Anna Stina Stadig, dotter till Nattmannen Olof Israelsson Stadig.

Min farfars mormor Anna Stina Stadig föddes den 10 maj 1827 i Glömminge socken på Öland. Hennes föräldrar var Olof Stadig och Brita Maja Svensdotter, se även tidigare berättelsen nedanför här om hennes far Nattmannen Olof Israelsson Stadig

Redan som treåring flyttar hon 1830 till Kalmar och till det hus stadens norra kvarter som är avsett för stadens Nattman.

Anna Stina’s svåra tid från 4 till 11 års ålder:

Några månader efter det att Anna Stina fyllt 4 år så avlider hennes mor i en febersjukdom. Strax innan hon fyller sju år så avlider hennes två år äldre bror Johannes den 16 januari 1835.  När hon är drygt 10 år gammal så avlider den 14 juni 1837 hennes då enda kvarvarande syskon, storasyster Johanna 15 år gammal. Den här svåra perioden i Anna Stinas liv fortsätter med att hennes far Nattmannen Olof Stadig avlider 58 år gammal  den 29 december 1835

Anna Stina hade därmed redan som elvaåring förlorat båda sina föräldrar och även båda sina äldre syskon. Hon var fortfarande ett barn men helt ensam kvar utan egen familj. Tyvärr så har jag ännu inte kunnat fylla luckan med vad som skedde i hennes liv från 1836 fram till 1849.

Anna Stina’s något lite bättre tid från 22 till 34 års ålder:

År 1849 finns Anna Stina angiven som piga på Borgholms Kungsladugård i Räpplinge församling på Öland. Den 17 april 1855 föder hon där den oäkta dottern Emma Christina, min farfars mor som gifte sig med Johan Wåhlin den förste i vår släkt med detta efternamn.

Den 19 oktober 1856 gifter sig Anna Stina med drängen Carl Magnus Nilsson. Den 6 mars 1858 föds sonen Carl August Wilhelm men han avlider efter knappt fyra månader den 4 juli 1858. Knappt ett år senare föds sonen Carl Wilhelm den 1 juni 1859. Återbruk av döda  syskons namn var vanligt vid den här tiden och betraktades som ett sätt att hedra det avlidna syskonets minne.

Carl Magnus och Anna Stina arbetar som dräng/statdräng och piga på Borgholms Kungsladugård fram till 21 november 1860 då det i husförhörslängden för Räpplinge anges att familjen flyttar till Dörby församling. Men familjen går inte att finna i inflyttningslängden för Dörby. Däremot finns de  i husförhörslängden för Ryssby 1861-1871 (AI:15 sid 210) där de är skrivna på gården Knapegård. Carl Magnus står sedan som utflyttad till Kalmar den 5 november 1861 och angiven som död den 9 februari 1862. I dödboken står han angiven som Arbetskarl vid Knapgård. Vi begravningen av maken Carl Magnus är Anna Stina gravid och hon föder deras som Frans Theodor drygt tre månader senare den den 19 maj 1862.

Att kalla detta för Anna Stinas’ något lite bättre tid är kanske ett försök till en positiv tolkning av hennes liv. Hon förlorar under dessa år en son och i slutet även sin make och föder efter makens död och begravning deras gemensamma son. Men det är åndå under denna tid av sitt liv som hon finner kärleken, gifter sig och får fyra barn varav tre av dessa barn får uppleva vuxen ålder.

Anna Stina’s tid som änka och fattighjon från 35 till 90 års ålder.

Anna Stina fick därefter som änka och fattighjon leva resten av sitt liv på Knapegården i Ryssby församling. Av det man i kyrkoböckerna kan utläsa och tolka så fick hon uppleva en mycket svår barndom, därefter tolv något bättre år för att sedan utstå att leva som ett fattighjon i ytterligare 55 år. Hon avlider 90 år gammal på Knapegården i Ryssby den 8 oktober 1917.

Kuriosa om Knapegården:

”Tidningen Barometern grundades den 2 oktober 1841 av Jon Engström, som inrättade den första redaktionen på Knapegården i Ryssby.” , se vidare länken:

http://www.barometern.se/om_oss/barometern-ots_historia/barometern-ots-historia(278812).gm

Annonser

”Briggen Hugo av Kalmar” mötte precis samma tragiska öde som ”Briggen Blue Bird av Hull” i den kända visan av Evert Taube

rudolf

Rudolf Wåhlin, född 1883.12.03 död 1903.09.10

Nästa berättelser i min serie om olika levnadsöden från min släktforskning har en alldeles speciell betydelse för mig personligen. Det kan mycket väl vara den här berättelsen som från början lade grunden till mitt stora intresse för att släktforskning. Berättelsen handlar om min farfars bror Rudolf Wåhlin och hans tragiska öde när han förliste under en fruktansvärd storm på Västkusten den 10 september 1903. Rudolf ligger begravd på kyrkogården i Morup tillsammans med två andra besättningsmän från det förlista fartyget Briggen Hugo av Kalmar.

Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups. Bakgrunden till besöket var att vi själva då bodde i Varberg och att min farfar och farmor bodde i Ramneryd i Förlösa socken (H), mellan Kalmar och Nybro. I samband med 60 års minnet av den fruktansvärda fartygsolyckan, som jag strax också kommer att berätta mer om, så var det en artikel införd om olyckan i tidningen Barometern i Kalmar. Min farfar läste om detta och ringde sedan till min far och mor och undrade om vi kunde åka till Morup för att se efter om det fanns någon grav kvar där. Mycket riktigt graven fanns kvar och vi åkte dit ibland och lade blommor på graven. En gång när vi var där så kom en kyrkvaktmästare fram till oss och frågade vilka vi var eftersom det aldrig funnits några blommor på den graven tidigare. När vi berättade att vi var släkt med en av sjömännen i graven så ville han att vi skulle följa med in i kyrkan så att han fick visa oss det som stod skrivet i dödboken och även för att visa oss att det verkligen var rätt grav vi lade blommorna på.  Att vi hade hittat graven var något som gladde min farfar väldigt mycket. Han var själv svårt sjuklig vid den här tiden och han avled på sommaren 1964 med vetskapen om att vi hittat hans brors grav som han själv aldrig hade besökt. Det här med att vi besökte graven när jag var barn är också ett av mina egna tidigaste minnen i livet. När jag sedan började att släktforska så var detta en av de saker som jag började att undersöka mer om allra först. Jag har också medverkat till att det blivit en del nya artiklar om förlisningen av Briggen Hugo i tidningarna Barometern och Hallands Nyheter.

morup

Den historia jag nu strax kommer att berätta för er har också många likheter med den välkända texten i Evert Taubes visa: ”Balladen om Briggen Blue Bird av Hull”

”Det var Blue Bird av Hull

Det var Blue Bird en brigg

Som med sviktade stumpar stod på

Över soten i snöstorm med nerisad rigg

Själva julafton sjuttiotvå

-”Surra svensken till rors, han kan dreja en spak.”

Ropa skepparn

-”Allright boys, lös av!”

Och Karl Stranne från Smögen

Blev surrad till rors

På Blue Bird som var dömd att bli vrak”

Den 10 september 1903 rasade en fruktansvärd storm på Västkusten som krävde många människors liv. Fyra av dessa omkom när Briggen Hugo förliste. Briggen Hugo var lastad med kol och var på väg från Hull i England till Kalmar. Hugo tillsammans med några andra båtar överraskades av stormen Stormen kom plötsligt och förlusten av segel gjorde Hugo redlös. I stället för att kastas på måfå i bränningarna seglades den mot land vid de sk Hallarna utanför Morup. Den åtta man stora besättningen gjorde sig beredd och kapten band ett par meter av sönderskuren lodlina runt livet om var och en så att de skulle kunna surra sig vid något flytande föremål. Man försökte först att få i livbåten i vattnet men den kastades hit och dit av de väldiga brottsjöarna och försöket misslyckades Under det här försöket så hamnade lättmatros Götherström i vattnet och även han kastades runt i brottsjöarna. Ofta var han nära stora stenar men kastades slutligen upp på land. och var räddad. Han tog sig då mot det hus på stranden där ljuset var tänt. Det var också detta ljus som hade ledsagat befälhavaren på Briggen Hugo mot denna strand. Han hade då också själv strax innan fått se fartyget Montana försvinna ner i djupet.

Ljuset var tänt i det här huset mitt i natten för att ett litet barn var sjukt och därifrån gick sedan larmet till kustbefolkningen men de insåg att inget gick att göra under natten. När dagen grydde så såg de skeppsbrutna att man fortfarande inget göra ifrån land för att försöka rädda de nödställda på båten. De fick nu istället försöka att rädda sig själva. Först kom konstapel Svensson iland flytande på en livboj. Därefter kom en jungman och Steward Rudolf Wåhlin drivande fastsurrade på en skeppslucka men de slogs tyvärr till döds mot stenarna på vägen in mot land. En styrman och en jungman kom flytande på en stege in till land, de visade inga livstecken men efter flera timmars upplivningsförsök fick man sedan liv i styrmannen. Sist lämnade befälhavaren kapten Nordmark sitt fartyg precis så som den oskrivna lagen säger. Man bildade en kedja från stranden och fick tag i honom. Men han var då redan död när man fick tag i honom och han hade då fartygskassan och skeppspappren fastsurrade närmast kroppen.

Stewart Rudolf Wåhlin, kapten Nordmark, jungman Karl Nilsson samt lättmatros Leonard Bruce slogs dock till döds mot stenarna medan övriga fyra i besättningen överlevde. De tre sjömännen begravdes på kyrkogården i Morup medan Kaptenen fördes hem till kyrkogården i Ålem.

Besättning2 (2)

Briggen Hugo byggdes 1873 vid Väranäs söder om Kalmar. Det var en välkänd långseglare och betraktad som en mycket vacker båt. Under 1870 och 1880 talen gick den s.k trampfart mellan olika hamnar i Europa, Syd- och Nordamerika samt Afrika. Båten var beväpnad med två gamla skeppskanoner åtta gamla flintlåsgevär samt fyra sablar. Detta för att freda sig mot sjörövare utanför Nordafrikanska kusten.

hugo1

Under den fruktansvärda stormnatten den 10 september 1903 så förliste ytterligare flera fartyg på Västkusten. Strax norr om Falkenberg förliste den ryska skonerten Titania av Riga och ytterligare ett stycke därifrån den norska skonerten Hermes. På båda dessa fartyg kunde dock besättningen räddas. Vid Bua norr om Varberg så förliste skonerten Hedvig av Helsingborg. Av den nio man stora besättningen omkom åtta stycken. Fartyget kolliderade först med Göteborgs barken Vifsta Varf med tio mans besättning. Senare samma natt förliste även detta fartyg men hela besättningen kunde räddas. Även åtta besättningsmän från norska båten Teis Lundegaard omkom och är även de begravda på samma kyrkogård i Morup som min farfars bror Rudolf Wåhlin.

Sjömän och fiskare var inga veklingar men de visste hur farligt havet kunde vara.

När man hör talas om katastrofer som dessa så kan man lätt förstå innebörden av en gammal sjömansbön som lyder: 

 ”Hjälp mig Gud, ty min båt är så liten och havet är så stort”

 

MINOLTA DIGITAL CAMERANamnbrädan förvaras av Morups Hembygsförening här placerad vid Morups Tånge för fotografering vid platsen för förlisningen