Receptet för 40 lyckliga år tillsammans

Hösten 1976 var jag lärling på yrkesskolan på FACIT i Åtvidaberg. När jag flyttade dit bodde jag först på elevhemmet som även kallades för ”Kaningårdarna”. De som bodde där kallades också för ”Kaniner”, kanske inte direkt smickrande benämning. Benämningen var inte något nytt påhitt vid den tiden utan har en lång historia. Det var helt enkelt så att grabbarna i ”Sockna” inte gillade när de fick konkurrens om flickorna i Åtvidaberg från utomsocknes ”kaniner”. Men precis så var det för många ”kaniner” de träffade sina blivande fruar under lärlingstiden på Facit. Min far flyttade som lärling till Åtvidaberg från Småland 1948 och träffade min mor på en dans i Folkets Park den 9 augusti 1950. En liknande historia gäller även för mig och den ska jag berätta om nu.

Innan jag flyttade till Åtvidaberg som 15-åring hade jag varit aktiv inom danssporten i Norrköping och även tävlingsdansat i några år. För att hålla igång med dansen så startade jag med  danskurser på Fritidsgården i Åtvidaberg. Det var både gammeldans och Jive (Bugg) som stod på programmet. Den termin som pågick under hösten 1976 blev lite annorlunda eftersom en tjej som var väldigt duktig  på gymnastik var med då. Jag tyckte då att det var lite kul att visa och även låta de som ville prova en dans som heter Jitterbugg.  Det är en dans där det ingår en del spektakulära turer där man ”kastar” med sin partner på olika sätt. Helena, hon som var duktig i gymnastik, blev den i gruppen som jag alltid visade de andra olika turer i Jitterbugg med.

Resten kanske ni förstår själva, men så här blev fortsättningen. I december 1976 var Helena också Luciakandidat i Åtvidaberg. Jag tog modet till mig och bjöd hem henne en kväll och lovade att bjuda på hemlagad mat. Inget avancerat kulinariskt men ändå välment och givetvis ett sätt att försöka imponera lite på den väldigt söta tjejen i dansgruppen som jag hade blivit småkär i. Nej inget avancerat alls utan jag skulle bara göra stuvade makaroner med färdigköpta köttbullar. Tro det eller ej, men det går faktiskt att misslyckas även med en sådan enkel maträtt. Det var precis det jag också gjorde för makaronerna klistrade ihop sig fullständigt. När man stoppade ner skeden och skulle ta lite makaroner så fick man med sig allt som fanns i kastrullen på en gång.

Trots min usla kokkonst så hade jag ändå på något vis lyckats att imponera på Helena tillräckligt mycket. När hennes mamma hade kastat en snöboll på mitt fönster och undrade om inte henne 15-åriga dotter snart skulle komma hem så var det dags att avsluta kvällen. Helena tog på sig sina kläder i hallen och precis innan hon skulle gå så gav hon mig en puss rakt på munnen, sedan vändande hon sig direkt om och gick ut genom dörren. Jag stod kvar lite överraskad av pussen men givetvis både lycklig och glad.

På morgonen den 13 december 1976 lyfte jag telefonen och slog numret till Helena. Samtalet var ganska kort men jag vågade ställa frågan: ”Den där pussen jag fick, menade du något med den?” Resten minns jag inte så mycket om, resultatet blev i alla fall att det var då som vi tillsammans bestämde att vi var ett par Helena och jag.

Helena på väg på skolresa 1977

Helena kranskulla vid Ungdoms-SM i Åtvidaberg

Helena 16 år

I Helenas trädgård i Åtvidaberg

Idag är det precis 40 år sedan Helena och jag blev tillsammans och ibland får vi frågan om hur det är möjligt att vara tillsammans med en och samma partner i så många år utan att tröttna på varandra. Jag tror att vi båda svarar på den frågan ungefär likadant och här kommer vårt recept på hur man kan ha 40 lyckliga år tillsammans och förhoppningsvis minst lika många lyckliga år till kvar

• Även om det är viktigt att göra och uppleva saker tillsammans ge varandra också egen tid för att kunna göra egna saker som man gillar.
• Ha goda gemensamma vänner, men också egna vänner
• Somna aldrig osams

Efter att ha varit tillsammans i 10 år så gifte vi oss på nyårsafton 1986 i Åtvids G:a kyrka. Det innebär att på nyårsafton i år så firar vi också vår 30-åriga bröllopsdag. Det har givetvis inte varit en ”dans på rosor” precis varje dag under 40 år men tillsammans bygger man också en styrka att komma över, av olika anledningar, tyngre perioder i livet. Vi har också våra två barn Christoffer och Emelie, som vi är oerhört stolta över, och som skänker oss så oerhört mycket glädje.

Ha det bra alla och var rädda om varandra!