Qvacksalvare i släkten , avslutning (tror jag…)

Barometern lördagen den 20 september 1890

Brev till Barometern 

Halltorp den 15 september 1890

Herr redaktör!

Då jag wet, att ni intresserar er rätt mycket om wår lilla wrå är det ju rätt och tillbörligt att ni får weta , hur wi här styra och ställa nu för tiden-

Här har poserat rätt många märkliga saker sedan sist jag skref. Jag ämnar nu få småningom plocka fram det ena efter det andra, ty det som är gömdt är icke glömbd

Men sedan framför allt

Det nu tyvärr en gång så med oss meniskotyp, att wi stundom beswäras af än det ena och än det andra, som gnager på den livsträden och har för princip att göra lefnadsdagen så kulen som möjligt. Och att denna bistra , smygande en gång kommer att segra öfwer oss, då wi bita i gräset, det weta wi. Men ingen må undra öfwer , om wi begagnat alla wiggar, som vilja gå för att stå pall i det längsta.

Om det nu är god eller ond makt som trädde uti hand för att göra odödliga, är lite swårt att afgöra- Swar man deremot med hög grad av wisshet kan antaga är det att wi bestämdt slippa att själva sjelfdö. Wi ha nämligen fått oss en riktig skyddsängel mot alla både möjliga och omöjliga lidanden. Han lär förskrifwa sig från Engö och till grundyrket wara målare mannen heter Dammgren eller Damgren. Jag wet werkligen inte om hr Damgren skrifwer med ett eller två m.

Hr Damgren är emmelertid en riktig baddare; han är profesjo botor = Qwacksalfware. Han ryggar ej tillbaka för något enda af det skröpliga menskligheten . Kräfta, lungsot, hjertlidanden, njurlidanden, döfhet, blindhet etc etc etc allt är för honom blott småsaker huruwida han åtager sig äfwen uppwäcka döda, har jag hört, men det är antagligt. Om en så qvalificerad man winner stor praktik, så är ju blott helt naturligt. Det werkliga förhållandet är att Damgren wunnit en oerhört stor praktik här ute på landbygden. Folk bokstavligen strömmar till honom. Höga, låga fattiga och rika., unga och gamla, Mycket sjuka och mindre sjuka – – alla måste till Damgren.

För några dagar sedan tog jag mig en promenad utåt vägen och blef helt förwånad öfwer att möta en hel massa menniskor, den ena truppen efter den andra. Hwad i all werlden kan detta betyda, tänkte jag. Månne Johan Pettersson har warit här igen och hålla Biblelförklaring. Men då mötte jag Anders Peter.

Han kom åkande i sin wurft med hela familjen pålastad Och som Anders Peter icke alls är upplagd för bibelförklaringar, så tänkte jag att här måtte wara något annat på färde. Ohoj Anders Peter Hwadan kommer du? Anders Peter stannar och berättar: ”Jo si käre bror! Saken för den att gumman min so du wet är litet krasslig af sig och barnen äro och litet pelliga. Då tänkte jag sedan det kommit hit en så förträfflig doktor , att jag borde träffa honom”

• Hwad är det för doktor?
• Jo wet ja Damgren.
• Men Damgren är ju blott Qwacksalware!
• Kan väl wa, men nog öfwergår doktorerna ändå
• Men hur wet du det? 
• Jo si han har botat doktor Engdahl. 
• Det er icke möjligt!
• Kan väl så tyckas men jag hade hört det förut, och nu berättade, han själv hur det gick till. 
• Si det war så , sa han att doktor Engdahl har i flera år haft dåliga ben, som han inte själv kunde bota. Nu kan en väl weta, att han inte gerna wille tala tid mig, men så, när hwarken han sielf eller de andra doktorerna kunde bota benen, blef han tvungen. Jag fick alltså bud, att jag komma till honom, men jag tyckte de wa inte brått, och så  allra bäst de wa sig fick jag ett bud till.
• När ja då kom te honom wiste han me bena och sa; har du sett sådana ben förr?
• Å då sa ja wåle ja ja
• Kan du bota dem? sa han
• Inte ska doktorn fråga mej om dä, som bara ä qwacksalfware sa ja
• Men då slapp ja honom inte, å så botade jag benen åt honom
• Du min käre bror, kan du wäl  tänka dig ja Anders Peter, så han botat benen åt doktor Engdahl då er det ju tydligt att han måste wara skickligare än allihop läkarna.
• – Om det var frågan så ja Då hwad gjorde han nu för underverk med dig och de dina då, fortsatte ja.
• Jo, han att inte är dum, det märkte ja. Han sa genast hwad min hustru hade för sjukdom och det har ingen kunnat säga förut.
• Hwad sa han då?
• Jo si då å wäl så illa att hon har kräfta i magen och därtill njurlidande
• Då lofwade han att bota henne?
• Jaha si dä sa han, att på tre månader så skulle hon wara frisk som en nötkärna,
• Hwad ordinerade han för något, som ifall kunna hafwa en sådan kraftig verkan?
• Jo, si här är receptet och de lämnade Anders Peter mig en lapp på hwilken stod: ”4 lod filspån, 1 lod sönderstött pommeransknopp,, 1 b:o sängsol blandas i 1/2 stop portwin.

Widare upplyste Anders peter att doktor Damgren sagt att denna medicin motsvarade i näringsvärde en tunna råg.

Nu är wekliga förhållandet att jag icke har blott vännen Anders Peters utsaga att hålla mig till ty historien om dr Engdhal är i hwar mans mun. Hr Damgren har tidigare åtskilliga tillfällen och för olika personer berättat samma historia. 

Att detta icke är dålig reklam inses lätt. Folket säger som så att det är tydligt att doktor Engdahl icke wändt sig till Damgren i första rummet och följaktligen måste Damgren wara skickligare i läkaryrket än både doktor Engdahl och de andra läkarna.. Ej så underligt härför att folket strömmar till honom. 

Men her redaktör som ni wet är jag något skeptisk af mig och beslöt derför ta reda på saken. Jag reser direkt in till Kalmar och besöker hr doktor Engdahl Resultatet af detta blef ett betyg,, så lydande: ”Å uppmaning får jag härmed upplysa att jag icke känner någon med namnet Damgren och utspridda rykten att han botat mig för en åkomma, äro helt osanna

Kalmar den 13 sept E, Engdahl

Kalmartidningen den 4 oktober 1890

”En målare Wåhlin Damgren från Ängö har under sista månaderna uppträtt såsom läkare Äfwen i Torsås och samlat kring sig en väldig skara sjuka menniskor från nära och fjärran, hwilka han inbillat, att de genom hans ordinationer utom allt twifwel skulle återwinna helsan. Otidliga läkares ordinationer och råd ogillas naturligtwis af honom och hans föreskrifter och påhitt sättas i stället.

För honom, som äfwen här påstått , att han t.o.m. botat Doktor Engdahl i Kalmar för åkomma i benen, är det ju förstås lätt att reda sig i läkareyrket. Men huru förhåller det sig med det sagda påståendet? I n:o 144 af ”Barometern” stod att läsa ett intyg från Herr Doktor Engdahl, att ej någon Damgren anlitats af honom och att han ej ens kände någon person med de namnet. 

Allmänheten hade derföre väntat antingen att Damgren försvarat sig eller tagit tillbaka sina ord, men någon swar har ej hörts af. Om Wåhlin Damgren alltjämt tiger stilla, så får han hålla till godo med att gälla för en skamlig lögnare som är mägtig att dikta upp hwad som helst blott för att få folk att tro på sin förmenta konst. För öfrigt är det en ren omöjlighet för honom att kunna säga något bestämt om en mängd inre sjukdomar, då han wisat sig ur stånd att kunna ställa någon form av diagnos därom.Allt hwad han har att förkunna derom, äro blotta gissningar. 

Men hwartill tjena då hans många ordinationer och hans labbande med olika ämnen, om hwilkas ingredienser han swäfwar i största okunnighet? Jo, till att förwärra sjukdomarne och försvåra deras botande. Wore det då icke bättre att anlita wår humane och flitige provinsialläkare än att bestorma en Qwaksalware, som inga egentliga kunskaper besitter?”

Johan Wåhlin, i artikeln benämnd Damgren eller Dammgren efter sin morfar

Qvacksalware fortsättning

I förra blogginlägget skrev jag om min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren och hans utövande av kvacksalveri. Nu har jag hittat en artikel till i Barometern som handlar om hans barnbarn Johan Wåhlin som har fortsatt utöva denna form av läkekonst efter sin morfar  

Kalmartidningen Barometern Onsdagen den 8 oktober 1890

Insändt och betalat

Till Redadtjon av Kalmarttidningen Barometern

Med anledning av de uppsatser som funnits införda uti eder ärade tidning ifrån Halltorp och Söderåkra rörande mig och min framfart såsom Qwacksalvare i Södra Möre nödgas jag anhålla om plats för några rader till svar derå

Korrespondenten från Söderåkra titulerar mig som en mänsklighetens wälgörare. Och detta kanske ide alltid orätt, i sådana fall måste werdet prisa Mästaren, men jag tilltror mig utan Egenkärlek ha uträttat minst lilla mycken välgärning bland offentligheten som han själv gjort. Men då han skrifwer att jag enbart velat loda pengar ur andras fickor , då måste jag försöka försvara mig. medan det för uppenbart osanning som han styrkas med bewis i tusental., sörjt och främst har jag aldrig på minsta sätt, försökt att utbud den ringa kännedom jag lyckats förwärfwa. i Kraftiga xxxxx utan har någon fordrat mig. Till den har jag rest eller gått. Många gånger utan ett öres ersättning har någon träffat och frågat mig, och jag haft något godt råd att lemna har jag i välgörenhetens intresse gjort det så gott jag förstått, och har aldrig visat sig till skada, men väl ofta till nytta, Men har jag aldrig därför begärt någon ersättning, utan har den utgått af ädelmod frivilliga gåfwor mottagit, Både 5. 10. 25. 5o öres slantar I.o.m. större , Detta är ju icke att loda pengar ur andras fickor. —Och kan lagen ådöma mig straff, för ett sådant tillwägagående då underkastar jag mig gärna dess följder.

Hwad angår, det mycket omtalade receptet på jernfilspån, pommernsknopp, tenntabl, portvin , såsom mitt universalmedel, så tror jag nästan att hwartenda läsare måste instämma med mig att det är ett gott medicin emot nervsvaghet, bleksot och dylika åkommor som så ofta förefaller i detta bleksotens. xxxx , att det uppfyller samma ändamål som det på apothekena , befintliga Chinavinet, hwilket är 4 dubbelt så dyrt hwarföge jag för att spara allmänheten fasor tid förefallande behov föreskrivit densamma men aldrig såsom botemedel mot hwarken lungsot, kräfta ellr dylikt.

Hwad korrespondenten från Söderåkra beträffar så inses, hans skrivklåda lätt. Då det omnämnda samtalet med mig. Emedan jag aldrig talat på ett sådant språk som han begagnat, utan jag talar mitt rena Modersmål sådant det talas i Åby socken min födelsebygd.

Han vet ju inte namnet om det är Damgren eller Dammgren, därför måste jag upplysa honom och flera att mitt namn är Johan Wåhlin Dammgren har min avlidne fosterfaders namn. Som allmänhetens lagt mig till godo. Om hans män Anders Petters hustru hade kräftan i magen, så wet han wäl lika litet om jag förordnade jernfilspån och portvin m. m för henne eller för den Karlperson som intet kunde haffa sin husfru hemma om nätterna utan därför nödgast skicka henne till amerika att tjena har troligtvis förverkar dem och blandat resten utav innehåller till smörja emot den skrivklåda som hemsöker både honom och pennfäktare han säger att han reste landvägen en söndag eftermiddag och fick se en stor folksamling likande den då Johan Pettersson håller föredrag. Det erkännes att vissa dagar besökande kunnat räknas i hundratal men jag har icke skickat bud på eller bjudit någon enda, detta wet han intet om då han intet det att den Pettersson han åsyftar med föredraget ej heter Johan utan Johannes Pettersson. Men till slut inser jag väl att båda herrar korrespondenter lider utav en alldeles obotlig sjukdom nämligen avundsjuka förenad med människohat och högmod. Dessa plågor finnes tyvärr ingen medicin för åtminstone på Söderåkra apotek, men kanske i skogen

högaktningsfullt 

En målaregesäll från Engö

Intyg om herr Damgren Ordontjanoner enligt warer jag sett i tidningarna angående om hans qwacksalveri får jag här med upplysa om att jag lidet af en åkomma i magen som jag har sökt både utländska och svenska Doktorror för men men ej har kunnat blifwett något bättre men Herr Damgrens qwacksalveri belönar jag att blifwa åter ställd och äfwen hela min hushåll har han gjort stor nytta och med många fler här på orten har han visat stor framgång med sina årdnatjoner intygas Langaström 1 okt 1890 

Johansson

Som jag i 48 års tid lidet af en klåda uti mit ena ben och nu sista åren paret alldeles urstånd till arbete för det mesta har jag måst lega inne men i sistliden augusti månad mötte jag Johan Wåhlin eller som han i almenhet kallas Dammgren och råd för det samma  och härigenom att jag noga fölgt ahans råd har jag nu blivet fullkomligt åtter ställd  artiännes med tacksamhet Långaströmma den 2 oktober 1890

Karl Pettersson

Egenhändet

På begäran intygas att min hustru sistledne augusti blev sjuk i en swår magkramp jag hämtade Johan Dammgren och i följd af hans ordonatjon blef hon Åtterstäld intygas

Johan Nilsson

Egenhändigt skrifwet bewttnas

R Johansson 

Qvacksalvare Dammgren

”Arfingarna öfverenskomma därom att sonen Jonas Dammgren öfvertager Torplägenhten jämte den befintlig hstgröda mot 1.166 RD 32 sk Rgs för hela eller erläggande såsom lösen till sina sytrar, af hälften deras med 583 RD 16 sk eller 291 Rd 32 sk sammalgt tll vardera, hvareot Dammgren bliver ensam ägare till berörde fastighet, jämte därå befintliga Åbyggnader, deras tillträdet genast och erlägges köpesumma å dag som likvid kommer ske för stenhustes lösegendom eller laga ränta därå från samma tid, jämte antaglig borgen i händelse betalning då skulle utbilfva- Beträffande lösören skall den genast odelad offentligen försäljas, och fördelas sedan skulderna gottgjorde bifvit, behållningen lika emellan son och döttrar. Likvist lemandes honom  till ensam ego ett skåp med diverse medicamenter.”

Min farfars farmors far Jonas Olsson Dammgren ärvde alltså ett skåp med diverse medicamenter av sin far som var Vaccinatör och ”Kräkedoktor” m.a.o det vi idag skulle benämna som Veterinär. Även om det också skiljer oerhört mycket på vilken utbildning Jonas far och dagens Veterinärer har. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om Jonas Olsson Dammgren och även att han åtalades för Qvacksalveri vid Härardsrätten enligt Frejdbetyg den 5 mars 1851. Han använde faderns medicamenter för att behandla människor. Nu har jag hittat en intressant uppgift till om hans fortsatta utövande av Qvacksalveri genom en tidningsartikel i Barometern från den 25 maj 1869. Alltså 18 år efter det han han blivit dömd för samma brott. Men den här gången är det inte Jonas som döms utan maken till den piga som Jonas behandlade. Artikeln innehåller en del detaljer som jag ändå vill varna känsliga läsare för.

Barometern den 25 maj 1859

Den 13 dennes intages å härvarande Länslasarett Josefina Olsdotter, 22 år gammal gift med hemmansägaren  Isak Jonsson i Sporsjö af Åby socken. Dennes medföljande fader hemmansägaren Olaus Olsson ävenledes bosatt i Åby ej lång från mågen och dotterns bostad berättade om uppsomitten och gången af hennes sjukdom följande: i början av sistlidne December månad Hustru Josefina som ständigt åtnjutit god hälsa, varit frisk och blomstrande och haft särdeles fromt sinnelag, af sin man till Kalmar ensam med vagn med 2 skremvana hästar och dålig ?. Enligt en annan Åbybonde Nils Petter Jonssons i Tombo, berättade hade Isak sagt att han aldrig mer for ut med sådan ”tross” och sådana hästar, emedan det vore att våga livet. Isak hade sagt till honom tiga med det så länge, emedan han ämnade rida ut Josefina följande dagen med samma hästar och tross. 

Så skedde och färden bort gick livligt, men i Kalmar medan Josefina war ute i staden, bröt sig hästarna lösa från den gård där de togos och återfördes af lasarettet Drängen Olson. På hemvägen hade Josefina sällskap af sin bror till Galgfrogen , men brodern war nu nödsagad att skilja sig ifrån henne. Orolig för hästarna bad hon sin swärfader som här anträffades med häst och vagn och af Josefina underrättades om olyckan i Kalmar, att få låna hans häst och lämna sina i stället. Detta wägrades sedan Josefina rest ett stund ytterligare, började hästarna skena hwarföre hon hoppade av, men fick derwid tömmarna om wenstra foten och släpades då af de skenande hästarne en lång wäg, tills dess mot en brokant tömmarna slets af. Den härwid affsletts äfwen Josefines wenstra fot, så att den enbart af några mjuka delar qwarhölls wid benet, men senbanden afsletes och skenbenet stod långt fram i det gapande såret. 

Detta inträffade i närheten af Förlösa och sedan Josefina legat en stund i vägen i sitt hjälplösa tillstånd, anträffades hon af en Dräng från xxxx som forslade henne hem. Nu eftersändes en i Åby bosatt beryktad qwacksalvare vid namn Dammgren som bestämd åtog sig att kurera åkomman. Under Dammgrens behandling försämrades Josefina alltjämt och vid tiden pratade hennes far om att hon borde å lasarettet i Kalmar intagas, Häremot uppträdde Dammgren och ”upplyste att å lasarettet blifwe intagna sjuka . Lasarettsläkaren brukade ge dem järndroppar och under sömnen skära armar och ben af dem. Fadren föreslog då då att man borde hämta läkaren från Kalmar, för att höra deras råd och ordinationer för den sjuka. Äfwen detta ansåg Dammgren orätt och varnade dem för medicine doktorer, som alltid woro obarmhärtiga, okunniga och odugliga. Josefinas man Isak Jansson höll med Dammgren, dels för de kostnader som han skulle vidkännas ifall Josefina intogs till wård å lasarettet, dels emedan han helst såg att Josefina fruktade att hon inte skulle bli frisk om hon kom under läkarwård. Fadren föreslog slutligen att på sin bekostnad skaffa Josefina läkarwård, men äfwen detta motsatte sig Isak Jansson, och hotade swärfadern om han lade sig uti hwad som ej angick honom. 

Sedan den tiden har Josefina varit i Dammgrens och sin hårdhjärtade mans händer och hennes tillstånd af wanwård förvärrats till en förfärlig grad. Det sjuka benet har answällt enormt, swallfett frodats omkring såret å ben sönder slitna foten, fistelgångar och sår uppbrutit omkring wenstra knäet , nästan hela hennes rygg blifwit ett sammanhängande liggsår, hon har fått swår hosta och avmagrat till ett skelett, under hela denna tid har hon af sin man enbart fått legat undangömd i en wrå utan all skötsel; knappt en gång i veckan har hennes bädd blifwit ombytt eller hennes sår ansade. Då hon i följe af sin svåra sjukdom ej kunnat hända eller röra sig och ej fått någon hjelp ha, extrementerna fått gå i sängen och badat hennes sår, i hwilka de wärkt. Dastadt hennes man är förmögen har hon sällan fått annan föda än till potatis. Mannen yttrat sin önskan att Josefina snart skulle tryta . 

Josefinas tillstånd å lasarettet hämtade fadren utpå sin bekostnad provinsialläkaren Hr Doktor Söderbaum, som fann Josefinas tillstånd i hög grad bedrövlig rådde fadren att taga Josefina hem till sig då hon har för svag att transporteras till lasarettet. Mannen war några dagar efter olyckshändelsen inne i Kalmar och rådfrågade då Doktor Söderbaum som upplyste honom om xxxx svåra natur ålade honom att genast forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen att få henne återställd. Slutligen bemannade sig fadren och med till hjelp af pastor Rojouxx tog han Josefina från mannens hem hwilken war en riktig röfwarekula och forslade henne till lasarettet i Kalmar,Förbindelsen till betalning för hennes wård å lasarettet är undertecknad  af fadren men ej mannen

1. Josefina Olsdotter fotskada war af den beskaffenheten att om hon genast kommit under läkarvård, men största wishet antagas kan det hon blifwit till hälsan återställd
2. Fotskadan war af så swår natur och låg i så öppen dag att både Dammgren och Isak Jansson villkorligt måst inte att för rätta behandling fordrades förtjänlig läkare få bettre som provinsialläkaren Söderbaum upplyst Isak Jansson om åkommans svåra beskaffenhet och lågt honom att Forsla Josefina till lasarettet såsom enda utvägen till hälsan återställd. Dammgren och Isak Jansson ha sålunda felat, ej af okunnighet utan emot bättre wetande 
3. Josefina Olsdotter har dött av aftyning (Marasmus) dels förorsakad af fotens dåliga behandling genom qwacksalveri, dels orsakade af otjänlig diet, de vidsträckta brandiga liggsåren och conjeltionen i wenstra lungan med lungrörs-inflammation och bildningen af membraner följder af den grofwa vanvård för hwliken Josefina Olsdotter varit utsatt i hemmet

Wederbörande Kronolänsman har erhållit befallning att vid domstol i orten åtala Isak Jansson 

Artikeln är införd i sin helhet eller som notiser i en rad olika tidningar i landet 

Hur historien sedan avslutas kan man sedan läsa om i Husförhörslängden:

Husförhörslängd Åby (H) AI:11 sid 180 Sporsjö No 3

Isak Jansson född  15 maj 1831 i Åby (H) och Josefina Wilhelmina Olsdotter född 6 april 1837 i Åby (H). Vigd 24 april 1858. Död 15 maj 1859.

Not: Isak Jansson dömd utslag d. 24 Juli 1860. såsom vållande till sin hustrus död.

Läs Stig Wåhlins släktbok digitalt

Visa det här dokumentet på Scribd

Släktbok fyra klar

Jag började att släktforska på allvar 1980 och har under alla år sedan dess haft som mål att någon gång kunna skriva och trycka en släktbok. Åren har gått och materialet har växt och därmed också blivit svårare att överblicka. Nu är jag framme vid en viktig milstolpe och resultatet har  istället blivit fyra släktböcker En bok för respektive Helenas och mina egna föräldrar.

Idag kom den sista boken, den om min mor, med posten från tryckeriet i Borås. Nu återstår det endast för mig att packa upp och sedan sända böcker vidare till de släktingar på min mors sida som har beställt egna exemplar av den fjärde och sista boken.

Är jag därmed nu också helt klar med min släktforskning? Svaret på den frågan måste nog trots allt bli nej. Jag tror att det kommer att finnas nya källor och därmed nya möjligheter att hitta  uppgifter. Däremot så kändes det nu helt rätt att sammanfatta släktforskning under 37 års tid i dessa fyra böcker som totalt omfattar 782 sidor och tillsammans väger 3,4 kg.

 

 

Många av de levnadsberättelser som finns i de tryckta böckerna finns även i den här bloggen. Bloggen har för mig varit ett viktigt verktyg och en morot att till att skriva levnadshistorier. Flera berättelser har kommit till genom att jag besökt platser där våra släktingar har bott. Ibland har jag också hittat husen där släkten har bott och ibland  enbart en husgrund från något gammalt torp.  Men att gå omkring på dessa platser har givit mig inspiration. Ibland har jag också haft tur att träffa människor som kände våra släktingar och som har kunnat berätta fantastiska historier. Så till er som själva släktforskar så blir mitt viktigaste råd följande.

Släpp tangenterna ibland på era datorer och bege er ut på de platser där era släktingar har levt sina liv! Knacka på dörrar och fråga de som idag bor på dessa platser och du kan få fantastiska berättelser om din släkt.  Kort och enkelt: 

Ge er ut på Släktforsknings-safari!

Jag kommer inte att sluta att blogga, så håll utkik efter nya blogginlägg. Avslutar det här blogginlägget med en bild på de fyra släkböckerna

PS Vill rikta ett varmt och stort tack till Responstryck i Borås som har gjort ett fantastiskt bra arbete med tryckningen av dessa böcker. DS

 

 

En viktig milstolpe är uppnådd. Min första släktbok är klar!

Intresset för släktens historia ärvde jag ifrån min mor. Hon hade samlat gamla foton på äldre släktingar i ett fotoalbum och där noterat uppgifter om dessa släktingar. Som barn tyckte jag att det både var intressant och roligt att bläddra i det fotoalbumet. Jag började sedan själv att släktforska omkring 1980.  Mitt mål har hela tiden varit att ”någon gång i framtiden” skriva en släktbok. 

Det skapas hela tiden nya möjligheter till att kunna släktforska och därmed hitta nya intressanta uppgifter. Det är därför svårt att sätt punkt för forskningen och säga till sig själv att ”nu är du klar och kan börja skriva släktboken.”

Jag har nu konstaterat att jag aldrig kommer bli helt klar med forskningsarbetet. Resultatet av det konstaterandet ser du här nedanför. Det här är den första av det som är nu istället är tänkt att bli fyra släktböcker. Det kommer att bli en bok för var och en av både Helenas och mina föräldrar.

Strax före jul lämnade jag in underlaget till boken om Helenas pappa Allan Bengtsson till tryckeriet. Jag har därefter kommit en bra bit även på den andra släktboken som handlar om Helenas mamma Eivor Karlsson gift Bengtsson. Sedan återstår ”bara” böckerna om mina egna föräldrar.

Här kan du se resultatet i form av bilder på några av sidorna i boken om Helenas pappa. Han fick själv ta emot ett exemplar av den helt nytryckta boken i julklapp.

Klicka på bilderna här nedanför för att se dem i större format

Om ni undrar var jag har tryckt boken så kan jag nämna att det är Responstryck AB i Borås som fick uppdraget och jag är mycket nöjd över resultatet. Boken är på 100 sidor och omslaget på boken är laminerat.

Avslutningsvis vill jag också säga att jag är mycket glad för att säkerställt att ett oräkneligt antal timmars arbete nu är lättillgängligt för andra att kunna ta del av.

Min farfars syskon

Att det förr var mycket vanligare med många barn i varje familj tror jag att de flesta vet. Men ibland blev det till och med så många barn att det till slut blev svårt att hålla reda på alla och i vilken ordning de var födda. Min farfars föräldrar kom på en lösning på det problemet och började efter barn nummer åtta associera barnens namn med räkneorden. Min farfar var barn nummer åtta och döptes till Otto. Vill du veta hur det fortsätter med namn och räkneorden så är det bara att hänga med i den här berättelsen om farfars syskon och deras skiftande öden.

1. Anna Elisabeth Wåhlin (1876-1877)

Föddes den 12 december 1876 i Kalmar men fick bara vara med en kort stund på jorden. Hon avled till följd av lungsjukdom den 22 maj 1877 och begravdes samma år den 27 maj.

2. John Emrik Filemon Wåhlin (1878-1922)

Filemon och Anna Wåhlin med fyra av sina barn Julen 1908. Barnen från vänster: Alf Birger Wilhelm, Aina Kristina, Tor Oskar Edvard och Saga Viktoria

Philemon Wåhlin föddes den 8 mars 1878 i Kalmar stadsförsamling. När han var 20 år gammal och gjorde Militärtjänst så rymde han från sin tjänstgöring och i tidningen Kalmarposten stod den 20 juni 1898 att läsa följande notis.

”Efterlyst soldat. Af konungens befallningshafvande i Skaraborgs län har efterlysts hantverkssoldaten n:o 39 John Emrik Philemon Wåhlin, hwilken olovligen undanhållit sig från bataljonen och garnisonsorten sedan den 12 sistliden månad. Wåhlin är född i Kalmar den 8 mars 1878”

Den 23 juli 1900 i Kalmarposten kom följande notis:

”Efterlyst sjöman. 3:e klass sjömannen vid 1:a matroskompaniet af sjömanskåren i Karlskrona n:o 561 John Emrik Filemon Wåhlin, hvilken olofligen afvikit från stationen, efterlyses. Wåhlin är född den 8 mars 1878 i Kalmar Stadsförsamling”

Den 10 november 1900 i Kalmarposten följande notis:

”Häktad rymmare. 3:e klass sjömannen vid 1:a matroskompaniet af sjömanskåren i Karlskrona n:o 561 John Emrik Filemon Wåhlin vilken den sistliden juli månad olovligen avvikit från kåren och sedan dess hålla sig undan, blev i går här i staden anhållen och af t. f. stadsfiskelaen häktad och förpassad till länsfängelset för att genom konungens befhdes försorg till sin tjänst vid sjömanskåren återföras.”

”Fångrulla vid Kriminalvårdsanstalten i Karlskrona 

Fånge nr: 541 

Ankomst datum 1900-11-27 kl 02:30 em

Wåhlin John Emrik Filemon född den 8/3 1878 i Kalmar.; skriften i Karlskrona Amarilitetsförsamling 3:e klassen sjöman vid 1:a Matroskompaniet No 561, ogift. Längd:1,70 Ögon: Gråbruna, Hår: Brunt, Ansikte: Ovalt. För att undgå utdömt Fänglestraff Stationsbefälhavaren i Karlskrona. Brott mot Krigslagarna i 8 månaders fängelse. 

Enligt Stationskrigsrätten i karlskrona utslag den 22 november 1900 har Wåhlin blifvit dömd med tillämpning af 59,62 och 199 § Strafflagen för krigsmakten för andra gången rymning till fängelse fyra månader samt för andra gången persedelförskingring till fängelse lokaleds fyra månader eller till fängelse i sammanlagt åtta månader, Hvarmed Wåhlin den 26 i samma månad inför vederbörande militärbefäl förklarade sig nöjd

Började den 26/11 1900

Slutar den 26/7 1901

Medhavda persedlar:

1 p byxor

1 mössa

2 skjortor

1 p. skor

1 p. strumpor

Arbetsförtjänst:      2:55

Arbetspremier       11:44

Uttag                         11:04

Vid Frigivningen     2:95

Frigiven den 26 juli 1901 kl 8 fm. Förut ostraffad”

Källa: Kriminalvårdsanstalten i Karlskrona D2AC:44 (1900-1900) Bild 2560

Det kanske inte var så smickrande att att bli onämnd i tidningen flera gånger och satt i fängelse för just sådana här händelser. Men det slutar faktiskt inte med omnämnanden i tidningen i och med detta, fortsättning kommer. Men först lite om andra saker i Filemons liv. Den 20 december 1902 gifter sig Filemon med Anna Viktoria Peterson. Hon är född den 22 maj 1884 i Kalmar och är alltså 18 år gammal när hon gifter sig med Filemon. Hon är då gravid med deras första barn Aina Kristina som föddes den 25 maj 1903. Hon var den första av totalt sju barn äktenskapet.

Aina Kristina Wåhlin född 1902-05.25 i Kalmar (H), gift den 15 december 1923 med styrman Rudolf Valter Wijkander född 1900-02-14 på Blidö Gård (AB)

Tor Oskar Edvard Wåhlin född 1905-03-08 i Kalmar (H), gift med Tyra Ingegärd Lidén född 1910-12-10 i Söderåkra (H).

Saga Viktoria Wåhlin född född 1906-10-27 i Kalmar (H), gift den 19 april 1930 med Fyrmästare Karl Alexius Holmberg född den 11 april i Alböke (H). Vid giftermålet var han extra fyrbiträde på Fyrskeppet Utgrunden, senare mellan 1960 och 1967 Fyrmästare på fyren Långe Erik på Ölands Norra Udde.

Alf Birger Wilhelm Wåhlin 1908-05-26 i Kalmar (H), död 1960-04-25 på Östgötagatan 56 i Katarina församling i Stockholm

Gullan Wåhlin född 1910-05-07 i Kalmar, gift den 2 augusti 1952 med Karl Einar Öhlin född 1898-02-25. Båda avlidna i Kläckeberga församling (H)

Jarl Åke Teodor Wåhlin född 1915-02-13 i Kalmar (H)

Maj-Britt Elisabet Wåhlin född 1918 05-30 i Kalmar (H), gift den 24 december 1947 med Tore Ragnar Georg Eriksson född 1914-01.11 i Dörby (H). Hon var affärsinnehavare i Helsingborg

Som jag skrev tidigare så kom Filemon Wåhlin att omnämnas minst en gång till i tidningen och den 31 augusti 1910 kunde man läsa följande notis:

Skriv en bildtext

 

”Förskringring af Kalmar arbetarekommuns medel. I söndags förmiddag ingavs till stadsfiskalen Lindell från Kalmar Arbetarekommun en angivelse av redaktören för Nya Folkbladet målaren J. F. Wåhlin för det den skulle hafva från kommunens förskingrat omkring 345kr. Hvilka han dagarna förut uppburit för försålda biljetter till en lustresa Kalmar-Växjö. Wåhlin säges hafva avrest från staden utan att lämna nöjaktig förklaring eller redovisning, hvarför grundad anledning föreligger att W:s afsikt är att lämna landet.

Med anledning häraf avsände omedelbart stadsfiskalen härstädes telegram till flera olika platser begäran om W:s efterspanande och anhållande, men denne har ännu icke anträffats,

Wåhlin är gift och har 5 barn är något öfver 30 år.”

I vår släktgren har det endast tidigare berättas om att farfars bror Filemon for till Amerika och att han lämnade sin fru och barn kvar hemma i Kalmar. Han hördes aldrig av och att man därför trodde att han avlidit strax efter ankomsten till Amerika. Det finns också en berättelse om att man i ett brev omtalat en man som hittats död i en öken som eventuellt kunde ha varit Farfars bror. Jag har sökt i passagerarlistor på båtar till Amerika vid den tiden men inte funnit hans namn där.

Mellan barnen Gullan (född 1910) och Jan-Åke Teodor (född 1915) är det fem år. Men redan år 1917 finner jag honom skriven med sin familj i Kalmars Norra kvarter nr 343 (Kalmar stadsförsamling AIIa:13 (1917-1923) Bild 32 / sid 533) och han därifrån överförs till boken för på församlingen skrivna år 1922 (Kalmar stadsförsamling AIIa:24 (1918-1925) Bild 175 / sid 2983). Där finner man också att han avled den 23 november 1922.

I hans dödsnotis kan man läsa att han dog i samband ned en olyckshändelse vid en järnvägsövergång i Kansas City U.S. i samband med bogsering av en bil.

Värt att tilläggas kan också vara att Filemons hustru Annas Viktoria Peterssons bror Oscar Alfred Petersson Törnqvist deltog i det andra Boerkriget i Sydafrika på den Engelska sidan. Han var soldat vid 4th Batalion Railway Requirement, fick ett sår tillfogat vid drabbningsb vid Zuurfontein den 3 mars 1901. Död 4 mars i Germiston, Sydafrika enligt avis från generalkonsulatet i London den 27 september 1901.

Modern fick en medalj sänd till sig från London

3. Alma Juliana Wåhlin (1879-1900)

Alma Juliana föddes den 6 december 1879 i Åby (H) Hon avled 20 år gammal den 11 juli 1900, Vid hennes död så arbetade hon som väverska på Jonsereds Fabriker i Partille (O). Se även nästa syskon, hennes yngre syster Olga

4. Olga Eugenia Wåhlin gift Zacharoff (1882-1958)

Kort taget troligen vid Salomon och Olgas förlovning

Olga föddes den 10 februari 1882 i Åby (H). Hon gifte sig med Salomon Zacharoff född den 9 augusti 1884 i Partille (O) Olga och hennes äldre syster Alma Juliana samt yngre syster Bertha Maria flyttade alla som unga till Partille och började att arbeta som väverskor på Jonsereds fabriker. Olga gifte sig således Salomon Zacharoff som tillhörde en släkt där stamfadern Ivan Zacharoff född 1750 i Ryssland flyttade som fånge från Nyslott i Finland till Sverige år 1790. Flera i släkten Zacharoff var verksamma vid Jonsereds fabriker.

Jonsereds fabriker är idag ett område med riksintresse. Fabrikerna startades av Skottar och Engelsmän som kom till Jonsered i samband med Napoleonkrigen 1803-1815. Fabriken grundades 1833 och var verksam i närmare 150 år. Gibson och Keiller grundade något mer än en fabrik, de byggde också ett patriarkaliskt mönstersamhälle där industrin skulle veta att tillgodose de anställdas alla behov och intressen, från vaggan till graven. Däremot var det länge förbjudet för arbetarna att engagera sig politiskt och i fackföreningar. Fabriken byggde en egen kyrka, en egen affär, egen sjukstuga med förlossningsavdelning, den första i Sverige på ett bruk, en egen barnkrubba, egen skola, eget ålderdomshem. I Jonsered byggdes även Sveriges första radhus och landets första kolonistugeområde.

(Källa: http://www.partille.se/Upptack-Partille/Kulturmiljoer/Jonsereds-fabriker/)

Olga och Salomon fick sju barn i sitt äktenskap:

Harald Zacharoff, född 1905-12-28
Einar Zacharoff, född 1907-08-17
Gullo Viktoria Zacharoff, född 1909-09-04
Asta Zacharoff, född 1912-07-19
Sven Zacharoff, född 1915-03-29
Erika Zacharoff, född 1919-10-24
Ella Zacharoff, född 1924-11-03

Här några foton på familjen Salomon och Olga Zacharoff som jag har fått från ett barnbarn till Olga och Salomon.

Detta bildspel kräver JavaScript.

5. Rudolf Zepanius Wåhlin (1883-1903

Född 1833-12-03 i Åby (H), förliste med Briggen Hugo utanför Morup på Västkusten den 10 december 1903.

Det kan mycket väl vara den här personen och hans levnadshistoria som från början lade grunden till mitt stora intresse för att släktforskning. Min farfars bror Rudolf Wåhlin och hans tragiska öde när han förliste under en fruktansvärd storm på Västkusten den 10 september 1903. Rudolf ligger begravd på kyrkogården i Morup tillsammans med två andra besättningsmän från det förlista fartyget Briggen Hugo av Kalmar och han har redan tidigare fått ett helt eget blogginlägg som du kan läsa om du följer den här länken:

https://dickwahlin.wordpress.com/2013/12/30/briggen-hugo-av-kalmar-motte-precis-samma-tragiska-ode-som-briggen-blue-bird-av-hall-i-den-kanda-visan-av-evert-taube-2/

6. Hjalmar Theodor Virgilius Wåhlin (1886-1953)

Född 1886-01-31 i Åby (H), gift den 13 juni 1909 med Syster Lovisa Alexandra Carlsson född den 2 juli 1886. De är begravda i en familjegrav på Söderåkra kyrkogård tillsammans med tre av barnen, Arvid, Harald och Jonas.

De fick följande barn:

Göte Hjalmar Alexander Wåhlin, född 1910-01-13 i Rotavik, Söderåkra (H)
Karl Oskar Emanuel Wåhlin, född 1913-06-10 i Mortorp (H)
Rosa Julia Andrietta Wåhlin, född 1915-04-12i Skälby, Kalmar landsförsamling (H)
Bror Arvid Göte Wåhlin, född 1917-03-07 i Kalmar (H)
Irma Wåhlin
Harald Vigilius Wåhlin, född 1924-03-24 i Söderåkra (H)
Jonas Rudolf Wåhlin, född 1927-03-10 i Söderåkra (H)

Här en artkel från den 5 mars 1981 om sonen Arvid Wåhlin

Artikel om Arvid Wåhlin den 5 mars 1981

7. Bertha Maria Wåhlin (1888-1908)

Född 1888-07-02 i Kalmar Stadsförsamling (H) Flyttade till Jonsereds Fabriker precis som sina yngre systrar Alma Juliana och Olga. Hon dog av lungsot den 12 februari 1908 i Jonsered, Partille (O). Hon hade en oäkta son Bertil Nathanel född den 27 december 1907 i Wasstorp, Ljungby (H). Han levde några månader med sin mor i Jonsered när modern dog så flyttade han hem till sin morfar och mormor i Ljungby (H) där även han avlider av lungsot den 30 juni 1908.

8. Otto Viktor Wåhlin (1888- 1964), min farfar.

Han har givetvis ett eget blogginlägg, följ den här länken:

https://dickwahlin.wordpress.com/2014/01/19/min-farfar-och-farmor-otto-gunborg-wahlin-samt-om-deras-liv-pa-garden-grondal-16-i-ramneryd-forlosa-socken-h/

9. Nina Cecilia Wåhlin gift Engström (1891-1955)

Född 1891-11-22 i Ängö N:o 9 Kalmar Stadsförsamling (H), hon gifte sig den 22 november 1913 med Johan Gustav Karlsson Engström född den 21 maj 1881. De levde i Kattemåla, Trekanten. och de fick tre barn:

Gustaf Emil Engström född 1913-10-03 i Ljungby (H)
Rut Helfrid Viktoria Engström gift Slatte, född 1914-10-13 i Kattemåla, Ljungby(H)
Karl Engström

10. Tilia Erika Wåhlin gift Bergström (1894-1969)

Född 1894-01-24 i Kalmar Stadsförsamling (H), gifte sig i november 1915 med Fodermarsk Hjalmar Tage Alexius Bergström född 1889-10-28 i Kalmar (H)

De hade inga barn

11. Elvira ”Ella” Alexandra Wåhlin gift Söderström (1897-1973)

Född 1897-02-16 i Kalmar Stadsförsamling (H), hon gifte sig den 1 april 1917 med Axel Bror Anton Söderström född den 4 september 1892 i Vislanda (G där hans far var Banvaktare).

Barn:

Axel Gösta Ferdinand Söderström, född 1916-04-04i Ljungby (H)

De här var min farfar och hans syskon och så som jag inledde den här berättelsen så började föräldrarna att döpta barnen efter räkneorden från och med min farfar, 8. Otto, 9. Nina, 10. Tili och slutligen barn nr 11. Elvira.

Mammas Dagbok

För fyra dagar sedan närmare bestämt den 21 februari så skrev jag om min mamma och pappas brev från 1952. Brev som skrevs när pappa gjorde militärtjänstgöring i Göteborg. Det var bl.a. i de här breven som de planerade inför sin förlovning på Hotel Casa i Norrköping på Nyårsaftonen 1952.

Idag skriver jag om mammas Dagbok som legat undangömd tillsammans med breven ända sedan jag var barn. Jag vet att jag frågat mamma flera gånger om jag fick titta och läsa men att svaret alltid varit att när jag och pappa inte längre finns, då får du läsa.

Jag kan nu här återberätta några av de saker som min mor har skrivit om i sin Dagbok. Givetvis tar jag inte upp allt som står skrivet i den men det som ändå hör ihop med det som man normalt kan skriva om i vanlig levnadsberättelse kommer ni här få några exempel på. Avslutningsvis kommer lite mer om mamma och pappas förlovning som jag tidigare återgav från breven i inlägget för fyra dagar sedan

Dagboken som mamma fick av sina föräldrar den 1 november 1950 på sin 15-åriga födelsedag

 

Den  allra första Dagboksnoteringen från 11 november 1950:

”Lördagen den 11 november 1950

På morgonen kom mor och mormor in och bjöd mig på kaffe. Jag fick denna Dagbok av mor och en mockajacka av mormor. Jag började arbetet klockan åtta och hade sedan middag mellan halv ett och ett. På middagen gratulerade mormor mig med en sked och Hans med en Tårtspade. Jag slutade arbetet för dagen klockan fyra. Det var då tid för att klä sig för kvällen. På kvällen var Stig och jag i Rimforsa.”

Därför vet jag nu att mor och far hade träffats redan före mammas 15-årsdag 1950. Jag vet också att de möttes allra första gången på en bänk i Folkets Park i Åtvidaberg.

”Onsdagen de 7 februari 1951

Stig och jag har haft sällskap ett halvår. Vi gick till Adelsnäs och vände och talade om gamla minnen och hade en trevlig kväll tillsammans”

Då borde det ha varit i början av augusti 1950 som de träffades på bänken i Folkets Park, kanske rentav den 7 augusti .

Den första gemensamma Semesterresan:

”Söndagen den 22 juli 1951

Stig och jag for från Åtvidaberg kl 11 på semester. Vi for upp till Stockholm där vi var kl 4 på e.m. Vi skulle bo på Frälsningsarmens inackorderingshem (Grev Turegatan 66). Vid 6-tiden gick vi ut och letade oss fram till Skansen där vi gick och tittade på djuren till klockan 9, då vi gick till Gröna Lund som låg i närheten. Osv.”

Stig och Margot på sin första gemensamma semesterresa i Stockholm 1951

”Tisdag den 24 juli 1951

Vi for nu till Nynäshamn. Därifrån skulle vår båt avgå till Gotland kl 12 på natten. Stig och jag bäddade våra sovsäckar och filtar på övre däck, där vi tänket sova lite.”

Stig och Margot i Visby 1951

”Tisdag den 31 juli 1951

Vi hade varit i Visby en vecka. En mycket härlig och underbar vecka, men nu skulle vi fortsatta vår resa, Vi for från Visby kl 10.. Vi fick sällskap med ett par Stockholmare. Resan skulle fortsätta till Kalmar och vidare på kvällen till Trekanten.”

”När vi närmade oss Kalmar började jag att bli nervös det var första gången jag skulle träffa Stigs föräldrar.”

”Det visade sig emellertid att Stigs föräldrar var de snällaste och raraste människor jag fått träffa.”

Stig med sina föräldrar Otto och Gunborg Wåhlin i Ramneryd, Trekanten

Förlovningen:

”Nyårsafton 1952

Vi for till Norrköping. Det var jag Stig, jag Sonja och Kalle. Vi for dit för att förlova oss. Vi bodde på Hotell Casa. Klockan tjugo min i fem bytte Stig och jag ringar. Det var en av de underbaraste stunder i mitt liv. Nu visste jag jag ju att den jag älskade över alla andra var min. Jag har aldrig känt mig så jublande glad förr som då i den stunden Stig trädde ringde på min finger och kysste sedan den ringklädda handen”

I och med den noteringen i Margots Dagbok så har vi nu också knutit ihop Dagboken med breven som jag skrev om för fyra dagar sedan. Vi får se om jag i framtiden väljer att skriva om något mer från mammas Dagbok. Det som idag är mest intressant för mig är att kunna koppla ihop det mor skrev i i sin Dagbok med de fotoalbum som jag också har tillgång till. Bilderna i albumen säger mig så mycket mer när jag samtidigt kan läsa om händelserna på bilderna i Dagboken.

Tack mamma för att du sparade så mycket från ditt eget liv som jag har så mycket glädje av att få ta del av idag.

Härstammar jag från Tutankhamon född 1358 f.Kr, död 1339 f.Kr?

Nu i veckan har jag fått svaret på mitt andra DNA test, ett så kallat Y-DNA test som följer faderslinjen rakt bakåt i tiden. Jag har verkligen väntat med stor spänning på det här resultatet och även haft en del förhoppningar om att kunna lösa gåtan om vem som är min min farfar farfar. Min farfars far Johan Wåhlin var född som ”oäkta barn” och med okänd fader. Det finns sedan en muntlig släktberättelse om att han ska vara son till en av bröderna Clark från Storbritannien som ägde fabriken där man tillverkade Clarks sytråd.

Mitt tidigare resultat på Autosomalt DNA (FamilyFinder) gav mig 220 träffar och det går givetvis inte att utreda alla dessa. Men nu när jag även har mitt Y-DNA testet så kan jag säkert hitta ett antal av dessa som kan vara riktigt intressanta att kontakta för att se om det går att knyta nya släktband med någon av dessa personer.

Hur många träffar gav mitt Y-DNA test ?

Här får man sitt resultat uppdelat på olika nivåer och svaret beror på hur omfattande man själv har beställt och hur mycket man också har varat villig att betala för sitt test. Jag har fått mitt svar på tre olika nivåer och där resultat med högre antal markörer räknas som betydligt bättre än de med ett lägre antal markörer.

37 markörer      –       1 träff

25 markörer      –       3 träffar

12 markörer      –       7 träffar

Alla träffar, förutom en, är personer som inte bor i Sverige, vilka givetvis skulle kunna vara intressant att gå vidare med om man tror på berättelsen om bröderna Clark. Personligen är jag redan från början väldigt skeptisk till berättelsen om bröderna med fabriken som tillverkade tråd och trådrullar. Det var nämligen inte så ovanlig förr att man förskönande sin egen antavla för att bli lite mer intressant… Däremot så har jag hittat en träff på en person på 12 markörers nivån som för mig verkar vara mycket mer intressant att gå vidare med. Jag har också redan skapat en första kontakt med den personen via epost. Men han är på väg utomlands och är tillbaka först i mitten av februari nästa år, då ska vi höras av igen. Jag får med andra ord vara förväntansfull och nyfiken en tid till innan vi eventuellt kan hitta några svar på hur vi kan vara släkt med varandra genom våra respektive faderslinjer. Men det är också så att sannolikheten att hitta släktskapet är betydligt högre om båda har gjort test med 37 markörer.

Anledningen till att min första kontakt ändå togs på en träff på 12 markörers nivån är den geografiska närheten till min ana Johan Wåhlin. Den här träffen visar på en person i raka faderslinjen som är född i Ålem (H) och Johan Wåhlin är född i Åby (H). Avståndet mellan dessa båda platser är endast 23 km vilket gör att den här träffen är väldigt intressant för mig att utreda vidare.

Jag har inte heller riktigt kunna hålla mig helt ifrån detta och vänta ända fram till mitten av februari. nästa år Jag har därför gjort en snabb översiktlig släktutredning på personens ana i Ålem som jag fick träff på och den ser ut så här:

Proband: NN född 1873 Ålem (H)

1:1           NN född 1845 i Ålem (H)

2:1           NN född 1811 i Ålem (H)

3:1           NN född 1780 i Ålem (H)

Personen 3:1 har också en son som är född 1821 i Ålem (H) och som år 1855 fick betyg av prästen för att avlägga Ed i Häradsrätten år 1855. Min ana Johan Wåhlin är född den 20 juni 1854. Kan det vara så enkelt? – Nej troligen inte, men tillräckligt intressant för att fortsätta att leta vidare. Har inte bestämt mig ännu för om jag ska ta mig till landsarkivet i Vadstena och läsa Häradsrättens dombok från år 1855 eller om jag ska vänta på att min kontakt kommer hem till Sverige igen i mitten av februari nästa år. I en låda hemma hos honom finns i vart fall en släktutredning som hans far har gjort som kan vara intressant att ta del av. Svaret på vad det här ger eller inte ger återkommer jag till senare när jag har mer att berätta.

Istället berättar jag nu här om ett helt annat fynd som jag har gjort tack vare mitt Y-DNA test. Det får väl läggas till min släktutredning i facket för ”Kuriosa – upptäckter” och har väl inte egentligen så särskilt stort värde i släktforsknings hänseende.

Tutankhamons DNA

Tutankhamon var en egyptisk farao av den artonde dynastin, han föddes år 1358 f.Kr och dog 1339 f.Kr. Han är välkänd för många. Kändiskapet beror nog till stor del på att hans grav i Konungarnas dal upptäcktes år 1922 av den brittiske arkeologen Howard Carter. Graven är väldigt magnifik och välbevarad. Den innehåller Tutankhamons mumie och som exempel på det magnifika även hans begravningsmask i massivt guld med en vikt på hela 10,2 kilo.  (Källa: Wikipedia)

År 2009 gjorde man ett DNA test på mumien och kunde då fastställa hans så kallade Y-DNA Haplogrupp till R1b1a2 (eller R-M269 som gruppen också benämns för). Nu när jag har fått mitt resultat så är det bara att konstatera att jag tillhör den 50% -iga andel av Västeuropeiska män som gjort ett Y-DNA test och som tillhör samma Haplogrupp som Tutankhamon. Så någon sanning kanske det finns om jag faktiskt påstår att jag är släkt med den kände Faraon Tutankhamon. (Källa: igenea.com)

 

Fotnot:

Efter det att jag skrivit det här blogginlägget så har jag fått ny kunskap. Det är rätt att påstå att jag tillhör samma ursprungliga gren på Y-kromosom trädet som Tutankhamon. Men Tutankhamon hade inga barn som överlevde honom och han själv var bara 19 år gammal när han dog. Men någonstans där riktigt långt bak i tiden så finns det en gemensam nämnare mellan oss. Mutationen på Y-kromosomen som benämns R-M269 uppstod för minst 6 400 år sedan och Tutankhamon levde för ca 3 500 år sedan. Jag kan därför ändå med visst stöd påstå att det finns ett släktskap mellan oss. Men det är inte särskilt unikt för mig utan det är ett förhållande som jag  faktiskt delar med en väldigt stor mängd andra nu levande människor.

Min far Stig Wåhlin 1931.05.08 – 2015.12.07

Stig Wåhlin 1931 – 2015

Stig Erland Wåhlin föddes fredagen den 8 maj 1931. Hans föräldrar var skomakare Otto Wåhlin (1890-1964) och Gunborg Wåhlin (1895-1985).  Gudföräldrar och faddrar vid dopet var Karl (1882- ) och Ebba Olsson (1887- 1970) från Mossebo 3/16 mantal.

Stig föddes och växte upp på den lilla gården Gröndal 1:6 i Ramneryd Förlösa socken mellan Kalmar och Nybro. Han hade fem äldre syskon och de fick alla hjälpa till att arbeta på gården för att klara av familjens försörjning under mycket knappa förhållanden. Gården i Ramneryd var på 1/8 mantal och 5 tunnland skog. Boningshuset var 38 fot långt och 14 fot brett. Det innehöll tre rum en liten förstuga samt ett kök med vedspis och en bakugn som var inmurad i murstocken. Det fanns inget vatten indraget utan det fick man hämta  ute i brunnen på gården. I själva byn Ramneryd så fick man el framdraget år 1931. Troligen fick även farmor och farfar el till belysning samma år eftersom ett nytt lån togs på fastigheten i september 1930. Värme fick man från vedkaminer som eldades med ved från den egna skogen. I ladugården fanns en häst som användes till både plöjning av åkrarna och skogsarbeten samt ett par kor som gav mjölk till familjen. Det fanns också någon gris, lite får samt några höns på gården. På åkrarna odlades det säd, potatis, grönsaker.

Gröndal 1:6 Ramneryd

Stig i samtal med sin far

 

När Stig hade fyllt sju år började han i Mossebo Folkskola, hans lärarinna hette Sigrid Johansson (1889- 1971). Det var en lång väg att gå till skolan och på vintern turades eleverna i klassen om att vara där extra tidigt på morgonen för att elda  med ved i spisen. Detta för att det skulle var varmt i skolsalen när de andra eleverna kom fram till skolan. Den 30 juni 1945 var Folkskoletiden slut och Stig började därefter i Fortsättningsskola i Gösbäck i Förlösa i ett år fram till den 10 april 1946.

Stigs Hembygdsbok från årskurs 2 i Folkskolan

Den 18 maj 1946 konfirmerades sedan Stig i Förlösa kyrka i en konfirmandgrupp på tio, fem pojkar och fem flickor

När Stig var 15 år gammal 1946 så började han att arbeta på Nybro Svarveri AB. Först med hantlangning och senare även en del monteringsarbete. Anställningen där varade i två år till år 1948

År 1948 kom Stig till Åtvidaberg och började som lärling på FACITS Yrkesskola för att utbilda sig till verktygsmakare.  Han bodde i de så kallade ”Kaningårdarna”, ett namn som de infödda pojkarna i Åtvidaberg benämnde lärlingsskolans elevhem för. Det var inte så populärt när lärlingar som kom från från andra orter träffade flickvänner i Åtvidaberg. Åtvidabergs grabbarna gillade helt enkelt inte konkurrensen från de utsocknes lärlingarna på FACIT.

Stig och Margot träffades första gången onsdagen den 9 augusti 1950 på en bänk i samband med en dans i Folkets Park i Åtvidaberg. Det var inte tillåtet att ta med sig flickvänner till elevhemmet  och därför fick man försöka att hitta andra platser att träffas på. En gång lånade Stig och Margot en båt och rodde ut till Helena ö som ligger i Bysjön. Men de fick inte vara i fred ute på ön så särskilt länge. Efter en stund kom nämligen husmor på elevhemmet roende med stadiga tag med årorna i annan båt och skulle få bort dem därifrån. Men tydligen hade husmor ett gott öga till just Stig och Margot och sa när  hon fick syn på dem ”-Jasså var det bara ni…”

”Kaningårdarna” låg nära Bysjöns strand men började att bli lite slitet. En flytt av elevhemmet till Solvik var beslutad men natten innan de skulle flytta så brann Solvik ner i en oförklarlig brand och därför blev heller flytten dit aldrig av.

Den 4 juli 1952 så ryckte Stig in på Lv6 i Göteborg för att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Han utbildades till Pjäsmekaniker på Luftvärnspjäser.  Under värnpliktstiden brevväxlades det flitigt mellan Stig och Margot. Ibland var Stig hemma i Åtvidaberg på permission och de planer de då pratade om inför framtiden fortsatte sedan att diskuteras i hemlighet via breven. De förlovade sig på Nyårsafton 1952 på Hotel Casa i Norrköping. Den 27 mars 1953 avslutades värnpliktsutbildningen med ett sista kommando av befälen som ropade Militär Utryckning i Civila Kläder (MUCK) höger vänster om marsch. Efter värnplikten fortsatte Stig att arbeta som verktygsmakare på FACIT AB i Åtvidaberg fram till 1963.

 

År 1955 åkte Stig och Margot på Motorcykelsemester i södra Sverige. Pappa har gärna och ofta berättat om när han med Margot bak på bönpallen körde i 140 km/h på Sveriges första motorväg mellan Lund och Malmö. De behövde inte vara oroliga för fortkörningsböter eftersom det var fri fart på den tiden på motorvägar.

Den första bilen köptes den 22 maj 1956 på Lennart Jöhncke Bil AB i Linköping. Det var en Volkswagen 1952 års modell med registreringsnummer E 26220 och den kostade 4 527 kr och 65 öre inklusive Registreringsavgift och ränta fram 30 juni -56. I inbyte lämnades en Motorcykel av märket Triumph årsmodell 1953 med registreringsnummer E 986 som värderades till 1 500kr. (Källa: Faktura Nr 47655)

På Påskafton 1957.04.20 gifte sig Stig och Margot i Åtvidabergs Nya Kyrka. Efter bröllopet bjöds det på middag och fest i Åtvidabergs Hembygdsgård för 75 gäster.

Flyttade 1963.06.20 till Granvägen 24 i Varberg, Stig arbetade i Varberg på Svedaverken som Verktygsmakare. Det var några fler familjer som ungefär samtidigt flyttade från Åtvidaberg till Varberg och som lockade dit av arbeten på Svedaverken.

Flyttade ifrån Varberg 1965.05.01 till Klingsbergsgatan i Norrköping. Flyttade i december 1965 Holmstagatan 5 c  i Norrköping.  Arbetade först på Lindöverken i Norrköping. Började sedan på Makroplast i Söderköping som Verktygsfräsare.

På somrarna 1973 och 1974 sommarjobbade jag på sommarloven på Makroplast och det var först då som jag själv fick veta och upptäcka vilken oerhört skicklig yrkesman Stig var. Jag såg själv när han från ett stort stycke stål fräste ett verktyg för plast gjutning av instrumentbrädor till SAAB bilar.  Det här var innan det fanns några numeriskt styrda maskiner. Med enbart hjälp av sin fräsmaskin, en stor ritning och ett skjutmått så fräste han fram formen till instrumentbrädan med en tolerans på någon tiondels millimeter. De som sedan skulle fila och putsa fram den sista finishen på verktyget hade ett förhållandevis enkelt arbete kvar. Även om det givetvis krävde en stor yrkesskicklighet för det jobbet också. Men hans arbetskamrater sa till mig att de verktyg som Stig hade fräst var de verktyg som de som filade och putsade uppskattade mest av alla att sedan få slutföra. 

 

Stig började efter tiden på Makroplast på Norrköpings Mekaniska verkstad som Arbetsledare

Han arbetade sedan på AMU-Center från 1977 först som obehörig Yrkeslärare inom Maskinreparation. Utbildade sig sedan som behörig yrkeslärare i Stockholm 1980 och bodde då i en liten lägenhet på Östermalm i Stockholm.

När Margot behövde mera vård och tillsyn så flyttades hon 2008 till Rosengården 1 i Åtvidaberg och samtidigt flyttade Stig till en liten lägenhet på Stenhusgatan. När Stig år 2012 också fick svårart att klara sig själv så flyttade han till Rosengården 3. Strax efter att Stig flyttat dit så avled Margot den 7 november 2012. På natten den 7 december 2015 avled Stig efter en tids sjukdom.

Pappa har nu tänkt sina sista tankar och även hans tidigare tankar, hans kunskaper och erfarenheter är nu borta för alltid. Sorgen efter honom är som vågorna på havet efter stormen Helga som rasade över Östergötland samma dag jag fick samtalet jag visste om snart skulle komma. Men jag vet också att vågorna på havet kommer att bli mindre och mindre vartefter tiden går. Havet blir dock aldrig helt stilla även om vågorna ibland knappast syns., precis så som sorgen och saknaden kommer att bli. Jag har många fina minnen i mitt huvud men är framförallt är jag mycket tacksam för den tid jag har fått tillsammans med mina föräldrar.

Jag minns när vi:

– i vår lilla Volkswagen åkte på tältsemester till Stensö camping i Kalmar för att kunna hälsa på farmor och farfar i Ramneryd. Trafiksäkerhetstänkande var inget som var uppfunnet ännu. Min lillasyster Lena fick ligga och sova under bilfärden i den lilla nedsänkningen som fanns mellan baksätet och bakrutan på den bilmodellen. När vi senare hade bytt upp oss till en Volvo PV 444 så bäddades det med luftmadrasser och sovsäckar på golvet mellan fram och bakstolarna så att både jag och min syster kunde ligga där bak och sova. När vi inte sov så hade vi noga kontroll på varandra så att ingen kom över på den andras sida i bilen. – Ja lite stök och bök mellan syskonen tillhörde ofta bilresor. Men det är väl det som ibland också kallas för syskonkärlek.

– på vintern packade vi en ryggsäck med termos med varm mjölkchoklad och ostsmörgåsar och åkte upp till Vrinneviskogen i Norrköping för att åka längdskidor. Ofta blev det röda 5 km spåret men var vädret riktigt bra så hände det också ibland att det blev det gula milspåret På höst och vår gick vi istället tipspromenad på söndagarna i samma skog.

– köpte vår första husvagn år 1971 och ställde upp den på säsongplats på Bodavikens camping i Kolmården. På lördagskvällarna var det dans på Serveringsbergets Festplats. Under semestrarna fortsatte vi att åka till Stensö Camping i Kalmar och även till Eriksöre på Öland. Där hade min syster och jag flera sommar vänner som också återvände dit år efter år. Vi träffade också farbröder och faster samt våra kusiner på semestern.

Det finns givetvis många andra fina minnen, men de skriver jag ner och sparar till ett annat och senare tillfälle.

Avslutningsvis så vill jag tacka min far och mor för deras allra mest värdefulla gåva som de har givit till mig . Den gåva som jag tänker på är det liv som jag har fått av dem och som jag nu får fortsätta. att leva utan att ha några föräldrar kvar i livet. Till den gåvan hör också att det här livet även har givit mig en fantastisk hustru Helena och två underbara barn, Christoffer och Emelie. Även min syster Lena och hennes son Johan har fått livet som gåva genom Stig och Margot Wåhlin.

Frid över deras minne.

 Stig Wåhlins begravning äger rum den 23 december 2015  i Åtvidabergs G:a kyrka. Hedra gärna Stig med en gåva till Cancerfonden tel 020-595959