Knut Landberg och Elin Ferm – min mormors far och mor

Knut Henrik Landberg

Landberg_0001

Knut föddes den 30 mars 1882 i Järpdalen under Häggebo i Ringarum (E). Det är så det står i hans födelsenotis även om Knut själv sa att han föddes i Grossbyn i Ringarum. Hans föräldrar var Seth Ferdinand Landberg och Fredrika Matilda Johansdotter. När Knut föddes så hade han fyra äldre syskon Karl Ferdinand född den 7 juni 1869, Anna Matilda född den 4 september 1871, Hulda Lovisa född den 13 september 1875 alla födda i Åtvid. samt Alma Amalia (”Malin”) född den 28 oktober 1879 i Järpdalen, Ringarum. Familjen hade flyttat från Marknadsbodarna i Åtvid till Järpdalen 1876. De levde där ”Till Hus” och hade enligt besked från pastorsämbetet i Åtvid sex kronor i månaden i Livränta från Åtvids kommun och Baroniet.

När Knut var drygt ett halvt år gammal flyttade familjen den 26 oktober 1882, till Salvedal i Yxnerum. I Salvedal föds den 30 oktober 1884 Knuts yngre syster Alfrida (”Frida”) Emerentia. Familjen bor kvar i Salvedal fram till 1890 då de flyttar till Borkhult. Den 11 november 1892 flyttar de till Ekhult under Berg i Yxnerums socken och 1893 vidare till torpet Uddeholm under Fassingstorp även det i Yxnerums socken. Där bor de kvar i fem år fram till 1898 då på nytt bosätter sig i Borkhult.

Knut skrivs in i Folkskolan i Yxnerum den 11 juni 1889 och han fick sitt avgångsbetyg därifrån den 4 december 1895 när Knut var drygt 13 år gammal.

knutbetyg_1024

Den 14 juni 1896 konfirmerades Knut i kyrkan i Yxnerum

Konfirmation

När Knut 1903 är 21 år gammal gör han sin värnplikt. Den 27 september 1908 lyses det bröllop med Elin Ferm och de gifter sig den 24 oktober samma år. Elin flyttar då från Koburg och de bosätter sig i Borkhult. Knut står då angiven som Jordbruksarbetare. Han arbetade vintern med att fälla skog och på sommaren arbetade han med att flotta timmer på sjön Yxningen.

Elin Charlotta Ferm

Landberg

Elin föddes den 6 november 1881 i Wegalla, Yxnerum (E). Hennes föräldrar var Carl Milton Ferm och Johanna Charlotta Rahm. Föräldrarna gifte sig den 21 augusti 1881 drygt två månader innan Elin föddes och därför betraktades hon som ett oäkta barn även om det inte står angivet i hennes födelsenotis. Detta fick också till följd att Elin till stor del vistades och växte upp hemma hos sin morfar änkemannan Petter Rahm i Bysjötorp. Den 28 november 1882 får Elin en lillebror som döps till Carl Oskar. År 1883 flyttar familjen till torpet Tripoli för att året efter 1884 flytta tillbaka till Wegalla igen. Den 4 februari 1885 får Elin en lillebror till som döps till Ernst Viktor. Den 23 oktober 1886 flyttar man sedan till Odensgöl i Björsäter (E) där Elins pappa arbetar som Statdräng. År 1891 flyttar familjen tillbaka till Yxnerum och nu till torpet Koburg. I Koburg föds den tredje brodern och han döps till Gustav Erik. Den 8 november 1895 flyttar familjen till Elins farfar och farmor i torpet Tholen

Den 29 augusti 1899 föds Elins lillasyster Elsa Hildina men hon avlider sedan endast nio år gammal den 12 januari 1909 till följd av scharlakansfeber. När jag växte upp så hängde denna bild i stort format inramat över Elins älskade symaskin i hennes hem på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg. Jag har alltid tyckt att det varit något speciellt med detta foto. Jag minns väl att jag som barn både var förundrad och ledsen över denna vackra flickas tragiska öde. När jag kom hem till Elin så gick jag alltid fram och tittade länge på denna bild.

Elin syster_1024
Från Tholen flyttar man den 9 november 1905 till Koburg där de också bott tidigare. Även om nu Elin har har stått skriven tillsammans med sina föräldrar i alla år fram till dess att hon gifter sig så vet vi genom hennes egna berättelser att hon egentligen växte upp hos sin morfar Petter Rahm i Yxnerum. Petter hade blivit änkeman drygt ett år innan Elin föddes och bodde i många år i torpet Mittelstein innan han flyttade till Bysjötorp. Vid Mittelstein finns en sten som är formad som en stol och som Elin kallade för sin leksten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Mittelstein bodde också Elins moster Gustava Sofia men hon kallades alltid för moster Stava.


Elin arbetar från unga år som sömmerska och flyttar med sin träkista fylld med syattiraljer från gård till gård i Yxnerums socken med omnejd. Hon bor en tid på en gård och syr där upp kläder till alla som behöver. Därefter kommer någon från en annan gård med häst och vagn och hämtar Elin och så bor hon på den gården en tid och syr upp kläder där osv.

Hur Elin sedan först gången möter Knut vet jag inget om men när de gifter sig så är Elin 27 år gammal och Knut 26 år.

Knut och Elin gifter sig

Den 27 september 1908 lyses det bröllop mellan Knut Landberg och Elin Ferm, de gifter sig den 24 oktober samma år och de bosätter sig i Borkhult. Knut står där angiven som Jordbruksarbetare. Han arbetade på vintern med att fälla skog och på sommaren arbetade han med att flotta timmer på sjön Yxningen. Elin fortsatte med sitt arbete som sömmerska.

I Borkhult föds också Knut och Elins fyra barn

Holger Josef Landberg, född den 19 mars 1909, död 4 juni 1986 i Ljungby (G)
Mormor Elna Maria Landberg, född den 14 april 1910, död 16 september 1998 i Åtvid (E)
Folke Henrik Landberg, född den 9 september 1911, död den 12 januari 1991 i Åtvid (E)
Margit Elisabeth, född den 4 november 1912, död den 26 april 2013 i Valdemarsvik (E)

Syskonen Landberg

Knut och Elin flyttar till Åtvidaberg

Den 22 september 1913 flyttar familjen Landberg till fastigheten Biet 4 på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg. Även på Kvarngatan hade Elin en syateljé i hemmet. Många Åtvidabergs damer kom till henne för att få en klänning sydd. Elin sydde kläder åt kunder ända upp till 80-års åldern. Under kriget hade familjen stor nytta av Elins sy-kunnighet då många fruar från landet bistod med ägg, smör och mjölk och andra varor som man annars bara fick köpa på ransoneringskort. Efter avslutad provning och köp av en klänning bjöd Elin ofta sin kund på en kopp kaffe eller mat.

Här kan du höra när Elin 1964 berättar om hur de gjorde för att vänja av prästfrun med att de alltid skulle göra ost och leverera till Prästgården:

Knut tog 1913 arbete vid Industriernas såg där han arbetade var tills han blev pensionär. Han var med och startade sågverksarbetarnas fackförening och blev också deras första ordförande. Denna avdelning gick sedan upp i Träindustrins avdelning på 1920-talet och Knut var med även med i denna styrelse. Han var också aktiv i styrelsen i Arbetarkommunen och blev också deras fanbärare. Han har också varit förtroendevald inom Åtvidabergs Municipalsamhälle och Kommunfullmäktige. Intresset för kooperationen gjorde att han hade förtroendeposter även där, han tillhörde fullmäktige inom deras första distrikt.

Foto (Klicka för större bilder)

Knut avled den 12 juli 1966 84 år gammal på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg. Elin kom sedan att leva som änka där fram till den 25 juni 1974 då hon avled i en ålder av 92 år. Makarna ligger begravda på kyrkogården vid Åtvids G:a kyrka.

Klicka för större bilder

Annonser

Åtvidabergsbilder från min mormor Elna Adolfssons fotoalbum

Det här med att intervjua släktingar är en sak som jag gärna trycker lite extra på. Jag har ett fotoalbum som en gång i tiden har tillhört min mormor Elna Adolfsson född Landberg. Jag har en gång i tiden också suttit ner med henne och gjort en del noteringar i det albumet medan hon levde. Jag är givetvis glad för de noteringar som jag gjort. Men det finns fortfarande många bilder i albumet där det inget står noterat alls och som det nu är svårt att få reda på något om. Jag publicerar här ett urval bilder med både kända och okända motiv. Om någon som läser detta kan identifiera något på någon bild så är jag givetvis mycket tacksam för en liten signal om detta.

IMG_0002

IMG_0004

Sista paret ut vid Gökottan 1926

IMG_0001

Dans i Folkets Park

IMG_0005

Kvarngatepojkarna 1924

Med på bilden finns: Martin Leman, Gustav Skoog, Allan Loord och Ivan Andersson. Men det är oklart vem som är vem på bilden.

(Ny uppgift från Lasse Dahlgren: Ivan A, tvåa från hö. och ev. Gustav Skoog två fr. vä)

IMG_0006 - version 2

Elin Landberg med sin dotter Margit på Kvarngatan 4, 1925-1930

IMG

Klassåterträff? Med på bilden finns Elna Adolfsson, övriga okända.

(Ny uppgift från Lasse Dahlgren: sittande nr 6 fr vä. Margit Thor gift Johansson, stående fr hö nr 2 Lasse Anderssons pappa, mitten lång man fotbollsdomare)

IMG_0008

Åtvidabergs damer, med på fotot finns Elna Adolfsson, övriga okända.

Ny uppgift från Lasse Dahlgren: längst fram nr 2 fr vä Mary Thor och längst till hö Fru Dahlgren – Johansson

IMG_0007

Okänt vad, när och vilka

IMG_0006

Okänt vad, när och vilka

Jag är mycket tacksam om någon kan berätta något om bilderna ovan

Dick Wåhlin

Livet på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg under 1940 och 1950 talet

Min mors egna noteringar, del 2 om livet på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg

I maj 1950 konfirmerades jag i Nya Kyrkan Åtvidaberg. Pastor Waldemar Lindeborg var min konfirmationspastor. Samma dagar som jag läste fram gjorde 2 av mina kusiner på min pappas sida detsamma. Efter kyrkogången samlades vi därför alla i Adolfsons släkten hos min faster och farbror Ingvar och Mary Johansson och åt en gemensam middag. Det var mina kusiner Sonja Johansson och Lars-Erik Adolfsson som konfirmerades samtidigt som mig.

Margot_1024

Andra dagen när vi kom ut från kyrkan var det ett hårt åskväder. Regnet öste ner. Far hängde sin rock över mig. Hade gått till kyrkan i bara min vita klänning. Jag kom hem genomsur och när jag sprang stänkte jag ned min vita klänning bak så den var alldeles smutsig. Skulle sedan till fotografen som det var brukligt. Jag fick en psalmbok av Familjen Adolfsson. Psalmboken var vit. Farfar har skrivit PS.475 i den.

När jag växte upp på Kvarngatan 4 och fram till 1950 då huset moderniserades så bodde revisor Karl och Matilda Andersson där också i lägenheten längst ner till höger. Dom hade en son Roland och en dotter Valborg. Roland tog namnet Redler. Han bodde sina sista år i Norrköping. Roland och hans fru Inga hade tre pojkar Jan , Dick och Klas samt en flicka. Pappa Roland var inredningsarkitekt i Norrköping. Karl Andersson var revisor på FACIT .

En duktig siffermänniska  men tafatt i praktiska sysslor. Te.x. när ved skulle huggas var det Matilda som fick göra det mesta. Karl och Matilda är båda begravda på gamla kyrkogården i Åtvid. År 2001 togs deras gravsten bort. Graven fanns nära Farmor och farfars grav. Karl dog först medan Matilda levde 1950 när vi byggde om huset. Flyttade då till Stenhusgatan.

År 1950 blev vårt hus på Kvarngatan 4 moderniserat. Men i min barndom hade vi ej toalett och badrum. Då fanns utedass och sophämtning i det lilla huset som ligger på baksidan upp mot kanalen. Dass och soptunnor tömdes ett par gånger i veckan då en man med häststjuts kom och utförde dessa sysslor. Vi hade ändå ganska bra med mycket. I källaren fanns ett stort kar uppmurat och bredvid en stor kokkittel av koppar att koka vittvätt i. Mycket av vattnet som användes togs från kanalen. Vi bodde granne med en rörmokare Engström som dragit ned vattenrör till sin tomt och som vi fick använda och ta vatten från. Detta vatten användes till tvättning och vattning i trädgården. Man kokade kläder i kopparkitteln och klappade dem sedan med ett klappträ och sköljde i bassängen. Många familjer låg och tvättade och klappade sin tvätt vid ån som rann bakom Kopparvallen nedanför det nu rivna huset Kasern där ån var djup och strid. Där fanns bryggor avsedda för grannliggande bostäders behov av klappbryggor till tvätt. Jag var många gånger med och såg på när det tvättades och en gång innan jag kunde simma halkade jag i så min kamrat Gun Jernbergs mor fick dra upp mig. Det var så strömt och djupt på den tiden att ett litet barn lätt kunde drunkna. Numera går denna å i Cementrör som är nedgrävda. Förr fanns det mycket kräftor både där och i Kanalen under augusti.

Inne i huset på Kvarngatan fanns en kakelugn i varje rum. Om man eldade upp dem på kvällen höll de värmen hela natten och var ljumma till långt fram på morgonen.

I köket fanns en vedspis av Husqvarna modell. Det var det första som gjordes på morgonen att elda upp i spisen. Ved förvarades i utrymmen i det lilla huset då kallat för uthus. Morfar Knut sågade och högg ved som sedan lades i i vedfloder i vedbon. Dit fick vi gå med en vedkorg och hämta ved som sedan lades i en vipplåda bredvid spisen. Man späntade fyrstickor att tända med. Ibland användes också papper till att få fyr på elden.

Badkar i hemmen var ej vanligt. Vi hade dock bra med badmöjligheter. Varje fredag kokades vatten upp i kokgrytan i tvättstugan. Sedan tömde vi över det heta vattnet i det stora Cementkaret som användes för att skölja tvätten i. Där hade far gjort en sittplatta av trä för att ta bort kylan från cementkaret. Detta fungerade mycket bra som badkar. Vi gick också ganska ofta till Samhällets Varmbadhus och badade karbad. När jag blev gammal nog för skolan fick vi en badbiljett varje vecka och badade bastu tillsammans med skolkamraterna. De flesta av mina skolkamrater hade bara en liten badbalja som sattes i köket och där fick man tvätta sin kropp så gott det gick. Ett litet stycke från mitt hem låg också ett kallbadhus. Dit gick vi ofta på sommaren för att bada. Det var ett trähus där man klädde om till badkläder. Sedan var det det kanalen vi badade i. Där fanns en liten bassäng med trägolv för mindre barn som ej kunde simma och en stor bassäng med djupare vatten. På den ena sidan kortsidan av de plank som inringade bassängerna fanns en stege som användes att hoppa och dyka ifrån. När jag var simkunnig gick vi i vid vår brygga och simmade sedan det korta stycket till badhuset. på grund av närheten till vattnet och Kanalen blev det många och långa bad under sommaren. Varje kväll innan vi gick till sängs gick vi upp tillsammans med mor och far och tog ett kvällsbad och en liten simtur. Sedan var det skönt att krypa till sängs.

Den 8 september 1950 fick jag min 1:a tjänst på Åtvids Hushållsförening. Här fanns bröd och mjölkbutik och längre bort en Mjölkbar. När jag började arbeta här köptes mjölk i medhavda mjölkkrukor som vi öste upp mjölk med litermått i till kunden från en mjölkså som stod i en mjölkkyl. Varje morgon kom ca 15 st 50 liters såar med söt mjölk till affären. Såarna stod nedanför en trappa med ca 6-7 trappsteg. Varje morgon måndag t.o.m. lördag. Vi fick bära upp såarna för trappan. Det var tunga lyft. Sätta dem i ett kylrum och sedan en och en till kylen därifrån mjölken tömdes i kundens kruka med litermått. Mjölken kostade omkring 35 öre liten. När mjölken var slut i den stora mjölksån sattes den i ett rum för att diskas och sköljas. På kvällen bars krukorna ned till en kärra som vi körde runt huset till en bakgård där fanns en ställning som vi vippade krukorna på och där mejeriet hämtade krukorna. jag arbetade här i 2 år.

November 1952 började jag arbeta på som bokhandelsmedhjälpare. Min chef var bokhandlare Göte Bergsbo (f.1912.12.29 d.1998.05.03). Han övertog bokhandeln av Olga Hasselberg. Byggnaden finns ej längre bevarad. Den revs när Järnvägsgatan breddades.

IMG

Nr 3 fr höger Margot Adolfsson gift Wåhlin och nr 4 Ulla Daun

Mellan 1950 och 1957 bodde Nils och Aina Eriksson i den lägenhet på Kvarngatan 4  där Stig och jag flyttade in när vi hade gift oss. Dom flyttade 1957 till ett eget nybyggt hus.

Vår familj var sällan ute och reste. Ända resor jag minns var till Valdemarsvik. Varje Påsk åkte vi hyrbil till mammas systers familj. på sommaren cyklade vi vi över Falerum. Jag kommer ihåg när mormor vid 50 års ålder lärde sig cykla och cyklade med oss till Valdemarsvik. När vi for hem blev det ett häftigt åskväder och vi tog skyl under ett träd. Då kom Margit och cyklade ifatt oss med sina två pojkar en satt fram och en satt bak. Vi åkte för övrigt buss till Ringarum och sedan tåg därifrån. Ett tåg som gick mellan Norrköping och Valdemarsvik. I Ringarum fick vi vänta på Norrköpingståget. Vi hälsade då ofta på mormors bror Kalle och hans hustru Nanny. Dom bodde bara några hus från stationen. Morfar hade också en syster som bodde i Ringarum.

När jag växte upp och gick i skolan bodde mors bror Holger och Karin och min kusin i Norrland i Gyljen. Midnattssolens land. Min morbror Holger hade studerat till lärare. Det fanns ingen ledig plats nära Östergötland utan han fick flytta ända upp Gyljen med sin familj. Karin som var Holgers fru var dotter till Konrad och Augusta Molander. Dom bodde   också på Kvarngatan och Molanders och mormor och morfar var grannar och goda vänner när mor och hennes syskon var små. Karin och Holger och Gun kom hem till Åtvid varje sommarlov och bodde då hos mormor och morfar. Det var trångt eftersom mormor och morfar bodde i 1 rum och kök. Mormors bror Henrik bodde också hemma. han var inte gift bara trolovad med Eva Gustavsson. Hon bodde och arbetade på Storan i Linköping. Deras arbeten gjorde att ingen ville flytta. Henrik for till Linköping och Eva kom till Henrik i veckorna. När Holger kom hem på sommaren sov Henrik på vinden. Det var då så varmt så det gick bra.

Jag hade ej varit ute och rest mycket men år 1945 var mor och jag med mammas bror Holger och hans fru Karin till Stockholm. Han var skollärare i I Gyljen i Norrland. Han hade många Lappbarn i sin skola. Dessa barn skulle sluta skolan och Holger och Karin tog med dem på skolresa till Stockholm. Karin åkte till Gyljen och hämtade barnen Holger, mor och jag åkte tåg från Åtvidaberg till Stockholm där vi mötte skolbarnen. Gissa om denna resan var en upplevelse för både skolbarnen som många aldrig åkt tåg och för mig. Vi var i Stockholm en vecka. Besåg Slottet, Riksdagshuset, Skansen,  Gröna Lund, Katarinahissenoch var på fotboll vid Råsunda. När Holgers barn ville prata om oss talade dom lappska och vi förstod dom inte alls.

Julen 1945

Julafton gick jag upp klockan 9. Då tände mamma julgranen. När jag sedan klätt mig lekte jag till kockan 12. Då gick mamma, pappa, jag och hans upp till farmor och doppa i grytanSen var jag där till klockan fem.Då gick jag upp till mormor ty då skulle vi få julklappar. Jag fick ett par skidor med stavar en svart tavla att rita på kjol och blus, en skolväska ett pennfodral med tillbehör mm. Henrik var Jultomte. Klockan 10 var vi uppe hos farmor igen nu kom tomten dit. Där fick jag ett par vantar, en gottpåse och en parfymflaska. Om lördag ska jag ha julgransplundring.

Julförberedelserna på Kvarngatan

Först kom Advent sedan Lucia. Jag fick en ljuskrona på huvudet och en Luciaskjorta sedan gick jag runt till alla i 4:an, sjöng och bjöd på kaffe och pepparkakor. Det var mormor och morfar , Henrik, farmor och farfar samt Karl och Matilda Andersson som bodde i nedre lägenheten mot Adelsnäsvägen. Matilda bodde där till vi moderniserade och byggde om huset 1950. Karl hade då varit död ett antal år Han var under sitt yrkesverksamma liv Revisor vid Åtvidabergs Industrier. När Stig och jag gifte oss var det denna lägenhet som vi bodde i och där föddes senare våra 2 barn.

Veckorna före jul inköptes en hel gris av morfars släkting. Den kom ostyckad till Kvarngatan. Nere i källaren hjälptes sedan mor och morfar till att stycka den. Först blev det 2 stora skinkor som lades i saltlake.Av huvudet gjordes sylta och korv. Av levern gjordes pastej.Det styckades kotletter och revbensspjäll. Stekta Revbensspjäll fanns alltid på julbordet. Allt på grissen blev tillvara taget på bästa sätt. Det blev bara lite talg till fåglarna kvar. Även 2 hemostar inköptes också från landet. Ibland stöpte vi också ljus.

Mormor var sömmerska och sydde kläder till många på landet. Vi hade därför många vänner på landsbygden och morfar hade släktingar med med ganska stora gårdar. Under kriget var det svårt att få tag på kött, kaffe och ägg. Det var ransoneringskort på sådana saker. Vi hade tur att få att köpa sådana saker från bönder som vi var vänner med. Mormor som sydde fick ofta betalt i form av varor. Bönderna däremot hade dåligt med kontanter. Farfar och farmor hade också många vänner på landet. Farfar var lantbrevbärare och delade ut post till bönder. Han cyklade flera mil varje dag.

Mina barndoms jular på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg

Julgran köpte vi från Brukskontoret – Baroniet. Den kläddes alltid på Julaftonsmorgonen. Jag har också ett starkt minne av när det skulle bakas Jullimpor. Vi hade en zinkbalja där degen arbetades. Far hade ett klappträ och han låg på golvet och som det hette slog degen. Den skulle sedan stå och jäsa och surna. Det blev sedan mycket surdegs limpor. Ja det var mycket jobb till julen.

Jularna firade vi alltid i Åtvidaberg tillsammans med mormor, morfar, mammas bror Henrik, Mors syster Margit från Valdemarsvik och hennes man Hilding pch mina kusiner Karl-Erik och Rolf. farmor och farfar och deras barn och barnbarn. Farfar och farmor hade 10 barn. Fem flickor och fem pojkar. Det var Karl, Pappa, Elis, Gösta Tage, Iris, Mary, Elsie, Alice och Eivor. Alla kom hem till farmor och farfar med sina familjer på julafton. Klockan 12 mitt på dagen samlades barn och barnbarn uppe hos farmor och farfar. Vi doppade i grytan och åt julmat. farfar läste Julevangeliet i Bibeln och vi sjöng Julpsalmer. farmor och farfar var troende, de var medlemmar i Smyrna och på äldre dagar i Missionskyrkan. Det var trångt, farmor och farfar hade ju bara rum och kök. Vi barn fick sitta på golvet och äta vår julmat. mammas bror Henrik var för det mesta tomte hos både Farmor och farfar som hos Mormor och Morfar. Framåt eftermiddagen gick vi över vinden till mormor och morfar och fortsatte fira jul med mors släktingar. Henrik kom och var Tomte även på den sidan. Framåt kvällen blev det mat hos mormor. Hon hade först smörgåsbord med skinka och korv leverpastej sill och sillsallad Revbenspjäll och allt som hör Julbordet till. Sedan blev det Lutfisk och potatis därefter risgrynsgröt med en mandel i och till slut frukt till efterrätt. Den som fick mandeln skulle bli kär och gifta sig. Gissa om vi var mätta när vi så småningom gick för att sova.

Tidigt på Juldagsmorgonen gick vi alla till kyrkan på Julotta. Det var alltid i Nya Kyrkan. Kyrkan var fullsatt och Ottan började med att alla sjöng ”Var hälsad sköna Morgonstund” Orgeln ljöd mäktigt till sången och fick hjälp av trumpetare. Gamla kyrkan var bara en ruin på denna tiden. 1957 restaurerades kyrkan efter en donation från Oili och Elof Ericsson. Donationen skulle vara ett minne av deras son Lars och kyrkans namn skulle vara Larskyrkan. men man säger alltid Gamla Kyrkan när man talar om den. V träffade ofta Familjen Molander i Kyrkan och dom följde med hem till Kvarngatan på Kyrkkaffe.

Texten är skriven av Margot Wåhlin

Hur det var att gå i skolan i Åtvidaberg under åren 1942 till 1949

Min mors egna noteringar, del 1 skolåren mellan 1942 till 1949:

Andra Världskriget rasade. Även om Sverige inte var med i kriget så hade vi känningar av det även här. Männen blev inkallade. Många män låg i Norrland, nära gränsen till Finland. Min far Nils var inte inkallad. Han var invalidiserad efter att ha haft Polio som barn. men mammas bror Henrik fick åka till Norge. Hemma på Kvarngatan fick vi ha mörka gardiner för fönstren. Mor hade små barn men jag minns att mormor blev kallad på civilövning. Hon fick ha gasmask och gå igenom en lokal med giftig rök. Kom hem och var alldeles röd i ögonen. Mamma och mormor stickade mössor som var som nutidens rånarluvor. Bara näsa och mun syntes. Mat skickade dom också upp till Henrik. När jag fyllde 5 år kom Henrik hem på permisen till Julen. Då fick jag en stor celluloid docka av honom.

IMG_0001

Margot Adolfsson gift Wåhlin (1935 – 2012)

Bilden är från 1943 Margot med sin yngre bror Hans

1942 när jag var 7 år skrevs jag in i skolan. På vägen till skolan första skoldagen stannade mor och jag och talade med min syssling Jonny som satt vid kanalkanten och metade. Han bodde tillsammans med sina föräldrar på Ågatan. Deras hus gränsade precis som vårt till Kanalen. Där satt Jonny på klappbryggan med ett metspö i handen. När vi gick hem var läkare och ambulans där Jonny hade drunknat.

Var rädd och blyg inför allvaret och det nya. Det fanns inga daghem och förskolor på den tiden och Lärarna i skolan var mycket stränga och högtidliga. Läraren satt vid katedern och vi fick gå fram och tala om namn och adress. Många var rädda och grät. Kommer ihåg en pojke som var blyg och rädd och inget vågade säga. Han började att gråta men fick ej gå tillbaka till sin mamma utan fick sitta på golvet vid katedern och gråta till allt var över. Jag traskade sedan hem vid min mors sida men hemkomsten blev ej så rolig för lilla Jonny hade ramlat i kanalen och drunknat under tiden vi var i skolan.

Jag började så 1:a klassen och fick som lärarinna Fru Ragnarsson. Hon var från Skåne en barsk kvinna som mer hade en mans barska sätt. Vi fick aldrig kalla henne fröken vilket var en vanlig titel på småskollärarinnor. Nej Fru Ragnarsson skulle det vara. Det var i början av 40-talet och andra Världskriget rasade ännu. Från Finland kom många många krigsbarn som adopterades i svenska hem. De sattes i svenska skolor och fick bli våra skolkamrater. Det var fattigt i Sverige såväl som i andra länder. Det var minsann ingen modeuppvisning av skolbarn som kom till skolan i fina kläder. Långbyxor till flickorna förekom ej . Nej klänning eller Kjol och Blus skulle det vara. Nylonstrumpor fanns inte heller, Jag hade beige ribb-stickade strumpor, många barn hade grova stickiga hem-stickade strumpor. Någon skolmat hade vi heller inte. Barnen som hade långt till skolan hade matsäck med. Den bestod oftast av en flaska mjölk och smörgåsar. Jag hade så nära till skolan men tyckte tyckte det var spännande med matsäck så ibland fick mor göra matsäck till mig. Efter några år började dom som hade långt att få gröt i skolan. Det var Åtvidabergs första skolmat.

Gymnastiken låg ganska långt från skolan. Vi får därför göra en del gymnastikrörelser vid skolbänken tillsammans med Lärarinnan. När vi blev äldre och kom i 3 an fick vi börja gå till gymnastiken. På vintern var vi mest inomhus men ibland fick vi åka skridskor. Jag hade första tiden ett par skridskor som spändes fast vid ett par pjäxor med remmar. Senaste åren i skolan var jag lycklig nog att få ett par rörskridskor. Jag fick också skidor och stavar. Varje vinter var det skidans dag och vi tävlade att åka skidor. Tävlingen startade vid Träningsplan förbi det som senare blev Söderleden och bort bakom Templet. Ett år kom jag sist och fick ett trähalsband som jumbopris.

Första åren hade vi ej slöjd. När jag började tredje klass fick jag en manlig lärare vid namn Erik P Andersson. Han var snäll. Hade alltid en cigarr i munnen men det var aldrig eld på den. Vi fick nu också slöjd. Som slöjdlärarinna fick vi vår småskolelärarinna Fru Ragnarsson. Hon var dock inte skicklig som slöjdlärare. Jag vet att vi fick sy ett linne och ett par byxor i grönt blommigt tyg. När detta var klart och jag kom hem med det till mor och mormor som båda var sömmerskor fick båda ett gott skratt då både linne och byxor var så stora att inte ens mor kunde använda det. Under tiden som vi fick slöjda satt Fru Ragnarsson och stickade strumpeband. På den tiden fanns det en knapp i ett underliv och en knapp i strumpan och däremellan ett strumpeband. Vanligen ett gummiband med med knapphål i.

När vi blev äldre fick vi byta slöjd med pojkarna och vi flickor skulle ha träslöjd. Till lärare fick vår klass Rämme. Han var ingen populär magister. Sträng och många gånger orättvis aga. När vi kom till slöjden skulle vi tälja en blomsterpinne. Han talade om hur tokigt han tyckte att det var att flickor skulle ha träslöjd. Den första som gjorde bort sig var naturligtvis jag. Jag slant med kniven och skar upp ett sår som blödde ymnigt. Då tog han mitt finger visade upp det för hela klassen och talade om att så går det när flickor ger sig på träslöjd. Gissa hur jag kände mig.

På tal om att känna så minns jag en annan episod från vår gymnastik. Pojkarna fick ta av sig skorna. Dom som hade rena fötter fick ställa sig på 2 led med var sin sko i handen. Dom som var smutsiga fick gå i mellan dom två leden och skulle hånas. En stackars pojk från Berg blev så slagen med de renas skor att han hade stora märken på ryggen. Den här läraren flyttade från Åtvidaberg för pojkens Far var en stor och stark man och lovade läraren stryk. Läraren vågade ej vara kvar i Åtvid.

Ett annat minne från skoltiden var när det kom en massa krigsflyktingar från Estland. Vi fick ledigt från skolan i tre veckor. Runt skolagården sattes det upp hönsnät. Skolan blev platsen där krigsflyktingarna fick bo i karantän innan de slussades ut i det svenska samhället. Vi gick upp till skolan med bröd, äpplen och vad vi kunde avvara hemma. och gav till flyktingarna genom nätet. som avskiljde oss. Flyktingarna gav oss sina pengar som inte längre hade något värde men som vi barn tyckte var spännande. 1945 tog kriget slut och jag såg en banan för första Varje barn fick 2 bananer var. Vilken sensation det var med denna utländska frukt. Det var inte bara frukt som det var dåligt med. Kaffe var en eftertraktad vara. Kaffe var en ransonerad vara och svårt att få tag i. Smör och Kött var det också kuponger på Vi hade det bra tack vare att mormor sydda åt många Lantbrukarfruar. Dom hade dåligt med pengar och mormor fick betalt med varor istället. Smör, kött och ägg var många gånger det mormor fick istället för pengar.

Eftersom det var krig hade vi ont om mat. Morfar och Far hade potatisland utanför vår häck vid Kvarngatan. Gatan var ej bred på den tiden. Förutom potatis satte vi gurkor och grönsaker. Odlings landen vi hade togs bort i slutet på 50-talet då ÅFF kom med i allsvenskan i fotboll. Då skulle Kvarngatan breddas och alla som tidigare haft land fick ta bort dem. Tomten till Biet 4 var stor så även i fortsättningen satte Morfar, Farfar och Far potatis grönsaker och bär men nu på andra sidan tomten mot kanalen.

Varje vecka kom Erik och sålde tidningen Såningsmannen till mormor som bjöd Erik på mat. Istället fick hon ofta kaffekuponger  av Erik. Han var ungkarl. Drack ej så mycket kaffe själv men värdesatte mormors mat. Mormor köpte varje vecka tidningen Allers, det var en man som hette Alrik Pettersson som kom och sålde den. Fisk och Läsk kom andra män och sålde varje vecka. Läskbilen körde Elis Rydh. Fisk kom Linberg cyklande med varje vecka.

På hösten hade vi ett lov i oktober,  det lovet gick under namnet Potatislov. Potatis hackades upp från jordbrukarnas land på hösten. Vi skolbarn fick åka till Örsäter och plocka potatis i korgar. Korgarna var stora för varje korg fick vi 25 öre i betalning.

Den 1 januari 1947 blev Åtvidaberg köping. Då blev hela Åtvids socken köping. Förut var Åtvidaberg Municipalsamhälle. Det var fest både i kyrkan, skolan och på Stora Torget. Från skolan gick ett fackeltåg till Stora Torget. På kvällen var det kallt och snöade. Runt hela torget var det uppsatt brinnande marschaller. Facklorna kastades på ett bål som brann vid sidan av torget. Där serverades kaffe gratis. Det var många som gick omkring och fotograferade och filmade. Mitt på torget stod en julgran med brinnande lampor. Det förekom även sång och musik. Köpingens vapen var uppsatt över porten på Kommunalhuset. Vapnet bestod av kopparmärket och en hyvel. Klockan tolv avbrändes ett ståtligt fyrverkeri och kyrkklockorna ringde. Utställningen i skolan hette ”Åtvidaberg genom tiderna”. Där fanns bl.a. en modell av Åtvidabergs gamla kyrka

Vi gick 7 år i skolan. Efter år 6 kunde man välja på att gå ännu ett år i Folkskola eller fortsätta till Realskolan. För att få gå över till Realskola fick man tenta. Realskolan var fyra år. Jag var för feg för att tenta så jag fortsatte några veckor i 7:e klass. Så kom min lärare till mig och talade om att vi hade en ny chans om en ny tenta. På grund av att vi var för många barn hade många kommit in i Realskolan och klarat tentan. Det blev beslut på att för första gången skulle det bli två parallella ettor men det var för få elever i varje klass och en ny tenta skulle göras. Min lärare ville att jag skulle försöka. Jag var för feg att berätta för mor och far. Kom sedan hem till dom och berättade att jag var klar med tentan och att jag skulle börja Realskolan. Vi hade det så bra att min Far kunde klara min skola. Det kostade mycket att fortsätta läsa. Alla böcker fick eleverna betala själva. I början var det mycket pengar till alla nya böcker. Vi läste inga språk i Folkskolan. 1:a året i Realen började man med engelska i 2:an fick man sedan välja mellan tyska och franska. Jag gick bara 2 år i skolan. Läste engelska och tyska. Tappade lusten att fortsätta för att börja 3:dje året var jag tvungen att tenta upp i engelska. Språk har alltid varit mitt svagaste ämne. Matematik var jag duktig i.

 

Texten är skriven av Margot Wåhlin

En berättelse om en för mig väldigt speciell och viktig plats på jorden. – Åtvidaberg och fastigheten Biet 4 på Kvarngatan 4

Tänkte nu att bli lite mer personlig genom att skriva om en plats på jorden som har en alldeles särskild betydelse för mig. Platsen heter Åtvidaberg och som trots sin begränsade storlek i antal innevånare ändå är en plats som säkert många har hört talas om. Antingen är man i den generation så att man minns företaget Facit och dess uppgång och fall eller också så känner man till orten tack vare fotbollslaget Åtvidabergs FF. Både företaget Facit och fotbollslaget ÅFF är saker som också satt djupa avtryck i mitt liv. Det finns även många andra minnen och viktiga saker som hänt i mitt liv just i Åtvidaberg och här kommer nu ett litet axplock av detta:

  • Jag föddes på Åtvidabergs BB på Julafton 1958
  • Jag döptes också där i mitt första hem på Kvarngatan 4
  • Jag träffade och blev tillsammans min hustru Helena där på Luciadagen 1976
  • Vi gifte oss i Åtvidabergs Gamla kyrka på Nyårsafton 1986
  • Våra två barn Christoffer och Emelie är båda döpta i Åtvidabergs Gamla kyrka
  • Min mor är begravd på kyrkogården vid Gamla kyrkan och hon vilar där bredvid sin mor och far.
  • Min svärmor är också är begravd där och även många andra av våra släktingar.

Det är väl så för många att den plats där man är född och uppväxt har en lite speciell plats i både hjärtat och i minnet. Så är det i vart fall för mig och där man är född har man också ibland många av sina närmaste släktingar.

Åtvidaberg

Det första som troligen gav Åtvidaberg en verkligt stor betydelse är nog gruvdriften och de koppargruvor som fanns bland annat i Bersbo. I slutet av 1800-talet så startades här Europas första Kontorsmöbelfabrik och som senare kom att kallas för Facit AB men även Åtvidabergs Vagnfabrik. Det sistnämnda företaget tror jag inte så många känner till men faktum är att här tillverkades 1910 den så kallade Åtvidabergsbilen. Den gjordes bara i tolv exemplar och idag finns endast ett exemplar kvar och som nu visas på ÅSSA museet i Åtvidaberg. Det köptes in material för att bygga ett 30-tal bilar men endast 12 stycken blev slutligen byggda. De var tyvärr allt för dyra och blev därför också svåra att sälja. Konkurrensen med T-Forden blev helt enkelt alldeles för svår. Det kanske inte alla kände till att Sverige faktiskt haft ytterligare en biltillverkare utöver Volvo och SAAB och som då fanns i Åtvidaberg.

Facit

Här gick min far i lärlingsskola från 1948 och utbildade sig till Verktygsmakare. Jag själv fortsatte sedan i hans fotspår och jag gick i samma lärlingsskola mellan 1974 och 1976. Precis som min far så bodde även jag på ”Kaningårdarna” för det var så man kallade det elevhem där lärlingarna bodde. Lärlingarna kallades i Åtvidaberg för ”Kaniner” och begreppet kommer från att många lärlingar kom inflyttade från andra platser i landet och fick då i Åtvidaberg kanske sin första fästmö och som senare även ibland även blev deras fruar. Nu idag så kan man också kanske förstå de infödda Åtvidabergs killarna som givetvis inte riktigt uppskattade detta alla gånger. Det blev faktiskt precis så där även för både min far och mig, vi fann båda var sin Åtvidabergs tjej och som senare också blev våra fruar. Min far träffade min mor på en dans i Folkets Park den 9 augusti 1950 och de förlovade sig sedan på nyårsafton 1952. Jag själv höll i danskurser på Fritidsgården i Åtvidaberg och träffade där Helena, som då var en av mina danselever och vi blev som redan sagts ovan ett par på Lucia den 13 december 1976.

FacitLärlingsskolan på Facit i Åtvidaberg omkring 1950

Åtvidabergs FF och Kopparvallen

Jag gick under hela min grundskoletid i skolan i Norrköping från årskurs 1 till årskurs 9. Trots hårt tryck från olika klasskamrater genom åren så har hela tiden ÅFF varit fotbollslaget i mitt hjärta. Särskilt tydligt att jag inte höll på samma fotbollslag som mina klasskamrater blev det 1968 när Ååf gick upp i allsvenskan. Den allra första derbymatchen på Kopparvallen mot ”Snokarna från Peking” eller som laget egentligen heter IFK Norrköping var en hård drabbning både på fotbollsplanen och även under rasterna i skolan i Norrköping dagarna därefter… Åtvidaberg vann matchen med 3-1 och allt sedan dess så har det aldrig varit mera publik på Kopparvallen under någon match därefter. Publikrekordet med 11 049 åskådare står nämligen sig fortfarande. Detta trots senare stora matcher mot t.ex. Chelsea 1971 i Cupvinnarcupen och Bayern München 1973 i Europacupen.

Kvarngatan 4 och fastigheten Biet 4

Huset på Kvarngatan 4 ligger precis granne med Kopparvallen och från övervåningen i huset så ser man rakt ner på fotbollsplanen. Fastigheten är ritat av I G Clason, samma arkitekt som bl.a. har ritat ”Villan” i Åtvidaberg. Eller snarare egentligen R. E. Jacobsen en ung norsk arkitekt som senare blev känd i sitt hemland och som arbetade för Clason. Alla husen på Kvarngatan är ritade av samma person. De är alla olika men har alla gemensamma drag för att ge enhetligt intryck, eller åtminstone hade de det från början. Huset är byggt 1906 av reverterat trä och hade från början 4 lägenheter.

Huset köptes 1935 av min morfar Nils Adolfsson och min mormors bror Henrik Landberg. Det innebär att både min mor och jag hade Kvarngatan 4 som våra första postadresser i livet. När min mor kom hem från Wessmanska BB i Linköping så hade hennes far Nils köpt och hängt upp en kristallkrona i taket. Kristallkronan ärvdes sedan av min mor och den hänger nu hos min far Stig Wåhlin på Rosengården i Åtvidaberg.

I ett försäkringsbrev från 1944 så beskrivs fastigheten så här:

Byggnadskomplex bestående av 2 boningshus på cementgrund av trä under hårt tak, reverterat och i 2 våningar innehållande 6 rum och 4 kök, 4 förstugor, 4 verandor, eldstäder, 2 vedbodar, avlopp , vatten och elektricitet, matkällare av gjuten cement, 8,8 x 8,8 x 3,7 m. Uthusbyggnad av trä under hårt tak, innehållande vedbodar och hemlighus, 5 x 5 x 2 m.

Boendet på Kvarngatan 4 var ett riktigt släktboende. När jag föddes så bodde vi i en av de 4 lägenheterna och min morfar och morfar Nils och Elna Adolfsson i en lägenhet samt även min gammelmormor och gammelmorfar Knut och Elin Landberg i en annan av lägenheterna. Slutligen så bodde även min morfars mamma och pappa där fram till 1961 i den fjärde lägenheten rakt ovanför oss.

Även om vi flyttade ifrån Åtvidaberg 1963 så har i stort sett samtliga mina julaftnar (och födelsedagar) firats på Kvarngatan 4 fram till en bit in på 1990-talet. Kan inte exakt säga när traditionen upphörde men min mormor dog 1998 och hon bodde sina sista år på Björkbackens äldreboende i Åtvidaberg.

Bild

 

 

Försäkringsbrev från 1927

Försäkringsbrev från 1927

Lite kort om mina släktingar i de äldre generationerna som bodde på Kvarngatan 4 när jag föddes:

Nils&Elna_face1morfar Nils Adolfsson (1904-1964)

Han började att arbeta på Hjulfabriken i Åtvidaberg 1918 och arbetade sedan på Bergmans Målerifirma. År 1932 blev han förman på sprutmåleriet på Facit. Han tillhörde både Taxeringsnämnden och Valnämnden i Åtvidaberg och han var aktiv i logen Fridensberg. Han har målat om alla träbänkarna i Åtvids Gamla kyrka och är även den som jag tror senast förgyllde om tuppen längst upp i klockstapeln vid kyrkan någon gång under 1950-talet.

Nils&Elna_face0

mormor Elna Adolfsson (1910-1998)

Hon har under hela sitt liv varit hemmafru och skött om hushållet och de tre barnen Margot, Hans och Göran. Hon hade en enorm gästfrihet och trots begränsade ekomiska resurser så var hon en fantastisk värdinna med en enormt stor gästfrihet. Hon kunde verkligen hushålla med sina resurser  men var alltid väldigt generös och delade verkligen med sig.

gubbe

gammelmorfar Knut Landberg (1882-1966

Knut växte upp i Yxnerum där han arbetade i Lantbruket. Under 5 års tid arbetade han som flottningsarbetare på sjön Yxningen under somrarna och sedan arbetade i skogen på vintrarna. Han flyttade till Åtvidaberg 1913 och tog arbete vid Industriernas såg där han abetade var tills han blev pensionär. Han var med och startade sågverksarbetarnas fackförening och blev också deras första ordförande. Han var också aktiv i styrelsen i Arbetarkommunen och blev också deras fanbärare.

farmor2

gammelmormor Elin Landberg (1881-1974)

Elin föddes även hon i Yxnerum men eftersom hon var s.k oäkta barn, född före äktenskapet, så fick hon växa upp hos sin morfar Petter Rahm, se även mitt tidigare inlägg om honom här i bloggen. Efter avslutad skolgång så lärde hon sig till sömmerska. Hon berättade att när hon skulle sy till ”Bonnfolket” i trakten så packade hon saker i en träkista. Sedan kom någon från den aktuella gården och hämtade henne med häst och vagn. Hon stannade sedan ca en vecka på varje ställe och sydde kläder till alla på gården. Även på Kvarngatan hade Elin en syateljé i hemmet. Många Åtvidabergs damer kom till henne för att få en klänning sydd. Elin sydde kläder åt kunder ända upp till 80-års åldern.Under kriget hade familjen stor nytta av Elins sy-kunnighet då många fruar från landet bistod med ägg, smör och mjölk och andra varor som man annars bara fick köpa på ransoneringskort. Efter avslutad provning och köp av en klänning bjöd Elin ofta sin kund på en kopp kaffe eller mat. Hon hade alltid stor gästfrihet i sitt hem. Erik som gick runt i Åtvidaberg och sålde tidningen Såningsmannen fick nästan varje gång en lite middagsmat. Han var ungkarl och tyckte mycket om att få lite hemlagat. Vid något tillfälle när Elin hade gjort en rejäl köttfärslimpa så skar hon upp några skivor till honom men han tog då istället hela den oskurna biten och lämnade skivorna kvar på serveringsfatet.

FARFAR2_face0

morfars pappa Herman Adolfsson (1882-1965)

Herman var i sin ungdom med och byggde Östra centralbanan i Kisa . År 1900 bosatte han sig i Åtvidaberg och började vid Hjulfabriken. Från 1932 var han lantbrevbärare. Han var aktiv i Åtvidabergs Missionsförsamling. Bodde på Kvarngatan 4 mellan 1938 och 1961.

FARM2_1024

morfars mamma Eugenia ”Jenny” Adolfsson (1982 – 1962)

Arbetade i sin ungdom i hushåll. Tillnhörde Åtvidabergs Missionsförsamling och träffade där Herman Adolfsson

Jag anser att det viktigt att skriva ner berättelser som idag kanske inte betraktas som särskilt gamla historier. Men nutid blir snart också historia och för våra barn och barnbarn kan denna sorts berättelser var väl så viktig som den historia man läser i skolan. Den som handlar mest om olika kungar och olika viktiga historiska slag. Det kanske för några också är intressant att läsa berättelser som denna om man nu också vill veta lite mer om sin eget ursprung och egen släkthistoria.

Avslutningsvis två familjebilder på Adolfsson och Landberg -släkterna från Åtvid 

syskon_1024Familjebild på familjen Adolfsson

Längst bak: Nils Adolfsson, Tage Adolfsson och Elis Adolfsson

Mitten: Eivor Karlsson, Gösta Adolfsson, Iris Nilsson, Alice g. Nilsson, Elsie Kindström

Längst fram: Eugenia Adolfsson, Kalle Adolfsson, Herman Adolfsson och Mary Johansson

Syskonen Landberg

Familjebild på familjen Landberg

Margit Persson, Henrik Landberg, Elna Adolfsson och Holger Landberg

Källor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Åtvidaberg

http://fordomsteknik.se/2009/11/18/7/

http://www.atvidabergsff.se/userpage.asp?teamID=1659&UserPageID=2625