Berättelsen om ett besök från USA samt ett Amerikabrev daterat den 12 oktober 1873. Del 3 av 3, den 29 juli 2015

(ENGLISH TRANSLATION OF THE TEXT BELOW)

Sara Kidd med familj, anlände strax efter kl 12, givetvis väldigt nyfiken och undrande över vad som skulle hända idag och vad det kunde vara som jag inte ville berätta om igår innan vi skiljdes åt. Jag ställde då följande två korta frågor till henne:

Har du någon gång tidigare avfyrat ett vapen?
Har du någon gång tidigare skjutit med en kanon?

Svaret från henne på båda frågorna var ett tydligt nej samt att det syntes att hon också  var märkbart ytterligare mera fundersam över vas som skulle ske. Jag berättade då att hon exakt kl 13.00 idag ska få avfyra ett skott med en kanon, avsett som en salut för hennes både döda och nu levande släktingar i Sverige. Vi satte oss i våra bilar och körde direkt till Solkanonen som ligger mitt emot Adelsnäs slott i Åtvidaberg. Där mötte vår guide upp samt några andra som också skulle vara med när Solkanonen avfyrades.

Den Solkanon som finns i ett torn vid Bysjöns strand i Åtvidaberg är den enda idag kända fungerande Solkanon som finns världen. I en smal öppning i tornet kommer solens strålar fram några minuter före kl 13.00 sommartid. Solstrålarna träffar ett förstoringsglas som i sin tur sedan antänder en stubin och kanonen avfyras exakt kl 13:00. Men de dagar som solen inte lyser så får man hjälpa till manuellt och tända stubinen med vanliga hederliga tändstickor. Det var också det som turligt nog inträffade idag, moln täckte delvis himlen och skymde solen. Lite smått nervös klev Sara in i tornet och i precis rätt tid drog hon tändstickan mot plånet och antände stubinen. Kanonen avfyrades med en ljudlig knall som hördes i hela Åtvidaberg med omnejd.

Efter denna salut begav vi oss vidare till Åtvidabergs Hembygdsgård. Som ni kanske minns från del 1 i den här berättelsen så var vi den första dagen i Vena by. Där fanns alla hus kvar där Sara svenska ättlingarna har bott, alla utom ett. På platsen där huset i Orremåla en gång stod finns idag bara en liten skylt som berättar var huset en gång funnits. Själva byggnaden flyttades nämligen på 1940-talet just till Åtvidabergs Hembygdsgård och var en av de första byggnaderna som kom dit. Genom att vi nu var på väg dit så kunde vi också bildligt och upplevelsemässigt även knyta ihop de här tre dagarna med utflykter i Sara Kidds och Helena Wåhlins anors fotspår.

Tiden rusade inte iväg lika fort för oss idag så vi hann även med att köra ner till Gärdserum för ett kort besök i Gärdserums kyrka.

Hela det här äventyret över tre dagar började nu att lida mot sitt slut. Efter besöket i Gärdserum körde vi hem till min svärfar Allan Bengtsson i Åtvidaberg. Det var dags för våra gäster från USA att prova ett litet svenskt Smörgåsbord. Givetvis med bl.a inlagd sill, köttbullar, prinskorv m.m., samt självklart även en tub med Kalles Kaviar. Den inlagda Sillen fungerade betydligt bättre än vad vi hade förväntat oss. Men precis som i den nu aktuella TV-reklamen så hörde inte Kalles kaviar till deras favorit på smörgåsbordet.

Allan Bengtsson, Helena Wåhlin, Sara Kidd och Christoffer Wåhlin (5-männing med Sara K.)

Allan Bengtsson, Helena Wåhlin, Sara Kidd och Christoffer Wåhlin (5-männing med Sara K.)

Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873

DSC_3133

Dags att avsluta den här berättelsen och även knyta ihop historien kring själva Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873. När vi som en del av förberedelserna, till det här angenäma besöket från USA, träffades hemma hos Gösta Nyman så hade han räddat och sparat gamla papper och handlingar från Vena. Bland allt det sparade fanns även det Amerikabrevet som Saras ana Carl Gustav Jonsson skrev en kort tid efter det att han 1873 emigrerat från Brodalen, Kättilstad (E) till Calmar i delstaten Iowa, USA.

Det är nästan helt osannolikt att just det här brevet skulle dyka upp några veckor före det att Sara kom till Sverige. Sara kom till Sverige i syftet att besöka platser där hennes svenska förfäder hade levt sina liv. Hon började att släktforska för ett par år sedan med allt vad det innebär att forska i ett annat land och på ett för henne helt okänt språk. Hon visste mycket väl att hennes rötter kom från emigranter från Sverige till Amerika i slutet på 1800-talet. Men det fanns inga foton eller något annat bevarat från hennes ättlingar som invandrat till Amerika.

Gösta Nyman och jag pratade om det här några gånger. När vi sedan besökte Vena den 27 juli pratade vi igen med varandra om det här brevet som Saras ättling skrivit. Vi kom gemensamt fram till att eftersom det här brevet var skrivet av någon utanför våra egna släktled så är säkert Sara Kidd den person på hela det här jordklotet som har allra störst glädje av brevet. Det är svårt att med ord beskriva glädjen i Saras ögon när hon fick reda på att det här brevet skulle få följa med henne tillbaka till Amerika, därifrån det skickades den 12 oktober år 1873. Både Gösta och jag är helt övertygade om att Sara kommer att ta mycket väl hand om det och även se till att kommande generationer borta i Amerika också får stor glädje av det. Brevet i original kommer nu att vara deras mest tydliga och påtagliga bevis på deras svenska rötter. Kvar i Sverige finns brevet bevarat i digital form hos några personer. Här nedanför finns bilder på brevet och om du vill läsa det så klickar du på sidorna för större och mer läsbart format.

Allt roligt har tyvärr också ett slut. Det har varit tre het fantastiskt innehållsrika och roliga dagar tillsammans med familjen Sara Kidd från USA. Innan vi skiljdes fick jag en hel ”Goodie-bag” med olika saker de hade tagit med hemifrån. Bland mycket annat även lite foton på Saras släktingar i USA. Vi sa inte adjö till varandra när de skulle åka utan vi sa istället på återseende. Jag hoppas verkligen att det blir så…

Ett särskilt tack till:

Tänkte här att nu nämna några personer och rikta ett särskilt tack dem som på olika sätt har medverkat till att det här besöket förhoppningsvis blir till ett väldigt fint minne för livet för många. Det finns alltid en risk med att göra så här och det är att man riskerar att glömma att ta med och nämna någon som förtjänar det. Därför säger jag nu förlåt i förskott för det eventuella misstaget, hör av dig till mig så kommer givetvis även du att nämnas här nedanför.

Sten Karlsson i Vena, för den kunskap du delade med dig av och de kontakter som du inledningsvis förmedlade

Lars-Gösta Petterson och hans syster Margareta i Vena er deras dotter Carina, för den kunskap som du Lars-Gösta delade med sig av och för ert fina mottagande i Sandhagen samt guidningen vid Orremåla.

Anita ”Nitan” Bergman, för att du visade ett så stort intresse och engagemang för det här besöket trots att du själv inte kunde vara på plats. Samt för kontakterna du förmedlade.

Peter Bergman, Kenneth Bergman och Anna Kolonja, ni öppnade upp er sommarparadis i Vena och dukade upp till ett stort kaffekalas i er trädgård i Vena. Dessutom bjöd ni in många andra med intresse av det här besöket till det underbara kaffekalaset. Vi överväldigade av ert engagemang och den generositet som ni bjöd oss andra på.

Elisabeth Hamilton med make, trots att ni kom hem sent på kvällen före så ändrade era planer för den dagen som vi skulle besökta Brodalen. Att Sara Kidd sedan också fick komma till en kolbotten var en av hennes stora höjdpunkter under det här besöket. Sedan är det faktiskt tveksamt om vi hade tagit oss fram till torptet Brohagen utan er hjälp. Trevligt att också få besöka ert hem i Västantorp och höra om era framtidsplaner där.

Solkanonklubben i Åtvidaberg, för att Sara Kidd fick skjuta salut med solkanonen.

Åtvidabergs Hembygdsförening, för guidngen i Venastugan.

Allan Bengtsson, för att du hjälpte oss att hitta runt bland husen och byarna samt lät oss bjuda Familjen Kidd på smörgåsbordet i ditt hem i Åtvidaberg

Rune Nyman Åtvidaberg, jag vet att du tyckte att det här var riktigt kul att vara med om. Vi uppskattar att du följde med oss första dagen i Vena.

Gösta och Margareta Nyman, jag sparade er medvetet till sist… Ni var med nästan ända från början i planeringen av det här besöket från det som är även era släktingar från USA. Vi träffades hemma hos er i Linghem på försommaren. Ni följde med oss runt i Vena och visade även upp ert sommarparadis, torpet Källtorp byggt 1819. Men det allra största tacket får trots allt Gösta för att du har tagit hand om de gamla handlingarna från huset i Vena efter din morfar och mormor., inte minst det Amerikabrev som nu är på väg tillbaka till USA.

———————————————————————————————–

Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor:

Sara är 5-männing med våra barn Christer och Emelie Wåhlin via Helena och Helenas farmor. Till saken hör också Sara är släkt rakt nedstigande led även med mig via gemensamma anor i Gärdserum, men den grenen är lite mer avlägsen.

Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor, klicka på bilden för större format

Sara Kidd och Helena Wåhlins gemensamma anor, klicka på bilden för större format

————————————————————————————————

Text in English:

The story of a visit from the United States and an America Letter dated 12 October 1873. Part 3 of 3, 29 July 2015

Sara Kidd with family, arrived shortly after 12 pm, of course, very curious and wondering what would happen today and what it could be that I did not want to tell you about yesterday before we parted. I then asked two brief questions to her:
Have you have ever fired a Weapon?
Have you have ever fired a Cannon?

The answer from her on both questions was a clear no, and that it appeared that she was noticeably more more thoughtful of vase that would happen. I then told her exactly at 13.00 today to have fired a shot with a cannon, intended as a salute to her both dead and living relatives in Sweden. We sat in our cars and drove directly to Solkanonen located opposite Adelsnäs castle in Atvidaberg. There they met our guide up, and some others who would also be there when Solkanonen fired.

The Solkanon available in a tower at Bysjön beach Atvidaberg is the only currently known functional Solkanon available world. In a narrow opening in the tower will the sun’s rays until a few minutes before 13:00 in the summertime. Sun rays hit a magnifying glass, which in turn then ignites a fuse and the cannon is fired exactly at 13:00. But the days that the sun does not shine, you get help and manually lighting the fuse with ordinary fashioned matches. It was also that which thankfully occurred today, clouds covered the sky and partly obscured the sun. A little bit nervous Sara stepped into the tower and just in time she drew the match against the plane and ignited the fuse. The cannon was fired with a loud bang that was heard throughout Atvidaberg vicinity.
After the salute, we went on to Åtvidabergs Hembygdsgård. As you may recall from Part 1 of this story, we were the first day of Vena village. There were all the houses remain where Sara Swedish descendants have lived, all except one. On the site where the house in Orre painting once stood is now just a small sign that tells you where the house once existed. The building itself was moved namely in the 1940s precisely to Åtvidabergs Hembygdsgård and was one of the first buildings that got there. Now that we were on the way there so we could also figuratively and experientially also tie together these three days with excursions in Sara Kidd and Helen Wåhlins anors footsteps.

Time rushed away as fast for us today so we also had time to run down to Gärdserum for a short visit to Gärds Room Church.

This whole adventure over three days now began to draw to a close. After the visit to Gärdserum we drove home to my father Allan Bengtsson in Atvidaberg. It was time for our guests from the USA to try a small Swedish Smorgasbord. Of course with asian pickled herring, meatballs, sausages, etc., and of course even a tube of Kalles Kaviar. The pickled herring worked significantly better than what we had expected. But just as in the current TV commercial so could not hear Kalles caviar to their favorite sandwich on the table.

America Letter dated 12 October 1873

Time to finish this story and also tie together the history of the America Letter dated 12 October 1873. When we as part of the preparations for this pleasant visit from the United States, met at the home of Gösta Nyman, he had saved and saved the old paper documents from Vena. Among all the saved were also the America letter, Sara ana Carl Gustav Jonsson wrote shortly after he emigrated in 1873 from Brodalen, Kättilstad (E) to Calmar in Iowa, USA.
It is almost entirely improbable that this letter would show up a few weeks before the Sara came to Sweden. Sara came to Sweden with the purpose to visit places where her Swedish ancestors had lived their lives. She started doing family history for a couple of years ago, with all that that means doing research in another country and the one for her completely unknown language. She knew very well that her roots come from emigrants from Sweden to America in the late 1800s. But there were no photos or anything else preserved by her descendants who migrated to America.
Gösta Nyman and I talked about this a few times. When we visited Vena July 27, we talked again with each other this letter as Sara’s descendant wrote. We came together to the conclusion that since this letter was written by someone outside our own bloodline so is certainly Sara Kidd, the person on this entire planet that has greatest joy of the letter. It is difficult to describe in words the joy of Sara’s eyes when she found out that this letter would accompany her back to America, from there it was sent on October 12 1873. Both Gosta and I am totally convinced that Sarah will take very good care of it and also to ensure that future generations gone in America also get great pleasure from it. The letter in the original will now be their most clear and tangible evidence of their Swedish roots. Remaining in Sweden is the letter preserved in digital form in some people. Below are pictures of the letter and if you want to read it, click on the sides of the larger and more readable format.

All the fun is unfortunately also an end. There have been three hot amazing content-rich and fun days with the family Sara Kidd from the US. Before we parted, I got quite a ”goodie bag” with different things they had brought from home. Among other things, also some photos of Sarah’s relatives in the US. We did not say goodbye to each other as they would go, but we said instead of reunion. I really hope that it will be so …

A special thanks to:
Thought this just to mention a few people and say a special thank those who in various ways have contributed to this visit will hopefully be a very nice memory of a lifetime for many. There is always a risk in doing this and that is that you risk forgetting to include and mention someone who deserves it. Therefore I said sorry in advance for any mistake, please contact me, then of course you will be mentioned below.

Sten Karlsson in Vena, for the knowledge you shared with you and the contacts you initially brokered
Lars-Gösta Petterson and his sister Margaret in Vena you their daughter Carina, for the knowledge that you Lars-Gösta shared and for your great reception in Sand Hagen and guidance at Orremåla.
Anita ”Nitan” Bergman, for showing such great interest and dedication for this visit, although you could not be in place. And for the contacts you brokered.
Peter Bergman, Kenneth Bergman and Anna Kolonja, you opened up your summer paradise in Vena and served up a great coffee party in your garden in Vena. In addition, you invited many others with an interest in this visit to the wonderful coffee party. We are overwhelmed by your dedication and generosity that you invited us others.

Elisabeth Hamilton with husband, despite the fact that you came home late at night before you changed your plans for the day when we’d visited Brodalen. Sara Kidd then also had to come to a charcoal kiln was one of her major highlights during this visit. Since it is actually doubtful whether we had taken us to torptet Brohagen without your help. Nice to also get to visit your home in Västra Torp and hearing about your future plans there.

Solkanonklubben in Atvidaberg, to Sara Kidd had to fire a salute with solkanonen.

Åtvidabergs Hembygdsförening for guidngen in Venastugan.

Allan Bengtsson, for helping us find around among the houses and villages, and let us invite family Kidd on the smorgasbord in your home in Åtvidaberg

Rune Nyman Atvidaberg, I know you thought this was really fun to be with. We appreciate that you came with us the first day of Vena.

Gösta and Margareta Nyman, I saved you deliberately at last … You were almost right from the beginning in the planning of this visit from what is also your relatives from the United States. We met at your home in Linghem in early summer. You followed us around in Vena and even showed up your summer paradise, croft Källtorp built in 1819. But the biggest thanks must nevertheless Gosta because you’ve taken care of the ancient documents from the house in Vena after your grandfather and grandmother., Not at least the American Letter, which is now on its way back to the US.

Picture of Sara Kidd and Helen Wåhlins common ancestry:

Sara is 5-Manning with our children Christer and Emelie Wåhlin through Helena and Helena’s grandmother. It is also relevant Sara’s family direct descendants even with me via common ancestry in Gärdserum, but the branch is a little more distant.

Annonser

Berättelsen om ett besök från USA samt ett Amerikabrev daterat den 12 oktober 1873. Del 2 av 3, den 28 juli 2015

(ENGLISH TRANSLATION OF THE TEXT BELOW)

Efter den första dagen med resan till Kättilstad kyrka och flera mycket lyckade besök i Vena by så var ursprungstanken att den här dagens skulle bli något kortare och lite mindre intensiv. Precis som inför besöket i Vena så hade jag ringt och försökt skapa kontakt med boende i det för dagen aktuella området. Tyvärr med lite mindre framgång den här gången, troligen pga av det enkla faktum att det är mitt i semesterperioden för många. Jag hade en del namn och telefonnummer men inte någon riktig tur med att få tag på de som ägde eller bodde på platser och resmål för dagens utflykt i Sara Kidds svenska ättlingars fotspår.

När jag vaknade på morgonen så tänkte jag att jag chansar och provar att ringa en gång till och gör ett sista försök att komma i kontakt med markägaren. Vi hade även idag bokat kl 10 med Sara Kidd och hennes familj och strax innan de kom så fick jag tag på markägaren Elisabeth Hamilton. Hon och hennes man hade kommit hem sent på kvällen innan från en resa i den svenska fjällvärlden. Efter att ha berättat om mitt ärende så ändrade Elisabeth och hennes man helt och hållet på sina planer för dagen och lovade istället att följa med oss visa det lite svårtillgängliga torpet Brohagen.

Brohagen, ett torp under Härsjö i Kättilstad socken är den plats där Carl Gustav Jonsson bodde från det att han föddes 1855 fram tills dess att han emigrerade till Amerika år 1873. Det var också Carl Gustav Jonsson som skrev det Amerikabrev som både är den röda tråden och del av rubriken till den här berättelsen i tre delar.

Vi mötte Elisabeth och hennes man vid Härsjö Norrgård. De körde sedan sin fyrhjulsdrivna bil med stora hjul medan vi andra smög fram med våra vanliga personbilar över bok-stavligen stock och sten på den lilla skogsvägen fram till Brohagen. De som förr bodde i torpet Brohagen arbetade som kolare, så även Carl Gustav Jonssons och hans föräldrar.

Efter besöket i själva torpet begav vi oss ut i skogen och fick först se det som fanns kvar av en större s.k. Tjärdal.

DSC_3017

En tjärdal är en trattformig grop, utgrävd i en jordsluttning, som används för att producera trätjära. Mot gropen byggs en lutande träbotten och i gropen görs en mila, i vilken kolning sker av kådrik ved. Sedan förhistorisk tid har trätjäran använts som ett bra impregneringsmedel för träprodukter och tågvirke som man vill skydda mot väta och därmed röta. (Källa: Wikipedia)

– Hur ofta går man inte förbi konstruktioner i skogen och funderar på vad det har varit och vad det har använts till?

Nära Brohagen finns också flera s.k. kolbottnar ute i skogen. Kolbottnar är de lämningar som idag finns kvar av de Kolmilor som kolarna använde för att tillverka kol. Runt Åtvidaberg finns de på många ställen. Koltillverkningen var mycket viktig för Koppargruvorna och koppartillverkningen i trakten. I tex Bersbo gruvor näta Åtvidaberg så tillverkades 35 000 ton koppar per år fram till år 1902. Bersbo gruvor fick också mottaga pris för sin koppartillverkning vid Världsutställningen 1889 i Paris, (Källa: Wikipedia)

DSC_3053

Källa: Skogsvårdstyrelsen

Sara Kidd kom tillbaka från en Kolbotten med en liten svart kolbit i handen. Den kolbiten går nu med allra största sannolikhet vidare på export till USA nedpackad i Saras resväska.

Från Brohagen åkte vi tillbaka till Härsjö Norrgård. Där i en lada två våningar upp via bl.a. en mycket ostadig stege stod nämligen en gammal Kolryss som mycket väl kunde ha varit använd av kolarna i torpet Brohagen.

DSC_3031

Kolryss (av ryssja) var en hög korg, som gjordes av flätade spjälor av ene. Den största varianten rymde cirka 40 hektoliter. ”Ryssen” placerades på en kolsläde (flak på två kälkar efter varann länkade med en kätting) och lastades med träkol som hämtades från milorna, så fort vinterföret tillät, för att fraktas till hyttors och järnbruks kolhus, eller till järnvägsstationen för vidare transport. Kolen lastades, ”fatades” i ryssen från den släckta milan. ”Fatet”, som var flätat av ene liksom ryssen, fylldes på från milan med en kratta (harkan). (Källa: Wikipedia)

Efter Härsjö så blev vi erbjudna att följa med hem till Elisabeth Hamilton i Västantorp för att där kunna äta dagens medhavda matsäck.

Efter en stunds riktig trevlig samvaro i Västantorp så åkte vi vidare mot nästa resmål, Fallvik. Här fanns inte det gamla bostadshuset och ladugården kvar. Men likväl en gammal Visthusbod som säkert också stod här när Saras släktingar bodde på den här platsen

Vi avslutade sedan med ett kort besök i Hålebo även det en plats där Saras släktingar har bott.

Innan vi skiljdes för dagen så berättade jag lite om morgondagens planering. Efter två lika intensiva dagar så bokade vi träff först till omkring kl 12 nästa dag. Men jag sa också att ni måste vara på plats allra senast kvart över tolv för i morgon har jag planerat in en liten grej som är tidsbestämd i förväg. Sara undrade givetvis vad det var men jag sa bara att hon inte behövde vara orolig men att jag berättar mer om det i morgon när ni kommer hit.

Missa inte att läsa avslutningen av den här berättelsen och vad som slutligen egentligen hände med Amerikabrevet daterat den 12 oktober 1873

Fortsättning följer snart i del 3.

——————————————————————————————————-

Text in English:

After the first day of the trip to Kättilstad church and several very successful visit to Vena village as was the original idea that this day would be slightly shorter and a little less intense. Just as the visit of Vena, I had called and tried to establish contact with accommodation in it for the day field. Unfortunately, with a little less success this time, possibly because of the simple fact that it is in the middle of the holiday season for many. I had some names and phone numbers but no really lucky to get hold of those who owned or lived in places and destinations for today’s outing Sara Kidd Swedish descendants footsteps.

When I woke up in the morning so I thought I take a chance and try to call again and make a last attempt to get in touch with the land owner. We had also booked today at 10 am with Sara Kidd and her family and just before they arrived so I got hold of the landowner Elizabeth Hamilton. She and her husband had come home late at night before from a trip in the Swedish mountains. After being told about my errand so changed Elisabeth and her husband entirely on their plans for the day and promised instead to go with us to show it a little difficult to access croft Brohagen.

Brohagen, a cottage in Härsjö in Kättilstad parish is the place where Carl Gustav Jonsson lived from the time he was born in 1855 up until he emigrated to America in 1873. It was also Carl Gustav Jonsson, who wrote the American Letter, which is both the main thread and the title of this story in three parts.

We met Elisabeth and her husband at Härsjö Norrgård. They drove their four-wheel drive car with big wheels while the rest of us crept forward with our usual passenger over literally logs and stones on the small forest road until Brohagen. Those who formerly lived in the cottage Brohagen working as charcoal burners, so even Carl Gustav Jonsson and his parents.

Photos Brohagen.

After the visit to the cottage we went into the woods and got first see what was left of a larger so-called Tjärdal.

Photo Tjärdalen

A tar is a funnel-shaped pit excavated in a soil slope, which is used to produce wood tar. Against pit built a sloping wooden base and in the pit, a kiln, in which charcoal is made of resin-rich wood. Since prehistoric times have trätjäran used as a good impregnation of wood and rope that you want to protect against moisture and thus rot. (Source: Wikipedia)

Near Brohagen are several so-called charcoal kilns in the woods. Charcoal pits are the remains which remain today of the charcoal stacks as charcoal burners used to produce charcoal. Around Atvidaberg are they in many places. Koltillverkningen was very important for the copper mines and copper production in the region. In such Bersbo mines produced 35,000 tonnes of copper per year by the year 1902. Bersbo mines were also receiving an award for its copper production at the World Expo 1889 in Paris (Source: Wikipedia)

Photos charcoal pit / bottom

Sara Kidd came back from a Kolbotten with a small black piece of coal in your hand. The kolbiten now goes all probability continue to export to the US tucked in Sarah’s suitcase.

From Brohagen we went back to Härsjö Norrgård. There, in a barn Two floors up through, inter alia, a very wobbly ladder was in fact an old Kolryss which very well could have been used by charcoal burners in the cottage Brohagen.

Photo Kolryss

Kolryss was a tall basket, made of braided cuff of one of them. The largest variant ran about 40 hectoliters. ”Russian” was placed on a kolsläde (platforms in two sledges for each other, linked by a chain) and loaded with charcoal brought from milorna, as soon as winter phenomenon allowed, to be shipped to hyttors and iron mills kolhus or to the railway station for onward transport. The coals were loaded, ”fatades” in Russian from the extinguished Milan. ”Drum”, which was braided by one of them as well as Russian, was filled from Milan with a rake.

After Härsjö so we were offered to come home to Elisabeth Hamilton in Västantorp for where to eat the picnic. After a moment of real nice get-together in Västantorp we went on towards the next destination, Fallvik.

We then concluded with a brief visit to Hålebo

Before we parted for the day so I told a little about future planning. After two equally intense days so we booked hit first at around 12 noon the next day. But I also said that you must be in place at the latest twelve fifteen in the morning, I have planned a little thing that is timed in advance. Sara wondered of course what it was but I just said that she did not need to be worried, but I tell you more about it tomorrow when you come here.

To be continued soon in Part 3.