Mammas Dagbok

För fyra dagar sedan närmare bestämt den 21 februari så skrev jag om min mamma och pappas brev från 1952. Brev som skrevs när pappa gjorde militärtjänstgöring i Göteborg. Det var bl.a. i de här breven som de planerade inför sin förlovning på Hotel Casa i Norrköping på Nyårsaftonen 1952.

Idag skriver jag om mammas Dagbok som legat undangömd tillsammans med breven ända sedan jag var barn. Jag vet att jag frågat mamma flera gånger om jag fick titta och läsa men att svaret alltid varit att när jag och pappa inte längre finns, då får du läsa.

Jag kan nu här återberätta några av de saker som min mor har skrivit om i sin Dagbok. Givetvis tar jag inte upp allt som står skrivet i den men det som ändå hör ihop med det som man normalt kan skriva om i vanlig levnadsberättelse kommer ni här få några exempel på. Avslutningsvis kommer lite mer om mamma och pappas förlovning som jag tidigare återgav från breven i inlägget för fyra dagar sedan

IMG_0340

Dagboken som mamma fick av sina föräldrar den 1 november 1950 på sin 15-åriga födelsedag

 

Den  allra första Dagboksnoteringen från 11 november 1950:

”Lördagen den 11 november 1950

På morgonen kom mor och mormor in och bjöd mig på kaffe. Jag fick denna Dagbok av mor och en mockajacka av mormor. Jag började arbetet klockan åtta och hade sedan middag mellan halv ett och ett. På middagen gratulerade mormor mig med en sked och Hans med en Tårtspade. Jag slutade arbetet för dagen klockan fyra. Det var då tid för att klä sig för kvällen. På kvällen var Stig och jag i Rimforsa.”

Därför vet jag nu att mor och far hade träffats redan före mammas 15-årsdag 1950. Jag vet också att de möttes allra första gången på en bänk i Folkets Park i Åtvidaberg.

”Onsdagen de 7 februari 1951

Stig och jag har haft sällskap ett halvår. Vi gick till Adelsnäs och vände och talade om gamla minnen och hade en trevlig kväll tillsammans”

Då borde det ha varit i början av augusti 1950 som de träffades på bänken i Folkets Park, kanske rentav den 7 augusti .

Den första gemensamma Semesterresan:

”Söndagen den 22 juli 1951

Stig och jag for från Åtvidaberg kl 11 på semester. Vi for upp till Stockholm där vi var kl 4 på e.m. Vi skulle bo på Frälsningsarmens inackorderingshem (Grev Turegatan 66). Vid 6-tiden gick vi ut och letade oss fram till Skansen där vi gick och tittade på djuren till klockan 9, då vi gick till Gröna Lund som låg i närheten. Osv.”

Stockholm 1950

Stig och Margot på sin första gemensamma semesterresa i Stockholm 1951

”Tisdag den 24 juli 1951

Vi for nu till Nynäshamn. Därifrån skulle vår båt avgå till Gotland kl 12 på natten. Stig och jag bäddade våra sovsäckar och filtar på övre däck, där vi tänket sova lite.”

Stig o Margot1951

Stig och Margot i Visby 1951

”Tisdag den 31 juli 1951

Vi hade varit i Visby en vecka. En mycket härlig och underbar vecka, men nu skulle vi fortsatta vår resa, Vi for från Visby kl 10.. Vi fick sällskap med ett par Stockholmare. Resan skulle fortsätta till Kalmar och vidare på kvällen till Trekanten.”

”När vi närmade oss Kalmar började jag att bli nervös det var första gången jag skulle träffa Stigs föräldrar.”

”Det visade sig emellertid att Stigs föräldrar var de snällaste och raraste människor jag fått träffa.”

Stig o Margot1951_0001

Stig med sina föräldrar Otto och Gunborg Wåhlin i Ramneryd, Trekanten

Förlovningen:

”Nyårsafton 1952

Vi for till Norrköping. Det var jag Stig, jag Sonja och Kalle. Vi for dit för att förlova oss. Vi bodde på Hotell Casa. Klockan tjugo min i fem bytte Stig och jag ringar. Det var en av de underbaraste stunder i mitt liv. Nu visste jag jag ju att den jag älskade över alla andra var min. Jag har aldrig känt mig så jublande glad förr som då i den stunden Stig trädde ringde på min finger och kysste sedan den ringklädda handen”

Stig o Margot1951_0002
I och med den noteringen i Margots Dagbok så har vi nu också knutit ihop Dagboken med breven som jag skrev om för fyra dagar sedan. Vi får se om jag i framtiden väljer att skriva om något mer från mammas Dagbok. Det som idag är mest intressant för mig är att kunna koppla ihop det mor skrev i i sin Dagbok med de fotoalbum som jag också har tillgång till. Bilderna i albumen säger mig så mycket mer när jag samtidigt kan läsa om händelserna på bilderna i Dagboken.

Tack mamma för att du sparade så mycket från ditt eget liv som jag har så mycket glädje av att få ta del av idag.

En semester med utflykter i förfädernas fotspår, del 5

Jag hade tidigare skrivit att det skulle bli fyra avsnitt om sommarens utflykter i förfädernas fotspår men indikerade i det sista avsnittet att det också kunde bli en femte del. Här kommer nu den femte delen eftersom jag nu har fått kompletterande och för mig helt nya uppgifter kopplade det som står om besöket i Läckeby, Åby (H) i del 3. När min syster Lena och jag var i Läckeby fick vi veta att Åby Hembygdsförening har gett ut en ny bok där mina anor nämns på några ställen. Jag har nu fått tag i boken och visst fanns det helt nya och mycket intressanta uppgifter i den. Så pass mycket att jag nu får anledning att skriva om en del levnadsbeskrivningar i min släktforskning och även skriva den här nu femte delen från sommarens utflykter i förfädernas spår..

Att växa upp som oäkta barn under 1800-talets andra halva del

Att min farfars far Johan Wåhlin hade en svår uppväxt det hade jag förstått redan tidigare. Han var ett s.k oäkta barn med okänd fader. Det finns visserligen en muntlig släkttradition som anger en eventuell biologisk fader. Men muntliga släkttraditioner får man ändå förhålla sig lite skeptiskt till om de inte går att styrka i några riktiga källor. Hans mor var och förblev ogift och även mycket fattig, se vidare Anna Åhman’s berättelse om Lisa Dammgren i del 3 från sommarens utflykter.

Lisa Dammgren kom annars från en familj som hade varit ägare och brukare av egen mark i Slät, Åby (H). Lisas farfar Mäster Olof Jonsson var ”Waccinatör” i Åby församling och han ägde en fastighet på 1/8 mantal och var därmed också en ”Egen Torpare”. Den aktuella fastigheten sålde sedan hans son Jonas Olsson Dammgren (Lisas Dammgrens far) år 1851. Hur det sedan gick till när han i sin tur istället hamnade i torpet Dammen på Wångersläts allmänning återkommer jag till lite längre ner (*). För Lisa Dammgrens yngre bror Johan Olof Dammgren Åberg gick det istället betydligt bättre för i livet. Det finns t.ex. uppgifter om han i yngre år var Studerande vilket säkert var mycket ovanligt för en torparson. Här väljer jag nu också att framföra en helt egen teori om att pengar från försäljningen av fastighet år 1851 gick till då äldste sonens utbildning. Johan Olof som sedan kallade sig för enbart för Åberg i efternamn arbetade senare som Hamnfogde och Provisor i hamnen i Borgholm på Öland. Han var född 1835 och var således 16 år när fastigheten såldes, så det skulle därför vara en lägligt ålder för att börja studera på högre utbildningar, men i så fall säkert mycket ovanligt för en som var en vanligt torparson.

Tillbaka till uppgifter från den tidigare nämnda boken om Läckeby och hur det gick till när Lisa Dammgrens far fick tillstånd att bygga torpet dammen på Wångersläts Allmänning. Ett torp som lär ha sett ut precis som fastigheten som såldes men som inte hade egen mark utan istället låg på byns gemensamma Allmänning.

(*) Utdrag från handlingar, Dammgrenska tomten.

Hos hedervärde och vördige Lilla Vångersläts och Släts innehavare och hemmansägare anhålles Ödmjukligen af Undertecknad att om möjligt är och sig göra låter meddelas nåd och Tillåtelse få på deras gemensamma Allmänningsjord Lilla Mo kallad en stugplan för att Der städes åt mig och De mina uppföra en stuga. Emot hvad villkors som helst De tillsammans kan Öfvrerenskomma. Och hvad skyldighets De vid allmän Sammankomst kan mig ålägga. Därom anhålles med största Ödmjukhet.

Dammen den 4 mars 1852 Jonas Dammgren

Svaret på Jonas Dammgrens fråga.

Förestående ansökan är å min sida beviljad och Conrakt får sidare sid Sammankomsten oss emellan Upprättas.

N. J. Wirén, egare af 1/4 mantal No 9 Lilla Wångerslät

Tillbaka till Johan Wåhlin och hans uppväxt som oäkta barn. År 1874 när han var 20 år gammal flyttade han in till Kalmar och utbildade sig till målare. Han gifte sig året därefter med Emma Carlsdotter och de fick 1876 sitt första barn, en dotter som döps till Anna Elisabeth, men hon avled redan efter drygt 6 månader. Johan och Emma bodde kvar i Kalmar fram till den 17 november 1879 då de flyttar hem till Johans mamma Lisa Dammgren i torpet Dammen i Wångerslät, Åby (H). Med sig hade de då även sonen Philemon Wåhlin, född den 8 mars 1878. Strax efter de flyttat in i Dammen närmare bestämt den 6 december 1879 så föds även dottern Almida Juliana. Det här är också samma år som Lisa Dammgrens pappa Jonas Olsson Dammgren avled i torpet Dammen den 19 december

Nya uppgifter om Johan Wåhlin och hans mor Lisa Dammgren liv från boken: ”Här växte Läckeby fram” utgiven av Åby Hembygdsförening.

Fyra år efter det att Johan Wåhlin med sin familj flyttade tillbaka till Johans mor Lisa Dammgren i torpet Dammen inträffar en serie omskakande händelser i följd. I boken beskrivs dessa händelser i form av avskrifter av handlingar bland annat från det s.k. ”Byskrinet”

Författaren till boken om Läckeby skriver inledningsvis om händelserna så här på sid 49.

”Största bekymret tycks vara en stuga där två generationer är inblandade. Bönderna var inte belåtna med den andra, varför de försökte få dem avflyttade. I handlingarna som upptar ett stort antal handskrivna och gulnande blad skymtar tråkigheter, kanske misär? Varför tar jag upp detta ämne är att de boende vann målet i Domstolen. På något sätt bevisar detta, att det även under 1800-talet var svårt att avhysa en boende från sin bostad. ”Den lilla människan” kunde vinna till och med i Länsrätten. Ett par av de mest intressanta delarna i denna sak är fjärdingsman Fehlings delgivning och transporten med familjens bohag till Kalmar. originellt även att förre statsministern Olof Palmes anfader undertecknat resolutionen”

Här kommer en sammanfattning av händelserna som i boken återges med avskrifter från flera olika handlingar.

Den 31 juli 1883

Hemmansägaren Johan Olof Andersson som även är ledamot i Åby Fattigvårdsstyrelse kör med häst och vagn en transport från Åby socken in till Kalmar Fattighus. Med i denna transport finns Johan Wåhlin, hans hustru Emma samt barnen Philemon 5 år , Almida Juliana 4 år samt yngsta dottern Olga som då är 4 månader gammal. I vagnen finns även familjens husgeråd packade. Avsikten är att överlämna familjen till Kalmar fattighus men de nekas tillträde där med hänvisning till att Johan Wåhlin inte längre har något fattigvårdsunderstöd från Kalmar. Således får familjen följa med samma transport tillbaka hem till torpet Dammen igen.

Den 13 augusti 1883

Nio Hemmansägare i undertecknar en skrivelse och begär laga handräckning för att kunna avhysa en stuga (torpet Dammen) som bebos av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin med familj. De uppför sig på sådant sätt så att byamännen vill få bort dem och anser att kostnaden för avhysningen ska tas från ägaren av boningshuset. Till saken hör också att bymännen anser att det är Lisa Dammgrens bror hamnfogden i Borgholm J. O. Åberg som är ägare till stugan.

Den 18 september 1883

J. O. Åberg i Borgholm mottar och undertecknar en kommunikationsresolution från Landskansliet i Kalmar undertecknad av C. A. Palme. Resolutionen handlar om en stämning och en uppmaning att inom tolv dagar avlämna ett svar annars kommer målet ändå att avgöras.

Den 11 oktober 1883

Fjärdingsman Fehllng erhåller 2 kr för överlämning av en resolution från Kongl. Majts befallningsman i Kalmar till Lisa Dammgren och Johan Wåhlin i Wångerslåt. Han erhåller också 51 öre för resan med hästskjuts, dessa pengar tas från bykassan.

Den 15 oktober 1883

Lisa Dammgren skriver i ett brev sitt svar till Kongl. Majts Befallningshavare i Kalmar län. Hon talar om att att hennes bror J.O. Åberg inte äger eller inte heller tidigare varit ägare till torpet Dammen. Det bifogas också ett intyg från Åberg själv om detta. Hon skriver vidare att torpet är ett omskiftat sterbhus efter Jonas Olsson Dammgren och att samtliga syskon är delägare i sterbhuset. Hon har har också gjort en överenskommelse med övriga sterbhusdelägare om att få bo i huset med sin son Johan. Här ett citat från brevets sista rader:

”Samt sluteligen som jag är gammal, bräcklig och klen på många sätt utan Tillfälle till något annat Huserum än detta som mina syskon welat af godhet oss åtnjuta får jag härmed anhålla. Der Deras åsyftade afhysning icke må bifallas, med mindre än att de åläggas upplåta försvarlig boningslägenhet i samma skick som den di vill oss fråntaga.”

Lilla Vångerslät den 15 oktober 1883 Lisa Dammgren

Den 29 oktober 1883

De nio bymännen skriver till Konungens Befallningshavare i Kalmar och begär på nytt att avhysning ska ske av Johan Wåhlin och hans familj. Däremot kan de tänka sig att ordna en bostad till Lisa Dammgren. Vidare ytterligare ett citat från avskriften i boken:

”J. Wåhlin som tillhör Kalmar fattigvårssamhälle samt därifrån erhåller eller har erhållit
understöd, och vilken här endast åstadkommer förargelse, anhålla vi bliva befriade ifrån.
L. Vångersläts byamän, hwilka länge erfarit det oordentliga leverne som Wåhlin
förre och hwilka äfven sökt att förmå honom afflytta synnerligt till följd
af det oskickliga uppförande som han begagnar mot Lisa Dammgren,
då Wåhlin ej förmås att i godo avflytta,
icke annan utväg än att söka få bort stugan”

Den 19 november 1883

Kongl. Majts Befallningshavare utfärdar en resolution med sitt beslut om att inte bevilja handräckning för avhysning av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin. Beslutet kunde överklagas inom trettio dagar till Hovrätten. Resolutionen överklagades aldrig varför Lisa Dammgren och familjen Wåhlin kunde bo kvar i torpet Dammen en tid till. Resolutionen är undertecknad av G. Edelstam, C. A Palme samt en person vars namnteckning ej går att tyda.

Den 28 december 1905

”Bystämman beslutade avflyttning å Dammgrenska huset Derest planlega ej erlägges med 5 kr, årligen för den förflutna tid hädanefter”

Det här beslutet innebar slutet för torpet Dammen som nu var i ett mycket dåligt skick och betraktades som fallfärdigt. Lisa Dammgren som var mycket fattig och tas nu om hand av Karl och Hilda Åman. Karl och Hilda är Anna Åman’s föräldrar och som jag tidigare berättat om jag träffade i Läckeby på Mogatan 5 vid mitt besök i Läckeby 1980, se vidare mer om detta i del 3. Lisa Dammgren avlider den 23 mars 1915.

Avslutningsvis, lite kort om familjen Johan Wåhlin’s vidare öden

Johan Wåhlin och Emma Carlsdotter flyttar den 19 december 1887 med sina barn till Ängö No 9 i Kalmar. I Kalmar får de sedan ytterligare fem barn.

År 1893 – 1896 står familjen skriven i Kalmar Stadsförsamling i boken ”utom staden” på tomt No 108. Döttrarna Olga och Almida Juliana står noterade att de är utflyttade till Partille församling, Olga 1892 och Almida Juliana 1898. De börjar båda att arbeta på Jonsereds fabriker. År 1896 i Församlingsboken Alla:3 på sid 633 i Kalmar Stadsförsamling finns familjen upptagna utan angivande av plats.

Den 21 november 1902 flyttar familjen till Wasstorp, Ljungby (H). Sonen Rudolf Wåhlin drunknar 20 år gammal i samband med Briggen Hugos förlisning år 1903 utanför Morups Tånge på Västkusten. I Wasstorp står även fostersonen Bertil Natanael upptagen hos familjen. Han är oäkta son till Berta Maria som avlidit den 10 februari 1908 i Partille till följd av lungsot. Bertil Natanael är född i Ljungby församling den 22 december 1907 vilket betyder att modern åkte hem till sina föräldrar för att föda det oäkta barnet. När Berta Maria avlidit i Partille kommer barnet hem till morfar och mormor i Wasstorp i Ljungby igen, han står inflyttad den 26 februari 1908. Men även Bertil Natanael avlider av lungsot den 30 juni 1908. Tre av döttrarana flyttade alltså till Partille och började att arbeta på Jonserdes fabriker, två av dem dog i Partille i unga år,. Almida Juliana 21 år gammal år 1900 och Berta Maria 20 år år 1908. Olga blev kvar i Partille och gifte sig i Partille med Salomon Zackaroff och de fick tillsammans 7 barn. Släkten Zackaroff går att följa bakåt till Ivan Zackaroff född 1765 i Ryssland och kom till Sverige som krigsfånge 1790 från Nyslott i Finland

Den 16 november 1908 flyttar familjen till Kattemåla 1/8 mantal. Den 3 november 1911 flyttar de sedan till Svänebo, Ljungby (H). I Svänebo bor de i den s.k Flaggstugan och här står min farfar Otto Wåhlin som husägare. Enligt muntlig släkttradition så köpte Otto Wåhlin Flaggstugan som undantagsstuga till sina föräldrar vilket därmed också kan stämma. Otto bor själv kvar i Flaggstugan till den 2 september 1916 då han flyttar till Oskarshamn och börjar att arbeta på varvet där. I Kalmarposten den 24 februari 1911 finns en notis om Johan Wåhlin som lyder så här:

6 760 gamla svenska mil har brefbärare Wåhlin i Trekanten efter tio års vandring med väskan tillryggalagt den 21 dennes.       Den 21 februari 1901 började han nämligen sitt privata brefbärarföretag, varmed han alltsedan fortsatt i ur och skur, i hälg och söcken. Det är alltid lika giftande som det är mödosamt, påstod Wåhlin då vi samtalade med honom härom.

Kalmartdiningen 1911-02-24

Kalmartidningen 1911-02-24

I Församlingsboken Ljungby AIIa:4 (1905-1921) Bild 314 / sid 581 finns en notering om att Johan Wåhlin fått ett frejdbetyg den 25 juli 1914.

Johan och Emma får tillsammans 11 barn varav 9 av dem får uppleva vuxen ålder eller åtminstone nästan vuxen ålder. Min farfar Otto Wåhlin var barn nummer åtta och härifrån börjar man också att döpa sina barn kopplade till räkneorden: Otto (8), Nina (9), Thili (10) och slutligen Elvira (11).

En semester med utflykter i mina förfäders spår, del 2.

OBS även i detta inlägg går alla bilder att klicka på för större format.

Det här är en fortsättning på mitt förra inlägget som handlade om resan och de stopp vi gjorde på vägen ner till Kalmar. Väl framme i Kalmar så hade jag några utflykter planerade i förväg som jag gärna ville genomföra. Men det föll sig så att jag av en ren tillfällighet kanske också har gjort ett nytt fynd som eventuellt kan tillhöra släktens historia. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om min farfars mormors far Olof Israelsson Stadig som hade tjänsten som Nattman i Kalmar från 1830 fram till sin död 1838. För er som inte känner till vad en Nattman gjorde kommer här en beskrivning av jobbet taget från en uppslagsbok:

”Nattmannen/Rackaren utför de absolut sämsta sysslorna i samhället. Han är bödelns medhjälpare, bygger bålet, fraktar dödsdömda, utför stegling och rådbråkning, gräver ner kroppar m.m. tömmer latrin i städerna; samlar in självdöda djur, kastrerar och flår djur m.m. Från slutet av 1800-talet består sysslan främst av att ta vara på döda och herrelösa djur.” En annan arbetsuppgift kunde också vara att sota skorstenar.”

Kalmar och Öland, 24-25 Juli 2104

Jag åkte in tidigt på morgon från Hotellet till Kalmar centrum för att syssla lite med min andra hobby, fotografering. Det fungerar allra bäst att fotografera i tidigt morgonljus, från soluppgången och ca 1h framåt är det som allra bäst. Jag gick omkring i de gamla kvarteren i Kalmar i den del som också kallas för Kattrumpan. Där helt plötsligt får jag se ett rött gammalt hus med en skylt på där det står Rackargården. Det väcker genast min nyfikenhet och jag undrar om detta kan vara huset på Norra Stadsmarken där min ana bodde 1830-1838. Rackare är nämligen ett annat ord för Nattman, även om också lokala variationer och användningar av de orden förekommer. Idag i den röda byggnad jag hade framför mig såg att jag att det var både bostad och ateljé för en idag verksam konstnär i Kalmar. Jag fick också tag i honom via mobiltelefon men vi lyckades inte gemensamt avgöra om detta kan vara det hus som Olof Israelsson Stadig bodde i när han tjänstgjorde som Nattman. Det är dock en teori som jag hoppas kunna styrka på något vis, annars får det väl bara noteras i min forskning som en möjlig plats tills vidare.

Vi hade också bokat biljetter till Diggiloo konserten på Öland och passade därför på att göra lite utflykter i släktens spår på Öland också. Min farmor föddes och växte upp på Öland. Vi åkte till kyrkogården i Mörbylånga för att se om familjegraven med farmors föräldrars och henne morfar o mormor fanns kvar där. Gravrätten för den måste ha löpt ut för riktigt länge sedan. Men trots det så finns faktiskt den höga svarta gravsten på plats vid graven och det var roligt att se att den fortfarande finns kvar.

Avslutningsvis i det här inlägget lägger in ett bildspel med lite foton från Kalmar och Öland som jag själv är nöjd med, även om det inte direkt har med min släktforskning att göra. I nästa inlägg, del 3, så kommer det att handla om utflykter i släktens fotspår till Läckeby och Koppartorp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Farfars Mormors Far Olof Israelsson Stadig som hade olika yrken som inte längre finns kvar och som troligen ingen heller saknar, han var Postroddare och Nattman.

Olof Stadig föddes som tvilling den 29 december 1780 på Krankelösa Ägor i Ljungby Socken, Kalmar län. Hans tvillingbror Samuel fick endast leva i två dagar född 29 december, död 31 december 1780. Krankelösa ligger strax norr om samhället Ljungbyholm söder om Kalmar längs vägen mellan Ljungbyholm och Trekanten.

 Fdl 1780 Ljungby Olof o Samuel StadigTvillingarna Olof och Samuels födelsenotis ( Ljungby (H) C:5 sid 313)

 Olof var son till Båtsmannen Israel Olofsson Stadig född den 20 september 1730 i Spaksmåla, Madesjö (H) Död den 30 november 1798 i Konungaryd, Ljungby (H) Hans mor var Anna Samuelsdotter född den 23 juni 1743 i Ljungby (H). Död 18 november 1785 i Konungaryd, Ljungby (H) Föräldrarna gifte sig den 1 september 1767 i Madesjö (H).

Olof Israelsson Stadig var stattorpare i Krankelösa och träffade där piga Brita Maja Svensdotter född den 27 februari 1798 i Qvarnemålen, Fliseryd (H). Hon var inflyttad från Ryssby och hade arbetat som piga hos Baron Roxendorff. Hon var dotter till Sven Israelsson Isberg född den 13 oktober 1773 i Läggevi, Fliseryd (H), död 6 mars 1846 i Strandtorps Hage, Räpplinge (H). Hennes mor var  Elin Pährsdotter född den 20 oktober 1771 i Ekhult, Fliseryd (H), död den 6 juni 1828 i Strandtorps Hage, Räpplinge (H). Olof och Maja gifte sig den 8 augusti 1824 i Prästgården i Ljungby (H). Maja hade då fött det oäkta barnet Johanna den 7 november 1821 och det är inte utrett vem som var far till detta barn. Den 1 juni 1825 föds sonen Johannes i Krankelösa, Ljungby (H)

I november 1826 flyttar familjen till Glömminge på Öland. Där arbetar Olof som postroddare och rodde post mellan Öland och fastlandet. Han rodde post mellan Stora Rör på Öland till Revsudden på fastlandet. Det var precis samma sträcka som färjorna till och från Öland gick fram till år 1972, samma år som Ölandsbron var färdigbyggd och klar och färjetrafiken på den sträckan upphörde.

På Öland i Glömminge socken föds min farfars mormor Anna Stina Stadig den 10 maj 1827. År 1830 flyttar sedan Olof och Brita Maja med sina tre barn till Kalmar och så här skriver prästen i i Utflyttningslängden :

Utfl Glömminge 1830 Olof StadigUtflyttningslängd Glömminge (H)  AI:2 sid 173

”Den 7 september Olof Israelsson Stadig, född 1780, Hustr, Brita Maja Svensdotter, född 1795, klen Xtendomskunskap, hafva dock ordentligt härstädes nyttjat Nådemedlen. Ankommo hit i november 1826 utan prestbetyg ifrån den 28 oct 1825, då deras bevis ifrån Wahlbom var dateradt. Son Johannes som åtföljde hit och är född 1/6 1825 vaccinerad. En flicka som hustrun haft före äktenskapet lärer äfven medfölja, men som aldrig i Ljungby varit tecknad eller angifven härst, skall vara född i Åby socken och heta Johanna efter uppgift född 7 nov 1821. Här och i Ljungby hafver deras vandel icke bifvit klandrad. Dottern Anna-Stina född i Glömminge den 10 maj 1827. i våras flytte desse personer till Calmar och pålysning den 29 sistledne augusti har ingen emot desse personers flyttning och Attest till Calmar att påminna.”

 I Inflyttningslängden i Kalmar samma år skriver prästen följande:

Infl 1830 Kalmar Olof StadigInflyttningslängden i Kalmar BI:4 sid 273

”Förre torparen Olof Stadig med hushåll från Glömminge, antagen enl magistralens protocoll att vara Strafftjenare i staden och likaledes att förrätta Nattmanstjensten. Han är född 1780.Hustrun Brita Maja Svensdotter 1795, klen kunskap dock begått Nattvarden. hustrun äger endotter född före äktenskapet i Åby 1821.11.03. Gemensamt äga de barnen Johannes född i Ljungby 1/5 1825, vaccinerad, och Anna Stina Stadig, född i Glömminge 10/5 1827.

Kalmar rådhusrätt 8 dec 1830 

Nattmannen Olof Jonsson Ström förekom och anhöll om befrielse från vidare tjenstgöring i sådan egenskap, i anseende till sin nuvarande höga ålder och därmed försenande svaghet, hvillken  anhållan Magistralen biföll, och istället förordnade nu också tillstädes komne afskedade båtsmannen Olof Israelsson Stadig, att hädanefter tills vidare förestå Nattmannstjensten, emot de densamma åtföljande fördelar, samt Stadigs särskildt utfäste förbindelse, att under tiden hysa och försvarligt underhålla Ström, då Stadig får bebo och begagna de hus å Norra Stadsmarken, som Ström hittills innehaft såsom Nattman, Hvillket beslut dem efterrättelse meddelades

In Fidem

P. F. Lundgren”

Lite om arbetsuppgifterna för en Nattman

Nattman var kanske inte ett så eftertraktat arbete för när man läser om det så beskrivs det inte som ett särskilt trevligt arbete. Längre söderut i Sverige kallades tjänsten även för ”Rackare” och jag tror många någon gång hört uttrycket ”Rackarbarn” eller ”Rackarns barn”. Nattmannen fick sin lön av staden och de fick även ett boende. Ofta kunde de också bo något bättre än en backstugusittare eller vanlig torpare. Men där någon stans slutar väl fördelarna med tjänsten. I en uppslagsbok beskrivs arbetsuppgifterna så här:

”Nattmannen/Rackaren utför de absolut sämsta sysslorna i samhället. Han är bödelns medhjälpare, bygger bålet, fraktar dödsdömda, utför stegling och rådbråkning, gräver ner kroppar m.m. tömmer latrin i städerna; samlar in självdöda djur, kastrerar och flår djur m.m. Från slutet av 1800-talet består sysslan främst av att ta vara på döda och herrelösa djur.” En annan arbetsuppgift kunde också vara att sota skorstenar.”

Mindre än ett år efter det att Olof Israelsson Stadig började att arbeta som Nattman i Kalmar avled hans hustru Brita Maja Svensdotter. Hon avled av feber endast 32 år gammal den 24 augusti 1831 i Kalmar. Olof fortsatte sin tjänst som Nattman och nu som Änkling och med ansvar för tre små barn, hustruns barn Johanna 10 år, sonen Johannes 6 år och min ana Anna-Stina 4 år. Den 16 januari 1835 avlider sonen Johannes då 9 år gammal av koppor och två år senare avlider också dottern Johanna då 15 år gammal den 14 juni 1837.

Ett och ett halvt år senare avlider även Olof Israelsson Stadig den 29 december 1838. Han var då 58 år gammal. Det framgår inte var eller hur han blev begraven. Det var inte omöjligt att begravdes på kyrkogården men inte heller säkert. Ofta begravdes Nattmän utan några särskilda ceremonier utan de begravdes ofta i tysthet. Min ana Anna-Stina Stadig var då drygt 11 år gammal och både syskon och föräldralös.

Db Olof StadigKalmar dödboken EI:2 sid 495

Min farfar och farmor Otto och Gunborg Wåhlin och lite kring deras liv på gården Gröndal 1:6 i Ramneryd, Förlösa (H)

Otto o Stig WåhlinOtto Wåhlin sitter samtalar med min far Stig vid vattenbrunnen på gården i Ramneryd

Min farfar Otto Wåhlin föddes den 27 mars 1890 i Kalmar. Han växte upp och gick i skolan i Kalmar och bodde då i Ängö No 9 i Kalmar stadsförsamling. Hade sedan olika sysselsättningar bland annat skogsarbete på Öland. Den 10 december 1916 gifte sig Otto och Gunborg och de flyttade till Oskarshamn,  där Otto arbetade på varvet. Vid ett tillfälle blev Otto förgiftad på varvet i samband med målning och fick magsår som svit efter denna händelse. Bodde på Gröndalsgatan i Oskarshamn efter giftermålet och där föddes de första två sönerna Ingvar och Bertil. Den 1 april 1921 köpte de gården Ramneryd 1:6 utanför Trekanten, köpeskillingen var 4.500kr, (motsvarar 85.000 kr år 2010). Det var ett litet jordbruk med en häst några kor och höns. Men vart efter magbesvären blev värre övergick Otto mer och mer till skomakeriyrket. Något som Otto ärvt efter sin far som ärvt det efter sin far osv. var intresset och tron på örtmediciner. Han hade sina ”recept” för olika krämpor. En annan tro han hade var Astrologin, han trodde att människornas öde stod skrivet i stjärnorna. Otto fick en lång och svår sjukdomstid med magcancer. Han vistades mesta tiden i sitt hem. En gång på Kalmar lasarett sa Otto till min mor i telefon att om de inte hade bytt blod på mig idag så hade jag dött den dagen som står skrivet i stjärnorna, men nu lever jag ett tag till.

Gunborg WåhlinGunborg Wåhlin framför boningshuset i Ramneryd

Min farmor Gunborg Pettersson föddes den 12 november 1895 på gården S. Bårby nr 5 Öland. Gick i skolan i Mörbylånga. Gunborg konfirmerades 1910.05.16. Genomgick Hushållsskola i St Rör 1916. Efter giftermålet med Otto bodde de först på Gröndalsgatan i Oskarshamn hos fiskare Andersson. Köpte sedan gården Gröndal i Ramneryd invid Trekanten. Efter Ottos bortgång bodde Gunborg kvar på Ramneryd under många år, till ca 81 års ålder, ensam. Senare flyttade hon in till en lägenhet i Nybro över vintrarna. De sista åren levde hon på Gammelgården i Nybro.

Otto Wåhlin avled 74 år gammal den 27 juni 1964 i Ramneryd och hustrun Gunborg levde som änka i 21 år innan hon avled 89 år gammal den 28 augusti 1985 på Gammelgården i Nybro. Båda ligger begravda på kyrkogården i Nybro.

grav Wåhlin

Makarna Wåhlins grav på kyrkogården i Nybro

Livet på Ramneryd nedtecknat av Bertil och Hjördis Wåhlin

Från sitt första hem i ett barackliknande hus intill fabriken i Oskarshamn där Otto fått arbete och där Gunborg från Öland aldrig trivdes, flyttade de med två små söner till ett eget hem i Ramneryd. Otto hade blivit förgiftad i sitt arbete och tänkte sig ett friare arbete på landet. Året var 1920 och ett strävsamt liv började.B ertil berättar: Mor som redan då var en duktig husmor, tog verkligen sitt arbete på allvar både i trädgården och på åkrarna där hon som hon berättat, fick vara både häst och karl under de tider Otto led av sviterna efter förgiftningen. Hemmanet bestod av både jord och skog där det såddes säd och sattes potatis, grönsaker och blommor. Ladugården fick sina djur, hästar, kor, grisar, höns och får. Ibland fanns det två -tre kor och ett par grisar. Familjen utökades vartefter till tre, fyra, fem och sex barn. Det blev fem söner och en dotter. Huset var litet och bekvämligheterna inga. I vardagsrummet fanns en murstock som också utgjorde vägg mot köket där det var en spishäll och järnspis samt öppning till den murade bakugnen som sträckte sig in i vardagsrummet. I murstocken fanns den öppna spisen avsedd att värma vardagsrummet. Köket var litet utan vatten. Brunnen fanns på gården. Efterhand som vi barn blev äldre fick vi naturligtvis hjälpa till. Mor hade sin mamma kvar på Öland och jag minns med glädje besöken där. Mor fick bl a kläder att sy om till barnen. Detta var ytterst välkommet då inkomsterna var minimala. Det arbetades från tidig morgon till sena kvällen. Mor hade alltid sömnad eller stickning på gång. Både far och mor hade bra sångröster och vi barn bad ofta mor att sjunga för oss. Far hade som kvällsmotion att vandra fram och tillbaka i vardagsrummet då han visslade eller sjöng gamla skillingtryck och visor. Far köpte en liten stuga till sina föräldrar där de bodde på ålderdomen, men trots att den inte låg långt bort var besöken där rätt få. Jag hade astma redan som liten och detta var många gånger bekymmersamt då jag fick bäras för att kunna andas. På den tiden visste man inte bättre än att linda in barnet i filtar o.d. Senare när jag bestämde mera själv klädde jag av mig och utnyttjade sol och luft för lindring. Vi hade lång skolväg och fick traska och gå morgon och kväll. Vår lärarinna var inte särskilt vänlig. När jag fick lov att vara hemma på grund av astman fick mor höra att jag var dum och lat.Eftersom inkomsterna var små försökte far att få ekonomisk hjälp från socialen men storgubbarna kunde inte bevilja något på grund av att ”barnen var fint klädda”. (Mors enträgna arbete vid symaskinen.) Allt som skördades togs naturligtvis omhand till saft, sylt och konserver. Ägg och mjölk såldes, en gris eller kalv slaktades och delar såldes. När far var frisk arbetade han i skogen eller på åkrarna. Även grannarna kunde få hjälp. Att handla var inte heller så lätt. Närmaste större samhälle låg fem kilometer bort. Då måste man veta vad man behövde när man ibland kunde få skjuts med någon eller ta den egna cykeln. Far och jag cyklade ibland till Kalmar och då kunde jag få se var far hade bott. Där fanns också släktingar som besöktes någon gång. På senare år fick vår by besök av env arubuss. Mor var känd för sina goda bullar och kakor och ibland samlades byns ”tanter” till kafferep och vid högtidsdagar bjöds till fest. Vi äldre barn fick så småningom söka oss arbeten vilket lättade på ekonomin. En dag hade någon snål kommunalgubbe bytts ut och man kom överens om att Wåhlins kunde få ett bidrag. 1939 kunde vi hjälpas åt att bygga om och till huset. Den stora spisen mellan vardagsrum och kök togs bort, köket blev bättre och vattenpump sattes in. Dörrar ändrades, det blev en köksingång och veranda byggdes och ovanpå den en balkong från ett nytt sovrum i vindsvåningen.Mor och far kunde njuta av ett lugnare liv i sin oas på Gröndal i Ramneryd.

Familjen Wåhlin

Byn Ramneryd i Förlösa socken

En tolkningen av namnet Ramneryd finns i boken ”Våra Hembyar” och beskrivs där enligt följande: ”Ram” betydyder enligt gammalt fornnordiskt språk ”korp” och kan syfta på ett verktyg. ”Ryd” är lika med ”röja”. Så betydelsen av namnet kan helt enkelt vara den att marken röjdes med korpverktyg. Ramneryd är en by som donerades den 19 april 1646 genom en förläning till Christoffer Larsson adlad till Grubbe. Han hade då som sin Frälsegård Stjänamo Säteri, även kallat för Långemo. Christoffer Grubbe var född 1593 i Linköping och blev adlad 1645. Han var Landshövding i Kalmar län och även Häradshövding på södra Öland. Grubbe var också den som lät uppföra rådhuset i Kalmar samt klockstapel för kyrkornas klockor. Han avled den 25 augusti 1681 och ligger begravd i Kalmar Domkyrka

Första gången som namnet Ramneryd nämns i kända källor är 1539 och då som kronohemman och beräknades först till ett halvt mantal. De som bodde där var m.a.o kronobönde  och betalde skatt till Kronan. När en familj odlat upp så mycket mark att det räknades som ett mantal kunde de både försörja sin familj och även betala sin fulla skatt.

Fastigheten Ramneryd Gröndal 1:6 i Förlösa socken

Min farfar och farmor köpte denna gård enligt ett köpebrev daterat den 1 april 1921 för 4 500kr (motsvarar drygt 85 000 kr i 2010 års penningvärde) av Skogsköraren Karl Karlsson och hans hustru Märta Karlsson. Gården anges då till 1/8 mantal plus 5 tunnland jord kallat för Nyhagen från 1/4 mantal Ödebo. Med köpet följde också enligt köpekontraktet som är daterat den 3 februari 1921 följande: 2 staplar byggnadsvirke, 1 arbetsvagn, 1 Halfhäck, 1 Plog, 1 Härf. 1 Åder, 1 Sållar värderat till en summa av 900kr.

Enligt försäkringbrev No 467 i Kristvalla och Förlösa socknars Brandstods-Bolag från den 14 februari 1924 så försäkrades hela egendomen till 3 500kr och egendomen beskrivs då enligt följande: Åbyggnader No1 Boningshus av timmer täckt näver, torv och tegel. 38 fot långt, 14 bredt och 9 högt bestående af 1 våning innehållande 3 rum jämte förstugor och vind måladt med rödfärg och med stenfot. Byggnad No 2 Ladugårdsbyggnad av timmer och bräder täckt med halm. 58 fot lång 18 bred och 10 hög innehållande fähus, loge, lada o vagnsskjul.

Byn Ramneryd fick elektricitet framdraget 1931 och för varje ljuspunkt (en ljuskälla) fick varje abonnent betala 38 kr och 99 öre. När elektricitet drogs in hos min farfar och farmor har jag tyvärr inte kunnat få fram några uppgifter om. Men enligt ett Inteckningsprotokoll från den 25 september 1930 så lånade då farfar och farmor 2 000kr till 6% ränta vid Handelsbanken i Kalmar men det framgår inte vad dessa pengar användes.

Ägare före den som min farfar och farmor köpte av hade varit skomakaren Frans Oskar Johansson född 1830 och hans hustru Maria. Enligt deras Köpebrev daterat den 6 juli 1906  så köpte de gården för 200kr (motsvarar knappt 10 000kr år 2010) av J P Fredriksson och Klara Sofia Fredriksson. Gården beskrivs där ha en areal på 0,3720 hektar och gränsar med 105 meter mot Ramneryds utfartsväg åt Ödebo, gränsar med 99 meter från denna väg utmed sockengränsen mot Dörby och utifrån denna slutpunkt och till utfartsvägen igen med 93 meter åt stamhemmanets ägor Ramneryd. I det köpebrevet står också ”Lägenheten är treangelfomig och är å 1832 års karta över Ramneryd betecknad med No 121 o 125.

År 1972 skrivs Gröndal 1:6, Ramneryd över på min far och hans 5 syskon enligt ett arvskifte den 10 november 1971 efter deras far Otto Wåhlin. Den 26 oktober 1984 säljs sedan gården vidare till Sylvia Sohlberg.

Ramneryd

Källor till avsnitten om byn Ramneryd och fastigheten Gröndal 1:6.

Boken ”Våra Hembyar” skriven av Rosendal, saknar ISBN-nummer

Köpebrev och Köpekontrakt

Försäkringshandlingar

”Briggen Hugo av Kalmar” mötte precis samma tragiska öde som ”Briggen Blue Bird av Hull” i den kända visan av Evert Taube

rudolf

Rudolf Wåhlin, född 1883.12.03 död 1903.09.10

Nästa berättelser i min serie om olika levnadsöden från min släktforskning har en alldeles speciell betydelse för mig personligen. Det kan mycket väl vara den här berättelsen som från början lade grunden till mitt stora intresse för att släktforskning. Berättelsen handlar om min farfars bror Rudolf Wåhlin och hans tragiska öde när han förliste under en fruktansvärd storm på Västkusten den 10 september 1903. Rudolf ligger begravd på kyrkogården i Morup tillsammans med två andra besättningsmän från det förlista fartyget Briggen Hugo av Kalmar.

Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups. Bakgrunden till besöket var att vi själva då bodde i Varberg och att min farfar och farmor bodde i Ramneryd i Förlösa socken (H), mellan Kalmar och Nybro. I samband med 60 års minnet av den fruktansvärda fartygsolyckan, som jag strax också kommer att berätta mer om, så var det en artikel införd om olyckan i tidningen Barometern i Kalmar. Min farfar läste om detta och ringde sedan till min far och mor och undrade om vi kunde åka till Morup för att se efter om det fanns någon grav kvar där. Mycket riktigt graven fanns kvar och vi åkte dit ibland och lade blommor på graven. En gång när vi var där så kom en kyrkvaktmästare fram till oss och frågade vilka vi var eftersom det aldrig funnits några blommor på den graven tidigare. När vi berättade att vi var släkt med en av sjömännen i graven så ville han att vi skulle följa med in i kyrkan så att han fick visa oss det som stod skrivet i dödboken och även för att visa oss att det verkligen var rätt grav vi lade blommorna på.  Att vi hade hittat graven var något som gladde min farfar väldigt mycket. Han var själv svårt sjuklig vid den här tiden och han avled på sommaren 1964 med vetskapen om att vi hittat hans brors grav som han själv aldrig hade besökt. Det här med att vi besökte graven när jag var barn är också ett av mina egna tidigaste minnen i livet. När jag sedan började att släktforska så var detta en av de saker som jag började att undersöka mer om allra först. Jag har också medverkat till att det blivit en del nya artiklar om förlisningen av Briggen Hugo i tidningarna Barometern och Hallands Nyheter.

morup

Den historia jag nu strax kommer att berätta för er har också många likheter med den välkända texten i Evert Taubes visa: ”Balladen om Briggen Blue Bird av Hull”

”Det var Blue Bird av Hull

Det var Blue Bird en brigg

Som med sviktade stumpar stod på

Över soten i snöstorm med nerisad rigg

Själva julafton sjuttiotvå

-”Surra svensken till rors, han kan dreja en spak.”

Ropa skepparn

-”Allright boys, lös av!”

Och Karl Stranne från Smögen

Blev surrad till rors

På Blue Bird som var dömd att bli vrak”

Den 10 september 1903 rasade en fruktansvärd storm på Västkusten som krävde många människors liv. Fyra av dessa omkom när Briggen Hugo förliste. Briggen Hugo var lastad med kol och var på väg från Hull i England till Kalmar. Hugo tillsammans med några andra båtar överraskades av stormen Stormen kom plötsligt och förlusten av segel gjorde Hugo redlös. I stället för att kastas på måfå i bränningarna seglades den mot land vid de sk Hallarna utanför Morup. Den åtta man stora besättningen gjorde sig beredd och kapten band ett par meter av sönderskuren lodlina runt livet om var och en så att de skulle kunna surra sig vid något flytande föremål. Man försökte först att få i livbåten i vattnet men den kastades hit och dit av de väldiga brottsjöarna och försöket misslyckades Under det här försöket så hamnade lättmatros Götherström i vattnet och även han kastades runt i brottsjöarna. Ofta var han nära stora stenar men kastades slutligen upp på land. och var räddad. Han tog sig då mot det hus på stranden där ljuset var tänt. Det var också detta ljus som hade ledsagat befälhavaren på Briggen Hugo mot denna strand. Han hade då också själv strax innan fått se fartyget Montana försvinna ner i djupet.

Ljuset var tänt i det här huset mitt i natten för att ett litet barn var sjukt och därifrån gick sedan larmet till kustbefolkningen men de insåg att inget gick att göra under natten. När dagen grydde så såg de skeppsbrutna att man fortfarande inget göra ifrån land för att försöka rädda de nödställda på båten. De fick nu istället försöka att rädda sig själva. Först kom konstapel Svensson iland flytande på en livboj. Därefter kom en jungman och Steward Rudolf Wåhlin drivande fastsurrade på en skeppslucka men de slogs tyvärr till döds mot stenarna på vägen in mot land. En styrman och en jungman kom flytande på en stege in till land, de visade inga livstecken men efter flera timmars upplivningsförsök fick man sedan liv i styrmannen. Sist lämnade befälhavaren kapten Nordmark sitt fartyg precis så som den oskrivna lagen säger. Man bildade en kedja från stranden och fick tag i honom. Men han var då redan död när man fick tag i honom och han hade då fartygskassan och skeppspappren fastsurrade närmast kroppen.

Stewart Rudolf Wåhlin, kapten Nordmark, jungman Karl Nilsson samt lättmatros Leonard Bruce slogs dock till döds mot stenarna medan övriga fyra i besättningen överlevde. De tre sjömännen begravdes på kyrkogården i Morup medan Kaptenen fördes hem till kyrkogården i Ålem.

Besättning2 (2)

Briggen Hugo byggdes 1873 vid Väranäs söder om Kalmar. Det var en välkänd långseglare och betraktad som en mycket vacker båt. Under 1870 och 1880 talen gick den s.k trampfart mellan olika hamnar i Europa, Syd- och Nordamerika samt Afrika. Båten var beväpnad med två gamla skeppskanoner åtta gamla flintlåsgevär samt fyra sablar. Detta för att freda sig mot sjörövare utanför Nordafrikanska kusten.

hugo1

Under den fruktansvärda stormnatten den 10 september 1903 så förliste ytterligare flera fartyg på Västkusten. Strax norr om Falkenberg förliste den ryska skonerten Titania av Riga och ytterligare ett stycke därifrån den norska skonerten Hermes. På båda dessa fartyg kunde dock besättningen räddas. Vid Bua norr om Varberg så förliste skonerten Hedvig av Helsingborg. Av den nio man stora besättningen omkom åtta stycken. Fartyget kolliderade först med Göteborgs barken Vifsta Varf med tio mans besättning. Senare samma natt förliste även detta fartyg men hela besättningen kunde räddas. Även åtta besättningsmän från norska båten Teis Lundegaard omkom och är även de begravda på samma kyrkogård i Morup som min farfars bror Rudolf Wåhlin.

Sjömän och fiskare var inga veklingar men de visste hur farligt havet kunde vara.

När man hör talas om katastrofer som dessa så kan man lätt förstå innebörden av en gammal sjömansbön som lyder: 

 ”Hjälp mig Gud, ty min båt är så liten och havet är så stort”

 

MINOLTA DIGITAL CAMERANamnbrädan förvaras av Morups Hembygsförening här placerad vid Morups Tånge för fotografering vid platsen för förlisningen

 

Den allra första i vår släkt med efternamnet Wåhlin.

J_wahlin

jwahlin

Min farfars far Johan Wåhlin föddes som så kallat oäkta barn den 20 juni 1854 i Svartingstorp, Åby socken (H) som ligger strax norr om Kalmar vid Läckeby. Hans mor Lisa Kajsa Jonsdotter Dammgren var piga på Svartingstorp. På Svartingstorp fanns ett Spinneri där Lisa arbetade och enligt muntlig utsaga så ska hon ha fått sonen Johan med en engelsman som var på tillfälligt besök på Spinneriet. Denna engelsman ska ha varit en bröderna Clark som då ägde en av världens största Trådfabriker Coats & Clark. Anledningen till att han tagit sig eller fått efternamnet Wåhlin sägs vara att det härstammar från gårdsnamnet Wångerslät i Åby socken.

trade2

Eftersom hans mor var piga och flyttade runt på olika gårdar så växte Johan istället upp hos sin morfar och mormor, Jonas Olsson Dammgren och Maja Lisa Jonsdotter, i torpet Dammen, Slät, Åby (H). Jonas Olsson Dammgren var själv född i detta torpet och köpte det år 1851. Samma år hade då Jonas sålt en annan fastighet som idag ligger på Dammvägen 2 till Jonas Peter Olofsson för 51 Riksdaler. Den fastigheten såg från början precis likadan ut som Dammen men är idag tillbyggd i flera omgångar. De som bodde i torpet Dammen var så kallade egna Torpare och brukade jorden åt sig själva, marken bestod av 4 tunnland. Torpet lämnades åt sitt eget öde i början av 1900-talet. Det var då illa åtgånget och föll snart samman. På den plats där torpet låg finns nu ett nytt hus uppfört. Torpet låg nära en Kvarn och gatan heter Kvarnbacken. Gatan som går igenom Slät heter Dammvägen.

damgrennam,n

När Johan Wåhlins mamma Lisa blev äldre och inte längre kunde arbeta som piga så bodde hon ensam i torpet Dammen. Men när torpet blivit illa åtgånget och fallfärdigt så flyttade hon in till sin granne Sofia Åman. Lisa fick då tre kronor i månaden från fattigkassan och gav en krona till Sofia Åman som hyra. Lisa besöktes en gång i veckan av sin syster  Lovisa som då hade med sig  mat i form av bröd, smör och salt. Två gånger varje sommar besöktes hon av sonen Johan Wåhlin som då gick dit den långa vägen från Trekanten, en sträcka på nästan 2 mil enkel väg.  Det här har berättas för mig 1980.07.14 när jag besökte Sofia Åmans dotter Anna Åman som då var 88 år gammal. Anna mindes också att Lisas far var ”Kräkedoktor” (Djurdoktor). Anna Åman själv var barn då Lisa var inhyst hos hennes mor. Anna kom ihåg henne som en gammal dam som då bodde på deras övervåning.

Den 14 november 1874 när Johan Wåhlin var drygt 20 år gammal flyttade han till Qvarter N:o 10 i Kalmar Stadsförsamling där han arbetade som Målargesäll. Han gifte sig den 31 december 1875 med Emma Christina Carlsotter från Replinge (H). Den 17 november 1879 flyttade han tillbaka till Åby Socken och då till Wångerslätt med sin hustru och ett barn, sonen Johm Emrik Philemon. De hade också under tiden de bodde i Kalmar fått en dotter Anna Elisabeth men hon avled redan den 22 maj 1877 i en en ålder av 6 månader och 10 dagar.

Johan och Emma fick tillsammans inte mindre än 11 barn, att särskilt lägga märke till är att från och med min farfar Otto Wåhlin så döptes barnen efter sin nummerföljd, 8 = Otto, 9 = Nina, 10 = Thili och slutligen barn nr 11 = Elvira

Barn födda i Kalmar:

Anna Elisabeth f.1876.12.12 – d.1877.05.22

John Emrik Philemon f.1878.03.08 – d.1922.11.23

Barn födda i Åby socken (H):

Almida Juliana f.187912.06 – d.1900.07.11

Olga Eugenia f.1882.02.10 – 1958.01.25

Rudolf Zepanius f.1883.12.03 – 1903.12.03

Hjalmar Theodor Virgilius f.1886.01.31 – 1953.07.17

Barn födda i Kalmar:

Bertha Maria f.1888.07.02 – 1908.02.12

Otto Viktor Emanuel f.1890.03.27 – d.1964.06.27, (min farfar).

Nina Cecilia f.1891.11.22 – d.1955.03.22

Thili Erika f.1894.01.24 – d.1969.12.23

Elvira ”Ella” Alexandra f.1897.02.16 – d.1973.06.29

År 1888 bodde Johan Wåhlin med sin familj åter igen i Kalmar Stadsförsamling och då i Qvarteret Ängö N:o 9.

Senare flyttade Johan med sin familj till Trekanten som ligger mellan Kalmar och Nybro där arbetade han som Postförare. Han gick eller cyklade med posten till Mossebo och Olofsböle. När han sedan blev äldre så köpte min farfar Otto Wåhlin en så kallad undantagsstuga i Trekanten  till sina föräldrar. Stugan kallas i allmänt tal för ”Flaggstugan” och fungerar idag som sommarstuga.

Flaggstugan

Hösten 1997 fick jag kontakt med Valborg Persson i Nybro.

Hon var fosterflicka hos Johan och Emma Wåhlin från 6 månaders ålder tills hon var 11 år. Ella ( Elvira ), dotter till Johan och Emma, hade en arbetskamrat som behövde ”barnvakt”  när hon åkte till stan för att söka jobb och det var så Valborg blev kvar hos Johan och Emma. I ett telefonsamtal med Valborg 1997.08.18 berättade hon bla att Johan var en mycket intelligent, läste ofta poesi. Han ärvde intresset för medicinalväxter från sin morfar, och han sålde också ”mediciner” till apotek. Många kom direkt till honom och handlade. En tysk läkare ville ha hans recept och köpte hans receptbok.

Avskrift av ett brev från Valborg Persson till Dick Wåhlin:

Madesjö 11 okt 1997

Att jag kom att bli fosterbarn hos Emma o Johan Wåhlin berodde på att min mor och Ella Wåhlin hade varit arbetskamrater i Kalmar. Min mor var inte gift och hade en flicka förut som mina morföräldrar hade tagit hand om, så nu det var dags igen så kunde hon inte komma hem igen. Då fanns det ett ställe i Kalmar dit ogifta mödrar kunde komma och föda sina barn och sedan stanna en tid tills de kunde komma ut i förvärvsarbete igen. Det var inte så lätt att få något arbete när man hade ett litet barn med sig. På sommaren var det ofta på lantgårdarna som man behövde extra hjälp med varje handa göromål. Min mor och jag hamnade på en gård utanför Kalmar.

Men min mor var ju van vid ”stan” och längtade tillbaka dit. frågan blev då var hon skulle göra av mig? Då kom Ella (Elvira) Wåhlin och hon överens om att fråga Ellas föräldrar om de kunde ha mej några dar tills hon kunde ordna något annat för mig. De lovade att ha mig några dar men min mor lät aldrig höra av sig. Och jag -jag bara fanns där. Ett litet barn behöver ju både mat och kläder, så Wåhlin fick gå till ”socknen” och begära bidrag. det beviljades med 20 kr i månaden.

Där växte jag upp och fick kalla dem Mor o Far. Jag vet att jag fick uppleva mycken kärlek och vänlig omtanke. Så kom den dagen jag skulle börja skolan. Jag visste att jag hette AgnesWalborg Linnea. Så skulle ju det också vara ett efternamn men det visste ingen vad det var. På så sätt fick jag ta mina fosterföräldrars namn Wåhlin. Men eftersom tiden går och barn växer upp så går det åt mer pengar till mat och kläder. Så far blev tvungen att begära litet mer i månaden för mej. Men när Fattigvårdsstyrelsen hade sammanträde så försökte de få någon som tog mig för 15 kr i månaden. På så sätt fick jag byta fosterhem. Hur det kändes för kära Mor o Far kan jag ej här beskriva. Det och mycket annat har jag i min hemliga minnesbok.

Jag önskar bara: ”Frid över deras kära minne”*

Valborg Persson

PS Att far var ”låghalt” berodde på, enl. vad han själv berättat. Han var 4 år och ramlade ner från ett träd där han plockade äpplen och slog sig så illa att farmor eller mormor inte kunde lägga om det så att det blev bra. Jag minns honom som en mycket intellegent man. Om kvällarna brukade han läsa poesi. Än idag kan jag minnas några versar.

Ett vykort som Johan och Emma skickat till sitt fosterbarn:

MINOLTA DIGITAL CAMERA