(ENGLISH TRANSLATION OF THE TEXT BELOW)
Efter den första dagen med resan till Kättilstad kyrka och flera mycket lyckade besök i Vena by så var ursprungstanken att den här dagens skulle bli något kortare och lite mindre intensiv. Precis som inför besöket i Vena så hade jag ringt och försökt skapa kontakt med boende i det för dagen aktuella området. Tyvärr med lite mindre framgång den här gången, troligen pga av det enkla faktum att det är mitt i semesterperioden för många. Jag hade en del namn och telefonnummer men inte någon riktig tur med att få tag på de som ägde eller bodde på platser och resmål för dagens utflykt i Sara Kidds svenska ättlingars fotspår.
När jag vaknade på morgonen så tänkte jag att jag chansar och provar att ringa en gång till och gör ett sista försök att komma i kontakt med markägaren. Vi hade även idag bokat kl 10 med Sara Kidd och hennes familj och strax innan de kom så fick jag tag på markägaren Elisabeth Hamilton. Hon och hennes man hade kommit hem sent på kvällen innan från en resa i den svenska fjällvärlden. Efter att ha berättat om mitt ärende så ändrade Elisabeth och hennes man helt och hållet på sina planer för dagen och lovade istället att följa med oss visa det lite svårtillgängliga torpet Brohagen.
Brohagen, ett torp under Härsjö i Kättilstad socken är den plats där Carl Gustav Jonsson bodde från det att han föddes 1855 fram tills dess att han emigrerade till Amerika år 1873. Det var också Carl Gustav Jonsson som skrev det Amerikabrev som både är den röda tråden och del av rubriken till den här berättelsen i tre delar.
Vi mötte Elisabeth och hennes man vid Härsjö Norrgård. De körde sedan sin fyrhjulsdrivna bil med stora hjul medan vi andra smög fram med våra vanliga personbilar över bok-stavligen stock och sten på den lilla skogsvägen fram till Brohagen. De som förr bodde i torpet Brohagen arbetade som kolare, så även Carl Gustav Jonssons och hans föräldrar.
Efter besöket i själva torpet begav vi oss ut i skogen och fick först se det som fanns kvar av en större s.k. Tjärdal.
En tjärdal är en trattformig grop, utgrävd i en jordsluttning, som används för att producera trätjära. Mot gropen byggs en lutande träbotten och i gropen görs en mila, i vilken kolning sker av kådrik ved. Sedan förhistorisk tid har trätjäran använts som ett bra impregneringsmedel för träprodukter och tågvirke som man vill skydda mot väta och därmed röta. (Källa: Wikipedia)
– Hur ofta går man inte förbi konstruktioner i skogen och funderar på vad det har varit och vad det har använts till?
Nära Brohagen finns också flera s.k. kolbottnar ute i skogen. Kolbottnar är de lämningar som idag finns kvar av de Kolmilor som kolarna använde för att tillverka kol. Runt Åtvidaberg finns de på många ställen. Koltillverkningen var mycket viktig för Koppargruvorna och koppartillverkningen i trakten. I tex Bersbo gruvor näta Åtvidaberg så tillverkades 35 000 ton koppar per år fram till år 1902. Bersbo gruvor fick också mottaga pris för sin koppartillverkning vid Världsutställningen 1889 i Paris, (Källa: Wikipedia)
Källa: Skogsvårdstyrelsen
Sara Kidd kom tillbaka från en Kolbotten med en liten svart kolbit i handen. Den kolbiten går nu med allra största sannolikhet vidare på export till USA nedpackad i Saras resväska.
Från Brohagen åkte vi tillbaka till Härsjö Norrgård. Där i en lada två våningar upp via bl.a. en mycket ostadig stege stod nämligen en gammal Kolryss som mycket väl kunde ha varit använd av kolarna i torpet Brohagen.
Kolryss (av ryssja) var en hög korg, som gjordes av flätade spjälor av ene. Den största varianten rymde cirka 40 hektoliter. ”Ryssen” placerades på en kolsläde (flak på två kälkar efter varann länkade med en kätting) och lastades med träkol som hämtades från milorna, så fort vinterföret tillät, för att fraktas till hyttors och järnbruks kolhus, eller till järnvägsstationen för vidare transport. Kolen lastades, ”fatades” i ryssen från den släckta milan. ”Fatet”, som var flätat av ene liksom ryssen, fylldes på från milan med en kratta (harkan). (Källa: Wikipedia)
Efter Härsjö så blev vi erbjudna att följa med hem till Elisabeth Hamilton i Västantorp för att där kunna äta dagens medhavda matsäck.
Efter en stunds riktig trevlig samvaro i Västantorp så åkte vi vidare mot nästa resmål, Fallvik. Här fanns inte det gamla bostadshuset och ladugården kvar. Men likväl en gammal Visthusbod som säkert också stod här när Saras släktingar bodde på den här platsen
Vi avslutade sedan med ett kort besök i Hålebo även det en plats där Saras släktingar har bott.
Innan vi skiljdes för dagen så berättade jag lite om morgondagens planering. Efter två lika intensiva dagar så bokade vi träff först till omkring kl 12 nästa dag. Men jag sa också att ni måste vara på plats allra senast kvart över tolv för i morgon har jag planerat in en liten grej som är tidsbestämd i förväg. Sara undrade givetvis vad det var men jag sa bara att hon inte behövde vara orolig men att jag berättar mer om det i morgon när ni kommer hit.
Missa inte att läsa avslutningen av den här berättelsen och vad som slutligen egentligen hände med Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873
Fortsättning följer snart i del 3.
——————————————————————————————————-
Text in English:
After the first day of the trip to Kättilstad church and several very successful visit to Vena village as was the original idea that this day would be slightly shorter and a little less intense. Just as the visit of Vena, I had called and tried to establish contact with accommodation in it for the day field. Unfortunately, with a little less success this time, possibly because of the simple fact that it is in the middle of the holiday season for many. I had some names and phone numbers but no really lucky to get hold of those who owned or lived in places and destinations for today’s outing Sara Kidd Swedish descendants footsteps.
When I woke up in the morning so I thought I take a chance and try to call again and make a last attempt to get in touch with the land owner. We had also booked today at 10 am with Sara Kidd and her family and just before they arrived so I got hold of the landowner Elizabeth Hamilton. She and her husband had come home late at night before from a trip in the Swedish mountains. After being told about my errand so changed Elisabeth and her husband entirely on their plans for the day and promised instead to go with us to show it a little difficult to access croft Brohagen.
Brohagen, a cottage in Härsjö in Kättilstad parish is the place where Carl Gustav Jonsson lived from the time he was born in 1855 up until he emigrated to America in 1873. It was also Carl Gustav Jonsson, who wrote the American Letter, which is both the main thread and the title of this story in three parts.
We met Elisabeth and her husband at Härsjö Norrgård. They drove their four-wheel drive car with big wheels while the rest of us crept forward with our usual passenger over literally logs and stones on the small forest road until Brohagen. Those who formerly lived in the cottage Brohagen working as charcoal burners, so even Carl Gustav Jonsson and his parents.
Photos Brohagen.
After the visit to the cottage we went into the woods and got first see what was left of a larger so-called Tjärdal.
Photo Tjärdalen
A tar is a funnel-shaped pit excavated in a soil slope, which is used to produce wood tar. Against pit built a sloping wooden base and in the pit, a kiln, in which charcoal is made of resin-rich wood. Since prehistoric times have trätjäran used as a good impregnation of wood and rope that you want to protect against moisture and thus rot. (Source: Wikipedia)
Near Brohagen are several so-called charcoal kilns in the woods. Charcoal pits are the remains which remain today of the charcoal stacks as charcoal burners used to produce charcoal. Around Atvidaberg are they in many places. Koltillverkningen was very important for the copper mines and copper production in the region. In such Bersbo mines produced 35,000 tonnes of copper per year by the year 1902. Bersbo mines were also receiving an award for its copper production at the World Expo 1889 in Paris (Source: Wikipedia)
Photos charcoal pit / bottom
Sara Kidd came back from a Kolbotten with a small black piece of coal in your hand. The kolbiten now goes all probability continue to export to the US tucked in Sarah’s suitcase.
From Brohagen we went back to Härsjö Norrgård. There, in a barn Two floors up through, inter alia, a very wobbly ladder was in fact an old Kolryss which very well could have been used by charcoal burners in the cottage Brohagen.
Photo Kolryss
Kolryss was a tall basket, made of braided cuff of one of them. The largest variant ran about 40 hectoliters. ”Russian” was placed on a kolsläde (platforms in two sledges for each other, linked by a chain) and loaded with charcoal brought from milorna, as soon as winter phenomenon allowed, to be shipped to hyttors and iron mills kolhus or to the railway station for onward transport. The coals were loaded, ”fatades” in Russian from the extinguished Milan. ”Drum”, which was braided by one of them as well as Russian, was filled from Milan with a rake.
After Härsjö so we were offered to come home to Elisabeth Hamilton in Västantorp for where to eat the picnic. After a moment of real nice get-together in Västantorp we went on towards the next destination, Fallvik.
We then concluded with a brief visit to Hålebo
Before we parted for the day so I told a little about future planning. After two equally intense days so we booked hit first at around 12 noon the next day. But I also said that you must be in place at the latest twelve fifteen in the morning, I have planned a little thing that is timed in advance. Sara wondered of course what it was but I just said that she did not need to be worried, but I tell you more about it tomorrow when you come here.
To be continued soon in Part 3.
Dick Wåhlin bloggar om släktforskning och även lite annat. 