Kan AI-teknik vara till någon hjälp för oss som släktforskar?

Den senaste tiden har det pratats mycket om den nya chatroboten ChatGBT i media. Blev lite nyfiken och testade med att skriva in en enkel fråga: ”Kan du skriva en levnadsbeskrivning om en piga som levde på 1800-talet?” Fick först ett svar som jag sedan bad roboten utveckla. Ni kan läsa de helt oredigerade svaren här nedanför:

Första svaret från chatroboten:

Mary är en ung piga som precis har börjat arbeta i en rik familjs hushåll i en liten stad i England. Hon är ivrig att tillfredsställa sina arbetsgivare och arbetar hårt för att lära sig alla sina uppgifter, som inkluderar städning, matlagning och tvätt.

När hon utför sina uppgifter blir Mary bekant med familjens dagliga rutiner och vanor, såväl som deras förväntningar och krav. Hon förväntas vara vördnadsfull och respektfull hela tiden och får inte sitta ner eller ta pauser om hon inte har gett tillstånd.

Trots långa timmar och hårt arbete är Mary tacksam för den fasta anställningen och möjligheten att lära sig nya färdigheter. Hon är också tacksam för de varma och stödjande relationer hon har skapat med de andra pigor och tjänare i hushållet.

Allt eftersom åren går, bevittnar Mary många förändringar i hushållet och i världen omkring henne. Hon bevittnar uppkomsten av den industriella revolutionen och framväxten av det brittiska imperiet, liksom dåtidens sociala och politiska rörelser, som kampen för kvinnors rösträtt.

Trots de utmaningar och svårigheter hon möter förblir Mary hängiven sitt arbete och till hushållets välbefinnande. Hon är stolt över sin roll som hembiträde och är tacksam för de möjligheter den har gett henne.

(Visst skulle den kunna fungera med lite omskrivning så att den inte anknyter till England)

Den andra och lite mer utvecklade svaret ifrån chatroboten:

En gång i tiden, på 1800-talet, fanns det en ung kvinna vid namn Mary som arbetade som piga i ett förmöget hushåll. Hon bodde i ett litet rum på vinden i den storslagna herrgården, där hon sov och förvarade sina få saker.

Mary vaknade tidigt varje morgon för att börja sin långa arbetsdag. Hon städade eldstäderna, dammade av möblerna och skurade golven tills de lyste. Hon hjälpte också kocken att laga mat och serverade den rika familjen vid deras måltider.

Trots hårt arbete och långa timmar var Mary stolt över sitt jobb och försökte göra så gott hon kunde. Hon var tacksam för arbetet och taket över huvudet, eftersom många människor på hennes tid kämpade för att klara sig.

Livet som piga på 1800-talet var dock inte lätt. Mary hade väldigt lite ledigt och blev ofta utskälld av husets älskarinna för även de minsta misstag. Hon fick inte heller umgås med resten av hushållspersonalen och förväntades vara tyst och diskret hela tiden.

Trots dessa utmaningar förblev Mary optimistisk och arbetade hårt för att spara ihop pengar till ett bättre liv. Hon drömde om att en dag kunna lämna sitt jobb och bilda en egen familj.

En dag fick Mary några goda nyheter. Husets älskarinna hade tyckt om henne och erbjöd sig att betala för att hon skulle gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Mary var överlycklig över denna möjlighet och arbetade ännu hårdare för att visa att hon var värd chansen.

Efter år av studier och hårt arbete tog Mary äntligen skolan och lämnade sitt jobb som piga. Hon använde sina nya kunskaper för att hitta ett bättre betalt jobb och bildade så småningom en egen familj. Hon glömde aldrig lärdomarna hon lärde sig som piga och arbetade alltid hårt för att försörja sina nära och kära.

(Här skulle jag definitivt redigera ordet ”älskarinna” som inte passar in i sammanhanget alls. Men i övrigt är väl texten riktgt bra, eller vad tycker du?)

Vill du också testa?

Här är en länk till den nya och omtalade roboten: https://chat.openai.com/chat

Du får antingen skapa ett nytt konto eller logga in med tex ditt Google-konto. Därefter är det bara att sätta igång för det är ganska självinstruerande och enkelt. Det lär fungera allra bäst om man skriver på engelska men jag skrev på svenska och det gick också bra

Jag har också testat att skriva lite mer detaljerade uppgifter om personer eller familjer och bett chat-roboten skriva levnadsbeskrivningar. Jag måste säga att jag är imponerad över vad roboten klarar av och hur den skriver ihop riktigt bra texter. Men fortfarande tycker jag själv bäst om att skriva mina egna levnadsbeskrivningar av flera skäl. Inte minst för att jag vill att det ska vara min forskning och mitt arbete.

Den lite mer spännande frågan blir om AI-robotar i framtiden kommer att kunna göra hela jobbet? Du skriver in vem du själv är och eventuellt kända anor 1-2 generationer bakåt. Därefter trycker bara på knappen och AI-roboten gör hela jobbet åt dig och skapar ett komplett slätträd på bara några minuter eller sekunder…..

Släktbok fyra klar

Jag började att släktforska på allvar 1980 och har under alla år sedan dess haft som mål att någon gång kunna skriva och trycka en släktbok. Åren har gått och materialet har växt och därmed också blivit svårare att överblicka. Nu är jag framme vid en viktig milstolpe och resultatet har  istället blivit fyra släktböcker En bok för respektive Helenas och mina egna föräldrar.

Idag kom den sista boken, den om min mor, med posten från tryckeriet i Borås. Nu återstår det endast för mig att packa upp och sedan sända böcker vidare till de släktingar på min mors sida som har beställt egna exemplar av den fjärde och sista boken.

Är jag därmed nu också helt klar med min släktforskning? Svaret på den frågan måste nog trots allt bli nej. Jag tror att det kommer att finnas nya källor och därmed nya möjligheter att hitta  uppgifter. Däremot så kändes det nu helt rätt att sammanfatta släktforskning under 37 års tid i dessa fyra böcker som totalt omfattar 782 sidor och tillsammans väger 3,4 kg.

 

 

Många av de levnadsberättelser som finns i de tryckta böckerna finns även i den här bloggen. Bloggen har för mig varit ett viktigt verktyg och en morot att till att skriva levnadshistorier. Flera berättelser har kommit till genom att jag besökt platser där våra släktingar har bott. Ibland har jag också hittat husen där släkten har bott och ibland  enbart en husgrund från något gammalt torp.  Men att gå omkring på dessa platser har givit mig inspiration. Ibland har jag också haft tur att träffa människor som kände våra släktingar och som har kunnat berätta fantastiska historier. Så till er som själva släktforskar så blir mitt viktigaste råd följande.

Släpp tangenterna ibland på era datorer och bege er ut på de platser där era släktingar har levt sina liv! Knacka på dörrar och fråga de som idag bor på dessa platser och du kan få fantastiska berättelser om din släkt.  Kort och enkelt: 

Ge er ut på Släktforsknings-safari!

Jag kommer inte att sluta att blogga, så håll utkik efter nya blogginlägg. Avslutar det här blogginlägget med en bild på de fyra släkböckerna

PS Vill rikta ett varmt och stort tack till Responstryck i Borås som har gjort ett fantastiskt bra arbete med tryckningen av dessa böcker. DS

 

 

Min far Stig Wåhlin 1931.05.08 – 2015.12.07

Stig Wåhlin 1931 – 2015

Stig Erland Wåhlin föddes fredagen den 8 maj 1931. Hans föräldrar var skomakare Otto Wåhlin (1890-1964) och Gunborg Wåhlin (1895-1985).  Gudföräldrar och faddrar vid dopet var Karl (1882- ) och Ebba Olsson (1887- 1970) från Mossebo 3/16 mantal.

Stig föddes och växte upp på den lilla gården Gröndal 1:6 i Ramneryd Förlösa socken mellan Kalmar och Nybro. Han hade fem äldre syskon och de fick alla hjälpa till att arbeta på gården för att klara av familjens försörjning under mycket knappa förhållanden. Gården i Ramneryd var på 1/8 mantal och 5 tunnland skog. Boningshuset var 38 fot långt och 14 fot brett. Det innehöll tre rum en liten förstuga samt ett kök med vedspis och en bakugn som var inmurad i murstocken. Det fanns inget vatten indraget utan det fick man hämta  ute i brunnen på gården. I själva byn Ramneryd så fick man el framdraget år 1931. Troligen fick även farmor och farfar el till belysning samma år eftersom ett nytt lån togs på fastigheten i september 1930. Värme fick man från vedkaminer som eldades med ved från den egna skogen. I ladugården fanns en häst som användes till både plöjning av åkrarna och skogsarbeten samt ett par kor som gav mjölk till familjen. Det fanns också någon gris, lite får samt några höns på gården. På åkrarna odlades det säd, potatis, grönsaker.

Gröndal 1:6 Ramneryd

Stig i samtal med sin far

 

När Stig hade fyllt sju år började han i Mossebo Folkskola, hans lärarinna hette Sigrid Johansson (1889- 1971). Det var en lång väg att gå till skolan och på vintern turades eleverna i klassen om att vara där extra tidigt på morgonen för att elda  med ved i spisen. Detta för att det skulle var varmt i skolsalen när de andra eleverna kom fram till skolan. Den 30 juni 1945 var Folkskoletiden slut och Stig började därefter i Fortsättningsskola i Gösbäck i Förlösa i ett år fram till den 10 april 1946.

Stigs Hembygdsbok från årskurs 2 i Folkskolan

Den 18 maj 1946 konfirmerades sedan Stig i Förlösa kyrka i en konfirmandgrupp på tio, fem pojkar och fem flickor

När Stig var 15 år gammal 1946 så började han att arbeta på Nybro Svarveri AB. Först med hantlangning och senare även en del monteringsarbete. Anställningen där varade i två år till år 1948

År 1948 kom Stig till Åtvidaberg och började som lärling på FACITS Yrkesskola för att utbilda sig till verktygsmakare.  Han bodde i de så kallade ”Kaningårdarna”, ett namn som de infödda pojkarna i Åtvidaberg benämnde lärlingsskolans elevhem för. Det var inte så populärt när lärlingar som kom från från andra orter träffade flickvänner i Åtvidaberg. Åtvidabergs grabbarna gillade helt enkelt inte konkurrensen från de utsocknes lärlingarna på FACIT.

Stig och Margot träffades första gången onsdagen den 9 augusti 1950 på en bänk i samband med en dans i Folkets Park i Åtvidaberg. Det var inte tillåtet att ta med sig flickvänner till elevhemmet  och därför fick man försöka att hitta andra platser att träffas på. En gång lånade Stig och Margot en båt och rodde ut till Helena ö som ligger i Bysjön. Men de fick inte vara i fred ute på ön så särskilt länge. Efter en stund kom nämligen husmor på elevhemmet roende med stadiga tag med årorna i annan båt och skulle få bort dem därifrån. Men tydligen hade husmor ett gott öga till just Stig och Margot och sa när  hon fick syn på dem ”-Jasså var det bara ni…”

”Kaningårdarna” låg nära Bysjöns strand men började att bli lite slitet. En flytt av elevhemmet till Solvik var beslutad men natten innan de skulle flytta så brann Solvik ner i en oförklarlig brand och därför blev heller flytten dit aldrig av.

Den 4 juli 1952 så ryckte Stig in på Lv6 i Göteborg för att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Han utbildades till Pjäsmekaniker på Luftvärnspjäser.  Under värnpliktstiden brevväxlades det flitigt mellan Stig och Margot. Ibland var Stig hemma i Åtvidaberg på permission och de planer de då pratade om inför framtiden fortsatte sedan att diskuteras i hemlighet via breven. De förlovade sig på Nyårsafton 1952 på Hotel Casa i Norrköping. Den 27 mars 1953 avslutades värnpliktsutbildningen med ett sista kommando av befälen som ropade Militär Utryckning i Civila Kläder (MUCK) höger vänster om marsch. Efter värnplikten fortsatte Stig att arbeta som verktygsmakare på FACIT AB i Åtvidaberg fram till 1963.

 

År 1955 åkte Stig och Margot på Motorcykelsemester i södra Sverige. Pappa har gärna och ofta berättat om när han med Margot bak på bönpallen körde i 140 km/h på Sveriges första motorväg mellan Lund och Malmö. De behövde inte vara oroliga för fortkörningsböter eftersom det var fri fart på den tiden på motorvägar.

Den första bilen köptes den 22 maj 1956 på Lennart Jöhncke Bil AB i Linköping. Det var en Volkswagen 1952 års modell med registreringsnummer E 26220 och den kostade 4 527 kr och 65 öre inklusive Registreringsavgift och ränta fram 30 juni -56. I inbyte lämnades en Motorcykel av märket Triumph årsmodell 1953 med registreringsnummer E 986 som värderades till 1 500kr. (Källa: Faktura Nr 47655)

På Påskafton 1957.04.20 gifte sig Stig och Margot i Åtvidabergs Nya Kyrka. Efter bröllopet bjöds det på middag och fest i Åtvidabergs Hembygdsgård för 75 gäster.

Flyttade 1963.06.20 till Granvägen 24 i Varberg, Stig arbetade i Varberg på Svedaverken som Verktygsmakare. Det var några fler familjer som ungefär samtidigt flyttade från Åtvidaberg till Varberg och som lockade dit av arbeten på Svedaverken.

Flyttade ifrån Varberg 1965.05.01 till Klingsbergsgatan i Norrköping. Flyttade i december 1965 Holmstagatan 5 c  i Norrköping.  Arbetade först på Lindöverken i Norrköping. Började sedan på Makroplast i Söderköping som Verktygsfräsare.

På somrarna 1973 och 1974 sommarjobbade jag på sommarloven på Makroplast och det var först då som jag själv fick veta och upptäcka vilken oerhört skicklig yrkesman Stig var. Jag såg själv när han från ett stort stycke stål fräste ett verktyg för plast gjutning av instrumentbrädor till SAAB bilar.  Det här var innan det fanns några numeriskt styrda maskiner. Med enbart hjälp av sin fräsmaskin, en stor ritning och ett skjutmått så fräste han fram formen till instrumentbrädan med en tolerans på någon tiondels millimeter. De som sedan skulle fila och putsa fram den sista finishen på verktyget hade ett förhållandevis enkelt arbete kvar. Även om det givetvis krävde en stor yrkesskicklighet för det jobbet också. Men hans arbetskamrater sa till mig att de verktyg som Stig hade fräst var de verktyg som de som filade och putsade uppskattade mest av alla att sedan få slutföra. 

 

Stig började efter tiden på Makroplast på Norrköpings Mekaniska verkstad som Arbetsledare

Han arbetade sedan på AMU-Center från 1977 först som obehörig Yrkeslärare inom Maskinreparation. Utbildade sig sedan som behörig yrkeslärare i Stockholm 1980 och bodde då i en liten lägenhet på Östermalm i Stockholm.

När Margot behövde mera vård och tillsyn så flyttades hon 2008 till Rosengården 1 i Åtvidaberg och samtidigt flyttade Stig till en liten lägenhet på Stenhusgatan. När Stig år 2012 också fick svårart att klara sig själv så flyttade han till Rosengården 3. Strax efter att Stig flyttat dit så avled Margot den 7 november 2012. På natten den 7 december 2015 avled Stig efter en tids sjukdom.

Pappa har nu tänkt sina sista tankar och även hans tidigare tankar, hans kunskaper och erfarenheter är nu borta för alltid. Sorgen efter honom är som vågorna på havet efter stormen Helga som rasade över Östergötland samma dag jag fick samtalet jag visste om snart skulle komma. Men jag vet också att vågorna på havet kommer att bli mindre och mindre vartefter tiden går. Havet blir dock aldrig helt stilla även om vågorna ibland knappast syns., precis så som sorgen och saknaden kommer att bli. Jag har många fina minnen i mitt huvud men är framförallt är jag mycket tacksam för den tid jag har fått tillsammans med mina föräldrar.

Jag minns när vi:

– i vår lilla Volkswagen åkte på tältsemester till Stensö camping i Kalmar för att kunna hälsa på farmor och farfar i Ramneryd. Trafiksäkerhetstänkande var inget som var uppfunnet ännu. Min lillasyster Lena fick ligga och sova under bilfärden i den lilla nedsänkningen som fanns mellan baksätet och bakrutan på den bilmodellen. När vi senare hade bytt upp oss till en Volvo PV 444 så bäddades det med luftmadrasser och sovsäckar på golvet mellan fram och bakstolarna så att både jag och min syster kunde ligga där bak och sova. När vi inte sov så hade vi noga kontroll på varandra så att ingen kom över på den andras sida i bilen. – Ja lite stök och bök mellan syskonen tillhörde ofta bilresor. Men det är väl det som ibland också kallas för syskonkärlek.

– på vintern packade vi en ryggsäck med termos med varm mjölkchoklad och ostsmörgåsar och åkte upp till Vrinneviskogen i Norrköping för att åka längdskidor. Ofta blev det röda 5 km spåret men var vädret riktigt bra så hände det också ibland att det blev det gula milspåret På höst och vår gick vi istället tipspromenad på söndagarna i samma skog.

– köpte vår första husvagn år 1971 och ställde upp den på säsongplats på Bodavikens camping i Kolmården. På lördagskvällarna var det dans på Serveringsbergets Festplats. Under semestrarna fortsatte vi att åka till Stensö Camping i Kalmar och även till Eriksöre på Öland. Där hade min syster och jag flera sommar vänner som också återvände dit år efter år. Vi träffade också farbröder och faster samt våra kusiner på semestern.

Det finns givetvis många andra fina minnen, men de skriver jag ner och sparar till ett annat och senare tillfälle.

Avslutningsvis så vill jag tacka min far och mor för deras allra mest värdefulla gåva som de har givit till mig . Den gåva som jag tänker på är det liv som jag har fått av dem och som jag nu får fortsätta. att leva utan att ha några föräldrar kvar i livet. Till den gåvan hör också att det här livet även har givit mig en fantastisk hustru Helena och två underbara barn, Christoffer och Emelie. Även min syster Lena och hennes son Johan har fått livet som gåva genom Stig och Margot Wåhlin.

Frid över deras minne.

 Stig Wåhlins begravning äger rum den 23 december 2015  i Åtvidabergs G:a kyrka. Hedra gärna Stig med en gåva till Cancerfonden tel 020-595959

DNA-forskning – Ett helt nytt kapitel i min släktforskning

Jag har nu börjat att prova på den moderna släktforskningens metoder med DNA forskning. Måste direkt erkänna för er att jag är totalt novis på den här metoden. Men jag har bestämt mig för att tränga in i det mer och mer vart efter mina resultat blir klara

Jag beställde i juli 2015 mitt test-kit med två olika tester från Family Tree DNA och efter semestern så skrapade jag mig på insidan av kinden och skickade sedan tillbaka testen till laboratoriet i Texas, USA. Den 4 november fick jag tillbaka resultatet från det ena testet som kallas för Family Finder (atDNA). Testet har givit mig en lista på drygt 200 personer som jag delar något DNA med och som kan var släktingar till mig främst i generationerna 3-5. En del av alla dessa träffar har lagt upp sina antavlor på sidan där jag beställde testet, men långt ifrån alla. Så nu börjar mitt egna forskningsarbetet med att se om det också går att knyta ihop några av dessa träffar i mitt eget släktträd. Nedanför kan läsa en kort beskrivning av det här testet

Autosomalt DNA ( atDNA)

Det här är det test som rekommenderas om man redan har en släktutredning gjord på något annat sätt och som också helst omfattar 5-6 generationer bakåt i tiden. Varje person har har ärvt sitt eget DNA från sina föräldrar som ärvt det från sina osv. Det innebär att du har någon liten del DNA även från förfäder riktigt långt bakåt i tiden men att det blir mindre och mindre för varje generation framåt. Det här testet används därför till att matcha ditt DNA för att eventuellt kunna hitta nya nu levande släktingar med en gemensam ana max ca 250 år bakåt i tiden.

I väntan på Y-DNA

Det andra testet som väntar jag på med lite extra stor spänning och även en del förhoppningar. Det är ett test som enbart män kan göra eftersom det följer Y-kromosomen rakt bakåt i tiden. Man kan uttrycka det så här, testet följer ditt eget DNA vidare bakåt till far – farfar- farfars far och så vidare bakåt. Eftersom min farfars farfar är okänd så finns i vart fall en möjlighet, även om den är liten, att kanske finna fadern till Johan Wåhlin som var den första kända personen  i vår släkt med efternamnet Wåhlin.

När man gör ett Family Finder test (atDNA) så får man också som en liten kuriosa även veta lite om sitt genetiska ursprung och vilka folkslag man härstammar ifrån. Hur pass säkert det här resultatet är har jag svårt att uttala mig om. Det verkar som om att det t.o.m kan bli lite olika resultat beroende på vilket laboratorium för test man vänder sig till. Det är också därför jag skriver att som extra kuriosa får man detta resultat om man gör ett Autosomalt DNA test (atDNA)

Mitt genetiska ursprung:  (beskrivningen är översatt från Family Tree DNAs hemsida)

Skandinavien (62%)

Folket i Skandinavien tyckte om sitt hemland som en ö, eftersom det är relativt isolerad från resten av världen genom Östersjön och andra hav. Denna isolering och senare tillsammans med folk från Finnland har dock ändrat dem på ett sätt som är genetiskt klart. En syster kluster till Väst- och Centraleuropa och Brittiska öarna, har Skandinavien klustret utvecklas i måttlig avskildhet, påverkas av den arktiska arvet den delar med de från Finland och norra Sibirien kluster.

Dess historia har sina rötter i den ursprungliga jägare i Europa och den sena ankomsten av jordbrukarna bara cirka 5000 år sedan. Medlemmarna i detta kluster är släkt med andra européer i norr. Migrationen för den nordiska sprida Skandinavien kluster väst och öst. Eftersom vikingarna utvidgats från den södra delen av Skandinavien, detta kluster absorberas samer och andra personer som var förebilder av Finland och norra Sibirien. En expansion under de senaste 2.000 åren har fört detta arv från närmare stranden av kontinentala och Atlanten Europa, hela vägen till slätterna i Dakotas i USA.

Väst- och Centraleuropa (32%)

Den Väst- och Centraleuropa kluster kombinerar nästan alla trådar av europeiska genetiska historia i ett. Detta kluster går från Biscayabukten i närheten av Spanien mot Pripet träskmarker i västra Ryssland till kust slätten i norra Europa. De jägar, bonde, och inkräktare från stäpperna smiddes tillsammans som ett folk. De franska och tyskarna skapades av skärningen mellan den civiliserade och barbaren under antiken. Med denna mångskiftande anor över enhetliga slätten, var ett relativt enhetligt kluster fött.

Väst- och Centraleuropa representerar olika grupper samlades under de senaste 5000 åren, som tyskar, kelter och slaver har flyttat in med sin boskap, och romarna förde sina fabriker och städer. Detta kluster är vanligt bland många populationer med nordeuropeiska arvet. Germanska migreringar efter Roms fall garanterade sin närvaro i söder. Folket på den europeiska kusten av västra och centrala Europa är i centrum för nutidshistoria. Att motorerna bakom stormakterna av åldern, blev de dominerande aktörerna i koloniseringen av världen.

Finland och norra Sibirien (8%)

Världen är inte ett så stort rum på toppen och botten. Finland och norra Sibirien kluster började runt Arktis som jägare-samlare folk. De har genomfört sina gener ner till modern tid. Finland och norra Sibirien kluster sträcker sig från Lappland öster till Grönland. Även genetiskt olika, är roten till många av dessa populationer en genetisk signatur hittades oftast i östersjöfinska folken.

Dessa är ättlingar till jägare-samlare som motstått trycka på bönderna. De anpassade och blomstrade i en ny tid. Liksom Bering Expansion, detta kluster går utöver konventionella divisioner och har tydliga kopplingar till både öst och väst. Även den nya världen är ansluten till Finland och norra Sibirien tack vare deras gemensamma släktskap med gamla Sibirien.

Människan drevs i den djupa norr endast under de senaste 30.000 åren, går där ingen neandertalare hade vågat. Med kopplingar till befolkningen i söder, de nordbor underhålls långsiktiga sido anslutningar och utvecklat en samstämmighet som isen drog sig tillbaka. Finland och norra Sibirien har sina rötter med samiska jägare och fiskare liksom Uralic, ryska, svenska, och även skandinaviska anor.

Jag kommer att skriva mer senare om mina eventuella framgångar men även motgångar med DNA forskningen. Just nu väntar jag med mycket stor spänning på resultatet på Y-DNA testet.

– Tänk om jag kan få reda på vem som var Johan Wåhlins okända fader! Den muntliga släkttraditionen säger att det ska vara en av bröderna Clark som ägde Clarks trådrullar. Har du kvar någon gammal trådrulle någonstans så kika på den, sannolikheten är ganska stor att det står Clarks tråd på den om den är tillräckligt gammal. Men å andra sidan så är det ganska sällan som man kan bevisa muntliga släkttraditioner. Det var inte ovanligt alls att man förr i tiden på olika sätt försökte att försköna sitt ursprung och sina släktband. Jag har flera exempel på att så också har skett genom min traditionella släktforskning.

Premiär igår för mig som föreläsare i ämnet släktforskning.

Igår kväll stod jag och pratade inför ett 20-tal släktforskare i Forskarstugan i Gamla Linköping. Det var min premiär som föreläsare i släktforskar sammanhang. Jag är van att prata inför grupper genom mitt arbete men då i helt andra ämnen. Jag tyckte att det var väldigt kul och det kändes också som att jag fick bra respons från de som var där och lyssnade. Det var DIS-Fillbyter som hade bjudit in mig att prata inför deras medlemmar.

Flera som var där igår är säkert mycket duktiga och erfarna släktforskare med stor kunskap i ämnet. Så visst det var lite pirrigt för mig innan föreläsningen startade. Men när jag väl startade och var var igång så blir man själv så engagerad och inne i själva ämnet så man släpper snabbt dessa tankar.

Jag hade satt upp följande mål och budskap med det jag ville förmedla:

* Släpp tangentbordet ibland och ge dig ut bland torp och gårdar!
* Intervjua dina släktingar!
* Skriv levnadsberättelser!

Den sista punkten angående vikten av att skriva levnadsberättelser så har den här bloggen blivit både en stor drivkraft och ett verktyg för mig. Det är här jag samlar ihop rena fakta som forskas fram i olika källor med mina upplevelser när jag släpper tangentbordet och ger mig ut bland torp och gårdar och pratar med folk som nu bor där mina anor längre tillbaks har levt sina liv.

Förutom den här bloggen så använder jag mig även av en sida som heter Platsr för att dela med mig av mina forskningsresultat

En viktig uppmaning till alla släktforskare

Jag hade igår med mig en hälsning till deltagarna på föreläsningen från riksantikvarie Lars Amréus på Riksantikvarieämbetet. Det är nämligen dom som har startat en mycket användbar webbplats för oss släktforskare som heter just Platsr. Hälsningen från Lars Amréus handlade om hans önskan att fler släktforskare upptäcker nyttan med tjänsten och där börjar att lägga in och dela med sig av sina egna berättelser på sidan.

På Riksantikvarieämbetets egen hemsida kan man läsa följande text om Platsr:

”2009 fick Riksantikvarieämbetet i uppdrag av regeringen att bygga och förvalta Platsr. Uppdraget i sig bygger på tankarna om demokratisk historieskrivning och delaktighet via webben. Platser kan bära på historier för enskilda människor som myndigheter, arkeologer, historiker och stadsplanerare inte känner till. Alla dessa ”små” historier – personliga, alternativa – är också byggstenar i ”den stora berättelsen”. Delaktighet, inklusivitet, att kunna identifiera sig med historieskrivningen ökar engagemanget och känslan av att kulturarvet är något relevant här och nu.”

Titta gärna även på den här filmen om Platsr:

Nu hoppas jag att du själv har blivit helt övertygad och från och med nu själv börjar att dela med dig av dina egna berättelser på Platsr.

Här är en länk dit så det är bara att sätta igång : http://www.platsr.se/platsr/

Min blogg upplagd som nyhet på hemsidan för Kulturarv Östergötland

Positivt glatt överraskad idag när jag fick se att Kulturarv Östergötland har lagt upp min blogg med länk som nyhet på sin hemsida. Självklart blev jag riktigt glad och känner mig väldigt hedrat över detta.

Besök deras hemsida där det finns mycket intressant läsning!

Inspirerad över detta återkommer jag snart med nya berättelser om levnadsöden kopplat till olika utmaningar för oss släktforskare.

Omröstning kring en Släktforskares bästa Nyårslöfte 2014

Det ska bli riktigt spännande att se hur denna lilla omröstning utfaller och vad resultatet blir. Passar inte något av svarsalternativen för dig så skriv in eget alternativ under ”other” eller i en kommentar till inlägget istället. – Eller varför inte skriva en kommentar i vilket fall som helst…

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År

Dick Wåhlin

– Tänk dig själv att din farfar eller farmor eller någon annan för 50-100 år sedan hade skrivit ner sin historia…

Idag är det årets sista dag och jag ska snart ta tag i förberedelserna för kvällens Nyårsfirande. Igår skrev jag ett inlägg och frågade om din egen levnadsberättelse om din barndom och uppväxt kunde bli intressant att läsa för dina barn eller barnbarn. Dagens rubrik är också ett citat från gårdagens inlägg.

Jag har lyckats att komma just en sådan levnadsberättelse som är skriven själv av en ana till min hustru för över 100 år sedan och den lyder så här:

En liten uppteckning af min lefnad

Jag föddes till wärlden den 23 juli 1785 uti Horns församling och Jonsbo by Fadren var då brukaren Jöns Pettersson och modren Märta Bengtsdotter. år 1787 gick min fader bort i en våd-död Den 14 mars samma år flyttade min moder till Västra Eneby församling, der hon bodde Änka ett år. Sedan trädde hon i äktenskap med drängen Petter Swensson, då fick jag och mina syskon en huld fader. 1790 flyttade mina föräldrar till Hvilebo i Kettilstad församling der min fader blef grenadjer, och jag var i deras hus till min och deras glädje till år 1808 då jag antog gårdsbruk i samma by. Samma år tredde jag i äktenskap den 22 Mars med min hustru Katarina Elisabet Pettersdotter detta vårt äktenskap har Gud välsignat med 7 barn 5 söner och 2 döttrar, af hvilka 2 söner i sina oföda år med döden aflidna. Min kära maka gick med döden ifrån mig den 17 september 1860

Hvilebo den 5 Juni 1870

Bengt Jönsson

Den här levnadsberättelsen är inte särskilt lång men säger ändå väldigt mycket. För mig är den oerhört viktig och det faktum att den är skriven av Bengt Jönsson själv gör detta till verklig och levande historia för mig.

Det blir ett kort inlägg idag med tanke på allt annat jag har framför mig denna dag. Men ett väldigt stort TACK till er som deltog och diskuterade och kommenterade inlägget igår. Just nu tror jag att det står 22 kommentarer till gårdagens inlägg, då är mina svar också inräknande. Det var många kloka ord och synpunkter som kom in.

Önskar er alla ett gott slut på året och givetvis också ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2014

Dick Wåhlin

PS. Jag kommer att fortsätta besvara kommentarer på gårdagens blogginlägg om det kommer in flera DS.

Ett litet experiment och samtidigt en fråga till dig: – Kan din egna berättelse om din uppväxt och din barndom bli intressant för dina barn och dina barnbarn att få ta del av nu eller i framtiden?

Jag är väldigt tacksam om du skriver några kommentarer till det här inlägget, tryck på pratbubblan uppe till höger när du har läst klart!                                     Tack på förhand! / Dick W

Jag har tidigare skrivit att man inte ska ha för bråttom med att komma så långt bakåt i tiden som möjligt och att samla så många anor som möjligt på kort tid när man släktforskar. Nej det viktigaste att börja med är att dokumentera de berättelser som dina nu levande släktingar kan berätta för dig. För en dag längre fram så upptäcker du att de kanske inte längre finns kvar och att deras berättelser aldrig blev dokumenterade och därmed inte heller ej kan berättas för kommande generationer.

Jag  anser mig själv inte vara särskilt gammal, jag är nu 55 år och hoppas givetvis på att få leva många år till med god hälsa. Men jag har nu skrivit ihop en liten berättelse om min barndom och uppväxt och vill testa den här berättelsen med dig som hjälp.

Kommer berättelser liknade den här som jag har skrivit att kunna bli intressant att läsa för andra i framtiden?

I det fall du svarar ja på ovanstående fråga så tycker jag att du också ska börja att skriva lite om hur det var för dig när du växte upp. Men framförallt att du så snart som möjligt börjar att intervjua dina äldre släktingar om deras barndom och hur det var när de växte upp. Du kanske idag inte själv tycker att det är särskilt märkvärdigt för det är säkert saker som du har hört om sedan du själv var barn. Men frågan är inte vad du tycker idag utan om din berättelse och dina släktingars berättelser kan vara något för framtida generationer att läsa om.

– Tänk dig själv att din farfar eller farmor eller någon annan för 50-100 år sedan hade skrivit ner sin historia…

 Här kommer min berättelse:

När jag växte i början upp på 1960-talet så fanns det ingen TV i vårt hem men däremot så fanns det en så kallad Radiogrammofon. Den var då väldigt modernt eftersom man kunde ladda flera så kallade stenkakor på grammofonens centrumpinne. När en stenkaka var färdigspelad så gick pickup-armen tillbaka helt själv till ett viloläget och en ny stenkaka ramlade ner på grammofon-tallriken och som sedan började att spelas upp helt automatsikt. Det här kanske man kan kalla för att vara en föregångare till det som idag heter CD-växlare och som företrädesvis används i bilar. Men nu börjar även dessa CD-växlare också att vara omoderna eftersom idag kopplar man istället ihop sin mobiltelefon med ett Spotify-abonnemang direkt till sitt Mediacenter i bilen, antingen via en kabel eller utan kabel med Bluetooth-teknikens hjälp. Så tekniken fortsätter ständigt att att gå framåt och detta i en allt högre hastighet.

Några år senare skaffade även vi en TV-apparat. Men jag och min syster behövde aldrig slåss om någon fjärrkontroll för att ”Zappa” med, för det fanns helt enkelt ingen fjärrkontroll till TV:n på den tiden. Det var heller inte särskilt nödvändigt att ha en fjärrkontroll eftersom det då bara fanns en enda TV-kanal att titta på. När man väl hade lyckats ställa in den enda kanalen så var det bara Av och På samt Volym-kontrollen som man eventuellt behövde ändra på. För att ändra volym så fick man då helt enkelt resa på sig från soffan och gå fram till TV:n och göra det man önskade. Det dröjde fram till 1969 innan vi fick två kanaler att välja på och ett år tidigare så började TV att för första gången sändas med TV-program i färg, fram till dess var alla sändningarna endast i svartvitt. Givetvis så hade vi varken mobiltelefon eller någon dator heller på den tiden och Internet var därmed inte heller något som man då behövde.

På 1960-talet var det svenska folket indelade i så kallade socialgrupper. Det fanns tre olika socialgrupper där vi i vår familj tillhörde socialgrupp nummer tre eftersom min pappa var Arbetare. I min klass under mitt sjätte skolår var det mycket diskussion mellan mina klasskamrater om hur mycket pengar man fick i veckopeng. Vår lärare tyckte inte om att det lades så mycket energi på den frågan så han kallade helt enkelt samman föräldrarna till ett föräldramöte.  Där skulle det minsann beslutas om hur mycket veckopeng eleverna i den här klassen skull få, detta för att få ett slut på pratet om veckopeng i klassen. Det var bara det att beslutets som togs innebar att veckopengens storlek grundades på vilken socialgrupp respektive elev i klassen tillhörde. Så det blev m.a.o tre olika nivåer i klassen på veckopengen och alla visste då också sedan vad var en fick i veckopeng såvida nu föräldrarna valde att följa föräldramötets beslut.

Jag fick tidigt också lära mig något som kallades för ”Folkvett(*)” och att barn skulle lära sig att ”veta hut”. Min gammelmorfar sa t.ex. ofta när vi skulle äta mat, ”Folk först och Långöra sedan”. Med det menades att de vuxna skulle ta maten först medan barnen fick vänta.

(*) ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Astrid Lindgren i ett inlägg i en debatt om barns rättigheter

På den här tiden var det också noga med olika titlar, herr, fru, fröken magistern osv. Att säga du till någon var riktigt ofint utan man tilltalade alla med ni istället. I slutet på 1960 talet kom något som kallades för Du-reformen och att det då blev vanligare och vanligare att man ”lade bort titlarna” och efter tillåtelse och ömsesidig överenskommelse kunde man då börja att tilltala varandra med du istället för ni. Men som barn var det ofint att föreslå det för någon vuxen utan det var i så fall den vuxna som skulle komma med förslaget att vi hädanefter tilltalar varandra med du. Likadant mellan vuxna så var det den i högre rang eller ålder som skulle komma med förslaget om att lägga bort titlarna.

Under mina två första år i skolan så var det också undervisning på lördagar. Det var också en arbetsdag för min far medan min mor givetvis var hemmafru och skötte hushållet, samtidigt som hon också sydde barnens kläder. Men på lördagarna gick vi enbart fram till mitt på dagen, ingen skolmat serverades heller på lördagar. Den sista lektionen på lördag så var det alltid det som kallades för ”roliga timmen” på schemat. Det innebar att eleverna själva fick agera och göra något för att roa sina klasskamrater med. Det var alltid både spännande och roligt samtidigt som det var lite skrämmande eftersom man under alla andra lektioner skulle vara helt tyst och lyssna på läraren eller arbeta ensam i någon bok helt tyst för sig själv. Ville man säga något i klassrummet så räckte man upp handen och väntade på att få ordet av läraren.

Här skulle jag sedan kunnat fortsatt att skriva om både Disco-tiden under 1970-talet och även om det så kallade ”Glada 80-talet” Men har du orkat läsa så här lång så ska jag inte trötta ut dig med mer utan jag hoppas nu att du istället skriver en kommentar till det här inlägget enligt min fråga till dig längre upp i inlägget.

”Briggen Hugo av Kalmar” mötte precis samma tragiska öde som ”Briggen Blue Bird av Hull” i den kända visan av Evert Taube

Rudolf Wåhlin, född 1883.12.03 död 1903.09.10

Nästa berättelser i min serie om olika levnadsöden från min släktforskning har en alldeles speciell betydelse för mig personligen. Det kan mycket väl vara den här berättelsen som från början lade grunden till mitt stora intresse för att släktforskning. Berättelsen handlar om min farfars bror Rudolf Wåhlin och hans tragiska öde när han förliste under en fruktansvärd storm på Västkusten den 10 september 1903. Rudolf ligger begravd på kyrkogården i Morup tillsammans med två andra besättningsmän från det förlista fartyget Briggen Hugo av Kalmar.

Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups. Bakgrunden till besöket var att vi själva då bodde i Varberg och att min farfar och farmor bodde i Ramneryd i Förlösa socken (H), mellan Kalmar och Nybro. I samband med 60 års minnet av den fruktansvärda fartygsolyckan, som jag strax också kommer att berätta mer om, så var det en artikel införd om olyckan i tidningen Barometern i Kalmar. Min farfar läste om detta och ringde sedan till min far och mor och undrade om vi kunde åka till Morup för att se efter om det fanns någon grav kvar där. Mycket riktigt graven fanns kvar och vi åkte dit ibland och lade blommor på graven. En gång när vi var där så kom en kyrkvaktmästare fram till oss och frågade vilka vi var eftersom det aldrig funnits några blommor på den graven tidigare. När vi berättade att vi var släkt med en av sjömännen i graven så ville han att vi skulle följa med in i kyrkan så att han fick visa oss det som stod skrivet i dödboken och även för att visa oss att det verkligen var rätt grav vi lade blommorna på.  Att vi hade hittat graven var något som gladde min farfar väldigt mycket. Han var själv svårt sjuklig vid den här tiden och han avled på sommaren 1964 med vetskapen om att vi hittat hans brors grav som han själv aldrig hade besökt. Det här med att vi besökte graven när jag var barn är också ett av mina egna tidigaste minnen i livet. När jag sedan började att släktforska så var detta en av de saker som jag började att undersöka mer om allra först. Jag har också medverkat till att det blivit en del nya artiklar om förlisningen av Briggen Hugo i tidningarna Barometern och Hallands Nyheter.

Den historia jag nu strax kommer att berätta för er har också många likheter med den välkända texten i Evert Taubes visa: ”Balladen om Briggen Blue Bird av Hull”

”Det var Blue Bird av Hull

Det var Blue Bird en brigg

Som med sviktade stumpar stod på

Över soten i snöstorm med nerisad rigg

Själva julafton sjuttiotvå

-”Surra svensken till rors, han kan dreja en spak.”

Ropa skepparn

-”Allright boys, lös av!”

Och Karl Stranne från Smögen

Blev surrad till rors

På Blue Bird som var dömd att bli vrak”

Den 10 september 1903 rasade en fruktansvärd storm på Västkusten som krävde många människors liv. Fyra av dessa omkom när Briggen Hugo förliste. Briggen Hugo var lastad med kol och var på väg från Hull i England till Kalmar. Hugo tillsammans med några andra båtar överraskades av stormen Stormen kom plötsligt och förlusten av segel gjorde Hugo redlös. I stället för att kastas på måfå i bränningarna seglades den mot land vid de sk Hallarna utanför Morup. Den åtta man stora besättningen gjorde sig beredd och kapten band ett par meter av sönderskuren lodlina runt livet om var och en så att de skulle kunna surra sig vid något flytande föremål. Man försökte först att få i livbåten i vattnet men den kastades hit och dit av de väldiga brottsjöarna och försöket misslyckades Under det här försöket så hamnade lättmatros Götherström i vattnet och även han kastades runt i brottsjöarna. Ofta var han nära stora stenar men kastades slutligen upp på land. och var räddad. Han tog sig då mot det hus på stranden där ljuset var tänt. Det var också detta ljus som hade ledsagat befälhavaren på Briggen Hugo mot denna strand. Han hade då också själv strax innan fått se fartyget Montana försvinna ner i djupet.

Ljuset var tänt i det här huset mitt i natten för att ett litet barn var sjukt och därifrån gick sedan larmet till kustbefolkningen men de insåg att inget gick att göra under natten. När dagen grydde så såg de skeppsbrutna att man fortfarande inget göra ifrån land för att försöka rädda de nödställda på båten. De fick nu istället försöka att rädda sig själva. Först kom konstapel Svensson iland flytande på en livboj. Därefter kom en jungman och Steward Rudolf Wåhlin drivande fastsurrade på en skeppslucka men de slogs tyvärr till döds mot stenarna på vägen in mot land. En styrman och en jungman kom flytande på en stege in till land, de visade inga livstecken men efter flera timmars upplivningsförsök fick man sedan liv i styrmannen. Sist lämnade befälhavaren kapten Nordmark sitt fartyg precis så som den oskrivna lagen säger. Man bildade en kedja från stranden och fick tag i honom. Men han var då redan död när man fick tag i honom och han hade då fartygskassan och skeppspappren fastsurrade närmast kroppen.

Stewart Rudolf Wåhlin, kapten Nordmark, jungman Karl Nilsson samt lättmatros Leonard Bruce slogs dock till döds mot stenarna medan övriga fyra i besättningen överlevde. De tre sjömännen begravdes på kyrkogården i Morup medan Kaptenen fördes hem till kyrkogården i Ålem.

Briggen Hugo byggdes 1873 vid Väranäs söder om Kalmar. Det var en välkänd långseglare och betraktad som en mycket vacker båt. Under 1870 och 1880 talen gick den s.k trampfart mellan olika hamnar i Europa, Syd- och Nordamerika samt Afrika. Båten var beväpnad med två gamla skeppskanoner åtta gamla flintlåsgevär samt fyra sablar. Detta för att freda sig mot sjörövare utanför Nordafrikanska kusten.

Under den fruktansvärda stormnatten den 10 september 1903 så förliste ytterligare flera fartyg på Västkusten. Strax norr om Falkenberg förliste den ryska skonerten Titania av Riga och ytterligare ett stycke därifrån den norska skonerten Hermes. På båda dessa fartyg kunde dock besättningen räddas. Vid Bua norr om Varberg så förliste skonerten Hedvig av Helsingborg. Av den nio man stora besättningen omkom åtta stycken. Fartyget kolliderade först med Göteborgs barken Vifsta Varf med tio mans besättning. Senare samma natt förliste även detta fartyg men hela besättningen kunde räddas. Även åtta besättningsmän från norska båten Teis Lundegaard omkom och är även de begravda på samma kyrkogård i Morup som min farfars bror Rudolf Wåhlin.

Sjömän och fiskare var inga veklingar men de visste hur farligt havet kunde vara.

När man hör talas om katastrofer som dessa så kan man lätt förstå innebörden av en gammal sjömansbön som lyder: 

 ”Hjälp mig Gud, ty min båt är så liten och havet är så stort”

 

Namnbrädan förvaras av Morups Hembygsförening här placerad vid Morups Tånge för fotografering vid platsen för förlisningen

 

Sjoforklaring_Hugo

Artiklar_Hugo

Varnanas_varv