den person på hela det här jordklotet som har allra störst glädje av brevet. Det är svårt att med ord beskriva glädjen i Saras ögon när hon fick reda på att det här brevet skulle få följa med henne tillbaka till Amerika, därifrån det skickades den 12 oktober år 1873. Både Gösta och jag är helt övertygade om att Sara kommer att ta mycket väl hand om det och även se till att kommande generationer borta i Amerika också får stor glädje av det. Brevet i original kommer nu att vara deras mest tydliga och påtagliga bevis på deras svenska rötter. Kvar i Sverige finns brevet bevarat i digital form hos några personer. Här nedanför finns bilder på brevet och om du vill läsa det så klickar du på sidorna för större och mer läsbart format.

Allt roligt har tyvärr också ett slut. Det har varit tre het fantastiskt innehållsrika och roliga dagar tillsammans med familjen Sara Kidd från USA. Innan vi skiljdes fick jag en hel ”Goodie-bag” med olika saker de hade tagit med hemifrån. Bland mycket annat även lite foton på Saras släktingar i USA. Vi sa inte adjö till varandra när de skulle åka utan vi sa istället på återseende. Jag hoppas verkligen att det blir så…

Ett särskilt tack till:

Tänkte här att nu nämna några personer och rikta ett särskilt tack dem som på olika sätt har medverkat till att det här besöket förhoppningsvis blir till ett väldigt fint minne för livet för många. Det finns alltid en risk med att göra så här och det är att man riskerar att glömma att ta med och nämna någon som förtjänar det. Därför säger jag nu förlåt i förskott för det eventuella misstaget, hör av dig till mig så kommer givetvis även du att nämnas här nedanför.

Sten Karlsson i Vena, för den kunskap du delade med dig av och de kontakter som du inledningsvis förmedlade

Lars-Gösta Petterson och hans syster Margareta i Vena er deras dotter Carina, för den kunskap som du Lars-Gösta delade med sig av och för ert fina mottagande i Sandhagen samt guidningen vid Orremåla.

Anita ”Nitan” Bergman, för att du visade ett så stort intresse och engagemang för det här besöket trots att du själv inte kunde vara på plats. Samt för kontakterna du förmedlade.

Peter Bergman, Kenneth Bergman och Anna Kolonja, ni öppnade upp er sommarparadis i Vena och dukade upp till ett stort kaffekalas i er trädgård i Vena. Dessutom bjöd ni in många andra med intresse av det här besöket till det underbara kaffekalaset. Vi överväldigade av ert engagemang och den generositet som ni bjöd oss andra på.

Elisabeth Hamilton med make, trots att ni kom hem sent på kvällen före så ändrade era planer för den dagen som vi skulle besökta Brodalen. Att Sara Kidd sedan också fick komma till en kolbotten var en av hennes stora höjdpunkter under det här besöket. Sedan är det faktiskt tveksamt om vi hade tagit oss fram till torptet Brohagen utan er hjälp. Trevligt att också få besöka ert hem i Västantorp och höra om era framtidsplaner där.

Solkanonklubben i Åtvidaberg, för att Sara Kidd fick skjuta salut med solkanonen.

Åtvidabergs Hembygdsförening, för guidngen i Venastugan.

Allan Bengtsson, för att du hjälpte oss att hitta runt bland husen och byarna samt lät oss bjuda Familjen Kidd på smörgåsbordet i ditt hem i Åtvidaberg

Rune Nyman Åtvidaberg, jag vet att du tyckte att det här var riktigt kul att vara med om. Vi uppskattar att du följde med oss första dagen i Vena.

Gösta och Margareta Nyman, jag sparade er medvetet till sist… Ni var med nästan ända från början i planeringen av det här besöket från det som är även era släktingar från USA. Vi träffades hemma hos er i Linghem på försommaren. Ni följde med oss runt i Vena och visade även upp ert sommarparadis, torpet Källtorp byggt 1819. Men det allra största tacket får trots allt Gösta för att du har tagit hand om de gamla handlingarna från huset i Vena efter din morfar och mormor., inte minst det Amerikabrev som nu är på väg tillbaka till USA.

———————————————————————————————–

Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor:

Sara är 5-männing med våra barn Christer och Emelie Wåhlin via Helena och Helenas farmor. Till saken hör också Sara är släkt rakt nedstigande led även med mig via gemensamma anor i Gärdserum, men den grenen är lite mer avlägsen.

Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor, klicka på bilden för större format

Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor, klicka på bilden för större format

————————————————————————————————

Text in English:

The story of a visit from the United States and an America Letter dated 12 October 1873. Part 3 of 3, 29 July 2015

Sara Kidd with family, arrived shortly after 12 pm, of course, very curious and wondering what would happen today and what it could be that I did not want to tell you about yesterday before we parted. I then asked two brief questions to her:
Have you have ever fired a Weapon?
Have you have ever fired a Cannon?

The answer from her on both questions was a clear no, and that it appeared that she was noticeably more more thoughtful of vase that would happen. I then told her exactly at 13.00 today to have fired a shot with a cannon, intended as a salute to her both dead and living relatives in Sweden. We sat in our cars and drove directly to Solkanonen located opposite Adelsnäs castle in Atvidaberg. There they met our guide up, and some others who would also be there when Solkanonen fired.

The Solkanon available in a tower at Bysjön beach Atvidaberg is the only currently known functional Solkanon available world. In a narrow opening in the tower will the sun’s rays until a few minutes before 13:00 in the summertime. Sun rays hit a magnifying glass, which in turn then ignites a fuse and the cannon is fired exactly at 13:00. But the days that the sun does not shine, you get help and manually lighting the fuse with ordinary fashioned matches. It was also that which thankfully occurred today, clouds covered the sky and partly obscured the sun. A little bit nervous Sara stepped into the tower and just in time she drew the match against the plane and ignited the fuse. The cannon was fired with a loud bang that was heard throughout Atvidaberg vicinity.
After the salute, we went on to Åtvidabergs Hembygdsgård. As you may recall from Part 1 of this story, we were the first day of Vena village. There were all the houses remain where Sara Swedish descendants have lived, all except one. On the site where the house in Orre painting once stood is now just a small sign that tells you where the house once existed. The building itself was moved namely in the 1940s precisely to Åtvidabergs Hembygdsgård and was one of the first buildings that got there. Now that we were on the way there so we could also figuratively and experientially also tie together these three days with excursions in Sara Kidd and Helen Wåhlins anors footsteps.

Time rushed away as fast for us today so we also had time to run down to Gärdserum for a short visit to Gärds Room Church.

This whole adventure over three days now began to draw to a close. After the visit to Gärdserum we drove home to my father Allan Bengtsson in Atvidaberg. It was time for our guests from the USA to try a small Swedish Smorgasbord. Of course with asian pickled herring, meatballs, sausages, etc., and of course even a tube of Kalles Kaviar. The pickled herring worked significantly better than what we had expected. But just as in the current TV commercial so could not hear Kalles caviar to their favorite sandwich on the table.

America Letter dated 12 October 1873

Time to finish this story and also tie together the history of the America Letter dated 12 October 1873. When we as part of the preparations for this pleasant visit from the United States, met at the home of Gösta Nyman, he had saved and saved the old paper documents from Vena. Among all the saved were also the America letter, Sara ana Carl Gustav Jonsson wrote shortly after he emigrated in 1873 from Brodalen, Kättilstad (E) to Calmar in Iowa, USA.
It is almost entirely improbable that this letter would show up a few weeks before the Sara came to Sweden. Sara came to Sweden with the purpose to visit places where her Swedish ancestors had lived their lives. She started doing family history for a couple of years ago, with all that that means doing research in another country and the one for her completely unknown language. She knew very well that her roots come from emigrants from Sweden to America in the late 1800s. But there were no photos or anything else preserved by her descendants who migrated to America.
Gösta Nyman and I talked about this a few times. When we visited Vena July 27, we talked again with each other this letter as Sara’s descendant wrote. We came together to the conclusion that since this letter was written by someone outside our own bloodline so is certainly Sara Kidd, the person on this entire planet that has greatest joy of the letter. It is difficult to describe in words the joy of Sara’s eyes when she found out that this letter would accompany her back to America, from there it was sent on October 12 1873. Both Gosta and I am totally convinced that Sarah will take very good care of it and also to ensure that future generations gone in America also get great pleasure from it. The letter in the original will now be their most clear and tangible evidence of their Swedish roots. Remaining in Sweden is the letter preserved in digital form in some people. Below are pictures of the letter and if you want to read it, click on the sides of the larger and more readable format.

All the fun is unfortunately also an end. There have been three hot amazing content-rich and fun days with the family Sara Kidd from the US. Before we parted, I got quite a ”goodie bag” with different things they had brought from home. Among other things, also some photos of Sarah’s relatives in the US. We did not say goodbye to each other as they would go, but we said instead of reunion. I really hope that it will be so …

A special thanks to:
Thought this just to mention a few people and say a special thank those who in various ways have contributed to this visit will hopefully be a very nice memory of a lifetime for many. There is always a risk in doing this and that is that you risk forgetting to include and mention someone who deserves it. Therefore I said sorry in advance for any mistake, please contact me, then of course you will be mentioned below.

Sten Karlsson in Vena, for the knowledge you shared with you and the contacts you initially brokered
Lars-Gösta Petterson and his sister Margaret in Vena you their daughter Carina, for the knowledge that you Lars-Gösta shared and for your great reception in Sand Hagen and guidance at Orremåla.
Anita ”Nitan” Bergman, for showing such great interest and dedication for this visit, although you could not be in place. And for the contacts you brokered.
Peter Bergman, Kenneth Bergman and Anna Kolonja, you opened up your summer paradise in Vena and served up a great coffee party in your garden in Vena. In addition, you invited many others with an interest in this visit to the wonderful coffee party. We are overwhelmed by your dedication and generosity that you invited us others.

Elisabeth Hamilton with husband, despite the fact that you came home late at night before you changed your plans for the day when we’d visited Brodalen. Sara Kidd then also had to come to a charcoal kiln was one of her major highlights during this visit. Since it is actually doubtful whether we had taken us to torptet Brohagen without your help. Nice to also get to visit your home in Västra Torp and hearing about your future plans there.

Solkanonklubben in Atvidaberg, to Sara Kidd had to fire a salute with solkanonen.

Åtvidabergs Hembygdsförening for guidngen in Venastugan.

Allan Bengtsson, for helping us find around among the houses and villages, and let us invite family Kidd on the smorgasbord in your home in Åtvidaberg

Rune Nyman Atvidaberg, I know you thought this was really fun to be with. We appreciate that you came with us the first day of Vena.

Gösta and Margareta Nyman, I saved you deliberately at last … You were almost right from the beginning in the planning of this visit from what is also your relatives from the United States. We met at your home in Linghem in early summer. You followed us around in Vena and even showed up your summer paradise, croft Källtorp built in 1819. But the biggest thanks must nevertheless Gosta because you’ve taken care of the ancient documents from the house in Vena after your grandfather and grandmother., Not at least the American Letter, which is now on its way back to the US.

Picture of Sara Kidd and Helen Wåhlins common ancestry:

Sara is 5-Manning with our children Christer and Emelie Wåhlin through Helena and Helena’s grandmother. It is also relevant Sara’s family direct descendants even with me via common ancestry in Gärdserum, but the branch is a little more distant.