Min farfars syskon

Att det förr var mycket vanligare med många barn i varje familj tror jag att de flesta vet. Men ibland blev det till och med så många barn att det till slut blev svårt att hålla reda på alla och i vilken ordning de var födda. Min farfars föräldrar kom på en lösning på det problemet och började efter barn nummer åtta associera barnens namn med räkneorden. Min farfar var barn nummer åtta och döptes till Otto. Vill du veta hur det fortsätter med namn och räkneorden så är det bara att hänga med i den här berättelsen om farfars syskon och deras skiftande öden.

1. Anna Elisabeth Wåhlin (1876-1877)

Föddes den 12 december 1876 i Kalmar men fick bara vara med en kort stund på jorden. Hon avled till följd av lungsjukdom den 22 maj 1877 och begravdes samma år den 27 maj.

2. John Emrik Filemon Wåhlin (1878-1922)

Filemon och Anna Wåhlin med fyra av sina barn Julen 1908. Barnen från vänster: Alf Birger Wilhelm, Aina Kristina, Tor Oskar Edvard och Saga Viktoria

Philemon Wåhlin föddes den 8 mars 1878 i Kalmar stadsförsamling. När han var 20 år gammal och gjorde Militärtjänst så rymde han från sin tjänstgöring och i tidningen Kalmarposten stod den 20 juni 1898 att läsa följande notis.

”Efterlyst soldat. Af konungens befallningshafvande i Skaraborgs län har efterlysts hantverkssoldaten n:o 39 John Emrik Philemon Wåhlin, hwilken olovligen undanhållit sig från bataljonen och garnisonsorten sedan den 12 sistliden månad. Wåhlin är född i Kalmar den 8 mars 1878”

Den 23 juli 1900 i Kalmarposten kom följande notis:

”Efterlyst sjöman. 3:e klass sjömannen vid 1:a matroskompaniet af sjömanskåren i Karlskrona n:o 561 John Emrik Filemon Wåhlin, hvilken olofligen afvikit från stationen, efterlyses. Wåhlin är född den 8 mars 1878 i Kalmar Stadsförsamling”

Den 10 november 1900 i Kalmarposten följande notis:

”Häktad rymmare. 3:e klass sjömannen vid 1:a matroskompaniet af sjömanskåren i Karlskrona n:o 561 John Emrik Filemon Wåhlin vilken den sistliden juli månad olovligen avvikit från kåren och sedan dess hålla sig undan, blev i går här i staden anhållen och af t. f. stadsfiskelaen häktad och förpassad till länsfängelset för att genom konungens befhdes försorg till sin tjänst vid sjömanskåren återföras.”

”Fångrulla vid Kriminalvårdsanstalten i Karlskrona 

Fånge nr: 541 

Ankomst datum 1900-11-27 kl 02:30 em

Wåhlin John Emrik Filemon född den 8/3 1878 i Kalmar.; skriften i Karlskrona Amarilitetsförsamling 3:e klassen sjöman vid 1:a Matroskompaniet No 561, ogift. Längd:1,70 Ögon: Gråbruna, Hår: Brunt, Ansikte: Ovalt. För att undgå utdömt Fänglestraff Stationsbefälhavaren i Karlskrona. Brott mot Krigslagarna i 8 månaders fängelse. 

Enligt Stationskrigsrätten i karlskrona utslag den 22 november 1900 har Wåhlin blifvit dömd med tillämpning af 59,62 och 199 § Strafflagen för krigsmakten för andra gången rymning till fängelse fyra månader samt för andra gången persedelförskingring till fängelse lokaleds fyra månader eller till fängelse i sammanlagt åtta månader, Hvarmed Wåhlin den 26 i samma månad inför vederbörande militärbefäl förklarade sig nöjd

Började den 26/11 1900

Slutar den 26/7 1901

Medhavda persedlar:

1 p byxor

1 mössa

2 skjortor

1 p. skor

1 p. strumpor

Arbetsförtjänst:      2:55

Arbetspremier       11:44

Uttag                         11:04

Vid Frigivningen     2:95

Frigiven den 26 juli 1901 kl 8 fm. Förut ostraffad”

Källa: Kriminalvårdsanstalten i Karlskrona D2AC:44 (1900-1900) Bild 2560

Det kanske inte var så smickrande att att bli onämnd i tidningen flera gånger och satt i fängelse för just sådana här händelser. Men det slutar faktiskt inte med omnämnanden i tidningen i och med detta, fortsättning kommer. Men först lite om andra saker i Filemons liv. Den 20 december 1902 gifter sig Filemon med Anna Viktoria Peterson. Hon är född den 22 maj 1884 i Kalmar och är alltså 18 år gammal när hon gifter sig med Filemon. Hon är då gravid med deras första barn Aina Kristina som föddes den 25 maj 1903. Hon var den första av totalt sju barn äktenskapet.

Aina Kristina Wåhlin född 1902-05.25 i Kalmar (H), gift den 15 december 1923 med styrman Rudolf Valter Wijkander född 1900-02-14 på Blidö Gård (AB)

Tor Oskar Edvard Wåhlin född 1905-03-08 i Kalmar (H), gift med Tyra Ingegärd Lidén född 1910-12-10 i Söderåkra (H).

Saga Viktoria Wåhlin född född 1906-10-27 i Kalmar (H), gift den 19 april 1930 med Fyrmästare Karl Alexius Holmberg född den 11 april i Alböke (H). Vid giftermålet var han extra fyrbiträde på Fyrskeppet Utgrunden, senare mellan 1960 och 1967 Fyrmästare på fyren Långe Erik på Ölands Norra Udde.

Alf Birger Wilhelm Wåhlin 1908-05-26 i Kalmar (H), död 1960-04-25 på Östgötagatan 56 i Katarina församling i Stockholm

Gullan Wåhlin född 1910-05-07 i Kalmar, gift den 2 augusti 1952 med Karl Einar Öhlin född 1898-02-25. Båda avlidna i Kläckeberga församling (H)

Jarl Åke Teodor Wåhlin född 1915-02-13 i Kalmar (H)

Maj-Britt Elisabet Wåhlin född 1918 05-30 i Kalmar (H), gift den 24 december 1947 med Tore Ragnar Georg Eriksson född 1914-01.11 i Dörby (H). Hon var affärsinnehavare i Helsingborg

Som jag skrev tidigare så kom Filemon Wåhlin att omnämnas minst en gång till i tidningen och den 31 augusti 1910 kunde man läsa följande notis:

Skriv en bildtext

 

”Förskringring af Kalmar arbetarekommuns medel. I söndags förmiddag ingavs till stadsfiskalen Lindell från Kalmar Arbetarekommun en angivelse av redaktören för Nya Folkbladet målaren J. F. Wåhlin för det den skulle hafva från kommunens förskingrat omkring 345kr. Hvilka han dagarna förut uppburit för försålda biljetter till en lustresa Kalmar-Växjö. Wåhlin säges hafva avrest från staden utan att lämna nöjaktig förklaring eller redovisning, hvarför grundad anledning föreligger att W:s afsikt är att lämna landet.

Med anledning häraf avsände omedelbart stadsfiskalen härstädes telegram till flera olika platser begäran om W:s efterspanande och anhållande, men denne har ännu icke anträffats,

Wåhlin är gift och har 5 barn är något öfver 30 år.”

I vår släktgren har det endast tidigare berättas om att farfars bror Filemon for till Amerika och att han lämnade sin fru och barn kvar hemma i Kalmar. Han hördes aldrig av och att man därför trodde att han avlidit strax efter ankomsten till Amerika. Det finns också en berättelse om att man i ett brev omtalat en man som hittats död i en öken som eventuellt kunde ha varit Farfars bror. Jag har sökt i passagerarlistor på båtar till Amerika vid den tiden men inte funnit hans namn där.

Mellan barnen Gullan (född 1910) och Jan-Åke Teodor (född 1915) är det fem år. Men redan år 1917 finner jag honom skriven med sin familj i Kalmars Norra kvarter nr 343 (Kalmar stadsförsamling AIIa:13 (1917-1923) Bild 32 / sid 533) och han därifrån överförs till boken för på församlingen skrivna år 1922 (Kalmar stadsförsamling AIIa:24 (1918-1925) Bild 175 / sid 2983). Där finner man också att han avled den 23 november 1922.

I hans dödsnotis kan man läsa att han dog i samband ned en olyckshändelse vid en järnvägsövergång i Kansas City U.S. i samband med bogsering av en bil.

Värt att tilläggas kan också vara att Filemons hustru Annas Viktoria Peterssons bror Oscar Alfred Petersson Törnqvist deltog i det andra Boerkriget i Sydafrika på den Engelska sidan. Han var soldat vid 4th Batalion Railway Requirement, fick ett sår tillfogat vid drabbningsb vid Zuurfontein den 3 mars 1901. Död 4 mars i Germiston, Sydafrika enligt avis från generalkonsulatet i London den 27 september 1901.

Modern fick en medalj sänd till sig från London

3. Alma Juliana Wåhlin (1879-1900)

Alma Juliana föddes den 6 december 1879 i Åby (H) Hon avled 20 år gammal den 11 juli 1900, Vid hennes död så arbetade hon som väverska på Jonsereds Fabriker i Partille (O). Se även nästa syskon, hennes yngre syster Olga

4. Olga Eugenia Wåhlin gift Zacharoff (1882-1958)

Kort taget troligen vid Salomon och Olgas förlovning

Olga föddes den 10 februari 1882 i Åby (H). Hon gifte sig med Salomon Zacharoff född den 9 augusti 1884 i Partille (O) Olga och hennes äldre syster Alma Juliana samt yngre syster Bertha Maria flyttade alla som unga till Partille och började att arbeta som väverskor på Jonsereds fabriker. Olga gifte sig således Salomon Zacharoff som tillhörde en släkt där stamfadern Ivan Zacharoff född 1750 i Ryssland flyttade som fånge från Nyslott i Finland till Sverige år 1790. Flera i släkten Zacharoff var verksamma vid Jonsereds fabriker.

Jonsereds fabriker är idag ett område med riksintresse. Fabrikerna startades av Skottar och Engelsmän som kom till Jonsered i samband med Napoleonkrigen 1803-1815. Fabriken grundades 1833 och var verksam i närmare 150 år. Gibson och Keiller grundade något mer än en fabrik, de byggde också ett patriarkaliskt mönstersamhälle där industrin skulle veta att tillgodose de anställdas alla behov och intressen, från vaggan till graven. Däremot var det länge förbjudet för arbetarna att engagera sig politiskt och i fackföreningar. Fabriken byggde en egen kyrka, en egen affär, egen sjukstuga med förlossningsavdelning, den första i Sverige på ett bruk, en egen barnkrubba, egen skola, eget ålderdomshem. I Jonsered byggdes även Sveriges första radhus och landets första kolonistugeområde.

(Källa: http://www.partille.se/Upptack-Partille/Kulturmiljoer/Jonsereds-fabriker/)

Olga och Salomon fick sju barn i sitt äktenskap:

Harald Zacharoff, född 1905-12-28
Einar Zacharoff, född 1907-08-17
Gullo Viktoria Zacharoff, född 1909-09-04
Asta Zacharoff, född 1912-07-19
Sven Zacharoff, född 1915-03-29
Erika Zacharoff, född 1919-10-24
Ella Zacharoff, född 1924-11-03

Här några foton på familjen Salomon och Olga Zacharoff som jag har fått från ett barnbarn till Olga och Salomon.

Detta bildspel kräver JavaScript.

5. Rudolf Zepanius Wåhlin (1883-1903

Född 1833-12-03 i Åby (H), förliste med Briggen Hugo utanför Morup på Västkusten den 10 december 1903.

Det kan mycket väl vara den här personen och hans levnadshistoria som från början lade grunden till mitt stora intresse för att släktforskning. Min farfars bror Rudolf Wåhlin och hans tragiska öde när han förliste under en fruktansvärd storm på Västkusten den 10 september 1903. Rudolf ligger begravd på kyrkogården i Morup tillsammans med två andra besättningsmän från det förlista fartyget Briggen Hugo av Kalmar och han har redan tidigare fått ett helt eget blogginlägg som du kan läsa om du följer den här länken:

https://dickwahlin.wordpress.com/2013/12/30/briggen-hugo-av-kalmar-motte-precis-samma-tragiska-ode-som-briggen-blue-bird-av-hall-i-den-kanda-visan-av-evert-taube-2/

6. Hjalmar Theodor Virgilius Wåhlin (1886-1953)

Född 1886-01-31 i Åby (H), gift den 13 juni 1909 med Syster Lovisa Alexandra Carlsson född den 2 juli 1886. De är begravda i en familjegrav på Söderåkra kyrkogård tillsammans med tre av barnen, Arvid, Harald och Jonas.

De fick följande barn:

Göte Hjalmar Alexander Wåhlin, född 1910-01-13 i Rotavik, Söderåkra (H)
Karl Oskar Emanuel Wåhlin, född 1913-06-10 i Mortorp (H)
Rosa Julia Andrietta Wåhlin, född 1915-04-12i Skälby, Kalmar landsförsamling (H)
Bror Arvid Göte Wåhlin, född 1917-03-07 i Kalmar (H)
Irma Wåhlin
Harald Vigilius Wåhlin, född 1924-03-24 i Söderåkra (H)
Jonas Rudolf Wåhlin, född 1927-03-10 i Söderåkra (H)

Här en artkel från den 5 mars 1981 om sonen Arvid Wåhlin

Artikel om Arvid Wåhlin den 5 mars 1981

7. Bertha Maria Wåhlin (1888-1908)

Född 1888-07-02 i Kalmar Stadsförsamling (H) Flyttade till Jonsereds Fabriker precis som sina yngre systrar Alma Juliana och Olga. Hon dog av lungsot den 12 februari 1908 i Jonsered, Partille (O). Hon hade en oäkta son Bertil Nathanel född den 27 december 1907 i Wasstorp, Ljungby (H). Han levde några månader med sin mor i Jonsered när modern dog så flyttade han hem till sin morfar och mormor i Ljungby (H) där även han avlider av lungsot den 30 juni 1908.

8. Otto Viktor Wåhlin (1888- 1964), min farfar.

Han har givetvis ett eget blogginlägg, följ den här länken:

https://dickwahlin.wordpress.com/2014/01/19/min-farfar-och-farmor-otto-gunborg-wahlin-samt-om-deras-liv-pa-garden-grondal-16-i-ramneryd-forlosa-socken-h/

9. Nina Cecilia Wåhlin gift Engström (1891-1955)

Född 1891-11-22 i Ängö N:o 9 Kalmar Stadsförsamling (H), hon gifte sig den 22 november 1913 med Johan Gustav Karlsson Engström född den 21 maj 1881. De levde i Kattemåla, Trekanten. och de fick tre barn:

Gustaf Emil Engström född 1913-10-03 i Ljungby (H)
Rut Helfrid Viktoria Engström gift Slatte, född 1914-10-13 i Kattemåla, Ljungby(H)
Karl Engström

10. Tilia Erika Wåhlin gift Bergström (1894-1969)

Född 1894-01-24 i Kalmar Stadsförsamling (H), gifte sig i november 1915 med Fodermarsk Hjalmar Tage Alexius Bergström född 1889-10-28 i Kalmar (H)

De hade inga barn

11. Elvira ”Ella” Alexandra Wåhlin gift Söderström (1897-1973)

Född 1897-02-16 i Kalmar Stadsförsamling (H), hon gifte sig den 1 april 1917 med Axel Bror Anton Söderström född den 4 september 1892 i Vislanda (G där hans far var Banvaktare).

Barn:

Axel Gösta Ferdinand Söderström, född 1916-04-04i Ljungby (H)

De här var min farfar och hans syskon och så som jag inledde den här berättelsen så började föräldrarna att döpta barnen efter räkneorden från och med min farfar, 8. Otto, 9. Nina, 10. Tili och slutligen barn nr 11. Elvira.

Midsommarafton 1948. – En skoluppsats skriven av min mor Margot Adolfsson när hon var 13 år gammal.

På midsommarafton var jag hos mina släktingar i Valdemarsvik. Vi bodde i deras sommarstuga. Den ligger i en vik av Valdemarsviken.

På morgonen gick vi upp klockan fyra och åkte ut och tog upp långrev. Vi fick två ålar. När vi sen kom hem var klockan tio och vi klädde en midsommarstång. Jag band kransar och morbror Hilding klädde själva stången. De andra bar löv och plockade blommor. Bredvid morbror Hildings sommarstuga har hans bror också en sommarstuga. Morbror Hildings bror och hans hustru har en flicka som heter Berit och de hjälpte också till. När midsommarstången var rest åt vi middag för då var klockan ett.Efter maten tog jag roddbåten och mina kusiner Karl-Erik och Rolf satt på ett segel på deras badbåt och vi åkte ut i viken. När vi kom ut en bit stjälpte deras båt och de kom i vattnet.

Då klockan var sex på kvällen åkte mina släktingar och jag till Kättelön, där det var midsommarfest. Kättelön ligger vid havsbandet. Om man tittade utåt såg man att hav och vatten gick ihop.Från morbror Hildings sommarstuga är det två mil till Kättelön. På en ö nära Kättelön ligger Häradsskär fyr. Vi gick och tittade lite på Kättelön. Det var mycket folk där, och på ett ställe låg det segelbåtar från olika länder. Det skulle nämligen bli segeltävlingar nästa dag. Mina släktingar och jag gick sedan till festplatsen. Där fanns det en dansbana och stånd där man fick köpa godsaker och lotter.

När vi åkte hem var klockan ett på natten. Då såg vi Häradsskärs fyr blinka På vägen åkte vi över ett djup som heter Flisdjupet. Där kan det gå ändå till tre meter höga vågor, men då var det bara små dyningar. När vi sedan kom hem till stugan var vi så trötta att vi knappt kunde gå i land. Och så var det slut på denna dag.

Skoluppsats skriven av Margot Wåhlin när hon var 13 år gammal år 1948

Hilding Persson (1908 – 1972)

Margit Landberg (1912 – 2013)

Hilding Person och Margit Landberg, bröllopsfoto från den 4 augusti 1934

Hilding Persson i militäruniform

Margit och Karl-Erik

Mammas kusin, Karl-Erik Persson

Mammas kusin, Rolf Persson

                           Familjen Hilding och Margit Persson, klicka på bilderna för större format

 

Noteringar:

Flisdjupet:
Ligger i Gryts skärgård utanför Ekön och har ett maximal djup på 24,2 meter.

Häradsskär:
Häradsskär ligger längst ut i Gryts skärgård och är en av Sveriges cirka 1 700 kronoholmar – öar som ägs av staten.

Härstammar jag från Tutankhamon född 1358 f.Kr, död 1339 f.Kr?

Nu i veckan har jag fått svaret på mitt andra DNA test, ett så kallat Y-DNA test som följer faderslinjen rakt bakåt i tiden. Jag har verkligen väntat med stor spänning på det här resultatet och även haft en del förhoppningar om att kunna lösa gåtan om vem som är min min farfar farfar. Min farfars far Johan Wåhlin var född som ”oäkta barn” och med okänd fader. Det finns sedan en muntlig släktberättelse om att han ska vara son till en av bröderna Clark från Storbritannien som ägde fabriken där man tillverkade Clarks sytråd.

Mitt tidigare resultat på Autosomalt DNA (FamilyFinder) gav mig 220 träffar och det går givetvis inte att utreda alla dessa. Men nu när jag även har mitt Y-DNA testet så kan jag säkert hitta ett antal av dessa som kan vara riktigt intressanta att kontakta för att se om det går att knyta nya släktband med någon av dessa personer.

Hur många träffar gav mitt Y-DNA test ?

Här får man sitt resultat uppdelat på olika nivåer och svaret beror på hur omfattande man själv har beställt och hur mycket man också har varat villig att betala för sitt test. Jag har fått mitt svar på tre olika nivåer och där resultat med högre antal markörer räknas som betydligt bättre än de med ett lägre antal markörer.

37 markörer      –       1 träff

25 markörer      –       3 träffar

12 markörer      –       7 träffar

Alla träffar, förutom en, är personer som inte bor i Sverige, vilka givetvis skulle kunna vara intressant att gå vidare med om man tror på berättelsen om bröderna Clark. Personligen är jag redan från början väldigt skeptisk till berättelsen om bröderna med fabriken som tillverkade tråd och trådrullar. Det var nämligen inte så ovanlig förr att man förskönande sin egen antavla för att bli lite mer intressant… Däremot så har jag hittat en träff på en person på 12 markörers nivån som för mig verkar vara mycket mer intressant att gå vidare med. Jag har också redan skapat en första kontakt med den personen via epost. Men han är på väg utomlands och är tillbaka först i mitten av februari nästa år, då ska vi höras av igen. Jag får med andra ord vara förväntansfull och nyfiken en tid till innan vi eventuellt kan hitta några svar på hur vi kan vara släkt med varandra genom våra respektive faderslinjer. Men det är också så att sannolikheten att hitta släktskapet är betydligt högre om båda har gjort test med 37 markörer.

Anledningen till att min första kontakt ändå togs på en träff på 12 markörers nivån är den geografiska närheten till min ana Johan Wåhlin. Den här träffen visar på en person i raka faderslinjen som är född i Ålem (H) och Johan Wåhlin är född i Åby (H). Avståndet mellan dessa båda platser är endast 23 km vilket gör att den här träffen är väldigt intressant för mig att utreda vidare.

Jag har inte heller riktigt kunna hålla mig helt ifrån detta och vänta ända fram till mitten av februari. nästa år Jag har därför gjort en snabb översiktlig släktutredning på personens ana i Ålem som jag fick träff på och den ser ut så här:

Proband: NN född 1873 Ålem (H)

1:1           NN född 1845 i Ålem (H)

2:1           NN född 1811 i Ålem (H)

3:1           NN född 1780 i Ålem (H)

Personen 3:1 har också en son som är född 1821 i Ålem (H) och som år 1855 fick betyg av prästen för att avlägga Ed i Häradsrätten år 1855. Min ana Johan Wåhlin är född den 20 juni 1854. Kan det vara så enkelt? – Nej troligen inte, men tillräckligt intressant för att fortsätta att leta vidare. Har inte bestämt mig ännu för om jag ska ta mig till landsarkivet i Vadstena och läsa Häradsrättens dombok från år 1855 eller om jag ska vänta på att min kontakt kommer hem till Sverige igen i mitten av februari nästa år. I en låda hemma hos honom finns i vart fall en släktutredning som hans far har gjort som kan vara intressant att ta del av. Svaret på vad det här ger eller inte ger återkommer jag till senare när jag har mer att berätta.

Istället berättar jag nu här om ett helt annat fynd som jag har gjort tack vare mitt Y-DNA test. Det får väl läggas till min släktutredning i facket för ”Kuriosa – upptäckter” och har väl inte egentligen så särskilt stort värde i släktforsknings hänseende.

Tutankhamons DNA

Tutankhamon var en egyptisk farao av den artonde dynastin, han föddes år 1358 f.Kr och dog 1339 f.Kr. Han är välkänd för många. Kändiskapet beror nog till stor del på att hans grav i Konungarnas dal upptäcktes år 1922 av den brittiske arkeologen Howard Carter. Graven är väldigt magnifik och välbevarad. Den innehåller Tutankhamons mumie och som exempel på det magnifika även hans begravningsmask i massivt guld med en vikt på hela 10,2 kilo.  (Källa: Wikipedia)

År 2009 gjorde man ett DNA test på mumien och kunde då fastställa hans så kallade Y-DNA Haplogrupp till R1b1a2 (eller R-M269 som gruppen också benämns för). Nu när jag har fått mitt resultat så är det bara att konstatera att jag tillhör den 50% -iga andel av Västeuropeiska män som gjort ett Y-DNA test och som tillhör samma Haplogrupp som Tutankhamon. Så någon sanning kanske det finns om jag faktiskt påstår att jag är släkt med den kände Faraon Tutankhamon. (Källa: igenea.com)

 

Fotnot:

Efter det att jag skrivit det här blogginlägget så har jag fått ny kunskap. Det är rätt att påstå att jag tillhör samma ursprungliga gren på Y-kromosom trädet som Tutankhamon. Men Tutankhamon hade inga barn som överlevde honom och han själv var bara 19 år gammal när han dog. Men någonstans där riktigt långt bak i tiden så finns det en gemensam nämnare mellan oss. Mutationen på Y-kromosomen som benämns R-M269 uppstod för minst 6 400 år sedan och Tutankhamon levde för ca 3 500 år sedan. Jag kan därför ändå med visst stöd påstå att det finns ett släktskap mellan oss. Men det är inte särskilt unikt för mig utan det är ett förhållande som jag  faktiskt delar med en väldigt stor mängd andra nu levande människor.

Min far Stig Wåhlin 1931.05.08 – 2015.12.07

Stig Wåhlin 1931 – 2015

Stig Erland Wåhlin föddes fredagen den 8 maj 1931. Hans föräldrar var skomakare Otto Wåhlin (1890-1964) och Gunborg Wåhlin (1895-1985).  Gudföräldrar och faddrar vid dopet var Karl (1882- ) och Ebba Olsson (1887- 1970) från Mossebo 3/16 mantal.

Stig föddes och växte upp på den lilla gården Gröndal 1:6 i Ramneryd Förlösa socken mellan Kalmar och Nybro. Han hade fem äldre syskon och de fick alla hjälpa till att arbeta på gården för att klara av familjens försörjning under mycket knappa förhållanden. Gården i Ramneryd var på 1/8 mantal och 5 tunnland skog. Boningshuset var 38 fot långt och 14 fot brett. Det innehöll tre rum en liten förstuga samt ett kök med vedspis och en bakugn som var inmurad i murstocken. Det fanns inget vatten indraget utan det fick man hämta  ute i brunnen på gården. I själva byn Ramneryd så fick man el framdraget år 1931. Troligen fick även farmor och farfar el till belysning samma år eftersom ett nytt lån togs på fastigheten i september 1930. Värme fick man från vedkaminer som eldades med ved från den egna skogen. I ladugården fanns en häst som användes till både plöjning av åkrarna och skogsarbeten samt ett par kor som gav mjölk till familjen. Det fanns också någon gris, lite får samt några höns på gården. På åkrarna odlades det säd, potatis, grönsaker.

Gröndal 1:6 Ramneryd

Stig i samtal med sin far

 

När Stig hade fyllt sju år började han i Mossebo Folkskola, hans lärarinna hette Sigrid Johansson (1889- 1971). Det var en lång väg att gå till skolan och på vintern turades eleverna i klassen om att vara där extra tidigt på morgonen för att elda  med ved i spisen. Detta för att det skulle var varmt i skolsalen när de andra eleverna kom fram till skolan. Den 30 juni 1945 var Folkskoletiden slut och Stig började därefter i Fortsättningsskola i Gösbäck i Förlösa i ett år fram till den 10 april 1946.

Stigs Hembygdsbok från årskurs 2 i Folkskolan

Den 18 maj 1946 konfirmerades sedan Stig i Förlösa kyrka i en konfirmandgrupp på tio, fem pojkar och fem flickor

När Stig var 15 år gammal 1946 så började han att arbeta på Nybro Svarveri AB. Först med hantlangning och senare även en del monteringsarbete. Anställningen där varade i två år till år 1948

År 1948 kom Stig till Åtvidaberg och började som lärling på FACITS Yrkesskola för att utbilda sig till verktygsmakare.  Han bodde i de så kallade ”Kaningårdarna”, ett namn som de infödda pojkarna i Åtvidaberg benämnde lärlingsskolans elevhem för. Det var inte så populärt när lärlingar som kom från från andra orter träffade flickvänner i Åtvidaberg. Åtvidabergs grabbarna gillade helt enkelt inte konkurrensen från de utsocknes lärlingarna på FACIT.

Stig och Margot träffades första gången onsdagen den 9 augusti 1950 på en bänk i samband med en dans i Folkets Park i Åtvidaberg. Det var inte tillåtet att ta med sig flickvänner till elevhemmet  och därför fick man försöka att hitta andra platser att träffas på. En gång lånade Stig och Margot en båt och rodde ut till Helena ö som ligger i Bysjön. Men de fick inte vara i fred ute på ön så särskilt länge. Efter en stund kom nämligen husmor på elevhemmet roende med stadiga tag med årorna i annan båt och skulle få bort dem därifrån. Men tydligen hade husmor ett gott öga till just Stig och Margot och sa när  hon fick syn på dem ”-Jasså var det bara ni…”

”Kaningårdarna” låg nära Bysjöns strand men började att bli lite slitet. En flytt av elevhemmet till Solvik var beslutad men natten innan de skulle flytta så brann Solvik ner i en oförklarlig brand och därför blev heller flytten dit aldrig av.

Den 4 juli 1952 så ryckte Stig in på Lv6 i Göteborg för att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Han utbildades till Pjäsmekaniker på Luftvärnspjäser.  Under värnpliktstiden brevväxlades det flitigt mellan Stig och Margot. Ibland var Stig hemma i Åtvidaberg på permission och de planer de då pratade om inför framtiden fortsatte sedan att diskuteras i hemlighet via breven. De förlovade sig på Nyårsafton 1952 på Hotel Casa i Norrköping. Den 27 mars 1953 avslutades värnpliktsutbildningen med ett sista kommando av befälen som ropade Militär Utryckning i Civila Kläder (MUCK) höger vänster om marsch. Efter värnplikten fortsatte Stig att arbeta som verktygsmakare på FACIT AB i Åtvidaberg fram till 1963.

 

År 1955 åkte Stig och Margot på Motorcykelsemester i södra Sverige. Pappa har gärna och ofta berättat om när han med Margot bak på bönpallen körde i 140 km/h på Sveriges första motorväg mellan Lund och Malmö. De behövde inte vara oroliga för fortkörningsböter eftersom det var fri fart på den tiden på motorvägar.

Den första bilen köptes den 22 maj 1956 på Lennart Jöhncke Bil AB i Linköping. Det var en Volkswagen 1952 års modell med registreringsnummer E 26220 och den kostade 4 527 kr och 65 öre inklusive Registreringsavgift och ränta fram 30 juni -56. I inbyte lämnades en Motorcykel av märket Triumph årsmodell 1953 med registreringsnummer E 986 som värderades till 1 500kr. (Källa: Faktura Nr 47655)

På Påskafton 1957.04.20 gifte sig Stig och Margot i Åtvidabergs Nya Kyrka. Efter bröllopet bjöds det på middag och fest i Åtvidabergs Hembygdsgård för 75 gäster.

Flyttade 1963.06.20 till Granvägen 24 i Varberg, Stig arbetade i Varberg på Svedaverken som Verktygsmakare. Det var några fler familjer som ungefär samtidigt flyttade från Åtvidaberg till Varberg och som lockade dit av arbeten på Svedaverken.

Flyttade ifrån Varberg 1965.05.01 till Klingsbergsgatan i Norrköping. Flyttade i december 1965 Holmstagatan 5 c  i Norrköping.  Arbetade först på Lindöverken i Norrköping. Började sedan på Makroplast i Söderköping som Verktygsfräsare.

På somrarna 1973 och 1974 sommarjobbade jag på sommarloven på Makroplast och det var först då som jag själv fick veta och upptäcka vilken oerhört skicklig yrkesman Stig var. Jag såg själv när han från ett stort stycke stål fräste ett verktyg för plast gjutning av instrumentbrädor till SAAB bilar.  Det här var innan det fanns några numeriskt styrda maskiner. Med enbart hjälp av sin fräsmaskin, en stor ritning och ett skjutmått så fräste han fram formen till instrumentbrädan med en tolerans på någon tiondels millimeter. De som sedan skulle fila och putsa fram den sista finishen på verktyget hade ett förhållandevis enkelt arbete kvar. Även om det givetvis krävde en stor yrkesskicklighet för det jobbet också. Men hans arbetskamrater sa till mig att de verktyg som Stig hade fräst var de verktyg som de som filade och putsade uppskattade mest av alla att sedan få slutföra. 

 

Stig började efter tiden på Makroplast på Norrköpings Mekaniska verkstad som Arbetsledare

Han arbetade sedan på AMU-Center från 1977 först som obehörig Yrkeslärare inom Maskinreparation. Utbildade sig sedan som behörig yrkeslärare i Stockholm 1980 och bodde då i en liten lägenhet på Östermalm i Stockholm.

När Margot behövde mera vård och tillsyn så flyttades hon 2008 till Rosengården 1 i Åtvidaberg och samtidigt flyttade Stig till en liten lägenhet på Stenhusgatan. När Stig år 2012 också fick svårart att klara sig själv så flyttade han till Rosengården 3. Strax efter att Stig flyttat dit så avled Margot den 7 november 2012. På natten den 7 december 2015 avled Stig efter en tids sjukdom.

Pappa har nu tänkt sina sista tankar och även hans tidigare tankar, hans kunskaper och erfarenheter är nu borta för alltid. Sorgen efter honom är som vågorna på havet efter stormen Helga som rasade över Östergötland samma dag jag fick samtalet jag visste om snart skulle komma. Men jag vet också att vågorna på havet kommer att bli mindre och mindre vartefter tiden går. Havet blir dock aldrig helt stilla även om vågorna ibland knappast syns., precis så som sorgen och saknaden kommer att bli. Jag har många fina minnen i mitt huvud men är framförallt är jag mycket tacksam för den tid jag har fått tillsammans med mina föräldrar.

Jag minns när vi:

– i vår lilla Volkswagen åkte på tältsemester till Stensö camping i Kalmar för att kunna hälsa på farmor och farfar i Ramneryd. Trafiksäkerhetstänkande var inget som var uppfunnet ännu. Min lillasyster Lena fick ligga och sova under bilfärden i den lilla nedsänkningen som fanns mellan baksätet och bakrutan på den bilmodellen. När vi senare hade bytt upp oss till en Volvo PV 444 så bäddades det med luftmadrasser och sovsäckar på golvet mellan fram och bakstolarna så att både jag och min syster kunde ligga där bak och sova. När vi inte sov så hade vi noga kontroll på varandra så att ingen kom över på den andras sida i bilen. – Ja lite stök och bök mellan syskonen tillhörde ofta bilresor. Men det är väl det som ibland också kallas för syskonkärlek.

– på vintern packade vi en ryggsäck med termos med varm mjölkchoklad och ostsmörgåsar och åkte upp till Vrinneviskogen i Norrköping för att åka längdskidor. Ofta blev det röda 5 km spåret men var vädret riktigt bra så hände det också ibland att det blev det gula milspåret På höst och vår gick vi istället tipspromenad på söndagarna i samma skog.

– köpte vår första husvagn år 1971 och ställde upp den på säsongplats på Bodavikens camping i Kolmården. På lördagskvällarna var det dans på Serveringsbergets Festplats. Under semestrarna fortsatte vi att åka till Stensö Camping i Kalmar och även till Eriksöre på Öland. Där hade min syster och jag flera sommar vänner som också återvände dit år efter år. Vi träffade också farbröder och faster samt våra kusiner på semestern.

Det finns givetvis många andra fina minnen, men de skriver jag ner och sparar till ett annat och senare tillfälle.

Avslutningsvis så vill jag tacka min far och mor för deras allra mest värdefulla gåva som de har givit till mig . Den gåva som jag tänker på är det liv som jag har fått av dem och som jag nu får fortsätta. att leva utan att ha några föräldrar kvar i livet. Till den gåvan hör också att det här livet även har givit mig en fantastisk hustru Helena och två underbara barn, Christoffer och Emelie. Även min syster Lena och hennes son Johan har fått livet som gåva genom Stig och Margot Wåhlin.

Frid över deras minne.

 Stig Wåhlins begravning äger rum den 23 december 2015  i Åtvidabergs G:a kyrka. Hedra gärna Stig med en gåva till Cancerfonden tel 020-595959

En semester med utflykter i förfädernas fotspår, del 5

Jag hade tidigare skrivit att det skulle bli fyra avsnitt om sommarens utflykter i förfädernas fotspår men indikerade i det sista avsnittet att det också kunde bli en femte del. Här kommer nu den femte delen eftersom jag nu har fått kompletterande och för mig helt nya uppgifter kopplade det som står om besöket i Läckeby, Åby (H) i del 3. När min syster Lena och jag var i Läckeby fick vi veta att Åby Hembygdsförening har gett ut en ny bok där mina anor nämns på några ställen. Jag har nu fått tag i boken och visst fanns det helt nya och mycket intressanta uppgifter i den. Så pass mycket att jag nu får anledning att skriva om en del levnadsbeskrivningar i min släktforskning och även skriva den här nu femte delen från sommarens utflykter i förfädernas spår..

Att växa upp som oäkta barn under 1800-talets andra halva del

Att min farfars far Johan Wåhlin hade en svår uppväxt det hade jag förstått redan tidigare. Han var ett s.k oäkta barn med okänd fader. Det finns visserligen en muntlig släkttradition som anger en eventuell biologisk fader. Men muntliga släkttraditioner får man ändå förhålla sig lite skeptiskt till om de inte går att styrka i några riktiga källor. Hans mor var och förblev ogift och även mycket fattig, se vidare Anna Åhman’s berättelse om Lisa Dammgren i del 3 från sommarens utflykter.

Lisa Dammgren kom annars från en familj som hade varit ägare och brukare av egen mark i Slät, Åby (H). Lisas farfar Mäster Olof Jonsson var ”Waccinatör” i Åby församling och han ägde en fastighet på 1/8 mantal och var därmed också en ”Egen Torpare”. Den aktuella fastigheten sålde sedan hans son Jonas Olsson Dammgren (Lisas Dammgrens far) år 1851. Hur det sedan gick till när han i sin tur istället hamnade i torpet Dammen på Wångersläts allmänning återkommer jag till lite längre ner (*). För Lisa Dammgrens yngre bror Johan Olof Dammgren Åberg gick det istället betydligt bättre för i livet. Det finns t.ex. uppgifter om han i yngre år var Studerande vilket säkert var mycket ovanligt för en torparson. Här väljer jag nu också att framföra en helt egen teori om att pengar från försäljningen av fastighet år 1851 gick till då äldste sonens utbildning. Johan Olof som sedan kallade sig för enbart för Åberg i efternamn arbetade senare som Hamnfogde och Provisor i hamnen i Borgholm på Öland. Han var född 1835 och var således 16 år när fastigheten såldes, så det skulle därför vara en lägligt ålder för att börja studera på högre utbildningar, men i så fall säkert mycket ovanligt för en som var en vanligt torparson.

Tillbaka till uppgifter från den tidigare nämnda boken om Läckeby och hur det gick till när Lisa Dammgrens far fick tillstånd att bygga torpet dammen på Wångersläts Allmänning. Ett torp som lär ha sett ut precis som fastigheten som såldes men som inte hade egen mark utan istället låg på byns gemensamma Allmänning.

(*) Utdrag från handlingar, Dammgrenska tomten.

Hos hedervärde och vördige Lilla Vångersläts och Släts innehavare och hemmansägare anhålles Ödmjukligen af Undertecknad att om möjligt är och sig göra låter meddelas nåd och Tillåtelse få på deras gemensamma Allmänningsjord Lilla Mo kallad en stugplan för att Der städes åt mig och De mina uppföra en stuga. Emot hvad villkors som helst De tillsammans kan Öfvrerenskomma. Och hvad skyldighets De vid allmän Sammankomst kan mig ålägga. Därom anhålles med största Ödmjukhet.

Dammen den 4 mars 1852 Jonas Dammgren

Svaret på Jonas Dammgrens fråga.

Förestående ansökan är å min sida beviljad och Conrakt får sidare sid Sammankomsten oss emellan Upprättas.

N. J. Wirén, egare af 1/4 mantal No 9 Lilla Wångerslät

Tillbaka till Johan Wåhlin och hans uppväxt som oäkta barn. År 1874 när han var 20 år gammal flyttade han in till Kalmar och utbildade sig till målare. Han gifte sig året därefter med Emma Carlsdotter och de fick 1876 sitt första barn, en dotter som döps till Anna Elisabeth, men hon avled redan efter drygt 6 månader. Johan och Emma bodde kvar i Kalmar fram till den 17 november 1879 då de flyttar hem till Johans mamma Lisa Dammgren i torpet Dammen i Wångerslät, Åby (H). Med sig hade de då även sonen Philemon Wåhlin, född den 8 mars 1878. Strax efter de flyttat in i Dammen närmare bestämt den 6 december 1879 så föds även dottern Almida Juliana. Det här är också samma år som Lisa Dammgrens pappa Jonas Olsson Dammgren avled i torpet Dammen den 19 december

Nya uppgifter om Johan Wåhlin och hans mor Lisa Dammgren liv från boken: ”Här växte Läckeby fram” utgiven av Åby Hembygdsförening.

Fyra år efter det att Johan Wåhlin med sin familj flyttade tillbaka till Johans mor Lisa Dammgren i torpet Dammen inträffar en serie omskakande händelser i följd. I boken beskrivs dessa händelser i form av avskrifter av handlingar bland annat från det s.k. ”Byskrinet”

Författaren till boken om Läckeby skriver inledningsvis om händelserna så här på sid 49.

”Största bekymret tycks vara en stuga där två generationer är inblandade. Bönderna var inte belåtna med den andra, varför de försökte få dem avflyttade. I handlingarna som upptar ett stort antal handskrivna och gulnande blad skymtar tråkigheter, kanske misär? Varför tar jag upp detta ämne är att de boende vann målet i Domstolen. På något sätt bevisar detta, att det även under 1800-talet var svårt att avhysa en boende från sin bostad. ”Den lilla människan” kunde vinna till och med i Länsrätten. Ett par av de mest intressanta delarna i denna sak är fjärdingsman Fehlings delgivning och transporten med familjens bohag till Kalmar. originellt även att förre statsministern Olof Palmes anfader undertecknat resolutionen”

Här kommer en sammanfattning av händelserna som i boken återges med avskrifter från flera olika handlingar.

Den 31 juli 1883

Hemmansägaren Johan Olof Andersson som även är ledamot i Åby Fattigvårdsstyrelse kör med häst och vagn en transport från Åby socken in till Kalmar Fattighus. Med i denna transport finns Johan Wåhlin, hans hustru Emma samt barnen Philemon 5 år , Almida Juliana 4 år samt yngsta dottern Olga som då är 4 månader gammal. I vagnen finns även familjens husgeråd packade. Avsikten är att överlämna familjen till Kalmar fattighus men de nekas tillträde där med hänvisning till att Johan Wåhlin inte längre har något fattigvårdsunderstöd från Kalmar. Således får familjen följa med samma transport tillbaka hem till torpet Dammen igen.

Den 13 augusti 1883

Nio Hemmansägare i undertecknar en skrivelse och begär laga handräckning för att kunna avhysa en stuga (torpet Dammen) som bebos av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin med familj. De uppför sig på sådant sätt så att byamännen vill få bort dem och anser att kostnaden för avhysningen ska tas från ägaren av boningshuset. Till saken hör också att bymännen anser att det är Lisa Dammgrens bror hamnfogden i Borgholm J. O. Åberg som är ägare till stugan.

Den 18 september 1883

J. O. Åberg i Borgholm mottar och undertecknar en kommunikationsresolution från Landskansliet i Kalmar undertecknad av C. A. Palme. Resolutionen handlar om en stämning och en uppmaning att inom tolv dagar avlämna ett svar annars kommer målet ändå att avgöras.

Den 11 oktober 1883

Fjärdingsman Fehllng erhåller 2 kr för överlämning av en resolution från Kongl. Majts befallningsman i Kalmar till Lisa Dammgren och Johan Wåhlin i Wångerslåt. Han erhåller också 51 öre för resan med hästskjuts, dessa pengar tas från bykassan.

Den 15 oktober 1883

Lisa Dammgren skriver i ett brev sitt svar till Kongl. Majts Befallningshavare i Kalmar län. Hon talar om att att hennes bror J.O. Åberg inte äger eller inte heller tidigare varit ägare till torpet Dammen. Det bifogas också ett intyg från Åberg själv om detta. Hon skriver vidare att torpet är ett omskiftat sterbhus efter Jonas Olsson Dammgren och att samtliga syskon är delägare i sterbhuset. Hon har har också gjort en överenskommelse med övriga sterbhusdelägare om att få bo i huset med sin son Johan. Här ett citat från brevets sista rader:

”Samt sluteligen som jag är gammal, bräcklig och klen på många sätt utan Tillfälle till något annat Huserum än detta som mina syskon welat af godhet oss åtnjuta får jag härmed anhålla. Der Deras åsyftade afhysning icke må bifallas, med mindre än att de åläggas upplåta försvarlig boningslägenhet i samma skick som den di vill oss fråntaga.”

Lilla Vångerslät den 15 oktober 1883 Lisa Dammgren

Den 29 oktober 1883

De nio bymännen skriver till Konungens Befallningshavare i Kalmar och begär på nytt att avhysning ska ske av Johan Wåhlin och hans familj. Däremot kan de tänka sig att ordna en bostad till Lisa Dammgren. Vidare ytterligare ett citat från avskriften i boken:

”J. Wåhlin som tillhör Kalmar fattigvårssamhälle samt därifrån erhåller eller har erhållit
understöd, och vilken här endast åstadkommer förargelse, anhålla vi bliva befriade ifrån.
L. Vångersläts byamän, hwilka länge erfarit det oordentliga leverne som Wåhlin
förre och hwilka äfven sökt att förmå honom afflytta synnerligt till följd
af det oskickliga uppförande som han begagnar mot Lisa Dammgren,
då Wåhlin ej förmås att i godo avflytta,
icke annan utväg än att söka få bort stugan”

Den 19 november 1883

Kongl. Majts Befallningshavare utfärdar en resolution med sitt beslut om att inte bevilja handräckning för avhysning av Lisa Dammgren och Johan Wåhlin. Beslutet kunde överklagas inom trettio dagar till Hovrätten. Resolutionen överklagades aldrig varför Lisa Dammgren och familjen Wåhlin kunde bo kvar i torpet Dammen en tid till. Resolutionen är undertecknad av G. Edelstam, C. A Palme samt en person vars namnteckning ej går att tyda.

Den 28 december 1905

”Bystämman beslutade avflyttning å Dammgrenska huset Derest planlega ej erlägges med 5 kr, årligen för den förflutna tid hädanefter”

Det här beslutet innebar slutet för torpet Dammen som nu var i ett mycket dåligt skick och betraktades som fallfärdigt. Lisa Dammgren som var mycket fattig och tas nu om hand av Karl och Hilda Åman. Karl och Hilda är Anna Åman’s föräldrar och som jag tidigare berättat om jag träffade i Läckeby på Mogatan 5 vid mitt besök i Läckeby 1980, se vidare mer om detta i del 3. Lisa Dammgren avlider den 23 mars 1915.

Avslutningsvis, lite kort om familjen Johan Wåhlin’s vidare öden

Johan Wåhlin och Emma Carlsdotter flyttar den 19 december 1887 med sina barn till Ängö No 9 i Kalmar. I Kalmar får de sedan ytterligare fem barn.

År 1893 – 1896 står familjen skriven i Kalmar Stadsförsamling i boken ”utom staden” på tomt No 108. Döttrarna Olga och Almida Juliana står noterade att de är utflyttade till Partille församling, Olga 1892 och Almida Juliana 1898. De börjar båda att arbeta på Jonsereds fabriker. År 1896 i Församlingsboken Alla:3 på sid 633 i Kalmar Stadsförsamling finns familjen upptagna utan angivande av plats.

Den 21 november 1902 flyttar familjen till Wasstorp, Ljungby (H). Sonen Rudolf Wåhlin drunknar 20 år gammal i samband med Briggen Hugos förlisning år 1903 utanför Morups Tånge på Västkusten. I Wasstorp står även fostersonen Bertil Natanael upptagen hos familjen. Han är oäkta son till Berta Maria som avlidit den 10 februari 1908 i Partille till följd av lungsot. Bertil Natanael är född i Ljungby församling den 22 december 1907 vilket betyder att modern åkte hem till sina föräldrar för att föda det oäkta barnet. När Berta Maria avlidit i Partille kommer barnet hem till morfar och mormor i Wasstorp i Ljungby igen, han står inflyttad den 26 februari 1908. Men även Bertil Natanael avlider av lungsot den 30 juni 1908. Tre av döttrarana flyttade alltså till Partille och började att arbeta på Jonserdes fabriker, två av dem dog i Partille i unga år,. Almida Juliana 21 år gammal år 1900 och Berta Maria 20 år år 1908. Olga blev kvar i Partille och gifte sig i Partille med Salomon Zackaroff och de fick tillsammans 7 barn. Släkten Zackaroff går att följa bakåt till Ivan Zackaroff född 1765 i Ryssland och kom till Sverige som krigsfånge 1790 från Nyslott i Finland

Den 16 november 1908 flyttar familjen till Kattemåla 1/8 mantal. Den 3 november 1911 flyttar de sedan till Svänebo, Ljungby (H). I Svänebo bor de i den s.k Flaggstugan och här står min farfar Otto Wåhlin som husägare. Enligt muntlig släkttradition så köpte Otto Wåhlin Flaggstugan som undantagsstuga till sina föräldrar vilket därmed också kan stämma. Otto bor själv kvar i Flaggstugan till den 2 september 1916 då han flyttar till Oskarshamn och börjar att arbeta på varvet där. I Kalmarposten den 24 februari 1911 finns en notis om Johan Wåhlin som lyder så här:

6 760 gamla svenska mil har brefbärare Wåhlin i Trekanten efter tio års vandring med väskan tillryggalagt den 21 dennes.       Den 21 februari 1901 började han nämligen sitt privata brefbärarföretag, varmed han alltsedan fortsatt i ur och skur, i hälg och söcken. Det är alltid lika giftande som det är mödosamt, påstod Wåhlin då vi samtalade med honom härom.

Kalmartidningen 1911-02-24

I Församlingsboken Ljungby AIIa:4 (1905-1921) Bild 314 / sid 581 finns en notering om att Johan Wåhlin fått ett frejdbetyg den 25 juli 1914.

Johan och Emma får tillsammans 11 barn varav 9 av dem får uppleva vuxen ålder eller åtminstone nästan vuxen ålder. Min farfar Otto Wåhlin var barn nummer åtta och härifrån börjar man också att döpa sina barn kopplade till räkneorden: Otto (8), Nina (9), Thili (10) och slutligen Elvira (11).

En semester med utflykter i mina förfäders spår, del 3.

Nu kommer del tre av fyra om utflykter i mina förfäders spår under semestern 2014. Jag har tidigare skrivit om resan ner till Kalmar och de stopp vi då gjorde i Nybro, Ramneryd och Trekanten. I den andra delen skrev jag om ett eventuellt nytt och oväntat fynd i Kalmar som jag fortfarande försöker att få bekräftat. Jag har kontaktat Länsmuseet i Kalmar som lovat att försöka undersöka saken och sedan återkomma. Väntar fortfarande med spänning på deras svar.

I den här delen i min serie utflykter i förfädernas spår, handlar det om utflykter till platser som jag besökte redan 1980, med andra ord för för 34 år sedan. Här förväntade jag mig inget annat än att kunna bekräfta för mig själv att jag fortfarande hittar till platserna och att få se vilka förändringar som skett sedan jag var där senast. Men det visade sig ganska snart att detta skulle bli den stora höjdpunkten bland utflykter runt Kalmar. Flera spännande möten med nya människor och flera nya uppgifter att lägga till min släktforskning kring min farfars fars anor.

Min syster Lena var med på motsvarande resa 1980 och hon var med även den här gången. Det visade sig också vara riktigt bra eftersom hon kom ihåg flera saker som jag själv hade glömt bort.

– Visst är det så, hon är också några år yngre jag…

Ett mycket givande och lyckat besök i Läckeby.

Minnesbilderna från 1980 visade sig vara suddigare än vad jag trodde när vi närmade oss Läckeby som ligger strax norr om Kalmar. Torpet Dammen kopplade jag först ihop med att det måste väl ha legat på Dammvägen i Läckeby, Åby (H). Det gjorde att vi först körde på lite villovägar och letade. Kom efter tag upp till en stor Jordgubbsodling och träffade på ägaren som kände till en del om trakten. Han ringde till kyrkvaktmästaren som visade sig vara engagerad i Hembygdsföreningen. Vi blev nu guidade ner till Movägen i Läckeby och det hus som jag hade knackat på 1980 och där träffat på en dam vid namn Anna Åhman. Anna Åhman som då var 88 år gammal, berättade om hur min ana ff fm Lisa Dammgren hade varit inhyst hos hennes föräldrar en tid när Torpet Dammen var så i dåligt skick att det var helt fallfärdigt. Hon hade förvånansvärt tydliga minnesbilder trots att det var minst 70 år tillbaka i tiden och hon själv var barn på den tiden. Vi pratar alltså om en ana till mig som avled 1915, för nästan 100 år sedan.

Huset på Mogatan där Anna Åhman hade bott kände jag först inte riktigt igen men jag fick ganska snart en förklaring till det. Vi hade nu mött upp kyrkvaktmästaren som visade oss var det låg. Det var givetvis nya ägare till huset och Thérèse som nu bor i huset visade sig också turligt nog vara hemma. När vi hade pratat med varandra en stund så kom vi fram till att hon hade varit klasskamrat med med en av mina kusiner f.d. fru i Nybro, senare kom det även fram att hennes man hade varit klasskamrat med min kusin. Så visst stämmer uttrycket bra, att ibland är världen liten. Thérèse och hennes man hade köpt huset efter Anna Åhman och byggt upp en ny byggnad framför det ursprungliga huset och sedan sammanbundet det med det gamla som således låg bakom den nya delen. Det var också förklaringen till att jag inte riktigt kände igen mig på platsen. Thérèse visade sig själv också vara släktforskare och mycket tillmötesgående och behjälplig. Hon berättade att man hade gjort ljudinspelningar med Anna Åhman som sedan också legat till grund för flera avsnitt i en Hembygdsbok som heter ”Här växte Åby fram”. Jag har givetvis beställt ett exemplar av boken och väntar nu med stor spänning på att få läsa i den eftersom flera av mina anor omnämns i den.

Kyrkvaktmästaren följde också med oss längre bort på Mogatan 15 och visade var Anna Åhmans föräldrar hade bott och där Lisa Dammgren hade varit inhyst en tid. Torpet Dammen hade legat precis bakom Annas föräldrars hus men troligen syns inget spår av torpet längre där.

Även om inte boken ”Här växte Åby fram” har kommit fram till mig ännu så har jag ändå en bild på en av sidorna i boken där Anna Åhman berättar om Lisa Dammgren när hon var inhyst i sina föräldrar hus på övervåningen:

Här växte Läckeby fram, sid 71

Härifrån trakten av Läckeby kommer också vårt efternamn Wåhlin

Det finns flera släkter med efternamnet Wåhlin i Sverige och det enda som kan sägas vara gemensamt för flera av dessa släkter är att namnet har sitt ursprung från namnet på en plats. I vårt fall så heter den platsen Vångerslät, äldre stavning Wångerslät, en plats som idag åtminstone delvis kan sägas vara en del av det som idag heter Läckeby. Det var min farfars far Johan Wåhlin som tog det namnet, han var en s.k. oäkting med okänd fader. Det finns en muntlig släkttradition som säger att hans far skulle vara en av bröderna Clark från England. Om du tittar på en gammal rulle sytråd så finns det en stor möjlighet att det står ”Clarks tråd” på etiketten. Johan Wåhlin’s mamma Lisa Dammgren arbetade som piga på Svartingstorp och där det då lär ha funnits ett Spinneri. En av bröderna Clark skulle ha besökt det här Spinneriet och då enligt den muntliga släkttradition gjort pigan Lisa Dammgren gravid. Den här berättelsen har jag aldrig kunnat säkra i några källor varför den bara finns noterad i min släktforskning.

Minst 5 generationer levde i den här trakten från början av 1700-talet och framåt.

FF FM FF F Jon Pehrsson
f. beräknat 1733, Åby (H). d.1789.12.26 i Slät, Åby (H)

FF FM FF Mäster Olof Jonsson, Vaccinatör, Trädgårdsmästare, egen Torpare i i Dammen.
f.1774.08.07 i Slät, Åby (H) d.1843.11.25 i Dammen, Slät, Åby

FF FM F Jonas Olsson Dammgren, Torpare i Dammen
f.1808.02.06 i Slät, Åby (H). d.1879.07.07 i Dammen, Slät, Åby (H)

FF FM Lisa Dammgren, ogift piga
f.1833.11.20 i Slät, Åby (H). d.1915.03.23 Wångerslät Allmänning, Åby (H)

FF F Johan Wåhlin, Målare och Lantbrevbärare
f.1854.06.20 i Svartingstorp No3, Åby (H). d.1928.04.06 Törneby, Ljungby (H)
Intresset för att utöva Läkekonst och ”Qvacksalveri” har också gått i arv i flera generationer

Mäster Olof Jonsson var ortens ”Waccinateur” och i hans bouppteckning kan man också läsa att sonen Jonas Olsson Dammgren, förutom att köpa ut sina systrar och överta torpfastigheten Dammen, så ärvde han ett skåp med ”diverse medicamenter”. Enligt Frejdbetyg 1851.08.05 blev han tilltalad vid Häradsrätten för Qvacksalveri.

I Kalmartidningen den 4 oktober 1890 kan man läsa följande meddelande och varning från allmänheten:

”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.

För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet.

Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar.
Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”

Även min farfar Otto Wåhlin ärvde intresset för läkekonst och trodde mycket på olika typer av örtmediciner. Det sägs att han ärvde ett bok med recept på olika Örtmediciner men att farfar senare sålde den boken till en tysk läkare.

Nu återstår bara en del i serien om ”En semester med utflykter i mina förfäders spår” och den kommer att handla om mina förfäder i Ramshult och Fagerdal i Dalhems socken.

En semester med utflykter i mina förfäders spår, del 1.

OBS Alla bilder i det här inlägget går att klicka på och se i större format

Det är alltid trevligt att kunna förena semesterresor i Sverige med släktforskning. Jag har i sommar sökt upp och besökt några helt nya platser med anknytning till släkten. Men det har också blivit besök på platser där jag har varit tidigare. Jag har nämligen upptäckt hur snabbt landskapet förändras och vill därför hänga med och dokumentera  tidigare besökta platserna på nytt igen. Ibland kan det t.o.m vara svårt att hitta tillbaka till en del ställen man tidigare har varit på eftersom nya hus har byggts upp och nya vägar har kommit till runtomkring.

Den viktigaste lärdomen från den här sommarens små utflykter i förfädernas spår bekräftar den erfarenhet jag har sedan tidigare. Vikten av att prata med folk som bor på de platser du besöker! De allra flesta blir väldigt glada och berättar gärna om vad de vet. Har de inte själva så mycket kunskap så vet de ofta om någon som besitter kunskaper och hjälper dig att söka upp dessa personer. Visst det finns undantag där man ganska omgående känner att här är jag mest till besvär och stör, men då är det bara att knacka på i nästa stuga istället. Är du ute på verkliga landsbygden så kan det också vara nog så viktigt att presentera sig och sitt ärende. Många kan nämligen blir lite otrygga och osäkra när det åker omkring okända bilar och spanar. Så skälen till att prata med folk och att presentera sig är flera.

På vägen  till Kalmar den 23 juli 2014

Vi hade bokat in några nätter på Brofästet Hotell i Kalmar för att använda Kalmar som en central utgångspunkt för både tänkta semesternöjen och olika utflykter i förfädernas spår. På nöjessidan hann vi t.ex. med både Diggilookonsert i Borgholm och teater på Krusenstiernska gården i Kalmar.

Redan på väg  till Kalmar blev det några planerade stopp på vägen. Först åkte vi förbi kyrkogården i Nybro och min farfar och farmors grav. När jag kom fram till graven fick jag se en skylt framför gravstenen där det stod ”Återlämnad”, det högg till hjärta när jag såg den. Även om det inte är så ofta jag är på den kyrkogården så har jag varje gång jag passerat Nybro ändå stannat till där. När jag hade fått tänka efter lite så var det lite lättare att förstå att skylten ändå fanns där. Pappas syskon i den trakten finns inte kvar i livet och nästa år är det 30 år sedan min farmor gick bort. Men jag kan personligen tycka att gravrätt på 25 år är i kortaste laget, särskilt när det finns släktingar som är måna om att bevara minnet efter sina förfäder. Samtidigt får man acceptera att tiderna förändras snabbt även när det gäller seder och bruk vid begravning. Allt fler begravs idag i minneslundar utan en angiven och utpekad plats. Nästa gång jag kommer till Nybro kanske graven är helt borta men jag kan bevara minnet av min farfar och farmor ändå på andra sätt. Jag får gå in i kyrkan och tända ett ljus där, vilket jag i och för sig nästan alltid ändå gör när jag besökt en grav. Jag gick också förbi min farbror Ingvars grav på samma kyrkogård och så länge den finns kvar kan den ge mig anledning till att fortsätta att stanna till vid Nybro kyrkogård även i framtiden.

Far och Farmors grav

Farbror Ingvars grav

Nästa stopp på vägen mot Kalmar var ett besök i Ramneryd och den lilla gården Gröndal som farmor och farfar brukade i många år. Det är också där min far växte upp och varje morgon gick den långa vägen till skolan i Mossebo. Han gick ofta iväg riktigt tidigt på morgonen eftersom han hade uppdraget att vara i skolan och elda i kaminen så att det skulle vara varmt i klassrummet när de andra eleverna kom. Ett uppdrag som han tjänade 50 kr om året för och som bidrog till familjens i övrigt knappa resurser. Väl framme vid pappas barndomshem så kom nästa lilla känslomässiga motgång. Det var folk hemma i huset men jag kände tydligt att här kommer jag olämpligt. Kikade i stort sett bara in på gården och såg att brunnen och vattenpumpen stod kvar. Ställde några korta frågor och fick reda på att jordkällaren höll på att göras iordning igen. Därefter satte vi oss i bilen och åkte vidare mot Kalmar. Det blev faktiskt inte en enda bild tagen från den här platsen.

Från Ramneryd körde vi tillbaka mot Trekanten och stannade till vid Flaggstugan. Även här var det folk i rörelse vid huset. För ett antal år sedan när jag även då stannade här fick jag veta att Flaggstugan fungerade som sommarstuga till en familj från Stockholm där frun hade kopplingar till Trekanten. När jag stannade den här gången så var det två lite yngre familjer i trädgården. Försiktigt ropade jag in på gården och frågade om jag fick störa lite. Det var inga problem och här kände jag mig varmt välkommen. Jag fick veta att de som jag hade träffat förra gången jag var här tyvärr var döda och att två bröder nu har tagit över huset och tänker fortsätta att använda det som sommarstuga. Flaggstugan byggdes år 1799 och fungerade en mycket kort tid som Båtsmanstorp. Därefter blev det en plats där man bytte hästar förr när man reste mellan Kalmar och Nybro. Från 1964 har den fungerat som sommarstuga till föräldrarna till de båda bröder som nu tagit över. Mitt intresse för den här platsen bygger på att min farfar köpte det här huset som så kallad Undantagsstuga till sina föräldrar när de var gamla. Huset är bevarat så som det alltid har sett ut och är väldigt charmigt att se på. Det kallas för Flaggstugan eftersom det under många år alltid hängt en flagga på den främre fasaden. Huset har nu behov av visst underhåll vilket en av bröderna visade och beskrev för mig. Delar av träfasaden behöver bytas ut. Men det är inte lätt när alla plankor har olika format och bredd. De är idag spikade med handsmidda spikar och det är lite osäkert om de går att rädda och återanvända. Besöket här blev ändå det mest lyckade på vår resa  till Kalmar.

Ff f Johan Wåhlin och Ffm Emma Carlsdotter framför Flaggstugan

Flaggstugan sommaren 2014

Flaggstugan sommaren 2014

Karta, Flaggstugan ligger vid den blåa pilen

Fortsättning på sommarens utflykter i förfädernas följer inom kort…

En berättelse om en för mig väldigt speciell och viktig plats på jorden. – Åtvidaberg och fastigheten Biet 4 på Kvarngatan 4

Tänkte nu att bli lite mer personlig genom att skriva om en plats på jorden som har en alldeles särskild betydelse för mig. Platsen heter Åtvidaberg och som trots sin begränsade storlek i antal innevånare ändå är en plats som säkert många har hört talas om. Antingen är man i den generation så att man minns företaget Facit och dess uppgång och fall eller också så känner man till orten tack vare fotbollslaget Åtvidabergs FF. Både företaget Facit och fotbollslaget ÅFF är saker som också satt djupa avtryck i mitt liv. Det finns även många andra minnen och viktiga saker som hänt i mitt liv just i Åtvidaberg och här kommer nu ett litet axplock av detta:

• Jag föddes på Åtvidabergs BB på Julafton 1958
• Jag döptes också där i mitt första hem på Kvarngatan 4
• Jag träffade och blev tillsammans min hustru Helena där på Luciadagen 1976
• Vi gifte oss i Åtvidabergs Gamla kyrka på Nyårsafton 1986
• Våra två barn Christoffer och Emelie är båda döpta i Åtvidabergs Gamla kyrka
• Min mor är begravd på kyrkogården vid Gamla kyrkan och hon vilar där bredvid sin mor och far.
• Min svärmor är också är begravd där och även många andra av våra släktingar.

Det är väl så för många att den plats där man är född och uppväxt har en lite speciell plats i både hjärtat och i minnet. Så är det i vart fall för mig och där man är född har man också ibland många av sina närmaste släktingar.

Åtvidaberg

Det första som troligen gav Åtvidaberg en verkligt stor betydelse är nog gruvdriften och de koppargruvor som fanns bland annat i Bersbo. I slutet av 1800-talet så startades här Europas första Kontorsmöbelfabrik och som senare kom att kallas för Facit AB men även Åtvidabergs Vagnfabrik. Det sistnämnda företaget tror jag inte så många känner till men faktum är att här tillverkades 1910 den så kallade Åtvidabergsbilen. Den gjordes bara i tolv exemplar och idag finns endast ett exemplar kvar och som nu visas på ÅSSA museet i Åtvidaberg. Det köptes in material för att bygga ett 30-tal bilar men endast 12 stycken blev slutligen byggda. De var tyvärr allt för dyra och blev därför också svåra att sälja. Konkurrensen med T-Forden blev helt enkelt alldeles för svår. Det kanske inte alla kände till att Sverige faktiskt haft ytterligare en biltillverkare utöver Volvo och SAAB och som då fanns i Åtvidaberg.

Facit

Här gick min far i lärlingsskola från 1948 och utbildade sig till Verktygsmakare. Jag själv fortsatte sedan i hans fotspår och jag gick i samma lärlingsskola mellan 1974 och 1976. Precis som min far så bodde även jag på ”Kaningårdarna” för det var så man kallade det elevhem där lärlingarna bodde. Lärlingarna kallades i Åtvidaberg för ”Kaniner” och begreppet kommer från att många lärlingar kom inflyttade från andra platser i landet och fick då i Åtvidaberg kanske sin första fästmö och som senare även ibland även blev deras fruar. Nu idag så kan man också kanske förstå de infödda Åtvidabergs killarna som givetvis inte riktigt uppskattade detta alla gånger. Det blev faktiskt precis så där även för både min far och mig, vi fann båda var sin Åtvidabergs tjej och som senare också blev våra fruar. Min far träffade min mor på en dans i Folkets Park den 9 augusti 1950 och de förlovade sig sedan på nyårsafton 1952. Jag själv höll i danskurser på Fritidsgården i Åtvidaberg och träffade där Helena, som då var en av mina danselever och vi blev som redan sagts ovan ett par på Lucia den 13 december 1976.

Lärlingsskolan på Facit i Åtvidaberg omkring 1950

Åtvidabergs FF och Kopparvallen

Jag gick under hela min grundskoletid i skolan i Norrköping från årskurs 1 till årskurs 9. Trots hårt tryck från olika klasskamrater genom åren så har hela tiden ÅFF varit fotbollslaget i mitt hjärta. Särskilt tydligt att jag inte höll på samma fotbollslag som mina klasskamrater blev det 1968 när Ååf gick upp i allsvenskan. Den allra första derbymatchen på Kopparvallen mot ”Snokarna från Peking” eller som laget egentligen heter IFK Norrköping var en hård drabbning både på fotbollsplanen och även under rasterna i skolan i Norrköping dagarna därefter… Åtvidaberg vann matchen med 3-1 och allt sedan dess så har det aldrig varit mera publik på Kopparvallen under någon match därefter. Publikrekordet med 11 049 åskådare står nämligen sig fortfarande. Detta trots senare stora matcher mot t.ex. Chelsea 1971 i Cupvinnarcupen och Bayern München 1973 i Europacupen.

Kvarngatan 4 och fastigheten Biet 4

Huset på Kvarngatan 4 ligger precis granne med Kopparvallen och från övervåningen i huset så ser man rakt ner på fotbollsplanen. Fastigheten är ritat av I G Clason, samma arkitekt som bl.a. har ritat ”Villan” i Åtvidaberg. Eller snarare egentligen R. E. Jacobsen en ung norsk arkitekt som senare blev känd i sitt hemland och som arbetade för Clason. Alla husen på Kvarngatan är ritade av samma person. De är alla olika men har alla gemensamma drag för att ge enhetligt intryck, eller åtminstone hade de det från början. Huset är byggt 1906 av reverterat trä och hade från början 4 lägenheter.

Huset köptes 1935 av min morfar Nils Adolfsson och min mormors bror Henrik Landberg. Det innebär att både min mor och jag hade Kvarngatan 4 som våra första postadresser i livet. När min mor kom hem från Wessmanska BB i Linköping så hade hennes far Nils köpt och hängt upp en kristallkrona i taket. Kristallkronan ärvdes sedan av min mor och den hänger nu hos min far Stig Wåhlin på Rosengården i Åtvidaberg.

I ett försäkringsbrev från 1944 så beskrivs fastigheten så här:

Byggnadskomplex bestående av 2 boningshus på cementgrund av trä under hårt tak, reverterat och i 2 våningar innehållande 6 rum och 4 kök, 4 förstugor, 4 verandor, eldstäder, 2 vedbodar, avlopp , vatten och elektricitet, matkällare av gjuten cement, 8,8 x 8,8 x 3,7 m. Uthusbyggnad av trä under hårt tak, innehållande vedbodar och hemlighus, 5 x 5 x 2 m.

Boendet på Kvarngatan 4 var ett riktigt släktboende. När jag föddes så bodde vi i en av de 4 lägenheterna och min morfar och morfar Nils och Elna Adolfsson i en lägenhet samt även min gammelmormor och gammelmorfar Knut och Elin Landberg i en annan av lägenheterna. Slutligen så bodde även min morfars mamma och pappa där fram till 1961 i den fjärde lägenheten rakt ovanför oss.

Även om vi flyttade ifrån Åtvidaberg 1963 så har i stort sett samtliga mina julaftnar (och födelsedagar) firats på Kvarngatan 4 fram till en bit in på 1990-talet. Kan inte exakt säga när traditionen upphörde men min mormor dog 1998 och hon bodde sina sista år på Björkbackens äldreboende i Åtvidaberg.

 

 

Försäkringsbrev från 1927

Lite kort om mina släktingar i de äldre generationerna som bodde på Kvarngatan 4 när jag föddes:

morfar Nils Adolfsson (1904-1964)

Han började att arbeta på Hjulfabriken i Åtvidaberg 1918 och arbetade sedan på Bergmans Målerifirma. År 1932 blev han förman på sprutmåleriet på Facit. Han tillhörde både Taxeringsnämnden och Valnämnden i Åtvidaberg och han var aktiv i logen Fridensberg. Han har målat om alla träbänkarna i Åtvids Gamla kyrka och är även den som jag tror senast förgyllde om tuppen längst upp i klockstapeln vid kyrkan någon gång under 1950-talet.

mormor Elna Adolfsson (1910-1998)

Hon har under hela sitt liv varit hemmafru och skött om hushållet och de tre barnen Margot, Hans och Göran. Hon hade en enorm gästfrihet och trots begränsade ekomiska resurser så var hon en fantastisk värdinna med en enormt stor gästfrihet. Hon kunde verkligen hushålla med sina resurser  men var alltid väldigt generös och delade verkligen med sig.

gammelmorfar Knut Landberg (1882-1966

Knut växte upp i Yxnerum där han arbetade i Lantbruket. Under 5 års tid arbetade han som flottningsarbetare på sjön Yxningen under somrarna och sedan arbetade i skogen på vintrarna. Han flyttade till Åtvidaberg 1913 och tog arbete vid Industriernas såg där han abetade var tills han blev pensionär. Han var med och startade sågverksarbetarnas fackförening och blev också deras första ordförande. Han var också aktiv i styrelsen i Arbetarkommunen och blev också deras fanbärare.

gammelmormor Elin Landberg (1881-1974)

Elin föddes även hon i Yxnerum men eftersom hon var s.k oäkta barn, född före äktenskapet, så fick hon växa upp hos sin morfar Petter Rahm, se även mitt tidigare inlägg om honom här i bloggen. Efter avslutad skolgång så lärde hon sig till sömmerska. Hon berättade att när hon skulle sy till ”Bonnfolket” i trakten så packade hon saker i en träkista. Sedan kom någon från den aktuella gården och hämtade henne med häst och vagn. Hon stannade sedan ca en vecka på varje ställe och sydde kläder till alla på gården. Även på Kvarngatan hade Elin en syateljé i hemmet. Många Åtvidabergs damer kom till henne för att få en klänning sydd. Elin sydde kläder åt kunder ända upp till 80-års åldern.Under kriget hade familjen stor nytta av Elins sy-kunnighet då många fruar från landet bistod med ägg, smör och mjölk och andra varor som man annars bara fick köpa på ransoneringskort. Efter avslutad provning och köp av en klänning bjöd Elin ofta sin kund på en kopp kaffe eller mat. Hon hade alltid stor gästfrihet i sitt hem. Erik som gick runt i Åtvidaberg och sålde tidningen Såningsmannen fick nästan varje gång en lite middagsmat. Han var ungkarl och tyckte mycket om att få lite hemlagat. Vid något tillfälle när Elin hade gjort en rejäl köttfärslimpa så skar hon upp några skivor till honom men han tog då istället hela den oskurna biten och lämnade skivorna kvar på serveringsfatet.

morfars pappa Herman Adolfsson (1882-1965)

Herman var i sin ungdom med och byggde Östra centralbanan i Kisa . År 1900 bosatte han sig i Åtvidaberg och började vid Hjulfabriken. Från 1932 var han lantbrevbärare. Han var aktiv i Åtvidabergs Missionsförsamling. Bodde på Kvarngatan 4 mellan 1938 och 1961.

morfars mamma Eugenia ”Jenny” Adolfsson (1982 – 1962)

Arbetade i sin ungdom i hushåll. Tillnhörde Åtvidabergs Missionsförsamling och träffade där Herman Adolfsson

Jag anser att det viktigt att skriva ner berättelser som idag kanske inte betraktas som särskilt gamla historier. Men nutid blir snart också historia och för våra barn och barnbarn kan denna sorts berättelser var väl så viktig som den historia man läser i skolan. Den som handlar mest om olika kungar och olika viktiga historiska slag. Det kanske för några också är intressant att läsa berättelser som denna om man nu också vill veta lite mer om sin eget ursprung och egen släkthistoria.

Avslutningsvis två familjebilder på Adolfsson och Landberg -släkterna från Åtvid 

Familjebild på familjen Adolfsson

Längst bak: Nils Adolfsson, Tage Adolfsson och Elis Adolfsson

Mitten: Eivor Karlsson, Gösta Adolfsson, Iris Nilsson, Alice g. Nilsson, Elsie Kindström

Längst fram: Eugenia Adolfsson, Kalle Adolfsson, Herman Adolfsson och Mary Johansson

Familjebild på familjen Landberg

Margit Persson, Henrik Landberg, Elna Adolfsson och Holger Landberg

Källor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Åtvidaberg

http://fordomsteknik.se/2009/11/18/7/

http://www.atvidabergsff.se/userpage.asp?teamID=1659&UserPageID=2625

Min farfar och farmor Otto och Gunborg Wåhlin och lite kring deras liv på gården Gröndal 1:6 i Ramneryd, Förlösa (H)

Otto Wåhlin sitter samtalar med min far Stig vid vattenbrunnen på gården i Ramneryd

Min farfar Otto Wåhlin föddes den 27 mars 1890 i Kalmar. Han växte upp och gick i skolan i Kalmar och bodde då i Ängö No 9 i Kalmar stadsförsamling. Hade sedan olika sysselsättningar bland annat skogsarbete på Öland. Den 10 december 1916 gifte sig Otto och Gunborg och de flyttade till Oskarshamn,  där Otto arbetade på varvet. Vid ett tillfälle blev Otto förgiftad på varvet i samband med målning och fick magsår som svit efter denna händelse. Bodde på Gröndalsgatan i Oskarshamn efter giftermålet och där föddes de första två sönerna Ingvar och Bertil. Den 1 april 1921 köpte de gården Ramneryd 1:6 utanför Trekanten, köpeskillingen var 4.500kr, (motsvarar 85.000 kr år 2010). Det var ett litet jordbruk med en häst några kor och höns. Men vart efter magbesvären blev värre övergick Otto mer och mer till skomakeriyrket. Något som Otto ärvt efter sin far som ärvt det efter sin far osv. var intresset och tron på örtmediciner. Han hade sina ”recept” för olika krämpor. En annan tro han hade var Astrologin, han trodde att människornas öde stod skrivet i stjärnorna. Otto fick en lång och svår sjukdomstid med magcancer. Han vistades mesta tiden i sitt hem. En gång på Kalmar lasarett sa Otto till min mor i telefon att om de inte hade bytt blod på mig idag så hade jag dött den dagen som står skrivet i stjärnorna, men nu lever jag ett tag till.

Gunborg Wåhlin framför boningshuset i Ramneryd

Min farmor Gunborg Pettersson föddes den 12 november 1895 på gården S. Bårby nr 5 Öland. Gick i skolan i Mörbylånga. Gunborg konfirmerades 1910.05.16. Genomgick Hushållsskola i St Rör 1916. Efter giftermålet med Otto bodde de först på Gröndalsgatan i Oskarshamn hos fiskare Andersson. Köpte sedan gården Gröndal i Ramneryd invid Trekanten. Efter Ottos bortgång bodde Gunborg kvar på Ramneryd under många år, till ca 81 års ålder, ensam. Senare flyttade hon in till en lägenhet i Nybro över vintrarna. De sista åren levde hon på Gammelgården i Nybro.

Otto Wåhlin avled 74 år gammal den 27 juni 1964 i Ramneryd och hustrun Gunborg levde som änka i 21 år innan hon avled 89 år gammal den 28 augusti 1985 på Gammelgården i Nybro. Båda ligger begravda på kyrkogården i Nybro.

Makarna Wåhlins grav på kyrkogården i Nybro

Livet på Ramneryd nedtecknat av Bertil och Hjördis Wåhlin

Från sitt första hem i ett barackliknande hus intill fabriken i Oskarshamn där Otto fått arbete och där Gunborg från Öland aldrig trivdes, flyttade de med två små söner till ett eget hem i Ramneryd. Otto hade blivit förgiftad i sitt arbete och tänkte sig ett friare arbete på landet. Året var 1920 och ett strävsamt liv började.B ertil berättar: Mor som redan då var en duktig husmor, tog verkligen sitt arbete på allvar både i trädgården och på åkrarna där hon som hon berättat, fick vara både häst och karl under de tider Otto led av sviterna efter förgiftningen. Hemmanet bestod av både jord och skog där det såddes säd och sattes potatis, grönsaker och blommor. Ladugården fick sina djur, hästar, kor, grisar, höns och får. Ibland fanns det två -tre kor och ett par grisar. Familjen utökades vartefter till tre, fyra, fem och sex barn. Det blev fem söner och en dotter. Huset var litet och bekvämligheterna inga. I vardagsrummet fanns en murstock som också utgjorde vägg mot köket där det var en spishäll och järnspis samt öppning till den murade bakugnen som sträckte sig in i vardagsrummet. I murstocken fanns den öppna spisen avsedd att värma vardagsrummet. Köket var litet utan vatten. Brunnen fanns på gården. Efterhand som vi barn blev äldre fick vi naturligtvis hjälpa till. Mor hade sin mamma kvar på Öland och jag minns med glädje besöken där. Mor fick bl a kläder att sy om till barnen. Detta var ytterst välkommet då inkomsterna var minimala. Det arbetades från tidig morgon till sena kvällen. Mor hade alltid sömnad eller stickning på gång. Både far och mor hade bra sångröster och vi barn bad ofta mor att sjunga för oss. Far hade som kvällsmotion att vandra fram och tillbaka i vardagsrummet då han visslade eller sjöng gamla skillingtryck och visor. Far köpte en liten stuga till sina föräldrar där de bodde på ålderdomen, men trots att den inte låg långt bort var besöken där rätt få. Jag hade astma redan som liten och detta var många gånger bekymmersamt då jag fick bäras för att kunna andas. På den tiden visste man inte bättre än att linda in barnet i filtar o.d. Senare när jag bestämde mera själv klädde jag av mig och utnyttjade sol och luft för lindring. Vi hade lång skolväg och fick traska och gå morgon och kväll. Vår lärarinna var inte särskilt vänlig. När jag fick lov att vara hemma på grund av astman fick mor höra att jag var dum och lat.Eftersom inkomsterna var små försökte far att få ekonomisk hjälp från socialen men storgubbarna kunde inte bevilja något på grund av att ”barnen var fint klädda”. (Mors enträgna arbete vid symaskinen.) Allt som skördades togs naturligtvis omhand till saft, sylt och konserver. Ägg och mjölk såldes, en gris eller kalv slaktades och delar såldes. När far var frisk arbetade han i skogen eller på åkrarna. Även grannarna kunde få hjälp. Att handla var inte heller så lätt. Närmaste större samhälle låg fem kilometer bort. Då måste man veta vad man behövde när man ibland kunde få skjuts med någon eller ta den egna cykeln. Far och jag cyklade ibland till Kalmar och då kunde jag få se var far hade bott. Där fanns också släktingar som besöktes någon gång. På senare år fick vår by besök av env arubuss. Mor var känd för sina goda bullar och kakor och ibland samlades byns ”tanter” till kafferep och vid högtidsdagar bjöds till fest. Vi äldre barn fick så småningom söka oss arbeten vilket lättade på ekonomin. En dag hade någon snål kommunalgubbe bytts ut och man kom överens om att Wåhlins kunde få ett bidrag. 1939 kunde vi hjälpas åt att bygga om och till huset. Den stora spisen mellan vardagsrum och kök togs bort, köket blev bättre och vattenpump sattes in. Dörrar ändrades, det blev en köksingång och veranda byggdes och ovanpå den en balkong från ett nytt sovrum i vindsvåningen.Mor och far kunde njuta av ett lugnare liv i sin oas på Gröndal i Ramneryd.

Byn Ramneryd i Förlösa socken

En tolkningen av namnet Ramneryd finns i boken ”Våra Hembyar” och beskrivs där enligt följande: ”Ram” betydyder enligt gammalt fornnordiskt språk ”korp” och kan syfta på ett verktyg. ”Ryd” är lika med ”röja”. Så betydelsen av namnet kan helt enkelt vara den att marken röjdes med korpverktyg. Ramneryd är en by som donerades den 19 april 1646 genom en förläning till Christoffer Larsson adlad till Grubbe. Han hade då som sin Frälsegård Stjänamo Säteri, även kallat för Långemo. Christoffer Grubbe var född 1593 i Linköping och blev adlad 1645. Han var Landshövding i Kalmar län och även Häradshövding på södra Öland. Grubbe var också den som lät uppföra rådhuset i Kalmar samt klockstapel för kyrkornas klockor. Han avled den 25 augusti 1681 och ligger begravd i Kalmar Domkyrka

Första gången som namnet Ramneryd nämns i kända källor är 1539 och då som kronohemman och beräknades först till ett halvt mantal. De som bodde där var m.a.o kronobönde  och betalde skatt till Kronan. När en familj odlat upp så mycket mark att det räknades som ett mantal kunde de både försörja sin familj och även betala sin fulla skatt.

Fastigheten Ramneryd Gröndal 1:6 i Förlösa socken

Min farfar och farmor köpte denna gård enligt ett köpebrev daterat den 1 april 1921 för 4 500kr (motsvarar drygt 85 000 kr i 2010 års penningvärde) av Skogsköraren Karl Karlsson och hans hustru Märta Karlsson. Gården anges då till 1/8 mantal plus 5 tunnland jord kallat för Nyhagen från 1/4 mantal Ödebo. Med köpet följde också enligt köpekontraktet som är daterat den 3 februari 1921 följande: 2 staplar byggnadsvirke, 1 arbetsvagn, 1 Halfhäck, 1 Plog, 1 Härf. 1 Åder, 1 Sållar värderat till en summa av 900kr.

Enligt försäkringbrev No 467 i Kristvalla och Förlösa socknars Brandstods-Bolag från den 14 februari 1924 så försäkrades hela egendomen till 3 500kr och egendomen beskrivs då enligt följande: Åbyggnader No1 Boningshus av timmer täckt näver, torv och tegel. 38 fot långt, 14 bredt och 9 högt bestående af 1 våning innehållande 3 rum jämte förstugor och vind måladt med rödfärg och med stenfot. Byggnad No 2 Ladugårdsbyggnad av timmer och bräder täckt med halm. 58 fot lång 18 bred och 10 hög innehållande fähus, loge, lada o vagnsskjul.

Byn Ramneryd fick elektricitet framdraget 1931 och för varje ljuspunkt (en ljuskälla) fick varje abonnent betala 38 kr och 99 öre. När elektricitet drogs in hos min farfar och farmor har jag tyvärr inte kunnat få fram några uppgifter om. Men enligt ett Inteckningsprotokoll från den 25 september 1930 så lånade då farfar och farmor 2 000kr till 6% ränta vid Handelsbanken i Kalmar men det framgår inte vad dessa pengar användes.

Ägare före den som min farfar och farmor köpte av hade varit skomakaren Frans Oskar Johansson född 1830 och hans hustru Maria. Enligt deras Köpebrev daterat den 6 juli 1906  så köpte de gården för 200kr (motsvarar knappt 10 000kr år 2010) av J P Fredriksson och Klara Sofia Fredriksson. Gården beskrivs där ha en areal på 0,3720 hektar och gränsar med 105 meter mot Ramneryds utfartsväg åt Ödebo, gränsar med 99 meter från denna väg utmed sockengränsen mot Dörby och utifrån denna slutpunkt och till utfartsvägen igen med 93 meter åt stamhemmanets ägor Ramneryd. I det köpebrevet står också ”Lägenheten är treangelfomig och är å 1832 års karta över Ramneryd betecknad med No 121 o 125.

År 1972 skrivs Gröndal 1:6, Ramneryd över på min far och hans 5 syskon enligt ett arvskifte den 10 november 1971 efter deras far Otto Wåhlin. Den 26 oktober 1984 säljs sedan gården vidare till Sylvia Sohlberg.

Källor till avsnitten om byn Ramneryd och fastigheten Gröndal 1:6.

Boken ”Våra Hembyar” skriven av Rosendal, saknar ISBN-nummer

Köpebrev och Köpekontrakt

Försäkringshandlingar

”Briggen Hugo av Kalmar” mötte precis samma tragiska öde som ”Briggen Blue Bird av Hull” i den kända visan av Evert Taube

Rudolf Wåhlin, född 1883.12.03 död 1903.09.10

Nästa berättelser i min serie om olika levnadsöden från min släktforskning har en alldeles speciell betydelse för mig personligen. Det kan mycket väl vara den här berättelsen som från början lade grunden till mitt stora intresse för att släktforskning. Berättelsen handlar om min farfars bror Rudolf Wåhlin och hans tragiska öde när han förliste under en fruktansvärd storm på Västkusten den 10 september 1903. Rudolf ligger begravd på kyrkogården i Morup tillsammans med två andra besättningsmän från det förlista fartyget Briggen Hugo av Kalmar.

Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups. Bakgrunden till besöket var att vi själva då bodde i Varberg och att min farfar och farmor bodde i Ramneryd i Förlösa socken (H), mellan Kalmar och Nybro. I samband med 60 års minnet av den fruktansvärda fartygsolyckan, som jag strax också kommer att berätta mer om, så var det en artikel införd om olyckan i tidningen Barometern i Kalmar. Min farfar läste om detta och ringde sedan till min far och mor och undrade om vi kunde åka till Morup för att se efter om det fanns någon grav kvar där. Mycket riktigt graven fanns kvar och vi åkte dit ibland och lade blommor på graven. En gång när vi var där så kom en kyrkvaktmästare fram till oss och frågade vilka vi var eftersom det aldrig funnits några blommor på den graven tidigare. När vi berättade att vi var släkt med en av sjömännen i graven så ville han att vi skulle följa med in i kyrkan så att han fick visa oss det som stod skrivet i dödboken och även för att visa oss att det verkligen var rätt grav vi lade blommorna på.  Att vi hade hittat graven var något som gladde min farfar väldigt mycket. Han var själv svårt sjuklig vid den här tiden och han avled på sommaren 1964 med vetskapen om att vi hittat hans brors grav som han själv aldrig hade besökt. Det här med att vi besökte graven när jag var barn är också ett av mina egna tidigaste minnen i livet. När jag sedan började att släktforska så var detta en av de saker som jag började att undersöka mer om allra först. Jag har också medverkat till att det blivit en del nya artiklar om förlisningen av Briggen Hugo i tidningarna Barometern och Hallands Nyheter.

Den historia jag nu strax kommer att berätta för er har också många likheter med den välkända texten i Evert Taubes visa: ”Balladen om Briggen Blue Bird av Hull”

”Det var Blue Bird av Hull

Det var Blue Bird en brigg

Som med sviktade stumpar stod på

Över soten i snöstorm med nerisad rigg

Själva julafton sjuttiotvå

-”Surra svensken till rors, han kan dreja en spak.”

Ropa skepparn

-”Allright boys, lös av!”

Och Karl Stranne från Smögen

Blev surrad till rors

På Blue Bird som var dömd att bli vrak”

Den 10 september 1903 rasade en fruktansvärd storm på Västkusten som krävde många människors liv. Fyra av dessa omkom när Briggen Hugo förliste. Briggen Hugo var lastad med kol och var på väg från Hull i England till Kalmar. Hugo tillsammans med några andra båtar överraskades av stormen Stormen kom plötsligt och förlusten av segel gjorde Hugo redlös. I stället för att kastas på måfå i bränningarna seglades den mot land vid de sk Hallarna utanför Morup. Den åtta man stora besättningen gjorde sig beredd och kapten band ett par meter av sönderskuren lodlina runt livet om var och en så att de skulle kunna surra sig vid något flytande föremål. Man försökte först att få i livbåten i vattnet men den kastades hit och dit av de väldiga brottsjöarna och försöket misslyckades Under det här försöket så hamnade lättmatros Götherström i vattnet och även han kastades runt i brottsjöarna. Ofta var han nära stora stenar men kastades slutligen upp på land. och var räddad. Han tog sig då mot det hus på stranden där ljuset var tänt. Det var också detta ljus som hade ledsagat befälhavaren på Briggen Hugo mot denna strand. Han hade då också själv strax innan fått se fartyget Montana försvinna ner i djupet.

Ljuset var tänt i det här huset mitt i natten för att ett litet barn var sjukt och därifrån gick sedan larmet till kustbefolkningen men de insåg att inget gick att göra under natten. När dagen grydde så såg de skeppsbrutna att man fortfarande inget göra ifrån land för att försöka rädda de nödställda på båten. De fick nu istället försöka att rädda sig själva. Först kom konstapel Svensson iland flytande på en livboj. Därefter kom en jungman och Steward Rudolf Wåhlin drivande fastsurrade på en skeppslucka men de slogs tyvärr till döds mot stenarna på vägen in mot land. En styrman och en jungman kom flytande på en stege in till land, de visade inga livstecken men efter flera timmars upplivningsförsök fick man sedan liv i styrmannen. Sist lämnade befälhavaren kapten Nordmark sitt fartyg precis så som den oskrivna lagen säger. Man bildade en kedja från stranden och fick tag i honom. Men han var då redan död när man fick tag i honom och han hade då fartygskassan och skeppspappren fastsurrade närmast kroppen.

Stewart Rudolf Wåhlin, kapten Nordmark, jungman Karl Nilsson samt lättmatros Leonard Bruce slogs dock till döds mot stenarna medan övriga fyra i besättningen överlevde. De tre sjömännen begravdes på kyrkogården i Morup medan Kaptenen fördes hem till kyrkogården i Ålem.

Briggen Hugo byggdes 1873 vid Väranäs söder om Kalmar. Det var en välkänd långseglare och betraktad som en mycket vacker båt. Under 1870 och 1880 talen gick den s.k trampfart mellan olika hamnar i Europa, Syd- och Nordamerika samt Afrika. Båten var beväpnad med två gamla skeppskanoner åtta gamla flintlåsgevär samt fyra sablar. Detta för att freda sig mot sjörövare utanför Nordafrikanska kusten.

Under den fruktansvärda stormnatten den 10 september 1903 så förliste ytterligare flera fartyg på Västkusten. Strax norr om Falkenberg förliste den ryska skonerten Titania av Riga och ytterligare ett stycke därifrån den norska skonerten Hermes. På båda dessa fartyg kunde dock besättningen räddas. Vid Bua norr om Varberg så förliste skonerten Hedvig av Helsingborg. Av den nio man stora besättningen omkom åtta stycken. Fartyget kolliderade först med Göteborgs barken Vifsta Varf med tio mans besättning. Senare samma natt förliste även detta fartyg men hela besättningen kunde räddas. Även åtta besättningsmän från norska båten Teis Lundegaard omkom och är även de begravda på samma kyrkogård i Morup som min farfars bror Rudolf Wåhlin.

Sjömän och fiskare var inga veklingar men de visste hur farligt havet kunde vara.

När man hör talas om katastrofer som dessa så kan man lätt förstå innebörden av en gammal sjömansbön som lyder: 

 ”Hjälp mig Gud, ty min båt är så liten och havet är så stort”

 

Namnbrädan förvaras av Morups Hembygsförening här placerad vid Morups Tånge för fotografering vid platsen för förlisningen

 

Sjoforklaring_Hugo

Artiklar_Hugo

Varnanas_varv