Jag är väldigt tacksam om du skriver några kommentarer till det här inlägget, tryck på pratbubblan uppe till höger när du har läst klart! Tack på förhand! / Dick W
Jag har tidigare skrivit att man inte ska ha för bråttom med att komma så långt bakåt i tiden som möjligt och att samla så många anor som möjligt på kort tid när man släktforskar. Nej det viktigaste att börja med är att dokumentera de berättelser som dina nu levande släktingar kan berätta för dig. För en dag längre fram så upptäcker du att de kanske inte längre finns kvar och att deras berättelser aldrig blev dokumenterade och därmed inte heller ej kan berättas för kommande generationer.
Jag anser mig själv inte vara särskilt gammal, jag är nu 55 år och hoppas givetvis på att få leva många år till med god hälsa. Men jag har nu skrivit ihop en liten berättelse om min barndom och uppväxt och vill testa den här berättelsen med dig som hjälp.
Kommer berättelser liknade den här som jag har skrivit att kunna bli intressant att läsa för andra i framtiden?
I det fall du svarar ja på ovanstående fråga så tycker jag att du också ska börja att skriva lite om hur det var för dig när du växte upp. Men framförallt att du så snart som möjligt börjar att intervjua dina äldre släktingar om deras barndom och hur det var när de växte upp. Du kanske idag inte själv tycker att det är särskilt märkvärdigt för det är säkert saker som du har hört om sedan du själv var barn. Men frågan är inte vad du tycker idag utan om din berättelse och dina släktingars berättelser kan vara något för framtida generationer att läsa om.
– Tänk dig själv att din farfar eller farmor eller någon annan för 50-100 år sedan hade skrivit ner sin historia…
Här kommer min berättelse:
När jag växte i början upp på 1960-talet så fanns det ingen TV i vårt hem men däremot så fanns det en så kallad Radiogrammofon. Den var då väldigt modernt eftersom man kunde ladda flera så kallade stenkakor på grammofonens centrumpinne. När en stenkaka var färdigspelad så gick pickup-armen tillbaka helt själv till ett viloläget och en ny stenkaka ramlade ner på grammofon-tallriken och som sedan började att spelas upp helt automatsikt. Det här kanske man kan kalla för att vara en föregångare till det som idag heter CD-växlare och som företrädesvis används i bilar. Men nu börjar även dessa CD-växlare också att vara omoderna eftersom idag kopplar man istället ihop sin mobiltelefon med ett Spotify-abonnemang direkt till sitt Mediacenter i bilen, antingen via en kabel eller utan kabel med Bluetooth-teknikens hjälp. Så tekniken fortsätter ständigt att att gå framåt och detta i en allt högre hastighet.
Några år senare skaffade även vi en TV-apparat. Men jag och min syster behövde aldrig slåss om någon fjärrkontroll för att ”Zappa” med, för det fanns helt enkelt ingen fjärrkontroll till TV:n på den tiden. Det var heller inte särskilt nödvändigt att ha en fjärrkontroll eftersom det då bara fanns en enda TV-kanal att titta på. När man väl hade lyckats ställa in den enda kanalen så var det bara Av och På samt Volym-kontrollen som man eventuellt behövde ändra på. För att ändra volym så fick man då helt enkelt resa på sig från soffan och gå fram till TV:n och göra det man önskade. Det dröjde fram till 1969 innan vi fick två kanaler att välja på och ett år tidigare så började TV att för första gången sändas med TV-program i färg, fram till dess var alla sändningarna endast i svartvitt. Givetvis så hade vi varken mobiltelefon eller någon dator heller på den tiden och Internet var därmed inte heller något som man då behövde.
På 1960-talet var det svenska folket indelade i så kallade socialgrupper. Det fanns tre olika socialgrupper där vi i vår familj tillhörde socialgrupp nummer tre eftersom min pappa var Arbetare. I min klass under mitt sjätte skolår var det mycket diskussion mellan mina klasskamrater om hur mycket pengar man fick i veckopeng. Vår lärare tyckte inte om att det lades så mycket energi på den frågan så han kallade helt enkelt samman föräldrarna till ett föräldramöte. Där skulle det minsann beslutas om hur mycket veckopeng eleverna i den här klassen skull få, detta för att få ett slut på pratet om veckopeng i klassen. Det var bara det att beslutets som togs innebar att veckopengens storlek grundades på vilken socialgrupp respektive elev i klassen tillhörde. Så det blev m.a.o tre olika nivåer i klassen på veckopengen och alla visste då också sedan vad var en fick i veckopeng såvida nu föräldrarna valde att följa föräldramötets beslut.
Jag fick tidigt också lära mig något som kallades för ”Folkvett(*)” och att barn skulle lära sig att ”veta hut”. Min gammelmorfar sa t.ex. ofta när vi skulle äta mat, ”Folk först och Långöra sedan”. Med det menades att de vuxna skulle ta maten först medan barnen fick vänta.
(*) ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Astrid Lindgren i ett inlägg i en debatt om barns rättigheter
På den här tiden var det också noga med olika titlar, herr, fru, fröken magistern osv. Att säga du till någon var riktigt ofint utan man tilltalade alla med ni istället. I slutet på 1960 talet kom något som kallades för Du-reformen och att det då blev vanligare och vanligare att man ”lade bort titlarna” och efter tillåtelse och ömsesidig överenskommelse kunde man då börja att tilltala varandra med du istället för ni. Men som barn var det ofint att föreslå det för någon vuxen utan det var i så fall den vuxna som skulle komma med förslaget att vi hädanefter tilltalar varandra med du. Likadant mellan vuxna så var det den i högre rang eller ålder som skulle komma med förslaget om att lägga bort titlarna.
Under mina två första år i skolan så var det också undervisning på lördagar. Det var också en arbetsdag för min far medan min mor givetvis var hemmafru och skötte hushållet, samtidigt som hon också sydde barnens kläder. Men på lördagarna gick vi enbart fram till mitt på dagen, ingen skolmat serverades heller på lördagar. Den sista lektionen på lördag så var det alltid det som kallades för ”roliga timmen” på schemat. Det innebar att eleverna själva fick agera och göra något för att roa sina klasskamrater med. Det var alltid både spännande och roligt samtidigt som det var lite skrämmande eftersom man under alla andra lektioner skulle vara helt tyst och lyssna på läraren eller arbeta ensam i någon bok helt tyst för sig själv. Ville man säga något i klassrummet så räckte man upp handen och väntade på att få ordet av läraren.
Här skulle jag sedan kunnat fortsatt att skriva om både Disco-tiden under 1970-talet och även om det så kallade ”Glada 80-talet” Men har du orkat läsa så här lång så ska jag inte trötta ut dig med mer utan jag hoppas nu att du istället skriver en kommentar till det här inlägget enligt min fråga till dig längre upp i inlägget.
Dick Wåhlin bloggar om släktforskning och även lite annat. 